Geopolitiska jordbävningar att vänta i globala syd (SvD 30 juli)

Geopolitiska jordbävningar att vänta i globala syd Ryssland ses inte längre som en global stormakt. I stället är den centrala aktören Kina. Och Kinas anklagelser mot västvärlden vinner mark i det globala syd. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se För många politiska ledare utanför västvärlden är Ryssland inte tillräckligt viktigt för att hata. Det skriver Ivan Krastev i Financial Times, och förklarar varför många icke-västliga regeringar inte bryr sig om sanktionerna mot Putin­regimen. Krastev citerar en tidigare indisk diplomat som säger att för många utanför västvärlden handlar Ukrainakriget om Europas framtid, men inte om framtiden för världsordningen. Krastev konstaterar också att detta inte beror på att Putin och hans propagandister varit framgångsrika i sin bildsättning av Ukrainakriget, utan på att många inte längre ser Ryssland som en global stormakt. Den geopolitiska kraftmätning som nu pågår har i stället en annan central aktör: Kina. I en krönikai Nikkei Asia skriver Hoang Thi Ha, forskare på ISEAS-Yusof Ishak Institute i Singapore, att Kinas ekonomiska framgång beror på nära samarbete med västmakterna, och på stöd från fria och öppna marknader och teknologisk innovation. Men han ser också att Kinas anklagelser mot västvärlden vinner mark i det globala syd. Den kinesiska satsningen på nya institutioner som Institute of South-South Cooperation, China International Development Cooperation Agency med flera, är uttryck för den ambitionen. Begreppet global south är i dag en term för att, i grova drag, beskriva det som en gång kallades tredje världen, vilket förklarar att Australien inte omfattas, trots sin sydliga geografiska placering. Sedan 1950-talet har olika sammanslutningar sökt skapa spänningar mellan det globala syd och nord. Den ”alliansfria rörelsen” bildades på 1950-talet av Indien och Jugoslavien för att markera att man inte tog ställning i Korea­kriget. Indien har närmat sig USA på grund av såväl den kinesiska kommunistregimens aggressiva agerande i gränskonflikten med Indien, som Kinas expansion i Sydkinesiska sjön. The Economist konstaterar att Kinas maktfullkomliga och arroganta agerande mot sina grannländer är ett problem för den kinesiska regimens försök att utmana den amerikanska, globala ledarrollen. Samtidigt pågår politiska kontakter som tecknar en mycket mer komplex bild av det globala syds politiska ambitioner. Shanghai Cooperation Organisation (SCO) består av Kina, Indien, Iran, Pakistan, Ryssland samt några tidigare asiatiska Sovjet­­-republiker. Efter ett digitalt möte mellan statscheferna i dessa länder publicerades nyligen New Delhi-deklarationen. I denna efterfrågas reformer av FN och världshandelsorganisationen WTO, samt bildandet av en global rörelse för att motverka G7-ländernas hegemoni. Vladimir Putin passade under mötet på att hävda att regeringen i Ukraina vill fördriva alla etniska ryssar trots att dessa funnits där i hundratals år samt att Zelenskyjregimen delvis är baserad på nazism. I Le Monde publicerades nyligen en längre analys av den komplexa utvecklingen inom den ”globala södern”. I den citeras Ram Madhav, tidigare generalsekreterare för den indiske premiärministern Narendra Modis maktparti BJP, som menar att den auktoritära allians som Kina och Ryssland vill bilda strider mot det globala syds fundamentala etiska värderingar, som han hävdar kombinerar västerländsk liberalism och civiliserad nationalism. Le Monde-skribenterna Philippe Richard och Gilles Paris tar det yttrandet som utgångspunkt för konstaterandet att om man ser den globala södern som en ny kontinent, kommer dess rörelser fortsatt orsaka geopolitiska jordbävningar och vulkanutbrott.

JANERIK LARSSON EXPANDING ON THE TRADE WARS BETWEEN THE USA AND EU

HTTPS://WWW.SACC-USA.ORG/NEWS?P=JANERIK-LARSSON-EXPANDING-ON-THE-TRADE-WARS-BETWEEN-THE-USA-AND-EU JANERIK LARSSON EXPANDING ON THE TRADE WARS BETWEEN THE USA AND EU News 07/24/2023 11:04am 14 minute read Janerik Larsson is a former Deputy CEO of the Confederation of Swedish Enterprise and now a senior advisor to the public affairs firm Prime Weber Shandwick. A trade war between the US and the EU has been ongoing since 2018. As part of the EU, Sweden has naturally been affected. This is the background to the first part of the conflict. On 1 March 2018, then US President Donald Trump announced that for national security reasons he wanted to protect his domestic metal industry by imposing import tariffs on steel of 25% and aluminum of 10%. This will apply to all steel products from all countries. On March 8, 2018, Donald Trump executed the decision and the tariffs were to enter into force on March 23, 2018. However, on the same day, Trump announced that EU countries and six additional countries (Argentina, Australia, Brazil, Canada, Mexico and South Korea) were exempt from the tariffs until May 1, 2018. On May 1, 2018, Trump announced that the decision on the tariffs would be postponed for another month until June 1. On May 31, negotiations between the EU and the US broke down on whether the EU would receive a permanent exemption from the steel tariffs, and thus the tariffs apply to all EU countries as of June 1, 2018. However, some Swedish specialty steel products, which the US needs, were exempted from the tariffs. EU countermeasures To prevent the EU market from being flooded with all steel destined for the US market, the EU introduced provisional safeguard measures in the form of a tariff rate quota. The tariff rate quota allows steel imports into the EU that do not exceed normal steel imports (2015-2017) to enter the EU market duty-free. In this way, the needs of steel users are met. On the other hand, if steel imports into the EU exceed normal import levels, a 25% duty is imposed on the 'surplus' to protect European steel producers from the negative side effects of US steel tariffs. The safeguard measures are thus a balanced measure that takes into account the interests of BOTH steel users and steel producers. It is therefore not protectionism at all. In 2018, the EU also imposed so-called countermeasures by imposing import duties on whiskey, motorcycles, orange juice and other key US exports. On February 1, 2019, the provisional measures were transformed into definitive safeguard measures for three years. On June 18, 2021, the EU Council of Ministers decided to extend the EU safeguard measures for another three years. EU-US deal in fall 2021 In late summer 2021, the EU and the US established a Trade and Technology Council to develop cooperation on trade and other issues. At its first meeting in Pittsburgh, USA, in September 2021, the US decided to phase out the tariffs on EU steel imports imposed in 2018 and replace them with a tariff rate quota as of January 1, 2022. The deal was announced at the G20 meeting in Rome on October 30, 2021, with only one month left until the EU plans to double its punitive tariffs on selected US goods, such as motorcycles, motorboats, whiskey and juice from the US. Under the agreement, these tariffs will now be phased out instead. The new tariff rate quota means that steel exported by the EU to the US will enter the market duty-free up to a certain specified level or quota (3.3 million tons in total). If this level or quota is exceeded, a 25% duty must be paid on what exceeds the specified quota. The duty-free quota is calculated on the basis of the relevant import volumes in the years 2015-2017. An important part of the US-EU deal was that the US tariff rate quota would only apply to steel produced in the EU. To avoid re-exportation and possible circumvention, the US requires that the steel products are entirely produced from scratch in the EU, i.e. 'melted and cast in the EU'. In addition, separate quotas are set for 54 different product categories, which in turn are allocated so that each EU country gets its own quota - i.e. no common product quota for the whole EU. The quotas will be administered on a quarterly basis with some possibilities to roll over unused space in the quota. Today, this issue has become part of the question of how to manage the EU's new carbon border adjustment mechanism (CBAM). The EU will require importers to pay a climate fee to the EU if their imports are driven by carbon emissions (unless they have already paid the fee in their home country). The levy covers steel, iron, aluminium, cement, fertilizers, glass, electricity and hydrogen. The idea is that importers will pay the same tax as European industry. In fact, heavy EU industry currently has generous exemptions, but these exemptions are being phased out at the same time as the import tax is being phased in. US President Joe Biden wants a special exemption from Cbam for US steel. He wants the EU and US to do something completely different - a "global sustainable steel and aluminum arrangement". The purpose of this would be, on the one hand, to encourage sustainable production and, on the other, to force China out of the global steel market. "There is an overcapacity of steel," said Biden, arguing that it is China's steel production that needs to go. According to Biden, the climate goal would be achieved by the US and EU jointly enclosing their markets with CO2 tariffs except for those countries that join their global arrangement. China would not be welcome and thus always face steel tariffs. But that arrangement goes against WTO trade rules, says the EU, which has spent a lot of time trying to design its climate levy in a way that it considers WTO-compatible. Joe Biden came up with the idea that the EU should give the US an exemption from its climate levy. In exchange, he promises to remove Trump's steel tariffs on Europe (which he has never removed but temporarily suspended against countries he considers friends). The EU has designed the climate levy to hit European and non-European producers equally. Excluding US steel would invalidate the whole principle, not to mention the fact that European steel producers in Europe would pay a levy that their US competitors do not. Incidentally, the WTO has declared the Trump tariffs to be against WTO rules, so it shouldn't be something Biden gives the EU in exchange for anything. Trump imposed punitive tariffs on Europe (China, UK, India, etc.) in 2018 on the grounds of "protecting national security". Of course, there is no military threat from Europe. The WTO declared that the US had failed to argue what the threat was and therefore must remove the tariffs. Joe Biden announced that he had no intention of doing so. So not only is the US breaking world trade rules with its steel tariffs, it wants to create a global arrangement that breaks world trade rules and encourages the EU to break the same rules with its climate change levy. It is not really clear why they are even negotiating such a thing, but European Commission President Ursula von der Leyen has promised Biden that the steel talks will be completed by October this year. That's when Biden's pause on steel tariffs against the EU expires. If the US were to impose these tariffs again, the EU would respond with equally high tariffs on other US products. The US online magazine Politico describes how incomprehensible the Europeans appear to the Biden administration with their objections. ...The Biden administration's concept paper was not written with WTO compliance in mind...", dismisses one of the US negotiators. On July 20, 2023, the Financial Times interviewed Vladis Dombrovskis, head of trade at the European Commission. The US will not be able to resolve its steel dispute with Europe through an agreement that discriminates against other countries, the EU trade commissioner said, underlining the challenge of finding a compromise to end the impasse. Valdis Dombrovskis told the Financial Times he was hopeful of a breakthrough to end the threat of renewed tariffs on EU steel imports ahead of a meeting with Katherine Tai, the US trade representative, on Thursday. Without a deal, the suspended duties would be reimposed in December along with EU countermeasures. But the commissioner insisted that the EU would not sign any agreement that violates global trade standards. Experts have argued that parts of Washington's proposed solution could lead to unfair discrimination against imports from certain countries. "As the EU, we are committed to multilateralism, to the rules-based global order," said Dombrovskis. "We want to avoid concluding agreements that clearly violate World Trade Organization rules." Former US President Donald Trump imposed the 232 tariffs of 25% on steel and 10% on aluminum for national security reasons, angering EU capitals. The two sides paused the dispute two years ago, promising to form a sustainable steel club that would prioritize low-carbon metal, addressing global overproduction and Chinese subsidies. However, they have struggled to reach an agreement on this global arrangement for sustainable steel and aluminum (GSA) before an October deadline. According to media reports, the US has proposed allowing club members to set emission standards and impose tariffs on those who do not meet them. Independent analysts say such a proposal, which favors domestic producers, would likely violate WTO rules. For its part, Brussels is introducing a carbon border adjustment mechanism (CBAM), which will levy tariffs on imported goods depending on how much carbon dioxide they emit. Brussels wants this to be the basis for the club. But the US does not have a national carbon pricing system and is unlikely to adopt one soon. "We respect the EU's concerns but we continue to wait for a proposal from their side that meets our high level of ambition and addresses our shared concerns about climate change and overcapacity," said Sam Michel, a spokesperson for the US Trade Representative's office. Dombrovskis declined to speculate on whether the two sides might extend the truce if there is no agreement in October. "At the moment we are focusing on delivering plan A," he said. In the interview with the Financial Times, Dombrovskis also said he intends to discuss the much broader issues surrounding the US administration's trade protectionist legislation, misleadingly called the "Inflation Reduction Act". The Wall Street Journal's editorial page strongly denounced President Donald Trump's anti-free trade America First policy. The WSJ is equally critical of President Joe Biden's further development of his predecessor's economic policy direction, described in a column by WSJ columnist Daniel Henninger as Biden's march toward state capitalism. This is an entirely accurate description of Biden's policies. One of Biden's closest advisers, Jake Sullivan, declared in a high-profile speech at the Brookings think tank in April that the US will henceforth pursue a state-controlled industrial policy. This is the only way to create the 'good jobs' that Biden is promising voters for next year's presidential election. Biden's trade policy advisor, Ambassador Katherine Tai, has complemented Sullivan in a speech at the National Press Club in Washington DC, implying that Biden's team is quietly carrying out a revolution in the global economy - throwing out the insights on the value of free trade that have characterized the last half-century. In practice, this could mean that the blow that Donald Trump dealt to the WTO, the global free trade organisation, could also become the policy of the current administration. For the Swedish business community, with its free trade-oriented policies, this is worrying. In the interview with the Financial Times, Dombrovskis also said he would discuss the US Inflation Reduction Act, which ties many US government subsidies to domestic production. He is seeking a mandate from EU members to negotiate a deal for critical raw materials extracted or processed in the EU and used in batteries to qualify for US consumer credits. He expects to reach an agreement before the expected EU-US summit later this year. "Given that we have already had extensive discussions on this part of the agreement in the past, we should be able to make rapid progress once we have a mandate," he said. However, many member states want the agreement to cover all 50 metals covered by the IRA, not just the five offered by the US. Dombrovskis stressed the importance of transatlantic trade, describing it as the "artery of the world economy". He warned that there is a risk of fragmentation of global trade as some countries raise barriers to the flow of products and services. "We believe it is important to avoid this fragmentation," he said. He added: "To do so, we must stick to multilateralism and we must defend the rules-based global trade regime. And we must preserve the relevance of the WTO." Given the upcoming elections - the EU elections in June 2024 and the US presidential elections in November 2024 - trade policy conflicts will be both high-profile and difficult to resolve. Adam Posen, director of the prominent think tank Peterson Institute for International Economics, has strongly warned against the direction in which first Trump and now Biden are driving the US and world economy. In an interview with the Financial Times, he pointed out the dangers: "There is evidence that government spending on R&D, worker training, infrastructure and faster regulation of innovation is positive. But when politicians start handing out money to individual companies for specifically localized production, and they start favoring those companies over potential rivals, it becomes a bad dynamic. There is nothing like having the state as a de facto guarantor. A lot of bad things happen to society as a result. We have discussed how on the international front it leads to retaliation, exclusion of poor countries, reduced use of new technologies and corruption. But the domestic impact on any country that goes down this path is worse. It ends with established companies becoming a political sacred cow, as we have seen with state-owned enterprises in China. This leads to a spiral, because when you don't have enough competition in key industries, not only do consumers pay too much, but you also slow down innovation. It becomes unfair when the political weight of incumbents is thrown around. It crushes new entrants and dynamism. Trying to achieve self-sufficiency in any major industry that is not a simple extractive industry like a mine is self-defeating. The reason is the value of diversification. Yes, weakened supply chains, dependent on potentially hostile hosts, are a vulnerability. But so is having all or most of your production at home, exposed to natural disasters, climate change, unstable politics, domestic terrorism, and unreliable or flawed production due to the corruption of local producers who are too big to fail. Russia and North Korea have worked very hard to be self-sufficient, with limited supply chains, and it has not worked out well for them. The real damage of decoupling and conflict between the US, China and other economic blocs is reduced productivity growth. We would see less diversification, both financially and in terms of inputs, including ideas and business practices, along with less competition, which directly reduces productivity. We would also see further restrictions on migration, foreign direct investment, information flows and technology once economic nationalism is entrenched. So, if we continue on this path, the outlook for average world growth will be much bleaker. It will be more difficult for developing countries to break through, except through political alignment with China, the EU or the US, on which they cannot depend. There will be the occasional country with a temporarily critical mineral resource or something else that will try to outplay the three in a bidding war, but that never lasts as an advantage. The sustained and large decline in average global productivity growth will make our response to climate change more difficult." The trade and economic dilemma created by the US will be difficult to resolve and is likely to have the kind of negative effects on the world economy that Posen predicts.

Janerik Larsson: Vägen till kunskapsskolan är lång (SvD 21 juli på nätet)

Janerik Larsson: Vägen till kunskapsskolan är lång Vägen till att återupprätta kunskapsskolan i länder som USA och Sverige är lång, och det är djupt problematiskt att den borgerliga svenska regeringen inte tycks inse detta. Janerik Larsson Publicerad 09:30 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Vad är syftet med utbildning? Den frågan kan belysas ur några olika perspektiv, varav det kommunistiska Kina erbjuder ett. 2021 förbjöd Xi Jinpings regering den då mycket omfattande sektorn av utbildningsföretag. Regeringens uttalade mål var att minska hemläxor och handledning i, för en framgångsrik yrkeskarriär, viktiga ämnen som exempelvis kinesiska, engelska och matematik. Financial Times har i ett mycket intressant reportage berättat om Elaine som trots kommunistregimens försök att hålla tillbaka det hon och många andra sysslar med är framgångsrik utbildningsmäklare i Shenzhen. Allt fler föräldrar inser att träning och handledning efter skoltiden är nödvändig för att deras barn inte ska hamna på efterkälken. Den kinesiska regimens motivering är att ekonomiska resurser inte ska möjliggöra att bara vissa barn får den utbildning som öppnar dörren till toppuniversiteten och därefter till de välbetalda jobben. FT skriver att denna utbildningsverksamhet, som en gång bedrevs av kinesiska företag som var börsnoterade i USA, hade hundratusentals lärare anställda och var värderade till tiotals miljarder dollar, nu har ersatts av en svart marknad. FT intervjuade också Julian Fisher som grundat Venture Education, ett konsultföretag som analyserar olika marknader. Han säger att det inte är möjligt att i dag uppskatta omfattningen av denna nya marknad. Hur ser regimen på detta? Enligt FT:s källor struntar man nu i att söka slå ner på dessa verksamheter – kanske därför att det är svårt att identifiera dem som arbetar med dessa utbildningsverksamheter. På WeChat, den kinesiska sociala medieplattformen, bedrivs en kontaktverksamhet för detta syfte och utbildning online blir allt vanligare. Elaine i Shenzhen berättar om hur inspektörer från myndigheter som tagit kontakt med henne, ibland återkommer för att själva få hjälp med förmedlingen till en lärare. Ett annat perspektiv erbjuder USA. En på sitt sätt motsvarande verksamhet finns där, genom elitskolor som kräver mycket höga årsavgifter för sina elever. Detta är givetvis helt legalt men belyser värdet av och efterfrågan på kvalificerad utbildning. Sedan början av 1900-talet har ett annat perspektiv på utbildning fått allt större inflytande både i USA och exempelvis även i Sverige. Det handlar om amerikanen John Dewey och socialkonstruktivismens ambition att genom utbildningssystemet skapa ”den nya människan”. I USA vann det tankesättet stort gehör under det som kallas den progressiva eran. I USA har lärarfacken ofta omfattat detta tankegods men precis som i det svenska lärarfackets attacker mot friskolorna handlar det ytterst om makt. Det finns även fria skolor i USA som omfattar socialkonstruktivismen men som ändå attackeras av de fackliga aktivister som leder lärarfacken eftersom de inte vill att andra skolformer än de offentliga får del av skattemedel. Lärarfacken är ofta av avgörande betydelse i det demokratiska partiets primärval och därför har de fått politisk makt. Lärarfacken i USA befinner sig dock idag i kraftig politisk motvind av flera skäl – skolstängningarna kombinerat med woke-ideologi. Pandemiåren har förändrat situationen i USA. Många föräldrar reagerade mot lärarfackens krav att de offentliga skolorna skulle hållas stängda under lång tid. Charterskolorna hölls inte stängda på det sättet. Detta har lett till att charterskolorna – som motsvarar de svenska friskorna – efter pandemin blivit mycket mera uppskattade och att dessa verksamheter expanderat kraftigt och fått starkt politiskt stöd i många delstater. Därtill kommer också i kölvattnet efter pandemiåren debatten om ”woke”, det vill säga en rad politiska föreställningar om hur skolor ska påverka barnens livssyn. I USA finns det hos många föräldrar en stark önskan att själva fostra sina barn vad gäller värderingar och livssyn. Frågan om det är skolan eller föräldrarna som har rätt att prägla barnen har inte på samma sätt lett till debatt i Sverige. Det är djupt problematiskt att den borgerliga svenska regeringen faller undan för en osaklig men intensiv politisk kampanj. Om man sedan slutligen flyttar perspektivet till Sverige så finns det nu en utmärkt bok om ideologiernas roll i svensk skola: professor emerita Inger Enkvists bok ”Kunskap i kris” (Gidlunds). Det är en grundlig och saklig men kritisk genomgång av utbildningsideologiernas roll. Enkvist pekar också på konsekvenserna för framtiden: ”Det är lätt att bli pessimistisk inför västvärldens möjlighet att behålla ett demokratiskt styrelseskick, när jämlikhet sätts före kunskap och när man suddar ut skillnaden mellan vad som är kunskap eller inte. Vi ser på utbildningsområdet att eleverna antas behöva ägna tid att tänka över sin etnicitet, sitt kön och sin sexuella läggning snarare än att lära sig något som ses som ’bara’ skolkunskaper. Denna inställning påverkar också lärarutbildningen som inriktas på sociala och psykologiska frågor snarare än ämnesinnehåll.” Spänningen mellan å ena sidan de revolterande kinesiska föräldrarnas höga värdering av kunskaper och västvärldens åsidosättande av kunskap är av långsiktig betydelse, inte bara för västvärldens demokratiska styrelseskick, utan även för den ekonomiska utvecklingen på sikt. Vägen till att återupprätta kunskapsskolan i länder som USA och Sverige kan tyckas lång och det är djupt problematiskt att den borgerliga svenska regeringen inte tycks inse detta dilemma, utan faller undan för en osaklig men intensiv politisk kampanj – inte minst i medierna – mot ”vinst” i friskolor. I USA införs skolpengssystem, och när de inte täcker 100 procent av kostnaden tillåts vissa avgifter på toppen liksom att föräldrar via sparande i utbildningsfonder, med avdragsrätt på skatten, får möjlighet att betala avgifterna. Vänstern i Sverige brukar säga att det ingenstans i världen finns ett friskolesystem som det svenska, där skattepengar går till enskilda alternativ. Men vad som nu händer i en rad av USA:s delstater visar att detta inte är korrekt. Janerik Larsson

NHS långvarig brittisk politisk huvudvärk (SvD på nätet 15/7)

NHS långvarig brittisk politisk huvudvärk Det brittiska sjuk- och hälsovårdssystemet National Health Service (NHS) är sedan länge i kris. Ändå tycks det svårt att samla mod för att reformera systemet. Janerik Larsson Publicerad 14:30 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Det brittiska parlamentet beslöt för 75 år sedan att skapa sjuk- och hälsovårdssystemet National Health Service (NHS). NHS är landets i särklass största arbetsgivare och världens femte största efter Pentagon, den kinesiska krigsmakten PLA och de amerikanska företagsjättarna Walmart och McDonalds. 75-årsjubileet firades på ett sätt som Financial Times globala hälsovårdsredaktör Sarah Neville kallade unikt för en modern demokrati. Hon kommenterade två nyutkomna böcker om NHS, ”Fighting for life” av Isabel Hardman och ”Our NHS” av Andrew Seaton. Andra röster talade om firandet som närmast en kult eftersom den brittiska eliten anförd av premiärministern och oppositionsledaren deltog i en ceremoni i Westminster Abbey. David Hoyle, som förestår denna kyrka och som är direkt underställd kungahuset, sade under ceremonin att ”NHS visar för oss alla vår inneboende naturs bättre änglar”. The Economist kallade det hela ett bisarrt spektakel. NHS är sedan mycket länge i kris. De flesta europeiska länder har effektivare sjuk- och hälsovårdssystem. Men i den brittiska föreställningsvärlden jämförs NHS med de sämst fungerande olika amerikanska motsvarigheterna. När Labourregeringen för 75 år sedan initierade grundandet av NHS valde det konservativa partiet i de inledande omröstningarna att rösta mot reformen – deras väljare i läkarkåren var bestämda motståndare. Partiet röstade sedan för NHS i slutvoteringen. Detta har inneburit att Torypartiet sedan dess misstänks vilja avskaffa NHS. The Economist skriver att eftersom NHS nu hyllats som vore det ett neapolitanskt helgon, är utsikterna för reformering mycket små. Margaret Thatcher-stiftelsen har på sin hemsida offentliggjort mängder av tidigare hemligstämplade dokument. De visar hur den konservativa regeringen på 1980-talet brottades med den brittiska allmänhetens misstro mot varje försök att effektivisera NHS. Robert Shrimsley, krönikör på Financial Times, konstaterar att NHS är en del av ett problem som gäller landets offentliga sektor: undermåligt ledarskap. Brittiska Institute for Government har i en rapport belyst brister och reformbehov. Den tidigare Labour-premiärministern Tony Blair förestår nu en tankesmedja, Tony Blair Institute, som i samband med 75-årsfirandet publicerade en rapport med radikala reformförslag som att medborgare skulle kunna få betala själva för att få den vård de önskar. Ledarna för tre andra tankesmedjor som specialiserat sig på hälsovårdsfrågor (Health Foundation, Nuffield Trust och The King’s Fund), har gemensamt vänt sig till regeringen med budskapet att NHS inte kommer att fylla 100 om man inte ser till att reformera systemet. Allmänhetens förtroende för NHS har studerats årligen de senaste 40 åren och det har aldrig varit lägre än i år. Den nuvarande hälsovårdsministern Steve Barclay är lika rädd för reformer som Margaret Thatcher var på 80-talet. Hans företrädare på posten, Sajid Javid, hävdar att det nu behövs en statlig utredning för att reformera NHS. Det blir sannolikt val redan nästa år. Toryregeringen ligger redan långt efter oppositionen i opinionsmätningarna. Frågan partiet sannolikt funderar på, är om det är mest riskfyllt att tala eller tiga om NHS.

Medierna har tappat intresset för arbetsmarknaden (Smedjan 12 juli)

Medierna har tappat intresset för arbetsmarknaden En gång i tiden bevakades avtalsrörelserna av ett stort antal kvalificerade journalister. Men i dag är medieintresset högst begränsat, trots att löneförhandlingarna förblir en central del i svensk samhällsekonomi, skriver Janerik Larsson. JANERIK LARSSON 12 JULI 2023 När jag lämnade ledarredaktionen på Sydsvenskan i början av 1980 för att bli anställd som chefredaktör och ansvarig utgivare för den tidning som Svenska Arbetsgivareföreningen gav ut – den hette då Arbetsgivaren, men jag döpte om den till SAF-tidningen – så anade jag knappast vad som skulle följa. Wikipedia sammanfattar kortfattat vad som hände kort därefter: Med storkonflikten i Sverige 1980 avses den omfattande strejken och lockouten på arbetsmarknaden i Sverige i april-maj 1980. Konflikten inleddes med att 14 000 personer togs ut i strejk den 25 april. Arbetsgivarna svarade med en lockout. Den 30 april sade LO nej till ett medlingsbud som SAF sagt ja till och den 1 maj tog samtliga LO-förbund ut över sammanlagt 100 000 personer i strejk. Punktstrejker utlöstes och 700 000 försattes i lockout. Konflikten varade fram till den 12 maj innan SAF fick ge sig och gå med på LO:s krav på höjda löner. Konflikten fick omfattande följder. Exempelvis sändes endast nyheter i svensk TV eftersom radioteknikerna i Kaknästornet togs ut i strejk. Åtminstone Expressen minskade på bilagorna eftersom man befarade brist på tidningspapper. I Stockholm fanns inga allmänna kommunikationer och flygtrafiken upphörde. Enligt en tidningsuppgift började bilköerna in till Stockholm under morgonen redan i Hallunda. När jag 10 år senare tillträdde som SAF:s informationschef sammanföll det med styrelsebeslutet att inte längre förhandla om kollektivavtal. Wikipedia konstaterar: Bland det första Ulf Laurin gjorde på posten som ordförande var att decentralisera löneförhandlingarna, i ett försök till att individualisera lönerna. Under de tio åren bevakades löneförhandlandet som ägde rum i SAF:s lokaler på Blasieholmen av ett stort antal välinformerade journalister. I dag finns det vad jag vet endast en enda journalist som har samma uppdrag: Ekoredaktionens Anders Jelmin. Därefter avtog dramatiken och därmed medieintresset. Fram till att Industriavtalet slöts 1997 fortsatte bevakningen av löneförhandlandet i viss utsträckning men därefter avtog dramatiken och därmed medieintresset. Tankesmedjan Arena idé har nyligen på sin hemsida publicerat rapporten ”Den svenska modellen ur ett nordiskt perspektiv – Facklig anslutning och nytt huvudavtal”. Kanske är det bara ur mitt lätt nostalgiska perspektiv som jag fann den mycket läsvärd och förtjänt av att uppmärksammas i nationell media. Författare är Anders Kjellberg, professor i sociologi vid Lunds universitet. Jag fäste mig särskilt vid avsnitten som berörde utvecklingen i Danmark, Norge och Finland. Det talas ofta om ”den nordiska arbetsmarknadsmodellen”, men i själva verket bör man i dag snarare använda pluralis: de nordiska arbetsmarknadsmodellerna. Kjellberg konstaterar exempelvis att tjänstemannafackens ställning i Sverige är unik med en hög organisationsgrad och central roll i avtalsförhandlingarna. Det unika är deras styrka i privat sektor. Det finns ingen internationell motsvarighet till PTK (som grundades 1973) eller Unionen. I Danmark, Finland och Norge är det i praktiken endast LO-förbund (i Danmark före detta LO-förbund) som spelar denna märkessättande roll. I Danmark saknar akademikerförbunden dessutom förhandlingsrätt med Dansk Arbejdsgiverforening och dess medlemsförbund. De 275 sidorna i rapporten är alltså både detaljerade och intressanta. Arbetsmarknadens organisationsutveckling är en betydelsefull del av svensk samhällsekonomi och borde föranleda större medieintresse även i dag. JANERIK LARSSON Rådgivare på Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

USA driver åt isolationiskt håll (SvD på nätet 8 juli)

USA driver åt isolationiskt håll Båda de stora amerikanska partierna driver en agenda som är mer nationalistisk och isolationistisk än vad amerikansk politik varit sedan andra världskriget. Janerik Larsson Publicerad 09:30 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Vad var det egentligen som hände när det republikanska partiet (GOP) i USA slutade vara de amerikanska storföretagens bästa vän? Wall Street Journal har med hjälp av data från den oberoende tankesmedjan Center for Responsive Politics analyserat den dramatiska minskningen av bidrag från storföretagen till GOP-kandidater. I kongressvalet 2016 fick Kevin McCarthy, som blev representanthusets talman efter valet förra året, mer än 40 procent av sin kampanjkassa från storföretagens politiska stödorganisationer, Political Action Committees (PAC). Hans valkampanj 2022 fick bara 3 procent av sitt stöd från PAC:s. En viktig förklaring är Donald Trumps första presidentvalskampanj. Den finansierades till stor del av otaliga enskilda medborgare som donerade mindre summor. Trump visade alltså vägen för ett annat sätt att finansiera en amerikansk kampanj. Den andra förklaringen är att under Trumps presidentår kom amerikanska storföretags politiska agenda att bli allt mer vänstervriden om man ser den ur ett republikanskt perspektiv. Vänstervridningen man reagerar mot handlar om radikal miljöpolitik, företagsstöd till olika delar av det man ser som uttryck för den wokekultur som vuxit snabbt bland storföretagens anställda och som därför påverkat dessa företags politiska agenda. Rader av ledande republikanska politiker har blivit alltmer kritiska till det som varit kärnan i partiets politik sedan Ronald Reagans tid: frihandel och den fria marknaden. Senator J D Vance säger i WSJ-reportaget att han och andra republikaner bytt ut sin tidigare misstro mot statsmaktens förmåga mot insikten att bara staten kan kontrollera storföretagen. Senator Marco Rubio, som en gång stödde Reagan, driver i den nyutkomna boken ”Decades of decadence” uppfattningen att den ekonomiska politik han en gång förespråkade bara har lett till en lång period av dekadens som drabbat företagens anställda. Senator Josh Hawley är den kanske mest profilerade företrädaren för denna populistiska politik. Han säger att han inte ser någon anledning att ge minsta stöd till de stora företag vars multinationella agenda helt skiljer sig från de amerikanska arbetarnas och den amerikanska medelklassens intresse. Bloombergkolumnisten Adrian Wooldridge har i en krönika pekat på att storföretag som inte anslutit sig till wokekulturen nu ofta blir kommersiellt framgångsrika. Företag som profilerar sig på att vara bra för sina aktieägare och kunder har bildat kontrast mot wokerörelsens alltmer extrema uppfattningar. Wooldrige konstaterar att den som driver ett framgångsrikt, nytt företag måste ha en överväldigande drivkraft och medarbetare som vill förverkliga en sådan vision. Den paradoxala konsekvensen av det man nu ser är att båda de stora amerikanska partierna driver en agenda som är mer nationalistisk och isolationistisk än vad amerikansk politik varit sedan andra världskriget.

Janerik Larsson: Många vill ta över Frederiksens post /mediekrönika SvD bara på nätet 1 juli/

Janerik Larsson: Många vill ta över Frederiksens post Förpostfäktingarna om vem som ska ta över danska S och statsministerposten har inletts. Janerik Larsson Publicerad 14:30 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Vilket är den danska statsministern Mette Frederiksens nästa jobb? Natos generalsekreterare? Vem ska då efterträda henne som socialdemokratisk partiledare? De frågorna ägnas stor uppmärksamhet i dansk politisk debatt. Hur mycket substans det finns i tanken att Frederiksen ska avlösa den tidigare norske socialdemokratiske statsministern Jens Stoltenberg på Nato-toppmötet i Vilnius 11–12 juli är okänt. Om det inte blir Nato spekuleras det att Frederiksens nästa jobb kan bli att efterträda Ursula von der Leyen som EU-kommissionens ordförande. Andra spår är som EU:s utrikesminister efter Josep Borrell eller kanske som ordförande i det europeiska rådet efter Charles Michel. Nyckelfrågan är i grunden vilket politiskt block som ska styra Danmark. Europaparlamentsvalet i juni 2024 följs nästa höst av tillsättandet av posterna i de olika EU-organen. Den nuvarande danska koalitionsregeringens egentlige skapare är Lars Løkke Rasmussen. Han var partiledare för liberal-konservativa Venstre och statsminister för en borgerlig koalition stödd av Danskt Folkeparti 2015–19. Före valet 2019 ansåg han att det i stället borde bildas en koalition med Socialdemokraterna eftersom samarbetet med Danskt Folkeparti inte fungerade. Frederiksen vann valet 2019 och blev statsminister för en vänsterregering. Lars Løkke startade då partiet Moderaterne, som var framgångsrikt i valet 2022. Regeringsförhandlingarna ledde till att Frederiksen fortsatte som statsminister men med en regering med Venstre och Moderaterne. Lars Lökke blev utrikesminister. Hans efterträdare som Venstreledare , Jakob Elleman-Jensen, utsågs till försvarsminister men är sedan i mars sjukskriven för stress. Det torde säga det mesta om hur komplicerat det är att leda Venstre. Koalitionsregeringen innebar att partiet Radikale Venstre, som suttit i båda blockens regeringar, förpassades till en ointressant roll i Folketinget. Spekulationerna om att Frederiksen är på väg ut ur dansk politik drivs av två olika krafter. Dels av dem som önskar att återskapa den borgerliga samverkan som gått förlorad. Den andra kraften är den maktkamp som pågår inom socialdemokratin. Så vem ska efterträda Mette Fredriksen? Hon blev ju partiledare 2015 så det finns de i partitoppen som tycker att det är deras tur. Maktkampen förs mellan olika så kallade kaffeklubbar i Folketinget. Finansminister Nicolai Wammen och justitieminister Peter Hummelgaard leder varsin fraktion i partiet. Den tidigare socialdemokratiske finansministern Bjarne Corydon, som i dag är chefredaktör för finanstidningen Dagbladet Børsen, har väckt uppmärksamhet genom att kritisera kaffeklubbarnas aktiva agerande som han menar är illojalt mot partiet. Dansk politik kommer sannolikt även framöver att präglas av sådana personkonflikter. Nyckelfrågan är dock i grunden vilket politiskt block som ska styra Danmark. Vägen tillbaka till ren blockpolitik kan bli lång i Folketinget med dess 17 partier (varav 4 representerar väljarna på Grönland och Färöarna). Och med en spärr på blott två procent till Folketinget kan det bli ännu fler partier med tiden. Janerik Larsson