tisdag 30 april 2019


Perspektiv på det brittiska lokalvalet

 

Vart brittisk politik är på väg är en fråga som många funderar över.
I The Guardian idag lanserar den tidigare labourledaren Ed Miliband - nu Labour MP för Doncaster North - tillsammans med Caroline Lucas - Green MP för Brighton Pavilion - och Laura Sandys som är en tidigare konservativ MP projektet Green New Deal.
Det är vänstertankesmedjan the Institute for Public Policy Research som står bakom initiativet som i IPPR:s version kallas Environmental Justice Commission.
Det finns givetvis olika infallsvinklar på det initiativet, men en sådan är att det kan ses som ett försök att bryta Brexit-frågans järngrepp över brittisk politik idag och sannolikt för en mycket lång framtid.
Jag är skeptisk till att detta är möjligt.
I Financial Times (ft.com) skriver kolumnisten Robert Shrimsley med utgångspunkt från det förestående brittiska lokalvalet om risken/sannolikheten att torypartiet för lång tid framöver reduceras till ett högernationalistiskt parti. Det skulle göra att väljarna i nästa parlamentsval kommer att ställas inför valet mellan två kultdogmer - nationalism eller socialism.
Just nu tycker jag inte det finns mycket som pekar på att Shrimsleys svala analys kommer spela stor roll för torypartiets framtid.
Om partiet omfamnar Brexit så som den mest besatta delen av partiopinionen skulle önska kommer man att förbli inlåst där och sakna kraft att ägna sig åt annat.
”As previous Tory leaders have found, one can never be pure enough for fanatics”, som han skriver.
Partiets framtid borde handla om att attrahera unga väljare som idag skräms bort av ett parti som helt struntar i det de anser viktigt. Då måste man lägga besattheten vid Brexit bakom sig.
Men eftersom detta är osannolikt kan brittisk politik på lite sikt handla om att ett nytt centerparti kan framträda.
Men brittisk politik har mycket elände att utstå innan det inträffar.



Regeringsbildning i Finland och Danmark

IFinland har regeringsförhandlingarna påbörjats. Den socialdemokratiske partiledaren Antti Rinne har fått presidentens uppdrag och sonderar nu.
I Hufvudstadsbladet redovisas idag en opinionsundersökning om hur finländarna helst skulle se att regeringen är sammansatt. Socialdemokraterna och samlingspartiet (moderaternas systerparti) är folkets favoritregering.
Hbl:
Det populäraste alternativet har ett klart större folkligt stöd än det de övriga alternativen. De gröna är det populäraste tredje hjulet.
Kombinationen SDP och Samlingspartiet utgör den populäraste grunden för nästa regering, visar Helsingin Sanomats gallup. Den kombinationen får en tredjedel av de tillfrågade bakom sig.
Det näst populäraste alternativet är SDP och Centern som får knappt tjugo procent. Därefter följer kombinationen SDP och Sannfinländarna.
De övriga kombinationerna får mellan tre och sju procent. Knappt tjugo procent har ingen åsikt i saken.
I Danmark är det foketingsval före sommaren. Hur resultatet blir där är givetvis osäkert men en intressant spådom hittade jag idag i Altinget.dk där den rutinerade journalisten mm Michael Kristiansen förutspår en regeringsallians mellan borgerliga Venstre (som nu har statsministerposten) och socialdemokraternas ledare Mette Fredriksen som då skulle bli statsminister.
Intressantast ur svenskt perspektiv är de mycket stora problem som den nuvarande borgerliga regeringens stödparti Dansk Folkeparti har. Jimmie Åkesson ska vara glad att den föga genomtänkta ”bannlysningen” av SD i Sverige gör att han slipper ta svåra beslut; beslut som hans danska kollega ställts inför och inte kunnat hantera.
Reelt er en SV-regering mit bedste bud på udfaldet af den kommende valgkamp ud over en ren socialdemokratisk mindretalsregering.
Så ser alltså spådomen ut. Dit är det långt men en utdragen regeringsförhandling - när valet väl ägt rum - kan mycket väl sluta så.
Undras hur många i Sverige som nån gång i framtiden kommer fundera över alternativet S + M?!

måndag 29 april 2019


Nigel Farage sammanfattad

The Guardian-kolumnisten Matthew d’Ancona sammanfattar i sin krönika mycket väl hur anti-Brexit-ledaren Nigel Farages budskap fungerar:

 

”It is not the dream that is at fault, you understand, but those who sabotage it. Just as Marxists insist true communism has never been tried, so Brexiteers declare that their simple plan has been wrecked by weaklings, quislings and fools.
Brexit was designed by its most passionate supporters to fail: its purpose was to be betrayed, to enable a new movement to rise up, animated by fury and fear. Such a movement has now been born. It is already tearing the Conservative party to pieces. That, sad to say, is only the beginning of its plan.”

(Det är inte drömmen om Brexit som det är fel på utan felet finns hos de som saboterar den. Precis som marxister insisterar att riktig kommunism aldrig har prövats på så förklarar Brexit-ledarna att deras enkla plan har saboterats av veklingar, quislingar och stollar.
Brexit konstruerades av sina mest passionerade anhängare för att den skulle misslyckas så att den kunde möjliggöra en ny politisk rörelse stärkt av ilska och skräck. En sådan rörelse har nu fötts. Den håller på att riva det konservativa partiet i bitar. Och, tyvärr, är detta bara början på deras plan.)
Det var hela tiden en avgörande del av Farages retorik att om väljarna röstade för att UK skulle lämna EU så skulle eliten sabotera detta önskemål. Sanningen är givetvis den rakt motsatta. Den politiska klassen har gjort allt för att hitta ett sätt att leverera det som inte går att leverera: att få ut UK från en 46-årig relation utan att förstöra välstånd, säkerhet och tillgång till resten av världen.
Här finns den brittiska politiska krisen idag och den kommer att vara länge, mycket länge.


 Flygskam och bilåkande


För några dagar sedan skrev jag så här om min flygskamhypotes:

 

När jag såg nyheten att BRA drar ner på personal och flyglinjer var min första tanke denna: undras hur mycket bilåkandet nu kommer att öka? Och hur mycket det ökat sedan flygskammen drabbade nationen?
Är det någon läsare som har någon idé om hur man hittar svar på den frågan är det bara att mejla mig.
SAS-piloternas bidrag i sammanhanget är ju inte heller föraktligt....
Det är mycket positivt att som skribent ha intresserade läsare och jag har med anledning av min fråga fått en rad inspel. Alltifrån en hänvisning till den statliga flygskatteutredningen och remissvaren på denna till ett foto på en reklamskylt på Bromma signerad Swedavia airports:
DESTINATION HÅLLBARHET
OM BILAR KUNDE FLYGA
DE ALLRA MODERNASTE FLYGPLANEN DRAR MYCKET MINDRE BRÄNSLE ÄN SINA FÖREGÅNGARE. NU ÄR DE NERE I UNDER 0,3 LITER/MILEN PER PASSAGERARE. SOM EN SMÅBIL UNGEFÄR, MEN VÄLDIGT MYCKET SNABBARE.
David Hild på Fly Green Fund skickade denna hälsning (här något redigerad):
Vad jag skulle vilja intressera dig för är hur utsläppen från moderna flygplan ser ut idag. Vi är nere på mycket låg förbrukningsnivå som helt klart konkurrerar med bilismen om man betänker att det i snitt sitter 1,2 personer i en bil. Med biobränsle i tanken minskar sedan både CO2-utsläpp och den sk höghöjdseffekten. Sen ska tilläggas att inrikesflyg normalt befinner sig en mycket kort tid (om ens alls) på flyghöjder där dessa uppstår.
Vi i Sverige har en av de största flygindustrierna i världen per capita och redan för några år sedan besparade den teknik som GKN i Trollhättan utvecklat och producerar 460 000 ton koldioxid per år. Sedan dess har antalet flygplan med denna teknik ökat. Vår flygindustri och vår bränsleindustri är Sveriges enda chans att i någon nämnvärd utsträckning påverka flygets utsläpp globalt sett.
Det sista är ju högintressant. Men flygskatten handlar ju om politisk symbolik och inte om något annat.
Ett annat perspektiv kom i detta mejl:
I princip strax innan ordet flygskam blev vanligt hade jag redan bestämt mig för att om möjligt resa med tåg istf med (inrikes-) flyg. 
Anledningen till det var inte av miljöskäl utan av bekvämlighetsskäl. 
Att flyga är ju tyvärr mest att likna vid ett långt gatlopp med biljettkontroller, avklädning/påklädning, granskning/scanning, infösning i olika fållor (gater), rusning till sittplatser mm. Ja, du vet ju själv, föga värdigt så att säga. 
Mest likt en bussresa med starkt inslag av hysteri. 
Alternativa resformer efterlyses alltså även av andra skäl än miljöhänsyn!
Ett mejl kom nära det som egentligen är min fråga:
Jag har för mig att det i utredningen om flygskatten nämndes att bilåkandet skulle öka en hel del. Dock nämndes inga siffror.
Jag fortsätter söka efter sådana siffror. Jag ser fram emot fler inspel!


Perspektiv på klimatväxlingar


Gunnar Wetterberg skriver i dag i sin krönika i Expressen om historiska klimatväxlingar och drar sedan denna slutsats:
”Paradoxalt nog har de dramatiska klimatväxlingarna blivit ett av ”klimatskeptikernas” favoritteman. Underförstått: eftersom det svängt så mycket förr, varför ska vi bry oss om några grader det här århundradet?
Men slutsatsen borde vara den rakt motsatta. Det finns ingen anledning att spä på de naturgivna katastroferna med en som vi har lagat till själva. Klimatpanelens forskare är försiktiga och understryker svårigheterna att fånga allt i en modell och laborerar därför med breda intervall, men förhistoriens vittnesbörd om vad klimatet kan utsätta oss för borde vara skrämmande nog.
Mer handlingskraft krävs
Den skepsis som är befogad borde handla om helt andra ting. Medan själva beskrivningen av klimatförändringarnas förlopp blir mer och mer sofistikerad är analysen av motmedlen besvärande primitiv.
Den internationella klimatpanelen skulle behöva en handlingsinriktad syster, där forskare och tekniker på samma sätt skulle kunna värdera vad som är stort och smått när det gällde att motverka uppvärmningen. Då skulle symboliska gester kunna ersättas av kraftfulla åtgärder för att till exempel gynna träbyggandet, som kan bli en av de mest verkningsfulla åtgärderna för att fördjupa kolsänkan och undanröja den globala byggindustrins utsläpp från stål och cement.”
Det är nyttigt med andra perspektiv - balansen mellan symboliska gester och åtgärder måste verkligen prövas. Vi har bara en jord, säger vi ofta. Just därför behöver klimatpolitiken bygga på solid grund. Det finns därtill en djupt utbredd oro för klimatförändringarna, så känsloläget är högt, vilket gör att vi behöver hålla huvudet kallt – eftersom resurserna är begränsade.

söndag 28 april 2019


Flygskamhypotes



När jag såg nyheten att BRA drar ner på personal och flyglinjer var min första tanke denna: undras hur mycket bilåkandet nu kommer att öka? Och hur mycket det ökat sedan flygskamen drabbade nationen?
Är det någon läsare som har någon idé om hur man hittar svar på den frågan är det bara att mejla mig.
SAS-piloternas bidrag i sammanhanget är ju inte heller föraktligt....


Ron Chernow och Mark Twain om amerikansk politik


En av de mest intressanta filmerna om relationen mellan amerikansk politik och amerikanska medier är ”The Post” (2017) som handlar om journalister från The Washington Post och The New York Times som publicerade de läckta dokumenten från Pentagonpapprena angående involveringen av USA:s regering under Vietnamkriget.

 

Det finns givetvis många perspektiv i och på denna välgjorda film, men ett viktigt sådant handlar just om spänningen mellan å ena sidan den intima närheten mellan å ena sidan tidningsägare och tidningsledare å ena sidan och de makthavande politikerna å den andra.
I dag finns det också en sådan närhet. Nu handlar det om det intima samarbetet mellan Trump-administrationen och de medier med FOX NEWS i spetsen som verkar för att stärka administrationens version av centrala politiska frågor.
Å andra sidan finns de Trump-kritiska medierna som sedan valet 2016 inte sällan haft svårt att skilja mellan sin egen föreställning om Trump-administrationens ondska och inkompetens och det som är väl underbyggda artiklar därom.
Washington Post har idag en längre artikel om det nära samarbetet mellan presidenten on Lou Dobbs på FOX NEWS.
Dobbs och en annan känd FOX-profil, Sean Hannity, har ett sådant samarbete som tveklöst gynnar både presidenten och företaget. Donald Trump observerar ibland att medarbetare på FOX dristar sig att uppmärksamma kritik mot honom och då reagerar han med tummen-ner-tweets.
Medievärlden i den amerikanska huvudstaden har länge präglats av en med europeiska ögon tveksam närhet mellan maktens folk och medierna. De som trodde att detta skulle ta slut med valet av Trump misstar sig.
Ett av de sällsamma inslagen i denna incestuösa miljö är det årliga festen för Vita hus-korrespondenterna. Med Trump har dessa ändrat karaktär och det är säkert bra för mediernas trovärdighet. På den senaste festen hade historikern Ron Chernow - mest känd för sin briljanta biografi om Alexander Hamilton som numera blivit en musikal som nu kan ses också i London - inbjudits som talare och de referat som publicerats pekar på att han framförde viktiga budskap. (Här hela talet.)
Han slutade med att citera Mark Twain som en gång sa att med politiker är det som med blöjor - de behöver bytas ofta.
Hans huvudpoäng var att amerikansk demokrati överlevt många kriser och många föga tilltalande presidenter. För demokratins överlevnad är pressen ovärderlig - men inte fullkomlig.

fredag 26 april 2019


 Facklig teater om LAS

Facken ojar sig högljutt om direktiven till den kommande LAS-utredningen.
Dessa upprörda röster verkar helt ha glömt bort att tillsättandet av utredningen tydligt framgår av Januariavtalet.
Nu heter det med djupa brösttoner att utredningen är ett steg på vägen mot ”avveckling av svenska modellen” och att det är ”helt fel väg att gå”.
Det handlar om är utökade undantag i turordningsreglerna, vilket närmast kan beskrivas som ”lite pill i kanten på LAS”.
Utredningens uppdrag att föreslå hur kostnader i samband med uppsägningar kan minskas, en fråga som har utretts tidigare men som inte lett till något resultat. Utredningsuppdraget adresserar inte svårigheterna att säga upp på grund av personliga skäl.
I gengäld ska utredningen föreslå hur arbetsgivares ansvar för medarbetares kompetensutveckling ska stärkas via lagstiftning och det ska, som det heter ”skapas bättre balans i anställningsskyddet för personal med olika anställningsvillkor. Det vill säga striktare reglering av deltidsanställningar och tidsbegränsade anställningar.
Så i ena vågskålen kommer eventuellt vissa företag kanske var femte eller var tionde år möjligen kunna undanta ytterligare någon nyckelperson från turordningen vid arbetsbrist och i andra vågskålen ska arbetsgivare ständigt, varje månad enskilt bära ansvaret för alla medarbetares kompetensutveckling - som om medarbetarna själva inte har varken intresse eller ansvar själva för sin anställningsbarhet.
Den balansen i vågskålen väger verkligen inte över till arbetsgivarens fördel.
De kritiska rösterna är teater.
Och minns, detta är bara utredningsdirektiv. Hur utredningens förslag kommer att se ut – vet ingen. Och än mindre om de blir verklighet.
Räkna med mer teater framöver!
Aktörerna i denna sällsamma pjäs borde bry sig om hur en arbetsrätt som skapades i en helt annan tid med en helt annan arbetsmarknad kan anpassas till dagens verklighet.
Men om det hör man inte ett ljud.
I förlängningen handlar det om hur den svenska arbetsmarknadsmodellen blir allt mindre relevant för arbetsgivare och anställda.
Men det tycks man inte alls fundera över.

torsdag 25 april 2019


Nu har Joe Biden startat sin kampanj

Joe Biden kandiderar till att bli demokraternas presidentkandidat.
Några minuter senare ”välkomnades” han av president Trump:
Welcome to the race Sleepy Joe. I only hope you have the intelligence, long in doubt, to wage a successful primary campaign. It will be nasty - you will be dealing with people who truly have some very sick & demented ideas. But if you make it, I will see you at the Starting Gate!
Detta mobbande sätt blev ganska framgångsrikt 206. Frågan är om det blir det 2020. Det finns anledning tvivla på den saken. Trump förlorade många väljare i mellanårsvalet, väljare som inte uppskattade hans grova, inte sällan rasistiska språk.
De motståndare i det demokratiska partiet som Trump anser har ”very sick & demented ideas” är den vänsterfalang som är och kallar sig socialister.
Men det råder ingen tvekan om att partivänstern är ett problem för demokraterna.
Thomas B Edsall har i New York Times en gedigen analys som har rubriken Bernie Sanders Scares a Lot of People, and Quite a Few of Them Are Democrats.
Rubriken är en bra sammanfattning av en artikel som grundligt klargör skillnaden mellan socialism och ”demokratisk socialism” (dvs socialdemokrati) - en distinktion som Sanders inte tycks begripa.
Sanders har aldrig ställt upp i ett val där han behövt tampas på allvar med en republikan. Hans hemstat Vermont är USA:s stabilaste vänsterfäste.
Hans sinne för ekonomi är dåligt. De önskelistor på stora reformer som han och hans likasinnade nu presenterar saknar verklighetsförankring.
Men han har många anhängare bland unga aktivister så Biden är ingen självklar vinnare i en duell mellan de båda.
Kommer någon eller några andra, yngre kandidater att överleva en bit in i primärvalskampnen nästa vinster och vår? Ja sannolikt.
Men risken är ändå med dagens perspektiv påtalig att kampen mellan Biden och Sanders - två 40-talister - kommer att sluta med att båda blir alltför försvagade för att besegra den tredje 40-talisten i kampen, Donald Trump.
Då kommer presidentvalet 2024 att handla om en yngre generation politiker.

onsdag 24 april 2019


 Om en värld som går under


“After Brexit, after Trump, a world is collapsing.”
”Efter Brexit, efter Trump, en värld går under.”
Så skrev Frankrikes USA-ambassadör Gérard Araud kort efter att valresultatet stod klart i november 2016.
Araud avslutade sina fem år som ambassadör för några dagar sedan och i en intervju i The Atlantic talar han klarspråk som troligen få andra prominenta ambassadörer gjort.
Några smakprov:
– The idea that the Trump presidency is some sort of accident is a fantasy.
– Let’s look at the dogma of the previous period. For instance, free trade. It’s over. Trump is doing it in his own way. Brutal, a bit primitive, but in a sense he’s right. What he’s doing with China should have been done, maybe in a different way, but should have been done before. Trump has felt Americans’ fatigue, but [Barack] Obama also did. The role of the United States as a policeman of the world, it’s over. Obama started, Trump really pursued it. You saw it in Ukraine. You are seeing it every day in Syria. People here faint when you discuss NATO, but when he said, “Why should we defend Montenegro?,” it’s a genuine question.
– In France, we optimistically believed that Macron’s election meant that we had found the recipe against populism. He was a new leader, with new ideas, elected on a centrist platform. Apparently we were wrong.
– There is a misconception about Trump which is American and French: saying Trump is an accident, and when Trump leaves power, everything will go back to business as usual. That’s the dream of Washington, D.C.
– From Reagan to Trump you have, more or less, the neoliberal era—taxes were bad, borders were bad, and you have to trust the market. It’s also the period of the triumphant West … that the West was in a sense doomed to win. That sooner or later all the world will march triumphantly, to the triumph of the market. And suddenly the election of Trump and the populist wave everywhere in the Western world is for me, and I may be wrong, but for me means that this period is over.
Har han rätt i denna pessimistiska betraktelse? Ja det får framtiden utvisa. Men det är nog klokt att mentalt förbereda sig på att han kan få rätt.


När Bill Clinton ställdes inför riksrätt

Det är flera av de skribenter som eftertänksamt kommenterat Mueller-utredningen och dess avslöjanden om president Trumps agerande som riktat uppmärksamheten mot riksrättsprocessen mot president Bill Clinton.
Det riksrättsåtal som representanthusets majoritet formulerade i december 1998 handlade inte om några triviala struntsaker utan Clinton anklagades för mened (perjury) och för förhindrande av rättvisans gång (obstruction of justice).
Financial Times-kolumnisten Janan Ganesh skriver i sin krönika idag (Voter’s capacity for being appalled by Trump is waning) att väljarnas förmåga att uppröras av Trump är i avtagande.
Clinton frikändes och fortsatte sedan som en av USA:s mest framgångsrika presidenter. Någon stor vrede från väljarnas syntes aldrig till.
Ganesh är oroad över att medborgarnas förmåga att uppröras är i avtagande. Det är det verkliga problemet - inte vad Clinton eller Trump hittar på när de ljuger etc.
De båda New York Times-kolumnisterna Gail Collins och Bret Stephens diskuterar varannan vecka med varandra (senaste samtalet här i utskriftsform).
Givetvis är Trump också här ämnet.
Gail Collins är ingen anhängare av riksrättsåtal mot Trump för att han försökt ”hindra rättvisan”:
Impeachment would drive the whole country even further apart. The Republicans in the Senate would never go for it anyway. And by the time we staggered to the inevitable stalemate, it’d be well into 2020. Let’s just vote the sucker out.
Bret Stephens:
 I’m afraid the president is helped by the report, even if he, as usual, isn’t acting like it. Much as we might want to dwell on all the unsavory things the report tells us about the way Trump conducted his business and now runs his presidency, it’s not anything the American people, including most of his supporters, didn’t already know.
But the report lays to rest the central and most damning charge against him, conspiracy (or collusion), much like the 2004 Duelfer Report on Iraq laid to rest the charge that Saddam Hussein had been developing weapons of mass destruction on the eve of the Iraq War: You still knew Saddam was a scheming, horrible person bent on destruction, but the casus belli that had caused the United States and its allies to invade proved to be false.
A lot of the president’s critics will now go through the motions of acting like this is still the biggest scandal in American politics since Watergate, but the more they do that the more I suspect it will help Trump. My own view is that the biggest scandal in American politics happened on Nov. 8, 2016, the day Trump got elected. It’s the president in plain sight that should worry us, not the guy behind closed doors.
Så kanske Ganesh har rätt - men då får man väl tillfoga att det faktiskt i en demokrati till slut är väljarna som avgör.
Nästa tidpunkt är i november nästa år.

tisdag 23 april 2019


40 år av samlad okunnighet om EU


Att följa brittisk politik har så länge jag kan minnas - och det är ett bra tag - varit omväxlande och inte sällan roande.

 

Om det inte vore så allvarligt så kan man nog hitta underhållande perspektiv på den brittiska Brexit-debatten.
På The Times finns varje dag den underhållande nätpublikationen Red Box som varmt rekommenderas.
I dag finns här en av de mest träffande sammanfattningarna av britternas relation till EU.
Det är den respekterade journalisten John Kampfner som skriver under denna rubrik:
Efter 40 år av massiv okunnighet om vad EU är har ”alla” nu blivit experter.
The simple act of leaving will usher in a decade or more of negotiations. Those who thought Europe would be “over” have seen nothing yet. Complacency and ignorance characterised more than 40 years of membership.
Det utträde som nu diskuteras kommer att följas av ett decennium eller mer av förhandlingar om vad utträdet ska innebära konkret.
Så även om ”alla” inte är experter ännu så kommer nästa steg i utträdesprocessen ha möjligheter att göra ”alla” till experter på vad det innebär att efter så lång tid och så oändligt många arrangemang, handelsavtal, regleringar etc träda ur gemenskapen.
Kanske är det därför som kaoset med en s k hård Brexit ter sig attraktivt för en del?

måndag 22 april 2019


 Demokraternas utmaning

 
Det demokratiska partiets ledare i kongressen, talmannen Nancy Pelosi, har kallat till ett möte i morgon för att åtminstone inleda beslutsprocessen hur partiet ska hantera frågan om en riksrättsprocess mot president Trump.

 

Detta är en fråga som splittrar partiet.
En som redan tycks ha dragit sin slutsats är senator Bernie Sanders. New York Times rapporterar idag att han under kampanjframträdande i South Carolina som sina prioriterade frågor lyft fram behovet av billiga bostäder och följderna av att bostadsområden blir svårtillgängliga för mindre bemedlade medborgare. Han lade sedan ut en video på Twitter med en attack mot presidenten - för att denna sviker sina löften till industriarbetarna i Mellanvästern.
Min tolkning är att Sanders inte är beredd att satsa på riksrättsfrågan eftersom den sannolikt kopplas med eliten i den amerikanska huvudstaden och dess ilska mot Trump. I stället väljer han frågor som väcker sympatier utanför District of Columbia.
Den konservative New York Times-kolumnisten Ross Douthat sammanfattar Mueller-rapportens politiska effekt så här:
The Mueller report is further proof that Trump has been as dishonest and ridiculous in the White House as he was on the campaign trail, further proof that his administration is filled with leakers, liars and people trying to protect their country from their boss and their boss from himself, further proof that our president postures as a strongman, yet is unable to master his own White House, further proof that left to his own devices Trump would constantly blunder into impeachable offenses.
But because it adds to a well-understood reality, the report will probably have the same modest political impact, the same limited media half-life as prior, less-extensive exposés, and we will be back to talking about whether Joe Biden can beat Bernie Sanders and whether Sanders can beat Trump.
And that shift will be sensible. Thanks to Robert Mueller, we know that Trump is about as bad as he appeared to be while running for the presidency — but not secretly omnicompetent, not secretly treasonous. He won in 2016 despite the manifold vices chronicled by Mueller’s team. The challenge for his opposition is to make him lose in 2020 because of them.
Kommer demokraterna att klara av att besegra Trump 2020 är frågan.

söndag 21 april 2019


 Vad händer i nästa lågkonjunktur?

Det är nu tio år sedan den senaste lågkonjunkturen men kan USA:s ekonomi att undvika att återhämtningen sedan dess utplånas i en ny lågkonjunktur ?

Den frågan ställer en rad av Bloomberg Opinions krönikörer med fokus på världens centralbanker - i praktiken på den amerikanska.
Professor Noah Smith pekar på möjligheten att USA:s centralbank kan tolerera en högre inflation eller kanske rentav tillgripa vad han kallar ”helikopterpengar”:
The Fed would distribute money directly to citizens, in the hope that they would spend it. This is akin to fiscal stimulus, but financed by new money creation rather than by federal spending.
Professor Narayana Kocherlakota, som var ordförande för Federal Reserve Bank of Minneapolis mellan 2009 och 2015, menar att Fed borde agera redan nu.
What can the Fed do? In my view, it needs to be much more aggressive in using the limited tools that it has. For one, if your medicine chest is nearly empty, you want to keep your patient as healthy as possible. That means cutting interest rates now to lower the unemployment rate even further. Doing so could also boost demand during any recession: If people come to expect stronger recoveries, they will be more likely to keep spending even in downturns.
Stephen Gandel menar att den ökande ojämlikheten under den innevarande högkonjunkturen nu kräver en politik i nästa lågkonjunktur som inte ytterligare ökar ojämlikheten.
The real wealth transfer comes from the fact it’s the well off, both individuals and companies, who have the easiest time borrowing in times of financial crisis. (- - -)
Central banking expert David Wessel, director of the Brookings Institution’s Hutchins Center on Fiscal and Monetary Policy, says there is no sign Fed officials see inequality as something that should limit their ability to lower interest rates in the face of a recession.
But is that what the Fed should do? At a minimum, holding off on interest rate cuts, while potentially causing more economic harm initially, could put more pressure on Washington lawmakers to act. Economists who worry about inequality, including former Barack Obama administration official Jason Furman, think government spending will need to play a “large and sustained role” in combatting the next recession.
En aspekt som inte tas upp i dessa kommentarer är effekten av om president Trump väljer styrelsemedlemmar till Fed som kommer att kräva att den amerikanska centralbanken primärt agerar för att hjälpa presidentens återvalskampanj 2020.
Det är en klar möjlighet och därmed en faktor att beakta som också kan påverka tilltron till Fed internationellt och på längre sikt.
Om detta skrev jag här och här.

lördag 20 april 2019


Hög tid för Joe Biden


Former vice president Joe Biden speaks at a rally in support of striking Stop & Shop workers in Boston, Thursday, April 18, 2019 Foto: Michael Dwyer
Kommer USA:s presidentval nästa höst handla om ålder eller ideologi?

 

Donald Trump är född den 14 juni 1946. De två demokrater som leder opinionsmätningarna och som således kan få utkämpa primärvalsstriden mot varandra är Joe Bilden (född 20 november 1942) och Bernie Sanders (född 8 september 1941).
40-talisterna kämpar på....
Den republikanska kritiken handlar om att demokraterna är socialister. Detta bekymrar talman Nancy Pelosi nästan lika mycket som kraven från vissa demokrater att Donald Trump ska ställas inför en (i sak meningslös) riksrättsprocess.
Den konservativa kolumnisten Rich Lowry skriver helt korrekt i New York Post
Speaker Nancy Pelosi, miraculously transformed into a relatively moderate Democratic elder stateswoman, has understandably been pushing back against the notion that she leads a socialist party defined by a few radicals in the House.
On “60 Minutes,” she stalwartly declared, “I do reject socialism as an economic system. If people have that view, that’s their view. That is not the view of the Democratic Party.” She dismissed the left-wing in her caucus as “like, five people.”
In sheer numbers this is true, but it’s the wrong way to count.
Därefter vidtar Lowrys bevisföring för att demokraterna är socialister.
En sak är klar. Sanders skäms inte för att han är socialist - eller socialdemokrat som han föredrar säga men det är ett begrepp som ännu inte importerats till USA.
Nu tycks Joe Biden inom någon dag deklarera att han vill bli demokraternas presidentkandidat. Hans främsta tillgång i just detta sammanhang är att han definitivt inte kan anklagas för att vara socialist.
Kampen mellan honom och Sanders kan bli ganska infekterad och påverka demokraternas möjligheter både i presidentvalet och de val som äger rum samtidigt dvs val till hela representanthuset och en tredjedel av senaten.
Som jag brukar skriva - glöm inte bort att Donald Trump mycket väl kan bli omvald.