Faran med att stjäla socialismens kläder

Det går att lägga olika perspektiv på regeringens nya direktiv till AP-fonderna. Valtaktiskt smart att "stjäla socialdemokratins kläder", anser en del. Själv betvivlar jag att det är en klok strategi. Ett nästan bortglömt kapitel från modern svensk politisk historia illustrerar faran.

Diskussionen om regeringens nya direktiv till AP-fonderna kan man lägga olika perspektiv på. En synpunkt som framförs på sina håll är att det är valtaktiskt smart att "stjäla socialdemokratins kläder". Jag betvivlar att det i det långa loppet är en klok strategi. Det finns ett numera nästan bortglömt kapitel från modern svensk politisk historia som illustrerar faran.

Det kloka är alltid att hålla fast vid grundläggande principer - i detta fall att AP-fonderna enbart ska verka för en optimal avkastning och inte styras av regeringsdirektiv baserade på tillfälliga opinionsstormar.

Detta är historien om Folkpartiet och löntagarfonderna - eller möjligen historien om Carl Tham och löntagarfonderna men då det begav sig var det samma sak.

Folkpartiet hade utan framgång drivit kravet på individuella vinstandelssystem i företagen. Frågan fick förnyad aktualitet i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. En viktig skillnad mot tidigare var emellertid att nu fanns Carl Tham med i bilden. Han förde pennan i en folkpartistisk motion till riksdagen 1974 om lagstadgad löntagarandel i kapitaltillväxten.

I motionen, liksom i en tidigare rapport, hade perspektivet förskjutits och fördelningspolitiska mål ställdes i förgrunden. Nu var det inte längre fråga om några traditionella vinstandelssystem ute i företagen, utan om ett system med övergripande fonder. Tham dolde inte sina taktiska motiv bakom förslaget. I en promemoria förklarade han rakt på sak att det i grunden handlade om att försätta Socialdemokraterna på defensiven genom att spela på deras planhalva.

Poängen med detta stora grepp är att ta i från Socialdemokraterna en del av deras kläder: Varför ska de framstå som särskilt fina när det gäller löntagarnas inflytande i näringslivet när vi stått för en hel del av idéerna, löd resonemanget.

Tham lyckades väl i sin ambition att bära samma kläder som Socialdemokraterna. Vid överläggningarna på Haga slott samma år (1974) fick folkpartiet igenom sitt krav att fondfrågan skulle utredas. Ansvaret för fondutredningen var formellt den socialdemokratiska regeringens, men i praktiken var det Carl Tham och Carl Lidbom som gemensamt snickrade i hop direktiven.

Socialdemokraterna och, i än högre grad LO, var egentligen emot utredningen, eftersom man utgick från att folkpartiet var ute efter individuella vinstandelssystem. Thams och Lidboms di-rektiv kom emellertid att ligga väl i linje med vad som senare kom att bli huvudförslagen i löntagarfondsdebatten. I deras direktiv myntades för övrigt också begreppet löntagarfonder.

I de sakkunnigas arbete bör ingå att konstruera en eller ett par modeller för löntagarfonder. Modellerna bör konstrueras så att de är ägnade att förebygga risken för vidgade förmögenhetsklyftor, stärka den solidariska lönepolitiken och främja utvecklingen mot ökad företagsdemokrati.

Eftersom LO var emot den statliga utredningen och inte annat än marginellt hade fått något inflytande gick man vidare på egen hand. Sven-Erik Larsson sammanfattar i sin bok ”Mellan Bohman och Palme” hur Rudolf Meidner och LO resonerade:

”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning . öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen. Och det vill Meidner målet förändrades drastiskt till att gälla löntagarmakt över de större företagen.”

Tham lyckades således inte enbart radikalisera sitt eget parti och få med sig Socialdemokraterna på noterna. Han drev dessutom LO och i förlängningen också Socialdemokraterna vänsterut.

Trots tillfredsställelse över att Socialdemokraterna gick med på en utredning fick man snabbt kalla fötter inom Folkpartiet. Det fanns starka betänkligheter redan mot Carl Thams ursprungliga motion. Och tveksamheterna blev inte mindre när Tham hade gjort upp med Lidbom.

Medan Folkpartiet först blev alltmer tveksamt och sedan uttalad motståndare till fondidéerna fortsatte Carl Tham sin flirt med fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna. Han uttalade sig fortfarande å Folkpartiets vägnar, men det blev alltmer uppenbart att han inte längre hade sitt parti bakom sig. Inför valet 1976 hade Folkpartiet gjort tydliga markeringar mot LO:s fondförslag, vilket emellertid inte hindrade Tham från att året därpå i LO-tidningen uttala sina sympatier för de föreslagna fonderna:

”Vi i Folkpartiet kan ställa upp bakom de principer som dragits upp i LO:s och TCO:s förslag till löntagarfonder. Och vi har ett klart intresse av att resonera om tekniska lösningar.”

Även sedan det stod klart att Socialdemokraterna enbart var intresserade av kollektiva fonder fortsatte Tham att tala för en kompromiss med LO och Socialdemokraterna. I SAF-tidningen den 7 augusti 1980, då jag var chefredaktör för SAF-tidningen, kritiserade han arbetsgivarna för att de inte ville vara med om att införa löntagarfonder:

”Jag tror att det är dumt av arbetsgivarsidan att säga blankt nej till löntagarfonder. Då förskjuter och försvagar man den borgerliga mitten. Jag tror att det kommer att växa fram ett behov av att lösa den här frågan. Säger arbetsgivarna nej skapar det bara en hårdare konfrontation i samhället.”

Thams resonemang gick ut på att det var ofrånkomligt att införa någon form av löntagarfonder, och att det därför var bättre att göra upp med (s) och LO om en gemensam lösning. Så sent som 1982, kort före valet, hoppades han på en uppgörelse. Om man hade denna inriktning skulle det, enligt Tham, vara möjligt att "resonera om andra, mer blandekonomiska alternativ" och nå "en uppgörelse som skulle kunna stärka den svenska ekonomin".

Carl Thams tes om kompromiss i löntagarfondsfrågan är intressant så till vida att såväl hans eget agerande som utvecklingen i början av 1980-talet visar att han hade fel. Thams försök att anpassa Folkpartiets ursprungliga förslag om vinstandelar så att det bättre skulle passa Socialdemokraterna ledde till att LO och därmed socialdemokraterna radikaliserades.

Tyngdpunkten i en eventuell kompromiss försköts därigenom med nödvändighet åt vänster. Det kompakta motståndet mot löntagarfonderna ledde så småningom till att Socialdemokraterna, uppenbarligen med stor vånda om man får tro Kjell-Olof Feldt, lade fram ett mycket urvattnat förslag. Om Thams uppmaningar om kompromisser hade hörsammats skulle slutresultatet med all sannolikhet ha blivit ett mer långtgående fondsystem.

Detta borgerliga försök att stjäla socialdemokratins kläder manar inte till efterföljd och är också ett gott skäl till att Svenskt Näringsliv bör agera i sak och inte göra taktiska överväganden.

Fondsocialismen på väg tillbaka

Idag har Dagens Industri en ledarkommentar med rubriken: "Nya AP-fondsreglerna inget annat än populism". Det är sant, men man kan lika gärna sätta rubriken: "Nya AP-fondsreglerna inget annat än fondsocialism".

Genom det regeringsbeslut som offentliggjordes i måndags strax före 18 har regeringen avlägsnat den lilla barriär som funnits mellan AP-fondernas tidigare uppdrag som formulerades så här:

"Fonderna ska inte ha näringspolitiska eller ekonomisk-politiska mål. Målet är att långsiktigt maximera avkastningen i förhållande till risken i placeringarna."

Nu är detta helt bortglömt. Istället ska AP-fonderna framöver agera på de uppdrag som den för tillfället sittande regeringen beslutar. Och det handlar om ett direkt politiskt uppdrag till fonderna att se till att genomdriva politiska direktiv i varje företag som AP-fonderna direkt eller indirekt har ett ägande i.
Dagens Industri konstaterar i sin ledare att regeringens dramatiska inhopp säkert vinner kortsiktiga politiska poänger. Så är det säkert.

Men det finns ju en och annan i landet som minns den utdragna kampen mot fondsocialismen i början av 80-talet. För dem som i likhet med mig var med då är det både häpnadsväckande och skrämmande att efter denna långa kamp se förslag som riskerar att radera ut det som hittills gjort att AP-fonderna inte kunnat användas som ett fondsocialistiskt instrument.

De senaste åren har flera debattörer, främst fackliga företrädare och socialdemokratiska politiker, framfört krav på att AP-fonderna på ett eller annat sätt bör ta ett större ansvar för svensk ekonomi och svenska företag. Retoriken har ofta utgått från att andra stora ägare i Sverige inte tar ett aktivt, långsiktigt ansvar för svenska företag.

Assar Lindbeck, en av fondsocialismens hårdaste kritiker, har gett svar på tal: "Om man inte vill socialisera det svenska näringslivet är det viktigt att pensionsfonderna, och i synnerhet Sjunde AP-fonden, avpolitiseras", sa han i en diskussion för några år sedan.

Till följd av AP-fondernas stora placeringstillgångar är den svenska staten Sveriges största kapitalmarknadsaktör. AP-fonderna hade vid årsskiftet tillgångar på 700 miljarder kronor, vilket motsvarar 22 procent av BNP.

De förslag som har lagts fram i fonddebatten de senaste åren handlar i regel om att AP-fondernas tillgångar i större utsträckning än idag bör viktas mot aktier i svenska företag, att den högsta tillåtna ägarandelen i svenska företag bör höjas för de fyra första AP-fonderna, samt att sjunde AP-fonden bör få rösträtt för svenska aktier.

Ett genomförande av dessa – och liknande – förslag skulle stärka statens ägande och inflytande i det svenska näringslivet. Även om syftet bakom dessa förslag är välmenande, i den mån att man önskar främja långsiktigt ägande i svenska företag, är det i grund och botten en socialiseringspolitik. Med tanke på AP-fondernas enorma placeringstillgångar är det inte svårt att se att den här typen av politiska förändringar i värsta fall innebär en tämligen omfattande socialisering av det svenska näringslivet.

Vidare skulle det medföra en ökad risk för inkomstförsämringar för såväl framtida som nuvarande pensionärer.

För anhängare av ett fritt näringsliv är det en självklarhet att motarbeta alla förslag som ämnar förändra AP-fondernas grundläggande uppgift, det vill säga att skapa bästa möjliga långsiktiga avkastning i relation till statens åtagande i pensionssystemet.

Riksdagsman Carl B Hamilton (fp) har redan föreslagit att denna del av regeringsbeslutet ska rivas upp. Det finns all anledning instämma i det kravet.

Vad gäller den fråga som regeringen nu pekar på – ersättningsfrågor – är det givetvis inte en fråga av den digniteten att den motiverar detta skrämmande principiella avsteg från syftet med AP-fonderna.

Tron att rörliga ersättningar till alla företagsledningar i alla företag är av ondo är också ren enfald. Det påpekar till exempel Erling Gustafsson, vd för Sjätte AP-fonden, i en försynt kommentar i DI:

"Vi investerar bland annat i små bolag med hög risk, och där är det naturligt att ge vd en stor rörlig del för att få ned de fasta kostnaderna."

Rörliga ersättningar är en praktisk fråga, inte en teologisk.