torsdag 30 juni 2016


Ge besked! Vad händer nu?


 


Nå, vad händer nu ?

Jag får mejl som kräver att jag ska ge svar på exakt vad som kommer hända nu efter den brittiska Brexit-folkomröstningen.

Jag tror att det korrekta svaret är både ”mycket” och ”nästan inget”.

Till den första delen av svaret hör alla de beslut som fattas av individer och företag – inte minst investerare - och som i sig kommer att leverera en ny verklighet i många olika avseenden.

Men politiskt tror jag svaret alltså är att nu kommer nästan inget att hända som resultat av Brexit.

UK får en ny premiärminister i oktober och kommer då att påbörja utträdesprocessen ur EU.

Den kommer att ta tid.

Det är så mycket annat som kommer att spela in.

Italien har folkomröstning om sin nya författning någon gång i oktober. Går förslaget igenom kommer Italien få en mycket starkare regering än man haft hittills under efterkrigstiden.

Den 8 november är det presidentval i USA. Det kanske inte påverkar Europa direkt så mycket, men blir Donald Trump president vet man inte vad som händer – och det kan bli så.

Sedan är det presidentval i Frankrike ( 23 april och 7 maj) och förbundsdagsval i Tyskland nästa höst (senaste valet 22 september 2013).

Den politiska turbulensen i båda de stora brittiska partierna kan också leda till ett nyval under tiden som utträdesförhandlingarna pågår.

Förmodligen kommer det svenska riksdagsvalet i september 2018 att vara avklarat innan vi vet hur det blir med det brittiska EU-utträdet och hur EU klarat sig från den käftsmäll som britterna tillfogat unionen.

Världshandeln…? Frihandeln…? Kinas och Indiens ekonomiska utveckling?

Det är förmodligen mycket viktigare frågor än vad som händer med Europa.


 

 
Upplagd av kl.

Dags för ett rejält storkrig?


 


Jag har i ett flertal år av och till funderat på om världen närmar sig ett nytt storkrig.

Minnet av andra världskrigets förstörelse har passerat in i historieböckerna och tankar som t ex att EU först och främst är ett fredsbevarande projekt möter idag på sin höjd höjda, förvånade ögonbryn från nya generationer.

Men kanske ska vi se fram emot ett nytt storkrig som något positivt, som en möjlighet ?

Det är inte bara världens vapensindustrier som har anledning att ha ett sådant perspektiv.

I Washington Post läser jag en intressant artikel om krigens positiva effekter. Med utgångspunkt från studier i Sierra Leone, Uganda, Burundi, Georgien, Israel och Nepal dras denna slutsats:

Their conclusion is that the experience of wartime violence somehow changes people for the better,making them more cooperative and more trusting.

Efter blodiga och grymma krig blir människorna mer tillitsfulla och samarbetsinriktade.

Mänsklighetens blodiga, krigiska historia gör sannolikheten av ”evig fred” helt obefintlig, Människosläktet är inte fredligt.

Frågan är alltså snarast när och hur.

Upplagd av kl.

onsdag 29 juni 2016


UK till EES?


 


 

Changing the Guard is one of the oldest and most familiar ceremonies associated with the Royal Palaces

 

Changing the Guard is one of the oldest and most familiar ceremonies associated with the Royal Palaces Foto: Lefteris Pitarakis

Island, Liechtenstein och Norge har sin relation med EU reglerad genom EES-avtalet.

Är det ett alternativ för UK ? Min kunskap om avtalet är för begränsad för att jag ska avgöra hur realistiskt detta är.

Jag hittade idag vad som verkar vara en ganska stringent argumentation för detta. Här.

Annons

Min kunskap om avtalet är för begränsad för att jag ska avgöra hur realistiskt detta resonemang är.

Men i väntan på läsarkommentarer med sådana insikter vill jag bara fästa uppmärksamheten på slutorden:

one step in a bright new journey to become a Global nation once more.

En del av Brexit-rörelsen (UKIP) var nationalistisk, protektionistisk, inåtvänd. Toryelitens dröm handlade just om detta - att återupprätta imperiet.

Upplagd av kl.
Norsk Brexit-debatt


I kölvattnet efter Brexit-folkomröstningen har som ett alternativ nämnts möjligheten att UK skulle ansluta sig till det EES-avtal som knyter Norge till EU - dock utan inflytande.

Det ter sig som en ganska osannolik lösning för UK, tror jag. Men man kan aldrig veta.
I Norge har det perspektivet utlöst en debatt. Två partier som är motståndare både till EES och EU hoppas att UK ska välja EES-alternativet och att detta då ska leda till en omförhandling av detta.
Det norska näringslivet fasar för den tanken.
Tore Myhre, NHOs direktör for internastionalisering och Europapolitik skriver idag på den norska näringslivsorganisationens hemsida:.
”I kjølvannet av britenes folkeavstemning har blant annet Senterpartiets leder Trygve Slagsvold Vedum og SV-leder Audun Lysbakken tatt til orde for å se på EØS-avtalen på nytt.

Anmäl dig härkundservice.svd.se
Vi vil advare sterkt mot å reforhandle en avtale som er så enormt viktig for landet vårt. Det er svært betenkelig at Slagsvold Vedum og Lysbakken fisker i opprørt vann, og spiller på de nasjonalistiske og populistiske strengene som er så ødeleggende for å finne felles svar på europeiske og globale utfordringer. Her må selv EU-skeptikerne være sitt ansvar bevisst.
EØS-avtalen sikrer norsk næringsliv full tilgang til EUs indre marked på alle områder bortsett fra sjømat og er den kanskje viktigste rammebetingelsen for norsk næringsliv. Vi må ikke nå så tvil om denne avtalen og skape ytterligere problemer i en allerede utfordrende tid.
Det er dessuten helt urealistisk å tro at vi kan reforhandle EØS-avtalen. EU har nok å gjøre med å finne en løsning med Storbritannia i tillegg til flyktningkrisen, Hellaskrisen og andre store utfordringer. Norge vil ikke kunne oppnå en bedre avtale med EU, bortsett fra fullt medlemskap.”
Upplagd av kl.

tisdag 28 juni 2016

Förnedring?




Kloka röster varnar EU för att försöka förnedra Storbritannien.

Ja förnedring är farligt - men det finns nog en uppenbar risk att alla realistiska alternativ för UK kommer att upplevas som förnedring.
Svagheten i Brexit-kampanjen var ju att man inte sa mer än "ut" men "till vad" var en fråga som det gavs högst olika, diffusa svar på från olika företrädare för den brokiga Brexit-koalitionen.
Är det förnedring när man tvingas lämna de fora där EUs beslut fattas?
Upplagd av kl.

Vart är EU på väg?

 
 
Vad håller på att hända i de västerländska demokratierna ? Den frågan gav professor Jonathan Haidt, socialpsykolog och professor i etiskt ledarskap på New York Univerity, sitt svar på tidigare idag på ett seminarium arrangerat av Institutet för näringslivsforskning.
Haidt svarade med 5 punkter:
1. Framgångsrik kapitalism skapar välstånd.
2. Välstånd attraherar massinvandring.
3. Välståndet gör storstadseliten invandringspositiv och hypertolerant.
4. Invandrarna plus den multikulturella eliten aktiverar den auktoritära opinionen.
5. När de auktoritära attraherar konservativa statusquo-anhängare blir de ofta majoriteten.
Föredraget kommenterades på ett intressant sätt av statsrådet Aida Hadzialic som varnade för identitetspolitiken och underströk att den politiska ambitionen måste vara att göra alla som lever i landet till svenskar som förr. Generella reformer som omfattar alla, som omfattar hela landet och som bygger på den nationella identiteten.
Hadzialic torde ha en ganska ljus framtid i det socialdemokratiska partiet.
Haidts föredrag höll mot bakgrund av den brittiska Brexit-folkomröstningen och för mig som var med då den svenska EU-folkomröstningen hölls 1994 var det intressant att fundera över Hadzialics budskap.
Det fanns ingen europafederalism i Sveriges ja till EU utan främst en insikt om att efter Berlinmurens och Sovjetunionens fall fanns ett stort behov att Sverige skulle vara med i ett övernationellt samarbete på samma sätt som vi varit med i FN från starten. Det lilla exportberoende landets behov att vara med i EUs inre marknad var helt uppenbart.
Det våndas nu mycket över vart EU är på väg och svaret på den frågan handlar inte minst om det på många sätt krisdrabbade EUs framtid när den stora UK-ekonomin på något sätt ska hanteras i en ny ordning.
Men egentligen menar jag att svaret finns i den pragmatiska inställning till övernationellt samarbete som vann svenska folkets acceptans 1994.
Invandringsproblematiken har inte skapats av EU. Sverige är sedan förra hösten på väg att söka hantera det Jonathan Haidt pekar på, dvs att hantera ett i det närmaste obegränsat tryck av flyktingar och ekonomiska migranter. Det är en enorm utmaning där de största problemen ligger framför oss.
Men rimligen finns det goda skäl att trots det traumat inte glömma bort värdet av den inre marknaden, av en europeisk ekonomi som tar till vara ett välståndsskapande handel- och tjänsteutbyte.
En återgång till tullmurar och protektonism löser inga problem.
 
Upplagd av kl.

måndag 27 juni 2016


En buss talar inte alltid sanning

 
 
http://www.svd.se/en-buss-talar-inte-alltid-sanning/i/senaste
 
Det intryck man nu får av den politiska turbulensen som kommer från det som ännu ett tag heter Storbritannien är att ingen tycks ha varit riktigt förberedd på folkomröstningens utfall.
Att Brexit-sidan inte hade en plan för hur det utfallet skulle hanteras är ganska begripligt med tanke på att de som stod bakom den linjen hade högst motstridiga uppfattningar om vad som skulle komma.
Att regeringen inte var bättre förberedd trots att opinionsmätningarna och vadslagningen pekade på en klar möjlighet av Brexit ter sig också något sällsamt,
En buss kan komma att stå i centrum för brittisk politisk debatt ett bra tag framöver.
En av de ledande Brexit-förespråkarna, Iain Duncan Smith, har nu på BBCs The Andrew Marr Show distanserat sig från bussens budskap om att Brexit betyder 350 miljoner pund mer i veckan till det statliga sjukvårdssystemet NHS.
“I never said that during the course of the election”
Men bilden av bussen finns kvar.
Andra förslag i Brexitkampanjen om hur den ovederhäftiga kalkylen av EU-bidraget nu skulle användas avfärdar han nu som “just a series of possibilities of what you then could do”.
 
Upplagd av kl.

söndag 26 juni 2016


Post-Brexitdiskussionen


 


 

En ung manifestation i London för EU-medlemskapet

 

Det är många som hört av sig till mig för att kommentera Brexit-debatten. Det har varit både positiva och negativa kommentarer till det jag själv skrivit och till det de jag hänvisat till framfört.

Här ett försök att svara.

1. Är folkomröstningen "mer demokratisk" än förra årets parlamentsval ? Mitt svar på den frågan är nekande.

Annons

David Camerons löfte 2013 om en folkomröstning var ett sätt att hålla samman det egna partiet över parlamentsvalet. Det lyckades så väl att han till och med fick en mycket liten majoritet i parlamentet.

Men jag menade redan 2013 att det var ett mycket högt spel där Cameron tog en risk som inte var sakligt motiverad.

2. Stod "eliten" mot "folket"? Mitt svar är åter nekande. Torypartiets båda delar - för och emot EU-medlemskapet - är lika mycket "elit" och det var ju egentligen detta partiets inre dilemma som folkomröstningen skulle lösa.

Nu blev det med största sannolikhet UKIPs linjer som fällde utslaget: mot frihandeln, mot all invandring osv.

Hur den segrande delen av torypartiet ska hantera situationen framstår som ett mysterium. I kampanjen har Brexit-toryfalangen inte föresträtt ett tydligt alternativ utan i huvudsak spelat på känslor liknande de UKIP ogenerat hetsat fram.

3. Även om folkomröstningen hade slutat med de omvända siffrorna skulle det funnits skäl för flera seriösa debatter i Storbritannien. Exempelvis om pressens kvalitet.

Jag har i många år följt brittisk press och förbluffats över den oseriösa bevakningen av EU. Dit hör inte minst det faktum att EU fått ta skulden för mycket som EU inte haft minsta ansvar för som t ex den av amerikanska finansföretag (och deras statliga garantier) utlösta finanskrisen 2008 och dess effekter i just Storbiritannien som drabbades mycket hårt 2009 på grund av deras finansiella institutioner i hög grad kopierat sina amerikanska kopior.

Diskusionen om de etiska problemen i brittisk press har pågått länge, men åtminstone för mig medför respekten för det fria orden också ett ansvarstagande från medieföretagens sida.

Var det möjligt att vinna en folkomröstning i det klimat som medierna skapat kring EU? Jag tror frågan besvarats nu.


 

 
Upplagd av kl.

lördag 25 juni 2016


En arrogant elits seger


 


Jag har tidigare citerat Tony Blairs träffsäkra Brexit-kommentar i New York Times.

Jag har just läst Spectator-redaktören Fraser Nelsons Brexit-essä i Wall Street Journal och slås av hur korrekt Blair är när han skriver detta:

Those in the political center were demonized as out-of-touch elites, as though the people leading the insurgency were ordinary folks — which, in the case of the Brexit campaign, is a laughable proposition.

Att Brexit-kampanjen leddes av en elit illustreras väl av Nelson:

The Brexit campaign was led by Europhiles. Boris Johnson, the former London mayor turned pro-Brexit firebrand who now seems likely to succeed Mr. Cameron, used to live in Brussels and can give interviews in French. Mr. Gove’s idea of perfect happiness is sitting on a wooden bench listening to Wagner in an airless concert hall in Bavaria.

Boris Johnson kan tala franska och Michael Gove älskar Wagner.

Brexitkampanjen leddes av en världsfrånvänd och arrogant elit som nu ställs inför en mycket komplicerad utmaning: att leverera.

Det är ett mycket stort steg från denna elits av större delen av brittisk press stödda Brexitmajoritet till att skapa en fungerande verklighet för nationen.

Upplagd av kl.

Imperiets fortsatta sönderfall


 


Brexit är bara ett steg i det brittiska imperiets fortsatta sönderfall.

Så skriver en läsare till mig som en kommentar till dettablogginlägg:

Janan Ganesh, den skarpsynte politiske kommentatorn i Financial Times gör en mycket relevant kommentar idag:

There is lots of glib talk among politicians concerning the urgent need to bring the nation together. It is hard to see what platform of policies, under which national leader, could possibly achieve this.

Brexit har skapat en djup klyfta i nationen som det är svårt att se hur den ska kunna helas.

Anhängarna av Brexit kommer från två läger som inte har något gemensamt - konservativa nationalister och liberala frihandlare - vilket garanterar besvikelser framöver.

Brexit har utlöst kaos i EU men sannolikt ett svårare och mera långvarigt kaos i landet som röstat sig ur den europeiska gemenskapen.


 
Upplagd av kl.

Tony Blair om Brexit


 


Tony Blair kommenterar i New York Times utfallet av Brexit-folkomröstningen. Han gör bland annat dessa tre iakttagelser:

1. Vi visste att populistiska rörelser kan ta kontroll över ett politiskt parti. Nu vet vi att en sådan rörelse kan ta över ett land som Storbritannien.

2. Den politiska centern demonisterades som "elit" men det är skattretande att kalla dem som ledde Brexit-kampanjen för något annat.

3. Kampanjen gjorde ordet "expert" till ett skällsord.

It was already clear before the Brexit vote that modern populist movements could take control of political parties. What wasn’t clear was whether they could take over a country like Britain. Now we know they can. Those in the political center were demonized as out-of-touch elites, as though the people leading the insurgency were ordinary folks — which, in the case of the Brexit campaign, is a laughable proposition. The campaign made the word “expert” virtually a term of abuse, and when experts warned of the economic harm that would follow Brexit, they were castigated as “scaremongers.”

 

Upplagd av kl.

Vilka utgör eliten?


 


Vilken roll spelade de brittiska tidningarna för utfallet i den brittiska Brexit-folkomröstningen ? Den frågan kommenterades nyligen i en artikel i New York Times och nu när t ex de båda kampanjerna analyseras är det viktigt att komma ihåg att de som önskade landet kvar i EU kämpade mot en överväldigande medial övervikt.

Loughborough University’s Center for Research in Communication and Culture has calculated that 82 percent of newspaper articles about the referendum favor Brexit when circulation and “strength of papers’ endorsements” are taken into account.

Det talas nu mycket om "eliten" men det är självklart att dominerande medier är en del av eliten - och där var motståndet mot EU massivt inte bara nu utan hade varit så under mycket lång tid.

De speglade den starka nationalism som länge splittrat det brittiska torypartiet.

Det diskuteras nu om det var rätt eller fel att utlysa folkomröstningen. Jag tycker det är viktigt att titta på David Camerons skäl för folkomröstningen och det var i grunden inte att lyssna på folket utan att få till stånd ett avgörande i den interna striden inom det egna partiet.

Den svenska EU-folkomröstningen 1994 motiverades med att de flesta länder som gått med i EU låtit en folkomröstning avgöra frågan. I fallet Brexit-folkomröstningen fanns inga sådana skäl, utan bara Camerons önskan att få ett slut på en intern partistrid.

Folkomröstningar som demokratiskt instrument är en intressant fråga som inte har några riktigt enkla svar. Det är inte på något sätt rimligt att hävda att folkomröstningar är mera "demokratiska" än att låta demokratiskt valda företrädare i riksdagen fatta beslut.

Jag tror att man ska ransonera folkomröstningar av det enkla skäl att demokratiskt valda företrädare har bättre förutsättningar att sätta sig in i komplicerade frågor.

Jag kommer mycket väl ihåg en reaktion jag inte sällan fick från väljare under kampanjen 1994: "Varför ska vi avgöra detta ? Politikerna smiter från sitt ansvar!"


 
Upplagd av kl.

Besvikelser framöver


 


 

Janan Ganesh, den skarpsynte politiske kommentatorn i Financial Times gör en mycket relevant kommentar idag:

There is lots of glib talk among politicians concerning the urgent need to bring the nation together. It is hard to see what platform of policies, under which national leader, could possibly achieve this.

Brexit har skapat en djup klyfta i nationen som det är svårt att se hur den ska kunna helas.

Anhängarna av Brexit kommer från två läger som inte har något gemensamt - konservativa nationalister och liberala frihandlare - vilket garanterar besvikelser framöver.

Brexit har utlöst kaos i EU men sannolikt ett svårare och mera långvarigt kaos i landet som röstat sig ur den europeiska gemenskapen.

 

Upplagd av kl.

fredag 24 juni 2016


Två funderingar efter Brexit


 


 2 tim

Min första fundering gäller torypartiet. Jag har ännu inte noterat några brittiska kommentarer kring förutsättningarna för partiet att hålla ihop framöver. Men för mig tycks det naturligt att tories nu spricker på samma sätt som en gång labourpartiet sprack

Min andra fundering gäller svensk mediebevakning. Den är av traditionen mycket anglosaxisk och min blogg hör tveklöst till samma tradition. Men både den politiska och den ekonomiska mediebavkningen framöver borde fokusera på Berlin och inte på London.

Det är i Berlin som den riktigt viktiga diskussionen om EUs framtid kommer att föras - inte minst om den ekonomiska utvecklingen.

Nära kopplat till den funderingen hör att jag är övertygad om att det svenska näringslivet har ett stort intresse både att än mer fokusera på Tyskland - och givetvis också att se till att internationella investeringar som gått till EU-landet Storbritannien framöver inte minst också går till EU-landet Sverige med dess öppna dörr in till den inre marknaden.

Upplagd av kl.

Ett tal om Europa


 


Idag kanske några vill läsa ett tal av den störste engelsmannen i modern tid. Han talade om Europa.

At present there is a breathing-space. The cannon have ceased firing. The fighting has stopped; but the dangers have not stopped.If we are to form the United States of Europe or whatever name or form it may take, we must begin now.

Upplagd av kl.

Dagens förlorare: David Cameron


 


Den 22 januari 2013 höll den brittiske premiärministern David Cameron det tal i vilket han tillkännagav en kommande folkomröstning om det brittiska medlemskapet i EU.

Talet finns här.

Den enda riktigt säkra slutsatsen efter gårdagens folkomröstning är att Cameron misslyckades.

Den mest naturliga följden av folkomröstningsresultatet borde bli att det utlystes allmänt val så att fortsättningen hanterades av en regering som fått sitt mandat efter folokomröstningsresultatet.

Olika röster på BBC säger nu att det är osannolikt.

Men de politiska konsekvenserna kommer att bli stora inte bara i regeringspartiet utan även i labour.

Vilka - ja det får vi se med tiden.


 
Upplagd av kl.

torsdag 23 juni 2016


Nästa Y2K?

 
Brexit, another Y2K ? Det är rubriken på en artikel i amerikanska affärstidningen Barron’s. Eftersom jag inte har en nätprenumeration på just den tidningen kan jag inte läsa hur jämförelsen ser ut.
Men det påminner mig om ett intressant avsnitt i Björn Rosengrens memoarbok "Mitt i steget" där han skriver om fenomenet Y2K som inträffade när han var näringsminister:
”Jag tror sällan jag stött på en så lukrativ affärsidé som millentiebuggen, eller Y2K, som amerikanerna kallade den.”
Rosengren fascineras av den svenska hysterin:
”I efterhand uppskattades att 2000-säkringen i Sverige kostade företag, stat, kommuner och myndigheter mellan 40 och 50 miljarder. Det är 60 procent mer per capita än i USA.”
Och om nyårsskiftet konstaterar han:
”All den uppbyggda beredskapen utmynnade i ett trött ’jaså’.”
Han sammanfattar:
”Det var skönt att det nya millenniet inte började med en katastrof på min tröskel, men det var samtidigt svårt att inte känna sig en aning lurad. Nu talas det om en ny datumbugg som ska utlösas 2038. När vi tar itu med den, hoppas jag att vi lärt oss något av erfarenheterna från 2000.”
Det kan man hoppas. Men det är svårt att känna sig säker.
I vår tid då experter och vetenskapsmän anses ha den kunskap om framtiden som en gång endast präster och allehanda siare hade ska man vara medveten om att de som ser en affärsmöjlighet i en undergångsprofetia garanterat kommer att utnyttja denna för att vinna om inte alltid rikedom så dock ära och berömmelse.
 
 
Upplagd av kl.

Dags för Stefan Löfven att byta kurs


 


 1 min

Tidningen Dagens Samhälle har idag två intressanta artiklar om den svenska välfärdsstatens utveckling.

I den ena intervjuas professor Per Strömberg på Handelshögskolan.

Vi måste, säger han, utföra tjänsterna mer effektivt om vi ska klara välfärdsutmaningarna:

”All forskning visar att privata företag är långt mer effektiva än offentliga organisationer. Företag jagar alltid pengar och högre produktivitet. Det gör inte offentliga verksamheter.”

Han konstaterar att dagens vänster debatt är ”korkad och naiv”:

”Politikerna pratar om att förbjuda vinster när det handlar om att alla marknader behöver sina speciella spelregler.”

Stefan Löfvens uttalande om skolföretaget Academedias börsnotering som ”handel med 60 000 barn” får detta betyg:

”Det är otroligt korkat, lite beklämmande faktiskt. Löfven vet ju rimligen bättre.”

Där har Strömberg rätt och det räcker med att gå tillbaka några år och kolla vad Löfven sa då.

Torbjörn Carlbom har i samma utgåva av Dagens Samhälle en intressant överblicksartikel som handlar om västvärldens problem med åldrande befolkning och knappa offentliga finanser. ”En del av lösningen heter privat välfärd på svenskt vis – med de stora välfärdsbolagen som drivande kraft”.

I artikeln intervjuas bl a Maria Helling, vd på stiftelsen Swecare, som samlar akademi, privat och offentlig sektor för att öka exporten av svensk hälso- och sjukvård. Det finns ett starkt intresse av att ta del av svensk kompetens:

”Inte minst de privata inslagen väcker uppmärksamhet. Public-private partnership är ett hett modeord i hela världen.”

”Det vore mer intressant att diskutera potentialen att öka tjänsteexporten än att hela tiden fastna i vinstdebatten.”

Så sant. Stefan Löfven borde byta kurs.


 
Upplagd av kl.
Prenumerera på: Inlägg (Atom)