Guldåldrar har byggt på öppenhet (SvD 1 juni)

Janerik Larsson: Guldåldrar har byggt på öppenhet Populistiska lögner kring förlusten av industrijobb borde ersättas av insikt om den öppenhet som fått samhällen att blomstra. Janerik Larsson Publicerad 15:00 Följ skribent Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Ien tankeväckande krönika i New York Times berättar David Brooks om den historia som nu spökar i amerikansk politik. Den berättas både av högerpopulister som Donald Trump och JD Vance och av vänsterpopulister som Bernie Sanders. Historien går ungefär så här: Det var en gång ett Amerika, på 1950- och 1960-talet, som tillverkade saker. Människor kunde gå till jobbet i fabriker och tjäna en anständig medelklasslön. Sedan kom globaliseringen och den marknadsdyrkande nyliberalismen. Jobb flyttades utomlands. Fabriker stängdes. De rika blev rikare medan arbetarklassen fick det tufft och röstade på Trump. Brooks går igenom den felaktiga historieskrivningen. Som ekonomen Noah Smith har påpekat var de högsta marginalskattesatserna i USA betydligt högre 2016 än 1992. De federala utgifterna har ökat, inte minst för sociala program. Regeringens politik blev mer progressiv, inte mindre. Stora delar av ekonomin blev mer reglerad, inte mindre. USA:s tullsatser var i stort sett oförändrade. Vi är mer produktiva och kan tillverka mer med färre arbetare. Det handlar inte främst om nyliberalism eller globalisering, utan om framsteg. Som ekonomen Michael Strain vid American Enterprise Institute har visat, stagnerade faktiskt amerikanernas löner. Men det skedde främst under 1970- och 1980-talen, inte under den förmodade eran av nyliberal globalism. De amerikanska tillverkningsjobben har minskat främst av samma skäl som de amerikanska jordbruksjobben har blivit färre. Vi är mer produktiva och kan tillverka mer med färre arbetare. Det handlar inte främst om nyliberalism eller globalisering, utan om framsteg. Friska samhällen har förmågan att ärligt utvärdera sina styrkor och svagheter. Populisterna berättar en grovt förvrängd historia om globaliseringen och nyliberalismen som leder till alla möjliga felaktiga slutsatser. Amerika har många sjukdomar som driver vår tids oro, men åtminstone tills populisterna kom till makten var ekonomisk nedgång inte en av dem, konstaterar Brooks. Ett historiskt perspektiv på samma ämne erbjuder Johan Norbergs senaste bok ”Peak human” (Trafalgar Square). Världens mäktigaste man anser att sättet att starta en ”guldålder” är att bygga stora, vackra barriärer för att hålla utländska varor och människor ute. Med den hänvisningen till Donald Trump orden inleder The Economist sin recension av Norbergs lysande bok. I boken kartlägger Norberg uppgångar och fall för ekonomiska guldåldrar runt om i världen under de senaste tre årtusendena. Han finner att de samhällen som överglänste sina likar gjorde det för att de var mer öppna: för handel, för främlingar och för idéer som gjorde de mäktiga besvikna. Aten var inte bara demokratins födelseplats; landet blev rikt eftersom det var liberalt med antika mått mätt. Norberg lägger till nya detaljer om forna guldåldrar. Aten var inte bara demokratins födelseplats; landet blev rikt eftersom det var liberalt med antika mått mätt. Tullarna var bara två procent. Utlänningar var välkomna: en syrisk ex-slav blev en av stadens rikaste män. Med klok skattepolitik gjorde kejsaren Augustus Rom lika rikt som Storbritannien och Frankrike blev 1 500 år senare. Norberg skrev sin bok innan Donald Trump valdes till president i november förra året. Det som hänt efter att Trump återvände till Vita huset pekar mot att den mest skimrande av alla gyllene tidsåldrar nu kan vara på väg mot sitt slut. Tidigare guldåldrar slutade alla av en blandning av otur och dåligt ledarskap. Nu handlar det enbart om det senare. ”Misslyckande är inte ett öde utan ett val,” skriver Norberg. Det är samtidens utmaning väl sammanfattad.

Kongressen kapitulerar för Trump (SvD 23 maj)

Kongressen kapitulerar för Trump Så länge kongressen inte gör sitt jobb kommer i första hand presidenten att fortsätta att överskrida sina befogenheter – vilket lämnar landets viktigaste problem olösta. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Donald Trump är en svag och okunnig president som är omgiven av dåliga och rädda rådgivare. Men det riktigt svåra problemet är att maktbalansen som de amerikanska författningsfäderna konstruerade på 1780-talet inte längre fungerar som avsett. I ett par decennier har gruppledarna i kongressens båda kamrar dominerat kongressen på ett sätt som strider mot grundtanken med maktdelningen. Syftet har varit att göra kongressen mer effektiv, men i praktiken har de flesta kongressledamöter blivit irrelevanta. Nya, ökade krav på partilojalitet har gjort de flesta ledamöter försiktiga i de förhandlingar som är kärnan i lagstiftningsarbetet. Yuval Levin på tankesmedjan American Enterprise Institute i Washington DC har skrivit om varför kongressen inte gör sitt jobb. I en annan essä har han gett förslag på vad kongressen borde göra. Levin menar att kongressens svaghet är USA:s djupaste konstitutionella problem, eftersom svagheten inte är en funktion av en enskild mans nycker och inte kommer att försvinna efter mandatperioden. Det är en institutionell dynamik som har skapat kaos i amerikansk politik under en generation. Dagens svaga kongress skulle ha överraskat författarna till konstitutionen. De var mer oroade över en alltför stark kongress och befarade att den skulle kunna tränga undan presidentens verkställande och domstolarnas dömande makt. Under sina första 100 dagar undertecknade Donald Trump bara fem lagförslag – färre än någon annan modern president. Men kongressen, den första statsmakten, har under tiden förhållit sig passiv. Presidenten kan inte driva igenom några substantiella politiska förändringar utan den lagstiftande maktens medverkan. Trump har i stället gjort tullar till en huvudfråga. Även tullar är helt klart kongressens ansvarsområde – det står tydligt i författningen. Men lagstiftarna har delegerat befogenheter till presidenten att agera i nödsituationer. Dessa kan kongressen när som helst återkalla – om ledamöterna är missnöjda med Trumps tullar kan de göra något åt saken. Men de republikanska kongressledamöterna har valt att låta bli. Republikanerna i representanthuset har till och med ändrat reglerna i kammaren så att de inte kan rösta om att upphäva Trumps tullbefogenheter. Vissa av presidentens rådgivare vill skuffa kongressen ännu längre åt sidan under resten av mandatperioden. De insisterar på den verkställande maktens rätt att vägra att använda medel som kongressen har beviljat. Detta är ett hån mot den lagstiftande maktens mest grundläggande befogenhet. Yuval Levin skriver att regeringen i princip utmanar kongressen i en duell. Och den lagstiftande makten inte kan avböja utan att förlora sin heder. Men att ge upp sin heder och sin makt är precis vad kongressen har gjort i två decennier, fastslår Levin. Så länge kongressen inte gör sitt jobb kommer i första hand presidenten att fortsätta att överskrida sina befogenheter – vilket lämnar landets viktigaste problem olösta. Domstolarna har gång på gång pekat på kongressen när de underkänt förslag från Vita huset. Kongressen har inte agerat som den borde ha gjort. Kongressen kan inte återfå sin styrka förrän dess medlemmar vill det. Donald Trump är således tyvärr inte det största problemet i USA. Dagens politiska dynamik underminerar den demokratiska ordning som författningen skapat

Populisterna har alltid ändan bak (SvD 17 maj)

Populisterna har alltid ändan bak Populistpartierna i hela Norden står inför samma dilemma: Med regeringsansvar kan de förlora i popularitet, men i opposition kan de tappa i inflytande. Janerik Larsson Publicerad 13:25 Följ skribent Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Kommer Sverigedemokraterna att ingå i en högerregering efter valet nästa år? Det finns erfarenheter av motsvarande diskussioner i Finland, Norge och Danmark. I Finland sitter Sannfinländarna i den regering som nu leds av Moderaternas systerparti Samlingspartiet. Statsminister Petteri Orpo har vid sin sida finansminister Riikka Purra som är Sannfinländarnas partiledare. I regeringen ingår sammanlagt åtta företrädare från Samlingspartiet, sju från Sannfinländarna, tre från Svenska folkpartiet i Finland och en från Kristdemokraterna. Regeringsprogrammet presenterades den 20 juni 2023 men riksdagsvalet hade ägt rum redan i början av april. De utdragna regeringsförhandlingarna handlade inte minst om synen på Sannfinländarna. Partiet hade 2015 ingått i en centerpartiledd borgerlig regering. Den gången blev spänningarna så stora att Sannfinländarna 2017 sprack som parti. Kvar blev de regeringstrogna riksdagsledamöterna som bildade partiet Blå framtid. Det försvann från riksdagen i nästa val. Svenska folkpartiet i Finland styrs i sitt val kring regeringsdeltagande i hög grad av önskemålet att i regeringsarbetet bevaka den finlandssvenska minoritetens intresse. Svenska folkpartiet har under hela sin historia ofta ingått i koalitionsregeringar och samarbetat med partier av nästan alla kulörer. Den största finlandssvenska dagstidningen Hufvudstadsbladet, som numera ägs av Bonniers och har DN:s chefredaktör Peter Wolodarski som styrelseordförande, är kritisk till Sannfinländarna. Sannfinländarnas bakslag illustrerar svårigheten att både vara populär och ansvarstagande. Sannfinländarnas bakslag i vårens lokalval illustrerar svårigheten att både vara populär och ansvarstagande. I Hufvudstadsbladet skrev en ledarskribent att partiledningens uppfattning att man ”inte nått väljarna” inte är trovärdig. Finansministern ”har trots allt själv valt att illustrera nedskärningarna genom att posera med sax i hand”. Samma dilemma drabbade norska Fremskrittspartiet som i januari 2020 lämnade Høyreledaren Erna Solbergs borgerliga regering där Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen varit finansminister. Hon efterträddes som partiledare av Sylvi Listhaug som inför stortingsvalet i september markerat att hon bara kan tänka sig att samregera med Høyre men inte med de bråkiga borgerliga småpartierna som ingick i Solbergs förra regering. Alternativet att bara vara ett bråkigt oppositionsparti kan tyckas vara en framgångsväg men också det kan leda till förlorat inflytande. Dansk Folkeparti var länge ett stort stödparti i folketinget till borgerliga regeringar men till slut tröttnade det då ledande borgerliga partiet, Venstre, på samarbetet. Då valde det danska socialdemokratiska partiets ledare Mette Frederiksen att göra en del av populistpartiets framgångsrika politik till sin. Resultatet blev den nuvarande danska regeringen. Dansk Folkeparti opinionsstöd är i dag svagt. Populistpartierna står inför ett genuint dilemma: Med regeringsansvar kan de förlora i popularitet, men i opposition kan de tappa i inflytande. Hur de än vänder sig finns en baksida.

Janerik Larsson: Perspektiv på Donald Trump (Svensk tidskrift)

16 maj 2025 Janerik Larsson: Perspektiv på Donald Trump Jag har skrivit en hel del om Donald Trump – mest på Svenska Dagbladets ledarsida men inte så sällan här i Svensk Tidskrift – sedan han 2015 lanserade sig som republikansk kandidat inför presidentvalet 2016. Mitt intresse för amerikansk politik går tillbaka till 60-talet. Jag skrev här i Svensk ´Tidskrift 2018 bland annat detta om denna bakgrund: Mitt intresse för amerikansk politik väcktes när jag som gymnasist fängslades av valet av John F Kennedy till president 1960. Mordet på JFK den 22 november 1963 markerade början på en mycket mörk period i USA:s historia. Martin Luther King mördades den 4 april 1968 och Robert Kennedy den 6 juni samma år. När jag kom till USA för första gången 1970 som den amerikanska regeringens gäst – en fyra veckors rundresa i USA för en liten grupp europeiska journalister – fanns spåren kvar av de mycket omfattande upploppen och förstörelsen bland annat i Washington DC. Våldet i amerikanskt liv pågår än idag och det finns inget som säger att upplopp av samma slag inte skulle kunna inträffa igen i framtiden. Det dröjde till den 6 januari 2021 innan det riktades en våldsam attack mot kongressen för att Donald Trump förlorat presidentvalet. Men under decennierna har det varit många våldsamma upplopp även om medierna ofta tonat ner omfattningen när man ansett att det funnits skäl för våldsamheterna tex efter polismordet på George Floyd i Minneapolis i maj 2020. Under dessa tio år med Donald Trump har jag då och då fått kritik av goda vänner med god USA-kunskap för att jag hela tiden tagit honom på allvar. Varför har jag gjort det? Det finns några förklaringar. En viktig förklaring var det enorma TV-genomslag Trump fick i presidentvalrörelsen 2016. POLITICO skrev i februari 2016 i början av presidentvalrörelsen om hur nöjd CBS-chefen var: Donald Trump’s candidacy might not be making America great, CBS Chairman Les Moonves said Monday, but it’s great for his company. ”It may not be good for America, but it’s damn good for CBS,” Moonves said at the Morgan Stanley Technology, Media & Telecom Conference in San Francisco, according to The Hollywood Reporter — perfectly distilling what media critics have long suspected was motivating the round-the-clock coverage of Trump’s presidential bid. ”Most of the ads are not about issues. They’re sort of like the debates,” Moonves said, noting, ”[t]here’s a lot of money in the marketplace.” The 2016 campaign is a ”circus,” he remarked, but ”Donald’s place in this election is a good thing.” ”Man, who would have expected the ride we’re all having right now? … The money’s rolling in and this is fun,” Moonves went on. ”I’ve never seen anything like this, and this going to be a very good year for us. Sorry. It’s a terrible thing to say. But, bring it on, Donald. Keep going.” En annan förklaring är att man bara genom att läsa in sig 2015 på Trump insåg att han hade en oräddhet, en drivkraft som gjorde hans narcissism till en potentiell vinnare i amerikansk TV-dominerad politik. Jag fängslades när jag läste om Trumps framgång som reality-TV-stjärna med de många åren med ”The Apprentice”. Jag har en känsla av att den delen av hans karriär fortfarande är underskattad på den här sidan av Atlanten. New Yorker skrev i en längre essä 2018 om just den fasen i Trumps karriär: ”How Mark Burnett Resurrected Donald Trump as an Icon of American Success.” Burnett var TV-producenten på NBC som skapade ”The Apprentice”. Utan honom hade Trump inte varit president idag. Om juni 2015 heter det i essän: After starring in fourteen seasons of “The Apprentice,” all executive-produced by Burnett, Trump appeared in the gilded atrium of Trump Tower, on Fifth Avenue, to announce that he was running for President. Only someone “really rich,” Trump declared, could “take the brand of the United States and make it great again.” He also made racist remarks about Mexicans, prompting NBC, which had broadcast “The Apprentice,” to fire him. Burnett, however, did not sever his relationship with his star. He and Trump had been equal partners in “The Apprentice,” and the show had made each of them hundreds of millions of dollars. They were also close friends: Burnett liked to tell people that when Trump married Knauss, in 2005, Burnett’s son Cameron was the ring bearer. (- – -) “The Apprentice” portrayed Trump not as a skeezy hustler who huddles with local mobsters but as a plutocrat with impeccable business instincts and unparalleled wealth—a titan who always seemed to be climbing out of helicopters or into limousines. “Most of us knew he was a fake,” Braun told me. “He had just gone through I don’t know how many bankruptcies. But we made him out to be the most important person in the world. It was like making the court jester the king.” Bill Pruitt, another producer, recalled, “We walked through the offices and saw chipped furniture. We saw a crumbling empire at every turn. Our job was to make it seem otherwise.” En tredje aspekt på Trump skrev jag om i Svenska Dagbladet kort efter att Trump installerats som president första gången (7 februari 2017). Jag skriver där bland annat om en Politico-essä av Thomas Wright från den 20 januari 2016 (dvs långt innan den republikanska primärvalsstriden börjat på allvar, långt innan Donald Trump sågs som en sannolik presidentkandidat). Den texten och en annan text av Jessica T Mathews i New York Reviet of Books (9 februari 2017) behandlar inte, skrev jag, Trump ”som en löjlig figur vars tweets och osammanhängande politiska uttalanden mest är värda att skrattas åt”. Thomas Wright var då chef för Project on International Order and Strategy vid The Brookings Institution, den mest etablerade av de amerikanska tankesmedjorna. Under Biden-administrationen övergick han till en senior befattning i United States National Security Council. Wright sammanfattade 2016 sitt perspektiv så här: Trump has thought long and hard about America’s global role and he knows what he wants to do. There is virtually no chance that he would “tack back to the center” and embrace a conservative internationalist foreign policy. If he did get elected president, he would do his utmost to liquidate the U.S.-led liberal order by ending America’s alliances, closing the open global economy, and cutting deals with Russia and China. Att läsa om essän 2025 gör att den ter sig som närmast osannolikt insiktsfull. Den tecknar ett perspektiv som funnits tillgängligt hela tiden Trump varit en ledande amerikansk politiker. Trumps förakt för ”träsket” i den amerikanska huvudstaden var ett stående tema under hans valkamp 2016 och det budskapet vann tillräckligt gehör i delstater mellan kusterna för att elektorsförsamlingen skulle göra honom till president. I valet 2024 fick han också majoritet av väljarna bakom sig. Så den viktiga frågan är inte, skrev jag 2017, om man ska ta Donald Trump på allvar. Det ska man. Frågan är vad man ska göra sen, skrev jag och citerade David Frum som i The Atlantic i mars 2017 och i en intervju vid samma tid i Der Spiegel skrev att han trodde att Trump kunde komma förvandla USA till ett envälde. Men där är vi ännu inte, skrev jag 2017. 2025 pågår den diskussionen för fullt i ett USA där det politiska systemet håller på att rasa samman främst beroende på att den tredje delen av den amerikanska författningens maktdelning, kongressen, inte fungerar så som författningsfäderna hade tänkt sig. Men det är en annan historia. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv.

Kärnkraft laddar för spänning i danskt val (SvD 10 maj)

Kärnkraft laddar för spänning i danskt val Venstres partiledare, försvarsminister Troels Lund Poulsen, har lagt den laddade energifrågan på bordet inför valet. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Folketingsval i Danmark ska hållas senast fyra år efter föregående val. Det senaste skulle ha hållits den 4 juni 2023 men eftersom det är den danska statsministern som själv avgör när val ska hållas blev det val den 31 oktober 2022. Det betyder att det är dags igen för val senast hösten 2026. I enlighet med sitt vallöfte ersatte den socialdemokratiske partiledaren Mette Frederiksen 2022 den dittillsvarande vänsterregeringen (med Radikale Venstre, Socialistisk Folkeparti och Enhedslisten) med en ny, blocköverskridande koalitionsregering med Venstre och Moderaterne. Moderaterne är det utbrytarparti från det liberala, mittenorienterade partiet Venstre som dess tidigare partiledare (och tidigare statsminister) Lars Løkke Rasmussen bildade 2021 för att kunna ingå i en blocköverskridande regering. I folketinget sitter i dag 16 partier varav fyra från Grönland och Färöarna. Det räcker med att få två procent av rösterna på valdagen för att komma in i folketinget. Enligt opinionsinstitutet Voxmeters senaste veckoredovisning ligger Socialdemokraterna på 22,9 procent (minus 4,6 procent sen valet). Trots det är sannolikheten hög för en ny regering ledd av Mette Frederiksen. Hennes båda nuvarande samarbetspartier i dag har dock sammanlagt minskat ungefär tio procentenheter i väljaropinionen, varför regeringsfrågan är öppen. Det ser svårt ut för de borgerliga partierna att få ihop ett regeringsunderlag, men Sosialistisk folkeparti som nu har 14,1 procent är en tänkbar samarbetspartner också för en regering med borgerliga partier. Venstre ligger på 9,2 (en minskning med 4,1 procent sedan förra valet) och var regeringsparti under lång tid innan Lars Løkke Rasmussen gjorde sitt dramatiska avhopp. Venstres partiledare, försvarsminister Troels Lund Poulsen sade nyligen i en intervju i Berlingske att det är dags för dansk kärnkraft: ”År 1985 – när jag var nio år gammal – röstade en majoritet av det danska parlamentet igenom ett förbud mot kärnkraft. Venstre stödde inte förbudet, eftersom vi ansåg att det skulle vara fel att hindra kommande generationer från att välja kärnkraft om tekniken utvecklades. Flera danska företag är i färd med att utveckla nya, mindre reaktorer som är både billigare, flexiblare och ännu säkrare.” Under oljekrisen 1974 lade Venstrestatsministern Paul Hartling fram förslag om att bygga kärnkraftverk. Reaktionen blev kraftfull. NEJ TIL ATOMKRAFT-rörelsen föddes och den lyckades med tiden också ge ett bidrag till nedläggelsen av kärnkraftverket i Barsebäck. Efter Lund Poulsens utspel finns frågan åter på den politiska dagordningen. Socialdemokraternas energi¬politiska talesperson var skeptisk, men på den borgerliga kanten (inklusive Dansk folkeparti) delar man inte den inställningen. Danska TV2 pekar på en aktuell opinionsundersökning som visar att 55 procent av danskarna säger ja till kärnkraft. Kommer kärnkraftutspelet skapa förutsättningar för en borgerlig regering? I dansk politik är inget omöjligt.

Jens-effekten ökar spänningen (SvD 3 maj)

Jens-effekten ökar spänningen Arbeiderpartiet drar ifrån i opinionsmätningarna, men regeringsbildningen kan komma att bli en lika utmanande historia som i Sverige. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Vem är det? Han är Nordens internationellt mest kände politiker. Nyligen hälsade han på en gammal bekanti Vita huset. Sedan den 4 februari i år är han landets finansminister och har ökat spänningen inför höstens val. Innan Stoltenberg återvände till norsk politik såg det ut som att stortingsvalet i september skulle bli en seger för de båda stora högerpartierna. Nu har den kraftiga ”Jens-effekten” ökat Arbeiderpartiets stöd rejält. I den senaste opinionsmätningen som redovisas i Aftenposten är Arbeiderpartiet största parti med 30,4 procent. Sedan det senaste stortingsvalet för fyra år sedan har Støre samregerat med Senterpartiet, som dock hoppade av samarbetet i januari efter en katastrofal opinionsutveckling. Stridsfrågan då gällde Norges relation till EU, och Senterpartiet är motståndare till EES-medlemskapet. Norges energiminister Terje Aasland (Ap) hade föreslagit att tre av direktiven i EU:s fjärde energimarknadspaket i EES-avtalet skulle implementeras. Senterpartiet var emot, eftersom man ansåg att direktiven skulle knyta Norge närmare EU och beröva Norge kontrollen över sin egen energipolitik. EU-frågan är fortsatt kontroversiell i Norge, men den enorma norska olje- och gasförmögenheten gör att behovet av samarbete med EU inte tillmäts avgörande värde av den norska opinionen. I folkomröstningarna 1972 och 1994 röstade norrmännen nej. Att Norge inte är med i EU:s tullunion innebär att EU bestämmer om Norge får stanna ”på insidan” i Trumps tullkrig. Ändå skulle de stora EU-positiva partierna Arbeiderpartiet och Høyre förmodligen inte kunna samla en majoritet i Stortinget för ett norskt EU-medlemskap. Stödet för Ap har inte varit så högt sedan juni 2017. Partiet har gått upp med fem procentenheter sedan den förra mätningen i mars. Samtidigt har stödet för Høyre (17,4 procent) inte varit så lågt sedan september 2009. Det är nu Fremskrittspartiet som är det största partiet på högerkanten med ett stöd på 20,1 procent. Om dagens opinionssiffror blir valresultat finns förutsättningar för en rödgrön majoritet. På frågan om hur man ska klara av det vid en eventuell valseger svarade statsministern och Ap-ledaren Jonas Gahr Støre i Aftenposten: ”Nu handlar det om att få majoritet på rätt sida av strecket. Arbeiderpartiet är redo att bilda regering i Norge. Så får vi ta samarbetsformerna sedan.” Det senare kommer att bli en svår uppgift. Situationen påminner om den svenska socialdemokratins läge inför riksdagsvalet om ett drygt år.