Det har aldrig tidigare under Svenskt Näringslivs korta historia rått så stor förvirring om vilken roll organisationen egentligen har, skriver Svenskt Näringslivs vice vd Janerik Larsson. Här ger han bakgrunden till Svenskt Näringslivs roll i avtalsförhandlingarna.
Många skribenter och kommentatorer tycks tro att det är de centralt samordnade löneförhandlingarna mellan SAF och LO som återuppstått i ny form. Men det stämmer inte.
De centralt samordnade löneförhandlingarna SAF-LO-PTK byggde på att förbunden inom respektive bransch gav centralorganisationen ett mandat och ett uppdrag att sluta för arbetsmarknaden övergripande rekommendationsavtal. Kollektivavtalen tecknades därefter på förbundsnivå men med beaktande av denna centrala mall.
Den ordningen upphörde under 1980-talet och övergavs formellt av SAF 1990. Det som finns kvar på denna nivå är avtalen rörande kollektivavtalade pensioner och liknande frågor.
På 1990-talet diskuterades inom arbetsgivarvärlden hur man skulle söka åstadkomma att i synnerhet lönebildningen decentraliserades till företagsnivån. Det fanns ett starkt intresse bland företagare och företag för en sådan utveckling, men de centrala fackliga organisationerna var endast i undantagsfall intresserade av en sådan utveckling.
1990-talets ekonomiska kris skapade i stället förutsättningar för en nyordning som kom att få avgörande betydelse för Sveriges väg ur krisen.
Den 18 mars 1997 slöts ”Samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning”, i dagligt tal kallat Industriavtalet. Parterna utgjordes av ett tjugotal arbetsgivarförbund och fackliga organisationer som representerande så gott som samtliga industrisektorer i Sverige. Bland arbetsgivarparterna fanns bland annat Almega, Industri och Kemiförbundet, Livsmedelsbranschens Arbetsgivarförbund, Stål- och Metallförbundet, Sveriges Skogsindustrier, Verkstadsföreningen och TEKOindustrierna. Från LO-sidan återfanns också tunga parter, däribland Industrifacket, Livs, Metall och Pappers. Parter var även SACO-förbundet CF och TCO-förbundet SIF. Några av dessa organisationer har sedermera gått samman eller bytt namn..
Avtalet är unikt i sin bredd: det täcker i stort sett hela den konkurrensutsatta sektorn i den svenska ekonomin, det överbryggade gamla klassgränser på den fackliga sidan och det lanserade en helt ny modell för avtalsförhandlingar och konfliktlösning.
Bakgrunden till Industriavtalet var bland annat en uppmaning från regeringen våren 1996 till arbetsmarknadens centrala organisationer att senast i mars 1997, om möjligt gemensamt, framlägga förslag om förändringar av förhandlings- och lönebildningssystemet i syfte att säkerställa en bättre fungerande lönebildning, som överensstämmer med de genomsnittliga lönekostnadsökningarna i EU-länderna och därmed gör det möjligt att kombinera låg arbetslöshet och stabila priser. Initiativet till överläggningarna inom industrisektorn togs av LO-förbunden med Metall i spetsen samt SIF och CF, genom en öppen inbjudan till motparterna i en tidningsartikel i juni 1996.
Som en logisk följd av industriavtalets tillkomst skapades det statliga Medlingsinstitutet med uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning. Det är en lönebildning som:
Ger ökad reallön
Medverkar till ökad sysselsättning
Ger så få strejker och andra arbetskonflikter som möjligt
Möjliggör förändringar av en grupps löner jämfört med andra grupper
Åstadkommer jämställda löner mellan kvinnor och män
Stimulerar produktivitetsökning
Lönebildningen ska kunna förenas med att:
Den konkurrensutsatta sektorn är lönenormerande (det vill säga löneutvecklingen inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara norm för övriga branscher)
Industrins kostnader inte ökar mer än i våra viktigaste konkurrentländer
De förhandlingsformer som parterna själva väljer, det vill säga såväl avtal på förbundsnivå som decentraliserad och individualiserad lönebildning
När Svenskt Näringsliv tillkom, strax efter Medlingsinstitutet, skapades genom stadgarna och genom tillskapandet av interna samverkansorgan en ordning som hade i uppgift att följa upp precis samma mål som medlingsinstitutet fått av statsmakterna.
Den ordningen har under Svenskt Näringslivs tid präglat hanteringen av de hittillsvarande avtalsförhandlingarna.
Svenskt Näringslivs roll är en helt annan än på SAF-tiden. Centralorganisationens roll är enligt stadgarna (paragraf 23) att ”i samverkan med medlemmarna aktivt stödja dessa i frågor av gemensamt intresse. Medlem skall i sådana frågor fortlöpande hålla föreningen informerad och, om frågan är av särskild vikt, överlägga med föreningen”.
I stadgarnas paragraf 24 – 27 preciseras hanteringen av arbetsgivarfrågor. I paragraf 24 stadgas att föreningens styrelse i frågor av ”väsentligt allmänt intresse eller av särskild vikt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare lämna föreskrifter om kollektivavtal och om förfarandet i övrigt”.
Svenskt Näringslivs styrelse har inför de nu pågående kollektivavtalsförhandlingarna fattat beslut som sedan löpande följs upp dels av arbetsgivareförbunds-vd:ar i det så kallade beredningsutskottet, dels av en särskild grupp inom styrelsens arbetsutskott.
Svenskt Näringslivs styrelse har inför vårens avtalsförhandlingar således fattat beslut om en gemensam inriktning och vissa övergripande mål som skall gälla för förbunden i deras förhandlingar. Beslutet innefattar närmare regler om formerna för den samverkan som ska ske mellan förbunden.
Detta är bakgrunden till den debatt som nu förs. Svenskt Näringsliv är således i just detta sammanhang liktydigt med arbetsgivareförbunden inom Svenskt Näringsliv. Centralorganisationens tjänstemän har i uppgift att ”aktivt stödja” medlemmarna (arbetsgivareförbunden) i dess förhandlingsarbete. Centralorganisationens roll kan liknas vid en opartisk ordförande. Uppgiften är att verka för att stadgar och styrelsebeslut följs.
tisdag 27 mars 2007
fredag 2 mars 2007
Större medborgaransvar för välfärden
Före detta socialdemokratiske statssekreteraren och generaldirektören Per Borgs bok "Reform eller reträtt" är en betrakelse över hur välfärdspolitiken kräver stora förändingar. Problemet är att ingen vågar förändra.
”En ny välfärdspolitik måste säkerställa att alla medborgare har förutsättningar att bli delaktiga i samhällsgemenskapen. Ett permanent utanförskap är oförenligt med välfärdsstatens värderingar. Eget förvärvsarbete är en grundläggande del av den gemenskapen. Det finns ett uppenbart behov av nytänkande för att lösa det framtidsproblemet. Samtidigt inriktas huvuddelen av den politiska energin på att förvalta de gamla välfärdssystemen. Den politiska debatten domineras av frågor som rör marginella justeringar av dessa.”
Så skriver Per Borg i sin bok ”Reform eller reträtt” (Hjalmarson & Högberg). Borg har varit socialdemokratisk statssekreterare och generaldirektör men hans bok är en populariserad fortsättning av hans avhandling i ekonomisk historia från 2004 om systemskiften inom svensk välfärdspolitik.
Boken är en utmaning mot de etablerade politikerna – regeringskoalitionen såväl som mot den socialdemokratiska oppositionen. Borg fokuserar på det nu flera decennier gamla skiftet från den ekonomiska guldålder då politikerna gjorde sig till ”alla goda gåvors givare” till dagens bistra verklighet där skattetrycket inte kan höjas och olika faktorer – demografin t ex – skapar ett enormt tryck på de gamla löftena till medborgarna.
Borg skisserar en framtid då politikerna ägnar sig åt de nya och svåra problemen medan de etablerade system som – t ex genom ATPs omvandling – blivit mer förutsebara om än mindre förmånliga.
Men idag är det mycket långt dit. Borg visar också i sin bok hur otacksamt det är för en politiker att ta itu med svåra förändringar. De politiker som gjorde om ATP fick problem med sina karriärer. Borg nämner konkret två s-politiker för att illustrera dilemmat:
- bostadspolitikern Hans Gustafsson övergav aldrig den helt stolliga, enormt dyrbara bostadspolitik som sedermera avvecklats
- socialminister Ingela Thalén fick mycket kritik för att hon försvarade den radikala pensionsreformen
Borg konstaterar att Gustafsson undergrävde välfärdsstaten medan Thalén försvarade densamma. Men det blev Thalén som fick stå i snålblåsten.
Borg pekar på att dagens stora, svåra fråga är de nödvändiga reformerna inom vårdområdet som nu i blocköverskridande enighet skjuts framåt. Debatten kring den avskaffade stopplagen nyligen gav goda exempel på den andefattiga och sakligt oseriösa argumentation i vårdfrågor som drivs t ex av socialdemokratins talesperson Ylva Johansson. Det är en paradox att hon är gift med en av socialdemokratins förnyare, Erik Åsbrink.
Borg argumenterar för ett större medborgaransvar för välfärden. Någon annan framgångsväg finns inte. Pensionsreformen var ett steg i denna riktning. Men Borg påpekar att pensionsreformen aldrig marknadsfördes för vad den egentligen var, vilket är en av förklaringarna till att nya steg inte tas i denna riktning.
Borg om det egna partiet: ”Partiet riskerar sin trovärdighet på lång sikt om det förnekar framtida problem inom välfärdspolitiken. Det gäller särskilt om partiet skapar orealistiska förväntningar om en framtida expansiv välfärdspolitik av det slag som bedrevs under guldåldern. Ibland kan det förefalla som om partiet vill frammana bilden av att det skulle vara möjligt att bedriva en sådan politik även i framtiden. Om sådana förväntningar skapas kommer avståndet mellan ord och handling att bli betydande. Den ekonomiska och sociala utvecklingen kommer då alltmer att avteckna sig som ett hot och inte som en möjlighet. Det blir fråga om en reträtt in i framtiden. Och hur länge kan ett parti med framgång backa in i framtiden inom ett så centralt område som välfärdspolitiken ?”
Men kanske vill inte väljarna lyssna på politiker som talar klarspråk om nödvändiga förändringar ? Det är inte bara anblicken av en del socialdemokratiska politiker som gör att man idag har fog för den frågan.
”En ny välfärdspolitik måste säkerställa att alla medborgare har förutsättningar att bli delaktiga i samhällsgemenskapen. Ett permanent utanförskap är oförenligt med välfärdsstatens värderingar. Eget förvärvsarbete är en grundläggande del av den gemenskapen. Det finns ett uppenbart behov av nytänkande för att lösa det framtidsproblemet. Samtidigt inriktas huvuddelen av den politiska energin på att förvalta de gamla välfärdssystemen. Den politiska debatten domineras av frågor som rör marginella justeringar av dessa.”
Så skriver Per Borg i sin bok ”Reform eller reträtt” (Hjalmarson & Högberg). Borg har varit socialdemokratisk statssekreterare och generaldirektör men hans bok är en populariserad fortsättning av hans avhandling i ekonomisk historia från 2004 om systemskiften inom svensk välfärdspolitik.
Boken är en utmaning mot de etablerade politikerna – regeringskoalitionen såväl som mot den socialdemokratiska oppositionen. Borg fokuserar på det nu flera decennier gamla skiftet från den ekonomiska guldålder då politikerna gjorde sig till ”alla goda gåvors givare” till dagens bistra verklighet där skattetrycket inte kan höjas och olika faktorer – demografin t ex – skapar ett enormt tryck på de gamla löftena till medborgarna.
Borg skisserar en framtid då politikerna ägnar sig åt de nya och svåra problemen medan de etablerade system som – t ex genom ATPs omvandling – blivit mer förutsebara om än mindre förmånliga.
Men idag är det mycket långt dit. Borg visar också i sin bok hur otacksamt det är för en politiker att ta itu med svåra förändringar. De politiker som gjorde om ATP fick problem med sina karriärer. Borg nämner konkret två s-politiker för att illustrera dilemmat:
- bostadspolitikern Hans Gustafsson övergav aldrig den helt stolliga, enormt dyrbara bostadspolitik som sedermera avvecklats
- socialminister Ingela Thalén fick mycket kritik för att hon försvarade den radikala pensionsreformen
Borg konstaterar att Gustafsson undergrävde välfärdsstaten medan Thalén försvarade densamma. Men det blev Thalén som fick stå i snålblåsten.
Borg pekar på att dagens stora, svåra fråga är de nödvändiga reformerna inom vårdområdet som nu i blocköverskridande enighet skjuts framåt. Debatten kring den avskaffade stopplagen nyligen gav goda exempel på den andefattiga och sakligt oseriösa argumentation i vårdfrågor som drivs t ex av socialdemokratins talesperson Ylva Johansson. Det är en paradox att hon är gift med en av socialdemokratins förnyare, Erik Åsbrink.
Borg argumenterar för ett större medborgaransvar för välfärden. Någon annan framgångsväg finns inte. Pensionsreformen var ett steg i denna riktning. Men Borg påpekar att pensionsreformen aldrig marknadsfördes för vad den egentligen var, vilket är en av förklaringarna till att nya steg inte tas i denna riktning.
Borg om det egna partiet: ”Partiet riskerar sin trovärdighet på lång sikt om det förnekar framtida problem inom välfärdspolitiken. Det gäller särskilt om partiet skapar orealistiska förväntningar om en framtida expansiv välfärdspolitik av det slag som bedrevs under guldåldern. Ibland kan det förefalla som om partiet vill frammana bilden av att det skulle vara möjligt att bedriva en sådan politik även i framtiden. Om sådana förväntningar skapas kommer avståndet mellan ord och handling att bli betydande. Den ekonomiska och sociala utvecklingen kommer då alltmer att avteckna sig som ett hot och inte som en möjlighet. Det blir fråga om en reträtt in i framtiden. Och hur länge kan ett parti med framgång backa in i framtiden inom ett så centralt område som välfärdspolitiken ?”
Men kanske vill inte väljarna lyssna på politiker som talar klarspråk om nödvändiga förändringar ? Det är inte bara anblicken av en del socialdemokratiska politiker som gör att man idag har fog för den frågan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)