Dödssynden går i arv i amerikansk debatt (SvD 28 nov)

Dödssynden går i arv i amerikansk debatt Janerik Larsson En av amerikansk litteraturs stora klassiker utspelas 1934 i den lilla staden Maycomb i den fattiga och av rasmotsättningar präglade delstaten Alabama. Klassikern är romanen ”To Kill a Mockingbird” av Harper Lee som utkom 1960 och året därpå fick det fina Pulitzerpriset. På svenska finns boken både under den ursprungliga titeln ”Att döda en härmtrast” och som ”Dödssynden”. Aaron Sorkins teaterversion av boken hade premiär på Broadway på Shubert Theatre i december 2018. Strax före pandemins utbrott hade pjäsen tjänat in 100 miljoner dollar och var Broadways hittills mest framgångsrika amerikanska pjäs. Pjäsen kommer att ha premiär i Londons West End på Gielgud Theatre i mars 2022. Broadwayföreställningen tvingades ta pandemipaus, men spelas sedan september för fullsatta hus. När jag såg den häromdagen slogs jag av vilken god illustration den är av viktiga aspekter på amerikansk samhällsdebatt. Det förklarar också föreställningens framgång. Pjäsen handlar om småstadsadvokaten Atticus Finch som åtar sig att försvara en svart man falskt anklagad för våld mot en ung vit kvinna. I den vita rasismens Alabama fanns ingen rättvisa. Atticus Finch förknippas med tron på att alla är lika inför lagen och hoppet att en enskild advokat kan göra skillnad. I nättidningen Slate berättar juridikprofessorn Thane Rosenbaum om hur Finch även i dag får många unga amerikaner att studera juridik. Innan Centrum för rättvisa bildades i Sverige 2002 var juristrollen i hög grad kopplad till det offentliga rättskipningssystemet. Här är skillnaden stor mellan Sverige och USA. På New York Historical Society pågår just nu en minnesutställning ägnad den framgångsrika högsta domstolsledamoten Ruth Bader Ginsburg vars viktiga insatser också inkluderar hennes arbete som advokat innan hon blev domare. Hon verkade då på American Civil Liberties Union för att främja kvinnors lika rättigheter. Författningen och domstolssystemet är centrala i USA, men därtill kommer de många jurister som på olika sätt arbetar för den sak de tror på. Detta är en av anledningarna till att berättelsen om Atticus Finch fyller teatersalongerna. Den andra aspekten på pjäsens – och bokens – popularitet är att den lever så starkt utanför den mycket polariserade dagsdebatten om den så kallade kritiska rasteorin. USA:s rasistiska historia är ett faktum, men i vilken utsträckning landet forfarande är rasistiskt i dag splittrar folket. I ungdomstidskriften Teen Vogue hittar jag en intressant artikel som belyser den mångfacetterade amerikanska diskussion som ”To Kill a Mockingbird” fortfarande är en viktig utgångspunkt för. I både boken och pjäsen är Atticus Finchs unga dotter ”Scout” en av huvudpersonerna. I Teen Vouge-artikeln säger Gbenga Akinnagbe, som på Broadway spelar den åtalade svarte mannen, att barnets klara blick skapar utrymme för en viktig samtidsdiskussion om rasismen i USA. Kan man som Atticus Finch önskade skapa rättvisa inom den amerikanska rättsordningen som den ser ut idag – eller måste den utplånas? Debatten kommer att fortsätta.

Mediernas svek bidrog till Trumps framgångar (SvD 21 nov)

Mediernas svek bidrog till Trumps framgångar Janerik Larsson ”En lätt kulturchock” var orden Carl Bildt använde för att på sin blogg beskriva sitt första besök i USA efter det långa pandemi-uppehållet: ”Ett redan förut polariserat samhälle framstår i dag som om möjligt än mer polariserat.” Från New York kan jag intyga att polariseringen här är högst uppenbar. Bildt pekade på de diametralt motsatta verklighets- beskrivningarna i tv-kanalerna Fox News och CNN. Det är ett faktum, men problemet slutar inte där. The Economist konstaterar att journalister som varit beredda att alltid tro det värsta om Donald Trump, redan före valet 2016 spred vad som därefter visat sig vara uppenbara lögner. Det har främst handlat om den brittiske ex-spionen Christopher Steeles kreativa sammanställning över Trumps relationer till Ryssland. Konservativa New York Post har i en ledare sammanfattat hur Hillary Clinton-kampanjen 2016 innehöll lögner om Trump; lögner som sedan fortsatte florera i Trump-negativa medier under dennes fyra år i Vita huset. Nyhetssajten Axios publicerade däremot aldrig något om Steele-rapporten och är i dag mycket nöjd över beslutet. Washington Post har på sin hemsida samlat material om detta och sammanfattar läget med att det ser dystert ut för ett antal medier som okritiskt spritt Steele-berättelsens lögner. Detta svek gentemot sitt granskande uppdrag som ledande medier har gjort sig skyldiga till, är ett av skälen till Donald Trumps tal om ”fusk” i förra årets val. När anklagelserna om regelrätt valfusk inte längre har trovärdighet kommer den förre presidentens attacker på medier med solkad trovärdighet att bli en del av hans ambition att komma åter till Vita huset i januari 2025. Även om Donald Trump kanske inte skulle bli den republikanske kandidaten i valet november 2024, är det uppenbart att varken Joe Biden eller hans vicepresident Kamala Harris i ett sådant läge framstår som starka kandidater. Janan Ganesh, skarpsynt USA-baserad kommentator i Financial Times, har konstaterat att det demokratiska partiet av respekt för gamla kämpar tenderat att förlora val, precis som Hillary Clinton gjorde 2016. Och behåller partiet Joe Biden (då 82 år gammal), är det som att bjuda Trump åter till Vita huset. Dessutom finns ett annat, bakomliggande perspektiv som Ed Kilgore i New York Magazine har lyft: inget har egentligen förändrats i amerikansk politik de senaste decennierna. Det handlar om ett ständigt pågående kulturkrig mellan å ena sidan progressiva koalitioner, å den andra traditionalister. Kilgore, som är en väletablerad vänsterskribent, konstaterar att de progressiva krafterna i amerikansk politik har god anledning att oroa sig för påståenden om att vänstern håller på att förstöra Amerika. Den föreställningen står sig starkare i dag än på mycket länge. Talrika andra politiska kommentatorer har lyft fram den besvikelse många amerikaner känner för president Biden. Efter de mycket turbulenta Trump-åren hade folket väntat sig lugn och ordning. Så har det inte blivit. Och inflationen stiger. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

”Näringslivet en garant för att valet handlar om sakfrågor – inte spelet” (tn.se)

”Näringslivet en garant för att valet handlar om sakfrågor – inte spelet” Sakfrågorna har tappat kraft. Istället är det politiska spelet numera överordnat. Det är inte en sund utveckling, menar Janerik Larsson. Vilken roll kommer sakfrågorna att spela under den valrörelse som ligger framför oss? Det är en högst relevant fråga givet att det är där politiken spelar sin egentliga roll. Det är för att företrädare x tror på samma sak som jag som jag röstar på x. För näringslivet, vilken jag har en bakgrund i, är dessutom utfallet av politiken det som avgör hur det går för företagen i Sverige. Hur många man klarar av att anställa och hur lönerna kan utvecklas liksom om man som ny entreprenör ens vågar ta steget att starta och utveckla en ny verksamhet. Det är medborgarna som avgör vilka som sitter i den lagstiftande församlingen och i näringslivets intresse ligger förstås att alla dessa är så väl informerade som möjligt om de frågor som är centrala för företagandets utveckling. Faktum är att sakfrågornas betydelse har minskat över tid och inte minst sedan Sverigedemokraterna klev in på den politiska scenen. Istället för att primärt fokusera på frågor där partierna kan komma överens eller inte, som underlag för arbetet i riksdagen och som grund för regeringsbildningarna, så har på senare tid mycket kraft lagts och gått till spillo på att redovisa hur partierna förhåller sig till SD. Min uppfattning i denna fråga har varit klar sedan riksdagsvalet 2010. Det är medborgarna som avgör vilka som sitter i den lagstiftande församlingen och i näringslivets intresse ligger förstås att alla dessa är så väl informerade som möjligt om de frågor som är centrala för företagandets utveckling. Det har dock inte varit en helt okontroversiell ståndpunkt. SD:s historiska rötter har kunnat anföras som ett argument för att hålla distans till partiets ledamöter. Men faktum är att näringslivet har aldrig förr avstått från att söka påverka andra politiker oavsett partinamn och tillhörighet. Ett intressant exempel i sammanhanget rör arvsskattefrågan. Arvsskatten i Sverige avskaffades av en enig riksdag 2004 därför att den försvårade och i värsta fall omöjliggjorde generationsskiften i familjeföretag. Skatten gjorde också att många entreprenörer och mycket investeringskapital lämnade Sverige vilket gjorde att vi förlorade både företag och arbetstillfällen. Det var således ett pragmatiskt beslut som i efterhand visat sig lyckosamt för privat ägande, företagande och därmed för svenskt välstånd. Vänsterpartisten Per Rosengren var en nyckelperson bakom reformen som finansminister Bosse Ringholm först avvisat. Han backade inför hotet om att Vänsterpartiet skulle stödja ett borgerligt förslag i frågan. Detta är en glimt från historien som illustrerar min principiella syn på näringslivets förhållningssätt till de folkvalda. Arvsskattefrågan var ett pragmatiskt beslut som i efterhand visat sig lyckosamt för privat ägande, företagande och därmed för svenskt välstånd. Sverigedemokraterna har sedan dess varit en central aktör i svensk politik. Frågan om partiets rötter har hela tiden anförs som ett skäl att förhålla sig till SD på ett annat sätt än man förhållit sig till kommunisterna. Den fråga som spelat en förunderligt liten roll i diskussionen under alla dessa år är hur det kommer sig att SD:s opinionsstöd ökat till ungefär en femtedel av valmanskåren. Det finns en effekt av det perspektivet, nämligen att de långsiktiga och strukturella samhällsfrågorna blivit alltmer perifera i den politiska debatten. Det handlar bara om maktspel, brukar det heta och det ligger såklart mycket i det. Men rimligen borde ett långsiktigt perspektiv på näringslivets och därmed landets utveckling inta en betydligt mera central roll i samhällsdiskussionen. Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom i våras.

Labour byter spår efter Corbyns katastrof (nätet 13 nov, pappret sönd 14e)

Labour byter spår efter Corbyns katastrof Jeremy Corbyn i demonstrationstagen. Foto: Tayfun Salci/TT Janerik Larsson Den brittiske premiärministern Boris Johnson har i veckan upplevt hård motvind. Opinions- siffrorna har vänt och torypartiet har för första gången sedan valet 2019 lägre väljarstöd än Labour. Trots det kan man inte påstå att läget ser bra ut för det stora oppositionspartiet. De interna spänningarna kvarstår från den förre labourledaren Jeremy Corbyns tid, men som även fanns före honom. BBC har nyligen sänt en mycket intressant dokumentärserie om Labours regeringsår under Tony Blair och Gordon Brown. Den belyser både Tony Blairs politiska geni – och hans misstag att ställa sig bakom George W. Bush i Irakkriget – och Gordon Browns politiska oförmåga. Brown lyckades inte förvalta Blairs tre valsegrar (1997, 2001, 2005) utan förlorade makten till den konservative David Cameron 2010. I The Times har den interna debatten i Labour uppmärksammats i en artikel om partiets strategi för att återvinna de många mandat som man i valet 2019 förlorade till Boris Johnsons toryparti. Det valet var en politisk katastrof för Labour som då anfördes av den vänsterradikale Corbyn. Partiet förlorade 60 platser i parlamentet, Johnson vann 48. Under Corbyn blev Labour fixerat vid de kulturkrigsfrågor som är populära inte minst på amerikanska och brittiska universitet. Där är man mycket upptagen med att tysta oliktänkande och söka skapa åsiktsmonopol för vänsterradikala föreställningar. The Times berättar nu hur några parlamentsledamöter i gruppen Renaissance (Renässans) ledda av Stephen Kinnock ger den nuvarande partiledaren Sir Keir Starmer rådet att återkoppla till den klassiska identiteten ”partiet för arbete och goda jobb”. Kinnock, son till en tidigare Labourledare, är gift med Danmarks tidigare S-ledare och statsminister Helle Thorning-Schmidt. Renaissances råd baseras på insikter från intervjuer med tidigare Labourväljare i norra England som i det senaste valet gick över till torypartiet. I debatten om valförlusten har det hävdats att väljarna som lämnade partiet var främlingsfientliga rasister som också hatade homosexuella och förvärvsarbetande, välutbildade kvinnor. Kinnock säger i tidningsintervjun att sådana åsikter förekom bland de intervjuade: ”Det finns såklart fickor av rasism i det brittiska samhället, men vårt land är inte rasistiskt.” Rådet till Starmer är därför att fokusera på framtiden i stället för på det förflutna, och framför allt att värna yttrandefrihet och öppen debatt. Det gäller att undvika att förknippas med den cancel culture som finns i vissa elitkretsar och som går ut på att förvägra åsiktsmotståndare yttranderätt. Detta kallas i USA och UK för ”woke”, det vill säga de som tystar andra menar att bara wokevänstern har vaknat och fått insikt om vad som är sanning. Och då är det bara den som gäller. Boris Johnson är en skicklig politiker. Det är obestridligt att han har samma vinnarförmåga som en gång Tony Blair. Johnson kan utlysa nyval redan 2023, men det ordinarie valet ska äga rum i maj 2024. Många politiska bedömare tror fortsatt mest på Johnson. Labour har en lång väg till 10 Downing Street.

Woke är ingen väljarmagnet (SvD nätet 6 nov, pappret 7 nov)

Woke är ingen väljarmagnet Wokeideologin och dess tendens att göra grupper till offer eller förövare möter motstånd i väljarkåren. Janerik Larsson Publicerad 14:00 Iveckan som gick var det val i USA. Igen. Det handlade om guvernörsval i delstaterna Virginia och New Jersey, borgmästarval i Boston och New York samt omröstning i Minneapolis om att avskaffa polisen. Två storstäder fick nya borgmästare. New Yorks nye borgmästare Eric Adams är en svart tidigare polis och Bostons nya borgmästare Michelle Wu är en radikal demokrat vars föräldrar kom till USA från Taiwan. Huvuddelen av alla kommentarer handlade efter valdagen om guvernörsvalet i Virginia, som haft en demokratisk guvernör sedan 2104. I det senaste presidentvalet röstade delstaten för Biden med stor marginal. Youngkins segervapen var demokraternas misskötsel av det offentliga skolsystemet under pandemin. Där besegrade en republikansk politisk nybörjare, riskkapitalisten och miljardären Glenn Youngkin, en riktig tungviktare från det demokratiska partiet, Terry McAuliffe, som tidigare varit guvernör i Virginia och även varit ordförande för det demokratiska partiet. McAuliffes huvudbudskap var att alla republikaner är som Donald Trump. Det misslyckades. Youngkin höll god distans till Trump trots att denne sökte tränga sig in vid segrarens sida. Den politiske analytikern Ross Douthat skrev på Twitter att Youngkin kan bli republikansk presidentkandidat 2024. Han utvecklade i sin krönika i New York Times resonemanget om hur republikanerna kan hålla Trump borta från presidentvalet 2024. De väljare som förra året valde demokraten Joe Biden till president önskade inte fyra år till med Trump. Nu kom de väljarna tillbaka till republikanska partiet. Youngkins segervapen var demokraternas misskötsel av det offentliga skolsystemet under pandemin. Skolbyråkrater och det mäktiga lärarfacket stängde alla delstatens skolor under hela pandemin. De svek elever och föräldrar. Nu hämnades föräldrarna som ofta tvingats lämna sina jobb för att ta hand om sina barn. Effekten av skolbyråkratiernas och lärarfackets agerande kan finnas kvar landet runt i mellanårsvalet. Om ett år ska hela representanthuset och en del av senaten väljas. Mest uppmärksamhet i media fick en annan skolfråga, nämligen i vilken utsträckning USA:s skamliga, rasistiska historia ska ses som en heltäckande beskrivning av dagens USA. Att lära alla små vita barn att de bär på en arvsynd i form av rasism var inte något som gick hem hos deras föräldrar. Att svarta barn bara är offer accepterade inte dessa barns föräldrar. Detta är en del av budskapet från den woke-rörelse som rört sig från universitet till storföretagens HR-avdelningar och vidare till skolsystemet. Att lära alla små vita barn att de bär på en arvsynd i form av rasism var inte något som gick hem hos deras föräldrar. Att svarta barn bara är offer accepterade inte dessa barns föräldrar. McAuliffe gjorde bort sig genom att hävda att all sådan oro var obefogade Trump-påhitt. Han ställde sig bakom skolbyråkratin. Wokedebatten har förvisso gått överstyr också inom högern, men wokeproblemet är verkligt och det drabbar nu demokraterna. Gerard Baker, tidigare chefredaktör för Wall Street Journal, skrev i sin krönika i brittiska The Times, att frågan är vad som är mest skrämmande: Trumpismen eller woke-ideologin. Guvernörsvalet pekar mot att svaret är woke vilket bör leda till nytänkande också i vissa svenska storföretag. De har obetänksamt omfamnat woke genom att förespråka grupptänkande i stället för meritokrati.