Hur förstår man USA? Tankar presenterade inför Frivärlds Utrikesakademi 30 maj (Substack)

Hur förstår man USA? Tankar presenterade inför Frivärlds Utrikesakademi 30 maj Janerik Larsson May 31, 2026 Nyligen läste jag Michael Mandelbaums ”The American way of foreign policy”. Hans tes är att USA:s historia präglas av spänningar mellan: Universella ideal – frihet, demokrati, jämlikhet Nationella egenintressen vid olika perioder Djupt rotad folklig skepsis mot statlig makt Återkommande krav på en moralisk mission i världen USA var unikt. Nationen föddes inte som alla 1700-talets länder kring en gemensam etnicitet, religion eller dynasti. Landet grundades på idéer: naturliga rättigheter, folkstyre, misstro mot centralmakt och individuell frihet. En central ide sedan 1630 är det den puritanske prästen John Winthrop som ombord på skeppet Arabella förkunnade att den koloni de skulle bygga I USA skulle vara “as a city upon a hill. The eyes of all people are upon us.” Den tanken lever. John F Kennedy sa i sitt installationstal att USA skulle “pay any price, bear any burden, meet any hardship, support any friend, oppose any fore to assure the survival and success of liberty”. Detta kompletteras av president Calvin Coolidge som 1925 förklarade att “the business of America is business”. Båda har haft rätt. De Tocqueville Tocquevilles centrala observationer: - Jämlikhet som social kraft - Individualism och frivilliga sammanslutningar - Religionens stabiliserande roll - Majoritetens tyranni - Rastlöshet och optimism MANIFEST DESTINY Manifest Destiny är en doktrin som utvecklades i USA på 1830- och 1840-talen och innebar att det var USA:s oavvisliga plikt att lägga under sig hela Nordamerika. Begreppet myntades av John L. O’Sullivan i samband med president Andrew Jacksons annektering av Texas och Oregon, och syftet var att propagera för krigen och samla det amerikanska folket kring övertygelsen om landets gudomliga utvaldhet. Manifest Destiny vilar på tre grundantaganden: att USA som land, dess befolkning och institutioner besitter dygder som andra saknar; att USA är gudsutvalt att sprida den amerikanska modellen till övriga världen; samt en stark nationell självkänsla förankrad i dessa föreställningar. År 1823 föregick president Monroe Manifest Destiny när han talade inför kongressen för att varna europeiska nationer mot att blanda sig i USA:s expansion västerut – dvs Monroedoktrinen, som användes som motiv för amerikansk intervention i Latinamerika. Doktrinen stöddes främst av det Demokratiska partiets ledning med dess starka förankring i de agrara sydstaterna, och syftet var förvärv av landområden lämpade för jordbruk med slavarbetskraft. Manifest Destiny har kritiserats av bl a presidenterna Abraham Lincoln och Ulysses S. Grant som ansåg att USA:s moraliska uppdrag handlade om att vara ett demokratiskt föredöme snarare än att erövra territorier. Med tiden kom termen att ges en mer generell innebörd som stöd för amerikansk expansionspolitik i allmänhet. Så sent som den 20 januari 2026 nämnde Donald Trump begreppet i sitt installationstal, då han sade att “Amerika ska igen bli en nation i tillväxt som ökar sin rikedom och utvidgar sitt territorium.” UTVECKLINGEN Manifest Destiny, slaveriet och inbördeskriget formade nationens moraliska och politiska utveckling. Kapitalism, massinvandring och progressivism gjorde USA till världens ledande industrination. Wilson, världskrigen och 1945 års internationella ordning etablerade USA som global ledare. Wilson valdes som motståndare till USAs deltagande I första världskriget. Efter kriget stoppades hans ide om Nationernas förbund. Kongressen sa nej. OVERTON-FÖNSTRET Mandelbaums poäng är att amerikansk utrikespolitik i praktiken är starkt begränsad av vad väljare, medier, kongressen och den strategiska eliten uppfattar som acceptabelt. Overton-fönstret är ett begrepp som beskriver det spektrum av ämnen och argument som är politiskt acceptabla för befolkningen i stort vid en given tidpunkt. Det kallas även “diskursfönstret”. En central poäng är att fönstret förändras över tid – det kan förskjutas, krympa eller växa – och speglar den gradvisa förändringen av samhällets värderingar och normer. Begreppet är uppkallat efter den amerikanske policyanalytikern Joseph Overton, som menade att en idés politiska genomförbarhet främst beror på om den faller inom det acceptabla spannet i den allmänna opinionen – snarare än på enskilda politikers egna preferenser. Enligt Overton definierar fönstret vilka förslag en politiker kan förespråka utan att verka extrem, givet det rådande opinionsklimatet. Hur fönstret fungerar: - Inom fönstret finns alternativ som kan vinna stöd. - Vid fönstrets kant finns idéer som diskuteras men möter starkt motstånd. - Utanför fönstret finns ståndpunkter som framstår som otänkbara. Exempel: - 1947–1968: containment och globalt ledarskap. - 1970-talet: Vietnam minskar stödet för interventioner. - 1980-talet: Reagan flyttar fönstret mot en mer offensiv hållning. - 1990-talet: frihandel och humanitära interventioner. - Efter 11 september: förebyggande krig blir legitimt. - Efter Irak och finanskrisen: ökad skepticism. - 2016: “America First”, tullar och NATO-kritik blir politiskt möjliga. Tocqueville och Overton-fönstret Tocquevilles idé om majoritetens sociala makt är en tidig föregångare till dagens förståelse av Overton-fönstret. Vietnam, Watergate, Reagan, Sovjetunionens fall, 11 september, Irakkriget, finanskrisen och Obama-eran förändrade successivt den amerikanska opinionen. Donald Trumps seger kan förstås som i linje med ett långsiktigt amerikanskt mönster: - Misstro mot eliter - Populism - Skepsis mot globalisering - Förskjutning av Overton-fönstret Från 1776 till 2016 utvecklades USA till världens mäktigaste nation genom en unik kombination av idéer, institutioner, ekonomisk dynamik och folkopinion. Mandelbaum hjälper oss förstå den utrikespolitiska logiken. Där pekar han på de Tocqueville känsla att USAs samhällsdebatt som redan på 1830-talet uppfattades som en kakafoni som skulle försvåra konsistent utrikespolitik. Han menade att USA “obey impulse, rather than prudence” vilket försvårar “to preserve in a fixed design”. Ofta används nu i amerikansk debatt tesen att “dissent is as American as apple pie”. Det skulle de Tocqueville gillat. 2016 framstår därför inte som ett historiskt undantag, utan som ett uttryck för djupt rotade amerikanska traditioner. Från Winthrop till Wilson till Trump löper en röd tråd: övertygelsen om att Amerika är något särskilt. Det som förändras är inte den övertygelsen – utan vad den anses kräva. Ibland globalt ledarskap, ibland isolationism. Ibland frihandel, ibland tullar. Fönstret skiftar. Amerika består. De Tocqueville varnade för majoritetens tyranni och för ett samhälle som ‘lyder impulsen snarare än klokheten’. Om han hade suttit här idag – hade han blivit förvånad över Trump? Eller hade han sagt: detta är precis vad jag såg komma?

Populismen är en mardröm för högern (SvD 30 maj)

Populismen är en mardröm för högern Är det självklart för borgerliga partier att inordna sig under ett större populistparti? I Norge ställs frågan på sin spets. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Det norska Arbeiderpartiet (AP), som tillträdde som ensamt regeringsparti efter stortingsvalet i september förra året, stöds av de småpartier som i norska medier kallas ”tuttifruttipartierna”. Just nu diskuteras om AP ska enas med de fyra tuttifruttipartierna Senterpartiet, de båda vänsterpartierna Sosialistisk Venstreparti (SV) och Rødt samt Miljøpartiet De Grønne (MDG) om en reviderad nationalbudget senast i mitten av juni. Aftenpostens politiske redaktör Kjetil B Alstadheim har i sitt nyhetsbrev konstaterat att även koalitionsregeringen mellan Arbeiderpartiet och Senterpartiet, som styrde norsk politik före det senaste valet, hade stora svårigheter att enas om budgeten. Alstadheim skulle inte bli förvånad om statsbudgeten kommer att behandlas först i höst, vilket innebär en risk att minoritetsregeringen förlorat kontrollen över budgetbehandlingen. Då blir det slalomåkning i Stortinget, skriver han. Eller så blir det regeringskris. I det politiska spelet är det i första hand Senterpartiet som ses som ett osäkert stödparti till minoritetsregeringen. Partiet har tidigare ibland ingått i borgerliga regeringskoalitioner och det spekuleras om ett partiledarbyte som kan förändra partiets stöd till vänstern. I september nästa år är det kommunalval och det är inte minst i det perspektivet man ska se osäkerheten idag. Den faktor som främst skapar politisk dynamit är Fremskrittspartiet som idag är det klart största partiet i Poll of polls med i snitt nästan 30 procent i stöd. Arbeiderpartiet är alltså nummer två bland de politiska partierna. Partiledaren Sylvi Listhaug säger att Norge behöver en ny politisk kurs. Det traditionella borgerliga statsministerpartiet Høyre fick knappt 15 procent i senaste stortingsvalet och frågan är om Norge efter nästa stortingsval kan få en borgerlig regering ledd av Fremskrittspartiet. Den borgerliga tidskriften Minerva menar i en översiktsartikel om det politiska läget att Fremskrittspartets framgång hotar den traditionella blockpolitiken. Fremskrittspartiet är inte okontroversiellt i borgerligheten. Minerva publicerade nyligen en artikel på temat ”har Fremskrittspartiet ett rasismproblem?” författad av en tidigare redaktionsmedlem. Han citerade en av Fremskrittspartiets rådgivare som bland annat talat om ”norskpakistanerne som minusvarianter som ikke bør få barn”. Fremskrittspartiets ledare Sylvi Listhaug har tagit klart avstånd från uttalandet. Men Minervaartikeln pekar på att detta inte är en enskild händelse och att Fremskrittspartiet måste ta problemet på allvar. Det räcker inte med ett avståndstagande från partiledaren. Kristin Clemet, chef för den liberala tankesmedjan Civita, skriver på sin blogg, att det finns en rasistisk opinion i Norge och att det är flera av de norska partierna som får stöd från väljare med olika andra ytterlighetsståndpunkter. Fremskrittspartiet startade 1973 som ett radikalliberalt parti men förvandlades sedan av sin legendariske ledare Carl I Hagen, partiledare i 28 år, till ett framgångsrikt populistparti Statsministerposten 2028 är inte otänkbar för Listhaug. En mardröm för Høyre.

Janerik Larsson: Who dares invoke the 25th Amendment? (Svensk tidskrift)

Janerik Larsson: Who dares invoke the 25th Amendment? The Founding Fathers of the United States were brilliant, but they could never have imagined a presidency in which questions about a president’s mental capacity would become the subject of daily public debate, visible to millions of people on social media, yet at the same time nearly impossible to address through the country’s own institutions. Yet that is exactly where the U.S. finds itself today. The 25th Amendment to the U.S. Constitution was adopted in 1967 to address situations where a president is no longer capable of carrying out his duties. On paper, it appears to be a reliable safety valve. But upon closer inspection, something far less reassuring emerges: a system so heavily tilted in favor of the executive branch that, in practice, it functions more as a polite recommendation than as a real safeguard. The core problem is simple. It is the vice president who holds the decisive power to initiate the process—that is, a person whose political future is directly tied to the president’s survival. The same dependency applies to members of the administration, who must also support the vice president for the process to even begin. And if the president opposes the decision—which any politically combative president would likely do—a two-thirds majority in both chambers of Congress is then required within three weeks. That is an almost insurmountable hurdle. In other words: the only mechanism the Constitution provides for removing a president who is no longer fit for office is, in practice, nearly impossible to use. This is not a theoretical question. When a president’s public statements, confusion, or erratic decision-making raise concerns among citizens, doctors, and international leaders, the nation should have access to a credible and formal process that can provide clear answers. Instead, the current system rewards silence, prioritizes loyalty over truth, and leaves the public stuck in speculation and partisan trench warfare. Perhaps the greatest weakness is that Congress has never created the independent expert body that the amendment itself actually allows for—a permanent group of medical and public health experts who can assess the president’s capacity rather than leaving the responsibility to the president’s own loyal circle. Such a body would reduce political dependence and shift the assessment to individuals with genuine expertise and greater independence from the president’s influence. Congress has had decades to create this institution. It still hasn’t happened. Legal scholar John Feerick, one of the leading experts on the 25th Amendment, has pointed out that terms such as “unable” and “incapacity” were deliberately left undefined. The idea was that political actors would be able to handle the issue responsibly through the political system. That trust has not been fulfilled. In practice, a president today can simply claim that he is fully capable, rally his political allies, and drag out the process indefinitely. The paradox is almost brutal: the clearer the signs of inappropriate behavior a president exhibits, the more fiercely his political allies will oppose any attempt to hold him accountable. The system thus becomes at its weakest precisely when it is needed most. This is not fundamentally a partisan issue, but a structural one. Questions regarding the health and capacity of presidents have arisen under administrations from both parties. The solution is therefore not to use the 25th Amendment as a political weapon, but to build the institutional structure that the amendment always assumed would exist. This means that Congress must act—not in the midst of the next crisis, but before it arises. Legislation creating a credible and independent expert body is a necessity. Congress must also dare to scrutinize the vice president’s responsibilities in such situations and treat the question of the president’s fitness for office as a constitutional duty, not as a taboo. That would be difficult. Such legislation could be blocked by a presidential veto. It would require courage across party lines at a time when precisely that courage seems to be in short supply. It would require politicians who think beyond the next news cycle and instead safeguard the long-term integrity of the office. But the price of continued inaction is even higher. A constitutional amendment that cannot be used is no real protection—it is an illusion. And a democracy that cannot ask whether its leaders are capable of leading the country ultimately does not fully govern itself. The problem is right in front of everyone’s eyes. The solution already exists on paper. What is missing is the political will to bridge the gap between the obvious problem and a solution.

Janerik Larsson: Vem vågar åkalla det 25:e tillägget? (Svensk tidskrift)

29 maj 2026 Janerik Larsson: Vem vågar åkalla det 25:e tillägget? USA:s grundlagsfäder var briljanta, men de kunde aldrig föreställa sig ett presidentskap där frågor om en presidents mentala förmåga skulle bli föremål för daglig offentlig debatt, synlig för miljontals människor i sociala medier, men samtidigt nästan omöjlig att hantera genom landets egna institutioner. Ändå är det exakt där USA befinner sig idag. Det 25:e tillägget till den amerikanska konstitutionen antogs 1967 för att hantera situationer där en president inte längre är kapabel att utföra sitt uppdrag. På papperet framstår det som en trygg säkerhetsventil. Men vid en närmare granskning framträder något betydligt mindre betryggande: ett system så starkt vinklat till den verkställande maktens fördel att det i praktiken fungerar mer som en artig rekommendation än som ett verkligt skydd. Kärnproblemet är enkelt. Det är vicepresidenten som har den avgörande makten att inleda processen – alltså en person vars politiska framtid är direkt knuten till presidentens överlevnad. Samma beroendeställning gäller regeringsmedlemmarna, som dessutom måste stödja vicepresidenten för att processen ens ska kunna starta. Och om presidenten motsätter sig beslutet – vilket varje politiskt stridbar president sannolikt skulle göra – krävs det sedan två tredjedelars majoritet i båda kamrarna i kongressen inom loppet av tre veckor. Det är en nästan oöverstiglig tröskel. Med andra ord: den enda mekanism konstitutionen erbjuder för att avsätta en president som inte längre är lämplig för sitt uppdrag är i praktiken nästan omöjlig att använda. Detta är inte en teoretisk fråga. När en presidents offentliga uttalanden, förvirring eller oberäkneliga beslutsfattande väcker oro hos medborgare, läkare och internationella ledare borde nationen ha tillgång till en trovärdig och formell process som kan ge klara svar. I stället belönar dagens system tystnad, skyddar lojalitet framför sanning och lämnar allmänheten fast i spekulationer och partipolitiskt skyttegravskrig. Den kanske största svagheten är att kongressen aldrig har skapat det oberoende expertorgan som själva tillägget faktiskt öppnar för – en permanent grupp av medicinska och samhälleliga experter som kan bedöma presidentens förmåga i stället för att överlåta ansvaret till presidentens egen lojala krets. Ett sådant organ skulle minska det politiska beroendet och flytta bedömningen till personer med verklig expertis och större självständighet från presidentens inflytande. Kongressen har haft årtionden på sig att skapa denna institution. Det har fortfarande inte skett. Juristen John Feerick, en av de främsta experterna på det 25:e tillägget, har påpekat att begrepp som ”oförmögen” och ”oförmåga” medvetet lämnades odefinierade. Tanken var att politiska aktörer skulle kunna hantera frågan ansvarsfullt genom det politiska systemet. Den tilliten har inte infriats. I praktiken kan en president idag helt enkelt hävda att han är fullt kapabel, samla sina politiska allierade och dra ut processen på obestämd tid. Paradoxen är nästan brutal: ju tydligare tecken på olämpligt beteende en president uppvisar, desto hårdare kommer hans politiska allierade att motsätta sig varje försök till ansvarstagande. Systemet blir alltså som svagast precis när det behövs som mest. Det här är inte i grunden en partipolitisk fråga, utan en strukturell sådan. Frågor kring presidenters hälsa och kapacitet har uppstått under administrationer från båda partierna. Lösningen är därför inte att använda det 25:e tillägget som ett politiskt vapen, utan att bygga den institutionella struktur som tillägget hela tiden förutsatte skulle finnas. Det innebär att kongressen måste agera – inte mitt under nästa kris, utan innan den uppstår. En lagstiftning som skaparett trovärdigt och oberoende expertorgan är en nödvändighet. Kongressen måste också våga granska vicepresidentens ansvar i sådana situationer och behandla frågan om presidentens lämplighet som en konstitutionell skyldighet, inte som ett tabu. Det vore svårt. Sådan lagstiftning skulle kunna stoppas av ett presidentveto. Den skulle kräva mod över partigränserna i en tid då just detta mod verkar vara en bristvara. Den skulle kräva politiker som tänker längre än nästa nyhetscykel och i stället värnar ämbetets långsiktiga integritet. Men priset för fortsatt passivitet är ännu högre. Ett konstitutionellt tillägg som inte går att använda är inget verkligt skydd – det är en illusion. Och en demokrati som inte kan ställa frågan om dess ledare är kapabel att leda landet styr i slutändan inte fullt ut sig själv. Problemet finns mitt framför ögonen på alla. Lösningen finns redan på papperet. Det som saknas är den politiska viljan att överbrygga gapet mellan det uppenbara problemet och en lösning. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)

Avtalsrörelserna är en återkommande ödesfråga (Smedjan)

Avtalsrörelserna är en återkommande ödesfråga Arbetsgivarfrågorna är kärnan i Svenskt Näringslivs verksamhet och anledningen till att företagen är medlemmar. Janerik Larsson har läst en ny bok om näringslivets avtalsförhandlingar och deras avgörande betydelse för svensk ekonomi. Janerik Larsson 25 maj 2026 Jag började min anställning som chefredaktör för Svenska arbetsgivareföreningens tidning (SAF-tidningen) den 15 januari 1980. Jag hade då i några år haft en del kontakt med SAF:s informationschef Sture Eskilsson och bland annat skrivit en av Timbros första böcker. Men det var en krönika jag skrev i Sydsvenskan den 31 december 1978 som jag tror förde mig till det nya jobbet. SAF:s ordförande Curt Nicolin hade då kritiserat den borgerliga regeringen ledd av Thorbjörn Fälldin, som tillträtt som statsminister efter valet 1976, för att den inte tog tag i de betydande problemen i svensk ekonomi. Det gjorde honom mycket impopulär i det borgerliga Sverige som nu, efter decenniers väntan fått en ”egen regering”. Min krönika bar rubriken ”Tänk om Curt Nicolin har rätt?”. Den ledde till ett möte med Nicolin och sedan till jobberbjudandet från SAF:s Olof Ljunggren. Att gå från en av landets stora tidningar till en organisationstidskrift var såklart en utmaning. I synnerhet som jag samtidigt hade fått ett erbjudande från Svenska Dagbladets chefredaktör Buster von Platen att bli politisk kolumnist där. Men att komma på insidan av löntagarfondsdebatten lockade och jag hade bara ett krav när jag mötte Ljunggren: jag ville bli ansvarig utgivare. Det hade Ljunggren, som varit vd på Svenska Dagbladet före vd-jobbet på SAF, inget att invända mot. Men i organisationsvärlden var detta unikt. Löntagarfonderna sågs av många i näringslivet som ”oundvikliga” men av samtalet med Nicolin hade jag förstått att han ville ändra på den saken. Så blev det också med tiden. Jag ägnade mig på SAF-tidningen åt att leta upp ägare till svenska små och medelstora företag för att föra ut dem i debatten – storföretagens anställda direktörer hade nämligen inte synts till där. Det gick riktigt bra. Men det är en annan historia. Till slut blev löntagarfonderna också en del av historien. Till den hör den 4 oktober 1983 då demonstrationen mot löntagarfonder samlade fler deltagare än någon annan manifestation i modern tid. Storkonflikten 1980 var den största arbetsmarknadskonflikten i Sverige sedan storstrejken 1909. Det som hände året jag började på SAF var framför allt något helt annat: den stora arbetsmarknadskonflikten. Storkonflikten 1980 var den största arbetsmarknadskonflikten i Sverige sedan storstrejken 1909. Vid tiden för storkonflikten hade Sverige genomgått några år av stora ekonomiska svårigheter, med minskande investeringar och ökad inflation. SAF hävdade att problemet var de alltför höga lönerna och den alltför stora offentliga sektorn. Nicolin klargjorde att 1970-talets ekonomiska problem i hög grad berodde på alltför höga löneavtal som undergrävde konkurrenskraften i näringslivet. Han menade därför att reallöneökningar var omöjliga. SAF presenterade ett nollbud som LO avfärdade. LO svarade med krav på 11,3 procents löneökning. Regeringen presenterade ett sexpunktsprogram med bland annat prisstopp och skattelättnader, men det förutsatte att inga löneförhöjningar genomfördes. De offentliganställdas fackförbund avvisade förslaget. Den 2 april 1980 varslade SAF om lockout av drygt 700 000 LO-medlemmar. De offentliga fackförbunden – ”de fyras gäng” – samordnade för första gången sitt agerande och krävde 12 procents lönepåslag. De offentliga arbetsgivarna svarade med lockout av 12 000 anställda. Konflikten inleddes med att 14 000 personer togs ut i strejk den 25 april. Den 30 april sade LO nej till ett medlingsbud som SAF accepterat. Arbetsgivarna svarade med lockout, och den 1 maj tog samtliga fackförbund inom LO ut över 100 000 personer i strejk. Sammantaget försattes 700 000 i lockout. Effekterna blev dramatiska. Sveriges gränser stängdes, P1 och P2 slutade sända, SVT sände bara nyheter, flygtrafiken upphörde och alla transporter drabbades av stora störningar. Den 5 maj meddelade SAF att man tänkte förlänga lockouten till åtminstone den 18 maj. Det fick konflikten att sprida sig till de svenska oljeraffinaderierna, och Transportfacket varnade för att man skulle ”stänga Sverige”. Den 12 maj, efter samtal med statsministern, meddelade SAF att de accepterade LO:s senaste bud – man invände mot villkoren men accepterade dem i nationellt intresse. Löntagarfondsfrågan var en ödesfråga men avtalsförhandlingarna skulle återkomma även efter att den striden vunnits. Jag fanns på insidan i detta drama och lärde mig en grundläggande sak: det är i avtalsfrågorna som SAF:s verkliga kärnverksamhet finns. Opinionsbildningen i löntagarfondsfrågan var förvisso en ödesfråga men avtalsförhandlingarna skulle återkomma även efter att den striden vunnits. En ödesfråga för svensk ekonomi som hela tiden upprepades. Opinionsbildningen för marknadsekonomin är förvisso ett centralt verktyg men det är i avtalsförhandlingarna som den viktiga kärnan finns. Det är därför företagen är medlemmar i SAF. Jag vill hävda att effekten av konflikten blev en seger för den kurs Nicolin valt och att effekten blev att både de politiska partierna och fackföreningsrörelsen såg på SAF på ett nytt sätt. Företagsägare, inte minst i små företag, insåg att de verkligen kunde lita på Nicolin och SAF. Fackföreningsrörelsen insåg att de framöver skulle möta en starkare motpart. Resultatet av detta har varit bra för svensk ekonomi. I mitten av 1980-talet samtalade Sture Eskilsson med mig om min framtid. Jag kommer, sa han, att gå i pension 1990 och då kommer du att efterträda mig. Men Timbro behöver utvecklas så du får bosätta dig i Washington DC några år för att lära dig hur tankesmedjorna där arbetar. Så blev det. Jag efterträdde Eskilsson 1990 och ägnade åren därefter åt arbetet med att få ja i folkomröstningen om svenskt EU-medlemskap. Men arbetsgivarfrågorna fanns där hela tiden och det har inte gått en dag under de många år jag ägnat SAF:s organisationsnummer (som numera är Svenskt Näringslivs) utan att ha varit medveten om arbetet med arbetsgivarfrågorna. Jag hade lärt känna Jan Stenbeck under åren i Washington DC (1985–1987) och han höll kontakt med mig nästan varje vecka efter att jag återvänt till Stockholm 1990. Jag lämnade SAF 1995 för att arbeta med Stenbeck i Kinnevik. Jag var då informationschef för alla Kinnevikbolag men arbetsgivarfrågorna kom jag främst i kontakt med på Korsnäs. Efter några år från 2000 på Kreab blev jag 2005 vice vd på Svenskt Näringsliv (fusionen som genomförts 2001 av SAF och Industriförbundet) med ansvar för kommunikationsarbetet. Även där var naturligtvis arbetsgivarfrågorna centrala. Kjell Frykhammar hade arbetat med mig på SAF och han kom efter några år på Kreab att arbeta på Svenskt Näringsliv, men då i hög grad med fokus på arbetsgivarfrågorna. Han har nu skrivit boken Avtal är modellen: arbetsgivarfrågorna under Svenskt Näringslivs första 25 år (Förlaget Näringslivshistoria). Det är en mycket välskriven och läsvärd bok. Den ger även den som inte följt avtalsfrågorna det senaste kvartsseklet en god förståelse för det svåra och viktiga arbete som utförs här. Frykhammar förklarar hur ”världens starkaste arbetsgivarorganisation” fungerar i den komplexa värld som är dagens arbetsmarknad. Den största förändringen sedan jag började på SAF är att den offentliga sektorns företag nu också är med – alltså inte bara de privatägda företagen. Svenskt Näringsliv har arbetat långsiktigt med motparterna för att diskutera förändringar av såväl konfliktreglerna som lagen om anställningsskydd. I boken redovisas samtliga avtalsförhandlingar under perioden men också de många frågor som hör till regelverken på arbetsmarknaden. Det handlar inte bara om anställningsvillkor som löner och arbetsvillkor utan också om mycket segdragna och bekymmersamma frågor som exempelvis vilka konfliktregler som ska gälla. De fackliga organisationerna har ingalunda varit okomplicerade motparter. Svenskt Näringsliv har arbetat långsiktigt med motparterna för att diskutera förändringar av såväl konfliktreglerna som lagen om anställningsskydd, LAS. Boken skildrar denna process som inneburit att viktiga steg tagits för att få till stånd en utformning som inte försvagar utan stärker det på en alltmer internationell marknad konkurrensutsatta svenska näringslivet. I början av min tid på SAF var mediernas bevakning av avtalsrörelserna intensiv. Många medier hade experter på dessa frågor. Så var det inte när jag återkom 2005. Då hade det mediala intresset avtagit. Inte minst ur det perspektivet är Frykhammars bok ett viktigt bidrag till samtidshistorien. Avtalsrörelserna är ett viktigt bidrag till den framgångsrika svenska samhällsekonomin. Det borde vara dags för en bättre medial bevakning av dessa. Kjell Frykhammars bok är en lysande introduktion – även för medierna – till denna för de flesta okända värld. Janerik Larsson Rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

Trump, Iran, and His Hatred of Obama (Substack)

Trump, Iran, and His Hatred of Obama Substack Janerik Larsson May 25, 2026 For those of us who, for professional reasons, are forced to follow Donald Trump’s Truth Social, there are certain things that are virtually never reported in the mainstream media. The reasons may vary, but a recurring theme that is almost never picked up by outlets outside of Truth Social is the U.S. president’s seemingly bottomless hatred of Barack Obama, his predecessor when Trump was first elected. Here is a summary of the background: Following the 2013 election of Hassan Rouhani as Iran’s president, those who had already been negotiating with Iran for several years regarding the regulation of the Iranian nuclear program reached an agreement. The agreement (JCPOA) was signed in Vienna on July 14, 2015. The parties to the agreement were the countries on the UN Security Council (the U.S., Russia, China, France, and the UK), as well as Germany and the EU. President Obama was seen as the key architect of the agreement. Iran agreed to dismantle large parts of its nuclear program and open its facilities to extensive international inspections in exchange for sanctions relief. On May 8, 2018, President Trump terminated the U.S.’s participation in the JCPOA and reimposed economic sanctions on Iran. During his 2016 election campaign, he had called the agreement a disaster so terrible that it could lead to “nuclear annihilation.” The leaders of the United Kingdom, France, and Germany, as well as the European Union, regretted Trump’s decision. What made the U.S. withdrawal frustrating for the other signatories was that the IAEA had confirmed that Iran was complying with the agreement at the time of the withdrawal. Without the agreement’s restrictions, Iran escalated its nuclear program. Trump’s Secretary of State Mike Pompeo explained at the time that the intention was now to use economic sanctions to force Iran to abandon its nuclear weapons program. With maximum pressure, the U.S. goal would be achieved. Today, Pompeo is one of Trump’s admittedly countless targets of hatred. On February 4, 2025, Trump, who had by then begun his second term as president, reintroduced a new “Maximum Pressure Campaign” against Iran. In June 2025, the U.S. launched a military strike against Iran’s nuclear facilities. The president said in a speech to the nation: “The attacks were a spectacular military success. Iran’s most important nuclear enrichment facilities have been completely and totally obliterated.” A second war against Iran began on February 28, 2026. Trump’s envoy Steve Witkoff had said on February 21 on Fox News that Iran “is probably a week away from having industrial-grade material to manufacture bombs.” CNN asked why what had been destroyed in 2025 had not been destroyed now. Analysts examined the White House’s arguments.. The domestic political debate in the U.S. is now raising more and more questions on the topic: did Trump have a plan for the future when he withdrew from the JCPOA? Critics argue that this was not the case, but that Trump’s motive was primarily to attack President Obama, On Truth Social, one can see how obsessed Trump is with expressing his hatred for Obama. Trump claims now that the agreement with Iran he intends to conclude is much better than the JCPOA. History has not yet provided an answer, notes RAND expert Raphael S. Cohen, but an increasing number of voices in the debate argue that it would have been better if the JCPOA had instead been fully implemented. Does Iran now have time on its side? Trump’s various statements about how Iran should be wiped out seem to matter less and less, as the approaching U.S. midterm elections turn the unpopular war into a problem that grows as gas prices in the U.S. keep rising. In June 2025, this was posted on Truth Social: “If I didn’t terminate Obama’s horrendous Iran Nuclear Deal (JCPOA), Iran would have had a nuclear weapon three years ago.” Last month, Trump stated: “The DEAL that we are making with Iran will be FAR BETTER than the JCPOA”—which he called “dangerous” and “a guaranteed road to a nuclear weapon, which will not, and cannot, happen with the deal we’re working on.” He also stated, “Israel never talked me into the war with Iran; the results of Oct. 7th reinforced my lifelong belief that IRAN CAN NEVER HAVE A NUCLEAR WEAPON.” Now that negotiations are underway, Trump calls the JCPOA “a direct path to Iran developing a nuclear weapon” and claimed that his negotiators are working on something that is “THE EXACT OPPOSITE.” “If I make a deal with Iran, it will be a good and proper one, not like the one made by Obama, which gave Iran massive amounts of CASH, and a clear and open path to a Nuclear Weapon.” Trump’s own officials have anonymously, via the Wall Street Journal and CNN, warned that the president’s Truth Social posts are actively sabotaging the ongoing peace negotiations. It is thus a pattern that is almost mechanical: every time negotiations with Iran intensify, the attacks on Obama resurface—as a reflexive positioning to distance himself from what he is now, in practice, trying to recreate. What drives Trump? He speaks of “my lifelong opinion that Iran can never have a nuclear weapon.” This is not primarily about Iran but about his fear of nuclear weapons. The negotiations are now being led, however, by the nuclear-armed nation of Pakistan. In any case, this is in some way about memories from Trump’s childhood or youth. John Trump was the younger brother of Donald’s father, Fred, and spent his career as a professor of electrical engineering and physics at MIT before his death in 1985. He was a pioneer in high-voltage phenomena and the interaction of radiation with living tissue, including the design of X-ray generators for cancer treatment. Trump has referred to this uncle countless times. “He told me many years ago about the power of weapons one day, that the destructive power of these weapons would become so massive that it would be a terrifying world,” Trump told the New York Times, adding that he would not want to be the first to use nuclear weapons. There is, however, an important nuance: Professor John Trump never dealt directly with nuclear weapons—but as his nephew has repeated in several interviews, he evidently had a negative view of them. Experts have long called the current mediator, Pakistan, a “failed state,” and the country is simultaneously at war with Afghanistan. The Council on Foreign Relations noted this directly: Pakistan possesses nuclear weapons, and its lack of nuclear security has long raised concerns that terrorist groups could gain access to at least some of the weapons. It has even been reported that Pakistan once transported its nuclear weapons in unguarded trucks to protect them from an Indian attack. The irony is thus striking: the U.S. is waging war against Iran partly to stop an Iranian nuclear weapons program—with the help of a mediator that already possesses nuclear weapons, whose security has long been questioned by American experts themselves. When Pakistan conducted its nuclear tests in 1998 under Nawaz Sharif, it triggered harsh criticism and international sanctions. The connection to the Iran issue is baffling: if Trump has genuinely been obsessed with the nuclear threat since childhood, it should reasonably make it even harder to justify the withdrawal from the JCPOA. But then one forgets what appears to be the real driving force: hatred of Obama. The idea that Obama—or, for that matter, the UN Security Council—could have made a significant contribution is completely unthinkable to Donald J. Trump. After all, Barack Obama also received the Nobel Peace Prize… something Trump covets intensely.

Trump, Iran och hans hat mot Obama (Substack 25 maj)

Trump, Iran och hans hat mot Obama min första artikel bara publicerad på Substack Janerik Larsson May 25, 2026 För oss som på yrkets vägnar är tvingade att följa Donald Trumps Truth Social finns det en del som i stort sett aldrig rapporteras i etablerade medier. Skälen kan variera men ett återkommande tema som i stort sett aldrig sprids vidare från Truth Social är den amerikanske presidentens närmast bottenlösa hat mot Barack Obama, hans företrädare då första gången Trump valdes. Här är en sammanfattning av bakgrunden: Efter valet 2013 av Hassan Rouhani till Irans president nådde de som då redan förhandlat med Iran i flera år om en reglering av det iranska kärnvapenprogrammet en överenskommelse. Avtalet (JCPOA) undertecknades i Wien den 14 juli 2015. Avtalsparterna var länderna i FN:s säkerhetsråd (USA, Ryssland, Kina, Frankrike, Storbritannien) samt Tyskland och EU. President Obama sågs som den som främst arbetat för avtalet. Iran gick med på att avveckla stora delar av sitt kärnkraftsprogram och öppna sina anläggningar för omfattande internationella inspektioner i utbyte mot sanktionslättnader. Den 8 maj 2018 avslutade president Trump USA:s roll i JCPOA och återinförde ekonomiska sanktioner mot Iran. Han hade under sin valkampanj 2016 kallat avtalet för en katastrof så fruktansvärt att det kunde leda till ”en nukleär förintelse”. Ledarna för Storbritannien, Frankrike och Tyskland, liksom Europeiska unionen, beklagade Trumps beslut. Det som gjorde USA:s utträde frustrerande för de andra signatärerna var att IAEA bekräftat att Iran följde avtalet vid tidpunkten för utträdet. Utan avtalets begränsningar eskalerade Iran sitt kärnkraftsprogram. Trumps utrikesminister Mike Pompeo förklarade då att avsikten nu var att med ekonomiska sanktioner tvinga Iran att överge sitt kärnvapenprogram. Med maximalt tryck skulle USA:s mål nås. Idag är Pompeo ett av Trumps förvisso otaliga hatobjekt. Den 4 februari 2025 återinförde Trump, som då påbörjat sin andra presidentperiod, en ny ”Maximum Pressure Campaign” mot Iran. USA slog i juni 2025 till militärt mot Irans kärnanläggningar. Presidenten sa i ett tal till nationen: ”Attackerna var en spektakulär militär framgång. Irans viktigaste anläggningar för kärnanrikning har fullständigt och totalt utplånats.” Ett andra krig mot Iran inleddes den 28 februari 2026. Trumps sändebud Steve Witkoff hade den 21 februari på Fox News sagt att Iran ”förmodligen är en vecka från att ha material av industriell kvalitet för att tillverka bomber”. CNN ställde frågan varför det som hade utplånats 2025 nu inte hade utplånats. Analytiker granskade argumenten från Vita huset.. Den inrikespolitiska debatten i USA ställer idag allt fler frågor på temat: hade Trump en plan för fortsättningen när han bröt upp från JCPOA? Kritiker menar att så inte varit fallet utan att Trumps motiv främst varit att attackera president Obama, På Truth Social ser man hur besatt Trump är av att uttrycka sitt hat mot Obama. Trump hävdar nu att det avtal med Iran som han ska sluta är mycket bättre än JCPOA. Historien har ännu inget facit konstaterar RAND-experten Raphael S Cohen men allt fler röster i debatten menar att det varit bättre om JCPOA i stället fullföljts. Har Iran nu tiden på sin sida? Trumps olika uttalanden om hur Iran ska utplånas tycks spela allt mindre roll eftersom det annalkande amerikanska mellanårsvalet gör det impopulära kriget till ett problem som växer med att bensinpriset i USA bara ökar. I juni 2025 hette det såhär på Truth Social: “If I didn’t terminate Obama’s horrendous Iran Nuclear Deal (JCPOA), Iran would have had a Nuclear Weapon three years ago.” I förra månaden förklarade Trump: “The DEAL that we are making with Iran will be FAR BETTER than the JCPOA” – som han kallade “dangerous” och “a guaranteed Road to a Nuclear Weapon, which will not, and cannot, happen with the Deal we’re working on.” Han då också “Israel never talked me into the war with Iran, the results of Oct. 7th, added to my lifelong opinion that IRAN CAN NEVER HAVE A NUCLEAR WEAPON.” Nu när förhandlingar pågår kallar Trump JCPOA “a direct path to Iran developing a Nuclear Weapon” och hävdade att hans förhandlare arbetar fram något som är “THE EXACT OPPOSITE.” “If I make a deal with Iran, it will be a good and proper one, not like the one made by Obama, which gave Iran massive amounts of CASH, and a clear and open path to a Nuclear Weapon.” Trumps egna tjänstemän har anonymt, via Wall Street Journal och CNN, varnat för att presidentens Truth Social-inlägg aktivt saboterar de pågående fredsförhandlingarna. Det är alltså ett mönster som är nästan mekaniskt: varje gång förhandlingarna med Iran intensifieras dyker Obama-attackerna upp igen – som en reflexmässig positionering för att skilja sig från det han nu i praktiken försöker återskapa. Vad driver Trump? Han talar alltså om ”my lifelong opinion that Iran can never have a nuclear weapon”. Det handlar inte primärt om Iran utan om hans skräck för kärnvapen. Förhandlingarna nu förs dock av kärnvapennationen Pakistan. Hur som helst handlar det på något sått om minnen från Trumps barndom eller ungdom. John Trump var yngre bror till Donalds far Fred, och tillbringade sin karriär som professor i elektroteknik och fysik vid MIT, innan han dog 1985. Han var pionjär inom högspänningsfenomen och strålningens interaktion med levande vävnad, bland annat konstruktion av röntgengeneratorer för cancerbehandling. Trump har återkommit till denne farbror otaliga gånger. “Han berättade för mig för många år sedan om vapnens kraft en dag, att den destruktiva kraften hos dessa vapen skulle bli så massiv att det kommer att vara en skrämmande värld,” berättade Trump för New York Times, och tillade att han inte skulle vilja vara den förste att använda kärnvapen. Det finns dock en viktig nyans: Professor John Trump hade aldrig direkt att göra med kärnvapen – men som hans brorson har upprepat i flera intervjuer hade han uppenbarligen en negativ syn på dem. Experter har länge kallat den nu aktuella medlaren Pakistan en “failed state” och landet befinner sig samtidigt i krig med Afghanistan. Council on Foreign Relations noterade detta direkt: Pakistan har kärnvapen, och dess bristande kärnsäkerhet har länge väckt farhågor om att terroristgrupper skulle kunna få tillgång till åtminstone några av vapnen. Man har till och med rapporterat att Pakistan vid ett tillfälle körde runt sina kärnvapen i obevakade lastbilar för att skydda dem mot ett indiskt angrepp. Det ironiska är alltså påtagligt: USA för krig mot Iran delvis för att stoppa ett iranskt kärnvapenprogram – med hjälp av en medlare som redan har kärnvapen, vars säkerhet länge ifrågasatts av just amerikanska experter. När Pakistan 1998 genomförde sina kärnvapentester under Nawaz Sharif utlöste det hård kritik och internationella sanktioner. Kopplingen till Iranfrågan är förbryllande: om Trump genuint är besatt av kärnvapenhotet sedan barnsben borde det rimligen göra det ännu svårare att motivera uttåget ur JCPOA. Men då glömmer man bort det som tycks vara den verkliga drivkraften: hatet mot Obama. Tanken att Obama eller för den delen FN:s säkerhetsråd skulle ha gjort en viktig insats är helt otänkbar för Donald J Trump. Barack Obama fick ju också Nobels fredspris….Något som Trump hett eftertraktar.

Makthavaren som alla politiker fruktar (SvD 23 maj)

Makthavaren som alla politiker fruktar Obligationsmarknaden sätter gränser för vad demokratiskt valda regeringar kan och får göra genom räntesatser och valutakurser. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se När den brittiske politikern Andy Burnham meddelar att han ger sig in i striden om att bli brittisk premiärminister svarar obligationsmarknaden: räntorna på brittiska statsobligationer skjuter upp till nivåer vi inte sett sedan finanskrisen 2008, pundet faller, börsen dippar. Hans anhängare Paula Barker, parlamentsledamot från Liverpool, menar att det nu är dags för obligationsmarknaden att anpassa sig till Burnhams socialism. Vi lever i obligationsmarknadens tidsålder men i den politiska debatten ges den en förbluffande liten roll. ”Den som är försatt i skuld är inte fri.” Orden är Ernst Wigforss, finansminister och socialdemokratisk ideolog, och han yttrade dem 1932 i en pamflett inför det val som skulle göra Sverige socialdemokratiskt i en generation. Han hade förmodligen hämtat inspirationen från ännu äldre källor – Bibeln, Ordspråksboken 22:7: ”Den som lånar blir långivarens slav.” Nästan 70 år senare återanvände statsminister Göran Persson frasen som titel på sin bok om hur Sverige sanerade statsfinanserna efter 90-talskrisen. Den blev ett politiskt slagord för en era av budgetdisciplin. Skuld är ofrihet. Den som lånar av marknaden spelar också efter marknadens regler. En statsobligation är i sin enklaste form ett lån till staten. När den brittiska eller amerikanska regeringen behöver pengar lånar den från investerare världen över. Investeraren köper obligationen, staten lovar att betala tillbaka efter en viss tid, plus ränta längs vägen. James Carville – rådgivare åt president Clinton – sammanfattade läget träffsäkert: ”Jag vill återfödas som obligationsmarknaden. Den skrämmer alla.” Det mest dramatiska moderna exemplet är Liz Truss korta tid som brittisk premiärminister hösten 2022. Hon presenterade stora skattesänkningar utan finansiering. Reaktionen blev brutal. Obligationsmarknaden sålde av brittiska statsobligationer i rasande takt, räntorna sköt i höjden, pensionsfonder hamnade i akut kris och Bank of England tvingades gripa in med stödköp för att rädda pundet. Truss avgick efter 45 dagar – inte för att parlamentet röstade bort henne, utan för att marknaden hade talat. Obligationsmarknaden avsatte en vald premiärminister. Minnet av Truss sitter djupt. Finansstrategen Bill Papadakis på den schweiziska privatbanken Lombard Odier har påpekat att ”minnet av Liz Truss premiärministerskap kan dämpa utgiftsivern hos vilken ny ledare som helst”. Det är inte en prognos. Det är en varning. Obligationsmarknaden sätter gränser för vad demokratiskt valda regeringar kan och får göra genom räntesatser och valutakurser. Det är inte en höger- eller vänsterfråga. Det är en strukturfråga. Och tills vi börjar prata öppet om vad det innebär att marknadernas godkännande i praktiken är en förutsättning för politisk handling – fortsätter väljarna att bli lovade saker som aldrig levereras, och de förundras över varför. Obligationsmarknaden är inte fienden. Men den är inte neutral heller. Det är en politisk aktör – utan väljarmandat.

Det våras för amerikansk kärnkraft (min SvD mediekrönika 16 maj)

Det våras för amerikansk kärnkraft I USA märks ett stort skifte i opinion och verksamhet till förmån för kärnkraften. I delstaten New York kommer en ny utbyggnad att vara större än den samlade kapaciteten i hela USA de senaste 30 åren. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se I förra månaden hände något ovanligt: De första spadtagen för två kärnkraftsprojekt i USA togs, med blott en veckas mellanrum. I Kemmerer, Wyoming, påbörjade TerraPower – grundat av Bill Gates – bygget av enkommersiell reaktor. I Oak Ridge, Tennessee, startade Kairos Power en anläggning som ska leverera el direkt till Googles datacenter. Meta storsatsar på att bygga kärnkraft som ett led i sin AI-satsning och investerar i TerraPower. ”Det här är inte en testreaktor”, sa TerraPowers vd Chris Levesque om bygget i Wyoming till Wall Street Journal: ”Det här är en nätansluten kärnreaktor som ska byggas på 42 månader.” I en bransch som tidigare ofta präglats av förseningar kan det ses som en djärv utsaga. Men den speglar ett verkligt skifte. Kärnkraften har funnit en ny kundkategori: Silicon Valley. Det beror på ett sammanträffande av faktorer som tillsammans skapar en helt ny situation. AI-boomen har gjort att datacentren kräver mycket el – och de stora techföretagen vill ha koldioxidfri kraft dygnet runt. Det kan varken sol eller vind leverera. Google har avtalat med Kairos om upp till 500 megawatt kärnkraftsel. Microsoft återstartar Three Mile Island, det kärnkraftverk vars problem utlöste den svenska kärnkraftsfolkomröstningen 1980. SMR – Small Modular Reactor – är branschens nya nyckelord. Modulerna fabrikstillverkas och monteras på plats, med ambitionen att sänka kostnaderna för varje ny enhet. Till detta kommer framför allt i USA en mycket stark politisk medvind. Trumpadministrationen har förenklat tillståndsprocesser och skjutit till federala miljarder. Den amerikanska satsningen handlar om att ta kampen om AI-utvecklingen mot Kina och då krävs det mycket elenergi. I Japan startas reaktorer på nytt inklusive Kashiwazaki-Kariwa som är världens största kärnkraftsanläggning. I Europa planeras två dussin nya kärnkraftverk. I USA har opinionen svängt rejält. En undersökning av Gallup pekar på ett högt stöd (61 procent) för kärnkraft. Det demokratiska partiets vänsterflygel var trots den opinionen under Joe Bidens presidentperiod negativ till kärnkraft. Bidens regering stödde dock flera kärnkraftssatsningar. Demokratiska guvernörer som Gavin Newson i Kalifornien och Gretchen Whitmer i Michigan kämpar för att rädda nedläggningshotade kärnkraftverk i sina delstater. Illinoisguvernören JB Pritzker, miljardär som nämns som tänkbar demokratisk presidentkandidat 2028, har undertecknat en lag som upphäver ett tidigare förbud mot ny kärnkraft. Kathy Hochul, demokratisk guvernör i delstaten New York, vill satsa på att statens elnät ska förses med ytterligare 5 gigawatt kärnkraft. Det är mer kapacitet än vad som byggts i USA under de senaste 30 åren. På X skrev Houchul: ”It’s go big or go home”.

Janerik Larsson: Valresultatet kan avgöras långt innan valdagen (Svensk tidskrift 15 maj)

15 maj 2026 Janerik Larsson: Valresultatet kan avgöras långt innan valdagen För att förstå det intensiva politiska maktspel som pågår i en del amerikanska delstater just nu måste man börja med begreppet gerrymandering. Det handlar om att rita om kartan för valkretsarna. Principen är enkel: i USA väljer varje delstat själv hur den drar gränserna för dessa. Den som kontrollerar delstatens lagstiftande församling kontrollerar gränserna — och den som kontrollerar gränserna kan i ganska stor utsträckning avgöra vem som vinner valen långt innan en enda röst har avlagts. Namnet kommer från Massachusetts guvernör Elbridge Gerry, som 1812 lät rita om en valdistriktsgräns på ett sätt som påminde om en salamander. En tidning döpte odjuret till ”Gerry-mander”, och begreppet fastnade. Metoden är på ytan laglig. Varje valdistrikt ska i teorin representera ungefär lika många invånare. Men hur man ritar gränserna — om man ”packar” motståndarsidans väljare i ett fåtal distrikt för att slösa bort deras röster, eller ”sprider” dem i många distrikt så de aldrig når majoriteten — det kan avgöra om ett parti vinner tio eller tjugo platser i kongressen, trots att valresultatet kan vara i stort sett är jämnt. Ofta fastställs resultaten av dessa strider i domstolarna. Striden om hur valen ska gå till har också andra fronter. Sedan länge har amerikanska delstater också strävat med — och ibland mot — reglerna för väljarregistrering: krav på id-handlingar vid vallokalerna, begränsningar av brevröstning och av förtidsröstning. Kritiker mot sådana åtgärder som syftar till att minska valdeltagandet kallar det väljarförtryck (voter suppression); förespråkarna talar om valens integritet. Striden är reell, och den förs i domstolarna lika mycket som i lagstiftande församlingar. I huvudsak är det demokraterna som söker maximera valdeltagandet och republikanerna som vill minska det. Detta är en smula underligt idag då republikanerna under Trump blivit ett populistparti medan demokraterna i allt högre utsträckning får sina väljare från de mer välutbildade medborgarna. Men så är det. Det är i det sammanhanget Marc Elias kliver in. Han är ingalunda den ende som kämpar för demokraterna men han är en av USA:s mest profilerade valrättsjurister, grundare av nätverket Democracy Docket, och någon som det republikanska etablissemanget länge betraktat med misstroende. Han har drivit ärenden om valdistrikt, rösträttslagstiftning och brevröstning i ett otal delstatliga domstolar. I kölvattnet av 2020 års val — när Donald Trump och hans allierade förlorade 64 av 65 domstolsprövningar om valresultaten — var Elias en av de advokater som stod på andra sidan. Det har gjort honom till en måltavla för president Trump som på Truth Social kallat honom ett otal saker: ”disgusting individual”, ”terrible lawyer”, ”election stealing lawyer”. Elias menar att Trumps attacker handlar om dennes rädsla för rättvisa val. Valförlusten 2020 tog Trump mycket hårt och han har sedan han återkom till makten 2024 med alla till buds stående medel attackerat de som bestred hans påståenden om valfusk i valet 2020. Trump vill göra Elis till ett varnande exempel, för att advokater och medborgare ska tveka inför att utmana hans makten i domstolarna som fastställer valdistrikten. Det är ett mönster som känns igen från andra demokratiska problem i dagens USA. Rättsstatens formella institutioner lever kvar, men kostnaden för att använda dem höjs. Domstolarna prövar fortfarande, men färre advokater vågar ta fallen. Valdistrikten ritas fortfarande om, men granskningen uteblir ofta. Nu pågår ett antal domstolsstrider om valdistrikt i en del delstater, trots att dessa egentligen bara ska prövas efter folkräkningarna. Utfallet i dessa strider kan få stor betydelse på valdagen i november. Nästa gång USA:s alla valkretsar kan ritas om blir efter folkräkningen 2030. Vilka som då kontrollerar delstatsparlamenteten — och vilka advokater som har modet att ifrågasätta kartorna över valdistrikten efteråt — kommer att forma amerikansk politik långt in på 2040-talet. Det handlar om valresultat som kan avgöras långt före valdagen. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv, och utkom nyligen med essän ”Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck” (Timbro)

Så blev Sverige en finansiell stormakt (Smedjan)

Janerik Larsson: Så blev Sverige en finansiell stormakt Ekonomi Essä En ny bok berättar historien om hur Sverige blev ett föregångsland för såväl aktiesparande som riskkapital. Janerik Larsson har läst och bekymras över hur få som tycks förstå ägandets betydelse som en av tillväxtens centrala mekanismer. Janerik Larsson 12 maj 2026 Imaj 1973 talade statsminister Olof Palme i riksdagen om ”begynnelsen till den största demokratiseringsprocess som ägt rum i det svenska samhället efter den allmänna rösträttens genomförande. Det är en mycket stor jämlikhetsfråga: jämlikheten mellan arbete och kapital”. Då hette lösningen löntagarfonder. I den nyutkomna boken Finansdramat i folkhemmet (Förlaget Näringslivshistoria) skriver författaren, ekonomijournalisten Torun Nilsson: I efterhand var Palmes tal 1973 profetiskt. Demokratiseringen av ägandet kom men inte via löntagarfonder, som han föreställde sig, utan via pensionssparandet 20 år senare, både privat och statligt. Grunden lades 1978 då den dåvarande ekonomiministern Gösta Bohman lanserade skattefondsparandet. Han ville få fart på det privata sparandet. Enligt upplägget var varje sparad krona avdragsgill till 30 procent mot inkomstskatten. Avkastningen var skattefri under den tid man sparade samt i ytterligare fem år. Det nya sparandet tog fart och Nilssons bok handlar om det som skett sedan dess. En annan startpunkt hon lyfter fram är den stora devalveringen i oktober 1982 som blev det sista stora socialdemokratiska försöket att detaljstyra det svenska näringslivet med skatter och regleringar. En halvsekellång politisk era var på väg mot sitt slut, en ny liberal var på väg, för fondsparande, börsen, företagsledningar, ägare och det svenska samhället: ”Sverige stod inför en total omgörning och omvärdering av hela sitt näringsliv.” Finansminister Kjell-Olof Feldt försökte avskaffa skattefondsparandet som han menade var alltför förmånligt. Då revolterade folket och fondsparandet sköt i höjden. Finansminister Kjell-Olof Feldt hade 1982 försökt avskaffa skattefondsparandet som han menade var alltför förmånligt. Då revolterade folket och fondsparandet sköt i höjden. Två år senare ersatte han skattefondsparandet med allemansfonder men även dessa fick skatteförmåner. Vid det laget, konstaterar Nilsson, hade svenskarna upptäckt att det existerade en ny folksport där alla kunde bli vinnare. Under Göran Perssons tid som finansminister 1994–96 bantades statens underskott med över 100 miljarder kronor för att ta Sverige ur den svåra ekonomiska kris som då rådde. Nilsson konstaterar dock med hänvisning till nationalekonomen Lars Jonung att det inte var besparingarna som fick svensk ekonomi på fötter, utan den fria kronkursen. Exporten som andel av BNP steg från 27 procent av BNP till över 50 procent 2008 (två år efter att Persson avgått som statsminister). Exportandelen var när Nilsson skrev sin bok förra året ungefär på samma nivå. Nilsson försvarar dock Persson: Kanske behövde det gamla maktpartiet sparsamhet för att bryta sina dåliga vanor. Rollen som de goda gåvornas parti hade inte fungerat under 1980-talet. Nu behövde man rätta mun efter matsäcken. Och sannolikt var det Göran Perssons viktigaste insats, att han övertygade sina socialdemokratiska partikamrater om faran med statlig skuldsättning. *** De många åren av socialdemokratisk regim hade skapat en stor brist på ägare i svensk ekonomi. Nilssons bok skildrar den fascinerande vägen fram då det skapades nya ägare. När pensionskapitalet kom fanns det ett ägarvakuum som fylldes av fonderna. Hon citerar ett samtal med Conni Jonsson som startade riskkapitalbolaget EQT 1994: ”EQT startades för att jag tyckte att det fanns ett modernare sätt att äga företag.” När han i våras slutade som EQT:s styrelseordförande hade han varit med att bygga inte bara Sveriges största riskkapitalbolag utan världens näst största. Bara KKR, den amerikanska pionjären inom riskkapitalbranschen, är större. På vägen hade han höjt svensk BNP och gjort många inblandade rika. Conni Jonsson och några av hans närmaste medarbetare kvalade in på tidningen Affärsvärldens lista över Sveriges 45 dollarmiljardärer 2025. Det förs många diskussioner om utvecklingen, men en god summering i boken ger forskaren Per Strömberg på Handelshögskolan: Marknaden tar hand om sig själv. När något stelnar kommer det genast motstrategier. Ytterst sysslar placerarna och börsen med ägarstyrning, och den förändras, delas upp och segmenteras ständigt. Några politiska ingrepp som hjälpt denna fina utveckling av svensk ekonomi är Göran Perssons avskaffande 2004 av arvs- och gåvoskatterna samt regeringen Reinfeldts avskaffande av förmögenhetsskatten från och med 1 januari 2007. Nilsson understryker att de framgångsrika aktörer på finansmarknaden hon beskriver är entreprenörer. Hon talar om ”det nya entreprenörskapet” som gällde effektiviseringar, expansion och internationalisering. Riskkapitalisterna gjorde att Sverige fick ett effektivare och mer motståndskraftigt näringsliv. Jag har ända sedan jag skrev min bok De nya industrialisterna – riskkapitalet och välfärdsbygget (2013) varit bekymrad över att det som hänt och gjort Sverige så mycket rikare inte är så lätt att förklara. I min bok gör jag det genom en serie intervjuer. Men den sortens journalistik är oftast förbehållen Dagens Industri och Affärsvärlden. Nilsson beskriver hur riskkapitalisterna först fick pengar till sina fonder innan de kunde köpa företagen som behövde omdanas. Sedan skulle pengarna och vinsten betalas tillbaka till pensionsfonden när jobbet var gjort. Flera led och så svårbegripliga skattemanövrar, suckar hon: ”Inte konstigt att många inte hängde med i svängarna.” De svenska pensionsfonderna var visserligen svenskarnas egna pengar, men leden från att arbetsgivaren satte av pengar till pensionen, till att förvaltaren satte av till riskkapitalfonder, till att pensionsfondens värde ökade, är komplex och vänsteragitationen mot riskkapitalister och det ”förfärliga” begreppet vinst har gjort att framtiden är oviss. Vänsteragitationen mot riskkapitalister och det ”förfärliga” begreppet vinst har gjort att framtiden är oviss. En viktig insats för att förklara hur det ligger till har professor Daniel Waldenström gjort med boken Superrika och jämlika – hur kapital och ägande lyfter alla (2024). Han har tittat på diskonterat sparande i tjänstepensioner, premiepensioner, fonder och liknande, det vill säga en sammanräkning av alla kommande pensionsutbetalningar som om det vore en förmögenhet – ett rimligt sätt att se på saken. Räknat så har förmögenhetsskillnaderna ökat betydligt mindre sedan 1980 än det verkat, eventuellt knappt alls sedan 2000. Samtidigt har välståndet överlag ökat kraftigt. Sedan 1980 har svenskens medelförmögenhet sjufaldigats från 350 000 kronor till 2,5 miljarder. Mellan 2000 och 2020 har medianvärdet på nettoförmögenheten för en vuxen svensk ökat med omkring 300 procent. En orsak till att många inte känner till utvecklingen är att pensionssparande ses som en framtida intäktsström, inte som en innestående förmögenhet, trots att den är jämförbar med ett företags värde. Det svenska aktiesparandet innebär att svenskar fått se större förmögenhetsökningar än tyskar, fransmän och andra kontinentaleuropéer som inte har pensionssparat i aktier i alls samma utsträckning. Nilsson avslutar med att se framåt och konstaterar att ett av de kvarstående problemen för den svenska finansmarknaden är att så få inser betydelsen av olika sorters ägare. Prenumerera på Smedjan! Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning. Email Din e-post I dagsläget är ”industripolitik” med statligt ägande tyvärr populärt. Finansmarknaderna bygger på risktagande och för att det ska bli framgångar krävs det risk. Utan risk, ingen vinst. Torun Nilsson menar att politikerna måste förklara för väljarna hur finansiering, ägande och tillväxt hänger ihop. Inte minst gäller det kvinnliga väljare där många arbetar inom offentligt ägda verksamheter och därför inte kommer i nära kontakt med företagandets villkor. Den i valrörelsen pågående klappjakten på ”vinster i välfärden” är en beklämmande illustration. Janerik Larsson Rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

Trumps matematik går inte ihop (min mediekrönika SvD 9 maj)

Trumps matematik går inte ihop Donald Trump är anhängare av idén om merkantilism – att staten ska maximera exporten och minimera importen. Men merkantilismen har varit motbevisad och död i 250 år. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Misstro mot skatter har gått som en röd tråd genom amerikansk historia, men den har aldrig varit mera påtaglig än i dag. När Donald Trump för andra gången tillträdde som landets president förenades aversionen mot beskattning med föreställningen att tullar var det som i stället för skatteinkomster skulle förse statsmakten med behövliga resurser. Under större delen av 1800-talet finansierades den federala staten nästan uteslutande genom tullar. Det fungerade – men staten var också försvinnande liten. Den federala utgiftsnivån låg runt två procent av BNP. Det fanns då varken den stora välfärdsstat USA har idag eller en krigsmakt av nämnvärd storlek. Inkomstbeskattning infördes först 1913 genom ett tillägg till författningen. Sedan dess har skatteinkomsterna vuxit till att stå för drygt hälften av de federala intäkterna. Donald Trump hade långt innan han blev aktuell som presidentkandidat 2016 argumenterat för merkantilism, att staten bör maximera exporten och minimera importen. Den uppfattningen vederlades av Adam Smith i ”Nationernas välstånd” som utkom 1776. Merkantilismens död firar alltså 250 år i år, precis som USA:s självständighetsförklaring. Under sin valkampanj 2024 och senast i State of the Union-talet i februari hävdade Trump att tullintäkterna skulle bli ”så enorma” att amerikanerna inte längre behöver betala inkomstskatt. USA spenderar 23 procent av BNP på federala utgifter, vilket motsvarar ungefär 6 400–6 700 miljarder dollar. Tullarna genererade under 2025 runt 195 miljarder dollar. Inkomstskatten drog in 2 700 miljarder dollar. För att täcka gapet skulle tulltarifferna behöva ligga över 90 procent, vilket omedelbart skulle leda till att importen kollapsade och därmed också tullintäkterna. Ekonomer från politiskt vitt skilda läger är eniga: matematiken går inte ihop. USA:s underskottssituation har förvärrats dramatiskt. Kongressens budgetkontor prognostiserar att underskottet växer till 3,1 biljoner dollar år 2036 och att statsskulden då når 120 procent av BNP, den högsta nivån i landets historia. Även Demokraterna har nu företrädare som anser det är dags att sänka skatterna. Demokraterna Cory Booker och Chris Van Hollen har lagt fram planer som skulle innebära att runt 55 procent av alla skattebetalare inte betalar någon federal inkomstskatt alls. Drivkrafterna bakom Demokraternas skatteeufori är främst nyckelordet ”affordability” (”överkomliga priser”) som båda partier i kongressen nu hyllar. Enligt Gallup är det en rekordlåg andel av amerikanerna som anser att de betalar en rättvis skatt. Uppfattningen delas av rika och fattiga, demokrater och republikaner – trots att de betalar vitt skilda skattesatser. Ingen vill ta upp den politiskt föga populära diskussionen om att USA faktiskt har låga skatter jämfört med andra rika länder, och att budgetunderskottet kräver större intäkter, inte mindre. På IMF:s vårmöte i Washington började ekonomer nyligen tala om när, snarare än om, USA kommer att möta en obligationsmarknadskris av det slag som fällde Liz Truss kortvariga regering i Storbritannien 2022.

Janerik Larsson: Trumps missnöjesstämpel kan gynna Merz (Svensk tidskrift 8 maj)

Janerik Larsson: Trumps missnöjesstämpel kan gynna Merz Donald Trump har en unik förmåga att påverka den politiska utvecklingen i andra länder på ett sätt som helt strider mot amerikanska intressen men som tillfredsställer hans ego kortsiktigt. Han har genom sin ogenomtänkta agitation sett till att länder som Australien och Kanada fått liberala regeringschefer efter att deras mera Trumpvänliga, konservativa konkurrenter i val gått miste om makten just på grund av Trumps agerande. En lång rad andra regeringschefer har fått ta emot Trumps vrede på hans Truth Social-konto: Emannuel Macron, Keir Starmer, Giorgia Meloni, Mette Frederiksen och andra har fått ta emot presidentens ovett. Nu kom turen till Friedrich Merz. ”Tysklands kansler borde lägga mer tid på att avsluta kriget med Ryssland/Ukraina – där han har varit totalt ineffektiv! – och på att fixa sitt trasiga land, särskilt när det gäller invandring och energi, och mindre tid på att lägga sig i dem som gör sig av med Irans kärnvapenhot.” Så skrev Trump efter att Merz vågat ifrågasätta den amerikanska strategin i kriget mot Iran, Merz hade kallat den amerikanska kampanjen ”illa genomtänkt” och dragit paralleller till USA:s krig i Irak och Afghanistan. Det intressanta är, skriver Der Spigel, att detta kan vara det bästa som hänt Friedrich Merz sedan han tillträdde som förbundskansler i maj förra året. Merz har aldrig lyckats riktigt leva upp till sina egna stora ord. Han lovade en ”reformrevolution” och levererade en koalition med Socialdemokraterna som knappt förmår hålla samman, än mindre reformera. Han regeringskoalitionen har bara tolv rösters marginal i förbundsdagen. Han fick inte ens samtliga i det egna blocket bakom sig när han valdes till kansler – ett öppet misstroendevotum innan han ens hunnit börja. Och sedan dess har det inte blivit nämnvärt bättre. Regeringskoalitionens opinionsstöd är svagt: 15 %. Merz satt tyst i soffan när Trump i Vita huset i mars attackerade Spanien. Merz log artigt och fick höra av Trump att Tyskland är ”ett respekterat land”. Nu har det tagit slut. Trumps utbrott har paradoxalt nog gjort Merz till en europé på riktigt. Han har nu tilldelats det eftertraktade Trumpska Missnöjesstämpeln, och i den europeiska politikens nuvarande klimat är det ett hedersbevis. Merz behöver allt inhemskt opinionsstöd av ett gott skäl: det högernationella partiet AfD (Alternativ för Tyskland) är nu i opinionsmätningarna det största partiet i landet. I de delstater i öst där det är val i höst ser siffrorna bekymmersamma ut för koalitionen som Mertz leder. Det är inte omöjligt att en tysk delstat inom en snar framtid kan ha en regeringschef från AfD. En stor del av den tyska väljarkåren söker sig idag till radikala alternativ, vare sig det är AfD till höger eller Bündnis Sahra Wagenknecht (BSW) till vänster. Merz och hans koalition lovar reformer men levererar kompromisser. De lovar handling men producerar utredningar. De lovar stabilitet men misslyckas med att hålla ihop sina egna led. Så såg bilden ut före Trumps attack. Erbjuder Trump nu Merz en möjlighet att förändra spelplanen inför kommande val?

Janerik Larsson on Tucker Carlson: Provocation Over Truth (Smedjan 7 maj)

Janerik Larsson on Tucker Carlson: Provocation Over Truth Essay The now-radical nationalist Tucker Carlson is laying the groundwork for a presidential run and to become the next leader of the MAGA movement. Janerik Larsson reviews a biography of a populist who has always seen himself as an underdog against a privileged elite. Janerik Larsson May 7, 2026 Following the U.S. midterm elections in November, the battle begins in earnest over who will become the Republican Party’s presidential candidate in the November 2028 presidential election. Most of the names currently being mentioned belong to established politicians, but it is not a given that the candidate will be found within that circle. Donald Trump had no party political background when he launched his campaign as a Republican presidential candidate in 2015. TV personality Tucker Carlson is very well known in the U.S. but less so outside his home country. The same was true of Trump in 2015. Trump’s popular base at the time consisted of the long-running TV show “The Apprentice,” which depicted a successful businessman’s handling of various challenges. Jason Zengerle’s biography of Tucker Carlson, *Hated by All the Right People* (2025), is a very well-written and detailed portrait of one of the most influential—and controversial—media personalities in modern American political life. The book is based on extensive research that begins as early as Carlson’s childhood. Tucker Carlson was born in 1969 into a privileged Republican family. His father, Dick Carlson, headed Voice of America, the U.S. government’s official radio station for overseas broadcasts, during Ronald Reagan’s presidency and later served as an ambassador under George H.W. Bush. His mother abandoned the family, and his father remarried an heiress to a major corporation. Tucker grew up in La Jolla, an exclusive suburb of San Diego. Despite—or perhaps because of—this privileged background, Carlson developed a sense of alienation and antipathy toward the establishment at an early age. Despite—or perhaps because of—this privileged background, Carlson developed a sense of alienation and antipathy toward the establishment at an early age. He did not gain admission to any Ivy League university but had to settle for Trinity College in Connecticut, and his grades there were so poor (a GPA of 1.9 out of 4.0) that he barely graduated. This sense of having been rejected by the truly powerful would, according to Zengerle, come to shape his entire career. Carlson’s first career was as a journalist at the magazine The Weekly Standard—a neoconservative flagship founded by Bill Kristol—where he proved to be a skilled writer. Bill Kristol is today one of the key figures in the movement within the Republican Party that detests Trump. At the time, Carlson was a relatively mainstream Republican and even critical of anti-immigration voices like Pat Buchanan. He called Donald Trump “the most repulsive person on the planet.” But television beckoned. Carlson landed the job as a conservative anchor on CNN’s debate show Crossfire in the early 2000s. It was a role that required him to prioritize political profile over nuance—a pattern that would come to define his career. CNN, however, canceled the show. Instead, in 2010, Carlson launched the news site The Daily Caller with the ambition of producing serious right-wing conservative journalism. But when he analyzed what his online audience was interested in, he realized that it wasn’t well-researched reporting or thoughtful conservatism that generated clicks—it was articles that provoked the left. The Daily Caller faced stiff competition from Steve Bannon’s Breitbart News, which won a larger audience with its more inflammatory content. Carlson responded by hiring writers with ties to white nationalism and openly racist views. Tucker Carlson understood how the internet rewarded such radical views. He saw early on that Donald Trump’s mix of anti-immigrant ideology with an emphasis on national identity, white supremacy, and populism had a future in the Republican Party—long before most established commentators caught on. Carlson reached out to media mogul Rupert Murdoch and, as a result, landed at Fox News. When Trump unexpectedly won the 2016 presidential election, Carlson got his own primetime show: Tucker Carlson Tonight. It would become the most-watched program in cable television history. His show served as a coherent ideological framework for Trump’s otherwise highly chaotic impulses. Where Trump spouted slogans and conspiracy theories almost at random, Carlson gave them a somewhat more intellectual veneer. He portrayed what he described as the economic decline of the American middle class as a result of the global elite’s betrayal. His nationalist populism was more coherent than Trump’s own rhetoric. The president’s aides recount in the book that during his first years in the White House, Trump often watched Carlson’s program and drew ideas from it for his appearances at campaign rallies. His nationalist populism was more coherent than Trump’s own rhetoric. Although Carlson had very close contact with the president, documentation surrounding the legal proceedings regarding the alleged election fraud when Trump lost the presidency has revealed that Carlson privately despised Trump and was relieved when he lost the 2020 presidential election. That did not stop him from continuing to pump out MAGA propaganda every night. Even then, there was speculation that Carlson could become the MAGA movement’s presidential candidate at some point in the future. In 2023, Carlson was unexpectedly fired from Fox News, likely following internal conflicts. He then started his own media company, Tucker Carlson Network, and began posting on X (formerly Twitter) with the support of Elon Musk. It was now that his radicalization took its most extreme form. He traveled to Moscow to interview Vladimir Putin in a conversation without asking critical questions. He offered his platform to Holocaust denier Darryl Cooper, to Nazi Nick Fuentes, and praised Hungary’s authoritarian leader Viktor Orbán. Many critics reacted with disgust—but his audience continued to grow. *** Zengerle points out that Carlson is now much more than a TV personality. He became a power broker for the MAGA movement ahead of the 2024 presidential election, and his close ties to Donald Trump helped block Marco Rubio’s path to the vice presidency. He established close ties with Senator JD Vance early on and was involved in the effort to persuade Trump to make him his vice president. He worked to block Mike Pompeo as a potential secretary of defense and helped introduce Robert F. Kennedy Jr., among others, to Trump. Carlson’s son Buckley landed a job on Vice President JD Vance’s staff. “Tucker has people everywhere,” says an advisor to Zengerle. After Trump launched the war against Iran, Tucker Carlson has definitively broken with Trump. Carlson’s criticism of Trump escalated from describing Trump as a victim of “malevolent forces around him—in this case, Israel.” But then he took a much harsher stance. He suggested that Trump might possibly be the Antichrist; he called Trump’s threats against Iran’s infrastructure “a war crime and a moral crime.” Trump struck back, calling Carlson “a person with a low IQ who has no idea what’s going on.” Carlson then publicly apologized for having “unintentionally misled” voters into supporting Trump. Carlson claims that Trump is waging war against Iran on Israel’s behalf—not because he views Israel as an ally, but because Israel either threatens him or otherwise controls him. He has singled out AIPAC (the pro-Israel lobbying organization in Washington) and called its influence over American lawmakers “an ongoing ritual of humiliation.” Carlson’s opposition to Trump is primarily about isolationism. His framing of it, with Israel as the villain, blurs the line with anti-Semitism and makes it contentious. Tucker Carlson has an audience of millions of loyal listeners; he controls his own media platform and is free from the legal restrictions that a TV channel faces. The MAGA movement’s message, “Make America Great Again,” is linked to Carlson’s opposition to foreign wars. Isolationism is stronger in the U.S. today than it has been since the pre-World War II era. In this regard, he likely now has fairly broad support among the American public. On the Pivot podcast, NYU professor Scott Galloway stated immediately after Carlson’s attack on Trump that he was now a perfect presidential candidate. Tucker Carlson has an audience of millions of loyal listeners; he controls his own media platform and is free from the legal restrictions that a TV channel faces. Some critics view Carlson as a cynical opportunist who tailors his views to whatever garners attention and power. Others argue that his hatred of the “elites” is genuine, rooted in his own experiences dating back to childhood, when, like Trump, he never managed to gain the elite’s approval. Carlson can be seen as a symptom of American media culture: a system that rewards provocation over truth, outsider status over substance, and entertainment over responsibility. His career is the story of how a talented writer with ambitions instead became the one who gave a popular voice to the political movement that most people associate with Donald Trump. In a long, compelling interview with New York Times journalist Lulu Garcia-Navarro, the 56-year-old Carlson develops an argument that could become a repeat of Trump’s path to the White House. He states in it that both major political parties are morally rotten. He explains that he felt strong sympathy for the Occupy Wall Street movement during the 2007–2008 financial crisis. Carlson says it was a scandal that Barack Obama, who became president at the time, did not prosecute the banks that caused the financial crisis. He is highly critical of today’s ruling American elite, which he claims is depriving the younger generation of their chances for a good life—both through the injustices of the tax system and by allowing immigration, since immigrants are taking all the jobs. He believes it is this elite that has somehow forced Trump to start the war with Iran. Carlson notes in the interview that he is very good friends with JD Vance but that, due to his role as Trump’s vice president, Vance will now make himself unviable as a successful politician after Trump. He also speaks very contemptuously of Secretary of State Marco Rubio. Carlson opposed Rubio as Trump’s vice president because he believes Rubio belongs to the Republican elite that Carlson despises and whom he considers to be among those behind the war against Iran. Tucker Carlson will likely run for president in 2028 or one of the subsequent presidential elections—perhaps for a new party or for the MAGA party that brought Trump to the White House. This is where the major conflict within the Republican Party lies. Donald Trump has shown the way, even if he lacks the ability to handle power, as Carlson emphasizes in the NYT interview. Will Tucker Carlson be a stronger president? Or will the Democrats find a winner? American politics, at the very least, remains exciting. Janerik Larsson Advisor at the Timbro Foundation for Free Enterprise, journalist and author of “Det långa loppet” (2021) and other books, as well as Deputy CEO of the Confederation of Swedish Enterprise from 2005 to 2010.

Janerik Larsson om Tucker Carlson; Provokation framför sanning (Smedjan 7 maj)

Janerik Larsson om Tucker Carlson: Provokation framför sanning Utblick Essä Den numera radikala nationalisten Tucker Carlson bäddar för en presidentkandidatur och att bli nästa ledare för MAGA-rörelsen. Janerik Larsson läser en biografi över en populist som alltid sett sig som en underdog mot en priviligierad elit. Janerik Larsson 7 maj 2026 Efter det amerikanska mellanårsvalet i november börjar kampen på allvar om vem som ska bli det republikanska partiets presidentkandidat i presidentvalet i november 2028. De flesta namn som nu nämns tillhör redan etablerade politiker men det är inte självklart att det är i den kretsen som man finner kandidaten. Donald Trump hade ingen partipolitisk bakgrund när han 2015 lanserade sig som republikansk presidentkandidat. Tv-mannen Tucker Carlson är mycket känd i USA men mindre känd utanför hemlandet. Detsamma gällde Trump 2015. Trumps folkliga bas bestod då i tv-långköraren ”The Apprentice” som skildrade en framgångsrik affärsmans hantering av olika utmaningar. Jason Zengerles biografi om Tucker Carlson, Hated by All the Right People (2025) är en mycket välskriven och detaljerad bild av en av de mest inflytelserika – och omdiskuterade – mediepersonligheterna i modernt amerikanskt politiskt liv. Boken är baserad på omfattande research som börjar redan i Carlsons barndom. Tucker Carlson föddes 1969 in i en privilegierad republikansk familj. Hans far Dick Carlson ledde Voice of America, USA:s officiella radiostation för sändningar till utlandet, under Ronald Reagans presidentår och kom att tjäna som ambassadör under George H.W. Bush. Modern övergav familjen och fadern gifte om sig med en arvtagare till ett storföretag. Tucker växte upp i La Jolla, en exklusiv förort till San Diego. Trots – eller kanske på grund av – denna privilegierade bakgrund utvecklade Carlson tidigt en känsla av utanförskap och antipati mot etablissemanget. Trots – eller kanske på grund av – denna privilegierade bakgrund utvecklade Carlson tidigt en känsla av utanförskap och antipati mot etablissemanget. Han kom inte in på något Ivy League-universitet utan fick nöja sig med Trinity College i Connecticut, och hans betyg där var så dåliga (ett snitt på 1,9 av 4,0) att han knappt fick sin examen. Denna känsla av att ha blivit avvisad av de verkligt mäktiga skulle, menar Zengerle, komma att prägla hela hans karriär. Carlsons första karriär var som journalist på tidskriften The Weekly Standard – ett neokonservativt flaggskepp grundat av Bill Kristol – där han visade sig vara en skicklig skribent. Bill Kristol är i dag en av nyckelpersonerna i den rörelse inom det republikanska partiet som avskyr Trump. Carlson var vid den här tiden en relativt mainstream-republikan och till och med kritisk mot invandringsfientliga röster som Pat Buchanan. Han kallade Donald Trump ”den mest motbjudande personen på planeten”. Men televisionen lockade. Carlson fick jobbet som konservativt ankare på CNN:s debattprogram Crossfire i början av 2000-talet. Det var en roll som krävde att han satte den politiska profilen framför nyanserna – ett mönster som skulle komma att definiera hans karriär. CNN lade dock ner programmet. Carlson startade 2010 i stället nyhetssajten The Daily Caller med ambitionen att göra seriös högerkonservativ journalistik. Men när han analyserade vad hans internetpublik var intresserad av insåg han att det inte var välgrundade reportage eller genomtänkt konservatism som genererade klick – det var artiklar som provocerade vänstern. The Daily Caller fick en svår konkurrent i Steve Bannons Breitbart News som vann en större publik med sitt grövre material. Carlson svarade med att anställa skribenter med kopplingar till vit nationalism och med öppet rasistiska åsikter. Tucker Carlson förstod hur internet belönade sådana radikala åsikter. Han såg tidigt att Donald Trumps blandning av anti-invandrarideologi med betoning på nationell tillhörighet, vit överhöghet och populism hade en framtid i det republikanska partiet – långt innan de flesta etablerade kommentatorer fattade det. Carlson sökte kontakt med medieägaren Rupert Murdoch och kom tack vare det till Fox News. När Trump helt oväntat vann presidentvalet 2016 fick Carlson sin egen primetime-show: Tucker Carlson Tonight. Den skulle bli kabeltelevisionens mest sedda program någonsin. Hans show fungerade som en sammanhängande ideologisk ram för Trumps annars högst kaotiska impulser. Där Trump kastade ur sig slogans och konspirationer närmast på måfå, gav Carlson dessa en något mera intellektuell fernissa. Han skildrade vad han beskrev som den amerikanska medelklassens ekonomiska förfall som ett resultat av den globala elitens svek. Hans nationalistiska populism var mer sammanhängande än Trumps egen retorik. Presidentens medarbetare berättar i boken att Trump under sina första år i Vita huset ofta tittade på Carlsons program och hämtade idéer därifrån för sina framträdanden på valmöten. Hans nationalistiska populism var mer sammanhängande än Trumps egen retorik. Trots att Carlson hade mycket nära kontakt med presidenten så har det i dokumentationen kring de juridiska processerna kring det påstådda valfusket då Trump förlorade presidentmakten framkommit att Carlson privat avskydde Trump och var lättad när denne förlorade presidentvalet 2020. Det hindrade honom inte från att fortsätta pumpa ut MAGA-propaganda varje kväll. Redan då spekulerades det kring att Carlson skulle kunna bli MAGA-rörelsens presidentkandidat någon gång i framtiden. 2023 sparkades Carlson oväntat från Fox News, sannolikt efter interna konflikter. Han startade då ett eget mediebolag, Tucker Carlson Network, och publicerade sig på X (tidigare Twitter) med stöd av Elon Musk. Det var nu som hans radikalisering tog sin mest extrema form. Han reste till Moskva för att intervjua Vladimir Putin i ett samtal utan att ställa kritiska frågor. Han erbjöd sin plattform åt förintelseförnekaren Darryl Cooper, åt nazisten Nick Fuentes och hyllade Ungerns auktoritäre ledare Viktor Orbán. Många kritiker reagerade med avsky – men hans publik fortsatte att växa. *** Zengerle pekar på att Carlson i dag är mycket mer än en tv-personlighet. Han blev en maktfaktor för MAGA-rörelsen inför presidentvalet 2024 och hans nära kontakt med Donald Trump bidrog till att blockera Marco Rubios väg till vicepresidentposten. Han knöt tidigt en nära kontakt med senator JD Vance och var engagerad i arbetet att övertala Trump att göra honom till sin vicepresident. Han såg till att motarbeta Mike Pompeo som tänkbar försvarsminister och hjälpte till att introducera bland andra Robert F. Kennedy Jr för Trump. Carlsons son Buckley fick ett jobb i vicepresident JD Vances stab. ”Tucker has people everywhere,” säger en rådgivare till Zengerle. Efter att Trump inlett kriget mot Iran har Tucker Carlson definitivt brutit med Trump. Carlsons kritik mot Trump eskalerade från att han beskrev Trump som offer för ”ondskefulla krafter runt honom – i det här fallet Israel”. Men sedan gick han betydligt hårdare fram. Han antydde att Trump möjligen kunde vara Antikrist, han kallade Trumps hot mot Irans infrastruktur ”ett krigsbrott och ett moraliskt brott”. Trump slog tillbaka och kallade Carlson ”en person med låg IQ som inte har en aning om vad som pågår.” Carlson bad sedan offentligt om ursäkt för att han ”oavsiktligt vilselett” väljarna att stödja Trump. Carlson hävdar att Trump för krig mot Iran på Israels uppdrag – inte för att han ser Israel som en allierad, utan för att Israel antingen hotar honom eller på annat sätt kontrollerar honom. Han har pekat ut AIPAC (den pro-israeliska lobbyorganisationen i Washington) och kallat dess inflytande över amerikanska lagstiftare ”ett pågående förnedringsritual”. Carlsons motstånd mot Trump handlar primärt om isolationism. Hans sätt att rama in det, med Israel som skurk gör att gränsen mot antisemitism är oklar och omstridd. Tucker Carlson har en publik på miljontals lojala lyssnare, han kontrollerar sin egen medieplattform och är fri från de legala begränsningar som en tv-kanal har. MAGA-rörelsens budskap ”Make America Great Again” är kopplad till Carlsons motstånd mot utländska krig. Isolationismen är starkare i USA idag än den varit sedan tiden före andra världskriget. Där torde han nu också ha en ganska bred amerikansk opinion med sig. I podden Pivot konstaterade NYU-professorn Scott Galloway direkt efter Carlsons angrepp mot Trump att han nu var en perfekt presidentkandidat. Tucker Carlson har en publik på miljontals lojala lyssnare, han kontrollerar sin egen medieplattform och är fri från de legala begränsningar som en tv-kanal har. Somliga kritiker ser Carlson som en cynisk opportunist som anpassar sina åsikter efter vad som ger uppmärksamhet och makt. Andra menar att hans hat mot ”eliterna” är genuint, rotat i hans egna upplevelser ända från barndomen då han likt Trump aldrig lyckades bli uppskattad av eliten. Carlson kan ses som ett symptom på amerikansk mediekultur: ett system som belönar provokation framför sanning, utanförskap framför substans, och underhållning framför ansvar. Hans karriär är historien om hur en begåvad skribent med ambitioner i stället blev den som gav folklig röst åt den politiska rörelse som för de flesta är förknippad med Donald Trump. I en lång, spännande intervju med New York Times-journalisten Lulu Garcia-Navarro utvecklar den 56-årige Carlson ett resonemang som skulle kunna bli en upprepning av Trumps väg till Vita huset. Han säger i den att båda de stora politiska partierna är moraliskt ruttna. Han berättar att han kände stark sympati för Occupy Wall Street-manifestationen under finanskrisen 2007–2008. Carlson säger att det var en skandal att Barack Obama, som då blev president, inte åtalade de banker som skapat finanskrisen. Han uttrycker sig mycket kritiskt mot dagens maktägande amerikanska elit som berövar den unga generationen dess chanser till ett gott liv både genom skattesystemets orättvisor och genom att man tillåter invandring eftersom invandrarna tar alla jobb. Han anser att det är denna elit som på något sätt tvingat Trump att inleda Irankriget. Carlson markerar i intervjun att han är mycket god vän med JD Vance men att denne nu på grund av sin roll som Trumps vicepresident kommer göra sig omöjlig som framgångsrik politiker efter Trump. Han uttrycker sig också mycket föraktfullt om utrikesminister Marco Rubio. Carlson motarbetade Rubio som vicepresident till Trump eftersom han anser att denne hör till den republikanska elit som Carlson avskyr och som han anser är en av de som ligger bakom kriget mot Iran. Tucker Carlson kommer sannolikt att slåss för att bli president 2028 eller något av de därefter kommande presidentvalen – kanske för ett nytt parti eller för det MAGA-parti som förde Trump till Vita huset. Här finns den stora konflikten inom det republikanska partiet. Donald Trump har visat vägen även om han inte har förmågan att hantera makten, vilket Carlson understryker i NYT-intervjun. Kommer Tucker Carlson vara en starkare president? Eller kommer demokraterna att hitta en vinnare? Amerikansk politik förblir åtminstone spännande. Janerik Larsson Rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

Nordamerikas frihandel sätts på prov (min mediekrönika i SvD 3 maj)

Nordamerikas frihandel sätts på prov Kanada och USA befinner sig i ett ovanligt förhandlingsläge: Kanada är den svagare parten på pappret, men tidspressen tynger Washington DC. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Den 1 juli ska det nordamerikanska frihandelsavtalet förlängas i 16 år. Avtalet, som i dag heter USMCA men som många säkert kommer ihåg som NAFTA, ingicks av Bill Clinton 1993 med grannländerna Kanada och Mexiko. USMCA är i första hand en modernisering av NAFTA när det gäller immateriella rättigheter och digital handel. Avtalet lånar formuleringar från avtalet om partnerskap med länder runt Stilla havet som Kanada och Mexiko hade undertecknat men som den frihandelskritiske president Trump inte gick med på – sannolikt främst eftersom detta senare avtal framförhandlats under president Obama. Det avtalet, som omfattar 15 procent av världshandeln, blev dock verklighet utan USA främst tack vare Japans premiärminister Shinzo Abe. Båda avtalen är av stor vikt för den globala frihandeln. Trumpadministrationen gick i februari förra året till attack mot Kanada, ett land som den amerikanske presidenten anser borde vara en delstat i USA, och vars premiärminister Justin Trudeau föraktades av Trump. Den amerikanske presidenten hänvisade då till ett ”extraordinärt hot från illegala invandrare och droger” och införde en tull på 25 procent på all import från Kanada och Mexiko. Mark Carney tillträdde som premiärminister i Kanada den 14 mars och har tidigare varit först Kanadas och därefter Storbritanniens riksbankschef. Han har framträtt som en kraftfull företrädare för ett Kanada där den USA-kritiska opinionen är mycket stark. Hans tal på Davos-konferensen i januari blev internationellt uppmärksammat. Enligt den kanadensiska dagstidningen The Globe and Mail arbetar Carney nu med att ytterligare stärka samarbetet som baseras på partnerskapet runt Stilla havet. Om ingen uppgörelse nås före 1 juli övergår USMCA-avtalet till ett system med årlig översyn, vilket i praktiken innebär att avtalet lever vidare under ständig osäkerhet, åtminstone så länge USA:s president heter Donald Trump. Kriget mot Iran har försvagat Trumps opinionsstöd. Republikanerna oroas av läget inför höstens mellanårsval. En handelsupp¬görelse med Kanada kunde vara en välkommen politisk framgång – kanske en av få Trump kan leverera just nu. Och Trumps svårigheter att hantera situationen med Iran iakttas noga av omvärlden, inte minst i Kanada. Kolumnisten Tony Keller, också i The Globe and Mail, skriver att Trump liksom tidigare amerikanska presidenter kommer till förhandlingsbordet med starka kort tack vare USA:s ekonomiska styrka. Men motparten Kanada har heller ingen dålig hand eftersom kanadensarna köper amerikanska varor och tjänster för hundratals miljarder dollar. Därtill kommer att handelshinder kan påverka sysselsättningen negativt i USA och skulle höja priserna vilket de amerikanska väljare inte uppskattar. Och det amerikanska närings¬livet är allt annat än förtjust i Trumps tullkrigande. Det skapar ett ovanligt förhandlingsläge: Kanada är den svagare parten på pappret, men tidspressen tynger Washington DC. Carneys bredare handelsstrategi – diversifiering bort från USA, avtal med EU, Japan, Australien och andra – ger Kanada alternativ som stärker positionen. Det kan vara lättare för Kanada att säga nej till ett dåligt avtal om man har andra dörrar öppna. Mer än 50 procent av Kanadas export går till USA vilket gör att det finns kanadensiska bedömare som menar att USA efter Trump kommer att återgå till den tidigare relationen. ”Den amerikanska fientligheten mot Kanada har varit ett fenomen som beror på en enda man. Ingen efterträdare kommer att visa brist på respekt mot Kanada och skada banden på det sätt som han har gjort”, skriver till exempel den kanadensiske kolumnisten Lawrence Martin.