kommentar på Facebook 29 juni ang regeringsfrågan

Janerik Larsson Professor Johannes Lindvall skrev i en tänkvärd Understreckare i SvD härom dagen bl a dessa rader: Baksidan är att det politiska spelet om regeringsfrågan ter sig som alltmer frikopplat från de underliggande konflikterna i politiska sakfrågor. För att förstå varför regeringen Löfven tvingades avgå krävs goda kunskaper om svensk politisk samtidshistoria och om de politiska partiernas strategiska och taktiska överväganden. Det är ganska mycket begärt av väljarna. Fixeringen vid regeringsfrågan har också inneburit att viktiga politiska sakfrågor har hamnat i skymundan. De politiska partierna har fått svårare att erbjuda väljarna tydliga politiska alternativ på valdagen. Här är ett faktum som de politiska partierna kanske borde betänka: det finns ett parti i Sveriges riksdag som konsekvent sätter sina sakfrågor före regeringsfrågan, och det partiet, Sverigedemokraterna, har i de senaste tre valen vuxit från 2,9 till 17,5 procent av väljarkåren. Jag tycker det är en mycket tänkvärd kommentar. Till det kan fogas att jag förvånas över att många näringslivsröster (t ex på nyhetsplats i Dagens Industri) tycks så uppskrämda av ordet "kris" att de gör högst ogenomtänkta kommentarer som DI idag sammanfattar under rubriken "Viktigt med stabilitet". Men det viktiga är sakpolitiken och inte "stabilitet" - och det gäller i allra högsta grad för näringslivet. Min rekommendation är att dessa ängsliga själar bör läsa DI:s ledarsida.

Tilliten minskar i västvärlden (SvD papperstidningen 27 juni, nätet 26 juni)

Tilliten minskar i västvärlden Kan bristen på förtroende för medmänniskor och för den politiska överheten förklara inkomstskillnaderna i norra och södra Italien? Och hur ökar man tilliten om den väl har sjunkit? Janerik Larsson Publicerad 16:30 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Fyllnadsvalet i valkretsen Chesham and Amersham i sydöstra England resulterade i en överraskande stor seger för det i brittisk politik länge bortglömda liberaldemokratiska partiet. Partiets kandidat tog hem en rejäl del av den tidigare solida torymajoriteten och vann valet. En teori är att Boris Johnsons toryparti håller på att glömma bort sin fasta bas i den välmående södra delen av landet. I stället satsar Johnson på att fortsätta erövra tidigare labourfästen i norr som har betydande sociala och ekonomiska problem. Johnson talar oupphörligen om hur hans regering ska ”lyfta upp” den delen av landet, vilket har fått väljarna i Chesham and Amersham att fråga sig vem som bryr sig om dem. Matthew Syed som skriver politiska analyser i Sunday Times lanserar en annan teori. Han menar att det som hände är uttryck för ett större samhällsproblem i hela västvärlden, nämligen bristen på förtroende. Det handlar både om förtroende för medmänniskor och för den politiska överheten. Förtroende – trust på engelska – är något som det skrivits mycket om genom åren. Den amerikanske samhällsvetaren Francis Fukuyama skrev på 1990-talet den då uppmärksammade boken ”Trust: The social virtues and the creation of prosperity”. I början av pandemin återkom han till samma ämne i en essä i tidskriften The Atlantic. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein hör till de svenska forskare som ägnat sig åt frågan om tillitens betydelse. Matthew Syed menar att minskad tillit är västvärldens djupaste problem. Han hänvisar till en berättelse från södra Italien som den amerikanske statsvetaren Edward Banfield lyfte fram i en analys av frågan varför södra Italien är så fattigt och norra Italien så mycket rikare. Historien handlar om en pappa någonstans i södra Italien som placerar sin sexårige son på en hög avsats och säger: ”Hoppa! Pappa kommer att ta emot dig!” Pojken hoppar men pappan låter pojken falla till marken och förmanar sin skadade son: ”Kom ihåg, i detta liv ska du aldrig lita på någon.” I Norge anser 70 procent av befolkningen att man kan lita på de flesta medborgare. I det fattiga Colombia är siffran bara 4 procent. I New Hampshire i norra USA är motsvarande siffra 60 procent medan den ligger på 20 procent i de fattiga sydstaterna Alabama och Mississippi. Tilltron till den federala regeringen i USA har sjunkit från 75 procent vid 1950- talets mitt, till 19 procent i dag. Donald Trump är en symbol för och produkt av detta dåliga förtroende. Han skröt gärna om hur han hade lurat affärspartners. Syed konstaterar att Boris Johnsons karriär är fylld av liknande händelser. En svår fråga är om det finns en koppling mellan minskad tillit och ökad ojämlikhet, och hur den i så fall ser ut. Och: hur ökar man tilliten i ett samhälle när den väl fallit? Här finns en komplicerad länk till diskussionen om meritokratins betydelse. Underminerar varje form av ojämlikhet tilliten i ett samhälle? Sannolikt inte – men frågan om moralens och tillitens roll i det goda samhället är utmanande. Inte bara i England.

Energiomläggningen och Norges oljerikedom (SvD 20 juni)

Energiomläggningen och Norges oljerikedom Janerik Larsson Behöver Norge inriktas på att hantera en framtid utan olja och gas? Det internationella energi-organet IEA har presenterat en rapport om hur världens väg kan se ut mot en starkt minskad förbrukning av olja och gas fram till 2050. Frågan är om det för norskt vidkommande innebär att olje-rikedomen, som gjort landet till ett av världens rikaste länder, är något som med tiden hör historien till. Vilka konsekvenser får det i så fall för norsk politik och ekonomi? Med tanke på att den internationellt mycket uppmärksammade rapporten kom i början av den norska valrörelsen inför stortingsvalet i september hade man kanske väntat sig starka reaktioner och intensiv debatt. Men icke. De norska väljarna kommer sannolikt inte att störas märkbart av frågeställningarna. Kjetil B Alstadheim, politisk redaktör på Aftenposten, sammanfattade reaktionen väl i en krönika med rubriken ”Med hodet i oljen”. Alstadheim skriver om hur coronakrisen ledde till statliga subventioner för nya investeringar i norsk oljeindustri. Ett risk-tagande som inte borde ha tagits av staten och medborgarna, utan av oljeföretagen. Alstadheim noterar att de stora partierna Arbeiderpariet, Høyre och Fremskrittspartiet, är inställda på att fortsätta på samma kurs. Han varnar: ”Världen kan förändras snabbare än norsk oljepolitik. För Norge kan det bli obehagligt.” Alstadheim kan få rätt, men det är inte självklart. Och om det är ”huvudet i oljan” eller en annan bedömning, tycks de ledande samhällsaktörerna ta IEA-rapporten med ro. Olje- och energiminister Tina Bru från Høyre konstaterar: ”Om denna framtidskarta blir verklighet kommer det självklart att påverka norsk olje- och gas-produktion och det kan på sikt påverka företagens intresse för att leta efter nya olje- och gasfyndigheter.” Näringslivet och de fackliga organisationerna står bakom denna försiktiga kurs och har bildat en superlobby för att försäkra sig om en fortsatt satsning på norsk olja och gas. Initiativet följer en tradition som säger att LO och Svenskt Näringslivs motsvarighet NHO brukar samarbeta och kompromissa om större samhällsförändringar, och presenterades av LO-chefen Peggy Hessen Følsvik och NHO:s Ole Erik Almlid. Norges borgerliga regering har följt upp IEA-rapporten genom att presentera en energipolitisk plan, och givet de ingångsvärden som kommit från LO och NHO är det sannolikt att det blir andra frågor som kommer att dominera valrörelsen. Arbeiderpartiets oljepolitiske talesperson sa att han tyckte att huvudintrycket av den borgerliga regeringens plan var ”ganska positivt”. Den gigantiska oljefonden kommer sannolikt att vårdas av landets politiker också framöver, och det verkar inte som att världens energipolitiska diskussioner på något dramatiskt sätt kommer att påverka vårt grannland och dess välstånd. Den globala energipolitiska kursen framöver är på inget sätt självklar. Den diskussion som pågår är inte helt lätt att basera framtidsbedömningar på. Det norska lugnet är värt att notera. Kanske är detta helt enkelt det rimligaste förhållningssättet. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson https://esvd.svd.se/1001/svenska-dagbladet/421891/2021-06-20/21293673/energiomlaggningen-och-norges-oljerikedom

Pensionskostnaden för utrikes födda är en bomb (DI)

Pensionskostnaden för utrikes födda är en bomb Den låga självförsörjningsgraden hos utrikes födda beräknas påverka statsutgifterna väsentligt. Den viktigaste debatten om pensionerna bör vara hur man ska få dessa personer i arbete, skriver Janerik Larsson. Debattredaktionen Publicerad: 13 juni 2021, 16:30 När den svenska migrationspolitiken diskuteras nämns nästan aldrig det långsiktiga, statsfinansiella perspektivet. Hur ser migrationspolitiken ut om man sätter fokus där? I Entreprenörskapsforums rapport ”Vägar till självförsörjning” som offentliggjordes 2020 finns en kort passage som borde väcka mångas intresse: ”Vissa kostnader kan antas öka markant över tiden. Pensionsmyndigheten prognostiserar till exempel att pensionskostnaderna för grundskyddet för utrikes födda kommer att stiga från dagens 4,1 miljarder (Pensionsmyndigheten, 2017) till elva miljarder 2030 för att 2060 uppgå till hela 69 miljarder. Enligt prognosen kommer kostnaderna enkom för grundskyddet motsvara 1,2 procent av BNP. Till detta kommer svårkvantifierbara kostnader i form av minskad tillit, kriminalitet och sociala problem i kölvattnet av bristande ekonomisk integration och låg självförsörjningsgrad. Utan att fördjupa oss i dessa kostnader nöjer vi oss med att konstatera att om det finns en önskan att minska dem är det nödvändigt att öka självförsörjningsgraden.” Både det stycket och rapportens resonemang om den långa och sjunkande självförsörjningsgraden i landet har inte kommit att inta någon central position i diskussionen om den kommande samhällsutvecklingen och vad som skulle kunna göras för att påverka denna i positiv riktning. Hur uppmärksammades Pensionsmyndighetens undersökningar 2016 och 2017 om asylinvandringens effekt på pensionssystemet? De pressmeddelanden som publicerades ger hyfsade möjligheter att förstå att det finns problem på sikt. Myndighetens analyschef Ole Settergren säger i ett av pressmeddelandena att grundtryggheten som skattefinansieras enbart för de ca 100 000 som fick asyl i Sverige 2015 (inte de 160 000 som sökte) kommer innebära ökade kostnader under perioden 2017 – 2100 som beräknas bli 150 miljarder kronor. Hur har dessa beräkningar speglats i samhällsdebatten? Expressen uppmärksammade (15 april 2016) under avdelningen ”Dina pengar” Pensionsmyndighetens rapport 2016 under rubriken ”Rapport: Så påverkas pensionen av asylinvandringen”. Den artikeln är en kort sammanfattning av pressmeddelandet. Ingen uppföljning. Rapporten 2017 ledde till en artikel i Dagens Industri (17 oktober 2017) med rubriken ”Migrationen kan fördubbla statens kostnader för pensionärer”. Analyschefen Ole Settergren påpekar där att ”det avgiftsfinansierade allmänna pensionssystemet stärks finansiellt av invandringen men samhällets kostnader för grundskyddet ökar mer”. En fråga man bör kunna ställa sig är hur det kommer sig att detta perspektiv är som bortblåst ur svensk politisk debatt? Kanske är det så att det finns en stark svensk opinion som menar att kommande generationer ska stå för dessa betydande kostnader; eller är det så att detta är alltför oroande perspektiv för att man ska göra annat än blunda? Detta är också ett perspektiv som kan tas med i den debatt om ”de usla pensionerna” som tycks leda till en helt oseriös överbudspolitik inför valet nästa höst. Anna Dahlberg hade väl valda ord om den debatten i Expressen nyligen. Hon citerade DN:s Johan Croneman som nyligen efter en pensionsdebatt i Agenda skrev att ”vi borde känna skräck inför de usla pensionera”. Vänsterdebattören Daniel Suhonen på tankesmedjan Katalys beskriver situationen som ”kris” och en ”tickande bomb”. Han vill förvandla valet 2022 till en folkomröstning om ”de urusla pensionerna”. Men det är inte sant att det svenska pensionssystemet är underfinansierat. Sanningen är att pensionssystemet aldrig har varit så överfinansierat som i dag. Pengarna räcker gott och väl. Köpkraften hos svenska pensionärer har ökat. Dagens 66-åring har i snitt 72 000 kronor mer om året att röra sig med jämfört med en 66-åring för 12 år sedan. Pensionen stiger för varje årskull som går i pension. Ett skäl till det är att tjänstepensionerna har levererat långt över förväntan; ett annat att fler väljer att arbeta även efter 65 år. Var fjärde svensk får till och med en högre inkomst som pensionär än under sin yrkesverksamma ålder. Fattigpensionärerna var tidigare fattigare före pensionen än efter, tack vare garantipensionen och bostadstillägget. Om man tittar på hur många pensionärer som lever i materiell fattigdom ligger Sverige tvärtom bäst till inom EU, enligt Pensionsmyndigheten. Mindre än en procent av de svenska pensionärerna har svårt att klara de nödvändigaste utgifterna, vilket ligger långt under EU-snittet på åtta procent. Men i det längre perspektivet påverkas uträkningarna alltså av den bristande självförsörjningsgraden. Ett viktigt uppdrag till Pensionsmyndigheten nu borde både att redovisa fakta i den kortsiktiga, politiska pensionsdebatten och redovisa hur kostnadsperspektivet för staten ser ut på sikt om inte självförsörjningen ökar vilket sannolikt måste få kortsiktiga effekter på migrationspolitiken. Det vi ser i dag och det vi har framför oss är djupt oroande – men det allra mest oroande är både en falsk pensionsdebatt och den långsiktiga diskussion som i stort sett helt saknas. Det råder naturligtvis osäkerheter kring denna typ av prognos och de är inte huggna i sten. Klart är dock att det handlar om mycket stora belopp som kommer att belasta statsfinanserna och vill vi minska dessa kostnader bör vi fokusera på att få fler människor i självförsörjning. Janerik Larsson Tidigare vice vd Svenskt Näringsliv.

Janerik Larsson: Europa måste våga ta fler risker (SvD 13 juni)

Janerik Larsson: Europa måste våga ta fler risker Utan modigt risktagande är inte framsteg möjliga. Under strecket Janerik Larsson Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Under 2018 minskade antalet patentansökningar i USA för första gången sedan finanskrisen 2008–09. Samtidigt gick antalet patentansökningar upp i Kina, Indien, och Sydkorea. James Pethokoukis på tankesmedjan American Enterprise Institute diskuterar i en podcast USA:s utveckling med Chad Syverson, ekonom på University of Chicago. Oavsett sätt att mäta dynamik pekar utvecklingen nedåt, menar de. I USA är diskussionen om hur världsekonomin kommer att förändras efter pandemin i full gång. En avgörande fråga är om USA håller på att förlora förmågan att ta de risker som är nödvändiga för att innovation och tillväxt ska bli möjliga. Redan före viruset fanns det oroande tecken på att den oräddhet som byggt nationens storhet håller på att försvinna. Utan modigt risktagande är inte framsteg möjliga. Redan före viruset fanns det oroande tecken på att den oräddhet som byggt nationens storhet håller på att försvinna. Det var några av teserna i ett uppmärksammat tal för ett par veckor sedan av Mitch Daniels, rektor för Purdue University och tidigare ledande rådgivare till presidenterna Ronald Reagan och George W Bush samt guvernör 2005–2013 i delstaten Indiana. Det borde finnas en motsvarande diskussion i Europa, som är mycket mindre dynamiskt än USA. Om det finns en negativ effekt i USA av pandemin är den sannolikt starkare i EU. The Economist noterade nyligen att Europa och EU håller på att bli alltmer akterseglade av världens mera vitala ekonomier – de asiatiska och den amerikanska. Mot den bakgrunden borde oron för framtiden vara större inom EU, men som The Economist påpekar är EU-kommissionens fokus i stället inriktat på att reglera näringslivet – och då främst villkoren för icke-europeiska företag. EU kallas för ”landet som glömde bort ambitionen”. Detta understryker behovet av nya sätt att diskutera risk. Nicklas Berild Lundblad, doktor i informatik som i dag arbetar med policyfrågor på teknikföretaget Stripe, skrev nyligen i en understreckare om hur risk och rädsla smälter samman på ett sätt som kan leda till irrationalitet. Risk och rädsla smälter samman på ett sätt som kan leda till irrationalitet. Genom att välja det välkända i stället för det okända – som upplevs som en risk – ger vi makt till europeiska politiker och regleringsmyndigheter som agerar med en logik som saknar det Mitch Daniels och andra i dagens amerikanska debatt efterlyser, nämligen entreprenörers risktagande. Till diskussionen hör den så kallade försiktighetsprincipen och föreställningen om hur ”hållbar utveckling” uppnås; båda begreppen bygger på en definition av risk som inte beaktar de långsiktiga ekonomiska konsekvenserna av alltmer långtgående regleringar. Patrick Tyrrell och Anthony Kim vid tankesmedjan Heritage Foundation påpekar att statliga försök att främja innovation inom specifika industrier – även de mest välmenande försöken – ofta belönar företag och produkter som redan är väletablerade. Detta skapar hinder för nya företag och produkter. Om europeisk samhällsstyrning stelnar i ambitionen att undvika risktagande, riskerar den långsiktiga utvecklingen sannolikt att bli fattigare och fylld av negativa överraskningar. Som Mitch Daniels konstaterade: ”Den största risken är att vi slutar ta risker”. https://www.svd.se/europa-maste-vaga-ta-fler-risker

Längtan efter det oförklarliga (SvD 6 juni)

Längtan efter det oförklarliga Janerik Larsson USA har under lång tid spenderat omfattande resurser på att undersöka rapporter om ufon, ”oidentifierade luftburna fenomen”, och på att söka efter potentiellt liv på andra planeter. Under 2007, till exempel, satsade den amerikanska försvarsmakten 22 miljoner dollar på att undersöka ufo-rapporter. Under de senaste veckorna har amerikanska medier också ägnat stor uppmärksamhet åt ufon, i väntan på en kongressrapport på samma tema som förväntas presenteras i sommar. Varför detta amerikanska intresse för det utomjordiska? Ett svar är att USA är världens militära stormakt, och att potentiella hot mot denna maktposition från okända fenomen av något slag tas på stort allvar. Efter Sovjetunionens fall och kalla krigets slut har USA inte mött hot av liknande slag. Det finns nu därför olika starka intressen som engagerat sig i frågan om hotande krafter som kan vara i besittning av utomjordisk militär teknologi. I USA har det sedan 1940-talet av och till försiggått sådana undersökningar. Nättidningen Politico har ägnat frågan ett mycket omfattande reportage för att försöka förklara frågans aktualitet i dag. Den republikanske senatorn Marco Rubio citeras: ”Det är något som flyger över våra militärbaser. Men militären vet inte vilka som flyger dessa. De vet inte vad det är. Detta är ett problem. Vi måste ta reda på vad det är.” Rubio lär för övrigt återkomma som tänkbar republikansk presidentkandidat. Politico-reportern Bryan Bender påpekar att den person som längst och mest energiskt drivit ufo-frågan är Robert Bigelow, en rik fastighetsmagnat i Nevada. Bigelows intresse härrör från upplevelser som äldre släktingar berättade för honom när han var tre år gammal. Han startade 1995 en tankesmedja som dels ägnar sig åt de okända flygande föremålen, dels åt frågan om människans medvetande efter döden. Den andra viktiga faktorn bakom det stora amerikanska intresset för dessa fenomen utgörs av att tron på intelligent utomjordiskt liv fyller en funktion som överensstämmer med många amerikaners gudstro. Amerikanska Vox har kopplat samman detta i artikeln ”Den nya amerikanska ufo-religionen” som bland annat nämner professorn i religionsvetenskap, Diana Walsh Pasulka, och hennes bok om religion och ufo, ”American cosmic: Ufo:s, religion, technology” (2019). Pasulkes poäng är att föreställningen om ufo-förekomster säger mycket om dagens amerikanska kultur och vilka skiftande roller religion och teknologi har fått. Frågan hon adresserar är vilken roll oförklarliga fenomen spelar för att skapa myter och religiösa föreställningar. I New York Times har psykologiprofessorn Clay Routledge skrivit om hur föreställningar om förekomsten av ufon kopplas till religiösa föreställningar. På 1980-talet förekom mycket skriverier om amerikaner som rapporterade att de blivit bortförda av utomjordingar. Under de senaste decennierna har andelen amerikaner som tror på Gud sjunkit. Samtidigt visar opinionsundersökningar att en tredjedel av amerikanerna i dag tror att några av de ufon som rapporterats, har varit utomjordiska rymdskepp. Detta är nog inte en slump. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler krönikor på SvD.se/av/janerik-larsson

Entreprenören är inte farlig (Svensk tidskrift 4 juni)

Entreprenören är inte farlig Av Janerik Larsson | 4 juni 2021 I amerikansk samhällsdebatt dyker det inte så sällan upp citat som hämtats från H.L. Mencken (1880 – 1956). Mencken är känd för sina nästan alltid cyniska men oftast insiktsfulla kommentarer – ofta relevanta inte bara under hans tid utan även idag. Ett sådant Mencken-citat som dyker upp nu är detta: “The purpose of practical politics is to keep everybody afraid all the time.” Stämmer det att effektiv politik syftar till att se till att alla är uppskrämda hela tiden? Den som svarar instämmande lutar sig förmodligen på föreställningen att politikerbudskapet till allmänheten handlar om att se till att hot och problem undanröjs. För att det ska bli effektivt är det givetvis nödvändigt att hotbilden sprids effektivt. Då kommer man till nästa steg: mediernas roll. Logiken här är i princip densamma. Hotbilder säljer. Här har givetvis de sociala mediernas genombrott ytterligare förändrat kartan. Det är inte så ofta man på Twitter eller Facebook möter budskap om att läget är positivt, att utvecklingen faktiskt i huvudsak går i rätt riktning. Människans skräck för människan är en avgörande faktor både för politik och media. Vårt bristande förtroende för människan kan ju lätt hänvisa till allt elände som ägt rum och äger rum. Det må vara koncentrationsläger, världskrig, utdragna inbördeskrig eller något annat vedervärdigt. Men en bild av människan som renodlat förödande förklarar inte allt gott som världen upplevt under de senaste århundradena. Om dessa nu hotas är givetvis en befogad fråga. Men en hypotes värd att pröva handlar om vad som i så fall är det riktigt problematiska hotet. Det kan ju mycket väl vara så att de positiva krafter som präglat människan under den epok vi befinner oss i är det riktigt viktiga, riktigt intressanta. Men detta kan så lätt hamna i skymundan för bilden av de destruktiva krafter som politiker och medier använder för att stärka sin makt och sina materiella intressen. Här kommer bilden av entreprenören in. Entreprenörskapet handlar ofta om en ”kreativ förstörelse” enligt Joseph Schumpeters berömda analys – men resultatet är oftast gott. Man kan lätt lika med föreställningar om det hade varit bättre om ny teknik inte kunnat frambringa vaccin mot covid-19 eller något annat av allt det nya och goda som vi ser runt om oss. Men ur politikerns eller mediemakthavarens perspektiv är det lättare att nedvärdera entreprenören än att lyfta fram det goda som företagandet hela tiden skapar. Politikerna och medievärlden har under senare decennier kompletterats av nya makthavare som sällan utsätts för en gedigen granskning: lobbyorganisationerna. En mycket mäktig del av det systemet är EU-finansierade eller – i USA – finansierade av stora stiftelser som efterhand fått ledningar som inte syftar till att bidra till att lösa de problem som de en gång skapades för att granska utan som nu driver egna maktagendor för att få expandera sina verksamheter. Den spänning som idag finns i politiken i många länder handlar inte minst om den mellan sådana elitinstitutioner (politiker, medier, lobbyorganisationer) å ena sidan och de delar av medborgarna som inte upplever att deras intressen beaktas. Den enskilde företagaren har här en intressant roll. Företagens organisationer söker bevaka företagarnas intressen, men i spelet med politiker, medier och lobbyorganisationer med företagsfientliga agendor är situationen komplicerad. Det handlar inte minst om det som händer i en tidsperiod då ”alla” enats om en viss bild av stora samhällsproblem. Då är det inte lätt för en företagarorganisation att behålla det långa perspektivet, insikten om vad som är bra för utvecklingen på sikt. Då krävs det ett ledarskap som tål en tids motvind. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv https://www.svensktidskrift.se/entreprenoren-ar-inte-farlig/