Janerik Larsson:Hovet i Vita huset

Bret Stephens har länge varit den intressantaste kolumnisten i Wall Street Journal. Han har nu lämnat WSJ för att i stället skriva i New York Times. Hans första krönika i NYT är vass och tänkvärd, en varning till alla de som använder den s k klimatfrågan som närmast en sekulär religion med enkla svar.

Men det kan idag när så mycket i medierna handlar om president Trumps första hundra dagar finnas goda skäl att påminna om Stephens insiktsfulla krönika från januari där han berättar för Angela Merkel om hur man ska se på Trump i Vita huset.

I FT Weekend skriver Demetri Sevastopulo träffsäkert om ”The court of King Donald”.

Här vad jag skrev om Stephens krönika på samma tema - alltså skriven innan Trump ens tillträtt som president.

Samling kring hovet i Vita huset

Bret Stephens har idag en magnifik krönika i Wall Street Journal där han ger lästips till Angela Merkel och andra i den internationella storpolitiken som vill söka förstå sig på USAs nye president.

Han rekommenderar bland annat böcker om kung Henrik VIII och dennes hov.

De som tror att den nya administrationens regeringsmedlemmar kommer att ha något sakpolitiskt inflytande har missat grundfakta, skriver han och beskriver kung Donalds hov:

The Trump presidency is not an administration in the usual sense. It’s a royal court. The family rules. Bloodlines count. Princes and princesses wield real political power and guard the king’s treasures. Proofs of loyalty are delivered in the coin of conspicuous flattery and aggressive denunciation of critics. A suspicious, prickly and capricious ruler relies on confidants, not ministers, and treats his parliament with disdain. Queens from foreign lands come and go.

Det handlar inte om en vanlig regering utan om ett kungligt hov där familjen styr.

https://www.svd.se/hovet-i-vita-huset/i/senaste/om/ledare

Bortom de enkla slagordslösningarna

Ett sätt att se kombinationen av högerpopulistisk attraktivitet (SDs stabila opinionsstöd t ex) och socialdemokratins oförmåga att attrahera väljare kan vara att båda fenomenen handlar om medborgarnas växande misstro mot politiska slagordsmässiga lösningarna.

Karin Pettersson, Aftonbladets politiska chefredaktör, är tjänstledig för att studera på Harvard. Men hon skriver idag om den amerikanska politiska situationen. Hon söker politiska lösningar men kan inte avläsa några tecken på sådana. Hon slutar med en suck, det är ingen som ”orkar erbjuda” sådana politiska alternativ.

Gillian Tett, USA-chef på Financial Times, skriver i FT Weekend om två amerikanska bestsellers. Den ena (”Old School”) handlar om vikten att återvända till traditionella värderingar som hövlighet. Den andra är ”Hillbilly Elegy” av JD Vance som tidigare uppmärksammats i SvD bland annat av Tove Lifvendahl. Jag har också skrivit om den tidigare.

Vance bygger sin bok på sin egen livsresa från en optimalt dysfunktionell uppväxtmiljö till examen från Yale och advokatjobb . Han tror inte på de stora politiska lösningarna typ radikal omfördelning av det slag som t ex Thomas Piketty och andra vänsterpersoner argumenterat för.

De lösningar han ser för den socialt problemfyllda vita amerikanska arbetarklassen är i grunden desamma som sedan länga anförs som lösningar för den socialt utsatta delen av de svarta amerikanerna. Det är de små, konkreta stegen som inte minst bygger på engagemang från företagsamheten för att bygga stabila samhällen.

Inför den stora utmaning som utgörs av invandringsvågen här hemma är jag övertygad om att inte finns en Lösning och knappast ens särskilt många politiska lösningar – knappast alla de repressiva åtgärder som nu desperata politiker och debattörer pläderar för i sitt sökande efter an quick fix – utan att det handlar ytterst om ett starkt civilsamhälle och traditionella värderingar.

Så lätt, så svårt.

Det kan vara så att många medborgare i många länder insett detta och att reaktionen mot politik ytterst handlar om den insikten.

https://www.svd.se/bortom-de-enkla-slagordslosningarna/i/senaste/om/ledare

Var Trump bästa alternativet?

Det skrivs många kritiska artiklar idag om USAs president. Han sågas både av Carl Bildt i Dagens Industri och Göran Rosenberg i Expressen.

Men eftersom jag gärna lyfter fram de som tänker annorlunda kan jag idag inte låta bli att citera Andrew Sullivan som i tidskriften New York ställer frågan om Trump trots allt inte var ett bättre val än Hillary Clinton.

Her incompetence and indecision would have given the GOP even more political oxygen; a Republican House would have stymied her even more effectively than it did Obama; her unfavorables would have gone through the roof; and it could have been an ugly death spiral for the Democrats. (The latest polls showing considerable dissatisfaction with Trump nonetheless show that in a rematch, he would actually do better today against Clinton than he did last November.)

Instead, we have a manifest and brutal exposure of the stark promises Trump made, and of the incoherence and shallowness of so much of the Republican agenda. I still would never have risked putting this menacing clown into the Oval Office. But in the long run, if catastrophe doesn’t strike, it might even be better for the future health of our politics that Clinton is not president. Maybe the American people are not so crazy after all.

Sullivan tror alltså att Clinton kunde blivit en än sämre president - av olika skäl - men att om inte Trumps presidenttid leder till en ren katastrof så kommer det amerikanska folket nog med tiden ta sitt förnuft till fånga.

Kanske det...Om detta med väljarna skrev jag en kommentar igår. Här.

https://www.svd.se/var-trump-basta-alternativet/i/senaste/om/ledare

Janerik Larsson:DeMint tvingas lämna Heritage

Jim DeMint som varit VD för den konservativa amerikanska tankesmedjan The Heritage Foundation sedan grundaren Ed Feulner drog sig tillbaka 2013 väntas enligt uppgifter i Politico och New York Times tvingas lämna organisationen inom kort.

DeMint var en Tea Party-senator på yttersta högerkanten och under hans år har Heritages position som en seriös tankesmedja krossats. I stället har Heritage blivit en kampanjorganisation utan respekt för fakta.

Om DeMint nu verkligen lämnar kommer det sannolikt att ta många år innan Heritage kunnat återuppbygga en position som liknar den man hade under Feulners tid.

Heritage var då ingalunda okontroversiell men genererade intressanta analyser och politiska förslag som oftast hade fokus inte på förslagens partipolitiska hemvist utan på sätt att lösa genuina samhällsproblem.

Som den extrema republikanska högerns språkrör har Heritage blivit ointressant och andra tankesmedjor i den amerikanska huvudstaden har blivit mycket intressantare för samhällsdebatten.

https://www.svd.se/demint-tvingas-lamna-heritage/i/senaste

Janerik Larsson:De okunniga väljarna

Den amerikanske statsvetaren och filosofen Jason Brennan var nyligen i Stockholm och presenterade sin bok ”Efter demokratin” (Timbro). Det amerikanska originalet har en vassare titel:”Against Democracy”.

Jakob Stenbergs podcast Kongressen passade på att intervjua Brennan. Rekommenderas!

En intressant illustration till en av Brennans utgångspunkter - väljarnas okunnighet - gavs nyligen i ABCs talkshow ”Jimmy KImmel Live”. En reporter skickades ut och ställde frågan till medborgare på gatan om de föredrog ”ObamaCare” eller ”Affordable Care Act”.

Man behöver inte ha följt med mycket i amerikansk samhällsdebatt för att veta att Affordable Care Act är den hälso- och sjukvårdsreform som i efterhand kom att kallas ObamaCare efter presidenten som signerade lagen den 23 mars 2010.

Men ingen av de tillfrågade väljarna hade en susning om detta och de uttalade sig tvärsäkert om att det föredrog det ena (oftast ACA) framför ObamaCare.

Intervjuerna är mycket roande och tänkvärda.

En slutsats jag drar är att Affordable Care Act låter som något man får gratis medan ObamaCare varit föremål för en så intensiva republikanska attacker ända sedan 2010 att det inte är att undra på att det begreppet låter mindre tilltalande.

Fareed Zakaria skrev nyligen om amerikanernas förhållande till staten i en mycket tänkvärd krönika.

”While there are plenty of problems with Washington, the real reason so little gets done there is that the American people have wildly contradictory desires. They want unlimited amounts of health care, don’t want to be denied such care because they are sick (have “preexisting conditions”) and yet expect that costs should plummet. They want government out of their lives but revolt at the prospect of any slight cuts to its largest programs (Medicare, Social Security) or the removal of tax benefits for health care and home mortgages.”

Kort sammanfattat:

Amerikanerna har enorma krav på statliga insatser men är helt ovilliga att finansiera dessa med skattemedel.

Den som är intresserad av att fördjupa sig i ämnet rekommenderas läsa Eugene Steuerles bok ”Dead Men Ruling”.

https://www.svd.se/de-okunniga-valjarna/i/senaste

Janerik Larsson:Att mäta samhällsoro

Jag läste i Medievärldens nyhetsbrev en mycket uppjagad kommentar signerad Mikael Marklund om att medierna inte tar medborgarnas samhällsoro på allvar.

Jag är ganska skeptisk till opinionsundersökningar i allmänhet och i synnerhet när de tillfrågade får ta ställning till på förhand formulerade svar.

Det intressanta med SOM-institutets undersökning om samhällsoro är att man också har en öppen fråga och resultatet där skiljer sig ganska rejält från när svarspersonerna får svara på förformulerade frågor.

Jag fäster betydligt större tilltro till den öppna frågan och noterar då att det endast är ”integration/immigration” som får höga siffror. Men även där noteras en viss nedgång - från 28 till 25%.

I övrigt är det EU/internationella frågor som gått upp från 6 till 7%, lag och ordning som ökat från 2% till 6% och miljö som minskat från 6% till 4%. Noterbart är att arbetsmarknad och ekonomi båda blivit mindre oroande (från 6 till 3%) respektive 4 till 3%.

Med mitt sätta att läsa de öppna frågorna drar jag en helt annan slutsats än Marklund, nämligen att kvalitetsmedierna breda täckning av samhällsfrågor är högst adekvat.

Min egen erfarenhet av opinionsundersökningar är att öppna frågor och fokusgrupper ger en betydligt bättre vägledning än undersökningar med förformulerade frågor. De senare undersökningarna leder ofta till konventionella, ointressanta svar eller till de svar som undersökningens beställare önskat.

https://www.svd.se/att-mata-samhallsoro

”Början på vit slavhandel”

En ledande socialdemokrat i Söderhamns kommun, Lennart Gard, sa nyligen i en debatt som Lars Beckman (m) redovisade i riksdagens frågestund igår att välfärdsföretagen utgör ”början på vit slavhandel”.

Beckman ställde frågan till statsrådet Ardalan Shekarabi om denne ansåg språkbruket lämpligt.

Statsrådet svarade inte på frågan.

Patrik Oksanen i Hela Hälsingland kommenterade:

Vad tänker Gard kalla för vit slavhandel härnäst?

Är det vit slavhandel när privata utförare snöröjer åt kommunen?

Är det vit slavhandel när NCC ska bygga bandyhallen i Söderhamn?

Är det vit slavhandel när kommunen upphandlar vem som ska bygga gång- och cykelvägen i Söderala samt längs väg mellan Söderhamn och Florhed?

Att utförare i "mjuka sektorer" kan få vissa personer, likt Lennart Gard, att helt tappa fattningen är märkligt. Är det för att det är en könsfråga?

Det är långt till valdagen den 9 september 2018.

Man kan fråga sig hur långt den från Vänsterpartiet lånade socialdemokratiska vokabulären ska gå fram till denna dag.

https://www.svd.se/borjan-pa-vit-slavhandel/i/senaste

Janerik Larsson:Lösningar på världens flyktingkris

Paul Collier och Alexander Betts - båda professorer på Oxford University - har fått stor uppmärksamhet med anledning av den gemensamma boken ”Refuge: Transforming a Broken Refugee System”. (Refuge = tillflykt.)

Nyligen intervjuades Collier i BBCs program Hard talk.

I den brittiska tidskriften Prospects majnummer skriver Alexander Betts i en kort, koncis artikel om bokens förslag.

Hela flyktingsfrågan så som den nu debatteras är felformulerad. I Europa finns skräcken för flyktingarna, i Turkiet och Kenya handlar det om oron för kostnaderna, Både till vänster och höger kom debatten handla om rätten att migrera, om vi i Europa skulle öppna gränserna för många muslimska migranter.

Flyktingarna handlar inte om migration. Flyktingar behöver säkerhet på platser där deras liv kan återställas till normalitet så snabbt som möjligt.

De flesta flyktingar vill inte migrera. Flykten från Syrien till Europa är ett resultat av att alltför litet gjordes för att skapa säkra platser (safe havens) närmare hemlandet. När Libanon, Jordanien och Turkiet införde restriktioner började flykten över Medelhavet till Europa.

För varje £ som EU-länder spenderar på asylsökande spenderas mindre än 1p på flyktingar i grannländerna. I Turkiet, som har tagit emot fler flyktingar än något annat land i världen, så är det mindre än 10% av dessa som får något bistånd.

Flyktingfrågan handlar enligt Betts om tre fundamentala frågor:

1. Säkerhet, mat, kläder och boende, Men flyktinglägren som byggts under många år är omänskliga, I Dadaab-lägren i Keny bor sedan 1992 350 000 somaliska flyktingar som varken får arbeta eller lämna lägren.

2. Autonomi. Möjliggöra för flyktingarna att försörja sig själva. Det är med undantag för Uganda få länder som gett flyktingarna den möjligheten.

3. En väg bort från lägren. Dagens system för flyktingar att lämna lägren är otillräckligt koordinerade mellan världens rika länder, Det finns olika vägar som bör användas (studentvisa, arbetskraftsmigration mm).

Betts pekar på att 90% av världens flyktingar idag lever i utvecklingsländer och att det är 10 av dessa länder under utveckling som idag har att hantera 60% av världens salla flyktingar.

Betts pekar på vikten att näringslivet engageras för att hjälpa till att lösa flyktingarnas svåra situation. Det handlar om att skapa jobbmöjligheter,

På 1990-talet finansierade EU-medel Mexicos utveckling av Yucatanhalvön genom att flyktingar från Guatemela fick status som arbetskraft. Uganda driver liknande projekt som gynnar både flyktingarna och värdnationen, Liknande försök pågår nu i Jordanien och Etiopien. Detta kräver ekonomiskt stöd och en förmåga till politiska förhandlingar som är en kompetens som de stora humanitära organisationerna idag saknar.

”Wrested back from complicating and extraneous debates on globalisation and the right to migrate, we can begin to re-imagine a refugee system that reconciles refuge with democracy”, slutar Betts artikel.

Frigör debatten om tillflykt från diskussioner om globalisering och rätt att migrera så kan man börja föreställa sig ett system för tillflykt som förenar tillflykt med demokrati.

Om man tänker på den svenska debatten idag så borde den handla mera om tillflyktsfrågan som inte har uppmärksammats tillräckligt i svensk debatt. Det skulle göra att vårt fokus på en svårlöst integrationsproblematik (som Betts/Collier inte skriver om) skulle tillföras ett viktigt perspektiv.

De brittiska professorerna utgår från att de flesta som söker tillflykt i andra länder vill tillbaka till hemlandet och om det inte går ska det därför skapas människovärdiga livsbetingelser för dem så nära hemlandet som möjligt.

Detta är inte i fokus i vår debatt, men jag tror att det perspektiv som ”Refuge” pekar på kan göra hela frågeställningen mindre traumatiserande i den svenska politiska debatt där nu även de mest sällsamma skenlösningar (typ fotboja) hamnat i centrum

https://www.svd.se/losningar-pa-varldens-flyktingkris/i/senaste/om/ledare

Varning för hysteri

Jag har då och då återkommit till min förundran inför de enligt min mening ofta hysteriska reaktionerna på vad som sker i samtiden. De har ofta tett sig helt historielösa.

En annan som reagerat på detta sätt är den danske tidigare Venstre-partiledaren, tidigare utrikesministern och tidigare ordföranden i det europeiska liberala partiet ELDR Uffe Ellemann-Jensen som i Berlingske röt till mot de danska politiker som blev smått hysteriska inför uppgifter om att ryska hackare tagit sig in i det danska försvarets datorer.

Berlingskes rubrik:

Uffe Ellemann til bekymrede politikere: Tag nu at blive lidt voksne - det er det rene hysteri

Han säger bl a detta i den läsvärda intervjun:

Det her er ganske banal spionage. Det foregår begge veje, og jeg må sige, at det er lidt latterligt med alle dem, der hidser sig op og siger, at nu skal vi protestere.

Når det gælder spionage, så prøver alle at følge med i, hvad alle går og foretager sig. Hvis man ikke gør det, så er man uforsigtig og uprofessionel.

Det er nyttigt for Vesten, at Rusland spionerer os. De er blevet så paranoide i Rusland, at de tror, vi altid går og pønser på at overfalde dem. Så kan de spionere os og opdage, at det ikke er tilfældet.

Selvfølgelig er der også allierede lande, der spionerer Danmark, og selvfølgelig lytter vi også med på andre. Det ville da være uansvarligt andet.

https://www.svd.se/varning-for-hysteri/i/senaste

Donald Trump inför riksrätt?

Kommer president Trump att ställas inför riksrätt? Jonathan Bernstein som sammanställer Bloombergs View Early Return (en utmärkt gratisservice för USA-nördar) skriver såhär:

We're not apt to actually get an impeachment unless either Trump becomes far more unpopular than he is now or something far more blatant is uncovered. However, the fact that the president has committed impeachable offenses gives Congress terrific leverage against him, if they choose to use it.

Alltså: kongressen får alltmer material som skulle kunna användas i en riksrättsprocess men då måste presidenten först bli mycket mindre populär.

Man ska inte glömma att kongressens båda kamrar har republikansk majoritet och makthavare i den amerikanska huvudstaden skulle inte ha det lätt att angripa en president som valts just på löftet att bekämpa amerikanska huvudstadsmakthavare.

Harvardprofessorn Noah Feldman skriver återkommande om sådant som skulle leda till en fällande riksrättsdom. Här senaste.

https://www.svd.se/donald-trump-infor-riksratt

Näringslivets opinionsbildning

 ”I ett politiskt landskap där populära utspel sker på bekostnad av en långsiktigt hållbar ekonomisk politik, måste näringslivets företrädare visa att de och allmänheten har gemensamma intressen.

Profilerade företrädare för näringslivet behöver tala mer om varför det är lika viktigt för varje enskild svensk som för en kapitalägare med frihandel. Men också att individens egen försörjning är en förutsättning för budgetbalans och offentligt finansierad välfärd.”

Dessa kloka ord är hämtade från ledaren i Dagens Industri idag.

Eftersom jag ganska länge varit engagerad i näringslivets opinionsbildning kan jag bara applådera denna insiktsfulla kommentar.

DI skriver också:

”Företagare ska inte bli politiker, de är skolade i en annan kultur, men de kan utveckla sin roll i samhället. Skadorna av en period av potentiell politisk instabilitet kan begränsas om näringslivet förankrar sin verksamhet bättre hos allmänheten. ”

DIs ledarskribent syftar på ledare i storföretag och börsbolag, men jag tror att det är mycket viktigt att komma ihåg att en effektiv opinionsbildning av det slag som DI efterlyser inte enbart kan handla om sådana företrädare som har tillgång till den nationella debattagendan.

Sveriges småföretagare är ett unikt styrkebälte som inte minst på senare år utökats med många ”gaseller” för att använda DIs språkbruk. De har möjlighet att agera lokalt och regionalt - inte sällan också nationellt - och de har en unik trovärdighet när de relaterar samhällsfrågor till sin konkreta verklighet.

Vi lever i en tid då stora organisationer ofta ifrågasätts eller präglas av inre spänningar. I det läget är det verkligen betydelsefullt att många i företagar-Sverige lyssnar på denna maning till upplysningsverksamhet om hur välståndet skapas.

Som DI påpekar har näringslivets opinionsbildning ofta aktiverats när man ställts inför konkreta hot. Nu handlar det om något nytt och faktiskt viktigare, nämligen en positiv pedagogik som inte riktar sig mot konkreta politiska hot utan om det hot som utgörs av om medborgarna inte inser varför ett livskraftigt närtingsliv är en nationell livsnödvändighet.

https://www.svd.se/naringslivets-opinionsbildning

Tony Blair om brittiska valet

Isin kommentar till nyvalet i Storbritannien påminner Tony Blair om ett viktigt faktum som helt försvunnit i den brittiska EU-debatten.

Det var Thatcher-regeringen som hade en nyckelroll på 80-talet för att skapa den inre marknad som britterna nu ska lämna om Brexit-folkomröstningens utslag ska fullföljas vilket May tycks vara helt inställd på.

Essentially, and never forget this was an original achievement of the Thatcher government of the Eighties, we created one supra-national market which was a vast facilitation of economic activity. It was something hugely superior to an ordinary free-trade agreement. It was unique.

(Min översättning:Glöm inte att det var ett resultat av Thatcher-regeringen  på 1980-talet när vi skapade vi en över-nationell marknad som var en enorm förbättring för ekonomin.  Det var helt överlägset ett vanligt frihandelsavtal. Det var unikt.)

Men nu ska UK lämna detta och sedan på något sätt söka undgå de nackdelar som då ofrånkomligen uppstår.

Blair konstaterar att det May och britterna nu ställs inför är en förhandlingsprocess som sannolikt är a choice between bad and downright ugly.

Blairs artikel är högst läsvärd. Han har inte gett upp hoppet om att förnuftet i nationen ska återställas och har därför startat en ny tankesmedja som är väl värd att följa.

https://www.svd.se/tony-blair-om-brittiska-valet/i/senaste/om/ledare

Behöver vi verkligen mera politik?

Hur mycket politik behöver vi?

Den i särklass mest spridda kommentaren till Theresa Mays beslut att utlysa nyval den 8 juni kom på BBC som intervjuade Brenda från Bristol som upprört utbröt:

Not another one! I can’t stand it! There is too much politics going on!

Det finns å andra sidan de som på olika sätt argumenterar för att medborgarna på olika sätt ska involveras mera i politik. Som om politik vore ett egenvärde.

Men kanske är det inte alls rätt väg?

Jag skrev nyligen om en krönika i Financial Times signerad Janan Ganesh.

Vad beror de många arga väljarnas ilska mot eliterna på?

Hans svar är eliterna inte är kraftfulla som förr utan alltför kraftlösa och handlingsoförmögna.

Angry voters do not want a putsch against elitism. If anything, they want its restoration. They see modern elites as lax parents, not strict ones, unconscionably passive during the past few decades of foreign economic competition and breakneck social change. They demand proper elites, elites who use their power.

De arga väljarna vill inte ha en kupp mot elitismen. Om något, de vill ha elitismen restaurerad. De vill ha den ordnade värld de växte upp i, när visst centralstyre garanterade säkra jobb och välbekanta grannskap. De ser moderna eliter som slappa föräldrar, inte strikt sådana, eliter som varit passiva under de senaste decennierna av utländska ekonomisk konkurrens och halsbrytande social förändring. De kräver riktiga eliter, eliter som använder sin makt.

2016 krävde väljarna inte att eliterna skulle abdikera och lämna ifrån sig makten. De bestraffade eliterna för att de abdikerat från makten.

Lösningen på den fråga Ganesh ställer är knappast mera politik utan snarare Brendas reaktion.

I samma tidning skrev Sebastian Payne (som nyligen lämnade The Spectator för FT)  om den utvärdering av förra årets Brexit-folkomröstning som parlamentets Public Administration Select Committee publicerat.

”It concludes that calling the vote on EU membership was a ’bluff call’ and the lack of thorough preparations for a Leave outcome by then-prime minister David Cameron was ’at best naive and at worst negligent’.

Hans slutsats är att “the government should realise there is no need for yet more divisive referendums”.

Det är viktigt att nu noga granska den argumentation från olika hall som går ut på att landet sköts bättre om vi får mer politik.

Hans Bergström skrev nyligen i en sedvanligt högst läsvärd kommentar till Skolkommissionens förslag om detta andra perspektiv – att medborgarna eftersträvar egenmakt i stället för att underställa politiker besluten om hur livet ska utformas.

Bergström lyfter fram förslaget om lotteri som urvalsprocess för skolval:

”Förslaget om lottning har djup innebörd. Lottning är det yttersta utslaget av ett samhälle där familjerna berövats all egenmakt, där de av staten förs till ”inlärd hjälplöshet”. Termen ”inlärd hjälplöshet” går tillbaka till experiment som psykologen Martin Seligman gjorde för nu exakt 50 år sedan. Försöksdjur lärde sig att om de tryckte på en knapp fick de mat, och på en annan knapp i stället en elektrisk stöt. Men så växlade försöksledarna knapp, så att djuren inte längre förstod någonting. Efter en tid gav de upp, blev helt apatiska och föredrog att svälta sig till döds. Hos människor för inlärd hjälplöshet ofta till depression.

Professor David Magnusson förde vidare analysen av inlärd hjälplöshet i svensk samhällsdebatt, bland annat om skolan. Han visade att människor har ett starkt behov av dels prediktiv kontroll – att förstå logiken hos omgivningens regler – dels handlingskontroll, dvs att med egen handling kunna påverka ens utfall. Lottning till utbildning upphäver båda typerna av kontroll. Den leder till en känsla av uppgivenhet, värre än maktlöshet, hos människorna.

När begreppet ”egenmakt” introducerades i svensk samhällsdebatt var det med två unga socialdemokrater som särskilt drivande. Den ene var Karl-Petter Thorwaldsson, under hans tid som SSU-ordförande 1990-95. Den andre var Tomas Eneroth, som kom med en bok om egenmakt 1993.

En statlig utredning tillsattes, ”Egenmaktsutredningen”, som presenterade sitt betänkande 1996 (SOU 1996:177): ”Egenmakt – att återerövra vardagen”. Utredningen konstaterade: ”Så länge lösningarna konstrueras av `någon annan´ blir medborgaren kontrollerad. Det ligger i sakens natur. När medborgaren tillåts/återerövrar initiativet uppnås egenmakt.”

Skolkommissionens majoritet visar ingen förståelse för socialpsykologin i att ersätta begripliga system med tombola; den berör inte ens denna aspekt. Inom politiken är Thorwaldsson i dag LO-ordförande, Eneroth gruppledare för Socialdemokraterna i Riksdagen.

De var delar av en frihetlig våg under några korta år efter Berlinmurens fall. Nu är det andra toner. Rätt utfall, sett från elitens systemtänkande, har för vänstern blivit viktigare än familjers egenmakt.”

https://www.svd.se/behover-vi-verkligen-mera-politik/i/senaste

Liberalismens kris - nu igen?

Det bara rasar in artiklar om liberalismens kris eller om kapitalismens kris eller marknadsekonomins kris etc.

Två amerikanska professorer (Jeff D. Colgan och  Robert O. Keohane) skriver i nya Foreign Affairs:

Like it or not, global populism has a clear, marketable ideology, defined by toughness, nationalism, and nativism: “America first” is a powerful slogan. To respond, proponents of an open liberal order must offer a similarly clear, coherent alternative, and it must address, rather than dismiss, the problems felt keenly by working classes.

(Min översättning) Gilla det eller inte, global populism är en tydlig,  ideologi som marknadsförs som, definierad av beslutsamhet, nationalism och nativism: "Amerika först" är ett starkt slagord. För att svara måste förespråkare av en öppen liberal ordning erbjuda ett lika tydligt, sammanhängande alternativ, och det måste ta itu med, snarare än att avfärda, problemen som arbetsklassen känner.

I senaste Axess pläderar professor Paul Collier i en längre essä för ”den nya pragmatismen”. Hans sammanfattning tycker jag är detta stycke:

Socialdemokratin kan med rätta anklagas för att ha varit socialt patriarkalisk. Staten förmodades veta bäst, men tyvärr gjorde den inte det. I brist på ett bättre uttryck tänker jag på den pragmatiska politik som jag här har lagt fram som socialt matriarkalisk. I den här modellen skulle staten vara aktiv på både det ekonomiska och det sociala området, men den skulle inte öppet ge sig själv makt. Dess skattepolitik skulle hindra de mäktiga från att lägga beslag på privilegier hellre än att mjölka de rika på deras inkomster för att hjälpa de fattiga. Dess regler skulle ge dem som blir lidande av den ”kreativa förstörelsen” makt att kräva ersättning hellre än att försöka motverka just den process som gör kapitalismen så oerhört dynamisk. Dess inkluderande nationalism skulle vara en sammanbindande kraft som ersätter betoningen av det ständiga missnöjets splittrande identitet. Dess samhällsingripanden skulle försöka hjälpa till att stötta stressade familjer hellre än att själv anta rollen som förälder.

Den sortens pragmatiska politik skär tvärs över vänster–högerskalan som präglade det förra århundradet. Ytterkanterna kommer att försöka kritisera det pragmatiska i den socialt matriarkaliska politiken som en ulv i fårakläder.

Collier kommenteras i Axess av Peter Santesson och Fredrik Erixon. Erixon tar upp Tyler Cowens mycket intressanta bok ”The Complacent Class”. Han hade kunnat nämna sin egen och Björn Weigels nya bok The Innovation Illusion.

Erixons replik till Collier slutar så här:

Collier erbjuder pragmatism – eller den ”hårda mitten” – som politiskt motgift till revolterna. Jag tror detta ger patienten, som Döbeln vid Jutas, en morgondag som är sjufalt värre. Revolten är, åtminstone till en del, reaktionen på en politik som sökt minska pluralismen i en tid av ökande variation i vad människor tänker och tycker. Ilskan mot eliten är inte en efterfrågan på mer ängsligt tassande i mitten. Det är heller inte en efterfrågan på extremer – eller politiker som reducerar komplicerade frågor till lättuggade proteiner. Revoltörerna söker snarare kärva politiker med tydliga mål och mod att erkänna misstag.

Tänk, kan revolten bäst bekämpas av politiker som faktiskt står för något?

Cowen och ”The Innovation Illusion” pekar på de riktigt viktiga framtidsfrågorna: hur västerlandets välstånd ska fortsätta endast genom att man låtsas tro på föreställningar om att det finns enkla, bekväma vägar framöver.

Mitt perspektiv handlar om själva utgångspunkten i synnerhet för Foreign Affairs-essän. Jag var med som en skeptisk men intresserad betraktare och kommentator av vänsterrevolten som svepte över västvärlden under andra halvan av 1960-talet och som brukar sammanfattas som ”1968”.

Varje tid har sina utmaningar, sina revoltörer i en eller annan riktning. Men jag var då skeptisk till ”erbjudanden” som skulle blidka de upproriska – och förblir skeptisk.

Tala om hur det är, låtsas inte som om det skulle finnas enkla lösningar. Cowen och Erixon/Weigel fokuserar sin kritik just på illusioner om att välstånd kan köpas för ett billigt pris.

Så är det kanske under korta tidsperioder, men inte i längden.

”America First” kommer bara att leda till elände och kommer inte att behöva bekämpas med någon sorts acceptans. Och inga andra populister kommer vid makten att erbjuda något som är attraktivt för medborgarna.

https://www.svd.se/liberalismens-kris-nu-igen/i/senaste

”Svart bälte i strukturomvandling”

Ieftermiddag lyssnade jag på närings- och innovationsminister Mikael Damberg som talade på ett seminarium om Sverige i den fjärde industriella revolutionen (arrangerat av Advokatfirman Lindahl).

Damberg talade klarspråk om sin oro för den amerikanska administrationens politik med dess fokus på protektionism och oförståelse för frihandeln.

Det är en högst berättigad oro. Varje dag nås vi av nya initiativ signerade Donald Trump som tydligt markerar en politik som kommer vara djupt skadlig både för USA och världen i övrigt.

Damberg gillar att tala väl om Sverige och svenska företag. Han gläds åt svenska företagsframgångar.

Jag fäste mig vid hans träffsäkra formulering att Sverige har svart bälte i strukturomvandling. Han pekade på det som varit och är centralt för detta nämligen arbetsmarknadsparternas enighet om att inte söka försvara gamla jobb utan verka för omställning och förnyelse.

Damberg pratade entusiastiskt om ett projekt som nu bedrivs för att utgöra en ”testbädd för det nya Sverige” - t ex att pröva robotar i äldreomsorgen.

Damberg borde bjuda in någon från Trumpadministrationen att studera svensk strukturomvandling. Det är ett område där USA har otroligt mycket att lära. I stället för att arbeta för att möjliggöra en sådan låser amerikansk bidragspolitik in arbetslösa i bidragssystem som i det närmaste omöjliggör ett återinträde i arbetsmarknaden genom mycket höga skattekilar.

Men jag kan inte underlåta att vara kritisk. Kanske inte mot Damberg i första hand men väl mot den regering han ingår i.

På hösten 2010 fick svensk samhällsdebatt ett nytt skällsord: ”riskkapitalist”.

Några månader senare började jag skriva boken De nya industrialisterna - riskkapitalet och välfärdsbygget. Det var ett av mina mest intressanta journalistiska jobb. Jag skildrar den oftast mycket framgångsrika utvecklingen i en lång rad företag, riskkapitalisternas så kallade portföljbolag. Jag intervjuade också de som investerar i riskkapitalisternas fonder. I hög grad är det internationella, institutionella investerare som satsar på de framgångsrika svenska riskkapitalföretagen. Det har inneburit en massiv kapitalinvestering under många år i svenska, växande och framgångsrika företag.

Jag intervjuade företrädare för IF Metall och Unionen som i högsta grad bekräftade den bild jag fått av framgångsrik strukturomvandling som möjliggjorts just av private equity-affärsmodellen med oftast helägande av då inte börsnoterade företag. Det är så en viktig del av det svarta bältet i strukturomvandling erövrades.

Men idag driver Stefan Löfven - tidigare IF Metall-ordförande - mot sitt bättre vetande en kampanj mot ”riskkapitalister” även när företagsägandet i företag som svarmålas övergått till börsnoterade företag med AP-fonder och stora svenska institutioner som ägare.

Det är en destruktiv politik, en skadlig politik vars enda syfte är att låta Jonas Sjöstedts retorik styra valkampen inför nästa års riksdagsval.

Tyvärr räknar jag inte med att Damberg ska ha makt att ändra den politiska kurs som socialdemokratin nu lagt fast på s-kongressen. En politisk kurs som i grunden är fientlig mot alla företag oavsett ägandeform.

Men den är likaväl djupt skadlig för svensk ekonomi och Sveriges framtid.

https://www.svd.se/svart-balte-i-strukturomvandling/i/senaste/om/ledare