Trumps 100 första dagar: ”Skakat om världspolitiken och amerikanska folket” (TN.SE)

Trumps 100 första dagar: ”Skakat om världspolitiken och amerikanska folket” Det finns helt klart hot mot den amerikanska demokratin, men det finns skäl att hoppas att systemet håller även framöver, skriver krönikören Janerik Larsson. Journalisten Michael Wolff har skrivit flera böcker om politikern Donald Trump. Hans senaste bok fokuserar på Donald Trumps väg till Vita huset: ”All or nothing – how Trump recaptured America” (Crown Publishing Group). Wolff beskriver hur Trump styrs av en ständig strävan efter att få största möjliga personliga uppmärksamhet. Trump har nu uppnått sitt livs huvudmål att bli den mest kände mannen i världen – en superkändis som ”förutom att införa tullar på import från alla världens länder och hålla invandrare borta” inte har några egentliga politiska mål. ”Präglats av en kanonad av så kallade exekutiva föreskrifter.” Wolff som följt Trump sedan 2015 skriver att han då var charmig på samma sätt som man kan tycka att en självupptagen femåring är charmig. Men 2024 var han, med Wolffs ord, ”småaktig, illvillig, rasande och förorättad”, som Shakespeares kung John. Vi har nu nått fram till de första hundra dagarna av en presidentperiod som avslutas först när näste president, vald i november 2026, tillträder den 20 januari 2027. Dessa 100 dagar har präglats av en kanonad av så kallade exekutiva föreskrifter (executive orders) som skakat om både världspolitiken och det amerikanska folket som knappast var beredd på denna högerradikala och normbrytande stormflod. När konstitutionskonventet var samlat i Philadelphia sommaren 1787 var frigörelsen från Storbritannien inte avslutad och författningen präglas bland annat av insikten att USA:s nya regering behövde en stark exekutiv makt. ”Skapar en situation som utgör en potentiell fara för demokratin.” Presidenten är därför både statschef, regeringschef och överbefälhavare. Att frihetskampens ledare George Washington innehade alla tre rollerna var då helt naturligt. Detta har av och till under de snart 250 år som följt inneburit att USA:s presidenter i praktiken haft en starkare maktposition än de båda andra benen i författningens maktdelning: den lagstiftande makten (kongressen) och Högsta domstolen. Trump som har kontroll över kongressen och som tillsatt tre HD-domare skapar en situation som utgör en potentiell fara för demokratin. Att endast presidenten är folkvald (om än via elektorskollegiet) har fått fler presidenter än Trump att söka använda den exekutiva makten för betydligt mera långtgående åtgärder än vad författningen medger. Det har t ex under Franklin Roosevelt lett till hårda motsättningar mellan presidenten och HD. ”Nästa år nyväljs hela underhuset och en tredjedel av senaten.” Den mest berömda exekutiva förordningen är president Abraham Lincolns avskaffande av slaveriet 1862 (Emancipation Proclamation). President Clintons militära ingripande i Kosovokriget 1999 skedde också i form av executive order– dock kompletterat av en resolution från kongressen. Kongressens svaga ställning idag brukar framhållas som ett problem är den amerikanska demokratin men i november nästa år nyväljs hela underhuset och en tredjedel av senaten. Det kan möjliggöra en bättre balans och kan vara en förklaring till att Trump nu har bråttom. Det grepp om president Trump nu har över det republikanska partiet understryker det faktum att USA inte har politiska partier av samma slag som Europas parlamentariska demokratier. I USA är det samlingen kring en presidentkandidat vart fjärde år som egentligen skapar ”partier”. En förändrad maktbalans i kongressen efter mellanårsvalet nästa höst kan påverka Trumps maktutövning därefter. ”Att Trumps agerande inte markerar minsta tilltro till demokratin hör till bilden av de första 100 dagarna.” Högsta domstolens och de federala underdomstolarnas makt fungerar men tar tid på sig. Det är många av Trumps executive orders som nu fastnat i domstolarna. Det finns helt klart idag hot mot den amerikanska demokratin men att man dock har skäl att hoppas på att systemet ska hålla även framöver. Att Trumps agerande inte markerar minsta tilltro till demokratin hör till bilden av de första 100 dagarna. Hans bristande kunskap om sakfrågor, hans ombytlighet och lättsårade temperament och hans många rådgivare med säregna åsikter bidrar till hoten mot den amerikanska demokratin idag. Då kan man erinra sig att det 1787 i Philadelphia diskuterades att göra George Washington till kung. Det skulle Donald Trump uppenbarligen inte haft något emot. Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom 2021.

Skådespelaren som fällde presidenten (SvD 19 april)

Skådespelaren som fällde presidenten När president Joe Biden möte sin utmanare i CNN-debatten i Atlanta visade Biden att han inte hade personliga förutsättningar att fortsätta som president. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Sedan Theodor H Whites klassiska ”The making of the president 1960” om valrörelsen som gjorde John Kennedy till president, har det blivit tradition att det ska komma ut böcker om den senaste presidentvalskampanjen i början av året därpå. I dag är det främst journalisten Michael Wolffs böcker man bör läsa om man ska få en känsla för det kaos som nu råder i Vita huset där den i sak okunnige Trump omges av ofta lika okunniga jasägare. Hans senaste bok fokuserar på Donald Trumps väg till Vita huset: ”All or nothing – how Trump recaptured America” (Crown Publishing Group). Wolff beskriver hur Trump styrs av en ständig strävan efter att få största möjliga personliga uppmärksamhet. I boken beskrivs detaljerat hur Trump 2024 i hög grad präglades av de olika åtalen mot honom. Dessa rättsprocesser som rimligen skulle ha fört honom till fängelse i stället för till Vita huset skildras i detalj. Kombinationen av å ena sidan hur amerikansk politik kan fungera i dagens sociala medievärld och å andra sidan Trumps personlighet och hans avsaknad av respekt för sakförhållanden ledde till ett resultat där han med knapp men tillräcklig väljarmajoritet valdes. Journalisten James Surowiecki skriver i sin recension i Yale Review att Trump nu uppnått sitt livs huvudmål att bli den mest kände mannen i världen – en superkändis som ”förutom att införa tullar på import från alla världens länder och hålla invandrare borta” inte har några egentliga politiska mål. Wolff som följt Trump sedan 2015 skriver att han då var charmig på samma sätt som man kan tycka att en självupptagen femåring är charmig. Men 2024 var han, med Wolffs ord, ”småaktig, illvillig, rasande och förorättad”, som Shakespeares kung John. Den mest avslöjande dagen i presidentvalrörelsen var den 27 juni. Det var då president Joe Biden i den för honom katastrofala CNN-debatten i Atlanta mötte Trump och visade för hela USA – och hela världen – att han inte hade personliga förutsättningar att fortsätta som president i ytterligare fyra år. Journalisten Chris Wipples bok ”Unchartered” (Harper Collins Publishers) är enligt recensionen i New York Times en ”resa in i det oförlåtliga”. Den visar att Bidens närmaste rådgivare inte trodde att hans ålderdom skulle påverka hans förmåga att fungera som president en mandatperiod till. De fortsatte i stället att ge näring åt Bidens vanföreställningar. Det råder inget tvivel om att alla insiktsfulla ledare i det demokratiska partiet redan under CNN-debatten insåg att Biden var oförmögen att regera vidare i fyra år. Att Biden vägrade acceptera att han inte borde ställa upp är säkerligen en delförklaring till Trumps valseger. Trump, som kort dessförinnan överlevt ett mordförsök, var mycket upprörd över att all medieuppmärksamhet riktades mot Biden. Jake Tapper (som ledde CNN-debatten tillsammans med Dana Bash) har med Alex Thompson skrivit boken ”Original sin” som utkommer i slutet av maj. Den fokuserar också på den ödesdigra CNN-debatten. Det blev till slut skådespelaren George Clooney som i en debattartikel i New York Times den 10 juli avgjorde Bidens öde. Hans artikel ”I love Joe Biden. But we need a new nominee” ledde till att presidenten kastade in handduken elva dagar senare.

Folkligt självstyre legitimerar demokratin (SvD 13 april nu med tidigare borttappat slutstycke)

Janerik Larsson: Folkligt självstyre legitimerar demokratin Väljarna tycks tappa smaken för att både kandidera och rösta. Frågan är om lottning enligt atenskt manér kan rädda väljarnas tilltro till demokratin? Janerik Larsson Publicerad 14:00 Följ skribent Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Idag går Finland till val. Inte bara ett, utan två val ska avgöras. Man väljer både ledamöter till välfärdsområdesfullmäktige som beslutar om räddningstjänst, social- och hälsovård, och till kommunfullmäktige som beslutar om kommunens verksamhet och ekonomi. Torsten Fagerholm, ledarskribent i Hufvudstadsbladet, benämner emellertid det hela som en ”valcirkus” och kräver omtänk. På pappret har Finland aldrig varit lika demokratiskt som i dag. Men väljarna tycks tappa smaken för att både kandidera och rösta. På 70-talet var valdeltagandet över 80 procent men i kommunalvalet för fyra år sedan var man nere i 55,1 procent. Fagerholm varnar: ”Folkvälde får inte bli en elitfråga. Populister utnyttjar den protestmentalitet som bottnar i bristande förtroende.” En annan samhällsdebattör utmanar också bilden av den solida demokratin och ställer i idétidskriften Nya Argus frågan: ”Hur demokratisk är vår demokrati?” Frågeställaren är Svenska folkpartiets tidigare partiledare och tidigare finska utrikesministern Pär Stenbäck. Han lyfter fram professor Berard Manin som skrivit om den klassiska atenska demokratin med dess kombination av folkförsamlingar, val med slutna sedlar till vissa organ, lottning samt domstolsavgöranden. Väljarna tycks tappa smaken för att både kandidera och rösta. Stenbäck finner lottens roll särskilt intressant. Lottning användes för många ämbeten och motiverades med att alla intresserade skulle få en chans att sköta vissa uppdrag, men bara en gång och under en begränsad tid. Stenbäck citerar statsvetarprofessorn Peter Esaiasson som utan att vara ironisk hävdat att ”slumpen är ett underbart redskap”. Flera av de italienska stadsstaterna använde under medeltiden lottning för att undvika valkorruption, röstköp och nepotism. Stenbäck menar att demokratin såsom den kommer till uttryck i våra västliga samhällen knappast fördjupats över tid, utan kommit allt längre från sin grundtanke: ”Det system som utvecklades av engelska aristokrater, amerikanska jordägare och franska jurister har slutat utvecklas i riktning mot folkligt självstyre.” Han drar därför en lans för lottning bland kompetenta sökande: ”I sann atensk anda skulle andra än det politiska frälset få en chans att ge sitt bidrag till nationens förvaltning”. För kampen gäller, sammanfattar Stenbäck, att bibehålla folkets förtroende för att systemet faktiskt reflekterar folkviljan. Att många människor känner sig alienerade i det progressiva värdegrundssamhälle som skapats under 2000-talet, skrev statsvetarprofessorn Peter Esaiasson om i en kommentar till den amerikanske vicepresidenten J D Vances tal på säkerhetskonferensen i München: ”Bilden av en europeisk politisk elit som distanserat sig från sina folk fick förnyad kraft av ett tal som åtminstone tills vidare får kallas historiskt. I ett läge där Europas demokratier behöver komma samman blev det en obehaglig påminnelse om att tilltron som håller samman medborgarna och deras beslutsfattare inte skall tas för given.”

Folkligt självstyre legitimerar demokratin (SvD 13 april)

Folkligt självstyre legitimerar demokratin Väljarna tycks tappa smaken för att både kandidera och rösta. Frågan är om lottning enligt atenskt manér kan rädda väljarnas tilltro till demokratin? Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se I dag går Finland till val. Inte bara ett, utan två val ska avgöras. Man väljer både ledamöter till välfärdsområdesfullmäktige som beslutar om räddningstjänst, social- och hälsovård, och till kommunfullmäktige som beslutar om kommunens verksamhet och ekonomi. Torsten Fagerholm, ledarskribent i Hufvudstadsbladet, benämner emellertid det hela som en ”valcirkus” och kräver omtänk. På pappret har Finland aldrig varit lika demokratiskt som i dag. Men väljarna tycks tappa smaken för att både kandidera och rösta. På 70-talet var valdeltagandet över 80 procent men i kommunalvalet för fyra år sedan var man nere i 55,1 procent. Fagerholm varnar: ”Folkvälde får inte bli en elitfråga. Populister utnyttjar den protestmentalitet som bottnar i bristande förtroende.” En annan samhällsdebattör utmanar också bilden av den solida demokratin och ställer i idétidskriften Nya Argus frågan: ”Hur demokratisk är vår demokrati?” Frågeställaren är Svenska folkpartiets tidigare partiledare och tidigare finska utrikesministern Pär Stenbäck. Han lyfter fram professor Berard Manin som skrivit om den klassiska atenska demokratin med dess kombination av folkförsamlingar, val med slutna sedlar till vissa organ, lottning samt domstolsavgöranden. Stenbäck finner lottens roll särskilt intressant. Lottning användes för många ämbeten och motiverades med att alla intresserade skulle få en chans att sköta vissa uppdrag, men bara en gång och under begränsad tid. Stenbäck citerar statsvetarprofessorn Peter Esaiasson som utan att vara ironisk hävdat att ”slumpen är ett underbart redskap”. Flera italienska stadsstater använde under medeltiden lottning för att undvika valkorruption, röstköp och nepotism. Stenbäck menar att demokratin såsom den kommer till uttryck i våra västliga samhällen knappast fördjupats över tid, utan kommit allt längre från sin grundtanke: ”Det system som utvecklades av engelska aristokrater, amerikanska jordägare och franska jurister har slutat utvecklas i riktning mot folkligt självstyre.” Han drar därför en lans för lottning bland kompetenta sökande: ”I sann atensk anda skulle andra än det politiska frälset få en chans att ge sitt bidrag till nationens förvaltning”. För kampen gäller, sammanfattar Stenbäck, att bibehålla folkets förtroende för att systemet faktiskt reflekterar folkviljan.

Trump gör sina ovänner till vinnare (SvD 6 april)

Mediekrönika | Världen Trump gör sina ovänner till vinnare Populariteten stiger hos politiska ledare som blir påhoppade av Donald Trump. Det kan finnas fler politiker som har anledning att rikta sitt hopp till USA:s president. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Under Donald Trumps första fyra år i Vita huset sökte han skapa en bild av sig själv som en affärsman som skulle göra politiska affärer som gynnade både USA och världsfreden. Då träffade han Nordkoreas diktator Kim Jong-Un utan att mötena ledde till några påtagliga resultat. Kim Jong-Un uppskattade säkert uppmärksamheten. Men han blev inte övertygad av Trump att ändra sin politik. Han håller fast vid sina kärnvapen. Förra höstens presidentval handlade också i hög grad om vad Trumps affärsskicklighet skulle åstadkomma. Fred i Ukraina på en dag till exempel. Nu är dock tongångarna annorlunda. Några affärsmässiga propåer kommer inte längre. Inrikespolitiskt handlar det om hämnd, hämnd, hämnd – inte minst på advokatbyråer som arbetat med juridiska uppdrag som Trump inte uppskattat. Till exempel frågan om Trumps ansvar för mobbens attack mot kongressen den 6 januari 2021. Utrikespolitiskt har det nu handlat om en dramatisk kursändring där gamla vänner, som Europa, blivit fiende. USA:s gamla ovänner, som Rysslands Putin, har bilvit hyllade vänner. De politiska effekterna i de nya ovännernas hemländer är intressant att följa. Sommaren 2019 avvisade Danmarks tuffa statsminister Mette Frederiksen Trumps propå om att köpa Grönland med ett enda ord: ”absurt”. Detta skedde precis innan Trump skulle till Danmark på statsbesök. Drottning Margrethe fick besked från en djupt sårad Trump. Han ställde in besöket eftersom han tyckte Frederiksens kommentar var ”nasty”. Trump är en mycket tunnhudad person. Han håller även idag fast vid att det kan bli nödvändigt att använda militära medel för att införliva Grönland i USA. Även det är givetvis absurt. Effekten i Danmark av Trumps utspel har tidningen Altinget sammanfattat: ”Trump-krisen giver Mette Frederiksen et kæmpe comeback”. Den socialdemokratiske partiledarens tidigare svaga opinionssiffror har skjutit i höjden. Detsamma gäller i Kanada. Där avgick den liberale partiledaren Justin Trudeau inför vad som såg ut som ett kommande katastrofval. Nu kan hans efterträdare Mark Carney kassera in ett högt väljarstöd för att han står upp mot Trump och tufft avvisar dennes absurda krav på att Kanada ska bli en amerikansk delstat. Hur detta skulle gå till har Trump heller aldrig preciserat. Invasion? Kanadas konservative partiledare Pierre Poilievre, som varit en Trumpfavorit, ledde i opinionsundersökningarna i januari med 24 procentenheter. Nu är ledningen utplånad. Vänsterpolitikern Claudia Sheinbaum, som är Mexikos president, har av liknande skäl sett sina opinionssiffror stiga mot himlen. Stödet för henne är nu 85 procent efter Trumps ekonomiska attacker och hans namnbyte på Mexikanska golfen. Även populariteten hos Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj har stigit rejält efter det omtalade besöket i Vita huset. Det kan finnas fler politiker som har anledning att rikta sitt hopp till Trump när opinionssiffrorna sviker. Norge har val i år, och Sverige nästa höst.

Janerik Larsson: Lobbyisterna är en del av demokratin (Svensk tidskrift 4 april)

Janerik Larsson: Lobbyisterna är en del av demokratin När jag för 20 år sedan tog steget från att ha varit kommunikationskonsult på KREAB till att bli viceVD på Svenskt Näringsliv innebar det att jag övergick från ett av i svensk samhällsdebatt mest ifrågasatta jobb – ”lobbyist” – till en högst hedervärd befattning i en av de organisationer som utgör den svenska arbetsmarknadsmodellen, en av hörnstenarna i vårt oftast ganska välfungerande land. I själva verket blev jag beslutsfattare i en organisation som i högsta grad arbetar för att säkerställa rimliga villkor för svensk företagsamhet, som ju i praktiken är en av de verkliga grundpelarna för landets välstånd. Men det arbetat innebär givetvis i en demokrati som vår att man arbetar för att påverka samhällsdebatten så att den demokratiska processen till slut säkerställer de villkor som är en förutsättning för det grundläggande välståndsskapandet som ju sker i de svenska företagen. Min nya roll innebar att jag i hög grad hade anledning att förlita mig bland annat på de mest talangfulla personerna i landets kommunikationsbyråer. Det fanns givetvis andra rådgivare som kunde bidra med kunskap som fanns utanför det egna kansliet. Det kunde handla om rekryteringsföretag, managementkonsulter, jurister med mera. Min uppfattning då var precis som när jag på 1990-talet var informationschef på Svenska arbetsgivareförenigen (sedermera Svenskt Näringsliv) och bland annat hade ansvaret för en ganska viktig del av kampanjen för det svenska EU-medlemskapet 1994 att man måste ta hjälp av rådgivare som hade mångsidiga erfarenheter av svenskt samhällsliv. Fördelen för mig som chef var att man kunde göra kostnadseffektiva upphandlingar av rådgivningstjänster. De kunde preciseras både i kostnad och tidomfattning. Man kunde kräva intensiva arbetsinsatser under kort tid vid behov. Precis som andra som anlitar rådgivare var jag mycket krävande. Jag ville ha full koll på vad som gjordes inte minst för att jag som beställare var ytterst angelägna om att vårda det egna, respekterade varumärket. Det är beställarfunktionen som är den yttersta garantin för att analys- eller påverkansarbetet bedrivs på ett korrekt sätt. Det hände en gång att jag fick ett erbjudande som tedde sig väl offensivt och som därför aldrig ledde till ett uppdrag. Under åren på Svenskt näringsliv var det aldrig någon som kallade mig lobbyist. Det fula ordet förbehölls mina rådgivare. Men av och till har det nu förts omfattande debatter om dessa lobbyisters på något sätt rentav samhällsfarliga verksamhet. Borde de inte registreras på både ena, andra och tredje sättet? Man kunde tro att demokratiutredningen som lämnade sitt slutbetänkande 2016 skulle ha avfört registreringsfrågan från debatten: ”Införandet av ett obligatorisk eller frivilligt register i Sverige är dock enligt utredningens uppfattning varken lämpligt ur ett demokratiskt hänseende eller realistiskt ur ett juridiskt perspektiv. Ett uppenbart problem är svårigheten att avgöra vad som bör definieras som lobbying. De olika påverkansaktörer som kontaktar beslutsfattare omfattar både enskilda individer och företag, ideella organisationer, medborgerliga sammanslutningar, representanter för näringslivet, fackförbund, tankesmedjor och professionella PR-byråer. Det skulle vara svårt att införa en reglering av politisk påverkan som enbart skulle omfatta vissa aktörer, såsom organiserade eller professionella lobbyister. En obligatorisk registrering är såsom vi ser det inte heller förenligt med våra grundlagar.” Men detta tydliga besked räckte inte. Nu arbetar 2023 års insynskommitté med hur en kontraproduktiv symbolpolitik skulle kunna avföra det ogenomtänkta misstänkliggörandet från debatten. Kommittén ska redovisa sina slutsatser i nästa månad. Oavsett vad man hittar på – mer krångel, mer byråkrati etc – kommer man knappast att lyckas med det. Kanske borde de som i likhet med mig varit ansvariga för att anlita olika typer av rådgivare i samhällsfrågor står upp och förklara att det faktiskt är vårt ansvar att hantera och garantera att det arbete vi engagerar både egna medarbetare och rådgivarna för är vårt ansvar. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv.