Janerik Larsson: The “Macho Man” Shapes American Politics (Deep L Pro translation)

Janerik Larsson: The “Macho Man” Shapes American Politics Trump celebrated his 80th birthday with an MMA fight on the South Lawn of the White House. And infidelity has come to be seen as a sign of masculinity that lends credibility. Janerik Larsson Published 2:00 PM Updated 2:07 PM This is an op-ed. Any opinions expressed are those of the author. Male chauvinism plays an important role in American politics today thanks to Donald Trump. But the situation is more complicated than that. In March 2018, Joe Biden spoke at a rally against sexual violence at the University of Miami in Florida and said: “A guy who eventually became our national leader said, ‘I can grab a woman anywhere and she’ll like it.’” Biden continued: “If we’d been in high school, I would have taken him behind the gym and beaten the crap out of him.” Biden was referring to Trump’s “grab them by the pussy” remark, which surfaced during his 2016 election campaign against Democrat Hillary Clinton. Biden revisited the remark ahead of the 2020 presidential election to win over female voters. He became president, but hardly because of this. When Trump recently celebrated his 80th birthday, the highlight was an MMA fight on the South Lawn of the White House. MMA, or mixed martial arts, is a combination of wrestling and boxing that can be said to have been part of the Olympic Games in ancient Greece. Trump’s birthday celebration sparked controversy and demonstrates, above all, that MMA in the U.S. has become highly politicized. American political campaigns are increasingly blending masculinity with populist rhetoric. This is how candidates across the political spectrum hope to win over voters, writes Pamela Paul in the Wall Street Journal. If a candidate is accused of sexual assault or infidelity, it is seen in the U.S. as a sign of masculinity that lends credibility. Another Wall Street Journal columnist, Allysia Finley, has analyzed a number of Taylor Swift’s song lyrics and points out how Swift highlights the stark differences between how women and men are treated. One such newly discovered Democratic candidate is Graham Platner—who sports a Nazi tattoo In a lengthy essay in *The Atlantic*, Helen Lewis has described how misogyny has become a central theme in parts of the pro-Trump “MAGA” movement. One might think this applies only to pro-Trump “MAGA” Republicans, but even some of the power within the Democratic Party today rests with a new establishment that promotes aggressive masculinity as an ideal. Progressive podcasters are helping to elevate the Democrats’ challenger candidates. In October, Ben Rhodes, a former Obama aide, tweeted in a desperate tone that there are fantastic candidates who aren’t supported by the official Democratic campaign apparatus. “Please, please, support them—the party must change to have any chance of standing up to MAGA.” One such newly discovered Democratic candidate is Graham Platner—who sports a Nazi tattoo and has also been criticized for extramarital sexual messages. He is a Marine Corps veteran and oyster farmer with no political experience, yet he became the Democratic candidate for Congress in Maine in this fall’s midterm elections. Platner’s supporters within the new Democratic establishment have proven to be just as ruthless as the powerful party bosses of yesteryear. However, if Platner costs the Democrats the Senate seat in Maine, this new establishment will have its scapegoats ready. But the scapegoats won’t be the ones who handpicked such candidates from obscurity, writes critic Ravi Gupta in the Wall Street Journal. American politics remains its own MMA match.

Janerik Larsson: Machomannen präglar amerikansk politik (SvD 27 juni)

Janerik Larsson: Machomannen präglar amerikansk politik Trump firade sin 80-årsdag med MMA-kamp på Vita husets södra gräsmatta. Och otrohet har kommit att betraktas som ett tecken på manlighet som ger trovärdighet. Janerik Larsson Publicerad 14:00Uppdaterad 14:07 Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. Manschauvinism spelar i dag en viktig roll i amerikansk politik tack vare Donald Trump. Men läget är mer komplicerat än så. I mars 2018 talade Joe Biden på en demonstration mot sexuellt våld vid University of Miami i Florida och sa: ”En kille som till slut blev vår nationella ledare sa: ’Jag kan ta på en kvinna var som helst och hon gillar det’.” Biden fortsatte: ”Om vi hade varit i high school hade jag tagit med honom bakom gymmet och spöat skiten ur honom.” Biden syftade på Trumps ”grab them by the pussy”-uttalande som dök upp i hans valkampanj 2016 mot demokraten Hillary Clinton. Biden återkom till uttalandet inför presidentvalet 2020 för att få kvinnliga väljare på sin sida. Han blev president men knappast på grund av detta. När Trump nyligen firade sin 80-årsdag var höjdpunkten en MMA-kamp på Vita husets södra gräsmatta. MMA, mixed martial arts, är en kombination av brottning och slagsmål som kan sägas ha funnits med redan i de olympiska spelen i Grekland. Trumps födelsedagsfirande blev omdebatterat och visar främst att MMA i USA i hög grad har blivit politik. Amerikanska politiska kampanjer blandar allt oftare maskulinitet med populistisk argumentation. Så hoppas kandidater över hela det politiska fältet vinna över väljarna, skriver Pamela Paul i Wall Street Journal. Om en kandidat anklagas för sexuella övergrepp eller otrohet ses det i USA som ett tecken på manlighet som ger trovärdighet. En annan Wall Street Journal-skribent, Allysia Finley, har gått igenom ett antal av Taylor Swifts sångtexter och pekar på hur Swift lyfter fram de stora olikheterna mellan hur kvinnor respektive män behandlas. En sådan nyupptäckt demokratkandidat är Graham Platner – som bär en hakkorstatuering Helen Lewis har i en lång essä i The Atlantic beskrivit hur kvinnohat blivit ett viktigt tema i en del av den Trump-trogna Maga-rörelsen. Man kanske tror att detta bara gäller Trumptrogna Maga-republikaner men även en del av makten i det demokratiska partiet vilar idag hos ett nytt etablissemang som lyfter fram aggressiv manlighet som ideal. Progressiva poddare bidrar till att lyfta Demokraternas uppstickarkandidater. I oktober twittrade Ben Rhodes, en före detta Obama-medarbetare, i desperat ton att det finns fantastiska kandidater som inte stöds av den officiella demokratiska kampanjapparaten. ”Snälla, snälla, stöd dem – partiet måste förändras för att ha någon chans att stå emot MAGA.” En sådan nyupptäckt demokratkandidat är Graham Platner – som bär en hakkorstatuering, och därutöver har kritiserats för sexmeddelanden utanför äktenskapet. Han är marinkårsveteran och ostronfarmare utan politisk erfarenhet men blev Demokraternas kandidat i Maine till kongressen i höstens mellanårsval. Platners anhängare inom det nya demokratetablissemanget har visat sig vara lika hänsynslösa som forna tiders mäktiga partibossar. Fast om Platner kostar Demokraterna senatsplatsen i Maine kommer detta nya etablissemang att ha sina syndabockar redo. Men syndabockarna kommer inte vara de som handplockade sådana kandidater ur anonymiteten, skriver kritikern Ravi Gupta i Wall Street Journal. Amerikansk politik är fortsatt sin egen MMA-match.

Janerik Larsson: Kanada hotas av utbrytning (SvD på nätet 20 juni)

Janerik Larsson: Kanada hotas av utbrytning I höst går delstaten Alberta – Kanadas svar på Texas – till folkomröstning om att bryta sig ut ur Kanada. Samtidigt fortsätter Donald Trump sina försök att underminera den kanadensiska staten. Janerik Larsson Publicerad 09:30 Detta är en krönika. Eventuella åsikter som uttrycks är skribentens egna. President Donald Trumps aversion mot Kanada och den kanadensiske dåvarande premiärministern Justin Trudeau tydliggjordes efter presidentvalet 2024, då han upprepade gånger förklarade att han ansåg att Kanada borde bli USA:s 51:a delstat. Han kallade Trudeau för ”delstatsguvernör” i stället för premiärminister. Det ledde till en politisk kris i Kanada. Trudeau utlyste nyval som kunde ha lett till att den konservative partiledaren Pierre Poilievre blivit hans efterträdare. Men väljarna ansåg att denne stod för nära Trump. I stället blev det Mark Carney, tidigare riksbankschef först i Kanada och sedan i Storbritannien och Trudeaus efterträdare som liberal partiledare, som vann. Allt pekar på att det just var Trumps utfall om att Kanada skulle bli en del av USA som avgjorde valet. Opinionen i Kanada är fortsatt i hög grad Trumpkritisk. Det stora handelsavtalet NAFTA som Bill Clinton förhandlade fram 1994 med Mexiko och Kanada har döpts om av Trump till USMCA. Det ska förnyas senast den 1 juli, och förlängs i så fall med ytterligare 16 år. Trump har nu sagt att han inte avser förnya avtalet. I så fall inleds årliga granskningar tills avtalet löper ut 2036. Det är dåligt för alla tre ländernas ekonomi. Albertas premiärminister Danielle Smith vill ha den separatistiska väljaropinionen på sin sida och utlyste därför folkomröstningen i oktober. Till Trumps sannolikt stora förtjusning hotas Kanadas sammanhållning av att provinsen Alberta den 19 oktober ska hålla en folkomröstning. Väljarna ska ta ställning till om det ska hållas en andra folkomröstning längre fram som avgör om Alberta ska frigöras från den kanadensiska staten. Ilskan i Alberta mot den kanadensiska centralregeringen har funnits länge. Fokus för kritiken var Justin Trudeaus klimatpolitik som man menade hotade strypa Albertas oljeindustri. Men kritiken mot regeringen i Ottawa har haft en bredare grund: man har helt enkelt ansett att medborgarna i Alberta bidragit oproportionerligt till statens finanser. Separatismen i ”Kanadas Texas” går tillbaka till tiden för provinsens grundande år 1905, men har som mest haft ett opinionsstöd på 20 procent. Det är på senare tid som stödet för utträde har klättrat till mer än 30 procent. Albertas premiärminister Danielle Smith vill ha den separatistiska väljaropinionen på sin sida och utlyste därför folkomröstningen i oktober. Alberta dominerar Kanadas oljeproduktion till drygt 80 procent. Kanada är världens fjärde största oljeproducent. Det betyder att Alberta ensamt står för ungefär 5 procent av världens oljeproduktion. Vita huset och utrikesdepartementet har bekräftat att amerikanska tjänstemän träffade Albertas separatistledare tre gånger förra året. USA:s finansminister Scott Bessent har beskrivit Alberta som en ”naturlig partner för USA”, vilket tolkas som ett uttryck för en fortsatt önskan att underminera den kanadensiska staten. Mark Carney har försökt ta udden av separatiströrelsen. Han har jämfört folkomröstningen i Alberta med brexit och varnat för att det kan bli ett farligt spel att ”rösta för att skicka en signal”: separatisterna framställer ja-rösten som ett alternativ utan baksidor, utan som enbart stärker delstatens förhandlingsposition. Folkomröstningen i Alberta kan antingen ge Carney ett mandat att lugna ner läget eller ge separatisterna vind i seglen. Utsikterna att Trump skulle ändra sin linje om Kanada som USA:s 51:a delstat är dock mycket små.

Bunkern har blivit en amerikansk elitmarkör (Smedjan 15 juni)

Bunkern har blivit en amerikansk elitmarkör USA:s eliter söker skydd från jordens undergång. Janerik Larsson reflekterar över överlevnadsbunkern som ett tecken på det amerikanska samhällskontraktets upplösning. Janerik Larsson 15 juni 2026 I en gigantisk anläggning i South Dakota erbjuds möjligheten att rida ut kärnvapenkrig, pandemier eller en samhällskollaps i relativ bekvämlighet. Foto: Terravivos.com/MEGA En lyxig överlevnadsgemenskap som håller på att splittras. Så har Wall Street Journal-journalisten Joe Barrett beskrivit en samling människor som begav sig till South Dakota för att rida ut apokalypsen i en ”5-stjärnig” bunkeranläggning. Rad efter rad av betongbunkrar med explosionssäkra ståldörrar sticker upp ur de böljande gräsmarkerna. Barrett beskriver det han mötte i South Dakota som hobbitgrottor för apokalypsen. Det finns 575 stycken, samlade på en före detta ammunitionsdepå nära South Dakotas Black Hills och marknadsförda som ”Världens största överlevnadsgemenskap”. Säljargumentet: Rida ut kärnvapenkrig, en pandemi eller samhällskollaps i relativ bekvämlighet. Men för många invånare har drömmen förvandlats till en mardröm. Hotet kommer emellertid inte från Armageddon, utan från rättsprocesser, motstämningar och tvister som hopar sig kring septiktankar, fastighetsskatt, hundar utan koppel och en växande lista över gemenskapsregler. Denna domedagsenklav, känd som Vivos xPoint, är ett påfund av Robert Vicino, en entreprenör baserad i Los Angeles som 1980 fick en vision: Han behövde bygga en stor underjordisk anläggning för att skydda 1 000 människor från en kommande ”händelse som utplånar livet”, enligt företagets webbplats. Sedan dess har han, skriver Barrett, utvecklat ett globalt nätverk av sådana samhällen. Apokalypsen lever i USA och predikas i otaliga kyrkor. Men det som en gång tog sig enkla uttryck har nu också blivit ett elitprojekt. Amerikaners tankar om att säkerställa överlevnad då jorden, eller åtminstone USA, går under är inget nytt. Apokalypsen lever i USA och predikas i otaliga kyrkor. Men det som en gång tog sig enkla uttryck har nu också blivit ett elitprojekt. Det handlar om miljardärer, inte minst från Silicon Valley-eliten. Nu senast började det ungefär samtidigt som Donald Trump blev president första gången. Många tycks då ha anat att undergången närmade sig. Sedan kom pandemin som hanterades i USA på sätt som inte bara skrämde eliterna. Många amerikanska miljardärer och techprofiler köpte mark på Nya Zeeland, byggde bunkrar där och ordnade medborgarskap eller andra garantier för att alltid bli insläppta i detta geografiskt isolerade, politiskt stabila och självförsörjande land som dessutom låg så långt från stormaktskonflikter som tänkas kan. Medierna fascinerades och det blev artiklar i tidningar och tidskrifter som The New Yorker, The Guardian, Bloomberg News och The Wall Street Journal. De handlade om kända techprofiler som Peter Thiel, Sam Altman, Reid Hoffman och personer i kryptomiljön som inte tänkte på hur samhället skulle kunna förbättras utan hur de själva kunde bygga privata flyktvägar. Det har bland annat talats om privata städer, om plattformar till havs och kolonier på Mars. WSJ-artikeln fångar det paradoxala i att de som förbereder sig för civilisationens kollaps inte ens lyckas skapa fungerande små samhällen. Det är som om apokalypsen redan finns inbyggd i människorna själva. De som tror att staten och samhället kollapsar, klarar inte av sophantering och grannsamverkan. Flykten från hotande undergång är lika gammal som tron på den totala undergången. Det var därför som det byggdes murar kring medeltidens städer och kring aristokratins slott. Under kalla kriget byggdes många privata skyddsrum i USA. I Europa är detta tänkande mycket svagare kulturellt eftersom staten historiskt haft högre legitimitet och individualismen har varit mindre extrem men även här växer marknaden för privata säkerhetslösningar, gated communities och de förberedelser för katastrofer eller krig som kallas prepping. Är bunkern kanske vår tids yttersta klassmarkör? I grunden handlar detta kanske om de amerikanska eliternas bristande förtroende för den egna civilisationen – och ytterst om den sociala sammanhållningens upplösning. Janerik Larsson Rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

The Bunker Has Become a Symbol of the American Elite (Smedjan 15 juni)

The Bunker Has Become a Symbol of the American Elite The American elite are seeking shelter from the end of the world. Janerik Larsson reflects on the survival bunker as a sign of the breakdown of the American social contract. Janerik Larsson June 15, 2026 A massive facility in South Dakota offers the opportunity to weather a nuclear war, pandemics, or societal collapse in relative comfort. A luxurious survival community on the verge of falling apart. That is how Wall Street Journal reporter Joe Barrett has described a group of people who traveled to South Dakota to ride out the apocalypse in a “5-star” bunker complex. Row after row of concrete bunkers with blast-proof steel doors rise from the rolling grasslands. Barrett describes what he encountered in South Dakota as hobbit holes for the apocalypse. There are 575 of them, clustered on a former ammunition depot near South Dakota’s Black Hills and marketed as “the world’s largest survival community.” The selling point: weather a nuclear war, a pandemic, or societal collapse in relative comfort. But for many residents, the dream has turned into a nightmare. The threat, however, does not come from Armageddon, but from lawsuits, counterclaims, and disputes piling up over septic tanks, property taxes, dogs off-leash, and a growing list of community rules. This doomsday enclave, known as Vivos xPoint, is the brainchild of Robert Vicino, a Los Angeles-based entrepreneur who, in 1980, had a vision: He needed to build a large underground facility to protect 1,000 people from an impending “life-extinguishing event,” according to the company’s website. Since then, Barrett writes, he has developed a global network of such communities. The apocalypse is alive and well in the U.S. and preached in countless churches. But what once took simple forms has now also become an elite project. Americans’ thoughts on ensuring survival when the Earth—or at least the U.S.—comes to an end are nothing new. The apocalypse lives on in the U.S. and is preached in countless churches. But what once took simple forms has now also become an elite project. It involves billionaires, not least from the Silicon Valley elite. Most recently, it began around the same time Donald Trump became president for the first time. Many seem to have sensed then that the end was approaching. Then came the pandemic, which was handled in the U.S. in ways that frightened not only the elites. Many American billionaires and tech figures bought land in New Zealand, built bunkers there, and secured citizenship or other guarantees to ensure they would always be admitted to this geographically isolated, politically stable, and self-sufficient country, which was also as far removed from superpower conflicts as one could imagine. The media was fascinated, and articles appeared in newspapers and magazines such as The New Yorker, The Guardian, Bloomberg News, and The Wall Street Journal. They focused on well-known tech figures like Peter Thiel, Sam Altman, Reid Hoffman, and individuals in the crypto community who weren’t thinking about how society could be improved, but rather how they themselves could build private escape routes. There has been talk, among other things, of private cities, offshore platforms, and colonies on Mars. The WSJ article captures the paradox that those preparing for the collapse of civilization cannot even manage to create functioning small communities. It is as if the apocalypse is already built into human beings themselves. Those who believe the state and society will collapse are unable to manage waste disposal and neighborhood cooperation. The flight from impending doom is as old as the belief in total doom itself. That is why walls were built around medieval cities and around the castles of the aristocracy. During the Cold War, many private bomb shelters were built in the U.S. In Europe, this mindset is much weaker culturally because the state has historically had greater legitimacy and individualism has been less extreme, but even here the market for private security solutions, gated communities, and preparations for disasters or war—known as “prepping”—is growing. Is the bunker perhaps the ultimate class marker of our time? At its core, this may be about the American elite’s lack of confidence in their own civilization—and ultimately about the dissolution of social cohesion. Janerik Larsson Advisor at the Timbro Foundation for Free Enterprise, journalist and author of “Det långa loppet” (2021) and other books, as well as Deputy CEO of the Confederation of Swedish Enterprise from 2005 to 2010.

Inte ens Giorgia Meloni sitter säkert (SvD 13 juni)

Inte ens Giorgia Meloni sitter säkert Giorgia Meloni har hållit ihop en högerkoalition som många bedömare trodde skulle rämna under trycket från den ekonomiska turbulensen. Men det räcker inte för att vinna nästa val. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Ingen europeisk ledare har navigerat de senaste årets geopolitiska kaos med större skicklighet än Italiens premiärminister Giorgia Meloni. Italien är en stor EU-ekonomi och Melonis mandat går ut nästa vår. Datum för parlamentsvalet är ännu inte bestämt, men Meloni har hållit ihop en högerkoalition som många bedömare trodde skulle rämna under trycket från den ekonomiska turbulensen. Det parti hon leder, Fratelli d’Italia – Italiens bröder – grundades 2012 och dess ursprung är det postfascistiska parti som grundades av Mussolinis tidigare anhängare 1946. Meloni har tillbakavisat varje jämförelse med fascismen. I valrörelsen 2022 deklarerade hon att den italienska högern ”sedan decennier lämnat fascismen till historien”, och fördömde diktatur och antisemitism. I valet 2022 fick Melonis höger¬koalition följande resultat: Fratelli d’Italia samlade 26 procent av rösterna, Forza Italia fick åtta procent, Lega fick lika mycket, och knappt en procent röstade på det mindre partiet Noi Moderati. Tillsammans fick de fyra partierna nästan 44 procent av rösterna. Enligt Italiens valsystem innebar det att koalitionen fick majoritet i båda kamrarna. Noterbart är att Fratelli d’Italias 26 procent var en dramatisk ökning – vid föregående val 2018 fick partiet bara fyra procent. Koalitionspartiet Lega drev ursprungligen kravet att det rikare Norditalien skulle separeras från det fattiga södra Italien. Forza Italia hör till Europaparlamentets EPP-grupp tillsammans med svenska Moderaterna. Sedan grundaren Silvio Berlusconis död 2023 leds partiet av utrikesminister Antonio Tajani. En fråga som kan avgöra 2027 är valsystemet. Behandlingen av ett förslag till ny vallag har inletts. Det nuvarande systemet fungerade utmärkt för Meloni 2022. Regeringen föreslår nu ett valsystem med ett stort majoritetstillägg för den koalition som passerar 42 procent. Meloni kallar det en nödvändig reformering för ”stabilitet och förmåga att regera”. Parlamentsbehandlingen av förslaget väntas avslutas i augusti. Trots stödet i opinionsmätningarna och i kommunalvalen i maj förblir landets ekonomiska läge regeringens akilleshäl: tillväxten är låg och statsskulden en av eurozonens största. Här finns likheter med den franska ekonomin. Kriget i Iran har förvärrat läget. Höga energipriser slår mot ekonomin. Många italienare lägger skulden på Donald Trump. Att Meloni profilerat sig som Trumps närmaste allierade i Europa har blivit en politisk belastning. En öppen konflikt med Trump om den låga italienska försvarsbudgeten skulle stärka Meloni hos de egna väljarna. Det enda som är säkert är att Meloni som en gång sågs som extremhögerns outsider nu ses som Europas mest erfarna högerledare. Hon är ändå inte en given segrare i det kommande valet. De franska och italienska valen nästa år kommer tillsammans med den instabila politiska utvecklingen i Tyskland – EU:s tre största ekonomier – att få stor betydelse för EU:s fortsatta utveckling. Stabilitet är knappast en sammanfattande slutsats i dagsläget.

Britain Is the New Italy (6 juni)

Media Column | British Politics Britain Is the New Italy Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se The Labour politicians now vying to replace Keir Starmer as British prime minister say very little of substance about how the British economy could be improved. In the Financial Times, Patrick Jenkins has written an analysis in which he notes that the UK now bears an almost frightening resemblance to Italy during its worst political and economic crisis. 14 months is the notoriously short lifespan of an average government in Italy since World War II. In the UK, which was previously seen as a bastion of political stability, the situation has begun to look similar. Over the past decade, the average tenure of British prime ministers—Theresa May, Boris Johnson, Liz Truss, Rishi Sunak, and now Keir Starmer—has been just under two years. Political instability is often linked to fiscal instability. Investors have observed that the UK’s financial position has been undermined by political crises and budget deficits. During Truss’s 49 days in power, the yield on 30-year government bonds rose from below 3.4 percent to 5 percent, largely due to her unfunded “mini-budget” in 2022. Today, yields have risen even higher, and investor concerns in the UK center primarily on the risk that a shift to the left at Downing Street could lead to less fiscal discipline. There is another parallel that has contributed to driving up interest rates. In Italy, there has long been concern that the high proportion of foreign ownership of the country’s bonds has increased its vulnerability. Domestic investors are more loyal than foreign hedge funds. The trend in the UK has been moving in the same direction. What happens if Starmer is replaced by challenger Andy Burnham? Will Burnham call a snap election to avoid the fate that befell Gordon Brown when he succeeded Tony Blair in 2007? James Kirkup writes in The Telegraph about a possible scenario: no British prime minister is more popular than during their first few months in office. The longer Burnham were to govern, the clearer it would become that he faced the same impossible issues that every modern British government is confronted with: inflation, welfare spending, defense, immigration, energy prices, housing construction, etc. The problems are vast, and no quick fixes are available. Burnham would therefore, Kirkup argues, go to the polls with the message: Keep Farage Out, Make Things Better. Through an alliance between Labour, the Liberal Democrats, and the new Green Party, right-wing populist Nigel Farage would be kept out of power. That could work until the next general election in 2029. Coalitions can create stability. David Cameron proved that in 2010. The political establishment greeted the Con-Lib coalition with gloomy predictions, but it governed for five years despite difficult economic circumstances. It created a platform for a Conservative majority in 2015. However, the prospects for an economic success story are very slim.

Storbritannien är det nya Italien (SvD 6 juni)

Mediekrönika | Brittisk politik Storbritannien är det nya Italien Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se De Labourpolitiker som nu siktar på att ersätta Keir Starmer som brittisk premiärminister säger mycket lite konkret om hur den brittiska ekonomin skulle kunna förbättras. I Financial Times har Patrick Jenkins skrivit en analys där han konstaterar att Storbritannien nu på ett närmast skrämmande sätt liknar Italien under dess värsta politiska och ekonomiska kris. 14 månader är den notoriskt korta livslängden för en genomsnittlig regering i Italien efter andra världskriget. I Storbritannien, som tidigare har setts som en bastion av politisk stabilitet, har det börjat se likartat ut. Under det senaste decenniet har den genomsnittliga mandatperioden för brittiska premiärministrar – Theresa May, Boris Johnson, Liz Truss, Rishi Sunak och nu Keir Starmer – varit något under två år. Politisk instabilitet hänger ofta samman med finanspolitisk instabilitet. Investerare har sett att Storbritanniens finansiella position har undergrävts av politiska kriser och budgetunderskott. Under Truss 49 dagar vid makten steg räntan på 30-åriga statsobligationer från under 3,4 procent till 5 procent, till stor del tack vare hennes ofinansierade ”minibudget” 2022. I dag har räntorna stigit ännu högre, och investerarnas oro i Storbritannien handlar främst om risken att en vänstersväng på Downing Street skulle leda till mindre finanspolitisk disciplin. Det finns en annan parallell som har bidragit till att driva upp räntorna. I Italien har man länge oroat sig för att den höga andelen utländskt ägande av landets obligationer har ökat dess sårbarhet. Inhemska investerare är mer lojala än utländska hedgefonder. Trenden i Storbritannien har gått i samma riktning. Vad händer om Starmer byts ut mot utmanaren Andy Burnham? Utlyser Burnham ett snabbt nyval för att undvika det öde som drabbade Gordon Brown när denne 2007 efterträdde Tony Blair? James Kirkup skriver i The Telegraph om ett möjligt scenario: ingen brittisk premiärminister är mer populär än under de första månaderna. Ju längre Burnham skulle regera, desto tydligare skulle det bli att han stod inför samma omöjliga frågor som varje modern brittisk regering konfronteras med: inflation, välfärdsutgifter, försvar, invandring, energipriser, bostadsbyggande osv. Problemen är stora och inga snabba lösningar står till buds. Burnham skulle därför, menar Kirkup, gå till val med budskapet: Keep Farage Out, Make Things Better. Genom en allians mellan Labour, Liberaldemokraterna och det nya gröna partiet skulle högerpopulisten Nigel Farage hållas borta från makten. Det skulle kunna fungera fram till det ordinarie valet 2029. Koalitioner kan skapa stabilitet. Det visade David Cameron 2010. Det politiska etablissemanget hälsade Con-Lib-koalitionen med dystra förutsägelser, men den styrde i fem år trots svåra ekonomiska omständigheter. Det skapade en plattform för en konservativ majoritet 2015. Dock är utsikterna för en ekonomisk framgångssaga mycket små.