1968 stod du på den röda, romantiska revolutionens barrikad. Trettio år senare blickade du tillbaka. Marcuse bortglömd. Järnridån borta. Sovjet borta. Kommunism ett dött begrepp. Reagan och Thatcher de senaste tjugo årens stora politiska ledare. Skattesänkningar, privatiseringar, fri företagsamhet, frihandel, - tidens nyckelord. Clinton och Blair fortsatte företrädarnas väg. Sverige EU-land. Valutaregleringen inte ens ett minne. Företagare är tidens hjältar, börskurserna har gått uppåt i ett decennium, pensionssystemet delprivatiseras. Timbro och Ratioinstitutet brett respekterade delar av den intellektuella samhällsdebatten. Sverige har många miljardärer som förtjänat sin förmögenhet på företagande.
Blir du dyster eller glad? Mats Johansson ( 15 febr) tycks tro att du jublar över att du erövrat en mystisk, tidigare okänd "central zon".
Det finns inte en central zon - annat än möjligtvis i ishockey. Näringslivets idémässiga återkomst på 90-talet handlade i hög grad om en internationell "central zon". Man kan inte avgränsa Sverige så att man förleds tro att några få socialdemokratiska politruker kan kontrollera värderingarna i samhället.
Bo Rothstein har kanske helt rätt om politiseringen av forskningen . Det finns mycket goda skäl för en fortsatt kamp för ett liberalt Sverige. Men man ska inte inbilla sig att det är "samma gamla kamp". Idékonkurrensen finns kvar, det finns ingen stark socialistisk idédebatt. Enpartistaten är i sig en överspelad föreställning i ett läge där nationalstaten blivit alltmer överspelad.
Det finns ingen som har kontroll över någon central zon i Sverige. Oliktänkandet frodas, även inom socialdemokratin (se bara på eurodebatten). Det samförstånd som finns handlar mest om liberalism, öppenhet, mångfald. Historien är inte slut och det finns ingen som helst anledning att förfalla till pessimism. Inte ens om näringslivets önskan att stödja nytänkande. Centrum för rättvisa, landets nyaste tankesmedja, är i huvudsak finansierad av privata medel från ledande företagare.
