I USA har lobbyisterna i hög grad varit prominenta "insiders" i den amerikanska maktapparaten, och har välutvecklade kontaktnät med beslutsfattarna. Med ett sådant system finns givetvis möjligheter att med olika metoder "köpa röster". Denna typ av lobbying förekommer inte i Sverige, och begreppet lobbyist borde bannlysas från den svenska diskussionen.
För några dagar sedan berättade Washington Post om många av den amerikanska huvudstadens lobbyister som nu är engagerade av den amerikanska olje- och gasutvinnande industrin för att påverka Vita huset och kongressen att inte vidta åtgärder som drastiskt minskar möjligheterna att utvinna olja och gas i Mexikanska golfen och på andra ställen längs USA:s kuster.
Dessa lobbyister arbetar för de advokatfirmor som utgör kärnan i den amerikanska lobbyistindustrin. Deras bakgrund är, som Washington Post berättade, i hög grad att de varit prominenta ”insiders” i den amerikanska maktapparaten. De har därmed välutvecklade kontaktnät med beslutsfattarna.
På NE.se definieras lobbyism såhär:
”lobbying (engelska, av lobby 'korridor'), lobbning, lobbyverksamhet, bearbetning av beslutsfattare för att åstadkomma beslut i en viss riktning. Lobbying förekommer i de flesta politiska sammanhang, framför allt från intresseorganisationers sida.”
Förekommer denna typ av lobbying i Sverige? Mitt svar är nej. Trots det utses sedan 1996 ”Årets lobbyist” av tidskriften Resumé. I år blev en organisation kallad ”Makalösa föräldrar” utsedd till Årets lobbyist.
På organisationens hemsida berättas om detta:
– Jag är mycket stolt att vi fick ta emot det här priset idag, sa Helene Sigfridsson, generalsekreterare för Makalösa Föräldrar, och den som ansvarar för organisationens påverkansarbete.
– För oss har det varit viktigt att förmedla det som våra medlemmar upplever som vardagsutmaningar till politikerna. Vi vill att ensamföräldrar ska ha goda förutsättningar att vara bra föräldrar.
Om man tittar på tidigare års mottagare av priset, finner man att det faktiskt aldrig delats ut till en person eller organisation som förtjänar den tvivelaktiga etiketten lobbyist. Det handlar i stället om något annat, nämligen framgångsrika påverkare som skapat uppmärksamhet kring frågor som tidigare inte fått tillräckligt starkt genomslag i media.
Det är snarare ”årets påverkare” som Resumé utser, och knappast lobbyister, som påverkar beslutsfattarna bakom offentlighetens kulisser.
Det starka svenska partisystemet, skiljer sig dramatiskt från den amerikanska politiska ordning, där ju partidisciplin endast undantagsvis respekteras. I ett sådant system finns givetvis möjligheter att med olika metoder ”köpa röster”. Men något sådant känner jag inte till från den svenska politiska världen.
Ska man tala om ” lobbyism på svenska” – vilket jag tycker är högst tveksamt, handlar det snarare om de experter – exempelvis på Svenskt Näringsliv – som i nära kontakt med riksdagsledamöter, deras medarbetare, ämbetsverkens och andra offentliga organs medarbetare, arbetar för att dessa ska beakta synpunkter som finns inom organisationer i Sverige.
Det är ett hedersvärt och viktigt arbete i demokratins tjänst, där syftet är att beslutsunderlagen ska bli så bra som möjligt. Remissförfattandet är en viktig del av detta arbete, även om mycket görs långt före remisstadiet.
Jag tycker att man borde bannlysa begreppet lobbyist från den svenska diskussionen. USA har lobbyister, vi har det inte. Det innebär att det inte finns något behov av den typ av lobbyistövervakning här som finns i USA.
Visar inlägg med etikett Janerik Larsson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Janerik Larsson. Visa alla inlägg
tisdag 27 juli 2010
måndag 21 juni 2010
Den nye vikingen
Det finns tillfällen man aldrig glömmer – och människor man aldrig glömmer. Norman Macrae är en sådan person och mötet ägde rum våren 1993.
I det senaste numret av The Economist ägnas tre sidor åt en minnesruna över den hnyligen bortgångne Macrae. Den är väl värd att läsa, ty Macrae var i sanningen en mycket speciellt person.
Få har i samtiden haft hans förmåga att ”se bortom nästa hörn”. Han var den journalist som först ”upptäckte” Japans kommande ekonomiska storhet. Det var 1962. Han förutspådde Sovjets fall med en djuplodande analys mycket tidigt.
Huvuddelen av sitt yrkesliv arbetade han på The Economist – en stor del av tiden som biträdande chefredaktör.
Jag hade läst en några av Macraes böcker med framtidsförutsägelser och 1993 tog jag – som då var informationsdirektör på SAF – kontakt med honom. Jag bad honom komma till Sverige och skriva boken om Sverige 2015.
Han kom hit. Den sak- och språkkunnige Peter Stein guidade honom under några veckor genom Sverige.
Efter den resan möttes vi. Och det är det ögonblicket jag så väl kommer ihåg.
Svensk ekonomi var då inte i särskilt god form. Det var bara några månader efter den stora devalveringen. Få såg någon riktigt framgångsrik framtid för Sverige.
Norman konstaterade inledningsvis att Sverige har en lysande framtid framför sig.
Jag häpnade.
Vad var det han hittat ?
Jo, svarade han:
- Ni har en ganska välskött offentlig sektor. Där finns embryot till er framtid. Men inget kommer att hända förrän ni privatiserar den offentliuga sektorn. Släpper ni lös de talanger som nu finns där så kommer ni att få en fantastiskt ny exportsektor.
-
Det är fem år kvar till 2015 men lika otrolig som Normans spådom tedde sig 1993 lika sannolik ter den sig idag 17 år senare.
Normans bok gavs ut 1993 av Ekerlids förlag. Den heter ”Den nye vikingen – en framtida svensk historia 1995 – 2015”.
Jag ser nu i The Economists runa att Norman redan 1991 skrev en artikel med rubriken ”A future history of privatisation”. Som Economist påpekar var detta en tid då få trodde på marknaden , då tilltron till statsmaktens förmåga att lägga livet till rätta stod högt.
Än återstår mycket att göra för att nå dit Norman Macrae trodde Sverige skulle nå. Men visst går det att nå mycket längre under nästa mandatperiod.
I det senaste numret av The Economist ägnas tre sidor åt en minnesruna över den hnyligen bortgångne Macrae. Den är väl värd att läsa, ty Macrae var i sanningen en mycket speciellt person.
Få har i samtiden haft hans förmåga att ”se bortom nästa hörn”. Han var den journalist som först ”upptäckte” Japans kommande ekonomiska storhet. Det var 1962. Han förutspådde Sovjets fall med en djuplodande analys mycket tidigt.
Huvuddelen av sitt yrkesliv arbetade han på The Economist – en stor del av tiden som biträdande chefredaktör.
Jag hade läst en några av Macraes böcker med framtidsförutsägelser och 1993 tog jag – som då var informationsdirektör på SAF – kontakt med honom. Jag bad honom komma till Sverige och skriva boken om Sverige 2015.
Han kom hit. Den sak- och språkkunnige Peter Stein guidade honom under några veckor genom Sverige.
Efter den resan möttes vi. Och det är det ögonblicket jag så väl kommer ihåg.
Svensk ekonomi var då inte i särskilt god form. Det var bara några månader efter den stora devalveringen. Få såg någon riktigt framgångsrik framtid för Sverige.
Norman konstaterade inledningsvis att Sverige har en lysande framtid framför sig.
Jag häpnade.
Vad var det han hittat ?
Jo, svarade han:
- Ni har en ganska välskött offentlig sektor. Där finns embryot till er framtid. Men inget kommer att hända förrän ni privatiserar den offentliuga sektorn. Släpper ni lös de talanger som nu finns där så kommer ni att få en fantastiskt ny exportsektor.
-
Det är fem år kvar till 2015 men lika otrolig som Normans spådom tedde sig 1993 lika sannolik ter den sig idag 17 år senare.
Normans bok gavs ut 1993 av Ekerlids förlag. Den heter ”Den nye vikingen – en framtida svensk historia 1995 – 2015”.
Jag ser nu i The Economists runa att Norman redan 1991 skrev en artikel med rubriken ”A future history of privatisation”. Som Economist påpekar var detta en tid då få trodde på marknaden , då tilltron till statsmaktens förmåga att lägga livet till rätta stod högt.
Än återstår mycket att göra för att nå dit Norman Macrae trodde Sverige skulle nå. Men visst går det att nå mycket längre under nästa mandatperiod.
tisdag 15 juni 2010
Inte ett öre i partistöd
Lika säkert som sommarregnet är valårets journalistfrågor till Svenskt Näringsliv om hur mycket vi satsar i valrörelsen och hur mycket pengar vi ger till olika partier. För ordningens skull kan det vara på sin plats att redan nu tala om precis hur det ligger till.
I lördags ägnade Inger Arenander en stor del av Ekots lördagsintervju med Wanja Lundby-Wedin åt LO:s finansiering av det socialdemokratiska partiet. Några nyheter framkom inte, men LO-ordföranden hade inte så lätt att förklara varför man bara finansierar ett av de tre partierna i den rödgröna alliansen. Men det är LO:s problem.
Svenskt Näringsliv har inget sådant problem. Vi finansierar inte något politiskt parti. Inte med ett endaste öre.
Vi granskar och kritiserar alla politiska partier, och berömmer dem också när det finns anledning därtill. Vi har till exempel berömt Miljöpartiet både för tvåundantaget i Las och det numera tyvärr nerlagda motståndet mot att en rödgrön regering vill återinföra förmögenhetsskatten.
Vi är kritiska till att de dominerande politiska partierna i Sverige, Moderaterna och Socialdemokraterna, tycks fullständigt ointresserade av sådana politiska åtgärder som verkligen skulle förbättra förutsättningarna för nya jobb. Det vill säga åtgärder för att stimulera företagande att växa. Dagens DN-debatt om den rödgröna jobbpolitiken är ett tydligt bevis för detta. Åtgärder för fler och växande företag och därmed fler riktiga jobb lyser i artikeln helt med sin frånvaro.
I Dagens Industri i måndags intervjuades SEB:s företagarekonom Ingela Hemming som sa ett sanningens ord. Svenska småföretags svaga intresse för tillväxt borde vara valets huvudfråga:
– Det är ju här de framtida jobben ska skapas, sa hon.
Så är det.
Ingela Hemming konstaterade också att SEB:s företagarenkät redovisade skälet till den dåliga tillväxten:
”Endast 2 procent av de tillfrågade sa att de trodde att omgivningen fann det hedervärt att bygga ett stort företag.”
Det är den attityden som de stora partierna anpassat sig till. Anders Borg sa i Visby för ett år sedan att den som argumenterar för bättre villkor för företagande endast vill gynna ”de redan rika”.
Så ser den svenske Jante ut. Det är därför det inte tillkommer jobb i företagssektorn. Trots att det bara är där som välståndets förutsättningar skapas.
Just därför fortsätter Svenskt Näringsliv arbetet med opinionsbildning för företagandets villkor. Även i valår.
I lördags ägnade Inger Arenander en stor del av Ekots lördagsintervju med Wanja Lundby-Wedin åt LO:s finansiering av det socialdemokratiska partiet. Några nyheter framkom inte, men LO-ordföranden hade inte så lätt att förklara varför man bara finansierar ett av de tre partierna i den rödgröna alliansen. Men det är LO:s problem.
Svenskt Näringsliv har inget sådant problem. Vi finansierar inte något politiskt parti. Inte med ett endaste öre.
Vi granskar och kritiserar alla politiska partier, och berömmer dem också när det finns anledning därtill. Vi har till exempel berömt Miljöpartiet både för tvåundantaget i Las och det numera tyvärr nerlagda motståndet mot att en rödgrön regering vill återinföra förmögenhetsskatten.
Vi är kritiska till att de dominerande politiska partierna i Sverige, Moderaterna och Socialdemokraterna, tycks fullständigt ointresserade av sådana politiska åtgärder som verkligen skulle förbättra förutsättningarna för nya jobb. Det vill säga åtgärder för att stimulera företagande att växa. Dagens DN-debatt om den rödgröna jobbpolitiken är ett tydligt bevis för detta. Åtgärder för fler och växande företag och därmed fler riktiga jobb lyser i artikeln helt med sin frånvaro.
I Dagens Industri i måndags intervjuades SEB:s företagarekonom Ingela Hemming som sa ett sanningens ord. Svenska småföretags svaga intresse för tillväxt borde vara valets huvudfråga:
– Det är ju här de framtida jobben ska skapas, sa hon.
Så är det.
Ingela Hemming konstaterade också att SEB:s företagarenkät redovisade skälet till den dåliga tillväxten:
”Endast 2 procent av de tillfrågade sa att de trodde att omgivningen fann det hedervärt att bygga ett stort företag.”
Det är den attityden som de stora partierna anpassat sig till. Anders Borg sa i Visby för ett år sedan att den som argumenterar för bättre villkor för företagande endast vill gynna ”de redan rika”.
Så ser den svenske Jante ut. Det är därför det inte tillkommer jobb i företagssektorn. Trots att det bara är där som välståndets förutsättningar skapas.
Just därför fortsätter Svenskt Näringsliv arbetet med opinionsbildning för företagandets villkor. Även i valår.
tisdag 11 maj 2010
Dra lärdomar av krisen i Grekland
Välfärdsstaten hör till det förgångna, visar krisen i Grekland. Nu är det nya tider och en ny verklighet som måste hanteras med en politik som skapar möjligheter i stället för att sprida generösa bidrag.
I söndags träffade jag gamla goda amerikanska vänner i Washington DC över brunch. Deras politiska hemvist är vad som här i USA kallas liberal och som i svenska termer kan översättas med ”en smula till vänster om mitten”. Deras frågor till mig handlade nästan enbart om Grekland och den grekiska ekonomin. De våldsamma upploppen i Athen hade gjort stort intryck. Det är ju många decennier sedan några av USAs storstäder upplevde något liknande. Då var det rasrelationerna och Vietnamkriget som stod i fokus.
För många amerikaner med stor tilltro till den välmenande och goda staten var valet av president Obama en framgång. Att presidenten lyckades få igenom sin sjukvårdsreform i kongressen tolkades av en hel del som att USA nu tog ett steg i riktning mot att bli något mera av en ”europeisk välfärdsstat”.
Söndagens räddningsaktion till förmån för euron beskrivs på nyhetsplats i tisdagens Washington Post som dödsstöten för den europeiska välfärdsstat som underskottsfinansierat generösa villkor för offentlig sektor och bidragstagare men som inte förmått skapa ekonomisk dynamik, som inte förmått skapa verkliga jobb.
Mina amerikanska vänner frågade också hur det står till i Sverige. Ni står ju utanför euron, hette det, så ni kan ju hantera era problem genom fallande valutakurs. Ja, så är det ,måste jag ju svara. Men i år är det ju val till riksdagen och då vill inga politiker tala om de verkliga, långsiktiga svenska problemen.
”I valdebatten hörs inte den nödvändiga diskussionen kring hur Sveriges framtida tillväxtstrategi bör utformas. Intresset för viktiga långsiktiga näringslivsfrågor tycks på sina håll inom den sittande alliansregeringen vara begränsat. Förslagen från den rödgröna alliansen att höja skatter för löntagare och företag, återinföra förmögenhetsskatten, göra det mer lönsamt att leva på bidrag och skapa stor osäkerhet om den framtida energiförsörjningen innebär en allvarlig stoppsignal för framtidsinvesteringar och jobb. Ska denna kombination av tystnad och direkt kontraproduktiva förslag kring de långsiktiga frågorna tolkas som att svensk ekonomi i huvudsak är på rätt spår?”
Så skrev Urban Bäckström på DN debatt för några dagar seda. Hans svar var: nej, svensk ekonomi är inte på rätt spår.
Det hade åtminstone innan jag åkter över Atlanten inte föranlett någon större debatt. Kommer den massiva euroräddningsaktionen nu att väcka frågor om vad som bör gälla långsiktigt i svensk ekonomisk politik ?
Bland dem som jag träffat i Washington DC hörde också C.Fred Bergsten, chef för Peterson Institute for International Economics.Institutet har en nyckelroll i samtida internationell ekonomisk debatt och vad Fred har att säga är inte heller vad mina brunchvänner vill höra. Även USA har stora underskott som måste hanteras, en budget som måste balanseras. Fred är en fascinerande och intensiv person och ett lunchsamtal täckte de flesta frågor som är aktuella i dagens internationella ekonomiska debatt.
En sak är klar, nämligen att politiker som tror att framtiden bara handlar om att bekvämt fördela bidrag är på fel spår. Eller rättare sagt på ett spår som leder till den typ av ekonomisk katastrof som just nu Grekland är ett exempel på.
Washington Posts nyhetsartikel på tisdagen talade klarspråk. Det finns ingen bekväm väg tillbaka för Europa. Den typ av lättsam och bekväm välfärdsstat som politikerna intalat medborgarna att de kan förvänta hör till det förgångna. Nu är det nya tider och en ny verklighet. Ett smakprov på hur den ser ut erbjuder The Economist som i senaste numret recenserar HSBCs chefsekonom Stephen Kings nya bok ”Losing Control: The Emerging Threats to Western Prosperity”.
Vi är på väg in i en ny ekonomisk världsordning där den västvärld som varit van vid att dominera inte längre kan göra detta. En kylig verklighet måste hanteras med en politik som skapar möjligheter för dynamik i stället för att sprida generösa bidrag.
Men i Sverige skjuter vi väl upp den diskussionen till efter den 19 september?
Mina amerikanska vänner är dock fortsatt bekymrade och det har de all anledning att vara.
I söndags träffade jag gamla goda amerikanska vänner i Washington DC över brunch. Deras politiska hemvist är vad som här i USA kallas liberal och som i svenska termer kan översättas med ”en smula till vänster om mitten”. Deras frågor till mig handlade nästan enbart om Grekland och den grekiska ekonomin. De våldsamma upploppen i Athen hade gjort stort intryck. Det är ju många decennier sedan några av USAs storstäder upplevde något liknande. Då var det rasrelationerna och Vietnamkriget som stod i fokus.
För många amerikaner med stor tilltro till den välmenande och goda staten var valet av president Obama en framgång. Att presidenten lyckades få igenom sin sjukvårdsreform i kongressen tolkades av en hel del som att USA nu tog ett steg i riktning mot att bli något mera av en ”europeisk välfärdsstat”.
Söndagens räddningsaktion till förmån för euron beskrivs på nyhetsplats i tisdagens Washington Post som dödsstöten för den europeiska välfärdsstat som underskottsfinansierat generösa villkor för offentlig sektor och bidragstagare men som inte förmått skapa ekonomisk dynamik, som inte förmått skapa verkliga jobb.
Mina amerikanska vänner frågade också hur det står till i Sverige. Ni står ju utanför euron, hette det, så ni kan ju hantera era problem genom fallande valutakurs. Ja, så är det ,måste jag ju svara. Men i år är det ju val till riksdagen och då vill inga politiker tala om de verkliga, långsiktiga svenska problemen.
”I valdebatten hörs inte den nödvändiga diskussionen kring hur Sveriges framtida tillväxtstrategi bör utformas. Intresset för viktiga långsiktiga näringslivsfrågor tycks på sina håll inom den sittande alliansregeringen vara begränsat. Förslagen från den rödgröna alliansen att höja skatter för löntagare och företag, återinföra förmögenhetsskatten, göra det mer lönsamt att leva på bidrag och skapa stor osäkerhet om den framtida energiförsörjningen innebär en allvarlig stoppsignal för framtidsinvesteringar och jobb. Ska denna kombination av tystnad och direkt kontraproduktiva förslag kring de långsiktiga frågorna tolkas som att svensk ekonomi i huvudsak är på rätt spår?”
Så skrev Urban Bäckström på DN debatt för några dagar seda. Hans svar var: nej, svensk ekonomi är inte på rätt spår.
Det hade åtminstone innan jag åkter över Atlanten inte föranlett någon större debatt. Kommer den massiva euroräddningsaktionen nu att väcka frågor om vad som bör gälla långsiktigt i svensk ekonomisk politik ?
Bland dem som jag träffat i Washington DC hörde också C.Fred Bergsten, chef för Peterson Institute for International Economics.Institutet har en nyckelroll i samtida internationell ekonomisk debatt och vad Fred har att säga är inte heller vad mina brunchvänner vill höra. Även USA har stora underskott som måste hanteras, en budget som måste balanseras. Fred är en fascinerande och intensiv person och ett lunchsamtal täckte de flesta frågor som är aktuella i dagens internationella ekonomiska debatt.
En sak är klar, nämligen att politiker som tror att framtiden bara handlar om att bekvämt fördela bidrag är på fel spår. Eller rättare sagt på ett spår som leder till den typ av ekonomisk katastrof som just nu Grekland är ett exempel på.
Washington Posts nyhetsartikel på tisdagen talade klarspråk. Det finns ingen bekväm väg tillbaka för Europa. Den typ av lättsam och bekväm välfärdsstat som politikerna intalat medborgarna att de kan förvänta hör till det förgångna. Nu är det nya tider och en ny verklighet. Ett smakprov på hur den ser ut erbjuder The Economist som i senaste numret recenserar HSBCs chefsekonom Stephen Kings nya bok ”Losing Control: The Emerging Threats to Western Prosperity”.
Vi är på väg in i en ny ekonomisk världsordning där den västvärld som varit van vid att dominera inte längre kan göra detta. En kylig verklighet måste hanteras med en politik som skapar möjligheter för dynamik i stället för att sprida generösa bidrag.
Men i Sverige skjuter vi väl upp den diskussionen till efter den 19 september?
Mina amerikanska vänner är dock fortsatt bekymrade och det har de all anledning att vara.
måndag 29 mars 2010
Vart tog arbetaren vägen?
Den svenska debatten under avtalsrörelsen har allt för ofta präglats av nationell klasskampsnostalgi när den istället borde handla om vad som sker i våra grannländer.
När det första avtalet inom ramen för industriavtalet slöts mellan Teknikföretagen, Unionen och Sveriges Ingenjörer utbröt en nationell förvirring. Kunde avtalsrörelsens mångomtalade så kallade märke sättas av arbetsgivare och tjänstemän? Var inte detta märkessättande en rit som endast kunde utföras av fackförbund inom LO?
Den debatten pågick en vecka. Sedan var det dags för nya avtal – nu mellan IF Metall och dess motparter Industri och Kemi, Stål och Metall och Teknikföretagen. Det avtalet följde det märke som sattes av tjänstemannaavtalet. Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe uttryckte i en intervju på http://www.vadstårpåspel.se/ sin förundran över att det första märket inte tagits på fullt allvar mot bakgrund av att tjänstemannaorganisationernas avtal täcker mer än 60 procent av de berörda företagens lönesumma och att man även om man räknar antal medarbetare så är det fler tjänstemän än LO-anslutna.
Sveriges Radios ”God morgon världen” är ett program jag sällan missar. Igår ägnades drygt tio minuter av programmet åt frågeställningen ”Vart tog arbetaren vägen?” Det var en sällsam uppvisning i klasskampsnostalgi. Den egentliga frågan var: vart tog klasskampen vägen? För att besvara den frågan valde programledaren ut svensk offentlighets klasskampsprimadonnor par excellence: Göran Greider och Åsa Linderborg. De var givetvis fyllda över förundran och besvikelse över att medierna inte är uppfyllda av klasskampsretorik i allmänhet och i synnerhet under en avtalsrörelse.
Som lyssnare kan man tycka att det varit klädsamt om någon avvikande röst hörts. Men så blev det inte.
Ironiskt nog föregicks detta inslag av programmets permanenta inslag, journalistpanelen. Där instämdes i tanken att strejk hör det förflutna till, är ett stenåldersfenomen.
Men just denna stenålder åkallades av Greider och Linderborg. Deras bevisföring ledde fram till att det numera finns många romaner om arbetare, till exempel Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” eller Susanna Alakoskis Svinalängorna. Men dessa barndomsskildringar handlar ju om individuella livsöden utan koppling till avtalsrörelser.
Svensk arbetsmarknad befinner sig i snabb förändring och det handlar inte minst om dagens globala näringslivsverklighet. Ska man kritisera dagens arbetsmarknads- och avtalsrörelsebevakning handlar det knappast om avsaknaden av klasskamp utan om att det mest handlar om en match som tycks utspela sig på en nationell arena utan koppling till omvärlden. Det som sker i våra grannländer i norra Europa ägnas i stort sett inget intresse. Det finns en lång rad andra aspekter på den pågående avtalsrörelsen som det också råder nära nog total medietystnad om.
När det första avtalet inom ramen för industriavtalet slöts mellan Teknikföretagen, Unionen och Sveriges Ingenjörer utbröt en nationell förvirring. Kunde avtalsrörelsens mångomtalade så kallade märke sättas av arbetsgivare och tjänstemän? Var inte detta märkessättande en rit som endast kunde utföras av fackförbund inom LO?
Den debatten pågick en vecka. Sedan var det dags för nya avtal – nu mellan IF Metall och dess motparter Industri och Kemi, Stål och Metall och Teknikföretagen. Det avtalet följde det märke som sattes av tjänstemannaavtalet. Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe uttryckte i en intervju på http://www.vadstårpåspel.se/ sin förundran över att det första märket inte tagits på fullt allvar mot bakgrund av att tjänstemannaorganisationernas avtal täcker mer än 60 procent av de berörda företagens lönesumma och att man även om man räknar antal medarbetare så är det fler tjänstemän än LO-anslutna.
Sveriges Radios ”God morgon världen” är ett program jag sällan missar. Igår ägnades drygt tio minuter av programmet åt frågeställningen ”Vart tog arbetaren vägen?” Det var en sällsam uppvisning i klasskampsnostalgi. Den egentliga frågan var: vart tog klasskampen vägen? För att besvara den frågan valde programledaren ut svensk offentlighets klasskampsprimadonnor par excellence: Göran Greider och Åsa Linderborg. De var givetvis fyllda över förundran och besvikelse över att medierna inte är uppfyllda av klasskampsretorik i allmänhet och i synnerhet under en avtalsrörelse.
Som lyssnare kan man tycka att det varit klädsamt om någon avvikande röst hörts. Men så blev det inte.
Ironiskt nog föregicks detta inslag av programmets permanenta inslag, journalistpanelen. Där instämdes i tanken att strejk hör det förflutna till, är ett stenåldersfenomen.
Men just denna stenålder åkallades av Greider och Linderborg. Deras bevisföring ledde fram till att det numera finns många romaner om arbetare, till exempel Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” eller Susanna Alakoskis Svinalängorna. Men dessa barndomsskildringar handlar ju om individuella livsöden utan koppling till avtalsrörelser.
Svensk arbetsmarknad befinner sig i snabb förändring och det handlar inte minst om dagens globala näringslivsverklighet. Ska man kritisera dagens arbetsmarknads- och avtalsrörelsebevakning handlar det knappast om avsaknaden av klasskamp utan om att det mest handlar om en match som tycks utspela sig på en nationell arena utan koppling till omvärlden. Det som sker i våra grannländer i norra Europa ägnas i stort sett inget intresse. Det finns en lång rad andra aspekter på den pågående avtalsrörelsen som det också råder nära nog total medietystnad om.
fredag 19 mars 2010
Schlingmann och näringslivet
Sveriges framtid handlar om företagsamhetens förutsättningar och verklighet, inte om vad olika politiker tycker är poppigt och progressivt.
För ett år sedan retade partisekreterare Per Schlingmann (m) upp en god del av den svenska företagsamheten – inte minst många bland Svenskt Näringslivs 60 000 småföretag – med en artikel i Svenska Dagbladet där han efterlyste ”ett progressivt näringsliv”.
Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen besvarade Schlingmanns retoriska men i sak flummiga påhopp på företagsamheten i en artikel i vilken hon bland annat skrev:
---
”Jag ägnar en mycket stor del av min tid som ordförande i Svenskt Näringsliv åt att träffa företagare och diskutera vad som krävs för att de ska få bättre chans att överleva krisen – och kunna skapa nya jobb i Sverige. Det jag hör handlar om helt andra saker än de bilder som förmedlas i media. Önskemål om mindre regelkrångel – något som regering efter regering utlovat men inte lyckats leverera. Önskemål om ett förändrat, till det moderna näringslivet anpassat, anställningsskydd som bygger på kompetens och skicklighet istället för på anställningstid.
Per Schlingmann efterlyste i sin artikel (Brännpunkt 26 mars) ett näringsliv som blir ’’en aktör som bidrar till att ta Sverige ur krisen’’. Det är exakt vad svenska företag är idag. Genom enträget arbete, stora personliga risker, ansvarstagande för anställda och genom att utveckla sina företag. För det är ju bara i företagen de nya jobben kan skapas. Bara företagen kan klara arbetslinjen."
---
Igår återkom Schlingmann – denna gång i Expressen – på samma tema som för ett år sedan – med en efterlysning av ett progressivt näringsliv. Vad Schlingmann inte verkar förstå är att den svenska företagsamheten består av är företag som i vardagen sliter med att ta sig an de uppgifter man åtar sig. Företagande är något annat än ett sökande efter politiska poänger. Företagande är inte det för dagen poppiga.
Allt fler människor i arbete är centralt för att medborgarnas och statens finanser ska stärkas och tryggt bära oss in i framtiden. Men det räcker inte att tala om fler arbetade timmar, de måste alltid arbetas i något företag. För att leverera vad man lovar måste arbetslinjen utvecklas och även inbegripa politik som gör att företag och entreprenörer får utrymme att utvecklas och växa.
Signhild Arnegård Hansens kommentar till det resonemang som bland andra Schlingmann för fanns i en debattartikel i Svenska Dagbladet för snart en månad sedan. Här är några utdrag:
---
”För att det ska löna sig att arbeta måste det också löna sig att äga. Det som lönar sig och ges utrymme, växer och utvecklas. Företagare, och följaktligen företagsägare, är själva förutsättningen för fler arbeten och fler arbetade timmar.
I Sverige har näringspolitiken i första hand varit inriktad på det vi redan är bra på, medan alltför lite har gjorts på Sveriges svaga områden. Eftersom svagheterna till stor del handlar om drivkrafter för entreprenörskap, blir effekterna stora. I många fall raderar svagheterna styrkorna. På fyra centrala områden ser jag som företagare tecken på detta:
• Att det är enkelt att betala skatt hjälper inte när skatterna är så höga att det ändå inte är lönt att starta eller expandera ett företag.
• Att det administrativa krånglet vid anställningar är litet hjälper inte när ansvaret och risken som ett företag tar på sig vid en anställning är alltför stort. Ungdomar utan arbetslivserfarenhet drabbas särskilt hårt när anställningsbeslut blir allt för riskfyllda – därför väljs de allt för ofta bort till förmån för äldre och mer beprövad arbetskraft.
• Att Sverige satsar ännu mer på forskning gör inte näringslivet mer innovativt när patenten och idéerna kommersialiseras i länder med lägre skatter.
• Att Sverige enligt internationella undersökningar har världens mest professionella företagsledningar är bra, men de hade kunnat uträtta mer om arbetsmarknaden i övrigt var mer flexibel.
Sverige är bra på att få fram nya idéer och patent, men inte på att kommersialisera dem och skapa växande företag av dem. Vi lägger en jämförelsevis hög andel av BNP på forskning och utveckling, vilket genererar många idéer och patent. I rätt miljö skulle dessa utvecklas till nya och växande företag.
För detta krävs riskkapital som i Sverige ofta tillhandahålls av internationellt verksamma riskkapitalbolag. Problemet för Sveriges del är att företagen ofta säljs vidare till ägare i länder med betydligt lägre skatter.
Om personer av kött och blod och med hemvist i Sverige i högre grad kunde finansiera dessa företags verksamhet skulle fler av dem kunna fortsätta att utvecklas i Sverige. Men då måste kapitalinkomstskatten sänkas så att svenska ägare kan konkurrera på samma villkor som utländska ägare.
Sveriges skatt på kapitalinkomster är nästan dubbelt så hög som i jämförbara länder. Enligt International Bureau of Fiscal Documentation, är siffrorna 30 respektive 17 procent. Det är knappast tal om gradskillnader, utan om en så stor konkurrensnackdel för Sverige att oviljan att reformera på detta område är svår att förstå.
En framgångsrik politik måste utgå från var själva basen för välståndet och allt det som politikerna är ivriga att fördela, skapas. Det sker i företagen, bland flitigt arbetande anställda och företagsledare.
Om inte vikten av företagande och ägande blir en lika central del av regeringens arbetslinje som jobbskatteavdrag kommer det att bli mycket svårt att hålla vad man lovat.”
---
Det är om företagsamhetens förutsättningar och verklighet som Sveriges framtid och vårt framtida välstånd handlar. Inte om vad olika politiker tycker är poppigt och progressivt.
För ett år sedan retade partisekreterare Per Schlingmann (m) upp en god del av den svenska företagsamheten – inte minst många bland Svenskt Näringslivs 60 000 småföretag – med en artikel i Svenska Dagbladet där han efterlyste ”ett progressivt näringsliv”.
Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen besvarade Schlingmanns retoriska men i sak flummiga påhopp på företagsamheten i en artikel i vilken hon bland annat skrev:
---
”Jag ägnar en mycket stor del av min tid som ordförande i Svenskt Näringsliv åt att träffa företagare och diskutera vad som krävs för att de ska få bättre chans att överleva krisen – och kunna skapa nya jobb i Sverige. Det jag hör handlar om helt andra saker än de bilder som förmedlas i media. Önskemål om mindre regelkrångel – något som regering efter regering utlovat men inte lyckats leverera. Önskemål om ett förändrat, till det moderna näringslivet anpassat, anställningsskydd som bygger på kompetens och skicklighet istället för på anställningstid.
Per Schlingmann efterlyste i sin artikel (Brännpunkt 26 mars) ett näringsliv som blir ’’en aktör som bidrar till att ta Sverige ur krisen’’. Det är exakt vad svenska företag är idag. Genom enträget arbete, stora personliga risker, ansvarstagande för anställda och genom att utveckla sina företag. För det är ju bara i företagen de nya jobben kan skapas. Bara företagen kan klara arbetslinjen."
---
Igår återkom Schlingmann – denna gång i Expressen – på samma tema som för ett år sedan – med en efterlysning av ett progressivt näringsliv. Vad Schlingmann inte verkar förstå är att den svenska företagsamheten består av är företag som i vardagen sliter med att ta sig an de uppgifter man åtar sig. Företagande är något annat än ett sökande efter politiska poänger. Företagande är inte det för dagen poppiga.
Allt fler människor i arbete är centralt för att medborgarnas och statens finanser ska stärkas och tryggt bära oss in i framtiden. Men det räcker inte att tala om fler arbetade timmar, de måste alltid arbetas i något företag. För att leverera vad man lovar måste arbetslinjen utvecklas och även inbegripa politik som gör att företag och entreprenörer får utrymme att utvecklas och växa.
Signhild Arnegård Hansens kommentar till det resonemang som bland andra Schlingmann för fanns i en debattartikel i Svenska Dagbladet för snart en månad sedan. Här är några utdrag:
---
”För att det ska löna sig att arbeta måste det också löna sig att äga. Det som lönar sig och ges utrymme, växer och utvecklas. Företagare, och följaktligen företagsägare, är själva förutsättningen för fler arbeten och fler arbetade timmar.
I Sverige har näringspolitiken i första hand varit inriktad på det vi redan är bra på, medan alltför lite har gjorts på Sveriges svaga områden. Eftersom svagheterna till stor del handlar om drivkrafter för entreprenörskap, blir effekterna stora. I många fall raderar svagheterna styrkorna. På fyra centrala områden ser jag som företagare tecken på detta:
• Att det är enkelt att betala skatt hjälper inte när skatterna är så höga att det ändå inte är lönt att starta eller expandera ett företag.
• Att det administrativa krånglet vid anställningar är litet hjälper inte när ansvaret och risken som ett företag tar på sig vid en anställning är alltför stort. Ungdomar utan arbetslivserfarenhet drabbas särskilt hårt när anställningsbeslut blir allt för riskfyllda – därför väljs de allt för ofta bort till förmån för äldre och mer beprövad arbetskraft.
• Att Sverige satsar ännu mer på forskning gör inte näringslivet mer innovativt när patenten och idéerna kommersialiseras i länder med lägre skatter.
• Att Sverige enligt internationella undersökningar har världens mest professionella företagsledningar är bra, men de hade kunnat uträtta mer om arbetsmarknaden i övrigt var mer flexibel.
Sverige är bra på att få fram nya idéer och patent, men inte på att kommersialisera dem och skapa växande företag av dem. Vi lägger en jämförelsevis hög andel av BNP på forskning och utveckling, vilket genererar många idéer och patent. I rätt miljö skulle dessa utvecklas till nya och växande företag.
För detta krävs riskkapital som i Sverige ofta tillhandahålls av internationellt verksamma riskkapitalbolag. Problemet för Sveriges del är att företagen ofta säljs vidare till ägare i länder med betydligt lägre skatter.
Om personer av kött och blod och med hemvist i Sverige i högre grad kunde finansiera dessa företags verksamhet skulle fler av dem kunna fortsätta att utvecklas i Sverige. Men då måste kapitalinkomstskatten sänkas så att svenska ägare kan konkurrera på samma villkor som utländska ägare.
Sveriges skatt på kapitalinkomster är nästan dubbelt så hög som i jämförbara länder. Enligt International Bureau of Fiscal Documentation, är siffrorna 30 respektive 17 procent. Det är knappast tal om gradskillnader, utan om en så stor konkurrensnackdel för Sverige att oviljan att reformera på detta område är svår att förstå.
En framgångsrik politik måste utgå från var själva basen för välståndet och allt det som politikerna är ivriga att fördela, skapas. Det sker i företagen, bland flitigt arbetande anställda och företagsledare.
Om inte vikten av företagande och ägande blir en lika central del av regeringens arbetslinje som jobbskatteavdrag kommer det att bli mycket svårt att hålla vad man lovat.”
---
Det är om företagsamhetens förutsättningar och verklighet som Sveriges framtid och vårt framtida välstånd handlar. Inte om vad olika politiker tycker är poppigt och progressivt.
torsdag 11 mars 2010
"Jihad Jane" hotar inte den amerikanska drömmen
Den "amerikanska drömmen" är ett begrepp som flitigt används inte bara i amerikansk samhällsdebatt utan som ofta, med rätta, används för att analysera skillnaderna mellan USA och Europa. I Europa finns det många olika faktorer som håller samman nationer - eller regioner - men i USA spelar det som ligger bakom "den amerikanska drömmen" en helt avgörande roll för att förklara och förstå det som håller samman USA.
Jag skulle föredra att tala om den amerikanska optimismen. Det handlar i grunden just om detta: en ljus, förväntansfull syn på framtiden. Därtill kopplas bilden av USA som möjligheternas land, drömlandet som skiljer sig från alla andra länder just därför att alla kan lyckas helt oavsett individens utgångsläge.
Amerikaner har sedan långt före nationens tillkonst i slutet av 1700-talet ansett att det projekt som tog form på den nordamerikanska kontinentet gick ut på att skapa "a city upon a hill", en stad på kullen. Begreppet kommer från Bergspredikan och frasen användes i John Winthrops berömda predikan 1630 i vilken ha förklarade att kolonin New Englands invånare skulle vara medvetna om att deras samhälle skulle vara "a city upon a hill" som hela världen skulle vilja följa.
I alla tider har det funnits individer som av olika skäl vänt sig mot denna positiva bild av det amerikanska drömsamhället. Det har varit intellektuella - t ex Gore Vidal - som med kraft vänt sig mot varje tanke på Amerika som ett ideal. Men det har också i all tid funnits de från "samhällets undersida" som inte bara misstrott tanken på Amerika som möjligheternas land utan som också aktivt på olika sätt tagit upp kampen mot all överhet eller, som nu i exemplet "Jihad Jane", på ett militant sätt ställt sig på deras sida som upplevts som förtrycka.
"Jihad Jane" hade levt ett föga haromiskt liv från unga år. Gifte sig första gången som 16-åring med en dubbelt så gammal man. Efter ytterligare ett giftermål träffade hon - idag 46 - den man i Pennsylvania som hon levt ihop med på senare år. Hon har haft hand om mannens åldrige far på dagarna. Hon har till synes levt ett stillsamt småstadsliv men via internet har hon varit engagerad i en extrem kamp för muslimska rättigheter. Den information som idag finns om henne är knapphändig och hennes bevekelsegrunder är inte kända i detalj. Men hon passar väl in i bilden av de amerikaner som aldrig ens upplevt sig ha närkontakt med den amerikanska drömmen, med tanken att varje människa i USA kan åstadkomma vad som helst med sitt liv om man bara vill och anstränger sig.
Jag har i en bok om medelklassamerikaner som utkom på 1980-talet och nu senast i "Överlever den amerikanska drömmen?" (2009) redovisat den mycket stora attitydskillnaden mellan USA och Europa i detta avseende. USA Today publicerade i mitten av 80-talet undersökningar där amerikaner svarade på frågan "Can anyone still make it in the USA?" Ja-svaren låg nära 90 %. Den undersökningsserien har vad jag kunnat se inte följts upp under de senaste 25 åren men CBS News/New York Times publicerade för så sent som för ett drygt halvår sedan en snarlik opinionsstudie. I den svarade 44 % att de redan uppnått den amerikanska drömmen och ytterligare 31 % svarade att de räknade med att uppnå denna dröm under sin livstid.
Vad är då den amerikanska drömmen enligt den undersökningen ? "Frihet och möjlighet" är det svar som oftast återkommer. Andra frekventa svar är "att vara framgångsrik", "finansiell trygghet", "att ha ett jobb" och "att ha en bostad".
I samma undersökning 2007 svarade 81 % att det var möjligt att börja med två tomma händer och bli rik. 2009 hade den siffran - efter den stora finansiella krisen som startade 2008 - sjunkit till 72 % men ändå...
Dessa svar tecknar en bild av vad jag skulle vilja kalla medelklassideal. Det handlar förvisso om materiell rikedom men det är också en persnlig dröm som innebär goda realtioner med familj och vänner, att vara respekterad och välutbildad, att vara en god förälder och en bra medarbetare på jobbet.
I amerikansk politik är den amerikanska drömmen fortsatt i allra högsta grad levande. Barack Obama är i sig en person som förkroppsligar den amerikanska drömmen. En man som gått till samhällets absoluta topp trots att hans utgångsläge inte var särskilt lysande. Den amerikanska drömmen bor idag i Vita Huset.
Den i särklass mest lysande politiska reklamfilm som gjorts var hörnpelaren i Ronald Reagans omvalskampanj 1984. "Morning in America" var en serie reklamfilmer på temat "Prouder, Stronger, Better" och varje film inleddes med orden:" It's morning again in America."
Det som förenar detta mångfacetterade jätteland är just detta: Drömmen om en bättre frantid, tanken att det ständigt är morgon på nytt i Amerika.
Kriget i Irak och nu alltmer i Afghanistan har skapat en växande grupp amerikaner som av olika skäl vänder sig mot krigen på andra sidan Atlanten. Jihad Jane hör uppenbart dit även om hennes aktiviteter varit mer långtgående än det mesta man hittills sett.
Men hittills ska man se detta som extrema undantag. Den amerikanska drömmen är trots krig och ekonomisk kris en stabil bas för USA. Den dagen den drömmen försvinner kan USAs inre liv bli mycket mera instabilt. Mitt personliga intryck efter många USA-besök inte minst under de senaste åren är att det verkliga hotet i amerikaners föreställning om vad som kan underminera den amerikanska drömmen inte är krig eller egentligen den akuta krisen - dåliga bostadslån etc - utan det långsiktiga hotet från i första hand Kinas växande ekonomiska makt.
Men det är en helt annan historia.
Jag skulle föredra att tala om den amerikanska optimismen. Det handlar i grunden just om detta: en ljus, förväntansfull syn på framtiden. Därtill kopplas bilden av USA som möjligheternas land, drömlandet som skiljer sig från alla andra länder just därför att alla kan lyckas helt oavsett individens utgångsläge.
Amerikaner har sedan långt före nationens tillkonst i slutet av 1700-talet ansett att det projekt som tog form på den nordamerikanska kontinentet gick ut på att skapa "a city upon a hill", en stad på kullen. Begreppet kommer från Bergspredikan och frasen användes i John Winthrops berömda predikan 1630 i vilken ha förklarade att kolonin New Englands invånare skulle vara medvetna om att deras samhälle skulle vara "a city upon a hill" som hela världen skulle vilja följa.
I alla tider har det funnits individer som av olika skäl vänt sig mot denna positiva bild av det amerikanska drömsamhället. Det har varit intellektuella - t ex Gore Vidal - som med kraft vänt sig mot varje tanke på Amerika som ett ideal. Men det har också i all tid funnits de från "samhällets undersida" som inte bara misstrott tanken på Amerika som möjligheternas land utan som också aktivt på olika sätt tagit upp kampen mot all överhet eller, som nu i exemplet "Jihad Jane", på ett militant sätt ställt sig på deras sida som upplevts som förtrycka.
"Jihad Jane" hade levt ett föga haromiskt liv från unga år. Gifte sig första gången som 16-åring med en dubbelt så gammal man. Efter ytterligare ett giftermål träffade hon - idag 46 - den man i Pennsylvania som hon levt ihop med på senare år. Hon har haft hand om mannens åldrige far på dagarna. Hon har till synes levt ett stillsamt småstadsliv men via internet har hon varit engagerad i en extrem kamp för muslimska rättigheter. Den information som idag finns om henne är knapphändig och hennes bevekelsegrunder är inte kända i detalj. Men hon passar väl in i bilden av de amerikaner som aldrig ens upplevt sig ha närkontakt med den amerikanska drömmen, med tanken att varje människa i USA kan åstadkomma vad som helst med sitt liv om man bara vill och anstränger sig.
Jag har i en bok om medelklassamerikaner som utkom på 1980-talet och nu senast i "Överlever den amerikanska drömmen?" (2009) redovisat den mycket stora attitydskillnaden mellan USA och Europa i detta avseende. USA Today publicerade i mitten av 80-talet undersökningar där amerikaner svarade på frågan "Can anyone still make it in the USA?" Ja-svaren låg nära 90 %. Den undersökningsserien har vad jag kunnat se inte följts upp under de senaste 25 åren men CBS News/New York Times publicerade för så sent som för ett drygt halvår sedan en snarlik opinionsstudie. I den svarade 44 % att de redan uppnått den amerikanska drömmen och ytterligare 31 % svarade att de räknade med att uppnå denna dröm under sin livstid.
Vad är då den amerikanska drömmen enligt den undersökningen ? "Frihet och möjlighet" är det svar som oftast återkommer. Andra frekventa svar är "att vara framgångsrik", "finansiell trygghet", "att ha ett jobb" och "att ha en bostad".
I samma undersökning 2007 svarade 81 % att det var möjligt att börja med två tomma händer och bli rik. 2009 hade den siffran - efter den stora finansiella krisen som startade 2008 - sjunkit till 72 % men ändå...
Dessa svar tecknar en bild av vad jag skulle vilja kalla medelklassideal. Det handlar förvisso om materiell rikedom men det är också en persnlig dröm som innebär goda realtioner med familj och vänner, att vara respekterad och välutbildad, att vara en god förälder och en bra medarbetare på jobbet.
I amerikansk politik är den amerikanska drömmen fortsatt i allra högsta grad levande. Barack Obama är i sig en person som förkroppsligar den amerikanska drömmen. En man som gått till samhällets absoluta topp trots att hans utgångsläge inte var särskilt lysande. Den amerikanska drömmen bor idag i Vita Huset.
Den i särklass mest lysande politiska reklamfilm som gjorts var hörnpelaren i Ronald Reagans omvalskampanj 1984. "Morning in America" var en serie reklamfilmer på temat "Prouder, Stronger, Better" och varje film inleddes med orden:" It's morning again in America."
Det som förenar detta mångfacetterade jätteland är just detta: Drömmen om en bättre frantid, tanken att det ständigt är morgon på nytt i Amerika.
Kriget i Irak och nu alltmer i Afghanistan har skapat en växande grupp amerikaner som av olika skäl vänder sig mot krigen på andra sidan Atlanten. Jihad Jane hör uppenbart dit även om hennes aktiviteter varit mer långtgående än det mesta man hittills sett.
Men hittills ska man se detta som extrema undantag. Den amerikanska drömmen är trots krig och ekonomisk kris en stabil bas för USA. Den dagen den drömmen försvinner kan USAs inre liv bli mycket mera instabilt. Mitt personliga intryck efter många USA-besök inte minst under de senaste åren är att det verkliga hotet i amerikaners föreställning om vad som kan underminera den amerikanska drömmen inte är krig eller egentligen den akuta krisen - dåliga bostadslån etc - utan det långsiktiga hotet från i första hand Kinas växande ekonomiska makt.
Men det är en helt annan historia.
onsdag 17 februari 2010
Stor skada för Röda Korset om Westerberg tvingas avgå
Att tvinga Bengt Westerberg att avgå utan att man rett ut principerna för ledningsersättningar och arbetsuppgifter vore det allra sämsta som kunde hända Röda Korset. Det skulle även skada många viktiga organisationers framtida förutsättningar att rekrytera den kompetenta arbetskraft de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.
.
Det finns olika sätt att tolka det drev som nu går mot Röda Korsets styrelseordförande Bengt Westerberg. På det mest elementära planet handlar det om att titeln ordförande är vilseledande. Av media har framgått att det är ett heltidsarbete som både utförs i Sverige och internationellt. Röda Korset kan i många bemärkelser jämföras med ett storföretag. Omsättningen är drygt 900 miljoner kr, man har 450 anställda och 40 000 frivilliga medarbetare organiserade i 1 200 lokala kretsar som arbetar utan ersättning. Vid en värdering av dessa frivilligtimmar skulle det ekonomiska värdet på Röda Korsets frivilliginsatser kunna uppskattas till närmare en miljard kronor om året.
I somliga frivilligorganisationer är det praxis att styrelseuppdrag är jämställda med andra volontäruppdrag - och således arvodeslösa. Den tidsmängd som styrelsen förväntas läggas ner är därmed av sådan karaktär att det ska gå att förena med yrkesarbete. En ytlig jämförelse mellan ordförandeuppdraget i Röda Korset och andra frivilligorganisationer är därför vare sig rättvisande eller intellektuellt hederlig.
Sverige är ett land som är präglat av folkrörelsetradition. Vi har många organisationer med mängder av ideellt, frivilligt arbetande människor i sina led som har - mot bakgrund av den syn på ideell sektor som finns väl förankrad i vårt land - svårt att hantera den situation som uppstår då organisationen ifråga blir så stor och får så omfattande ansvar att det behövs en annan ledningsstruktur än vad mindre organisationer behöver.
Att hantera organisationens rekryteringsbehov av kompetent ledning, omvärldens ibland förenklade bild av frivilligorganisationernas förutsättningar att verka samt värnandet om basen av de frivilliga insatserna och bidragen är inte någon enkel sak. Det leder lätt till den typ av svartvita kampanjer som vi just åser.
Skandalen kring Röda Korsets och Cancerfondens tidigare medarbetare Johan af Donner har därtill allvarligt förvärrat situationen. Det finns anledning att misstänka att en vulgärbild som kan föras fram i af Donners försvarsargumentation är att "kick backs" av det slag som förekom hör till det normala i insamlingsorganisationerna eftersom dessa inte kan betala "vettiga löner".
Denna skurkattityd förtjänar sina efterräkningar men dilemmat mellan omvärldens bild och organisationens behov finns och märks inte bara i frivillig- och insamlingsorganisationer, utan även i fackföreningsrörelsen. På samma sätt var det ju med de många välbetalda styrelseuppdrag som LO:s ordförande tvangs lämna efter AMF-skandalen 2009. Men i det fackliga systemet är välbetalda sidouppdrag inte undantag, utan regel. Det är så dessa chefer kommer upp till ersättningsnivåer som kan ses som rimliga givet den kompetens som man ska ha på den nivån i stora, betydelsefulla organisationer.
Inom näringsklivet finns inte denna tradition. Kompetens avlönas och i synnerhet nyckelpersoner får under den ofta korta tid då de är högst uppe på toppen ersättningar som motiverar. Hur mycket de motiverar och hur detta ser ut i olika andra perspektiv är ju omdebatterat - inte minst under år med avtalsförhandlingar.
Jag är medlem i Röda Korset sedan många år och ger hela tiden bidrag till verksamheten. Jag tycker inte att det framkommit något hittills som minskat min tro på att Röda Korset gör stor nytta och är en mycket värdefull organisation både i Sverige och internationellt.
Jag hoppas nu att beslutsstrukturerna inom Röda Korset klarar av att hantera den uppkomna situationen. Att tvinga Bengt Westerberg att avgå utan att man rett ut principerna för ledningsersättningar och arbetsuppgifter vore det allra sämsta som kunde hända. Det skulle verkligen skada - inte bara Röda Korset, utan många viktiga organisationers framtida förutsättningar att rekrytera den kompetenta arbetskraft de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.
.
Det finns olika sätt att tolka det drev som nu går mot Röda Korsets styrelseordförande Bengt Westerberg. På det mest elementära planet handlar det om att titeln ordförande är vilseledande. Av media har framgått att det är ett heltidsarbete som både utförs i Sverige och internationellt. Röda Korset kan i många bemärkelser jämföras med ett storföretag. Omsättningen är drygt 900 miljoner kr, man har 450 anställda och 40 000 frivilliga medarbetare organiserade i 1 200 lokala kretsar som arbetar utan ersättning. Vid en värdering av dessa frivilligtimmar skulle det ekonomiska värdet på Röda Korsets frivilliginsatser kunna uppskattas till närmare en miljard kronor om året.
I somliga frivilligorganisationer är det praxis att styrelseuppdrag är jämställda med andra volontäruppdrag - och således arvodeslösa. Den tidsmängd som styrelsen förväntas läggas ner är därmed av sådan karaktär att det ska gå att förena med yrkesarbete. En ytlig jämförelse mellan ordförandeuppdraget i Röda Korset och andra frivilligorganisationer är därför vare sig rättvisande eller intellektuellt hederlig.
Sverige är ett land som är präglat av folkrörelsetradition. Vi har många organisationer med mängder av ideellt, frivilligt arbetande människor i sina led som har - mot bakgrund av den syn på ideell sektor som finns väl förankrad i vårt land - svårt att hantera den situation som uppstår då organisationen ifråga blir så stor och får så omfattande ansvar att det behövs en annan ledningsstruktur än vad mindre organisationer behöver.
Att hantera organisationens rekryteringsbehov av kompetent ledning, omvärldens ibland förenklade bild av frivilligorganisationernas förutsättningar att verka samt värnandet om basen av de frivilliga insatserna och bidragen är inte någon enkel sak. Det leder lätt till den typ av svartvita kampanjer som vi just åser.
Skandalen kring Röda Korsets och Cancerfondens tidigare medarbetare Johan af Donner har därtill allvarligt förvärrat situationen. Det finns anledning att misstänka att en vulgärbild som kan föras fram i af Donners försvarsargumentation är att "kick backs" av det slag som förekom hör till det normala i insamlingsorganisationerna eftersom dessa inte kan betala "vettiga löner".
Denna skurkattityd förtjänar sina efterräkningar men dilemmat mellan omvärldens bild och organisationens behov finns och märks inte bara i frivillig- och insamlingsorganisationer, utan även i fackföreningsrörelsen. På samma sätt var det ju med de många välbetalda styrelseuppdrag som LO:s ordförande tvangs lämna efter AMF-skandalen 2009. Men i det fackliga systemet är välbetalda sidouppdrag inte undantag, utan regel. Det är så dessa chefer kommer upp till ersättningsnivåer som kan ses som rimliga givet den kompetens som man ska ha på den nivån i stora, betydelsefulla organisationer.
Inom näringsklivet finns inte denna tradition. Kompetens avlönas och i synnerhet nyckelpersoner får under den ofta korta tid då de är högst uppe på toppen ersättningar som motiverar. Hur mycket de motiverar och hur detta ser ut i olika andra perspektiv är ju omdebatterat - inte minst under år med avtalsförhandlingar.
Jag är medlem i Röda Korset sedan många år och ger hela tiden bidrag till verksamheten. Jag tycker inte att det framkommit något hittills som minskat min tro på att Röda Korset gör stor nytta och är en mycket värdefull organisation både i Sverige och internationellt.
Jag hoppas nu att beslutsstrukturerna inom Röda Korset klarar av att hantera den uppkomna situationen. Att tvinga Bengt Westerberg att avgå utan att man rett ut principerna för ledningsersättningar och arbetsuppgifter vore det allra sämsta som kunde hända. Det skulle verkligen skada - inte bara Röda Korset, utan många viktiga organisationers framtida förutsättningar att rekrytera den kompetenta arbetskraft de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.
fredag 23 oktober 2009
Norges dilemma – vägen ut
I en andra kommentar till det politiska läget i Norge skisserar Janerik Larsson, vice vd för Svenskt Näringsliv, här tänkbara vägar ut ur det politiska trauma som Fremskrittspartiet icensatt.
I min förra kommentar om det politiska läget i Norge fokuserade jag på den stora betydelse som invandringsrelaterade frågor har i vårt grannland. I denna andra, avslutande Norge-betraktelse ska jag söka skissera den väg ut ur det norska politiska trauma som Fremskrittspartiet så skickligt iscensatt.
Den norska rödgröna regering som blev omvald förra månaden har inte särskilt stora likheter med den svenska rödgröna koalition som utmanar den borgerliga alliansen här hemma i valet nästa höst. Arbeiderpartiet och det socialdemokratiska partiet är förvisso genuina systerpartier men de båda andra partierna är ytterst olika.
Det norska SV (Sosialistisk Venstreparti) växte fram ur Arbeiderpartiet i protest mot detta partis utrikespolitik. NATO och EU-medlemskap var de stora frågorna. I praktiken har det aldrig funnits något kommunistiskt inflytande i SV och i norsk politik har det i modern tid aldrig funnits ett parti med den historia och den roll som det svenska vänsterpartiet har. En norsk partiledare som kallar sig ”kommunist” är otänkbart. SV hade i opposition både mot socialdemokratiska och borgerliga regeringar stora opinionsmässiga framgångar. Det fanns en tid då man trodde att partiet verkligen skulle kunna utmana Arbeiderpartiet.
Det strategiska draget som Jens Stoltenberg, statsminister och partiledare för Arbeiderpartiet, gjorde var att ta in SV i regeringen. Att sitta med makt och ansvar har inneburit att SV förändrats — och dess opinionsmässiga stöd har försvagats. Finansminister Kristin Halvorsen har en tung uppgift — som hon skött väl under finanskrisen även om det varit en lätt uppgift med oljemiljarderna — och det ger SV respekt, men utrymmet för populism är ringa. I stortingets korridorer idag spekuleras i om SV orkar stanna kvar i regeringen efter kommunvalet om två år — och om Halvorsen vill sitta som partiledare i ytterligare fyra år. Den tronföljarstrid som norska medier spekulerar i innebär att SV efter Halvorsen skulle kunna återgå till sin vänsterpopulistiska oppositionsroll — utan ansvar.
För en parlamentariker har dock makten en stor lockelse. Inflytande i opposition är en sak, en annan sak är att verkligen få pröva sig som politisk beslutsfattare.
Det är också dilemmat för Norges näst största parti, Fremskrittspartiet. Dess store ledargestalt Carl I Hagen försvann i och med årets val helt ur norsk parlamentarisk politik. Hans efterträdare Siv Jensen har sedan hon tillträdde skickligt drivit partiet. Men Fremskrittspartiet sitter i maktposition i många kommuner och har en kompetent stortingsgrupp där många troligen gärna skulle se att man efter nästa val kunde få tillträde till maktens korridorer i regeringsbyggnaden.
I årets val förlorade Venstre sin representation med undantag för två direktvalda ledamöter. Partiet har under långa perioder tidigare stått utanför stortinget. Nuvarande partiledaren Lars Sponheim kommer att avgå till följd av det usla valresultatet, men partiet är ändå förmodligen en förutsättning för en borgerlig regering. Sponheim hävdade i valrörelsen att Venstre inte skulle kunna samregera med Fremkrittspartiet. Ungefär samma uppfattning har Kristelig folkeparti.
Vad som nu kommer att utspelas i norsk politik får man gissa sig till. Min gissning är att Höyre som den borgerliga samarbetsgeneralen kommer att fokusera på att samordna oppositionsarbetet i stortinget och på det sättet bygga en borgerlig koalition ”underifrån”. Utfallet i kommunvalet kommer sedan att styra hur fortsättningen ser ut, dvs vad som händer fram till stortingsvalet om fyra år. Det mest sannolika är då att Höyres ledare Erna Solberg framstår som statsministerkandidaten i en borgerlig koalition där Fremskrittspartiet inte bara är ett stödparti utan också sitter på ett antal viktiga taburetter.
I mitt sinne finns det en parallell mellan den ”uppfostran” av SV som Stoltenberg-regeringen inneburit och den ”uppfostran” som regeringsmakten skulle innebära för Fremskrittspartiet. Den avgörande frågan är givetvis om Fremskrittspartiet efter alla dessa år är villigt att ta det steget från populistisk opposition till regeringsansvar. Det lär dröja innan vi vet svaret. Men de närmaste två årens oppositionarbete kommer att ge ganska tydliga besked om vägvalet.
I min förra kommentar om det politiska läget i Norge fokuserade jag på den stora betydelse som invandringsrelaterade frågor har i vårt grannland. I denna andra, avslutande Norge-betraktelse ska jag söka skissera den väg ut ur det norska politiska trauma som Fremskrittspartiet så skickligt iscensatt.
Den norska rödgröna regering som blev omvald förra månaden har inte särskilt stora likheter med den svenska rödgröna koalition som utmanar den borgerliga alliansen här hemma i valet nästa höst. Arbeiderpartiet och det socialdemokratiska partiet är förvisso genuina systerpartier men de båda andra partierna är ytterst olika.
Det norska SV (Sosialistisk Venstreparti) växte fram ur Arbeiderpartiet i protest mot detta partis utrikespolitik. NATO och EU-medlemskap var de stora frågorna. I praktiken har det aldrig funnits något kommunistiskt inflytande i SV och i norsk politik har det i modern tid aldrig funnits ett parti med den historia och den roll som det svenska vänsterpartiet har. En norsk partiledare som kallar sig ”kommunist” är otänkbart. SV hade i opposition både mot socialdemokratiska och borgerliga regeringar stora opinionsmässiga framgångar. Det fanns en tid då man trodde att partiet verkligen skulle kunna utmana Arbeiderpartiet.
Det strategiska draget som Jens Stoltenberg, statsminister och partiledare för Arbeiderpartiet, gjorde var att ta in SV i regeringen. Att sitta med makt och ansvar har inneburit att SV förändrats — och dess opinionsmässiga stöd har försvagats. Finansminister Kristin Halvorsen har en tung uppgift — som hon skött väl under finanskrisen även om det varit en lätt uppgift med oljemiljarderna — och det ger SV respekt, men utrymmet för populism är ringa. I stortingets korridorer idag spekuleras i om SV orkar stanna kvar i regeringen efter kommunvalet om två år — och om Halvorsen vill sitta som partiledare i ytterligare fyra år. Den tronföljarstrid som norska medier spekulerar i innebär att SV efter Halvorsen skulle kunna återgå till sin vänsterpopulistiska oppositionsroll — utan ansvar.
För en parlamentariker har dock makten en stor lockelse. Inflytande i opposition är en sak, en annan sak är att verkligen få pröva sig som politisk beslutsfattare.
Det är också dilemmat för Norges näst största parti, Fremskrittspartiet. Dess store ledargestalt Carl I Hagen försvann i och med årets val helt ur norsk parlamentarisk politik. Hans efterträdare Siv Jensen har sedan hon tillträdde skickligt drivit partiet. Men Fremskrittspartiet sitter i maktposition i många kommuner och har en kompetent stortingsgrupp där många troligen gärna skulle se att man efter nästa val kunde få tillträde till maktens korridorer i regeringsbyggnaden.
I årets val förlorade Venstre sin representation med undantag för två direktvalda ledamöter. Partiet har under långa perioder tidigare stått utanför stortinget. Nuvarande partiledaren Lars Sponheim kommer att avgå till följd av det usla valresultatet, men partiet är ändå förmodligen en förutsättning för en borgerlig regering. Sponheim hävdade i valrörelsen att Venstre inte skulle kunna samregera med Fremkrittspartiet. Ungefär samma uppfattning har Kristelig folkeparti.
Vad som nu kommer att utspelas i norsk politik får man gissa sig till. Min gissning är att Höyre som den borgerliga samarbetsgeneralen kommer att fokusera på att samordna oppositionsarbetet i stortinget och på det sättet bygga en borgerlig koalition ”underifrån”. Utfallet i kommunvalet kommer sedan att styra hur fortsättningen ser ut, dvs vad som händer fram till stortingsvalet om fyra år. Det mest sannolika är då att Höyres ledare Erna Solberg framstår som statsministerkandidaten i en borgerlig koalition där Fremskrittspartiet inte bara är ett stödparti utan också sitter på ett antal viktiga taburetter.
I mitt sinne finns det en parallell mellan den ”uppfostran” av SV som Stoltenberg-regeringen inneburit och den ”uppfostran” som regeringsmakten skulle innebära för Fremskrittspartiet. Den avgörande frågan är givetvis om Fremskrittspartiet efter alla dessa år är villigt att ta det steget från populistisk opposition till regeringsansvar. Det lär dröja innan vi vet svaret. Men de närmaste två årens oppositionarbete kommer att ge ganska tydliga besked om vägvalet.
fredag 16 oktober 2009
Det nya Norge
Hur kommer det sig att invandrarfientligheten är så starkt uttalad i norsk politik, frågar sig Janerik Larsson, vice vd för Svenskt Näringsliv, efter det norska stortingsvalet.
Förra onsdagen presenterade den rödgröna norska regeringen sin plattform för de kommande fyra årens regeringsarbete. En av punkterna handlar om en stramare behandling av asylsökande. Det invandrarfientliga Fremskrittspartiets politiska framgångar sätter sin prägel även på regeringspolitiken.
Hur kommer det sig att invandrarfientligheten är så starkt uttalad i norsk politik? Det är inte lätt att ge ett riktigt bra svar på den frågan — eller kanske är det så att det finns många olika svar.
Samma dag höll den liberala tankesmedjan Civita ett frukostmöte på temat “Det flerkulturelle Norge”. Arrangemanget fokuserade på en ny och i norska medier mycket uppmärksammad bok av journalisten Aslak Nore: Ekstremistan. Nore bär sin mammas efternamn men är son till en av Norges mest kända författare, Kjartan Flögstad.
På det helt charmerande Cafe Christiania, ett stenkast från Stortinget, presenterade Nore sin tes på ett sätt som inte alls var så dramatiskt som förhandspubliciteten kring boken gjort gällande. Hans tes är kort och gott att “det gamla Norge” är ett minne blott. Att det nya Norge med alltfler utomeuropeiska invandrare och deras barn kommer att göra Norge både mycket bättre (han pekade t ex på att många av norsk fotbolls stjärnor nu kommer från olika utomordiska bakgrunder) och mycket sämre (mer rå brottslighet, missbruk etc).
Nores inlägg kommenterades av professor Grete Brochmann som leder en statlig utredning som ska se över hur det förhåller sig med om invandrarna missbrukar den norska välfärdsstaten. Aftenposten presenterade i juli kommittén med dessa ord som jag tycker säger mycket om det norska debattläget: “Utenlandsk arbeidskraft lokkes av norske velferdsgoder. Regjeringen vill ha svar på om ökt innvandring krever endring av velferdsordningene.”
Det blir spännande att se vad Brochmann kommer fram till med tiden. På Civita-arrangemanget var hon mycket försiktig och balanserad. Den tredje paneldeltagaren, professor Torkel Brekke, som är knuten till Civita, försökte anlägga en betydligt mindre dramatiserande ton än Aslak Nore.
Man kan ju undra om ett av världens rikaste länder — oändligt mycket rikare än fattigkusinerna i Sverige — behöver bekymra sig så mycket för detta. Men att döma av onsdagens regeringsplattform så är invandringen att betrakta som ett problem som regeringen tar på största allvar. Kanske handlar det om att söka undvika att Fremskrittspartiet blir än större?
Jag har min egen tes. Jag tror att många i Norge av skäl som jag inte riktigt kan förklara är mer negativt inställt till förändring än vad jag upplevt i resten av Norden.
I slutet av 60-talet när perspektivet av en olje- och gasrikedom dök upp besökte jag flitigt Norge. Jag hörde då egentligen bara oro från ledande politiker och akademiker. Det geuint norska upplevdes som hotat. Den norska regionalpolitiken som varit och är en hörnsten i all norsk politik skulle kunna utsättas för stora spänningar om Norge genom oljan och gasen fick uppleva en stark ekonomisk tillväxt. Det var sådant som hördes då och sedan kom 1972 den mest dramatiska politiska kampanjen i nordisk modern historia: striden om det norska EU-medlemskapet. Familjer splittrades, långa vänskapsförhållanden bröts för all framtid. Norge klövs.
Ett EU-medlemskap skulle inneburit en stor förändring, menade motståndarna. Nu är det invandrarna som är förändringshotet, verkar det som. Och det är såklart rätt på sitt sätt.
En av de i publiken på Cafe Christiana som fick tillfälle att kommentera diskussionen ställde vad jag tyckte var den mest relevanta frågan: Hur ska man göra för att integrera den norska majoritetsbefolkningen i det nya Norge som nu växer fram?
Förra onsdagen presenterade den rödgröna norska regeringen sin plattform för de kommande fyra årens regeringsarbete. En av punkterna handlar om en stramare behandling av asylsökande. Det invandrarfientliga Fremskrittspartiets politiska framgångar sätter sin prägel även på regeringspolitiken.
Hur kommer det sig att invandrarfientligheten är så starkt uttalad i norsk politik? Det är inte lätt att ge ett riktigt bra svar på den frågan — eller kanske är det så att det finns många olika svar.
Samma dag höll den liberala tankesmedjan Civita ett frukostmöte på temat “Det flerkulturelle Norge”. Arrangemanget fokuserade på en ny och i norska medier mycket uppmärksammad bok av journalisten Aslak Nore: Ekstremistan. Nore bär sin mammas efternamn men är son till en av Norges mest kända författare, Kjartan Flögstad.
På det helt charmerande Cafe Christiania, ett stenkast från Stortinget, presenterade Nore sin tes på ett sätt som inte alls var så dramatiskt som förhandspubliciteten kring boken gjort gällande. Hans tes är kort och gott att “det gamla Norge” är ett minne blott. Att det nya Norge med alltfler utomeuropeiska invandrare och deras barn kommer att göra Norge både mycket bättre (han pekade t ex på att många av norsk fotbolls stjärnor nu kommer från olika utomordiska bakgrunder) och mycket sämre (mer rå brottslighet, missbruk etc).
Nores inlägg kommenterades av professor Grete Brochmann som leder en statlig utredning som ska se över hur det förhåller sig med om invandrarna missbrukar den norska välfärdsstaten. Aftenposten presenterade i juli kommittén med dessa ord som jag tycker säger mycket om det norska debattläget: “Utenlandsk arbeidskraft lokkes av norske velferdsgoder. Regjeringen vill ha svar på om ökt innvandring krever endring av velferdsordningene.”
Det blir spännande att se vad Brochmann kommer fram till med tiden. På Civita-arrangemanget var hon mycket försiktig och balanserad. Den tredje paneldeltagaren, professor Torkel Brekke, som är knuten till Civita, försökte anlägga en betydligt mindre dramatiserande ton än Aslak Nore.
Man kan ju undra om ett av världens rikaste länder — oändligt mycket rikare än fattigkusinerna i Sverige — behöver bekymra sig så mycket för detta. Men att döma av onsdagens regeringsplattform så är invandringen att betrakta som ett problem som regeringen tar på största allvar. Kanske handlar det om att söka undvika att Fremskrittspartiet blir än större?
Jag har min egen tes. Jag tror att många i Norge av skäl som jag inte riktigt kan förklara är mer negativt inställt till förändring än vad jag upplevt i resten av Norden.
I slutet av 60-talet när perspektivet av en olje- och gasrikedom dök upp besökte jag flitigt Norge. Jag hörde då egentligen bara oro från ledande politiker och akademiker. Det geuint norska upplevdes som hotat. Den norska regionalpolitiken som varit och är en hörnsten i all norsk politik skulle kunna utsättas för stora spänningar om Norge genom oljan och gasen fick uppleva en stark ekonomisk tillväxt. Det var sådant som hördes då och sedan kom 1972 den mest dramatiska politiska kampanjen i nordisk modern historia: striden om det norska EU-medlemskapet. Familjer splittrades, långa vänskapsförhållanden bröts för all framtid. Norge klövs.
Ett EU-medlemskap skulle inneburit en stor förändring, menade motståndarna. Nu är det invandrarna som är förändringshotet, verkar det som. Och det är såklart rätt på sitt sätt.
En av de i publiken på Cafe Christiana som fick tillfälle att kommentera diskussionen ställde vad jag tyckte var den mest relevanta frågan: Hur ska man göra för att integrera den norska majoritetsbefolkningen i det nya Norge som nu växer fram?
måndag 14 september 2009
Näringslivstorpedens kamp mot förmögenhetsskatten
"Det saknas all saklig grund för att nu igen återinföra förmögenhetsskatten. Det finns överväldigande bevis för dess negativa samhällsekonomiska konsekvenser i form av kapitalflykt och snedvridningar av investeringsbeteendet med flykt till skatteprivilegierade investeringsområden." Det skriver professor Sven-Olof Lodin i sin nyutkomna memoarbok "Professorn som blev näringslivstorped – min tid i skattepolitiken" (Ekerlids).
Boken innehåller en underhållande och engagerad skildring av Lodins kamp mot för näringslivet illa utformade skatter. Inte minst redovisar han detaljerat sin kamp mot förmögenhetsskatten.
Det politiska spelet om förmögenhetsskatten inom socialdemokratin skildras ingående och han konstaterar att även dagens ekonomiske talesperson för socialdemokraterna, Thomas Östros, tidigare varit anhängare av skattens avskaffande.
När Göran Persson för fem år sedan satte stopp för dåvarande finansministern Pär Nuders tankar på att avskaffa denna skatt konstaterar Lodin i sin kommentar:
”Göran Persson, som då just gjort en storinvestering i ett jord- och skogsbruk undantaget från all förmögenhetsskatt, lät förmögenhetsskatten vara kvar för andra.”
Lodin tecknar den internationella bilden av den förmögenhetsskatt som nu Mona Sahlin och Thomas Östros hotar återinföra efter en rödgrön valseger i september:
”Förutom Norge med en betydligt lägre förmögenhetsskatt än den som nu planeras av socialdemokraterna har samtliga EU-länder som haft en förmögenhetsskatt avskaffat eller annonserat avskaffandet av sin förmögenhetsskatt. Det finns ingen anledning att Sverige ensamt ska gå i en samhällsekonomiskt skadlig riktning.”
Lodin:
Att förmögenhetsskatten har behållit sin vikt som symbolfråga för de svenska socialdemokraternas ledning framgår av att partiet i sin budgetmotion hösten 2008 föreslagit förmögenhetsskattens återinförande, visserligen på en något lägre nivå, men förfärande nog med alla de snedvridande och samhällsekonomiskt skadliga inslag som den gamla skatten innehöll med vissa undantagna områden, inte minst sådana områden som de särskilt stora förmögenheterna är nedlagda i. Med den modellen blir förmögenhetsskatten åter i stora delar frivillig för de rikaste.
Den stora grupp som drabbas är i stället äldre sparare och ägare till värdefulla villor i storstadsområdena, som med ett regelbundet långvarigt sparande hunnit bygga upp en liten förmögenhet och för vilka värdet på den för länge sedan till ett modest pris anskaffade bostaden stigit på grund av bostadsmarknadens struktur.
Partiledningens inställning är förvånande även för många tunga namn inom partiet. Den socialdemokratiska partiledningen borde snarast vara tacksam att alliansregeringen löst problemet för dem och avskaffat denna skadliga skatt så att de slapp.
Lodins memoarbok innehåller mycket om många andra skattefrågor. Den är ett intressant bidrag till beskrivningen av de senaste decenniernas samhällsekonomiska debatt. I ett högskatteland som Sverige spelar skatten alltid en viktig roll i det sammanhanget.
Boken innehåller också några mycket läsvärda avsnitt om familjen Lodins från USA adopterade döttrar och de möten familjen haft med rasgränser i USA, Sverige och Zimbabwe.
För oss som haft anledning att diskutera med Sven-Olof Lodin är det ingen överraskning att boken rakt igenom är en passionerad argumentation för hans uppfattningar såväl i skattetekniska frågor som i allmänna samhällspolitiska och kommunikativa frågeställningar.
Hur långt kan man nå i en strävan att skapa ett mera företagarvänligt Sverige om man väljer mellan å ena sidan att låta näringslivet enbart företrädas av experter som noga håller sig till förändringar inom den av varje regering givna ramen; eller å andra sidan att vid sidan om experters dialog med regeringstjänstemän och politiker också låta företagare själva delta i en bred samhällsdebatt? Det är den frågeställningen som Lodin då och då återkommer till i samband med bildandet av Svenskt Näringsliv.
I själva verket tror jag att detta är en konstlad motsättning. Många företagarröster i samhällsdebatten är en förutsättning för långsiktiga förändringar. Det som är ”politiskt omöjligt” idag kan bli närmast en politisk självklarhet några år senare. Det gäller att ha en dialog med ”politikernas chefer”, det vill säga väljarna.
En god illustration av detta är striden om löntagarfonderna; en fråga Lodin inte berör. När Metall och LO tog upp Rudolf Meidners förslag var reaktionen från vissa håll inom näringslivet att nu gällde det enbart att konstruera löntagarfonder som inte skadade de verkställande ledningarnas inflytande i företagen. Med tiden kom de ägarledda företagen att ta över debatten och förde denna till ett framgångsrikt slut i och med löntagarfondernas avskaffande.
Det räcker inte med lagtekniskt briljanta lösningar inom givna ramar; ibland är det nödvändigt med större förändringar än så.
Boken innehåller en underhållande och engagerad skildring av Lodins kamp mot för näringslivet illa utformade skatter. Inte minst redovisar han detaljerat sin kamp mot förmögenhetsskatten.
Det politiska spelet om förmögenhetsskatten inom socialdemokratin skildras ingående och han konstaterar att även dagens ekonomiske talesperson för socialdemokraterna, Thomas Östros, tidigare varit anhängare av skattens avskaffande.
När Göran Persson för fem år sedan satte stopp för dåvarande finansministern Pär Nuders tankar på att avskaffa denna skatt konstaterar Lodin i sin kommentar:
”Göran Persson, som då just gjort en storinvestering i ett jord- och skogsbruk undantaget från all förmögenhetsskatt, lät förmögenhetsskatten vara kvar för andra.”
Lodin tecknar den internationella bilden av den förmögenhetsskatt som nu Mona Sahlin och Thomas Östros hotar återinföra efter en rödgrön valseger i september:
”Förutom Norge med en betydligt lägre förmögenhetsskatt än den som nu planeras av socialdemokraterna har samtliga EU-länder som haft en förmögenhetsskatt avskaffat eller annonserat avskaffandet av sin förmögenhetsskatt. Det finns ingen anledning att Sverige ensamt ska gå i en samhällsekonomiskt skadlig riktning.”
Lodin:
Att förmögenhetsskatten har behållit sin vikt som symbolfråga för de svenska socialdemokraternas ledning framgår av att partiet i sin budgetmotion hösten 2008 föreslagit förmögenhetsskattens återinförande, visserligen på en något lägre nivå, men förfärande nog med alla de snedvridande och samhällsekonomiskt skadliga inslag som den gamla skatten innehöll med vissa undantagna områden, inte minst sådana områden som de särskilt stora förmögenheterna är nedlagda i. Med den modellen blir förmögenhetsskatten åter i stora delar frivillig för de rikaste.
Den stora grupp som drabbas är i stället äldre sparare och ägare till värdefulla villor i storstadsområdena, som med ett regelbundet långvarigt sparande hunnit bygga upp en liten förmögenhet och för vilka värdet på den för länge sedan till ett modest pris anskaffade bostaden stigit på grund av bostadsmarknadens struktur.
Partiledningens inställning är förvånande även för många tunga namn inom partiet. Den socialdemokratiska partiledningen borde snarast vara tacksam att alliansregeringen löst problemet för dem och avskaffat denna skadliga skatt så att de slapp.
Lodins memoarbok innehåller mycket om många andra skattefrågor. Den är ett intressant bidrag till beskrivningen av de senaste decenniernas samhällsekonomiska debatt. I ett högskatteland som Sverige spelar skatten alltid en viktig roll i det sammanhanget.
Boken innehåller också några mycket läsvärda avsnitt om familjen Lodins från USA adopterade döttrar och de möten familjen haft med rasgränser i USA, Sverige och Zimbabwe.
För oss som haft anledning att diskutera med Sven-Olof Lodin är det ingen överraskning att boken rakt igenom är en passionerad argumentation för hans uppfattningar såväl i skattetekniska frågor som i allmänna samhällspolitiska och kommunikativa frågeställningar.
Hur långt kan man nå i en strävan att skapa ett mera företagarvänligt Sverige om man väljer mellan å ena sidan att låta näringslivet enbart företrädas av experter som noga håller sig till förändringar inom den av varje regering givna ramen; eller å andra sidan att vid sidan om experters dialog med regeringstjänstemän och politiker också låta företagare själva delta i en bred samhällsdebatt? Det är den frågeställningen som Lodin då och då återkommer till i samband med bildandet av Svenskt Näringsliv.
I själva verket tror jag att detta är en konstlad motsättning. Många företagarröster i samhällsdebatten är en förutsättning för långsiktiga förändringar. Det som är ”politiskt omöjligt” idag kan bli närmast en politisk självklarhet några år senare. Det gäller att ha en dialog med ”politikernas chefer”, det vill säga väljarna.
En god illustration av detta är striden om löntagarfonderna; en fråga Lodin inte berör. När Metall och LO tog upp Rudolf Meidners förslag var reaktionen från vissa håll inom näringslivet att nu gällde det enbart att konstruera löntagarfonder som inte skadade de verkställande ledningarnas inflytande i företagen. Med tiden kom de ägarledda företagen att ta över debatten och förde denna till ett framgångsrikt slut i och med löntagarfondernas avskaffande.
Det räcker inte med lagtekniskt briljanta lösningar inom givna ramar; ibland är det nödvändigt med större förändringar än så.
onsdag 8 juli 2009
Bevisar Almedalen din existens?
"Är du inte med den här veckan finns du inte", skrev Gotlands Tidningars redaktionschef Ulf Hammarlund i fredags. Och det rekordstora antalet officiella evenemang, 1041 stycken, under Almedalsveckan får väl anses som ett bevis för att många delar Hammarlunds åsikt.
Valåret 2010 kommer sannolikt i allt högre grad att präglas av att "alla" som har ett budskap för den samhällspolitiska agendan kommer att vara här.
Jag har själv varit med under Almedalsveckan sedan tidigt 80-tal och trots den stora förändring som skett – från en avspänd idyll med ett eller kanske två seminarier, samt ett dagligt partiledartal, till dagens ”politikens Kiviks marknad" – är det de politiska partierna och de politiska ledarna som står i centrum. De talar annars aldrig i Sverige inför en så stor och kvalificerad publik. För partierna blir Almedalen bara allt viktigare.
För organisations-Sverige är Almedalen mindre viktigt än vad många som var här tror. Nyckeln till uppmärksamhet är i grunden att man har ett budskap med en intressant koppling till den samhällspolitiska debatten. För många av de seminarier som knappt haft andra deltagare än några av de "närmast sörjande" är närvaron här en dålig investering. Bättre vore säkert att besöka de mer välbesökta arrangemangen och söka få tillfälle att där ställa en fråga som belyser det egna intresset.
Men många tycks tro att det inte "räcker" att vara närvarande endast på det sättet. Tvånget att ordna egna arrangemang är en missuppfattning om hur man bäst utnyttjar denna unika vecka.
För näringslivets organisationer är Almedalen tveklöst viktig. Det har under de senaste åren blivit alltfler av Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer som gör ambitiösa satsningar här.
Jag tror att vi framöver kommer att få se fler arrangemang som avhålls endast för särskilt inbjudna. Nu är det främst ett format för frukostar, luncher och middagar, men seminarier "by invitation only" kommer säkert att växa även om en del kanske kommer att beklaga att Almedalsveckans öppenhet därmed naggas något i kanten.
Det som gör Almedalen så unikt är att "alla är här". Det är inte helt sant, men det ges onekligen mycket goda möjligheter till spontana, informella kontakter för den samhällspolitiska eliten.
För Svenskt Näringsliv och dess medlemsorganisationer har många olika frågor stått på agendan. Mest fokus har det tveklöst varit på ungdomsarbetslösheten; det är en fråga som sannolikt kommer att spela stor roll även om ett år. De som då hävdar att "allt är bra" riskerar att kraftigt devalvera sitt politiska kapital.
2006 gjorde Göran Persson försök att trolla bort utanförskapet. Det var inget framgångsrecept.
Valåret 2010 kommer sannolikt i allt högre grad att präglas av att "alla" som har ett budskap för den samhällspolitiska agendan kommer att vara här.
Jag har själv varit med under Almedalsveckan sedan tidigt 80-tal och trots den stora förändring som skett – från en avspänd idyll med ett eller kanske två seminarier, samt ett dagligt partiledartal, till dagens ”politikens Kiviks marknad" – är det de politiska partierna och de politiska ledarna som står i centrum. De talar annars aldrig i Sverige inför en så stor och kvalificerad publik. För partierna blir Almedalen bara allt viktigare.
För organisations-Sverige är Almedalen mindre viktigt än vad många som var här tror. Nyckeln till uppmärksamhet är i grunden att man har ett budskap med en intressant koppling till den samhällspolitiska debatten. För många av de seminarier som knappt haft andra deltagare än några av de "närmast sörjande" är närvaron här en dålig investering. Bättre vore säkert att besöka de mer välbesökta arrangemangen och söka få tillfälle att där ställa en fråga som belyser det egna intresset.
Men många tycks tro att det inte "räcker" att vara närvarande endast på det sättet. Tvånget att ordna egna arrangemang är en missuppfattning om hur man bäst utnyttjar denna unika vecka.
För näringslivets organisationer är Almedalen tveklöst viktig. Det har under de senaste åren blivit alltfler av Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer som gör ambitiösa satsningar här.
Jag tror att vi framöver kommer att få se fler arrangemang som avhålls endast för särskilt inbjudna. Nu är det främst ett format för frukostar, luncher och middagar, men seminarier "by invitation only" kommer säkert att växa även om en del kanske kommer att beklaga att Almedalsveckans öppenhet därmed naggas något i kanten.
Det som gör Almedalen så unikt är att "alla är här". Det är inte helt sant, men det ges onekligen mycket goda möjligheter till spontana, informella kontakter för den samhällspolitiska eliten.
För Svenskt Näringsliv och dess medlemsorganisationer har många olika frågor stått på agendan. Mest fokus har det tveklöst varit på ungdomsarbetslösheten; det är en fråga som sannolikt kommer att spela stor roll även om ett år. De som då hävdar att "allt är bra" riskerar att kraftigt devalvera sitt politiska kapital.
2006 gjorde Göran Persson försök att trolla bort utanförskapet. Det var inget framgångsrecept.
måndag 6 juli 2009
LO på villovägar
I Dagens eko gjorde LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin ett utspel om att andra näringslivssektorer än den konkurrensutsatta industrin bör vara märkessättande i den kommande avtalsrörelsen. Nu får hon kritik från Svensk Handel och Svenskt Näringsliv.
Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren.
Utspelet kommenterades av Dag Klackenberg, vd på arbetsgivarorganisationen Svensk Handel, som sa att det är stor risk att man får en lönespiral där alla vill ha mest.
- Jag blir lite förvånad. Det har ju funnits en samsyn tidigare mellan facken och arbetsgivaren om att det är den konkurrensutsatta tillverknings- och tjänsteindustrin som ska gå först. Nu säger Wanja precis tvärtom. Om nu de exportberoende företagen som Volvo och Scania inte har möjligheter att betala hög lön så är det ju inte meningen att andra som eventuellt skulle kunna göra det ska göra det, för det kommer då att snedvrida ekonomin helt och hållet på sikt, sade Dag Klackenberg.
Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren instämmer i Klackenbergs kritik och konstaterar att utspelet från LO tyvärr måste ses som ett tecken på att LO i den kommande avtalsrörelsen inte kommer att kunna svara för en ansvarsfull samverkan på LO-sidan.
I en intervju i Dagens Nyheter idag säger Christer Ågren bland annat med anledning av arbetsgivareståndpunkten att det inte finns utrymme för några generella löneökningar 2010 men att han är beredd att föra en dialog om skyddet för de arbetslösa, om omställning, rehabilitering och kompetensutveckling. I artikeln hävdar reportern att Svenskt Näringsliv inte kan förvänta sig något stöd från finansminister Anders Borg.
- Jag är helt övertygad om att regeringen känner ett stort ansvar för ekonomi och jobb. Däremot vill jag påpeka att det svar som jag ger i DN lyfts ur sitt sammanhang. När jag säger att jag har svårt att ta Borg seriöst så syftar det inte på den kommande avtalsrörelsen utan på sommardebatten om 70-talets arbetsrätt nu behöver förändras eller inte. Finansministern har rätt på vissa viktiga punkter i beskrivningen av hur arbetsrätten fungerar, men han väljer konsekvent att avstå från att diskutera de områden där han inte vill stöta sig med fackföreningsrörelsen. En fackföringsrörelse som allt mer ter sig som svarslös i väsentliga frågor på hur svenska företag och löntagare ska kunna ta sig igenom krisen så intakta som möjligt, säger Christer Ågren.
Han menar att det är relativt lätt att säga upp medarbetare i Sverige på grund av arbetsbrist. I Sverige ligger definitionen av arbetsbrist entydigt på företagen som efter fackliga förhandlingar har rätt att fatta de beslut som man finner nödvändiga. I många konkurrentländer är processen avseende uppsägningar på grund av arbetsbrist betydligt mer komplicerad.
- Det problem som företagen i Sverige upplever är att ledtiderna ofta blir långa eftersom företaget först måste förhandla med facken och sedan avvakta en varseltid på upp till sex månader. Till detta kommer uppsägningstider på en till sex månader vilket innebär att effekten av den nödvändiga kostnadsbesparingen kan ta över ett år att realisera.
När finansministern hänvisar till krisavtalen anser Christer Ågren att han glömmer att den stora majoriteten av förbunden inom LO och PTK sagt blankt nej till alla krisavtal på avtalsområdena utanför IF Metalls. LO har tvärtom konstaterat att det är bättre att företag går omkull än att det man kallar svaga företag ska räddas med tillfälliga krisavtal. Problemet är bara att det är väldigt många sunda företag som nu är tillfälligt svaga och som därför riskerar att gå omkull. De jobben som då förloras kan lika gärna återuppstå utanför Sverige som återkomma i Sverige efter krisen.
- Eftersom vi i princip inte heller, som i övriga Europa, har några statlig stödda permitteringssystem innebär fackens nej att vi för den absolut största delen av vår arbetsmarknaden bara har en enda reell åtgärd man kan vidta för att anpassa kostnaderna, och det är att säga upp personal.
Erfarenheterna från IF Metalls avtalsområden visar i företag efter företag att man har lyckats undvika eller begränsa uppsägningar, men det är bara möjligt inom den delen av arbetsmarknaden. LAS gör också att företagen ofta inte får behålla den bästa kompetensen. Man får i stället behålla en "tillräcklig" kompetens. Så fungerar det inte i konkurrentländerna där företagen bättre kan säkra effektivitet efter neddragningar. I Sverige förgubbas istället företagen och en konsekvens är att mångfalden minskar och medelåldern ökar kraftigt i många företag.
- Tillämpningen av LAS kan dock inte helt beskrivas i svart och vitt. Det finns många exempel på företag där man utan kostsamma program kan göra bra turordningsöverenskommelser med det lokala facket. Motsatsen är dock alltför vanlig och där blir de negativa effekterna stora, säger Christer Ågren och fortsätter:
- LAS regelverk om uppsägning av personliga skäl har för hög tröskel. I och med att det i Sverige är dokumenterat svårt att säga upp någon med fast anställning på grund av personliga skäl tvekar många företag att anställa personer utan erfarenhet och jobbreferenser. Det drabbar till exempel ungdomar och invandrare men också långtidsarbetslösa och långtidssjuka. Här har den ökade möjligheten till visstidsanställning haft en för både företagen och svaga grupper positiv effekt då många har fått chansen att visa vad man kan, men helhetseffekten är ändå att LAS-reglerna om uppsägning av personliga skäl motverkar företagens vilja att ge medarbetare fast anställning.
- Sverige har problem, det finns reformbehov. Annars skulle vi inte haft en av Europas högsta ungdomsarbetslösheter, dålig integration av svaga grupper på arbetsmarknaden, en mångfald som backar tillbaka och företag som riskerar att inte snabbt kunna hänga med på en uppgående marknad när den kommer.
Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren.
Utspelet kommenterades av Dag Klackenberg, vd på arbetsgivarorganisationen Svensk Handel, som sa att det är stor risk att man får en lönespiral där alla vill ha mest.
- Jag blir lite förvånad. Det har ju funnits en samsyn tidigare mellan facken och arbetsgivaren om att det är den konkurrensutsatta tillverknings- och tjänsteindustrin som ska gå först. Nu säger Wanja precis tvärtom. Om nu de exportberoende företagen som Volvo och Scania inte har möjligheter att betala hög lön så är det ju inte meningen att andra som eventuellt skulle kunna göra det ska göra det, för det kommer då att snedvrida ekonomin helt och hållet på sikt, sade Dag Klackenberg.
Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren instämmer i Klackenbergs kritik och konstaterar att utspelet från LO tyvärr måste ses som ett tecken på att LO i den kommande avtalsrörelsen inte kommer att kunna svara för en ansvarsfull samverkan på LO-sidan.
I en intervju i Dagens Nyheter idag säger Christer Ågren bland annat med anledning av arbetsgivareståndpunkten att det inte finns utrymme för några generella löneökningar 2010 men att han är beredd att föra en dialog om skyddet för de arbetslösa, om omställning, rehabilitering och kompetensutveckling. I artikeln hävdar reportern att Svenskt Näringsliv inte kan förvänta sig något stöd från finansminister Anders Borg.
- Jag är helt övertygad om att regeringen känner ett stort ansvar för ekonomi och jobb. Däremot vill jag påpeka att det svar som jag ger i DN lyfts ur sitt sammanhang. När jag säger att jag har svårt att ta Borg seriöst så syftar det inte på den kommande avtalsrörelsen utan på sommardebatten om 70-talets arbetsrätt nu behöver förändras eller inte. Finansministern har rätt på vissa viktiga punkter i beskrivningen av hur arbetsrätten fungerar, men han väljer konsekvent att avstå från att diskutera de områden där han inte vill stöta sig med fackföreningsrörelsen. En fackföringsrörelse som allt mer ter sig som svarslös i väsentliga frågor på hur svenska företag och löntagare ska kunna ta sig igenom krisen så intakta som möjligt, säger Christer Ågren.
Han menar att det är relativt lätt att säga upp medarbetare i Sverige på grund av arbetsbrist. I Sverige ligger definitionen av arbetsbrist entydigt på företagen som efter fackliga förhandlingar har rätt att fatta de beslut som man finner nödvändiga. I många konkurrentländer är processen avseende uppsägningar på grund av arbetsbrist betydligt mer komplicerad.
- Det problem som företagen i Sverige upplever är att ledtiderna ofta blir långa eftersom företaget först måste förhandla med facken och sedan avvakta en varseltid på upp till sex månader. Till detta kommer uppsägningstider på en till sex månader vilket innebär att effekten av den nödvändiga kostnadsbesparingen kan ta över ett år att realisera.
När finansministern hänvisar till krisavtalen anser Christer Ågren att han glömmer att den stora majoriteten av förbunden inom LO och PTK sagt blankt nej till alla krisavtal på avtalsområdena utanför IF Metalls. LO har tvärtom konstaterat att det är bättre att företag går omkull än att det man kallar svaga företag ska räddas med tillfälliga krisavtal. Problemet är bara att det är väldigt många sunda företag som nu är tillfälligt svaga och som därför riskerar att gå omkull. De jobben som då förloras kan lika gärna återuppstå utanför Sverige som återkomma i Sverige efter krisen.
- Eftersom vi i princip inte heller, som i övriga Europa, har några statlig stödda permitteringssystem innebär fackens nej att vi för den absolut största delen av vår arbetsmarknaden bara har en enda reell åtgärd man kan vidta för att anpassa kostnaderna, och det är att säga upp personal.
Erfarenheterna från IF Metalls avtalsområden visar i företag efter företag att man har lyckats undvika eller begränsa uppsägningar, men det är bara möjligt inom den delen av arbetsmarknaden. LAS gör också att företagen ofta inte får behålla den bästa kompetensen. Man får i stället behålla en "tillräcklig" kompetens. Så fungerar det inte i konkurrentländerna där företagen bättre kan säkra effektivitet efter neddragningar. I Sverige förgubbas istället företagen och en konsekvens är att mångfalden minskar och medelåldern ökar kraftigt i många företag.
- Tillämpningen av LAS kan dock inte helt beskrivas i svart och vitt. Det finns många exempel på företag där man utan kostsamma program kan göra bra turordningsöverenskommelser med det lokala facket. Motsatsen är dock alltför vanlig och där blir de negativa effekterna stora, säger Christer Ågren och fortsätter:
- LAS regelverk om uppsägning av personliga skäl har för hög tröskel. I och med att det i Sverige är dokumenterat svårt att säga upp någon med fast anställning på grund av personliga skäl tvekar många företag att anställa personer utan erfarenhet och jobbreferenser. Det drabbar till exempel ungdomar och invandrare men också långtidsarbetslösa och långtidssjuka. Här har den ökade möjligheten till visstidsanställning haft en för både företagen och svaga grupper positiv effekt då många har fått chansen att visa vad man kan, men helhetseffekten är ändå att LAS-reglerna om uppsägning av personliga skäl motverkar företagens vilja att ge medarbetare fast anställning.
- Sverige har problem, det finns reformbehov. Annars skulle vi inte haft en av Europas högsta ungdomsarbetslösheter, dålig integration av svaga grupper på arbetsmarknaden, en mångfald som backar tillbaka och företag som riskerar att inte snabbt kunna hänga med på en uppgående marknad när den kommer.
fredag 19 juni 2009
Inför stortingsvalet
I september är det stortingsval i Norge. Ett val som också kan få betydelse för den svenska valrörelsen nästa år. En borgerlig samlingsregering är ett tänkbart alternativ, men det mest sannolika utfallet tycks vara en minoritetsregering ledd av arbeiderpartiet, skriver Janerik Larsson, vice vd Svenskt Näringsliv.
Utfallet av höstens val till stortinget i Norge kan få viss betydelse för förspelet till den svenska valrörelsen nästa år. I Norge ställer en röd-grön trepartikoalition upp till omval, vilket onekligen för tankarna till den politiska processen inom den nuvarande svenska oppositionen.
Det finns vissa likheter mellan de svenska och norska trepartikoalitionerna, men det finns också betydande skillnader.
Sosialistisk Venstreparti är det parti som det finns störst anledning att titta närmare på. 1961 bildades Sosialistisk Folkeparti när Arbeiderpartiet uteslöt sin vänsteroposition som bland annat motsatte sig det norska Nato-medlemskapet. SF blev sedan en samlingspunkt inte minst för norsk kritik mot Vietnamkriget.
I den intensiva folkomröstningsstriden 1972 samlades SF, EU-motståndare inom Arbeiderpartiet och den norska kommunistpartiet NKP i folkebevegelsen mot norsk medlemskap i EF. Efter segern i folkomröstningen påbörjades arbetet med en partibildning och under namnet Sosialistisk Valgforbund fick man en framgång i stortingsvalet 1973. Den 16 mars 1975 ombildades valförbundet till Sosialistisk Venstreparti (SV). NKP lämnade SF efter ett år.
Det norska kommunistiska partiet har idag en ytterst marginell roll i norsk politik. Man ställer upp som valalliansen Rödt som bildades i mars 2007 genom en sammanslagning av Arbeidernas Kommunist Parti och Rød Valgallianse.
SVs politiska inriktning har fokuserat på dagisutbyggnad, skola och utbildning och det är också partiledaren Kristin Halvorsens politiska profil innan hon 1995 blev finansminister i Jens Stoltenbergs rödgröna trepartiregering.
Skillnaden mellan SV och det svenska Vänsterpartiet är alltså mycket betydande. Vänsterpartiet har sina rötter i kommunismen och Lars Ohly har ju längre närmast stolt förklarat sig vara kommunist även om han på ett partimöte för några sådan talat om den komplikation som begreppet innebär.
Sannolikt är komplikationen med den bakgrunden - kopplingen till kommunismen - mer besvärande för en hel del traditionella socialdemokrater. Någon sådan problematik finns således inte i den norska rödgröna koalitionen.
Det gröna kolaitionspartiet, senterpartiet, har en profil som mer liknar Gunnar Hedlunds än Maud Olofssons centerparti. 1994 folkomröstade Norge om EU-medlemskapet för andra gången och även då blev det nej. En ledande nejförespråkare var senterpartiet under Anne Enger Lahnstein som redan i storingsvalet 1993 gjorde ett sensationellt bra resultat och blev stortingets näst största parti genom sin kritik mot EU.
Senterpartiet deltog i Kjell Magne Bondeviks mittenregering med Kristelig Folkeparti och Venstre 1997-2000.
Men sedan 2005 är senterpartiet alltså med i regeringen. Bedömare i Oslo menar att senterpartiet som intresseparti väl bevakat de intressen partiet företräder, medan partiets värdegrund fått lämnas åsido av regeringskoalitionens minsta parti.
Att det blev en rödgrön majoritet i storinget 2005 (men inte bland väljarna) beror på det norska valsystemet som gav de tre partierna ett maximalt utfall.
Just nu pekar inget på att detta ska gå att upprepa. Arbeiderpartiets opinionssiffror har utvecklats väl efter finanskrisens rivstart hösten 2008 medan Sv och Sp har större svårigheter.
Förmodligen går partierna fram med någon typ av ganska rudimentär gemensam markering av önskemålet att fortsätta i regeringsställning, men i grunden är det tre separata partier som kommer att framtråda i valkampen. Man siktar inte på något som liknar den borgerliga svenska alliansen 2006. De tre norska partierna gick inte till val 2005 på en gemensam politik.
De bedömare som kommenterar norsk politik pekar nästan enstämmigt på en minoritetsregering som det sannolika utfallet i september. Det betyder ännu en ren Arbeiderparti-regering ledd av Jens Soltenberg.
På den borgerliga sidan saknas förutsättningar för en kraftfull samling av svenskt snitt. De spänningar som finns runt det största borgerliga partiet - Fremskrittspartiet - torde för överskådlig tid omöjliggöra en stark borgerlig regering.
Fremskrittsparttiet är en unik kombination av ultraliberalism och välfärdspopulism. Den fråga som överskuggar allt i norsk politik är hur man ska utnyttja den enorma rikedom som finns i den norska oljefonden. Fremskrittspartiet lovar mycket runt, medan alla andra partier vill vara mer återhållsamma.
Fremskrittspartiets närmaste motsvarighet i nordisk politik torde vara Dansk Folkeparti. Båda partierna har en framträdande invanandrarnegativ profil.
En ny regering med Höyre, Kristelig folkeparti och det liberala partiet Venstre är ett alternativ till en minoritetsregering från Arbeiderpartiet.
Inom Fremskrittspartiet finns det de som hoppas på en sannolikt kortvarig ren FrP-regering. Inom FrP finns det krafter som söker samarbete med Höyre. Det finns ett gott samarbete med FrP på kommunal nivå - men där finns inga oljepengar att disponera.
För Höyre, som idag i opinionsmätningarna finns strax under 15 %, är distansen till FrP - runt 25 % - en nära nog omöjlig politisk ekvation.
På sikt kan man givetvis inte utesluta någon politisk utveckling, men för närvarande pekar det mesta på att Norge ska återgå till sin mera traditionella modell för regeringsarbete: minoritetsregeringar som söker stöd i olika frågor hos olika partier i stortinget.
Utfallet av höstens val till stortinget i Norge kan få viss betydelse för förspelet till den svenska valrörelsen nästa år. I Norge ställer en röd-grön trepartikoalition upp till omval, vilket onekligen för tankarna till den politiska processen inom den nuvarande svenska oppositionen.
Det finns vissa likheter mellan de svenska och norska trepartikoalitionerna, men det finns också betydande skillnader.
Sosialistisk Venstreparti är det parti som det finns störst anledning att titta närmare på. 1961 bildades Sosialistisk Folkeparti när Arbeiderpartiet uteslöt sin vänsteroposition som bland annat motsatte sig det norska Nato-medlemskapet. SF blev sedan en samlingspunkt inte minst för norsk kritik mot Vietnamkriget.
I den intensiva folkomröstningsstriden 1972 samlades SF, EU-motståndare inom Arbeiderpartiet och den norska kommunistpartiet NKP i folkebevegelsen mot norsk medlemskap i EF. Efter segern i folkomröstningen påbörjades arbetet med en partibildning och under namnet Sosialistisk Valgforbund fick man en framgång i stortingsvalet 1973. Den 16 mars 1975 ombildades valförbundet till Sosialistisk Venstreparti (SV). NKP lämnade SF efter ett år.
Det norska kommunistiska partiet har idag en ytterst marginell roll i norsk politik. Man ställer upp som valalliansen Rödt som bildades i mars 2007 genom en sammanslagning av Arbeidernas Kommunist Parti och Rød Valgallianse.
SVs politiska inriktning har fokuserat på dagisutbyggnad, skola och utbildning och det är också partiledaren Kristin Halvorsens politiska profil innan hon 1995 blev finansminister i Jens Stoltenbergs rödgröna trepartiregering.
Skillnaden mellan SV och det svenska Vänsterpartiet är alltså mycket betydande. Vänsterpartiet har sina rötter i kommunismen och Lars Ohly har ju längre närmast stolt förklarat sig vara kommunist även om han på ett partimöte för några sådan talat om den komplikation som begreppet innebär.
Sannolikt är komplikationen med den bakgrunden - kopplingen till kommunismen - mer besvärande för en hel del traditionella socialdemokrater. Någon sådan problematik finns således inte i den norska rödgröna koalitionen.
Det gröna kolaitionspartiet, senterpartiet, har en profil som mer liknar Gunnar Hedlunds än Maud Olofssons centerparti. 1994 folkomröstade Norge om EU-medlemskapet för andra gången och även då blev det nej. En ledande nejförespråkare var senterpartiet under Anne Enger Lahnstein som redan i storingsvalet 1993 gjorde ett sensationellt bra resultat och blev stortingets näst största parti genom sin kritik mot EU.
Senterpartiet deltog i Kjell Magne Bondeviks mittenregering med Kristelig Folkeparti och Venstre 1997-2000.
Men sedan 2005 är senterpartiet alltså med i regeringen. Bedömare i Oslo menar att senterpartiet som intresseparti väl bevakat de intressen partiet företräder, medan partiets värdegrund fått lämnas åsido av regeringskoalitionens minsta parti.
Att det blev en rödgrön majoritet i storinget 2005 (men inte bland väljarna) beror på det norska valsystemet som gav de tre partierna ett maximalt utfall.
Just nu pekar inget på att detta ska gå att upprepa. Arbeiderpartiets opinionssiffror har utvecklats väl efter finanskrisens rivstart hösten 2008 medan Sv och Sp har större svårigheter.
Förmodligen går partierna fram med någon typ av ganska rudimentär gemensam markering av önskemålet att fortsätta i regeringsställning, men i grunden är det tre separata partier som kommer att framtråda i valkampen. Man siktar inte på något som liknar den borgerliga svenska alliansen 2006. De tre norska partierna gick inte till val 2005 på en gemensam politik.
De bedömare som kommenterar norsk politik pekar nästan enstämmigt på en minoritetsregering som det sannolika utfallet i september. Det betyder ännu en ren Arbeiderparti-regering ledd av Jens Soltenberg.
På den borgerliga sidan saknas förutsättningar för en kraftfull samling av svenskt snitt. De spänningar som finns runt det största borgerliga partiet - Fremskrittspartiet - torde för överskådlig tid omöjliggöra en stark borgerlig regering.
Fremskrittsparttiet är en unik kombination av ultraliberalism och välfärdspopulism. Den fråga som överskuggar allt i norsk politik är hur man ska utnyttja den enorma rikedom som finns i den norska oljefonden. Fremskrittspartiet lovar mycket runt, medan alla andra partier vill vara mer återhållsamma.
Fremskrittspartiets närmaste motsvarighet i nordisk politik torde vara Dansk Folkeparti. Båda partierna har en framträdande invanandrarnegativ profil.
En ny regering med Höyre, Kristelig folkeparti och det liberala partiet Venstre är ett alternativ till en minoritetsregering från Arbeiderpartiet.
Inom Fremskrittspartiet finns det de som hoppas på en sannolikt kortvarig ren FrP-regering. Inom FrP finns det krafter som söker samarbete med Höyre. Det finns ett gott samarbete med FrP på kommunal nivå - men där finns inga oljepengar att disponera.
För Höyre, som idag i opinionsmätningarna finns strax under 15 %, är distansen till FrP - runt 25 % - en nära nog omöjlig politisk ekvation.
På sikt kan man givetvis inte utesluta någon politisk utveckling, men för närvarande pekar det mesta på att Norge ska återgå till sin mera traditionella modell för regeringsarbete: minoritetsregeringar som söker stöd i olika frågor hos olika partier i stortinget.
tisdag 16 juni 2009
Vilseledande om partifinansiering
Den senaste tiden har frågan om svenska politiska partiers finansiering diskuterats. Arbetarrörelsens Tankesmedja har publicerat en rapport vid namn "Makten över debatten", som systematiskt går igenom de olika partiernas finansiella situation.
Det är en angelägen debatt. Tyvärr är den i hög grad driven av partipolitiska särintressen, vilket gör att sakligheten delvis går förlorad. I rapporten förmedlas till exempel en dramatiskt överskattad siffra på hur mycket Svenskt Näringsliv satsar på opinionsbildning. Dessutom beskrivs opinionsbildningen på ett sätt som kan ge intryck av att vi ger stöd till politiska partier – vilket också är helt felaktigt.
Svenskt Näringsliv är en medlemsorganisation, som verkar i den svenska företagsamhetens intresse. En viktig del av det uppdrag vi har från våra huvudmän – de svenska företagen – är att bilda opinion för att svenska företags villkor behöver förbättras.
Därför engagerar sig våra företrädare, liksom ett stort antal enskilda företagare, i debatten på många olika sakområden. Syftet är mycket tydligt: oavsett vilken regering som för tillfället sitter vid makten ska vi verka för att sätta företagens intressen högre på den politiska agendan.
Häri ligger en viktig distinktion mellan Svenskt Näringsliv och t ex LO, en distinktion som helt gått förlorad i debatten. Medan LO som organisation tar öppet ställning för det socialdemokratiska partiet, ägnar sig Svenskt Näringsliv endast åt de enskilda sakfrågorna. Skillnaden mellan dessa två synsätt är helt avgörande.
LO försöker övertyga sina medlemmar att rösta på just socialdemokraterna, finansierar delar av partiets verksamhet, ställer sin personal till partiets förfogande i valrörelsen och finns även representerat i socialdemokratins högsta beslutande organ.
Svenskt Näringsliv har inga synpunkter på vilket parti svenska företagare – eller svenska folket i övrigt – ska rösta på. Det är inte vår sak att lägga oss i det. När vi engagerar oss i debatten sker det endast utifrån enskilda sakfrågor. Vi driver de frågor som svenska företag tycker är viktiga, alldeles oavsett vad olika politiska partier anser.
När vi till exempel argumenterar för värdet av förändrade turordningsregler, sänkta skatter, minskat regelkrångel eller en energipolitik som möjliggör konkurrenskraftiga elpriser är det inte ett inlägg i den partipolitiska debatten. Det är en saklig beskrivning av de villkor svenska företag behöver. Det hindrar oss inte från att ha synpunkter på frågor som är partipolitiskt känsliga – som när vi engagerade för att få till stånd en ny energiöverenskommelse. Men utgångspunkten är alltid sakfrågan och företagens villkor, aldrig partiernas agendor.
Det är inte vår uppgift att recensera LO:s relation till socialdemokratin, det får LO:s medlemmar göra. Däremot är det utomordentligt viktigt att inte vilseledande och direkt felaktiga påståenden sprids.
Svenskt Näringsliv tvekar inte att, med så stor kraft vi förmår, driva konkreta politiska sakfrågor. Inte heller sådana som kan upplevas som kontroversiella. Vi ger däremot inga som helst bidrag till politiska partier. Vi deltar inte i något partis valrörelse. Vi anpassar oss aldrig till partipolitiska prioriteringar. Vårt uppdrag är att verka för den svenska företagsamheten, och inget annat än det.
Det är en angelägen debatt. Tyvärr är den i hög grad driven av partipolitiska särintressen, vilket gör att sakligheten delvis går förlorad. I rapporten förmedlas till exempel en dramatiskt överskattad siffra på hur mycket Svenskt Näringsliv satsar på opinionsbildning. Dessutom beskrivs opinionsbildningen på ett sätt som kan ge intryck av att vi ger stöd till politiska partier – vilket också är helt felaktigt.
Svenskt Näringsliv är en medlemsorganisation, som verkar i den svenska företagsamhetens intresse. En viktig del av det uppdrag vi har från våra huvudmän – de svenska företagen – är att bilda opinion för att svenska företags villkor behöver förbättras.
Därför engagerar sig våra företrädare, liksom ett stort antal enskilda företagare, i debatten på många olika sakområden. Syftet är mycket tydligt: oavsett vilken regering som för tillfället sitter vid makten ska vi verka för att sätta företagens intressen högre på den politiska agendan.
Häri ligger en viktig distinktion mellan Svenskt Näringsliv och t ex LO, en distinktion som helt gått förlorad i debatten. Medan LO som organisation tar öppet ställning för det socialdemokratiska partiet, ägnar sig Svenskt Näringsliv endast åt de enskilda sakfrågorna. Skillnaden mellan dessa två synsätt är helt avgörande.
LO försöker övertyga sina medlemmar att rösta på just socialdemokraterna, finansierar delar av partiets verksamhet, ställer sin personal till partiets förfogande i valrörelsen och finns även representerat i socialdemokratins högsta beslutande organ.
Svenskt Näringsliv har inga synpunkter på vilket parti svenska företagare – eller svenska folket i övrigt – ska rösta på. Det är inte vår sak att lägga oss i det. När vi engagerar oss i debatten sker det endast utifrån enskilda sakfrågor. Vi driver de frågor som svenska företag tycker är viktiga, alldeles oavsett vad olika politiska partier anser.
När vi till exempel argumenterar för värdet av förändrade turordningsregler, sänkta skatter, minskat regelkrångel eller en energipolitik som möjliggör konkurrenskraftiga elpriser är det inte ett inlägg i den partipolitiska debatten. Det är en saklig beskrivning av de villkor svenska företag behöver. Det hindrar oss inte från att ha synpunkter på frågor som är partipolitiskt känsliga – som när vi engagerade för att få till stånd en ny energiöverenskommelse. Men utgångspunkten är alltid sakfrågan och företagens villkor, aldrig partiernas agendor.
Det är inte vår uppgift att recensera LO:s relation till socialdemokratin, det får LO:s medlemmar göra. Däremot är det utomordentligt viktigt att inte vilseledande och direkt felaktiga påståenden sprids.
Svenskt Näringsliv tvekar inte att, med så stor kraft vi förmår, driva konkreta politiska sakfrågor. Inte heller sådana som kan upplevas som kontroversiella. Vi ger däremot inga som helst bidrag till politiska partier. Vi deltar inte i något partis valrörelse. Vi anpassar oss aldrig till partipolitiska prioriteringar. Vårt uppdrag är att verka för den svenska företagsamheten, och inget annat än det.
tisdag 5 maj 2009
Ska AP-fonderna lyda politiska direktiv?
I de nya riktlinjerna för AP-fonderna har regeringen frångått principen att AP-fonderna inte ska vara instrument för någon regerings maktutövning. Nu har beslutet KU-anmälts. Svenskt Näringslivs vice vd Janerik Larsson skriver att de nya reglerna riskerar att bli ett instrument för politiska nycker.
I förra veckans utgåva av Veckans Affärer diskuteras Odells direktiv till AP-fonderna. Sjätte AP-fondens vd Erling Gustafsson intervjuas av Pontus Herin och säger då bland annat så här:
– Med tanke på den frustration många svenskar tycks känna kring höga bonusar så förstår jag det här utspelet. De måste lyssna till allmänheten och onekligen har det funnits excesser. Men jag tror inte att tanken är att alla bonusar ska bort. Det pratas mer om en riktning som vi ska gå och det tycker jag är sunt.
Pontus Herin frågar: Så du ser inte det här som ett första steg mot ännu mer politisk styrning?
Erling Gustafsson: Jag tror inte det. Det kommer däremot att bli ännu viktigare att AP-fondernas styrelser blir ännu mer lyhörda för alla politiska signaler. Det är viktigt att förstå och lyssna på ägarna och leverera därefter. Det tror jag.
I VA ägnas flera artiklar åt ersättningssystem för företagsledare (så kallade bonusar). Det är säkert en diskussion där det behövs både fakta och fördjupning. Men bortsett från Pontus Herins replikväxling med Erling Gustafsson ägnas inte den bakomliggande kärnfrågan – debatten kring regeringens direktiv till AP-fonderna – någon uppmärksamhet.
Jag har i två tidigare kommentarer diskuterat den frågan och Svenskt Näringslivs ordförande och vd har kommenterat den fråga som är av största principiella betydelse, nämligen hur AP-fondernas relation till makthavande politiker ska se ut.
Detta är uttalandet från den 24 april:
"Näringslivet tar strid mot AP-fondssocialism
Uttalande av Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen och vd Urban Bäckström:
Regeringen beslutade i början av veckan om nya riktlinjer för AP-fonderna. Dessa innebär att den princip som tidigare gällt att AP-fonderna inte ska vara instrument för någon regerings maktutövning nu avskaffats.Detta är principiellt ytterst oroande. Kommentarerna från företrädare för oppositionen understryker att det handlar om ett principiellt genombrott som öppnar upp för en rent politisk hantering av AP-fondernas medel framöver.
AP-fonderna förfogade vid årsskiftet över 700 miljarder kronor vilket motsvarar 22 procent av BNP.
Det personliga ägandet är i Sverige satt på undantag. Det institutionella ägandets - häri inkluderas det statliga ägandet - dominerande roll kommer framöver att behöva motverkas. Politiska reformer som stärker det personliga ägandet är av största vikt.
Tanken att nu förändra reglerna för den Sjunde AP-fonden så att denna får rösträtt för sina aktier avvisar vi."
Om AP-fondscheferna och deras styrelser nu agerar som Erling Gustafsson anser rimligt eller möjligen nödvändigt får AP-fonderna framöver en helt ny funktion: de blir ett instrument för politiska nycker.
Frågan om regeringsbeslutet är förenkligt med lagstiftningen om AP-fonderna har KU-anmälts.
Här är KU-anmälan:
Begäran om granskning av regeringens beslut om riktlinjer för anställningsvillkor för ledande befattningshavare i AP-fonderna och om att AP-fonderna bör verka för att de ersättningsprinciper som framgår av riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt även i företag där fonderna direkt eller genom ett företag är delägare.
Den 20 april 2009 beslutade regeringen om nya riktlinjer för ersättningar till ledningar och anställda i AP-fonderna, Riktlinjer för anställningsvillkor för ledande befattningshavare i AP-fonderna. Samma dag beslutade regeringen om nya riktlinjer för anställningsvillkor för ledande befattningshavare i företag med statligt ägande.
Enligt regeringen innebär de nya riktlinjerna för AP-fonderna ”ett stopp för rörlig lön till de ledande befattningshavarna i fonderna”. I riktlinjerna skriver regeringen också att AP-fonderna i företag där fonderna direkt eller genom ett företag är delägare bör verka för att, i dialog med övriga ägare, riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt.
Att som regeringen nu har gjort lämna detaljerade riktlinjer till AP-fonderna om hur de skall agera i sitt arbete är en helt ny inriktning som saknar tidigare motsvarighet och som enligt min mening står i strid med lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder.
Vid tillkomsten av lagen om allmänna pensionsfonder underströks det särskilt att det var av mycket stor vikt att AP-fonderna skulle vara oberoende myndigheter som inte skulle kunna användas av regeringen i politiska syften. Genom lagen överlämnades det därför till respektive AP-fond att utifrån generella mål och placeringsregler närmare bestämma inriktningen på medelsförvaltningen. I lagförarbetena angavs det uttryckligen att regeringens enda möjlighet att påverka AP-fondernas verksamhet skulle bestå av regeringens val av styrelseledamöter. Vad regeringen gjort nu är att gå mycket längre än så.
I mina ögon har vi nu öppnat för en politisering av AP-fonderna vilket ur alla perspektiv måste anses vara i strid med gällande regler men också en fara för AP-fondernas resurser framöver.
AP-fondernas övergripande uppgift är att åstadkomma långsiktigt hög avkastning på pensionskapitalet till låg risk. I lagen om allmänna pensionsfonder föreskrivs att det är styrelsen i respektive AP-fond som ansvarar för fondens organisation och förvaltningen av fondens medel. Styrelsen är fullt och odelat ansvarig för verksamheten, vilket, återigen enligt förarbetena, bland annat innebär att det är styrelsen som skall organisera verksamheten och fastställa verksamhetsplan och ägarpolicy.
Att styrelsen ansvarar för fondens organisation måste bland annat innebära att det är styrelsen som avgör hur många och vilka tjänstemän som skall anställas och vilka löner och anställningsvillkor som skall gälla för fondens tjänstemän. Detta är också något som särskilt påpekas i förarbetena till lagen. Jag menar därför att regeringens Riktlinjer för anställningsvillkor för ledande befattningshavare i AP-fonderna kan vara lagstridiga redan på den grunden att de föreskriver stopp för rörlig lön till de ledande befattningshavarna och tak för rörlig lön för fondernas övriga anställda.
Det blir ett än större ingrepp när regeringen i riktlinjerna lämnar direktiv för hur AP-fonderna skall agera i ersättningsfrågor i bolag där fonderna äger aktier. I lagförarbetena understryks det att fondstyrelserna ensamma skall ansvara för verksamheten och att AP-fonderna skall vara oberoende i sin löpande förvaltning gentemot såväl regering som riksdag. I förarbetena slås det fast att det är ”viktigt att ägarrollen entydigt utövas i syfte att bättre tillvarata möjligheterna till högre avkastning på förvaltade medel. Buffertfondernas ägande skall inte vara ett närings- eller ekonomisk-politiskt instrument” (Prop. 1999/2000:46, s. 84).
Där framhålls det också att det är ”viktigt att även fortsättningsvis markera att pensionssystemet är autonomt och skall ha en hög grad av självständighet gentemot regeringen. Fondstyrelserna skall ha det fulla ansvaret för placeringsverksamheten. Verksamheten bör endast regleras i lag. Regeringen bör inte ges möjlighet att genom instruktioner, regleringsbrev eller tilldelning av anslagsmedel styra över fonderna utöver vad som följer av rätten att utse styrelse. På detta sätt kan ett förtroende upprätthållas för att AP-fondernas medel endast används till nytta för pensionssystemet och de försäkrade och inte utnyttjas i andra syften” (Prop. 1999/2000:46, s. 123).
Tydligare än så kan det knappast sägas; regeringen ska inte blanda sig i AP-fondernas verksamhet. Den AP-fond som till exempel menar, att ett långsiktigt, väl avvägt incitamentsprogram i ett bolag där fonden äger aktier skulle vara gynnsamt för fondens mål om långsiktigt hög avkastning till låg risk, den fonden skall också vara fri att verka för ett sådant incitamentsprogram. Med utgångspunkt i vad lagen om allmänna pensionsfonder föreskriver kan man till och med fråga sig om inte fondens företrädare i det läget är skyldig att göra det, oavsett vad regeringen har beslutat om i de nya riktlinjerna.
Det är en mycket olycklig ordning som nu råder, att regeringen fattat beslut om riktlinjer som regeringen enligt min och många andras mening inte hade rätt att utfärda och som nu skapar stor osäkerhet om vad fondstyrelserna är skyldiga att göra och vad de får eller bör göra. Att riktlinjerna utfärdats mitt under pågående bolagsstämmosäsong gjorde situationen bara ännu besvärligare.
Avsikten med lagen om allmänna pensionsfonder var att ge AP-fonderna en oberoende ställning i förhållande till regeringen, vilket också tydligt framgår av lagen och dess förarbeten. För att ändra på det förhållandet skulle det därför enligt mig fordras en lagändring genom beslut av riksdagen.
Frågan om AP-fondernas pensionsmedel på det sätt som nu skett kan användas i politiska syften av nuvarande och framtida regeringar är av mycket stor vikt eftersom den har betydelse för alla medborgares pensionskapital. Genom det aktuella beslutet föreligger en uppenbar risk för att regeringen har etablerat en praxis, som i framtiden kan tas till intäkt för att det är möjligt att lämna riktlinjer och direktiv till AP-fonderna i frågor som har en ännu större politisk dignitet än anställningsvillkor för företagsledningar.
Det kan vara lätt att i dessa tider av debatt kring vad som uppfattas som giriga bonustillskansningar i delar av näringslivet känna sympati för att debatten kring rimligare ersättningssystem förs. Men för AP-fondernas gällande inriktning är det en fråga för styrelsen och inte för regeringen. Min uppfattning är att regeringen kan ha haft goda föresatser men har gått för långt utöver sina befogenheter vilket i i förlängningen riskerar leda till en politisering med katastrofala följder. Det kan inte heller ha varit regeringens avsikt att påbörja den politiseringen genom det enligt mig lätta att ifrågasätta beslutet från den 20 april 2009.
Jag vill mot ovanstående bakgrund att konstitutionsutskottet granskar huruvida regeringsbeslutet av den 20 april 2009 är förenligt med gällande lagstiftning. Jag menar vidare att det är viktigt att denna granskning kommer till stånd skyndsamt, eftersom frågan väckt stor uppmärksamhet i media och eftersom regeringsbeslutet innebär en orimlig osäkerhet för AP-fonderna.
Att regeringsbeslutet blev så olyckligt som det nu blev antyder att ärendets beredning varit bristfällig och skett under alltför stor tidspress. Jag vill därför att konstitutionsutskottet granskar också om beredningen av ärendet har skett i enlighet med gällande beredningskrav.
Förhoppningsvis blir Erling Gustafssons kommentar i VA inte sista ordet i den här frågan.
I förra veckans utgåva av Veckans Affärer diskuteras Odells direktiv till AP-fonderna. Sjätte AP-fondens vd Erling Gustafsson intervjuas av Pontus Herin och säger då bland annat så här:
– Med tanke på den frustration många svenskar tycks känna kring höga bonusar så förstår jag det här utspelet. De måste lyssna till allmänheten och onekligen har det funnits excesser. Men jag tror inte att tanken är att alla bonusar ska bort. Det pratas mer om en riktning som vi ska gå och det tycker jag är sunt.
Pontus Herin frågar: Så du ser inte det här som ett första steg mot ännu mer politisk styrning?
Erling Gustafsson: Jag tror inte det. Det kommer däremot att bli ännu viktigare att AP-fondernas styrelser blir ännu mer lyhörda för alla politiska signaler. Det är viktigt att förstå och lyssna på ägarna och leverera därefter. Det tror jag.
I VA ägnas flera artiklar åt ersättningssystem för företagsledare (så kallade bonusar). Det är säkert en diskussion där det behövs både fakta och fördjupning. Men bortsett från Pontus Herins replikväxling med Erling Gustafsson ägnas inte den bakomliggande kärnfrågan – debatten kring regeringens direktiv till AP-fonderna – någon uppmärksamhet.
Jag har i två tidigare kommentarer diskuterat den frågan och Svenskt Näringslivs ordförande och vd har kommenterat den fråga som är av största principiella betydelse, nämligen hur AP-fondernas relation till makthavande politiker ska se ut.
Detta är uttalandet från den 24 april:
"Näringslivet tar strid mot AP-fondssocialism
Uttalande av Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen och vd Urban Bäckström:
Regeringen beslutade i början av veckan om nya riktlinjer för AP-fonderna. Dessa innebär att den princip som tidigare gällt att AP-fonderna inte ska vara instrument för någon regerings maktutövning nu avskaffats.Detta är principiellt ytterst oroande. Kommentarerna från företrädare för oppositionen understryker att det handlar om ett principiellt genombrott som öppnar upp för en rent politisk hantering av AP-fondernas medel framöver.
AP-fonderna förfogade vid årsskiftet över 700 miljarder kronor vilket motsvarar 22 procent av BNP.
Det personliga ägandet är i Sverige satt på undantag. Det institutionella ägandets - häri inkluderas det statliga ägandet - dominerande roll kommer framöver att behöva motverkas. Politiska reformer som stärker det personliga ägandet är av största vikt.
Tanken att nu förändra reglerna för den Sjunde AP-fonden så att denna får rösträtt för sina aktier avvisar vi."
Om AP-fondscheferna och deras styrelser nu agerar som Erling Gustafsson anser rimligt eller möjligen nödvändigt får AP-fonderna framöver en helt ny funktion: de blir ett instrument för politiska nycker.
Frågan om regeringsbeslutet är förenkligt med lagstiftningen om AP-fonderna har KU-anmälts.
Här är KU-anmälan:
Begäran om granskning av regeringens beslut om riktlinjer för anställningsvillkor för ledande befattningshavare i AP-fonderna och om att AP-fonderna bör verka för att de ersättningsprinciper som framgår av riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt även i företag där fonderna direkt eller genom ett företag är delägare.
Den 20 april 2009 beslutade regeringen om nya riktlinjer för ersättningar till ledningar och anställda i AP-fonderna, Riktlinjer för anställningsvillkor för ledande befattningshavare i AP-fonderna. Samma dag beslutade regeringen om nya riktlinjer för anställningsvillkor för ledande befattningshavare i företag med statligt ägande.
Enligt regeringen innebär de nya riktlinjerna för AP-fonderna ”ett stopp för rörlig lön till de ledande befattningshavarna i fonderna”. I riktlinjerna skriver regeringen också att AP-fonderna i företag där fonderna direkt eller genom ett företag är delägare bör verka för att, i dialog med övriga ägare, riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt.
Att som regeringen nu har gjort lämna detaljerade riktlinjer till AP-fonderna om hur de skall agera i sitt arbete är en helt ny inriktning som saknar tidigare motsvarighet och som enligt min mening står i strid med lagen (2000:192) om allmänna pensionsfonder.
Vid tillkomsten av lagen om allmänna pensionsfonder underströks det särskilt att det var av mycket stor vikt att AP-fonderna skulle vara oberoende myndigheter som inte skulle kunna användas av regeringen i politiska syften. Genom lagen överlämnades det därför till respektive AP-fond att utifrån generella mål och placeringsregler närmare bestämma inriktningen på medelsförvaltningen. I lagförarbetena angavs det uttryckligen att regeringens enda möjlighet att påverka AP-fondernas verksamhet skulle bestå av regeringens val av styrelseledamöter. Vad regeringen gjort nu är att gå mycket längre än så.
I mina ögon har vi nu öppnat för en politisering av AP-fonderna vilket ur alla perspektiv måste anses vara i strid med gällande regler men också en fara för AP-fondernas resurser framöver.
AP-fondernas övergripande uppgift är att åstadkomma långsiktigt hög avkastning på pensionskapitalet till låg risk. I lagen om allmänna pensionsfonder föreskrivs att det är styrelsen i respektive AP-fond som ansvarar för fondens organisation och förvaltningen av fondens medel. Styrelsen är fullt och odelat ansvarig för verksamheten, vilket, återigen enligt förarbetena, bland annat innebär att det är styrelsen som skall organisera verksamheten och fastställa verksamhetsplan och ägarpolicy.
Att styrelsen ansvarar för fondens organisation måste bland annat innebära att det är styrelsen som avgör hur många och vilka tjänstemän som skall anställas och vilka löner och anställningsvillkor som skall gälla för fondens tjänstemän. Detta är också något som särskilt påpekas i förarbetena till lagen. Jag menar därför att regeringens Riktlinjer för anställningsvillkor för ledande befattningshavare i AP-fonderna kan vara lagstridiga redan på den grunden att de föreskriver stopp för rörlig lön till de ledande befattningshavarna och tak för rörlig lön för fondernas övriga anställda.
Det blir ett än större ingrepp när regeringen i riktlinjerna lämnar direktiv för hur AP-fonderna skall agera i ersättningsfrågor i bolag där fonderna äger aktier. I lagförarbetena understryks det att fondstyrelserna ensamma skall ansvara för verksamheten och att AP-fonderna skall vara oberoende i sin löpande förvaltning gentemot såväl regering som riksdag. I förarbetena slås det fast att det är ”viktigt att ägarrollen entydigt utövas i syfte att bättre tillvarata möjligheterna till högre avkastning på förvaltade medel. Buffertfondernas ägande skall inte vara ett närings- eller ekonomisk-politiskt instrument” (Prop. 1999/2000:46, s. 84).
Där framhålls det också att det är ”viktigt att även fortsättningsvis markera att pensionssystemet är autonomt och skall ha en hög grad av självständighet gentemot regeringen. Fondstyrelserna skall ha det fulla ansvaret för placeringsverksamheten. Verksamheten bör endast regleras i lag. Regeringen bör inte ges möjlighet att genom instruktioner, regleringsbrev eller tilldelning av anslagsmedel styra över fonderna utöver vad som följer av rätten att utse styrelse. På detta sätt kan ett förtroende upprätthållas för att AP-fondernas medel endast används till nytta för pensionssystemet och de försäkrade och inte utnyttjas i andra syften” (Prop. 1999/2000:46, s. 123).
Tydligare än så kan det knappast sägas; regeringen ska inte blanda sig i AP-fondernas verksamhet. Den AP-fond som till exempel menar, att ett långsiktigt, väl avvägt incitamentsprogram i ett bolag där fonden äger aktier skulle vara gynnsamt för fondens mål om långsiktigt hög avkastning till låg risk, den fonden skall också vara fri att verka för ett sådant incitamentsprogram. Med utgångspunkt i vad lagen om allmänna pensionsfonder föreskriver kan man till och med fråga sig om inte fondens företrädare i det läget är skyldig att göra det, oavsett vad regeringen har beslutat om i de nya riktlinjerna.
Det är en mycket olycklig ordning som nu råder, att regeringen fattat beslut om riktlinjer som regeringen enligt min och många andras mening inte hade rätt att utfärda och som nu skapar stor osäkerhet om vad fondstyrelserna är skyldiga att göra och vad de får eller bör göra. Att riktlinjerna utfärdats mitt under pågående bolagsstämmosäsong gjorde situationen bara ännu besvärligare.
Avsikten med lagen om allmänna pensionsfonder var att ge AP-fonderna en oberoende ställning i förhållande till regeringen, vilket också tydligt framgår av lagen och dess förarbeten. För att ändra på det förhållandet skulle det därför enligt mig fordras en lagändring genom beslut av riksdagen.
Frågan om AP-fondernas pensionsmedel på det sätt som nu skett kan användas i politiska syften av nuvarande och framtida regeringar är av mycket stor vikt eftersom den har betydelse för alla medborgares pensionskapital. Genom det aktuella beslutet föreligger en uppenbar risk för att regeringen har etablerat en praxis, som i framtiden kan tas till intäkt för att det är möjligt att lämna riktlinjer och direktiv till AP-fonderna i frågor som har en ännu större politisk dignitet än anställningsvillkor för företagsledningar.
Det kan vara lätt att i dessa tider av debatt kring vad som uppfattas som giriga bonustillskansningar i delar av näringslivet känna sympati för att debatten kring rimligare ersättningssystem förs. Men för AP-fondernas gällande inriktning är det en fråga för styrelsen och inte för regeringen. Min uppfattning är att regeringen kan ha haft goda föresatser men har gått för långt utöver sina befogenheter vilket i i förlängningen riskerar leda till en politisering med katastrofala följder. Det kan inte heller ha varit regeringens avsikt att påbörja den politiseringen genom det enligt mig lätta att ifrågasätta beslutet från den 20 april 2009.
Jag vill mot ovanstående bakgrund att konstitutionsutskottet granskar huruvida regeringsbeslutet av den 20 april 2009 är förenligt med gällande lagstiftning. Jag menar vidare att det är viktigt att denna granskning kommer till stånd skyndsamt, eftersom frågan väckt stor uppmärksamhet i media och eftersom regeringsbeslutet innebär en orimlig osäkerhet för AP-fonderna.
Att regeringsbeslutet blev så olyckligt som det nu blev antyder att ärendets beredning varit bristfällig och skett under alltför stor tidspress. Jag vill därför att konstitutionsutskottet granskar också om beredningen av ärendet har skett i enlighet med gällande beredningskrav.
Förhoppningsvis blir Erling Gustafssons kommentar i VA inte sista ordet i den här frågan.
onsdag 29 april 2009
Faran med att stjäla socialismens kläder
Det går att lägga olika perspektiv på regeringens nya direktiv till AP-fonderna. Valtaktiskt smart att "stjäla socialdemokratins kläder", anser en del. Själv betvivlar jag att det är en klok strategi. Ett nästan bortglömt kapitel från modern svensk politisk historia illustrerar faran.
Diskussionen om regeringens nya direktiv till AP-fonderna kan man lägga olika perspektiv på. En synpunkt som framförs på sina håll är att det är valtaktiskt smart att "stjäla socialdemokratins kläder". Jag betvivlar att det i det långa loppet är en klok strategi. Det finns ett numera nästan bortglömt kapitel från modern svensk politisk historia som illustrerar faran.
Det kloka är alltid att hålla fast vid grundläggande principer - i detta fall att AP-fonderna enbart ska verka för en optimal avkastning och inte styras av regeringsdirektiv baserade på tillfälliga opinionsstormar.
Detta är historien om Folkpartiet och löntagarfonderna - eller möjligen historien om Carl Tham och löntagarfonderna men då det begav sig var det samma sak.
Folkpartiet hade utan framgång drivit kravet på individuella vinstandelssystem i företagen. Frågan fick förnyad aktualitet i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. En viktig skillnad mot tidigare var emellertid att nu fanns Carl Tham med i bilden. Han förde pennan i en folkpartistisk motion till riksdagen 1974 om lagstadgad löntagarandel i kapitaltillväxten.
I motionen, liksom i en tidigare rapport, hade perspektivet förskjutits och fördelningspolitiska mål ställdes i förgrunden. Nu var det inte längre fråga om några traditionella vinstandelssystem ute i företagen, utan om ett system med övergripande fonder. Tham dolde inte sina taktiska motiv bakom förslaget. I en promemoria förklarade han rakt på sak att det i grunden handlade om att försätta Socialdemokraterna på defensiven genom att spela på deras planhalva.
Poängen med detta stora grepp är att ta i från Socialdemokraterna en del av deras kläder: Varför ska de framstå som särskilt fina när det gäller löntagarnas inflytande i näringslivet när vi stått för en hel del av idéerna, löd resonemanget.
Tham lyckades väl i sin ambition att bära samma kläder som Socialdemokraterna. Vid överläggningarna på Haga slott samma år (1974) fick folkpartiet igenom sitt krav att fondfrågan skulle utredas. Ansvaret för fondutredningen var formellt den socialdemokratiska regeringens, men i praktiken var det Carl Tham och Carl Lidbom som gemensamt snickrade i hop direktiven.
Socialdemokraterna och, i än högre grad LO, var egentligen emot utredningen, eftersom man utgick från att folkpartiet var ute efter individuella vinstandelssystem. Thams och Lidboms di-rektiv kom emellertid att ligga väl i linje med vad som senare kom att bli huvudförslagen i löntagarfondsdebatten. I deras direktiv myntades för övrigt också begreppet löntagarfonder.
I de sakkunnigas arbete bör ingå att konstruera en eller ett par modeller för löntagarfonder. Modellerna bör konstrueras så att de är ägnade att förebygga risken för vidgade förmögenhetsklyftor, stärka den solidariska lönepolitiken och främja utvecklingen mot ökad företagsdemokrati.
Eftersom LO var emot den statliga utredningen och inte annat än marginellt hade fått något inflytande gick man vidare på egen hand. Sven-Erik Larsson sammanfattar i sin bok ”Mellan Bohman och Palme” hur Rudolf Meidner och LO resonerade:
”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning . öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen. Och det vill Meidner målet förändrades drastiskt till att gälla löntagarmakt över de större företagen.”
Tham lyckades således inte enbart radikalisera sitt eget parti och få med sig Socialdemokraterna på noterna. Han drev dessutom LO och i förlängningen också Socialdemokraterna vänsterut.
Trots tillfredsställelse över att Socialdemokraterna gick med på en utredning fick man snabbt kalla fötter inom Folkpartiet. Det fanns starka betänkligheter redan mot Carl Thams ursprungliga motion. Och tveksamheterna blev inte mindre när Tham hade gjort upp med Lidbom.
Medan Folkpartiet först blev alltmer tveksamt och sedan uttalad motståndare till fondidéerna fortsatte Carl Tham sin flirt med fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna. Han uttalade sig fortfarande å Folkpartiets vägnar, men det blev alltmer uppenbart att han inte längre hade sitt parti bakom sig. Inför valet 1976 hade Folkpartiet gjort tydliga markeringar mot LO:s fondförslag, vilket emellertid inte hindrade Tham från att året därpå i LO-tidningen uttala sina sympatier för de föreslagna fonderna:
”Vi i Folkpartiet kan ställa upp bakom de principer som dragits upp i LO:s och TCO:s förslag till löntagarfonder. Och vi har ett klart intresse av att resonera om tekniska lösningar.”
Även sedan det stod klart att Socialdemokraterna enbart var intresserade av kollektiva fonder fortsatte Tham att tala för en kompromiss med LO och Socialdemokraterna. I SAF-tidningen den 7 augusti 1980, då jag var chefredaktör för SAF-tidningen, kritiserade han arbetsgivarna för att de inte ville vara med om att införa löntagarfonder:
”Jag tror att det är dumt av arbetsgivarsidan att säga blankt nej till löntagarfonder. Då förskjuter och försvagar man den borgerliga mitten. Jag tror att det kommer att växa fram ett behov av att lösa den här frågan. Säger arbetsgivarna nej skapar det bara en hårdare konfrontation i samhället.”
Thams resonemang gick ut på att det var ofrånkomligt att införa någon form av löntagarfonder, och att det därför var bättre att göra upp med (s) och LO om en gemensam lösning. Så sent som 1982, kort före valet, hoppades han på en uppgörelse. Om man hade denna inriktning skulle det, enligt Tham, vara möjligt att "resonera om andra, mer blandekonomiska alternativ" och nå "en uppgörelse som skulle kunna stärka den svenska ekonomin".
Carl Thams tes om kompromiss i löntagarfondsfrågan är intressant så till vida att såväl hans eget agerande som utvecklingen i början av 1980-talet visar att han hade fel. Thams försök att anpassa Folkpartiets ursprungliga förslag om vinstandelar så att det bättre skulle passa Socialdemokraterna ledde till att LO och därmed socialdemokraterna radikaliserades.
Tyngdpunkten i en eventuell kompromiss försköts därigenom med nödvändighet åt vänster. Det kompakta motståndet mot löntagarfonderna ledde så småningom till att Socialdemokraterna, uppenbarligen med stor vånda om man får tro Kjell-Olof Feldt, lade fram ett mycket urvattnat förslag. Om Thams uppmaningar om kompromisser hade hörsammats skulle slutresultatet med all sannolikhet ha blivit ett mer långtgående fondsystem.
Detta borgerliga försök att stjäla socialdemokratins kläder manar inte till efterföljd och är också ett gott skäl till att Svenskt Näringsliv bör agera i sak och inte göra taktiska överväganden.
Diskussionen om regeringens nya direktiv till AP-fonderna kan man lägga olika perspektiv på. En synpunkt som framförs på sina håll är att det är valtaktiskt smart att "stjäla socialdemokratins kläder". Jag betvivlar att det i det långa loppet är en klok strategi. Det finns ett numera nästan bortglömt kapitel från modern svensk politisk historia som illustrerar faran.
Det kloka är alltid att hålla fast vid grundläggande principer - i detta fall att AP-fonderna enbart ska verka för en optimal avkastning och inte styras av regeringsdirektiv baserade på tillfälliga opinionsstormar.
Detta är historien om Folkpartiet och löntagarfonderna - eller möjligen historien om Carl Tham och löntagarfonderna men då det begav sig var det samma sak.
Folkpartiet hade utan framgång drivit kravet på individuella vinstandelssystem i företagen. Frågan fick förnyad aktualitet i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. En viktig skillnad mot tidigare var emellertid att nu fanns Carl Tham med i bilden. Han förde pennan i en folkpartistisk motion till riksdagen 1974 om lagstadgad löntagarandel i kapitaltillväxten.
I motionen, liksom i en tidigare rapport, hade perspektivet förskjutits och fördelningspolitiska mål ställdes i förgrunden. Nu var det inte längre fråga om några traditionella vinstandelssystem ute i företagen, utan om ett system med övergripande fonder. Tham dolde inte sina taktiska motiv bakom förslaget. I en promemoria förklarade han rakt på sak att det i grunden handlade om att försätta Socialdemokraterna på defensiven genom att spela på deras planhalva.
Poängen med detta stora grepp är att ta i från Socialdemokraterna en del av deras kläder: Varför ska de framstå som särskilt fina när det gäller löntagarnas inflytande i näringslivet när vi stått för en hel del av idéerna, löd resonemanget.
Tham lyckades väl i sin ambition att bära samma kläder som Socialdemokraterna. Vid överläggningarna på Haga slott samma år (1974) fick folkpartiet igenom sitt krav att fondfrågan skulle utredas. Ansvaret för fondutredningen var formellt den socialdemokratiska regeringens, men i praktiken var det Carl Tham och Carl Lidbom som gemensamt snickrade i hop direktiven.
Socialdemokraterna och, i än högre grad LO, var egentligen emot utredningen, eftersom man utgick från att folkpartiet var ute efter individuella vinstandelssystem. Thams och Lidboms di-rektiv kom emellertid att ligga väl i linje med vad som senare kom att bli huvudförslagen i löntagarfondsdebatten. I deras direktiv myntades för övrigt också begreppet löntagarfonder.
I de sakkunnigas arbete bör ingå att konstruera en eller ett par modeller för löntagarfonder. Modellerna bör konstrueras så att de är ägnade att förebygga risken för vidgade förmögenhetsklyftor, stärka den solidariska lönepolitiken och främja utvecklingen mot ökad företagsdemokrati.
Eftersom LO var emot den statliga utredningen och inte annat än marginellt hade fått något inflytande gick man vidare på egen hand. Sven-Erik Larsson sammanfattar i sin bok ”Mellan Bohman och Palme” hur Rudolf Meidner och LO resonerade:
”Folkpartiets aktivitet på fondområdet gav sannolikt Meidner råg i ryggen. När ett borgerligt parti krävde förmögenhetsutjämning och föreslog lagstiftning . öppnades politiskt sett grinden för den som ville gå vidare på den socialistiska vägen. Och det vill Meidner målet förändrades drastiskt till att gälla löntagarmakt över de större företagen.”
Tham lyckades således inte enbart radikalisera sitt eget parti och få med sig Socialdemokraterna på noterna. Han drev dessutom LO och i förlängningen också Socialdemokraterna vänsterut.
Trots tillfredsställelse över att Socialdemokraterna gick med på en utredning fick man snabbt kalla fötter inom Folkpartiet. Det fanns starka betänkligheter redan mot Carl Thams ursprungliga motion. Och tveksamheterna blev inte mindre när Tham hade gjort upp med Lidbom.
Medan Folkpartiet först blev alltmer tveksamt och sedan uttalad motståndare till fondidéerna fortsatte Carl Tham sin flirt med fackföreningsrörelsen och Socialdemokraterna. Han uttalade sig fortfarande å Folkpartiets vägnar, men det blev alltmer uppenbart att han inte längre hade sitt parti bakom sig. Inför valet 1976 hade Folkpartiet gjort tydliga markeringar mot LO:s fondförslag, vilket emellertid inte hindrade Tham från att året därpå i LO-tidningen uttala sina sympatier för de föreslagna fonderna:
”Vi i Folkpartiet kan ställa upp bakom de principer som dragits upp i LO:s och TCO:s förslag till löntagarfonder. Och vi har ett klart intresse av att resonera om tekniska lösningar.”
Även sedan det stod klart att Socialdemokraterna enbart var intresserade av kollektiva fonder fortsatte Tham att tala för en kompromiss med LO och Socialdemokraterna. I SAF-tidningen den 7 augusti 1980, då jag var chefredaktör för SAF-tidningen, kritiserade han arbetsgivarna för att de inte ville vara med om att införa löntagarfonder:
”Jag tror att det är dumt av arbetsgivarsidan att säga blankt nej till löntagarfonder. Då förskjuter och försvagar man den borgerliga mitten. Jag tror att det kommer att växa fram ett behov av att lösa den här frågan. Säger arbetsgivarna nej skapar det bara en hårdare konfrontation i samhället.”
Thams resonemang gick ut på att det var ofrånkomligt att införa någon form av löntagarfonder, och att det därför var bättre att göra upp med (s) och LO om en gemensam lösning. Så sent som 1982, kort före valet, hoppades han på en uppgörelse. Om man hade denna inriktning skulle det, enligt Tham, vara möjligt att "resonera om andra, mer blandekonomiska alternativ" och nå "en uppgörelse som skulle kunna stärka den svenska ekonomin".
Carl Thams tes om kompromiss i löntagarfondsfrågan är intressant så till vida att såväl hans eget agerande som utvecklingen i början av 1980-talet visar att han hade fel. Thams försök att anpassa Folkpartiets ursprungliga förslag om vinstandelar så att det bättre skulle passa Socialdemokraterna ledde till att LO och därmed socialdemokraterna radikaliserades.
Tyngdpunkten i en eventuell kompromiss försköts därigenom med nödvändighet åt vänster. Det kompakta motståndet mot löntagarfonderna ledde så småningom till att Socialdemokraterna, uppenbarligen med stor vånda om man får tro Kjell-Olof Feldt, lade fram ett mycket urvattnat förslag. Om Thams uppmaningar om kompromisser hade hörsammats skulle slutresultatet med all sannolikhet ha blivit ett mer långtgående fondsystem.
Detta borgerliga försök att stjäla socialdemokratins kläder manar inte till efterföljd och är också ett gott skäl till att Svenskt Näringsliv bör agera i sak och inte göra taktiska överväganden.
onsdag 22 april 2009
Fondsocialismen på väg tillbaka
Idag har Dagens Industri en ledarkommentar med rubriken: "Nya AP-fondsreglerna inget annat än populism". Det är sant, men man kan lika gärna sätta rubriken: "Nya AP-fondsreglerna inget annat än fondsocialism".
Genom det regeringsbeslut som offentliggjordes i måndags strax före 18 har regeringen avlägsnat den lilla barriär som funnits mellan AP-fondernas tidigare uppdrag som formulerades så här:
"Fonderna ska inte ha näringspolitiska eller ekonomisk-politiska mål. Målet är att långsiktigt maximera avkastningen i förhållande till risken i placeringarna."
Nu är detta helt bortglömt. Istället ska AP-fonderna framöver agera på de uppdrag som den för tillfället sittande regeringen beslutar. Och det handlar om ett direkt politiskt uppdrag till fonderna att se till att genomdriva politiska direktiv i varje företag som AP-fonderna direkt eller indirekt har ett ägande i.
Dagens Industri konstaterar i sin ledare att regeringens dramatiska inhopp säkert vinner kortsiktiga politiska poänger. Så är det säkert.
Men det finns ju en och annan i landet som minns den utdragna kampen mot fondsocialismen i början av 80-talet. För dem som i likhet med mig var med då är det både häpnadsväckande och skrämmande att efter denna långa kamp se förslag som riskerar att radera ut det som hittills gjort att AP-fonderna inte kunnat användas som ett fondsocialistiskt instrument.
De senaste åren har flera debattörer, främst fackliga företrädare och socialdemokratiska politiker, framfört krav på att AP-fonderna på ett eller annat sätt bör ta ett större ansvar för svensk ekonomi och svenska företag. Retoriken har ofta utgått från att andra stora ägare i Sverige inte tar ett aktivt, långsiktigt ansvar för svenska företag.
Assar Lindbeck, en av fondsocialismens hårdaste kritiker, har gett svar på tal: "Om man inte vill socialisera det svenska näringslivet är det viktigt att pensionsfonderna, och i synnerhet Sjunde AP-fonden, avpolitiseras", sa han i en diskussion för några år sedan.
Till följd av AP-fondernas stora placeringstillgångar är den svenska staten Sveriges största kapitalmarknadsaktör. AP-fonderna hade vid årsskiftet tillgångar på 700 miljarder kronor, vilket motsvarar 22 procent av BNP.
De förslag som har lagts fram i fonddebatten de senaste åren handlar i regel om att AP-fondernas tillgångar i större utsträckning än idag bör viktas mot aktier i svenska företag, att den högsta tillåtna ägarandelen i svenska företag bör höjas för de fyra första AP-fonderna, samt att sjunde AP-fonden bör få rösträtt för svenska aktier.
Ett genomförande av dessa – och liknande – förslag skulle stärka statens ägande och inflytande i det svenska näringslivet. Även om syftet bakom dessa förslag är välmenande, i den mån att man önskar främja långsiktigt ägande i svenska företag, är det i grund och botten en socialiseringspolitik. Med tanke på AP-fondernas enorma placeringstillgångar är det inte svårt att se att den här typen av politiska förändringar i värsta fall innebär en tämligen omfattande socialisering av det svenska näringslivet.
Vidare skulle det medföra en ökad risk för inkomstförsämringar för såväl framtida som nuvarande pensionärer.
För anhängare av ett fritt näringsliv är det en självklarhet att motarbeta alla förslag som ämnar förändra AP-fondernas grundläggande uppgift, det vill säga att skapa bästa möjliga långsiktiga avkastning i relation till statens åtagande i pensionssystemet.
Riksdagsman Carl B Hamilton (fp) har redan föreslagit att denna del av regeringsbeslutet ska rivas upp. Det finns all anledning instämma i det kravet.
Vad gäller den fråga som regeringen nu pekar på – ersättningsfrågor – är det givetvis inte en fråga av den digniteten att den motiverar detta skrämmande principiella avsteg från syftet med AP-fonderna.
Tron att rörliga ersättningar till alla företagsledningar i alla företag är av ondo är också ren enfald. Det påpekar till exempel Erling Gustafsson, vd för Sjätte AP-fonden, i en försynt kommentar i DI:
"Vi investerar bland annat i små bolag med hög risk, och där är det naturligt att ge vd en stor rörlig del för att få ned de fasta kostnaderna."
Rörliga ersättningar är en praktisk fråga, inte en teologisk.
Genom det regeringsbeslut som offentliggjordes i måndags strax före 18 har regeringen avlägsnat den lilla barriär som funnits mellan AP-fondernas tidigare uppdrag som formulerades så här:
"Fonderna ska inte ha näringspolitiska eller ekonomisk-politiska mål. Målet är att långsiktigt maximera avkastningen i förhållande till risken i placeringarna."
Nu är detta helt bortglömt. Istället ska AP-fonderna framöver agera på de uppdrag som den för tillfället sittande regeringen beslutar. Och det handlar om ett direkt politiskt uppdrag till fonderna att se till att genomdriva politiska direktiv i varje företag som AP-fonderna direkt eller indirekt har ett ägande i.
Dagens Industri konstaterar i sin ledare att regeringens dramatiska inhopp säkert vinner kortsiktiga politiska poänger. Så är det säkert.
Men det finns ju en och annan i landet som minns den utdragna kampen mot fondsocialismen i början av 80-talet. För dem som i likhet med mig var med då är det både häpnadsväckande och skrämmande att efter denna långa kamp se förslag som riskerar att radera ut det som hittills gjort att AP-fonderna inte kunnat användas som ett fondsocialistiskt instrument.
De senaste åren har flera debattörer, främst fackliga företrädare och socialdemokratiska politiker, framfört krav på att AP-fonderna på ett eller annat sätt bör ta ett större ansvar för svensk ekonomi och svenska företag. Retoriken har ofta utgått från att andra stora ägare i Sverige inte tar ett aktivt, långsiktigt ansvar för svenska företag.
Assar Lindbeck, en av fondsocialismens hårdaste kritiker, har gett svar på tal: "Om man inte vill socialisera det svenska näringslivet är det viktigt att pensionsfonderna, och i synnerhet Sjunde AP-fonden, avpolitiseras", sa han i en diskussion för några år sedan.
Till följd av AP-fondernas stora placeringstillgångar är den svenska staten Sveriges största kapitalmarknadsaktör. AP-fonderna hade vid årsskiftet tillgångar på 700 miljarder kronor, vilket motsvarar 22 procent av BNP.
De förslag som har lagts fram i fonddebatten de senaste åren handlar i regel om att AP-fondernas tillgångar i större utsträckning än idag bör viktas mot aktier i svenska företag, att den högsta tillåtna ägarandelen i svenska företag bör höjas för de fyra första AP-fonderna, samt att sjunde AP-fonden bör få rösträtt för svenska aktier.
Ett genomförande av dessa – och liknande – förslag skulle stärka statens ägande och inflytande i det svenska näringslivet. Även om syftet bakom dessa förslag är välmenande, i den mån att man önskar främja långsiktigt ägande i svenska företag, är det i grund och botten en socialiseringspolitik. Med tanke på AP-fondernas enorma placeringstillgångar är det inte svårt att se att den här typen av politiska förändringar i värsta fall innebär en tämligen omfattande socialisering av det svenska näringslivet.
Vidare skulle det medföra en ökad risk för inkomstförsämringar för såväl framtida som nuvarande pensionärer.
För anhängare av ett fritt näringsliv är det en självklarhet att motarbeta alla förslag som ämnar förändra AP-fondernas grundläggande uppgift, det vill säga att skapa bästa möjliga långsiktiga avkastning i relation till statens åtagande i pensionssystemet.
Riksdagsman Carl B Hamilton (fp) har redan föreslagit att denna del av regeringsbeslutet ska rivas upp. Det finns all anledning instämma i det kravet.
Vad gäller den fråga som regeringen nu pekar på – ersättningsfrågor – är det givetvis inte en fråga av den digniteten att den motiverar detta skrämmande principiella avsteg från syftet med AP-fonderna.
Tron att rörliga ersättningar till alla företagsledningar i alla företag är av ondo är också ren enfald. Det påpekar till exempel Erling Gustafsson, vd för Sjätte AP-fonden, i en försynt kommentar i DI:
"Vi investerar bland annat i små bolag med hög risk, och där är det naturligt att ge vd en stor rörlig del för att få ned de fasta kostnaderna."
Rörliga ersättningar är en praktisk fråga, inte en teologisk.
tisdag 27 januari 2009
Varje företag är unikt
Lars Gellner, arbetsrättsjurist här på Svenskt Näringsliv, skriver idag i Dagens Industri om LAS. Han polemiserar med kraft mot den föråldrade uppfattningen att trygghet på arbetsmarknaden kan lagstiftas fram. Det gäller fler områden...
Den kristid vi nu genomlever har lett till många krav på politiska ingripanden, på ny lagstiftning om det ena eller det andra. Det är just i den tid som denna som det är extra viktigt att betänka att företagen inte är ett kollektiv. Varje företag är unikt och det bästa för företaget, för deras anställda, för samhället är att det (inom ett generellt reglverk rörande skatter och dylikt) får största möjliga utrymme att själva utforma sina verksamhetsvillkor.
Att betrakta företagen som ett kollektiv leder till att politiska ingrep i frågor som inte politiker ska lägga sig i. Just nu är regeringars krav på bankers ersättningslösningar aktuell. Det är en diskussion som förs i många länder, men det blir inte mera rimlig av det skälet.
Diskussionen om ersättningar till styrelseledamöter och företagsledning har starka inslag av Jante. Politiker tycks älska att lägga sig i diskussioner som borde vara förbehållna företagens ägare. Många företag är inte börsföretag och de har därmed en stor fördel i detta sammanhang: bristen på transparens är inte bara negativ.
Viveca Ax:son Johnson och den för tidigt bortgångne Johan Björkman skrev för sex år sedan en tänkvärd artikel på DN Debatt om en annan på sina håll populär politisk uppfattning. Deras udd var riktad mot den dåvarande s-regeringen. Det principiella resonemanget är dock fortsatt aktuellt:
"Klasskampen har nått vägs ände. Kvotering är slagordet för dagen. Politiken förs nu i populistisk anda och i särintressenas namn. Regeringen avser att gynna några hundratal över- och medelklasskvinnor i stället för att våga en seriös diskussion om näringslivets verkliga utmaningar och möjligheter. Regeringen försöker via kvoteringskravet socialisera människorna sedan man misslyckats med att socialisera företagen via löntagarfonderna.
Att söka lösningen på eventuella problem i svenska styrelser i lagstiftning om sammansättningen med avseende på till exempel kön, ålder eller nationalitet är inte bara absurt. Det strider mot näringsfriheten och riskerar att skapa A- och B-lag på styrelsenivå. Följden kan bli att svensk konkurrenskraft ytterligare urholkas.
Corporate governance, frågan hur företagen bäst skall styras till ägares och övriga intressenters bästa, har debatterats flitigt både i Sverige och utomlands de senaste fem åren. I Sverige har under de senaste tre månaderna en mycket specifik del av denna fråga fått en uppmärksamhet som bara kan förklaras med den svenska förkärleken för enfrågedebatter.
Här har detta framför allt blivit en förment jämställdhetsfråga, och den svenska regeringen med vice statsministern och justitieministern i spetsen, har kastat sig in i debatten med hot om lagstiftning för att lösa de "problem" som avsaknaden av kvinnor i svenska börsnoterade företag innebär.
Mot bakgrund av storleken på "problemet" - de svenska börsnoterade bolagen har tillsammans drygt 2.000 styrelseledamöter, varav knappt 6 procent (cirka 120 ledamöter) är kvinnor - är det minst sagt fascinerande att se med vilken intensitet debatten bedrivs för att öka andelen till 40 procent.
Det rör sig alltså sammanlagt om 600-700 över- och medelklasskvinnors rätt att sitta i börsnoterade företags styrelser. I stället för att ta upp de svåra frågorna om svenskt näringslivs framtida livskraft, nämligen tillväxt, internationell konkurrens, nyföretagande och entreprenörskap, lägger regeringen all sin energi på en politiskt korrekt fråga, som till sina verkliga konsekvenser bara berör över- och medelklassens kvinnor.
De extremt lågavlönade LO-anslutna kvinnornas situation i statlig anställning kommer inte att påverkas alls. Av detta kan man dra slutsatsen att socialdemokraterna har gett upp klasskampen. Politiken förs numera i särintressenas namn, i detta fall på över- och medelklassens vägnar. Huvudsaken tycks vara att frågorna ligger rätt i förhållande till dagsaktuella politiska opinioner. Helgad vare för närvarande feminismen, farväl till klasskampen, välkommen till överklasskampen.
Hotet om lagstiftning om företagen inte anpassar sig kom som ett brev på posten och ett tandlöst svenskt näringsliv tycks inte orka eller våga protestera mot detta ingrepp i näringsfriheten.
Att en detaljreglering av börsnoterade företags styrelsers sammansättning är en inskränkning i näringsfriheten är självklart. Tanken att styrelsen i ett vinstdrivande, privatägt företag på något vis måste vara representativ i någon allmän, demokratisk form är märklig.
Näringsverksamhet i större skala bedrivs i vinstsyfte i aktiebolagsform på marknadens villkor i konkurrens med andra företag. Styrelsen är ägarens organ för att styra och leda verksamheten. Visst ska styrelsen inom sig ha den bästa kompetensen för att leda företaget i dess vinstdrivande verksamhet, oavsett kön, ålder, utbildning eller erfarenhet. Att ägarna utser dem som anses bäst skickade att klara detta värv är en av marknadens självklara existensbetingelser. Skulle ägarna misslyckas med denna uppgift får de också bära kostnaderna av sitt misslyckande. Det kallas risktagande.
Tron att andra än de ytterst ansvariga ägarna bättre förstår hur sammansättningen av en styrelse ska vara är övermaga. Politikerna bör koncentrera sig på att utse styrelser i de politiska och statliga organen de själva har ansvaret för. Där kan finnas legitima krav på representativitet som måste beaktas bredvid de självklara kompetenskraven.
För att kravet på kvinnlig styrelserepresentation inte omgående ska få den feministstämpel det förtjänar, motiveras det inte först och främst med jämställdhet, utan till exempel med att "bolagen riskerar helt enkelt sina möjligheter till långsiktig lönsamhet när kompetenta kvinnor står utanför styrelserummen".
Ett sådant påstående kan vid första påseende vara svårt att säga emot. En styrelses samlade kompetens påverkar självfallet företagets långsiktiga överlevnadsmöjligheter. Men den ömma punkten enligt vår uppfattning är den allmänna bristen på kompetens i svenska styrelser. Det är generellt svårt att besätta styrelser med kompetenta personer. Det stora problemet är alltså att hitta rätt person alldeles oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund, nationalitet, sexuell läggning etcetera.
Att kompetensargumentet saknar relevans som en motivering för lagstiftning, blir tydligt om man beaktar att företagen verkar på en ofta global marknad i konkurrens med andra företag på lika villkor. Skulle avsaknaden av kvinnor i styrelsen långsiktigt påverka lönsamheten, vilket varken är bevisat eller motbevisat, kommer efterfrågan på kvinnor - det vill säga marknaden - att lösa detta problem på sikt.
Självklart ska ägare som tror att just avsaknaden av kvinnor i styrelserummen är ett viktigt argument för långsiktig lönsamhet verka för att fler kvinnor väljs in i styrelserna. Om de har gjort en riktig analys och bedömning kommer de att belönas på den konkurrensutsatta kapitalmarknaden, eftersom de gjort bättre långsiktiga placeringar än konkurrenterna och därmed blivit rikare.
Vi som verkligen tror på konkurrens och konkurrens på lika villkor är övertygade om att detta är ett problem som marknaden kommer att lösa. Visst ska vi ha en aktiv debatt där argumenten bryts och slipas mot varandra. Men vad blir det för debatt när den politiska makten hotar med lagstiftning om inte diskussionen slutar på ett visst sätt?
I frågor som rör företagsledning och näringsverksamhet kan man knappast säga att politiker har speciellt hög trovärdighet. Se till exempel på Sverige under det konjunkturmässigt mycket svåra 1970-talet.
Här ingrep politikerna aktivt i industrin, styrde och ställde så det stod härliga till, för att till slut, som kronan på verket, introducera löntagarfonderna. Och det var politik och inget annat, vilket inte minst visades i en av de dåvarande regeringsledamöternas ganska uppseendeväckande diktkonst i riksdagen. Det är inte osannolikt att denna politik är en av de viktigaste orsakerna till eftersläpningen gentemot omvärlden som Sverige präglats av de senaste trettiofem åren.
Det är tråkigt när en av näringslivets viktigaste frågor, nämligen "corporate governance", ägarstyrning, kidnappas av en (mycket skicklig) grupp opportunister (i detta fall förmenta feminister) varvid de verkligt svåra framtidsfrågorna kommer helt i skymundan. Hur ska man till exempel försvara sig mot ett Enron eller Worldcom, där tjänstemännen helt tog över, rånade bolagen och sedan lämnade ägarna i sticket? Hade en Enron-styrelse med minst 40 procent kvinnor varit bättre skickad att undvika de blindskär företagsledningen utsatte sina ägare för? Vi åtminstone tror inte det.
Ska vi nu lagstiftningsvägen positivt särbehandla kvinnor, ligger vägen öppen för varje grupp (stor eller liten) som känner sig kallad att aktivt ta del i näringslivet. Var ska man sätta gränserna, när politikerna och inte ägarna själva ska bestämma? Nog vore det lika legitimt att invandrare, ungdomar, glesortsboende eller andra "undansatta" grupper i samhället skulle ha rätt till plats (och kunna tillföra sin kompetens) i börsbolagens styrelser?
Samma argument om långsiktig lönsamhet kan då också anföras. Att man samtidigt trampar på ägarnas rätt att själva utse dem som långsiktigt ska ta ansvaret för hennes eller hans kapital är tydligen ett underordnat problem. Själva välkomnar vi kvinnorna in i näringslivet. De behövs där för att öka konkurrenstrycket. Ingen kvinna som startar ett företag i framtiden skall vara tvungen att välja in manliga styrelseledamöter. Hon skall vara fri att välja enbart kvinnor om det utgör den bästa konkurrensfördelen.
Men med kvotering riskerar även de mest kompetenta kvinnorna att tappa en del av den trovärdighet de i dag besitter. I sak tror vi själva att det vore bra med fler kvinnor på olika beslutsfattande nivåer i det svenska näringslivet, men det får inte ske till priset av inskränkningar i näringsfriheten."
Den kristid vi nu genomlever har lett till många krav på politiska ingripanden, på ny lagstiftning om det ena eller det andra. Det är just i den tid som denna som det är extra viktigt att betänka att företagen inte är ett kollektiv. Varje företag är unikt och det bästa för företaget, för deras anställda, för samhället är att det (inom ett generellt reglverk rörande skatter och dylikt) får största möjliga utrymme att själva utforma sina verksamhetsvillkor.
Att betrakta företagen som ett kollektiv leder till att politiska ingrep i frågor som inte politiker ska lägga sig i. Just nu är regeringars krav på bankers ersättningslösningar aktuell. Det är en diskussion som förs i många länder, men det blir inte mera rimlig av det skälet.
Diskussionen om ersättningar till styrelseledamöter och företagsledning har starka inslag av Jante. Politiker tycks älska att lägga sig i diskussioner som borde vara förbehållna företagens ägare. Många företag är inte börsföretag och de har därmed en stor fördel i detta sammanhang: bristen på transparens är inte bara negativ.
Viveca Ax:son Johnson och den för tidigt bortgångne Johan Björkman skrev för sex år sedan en tänkvärd artikel på DN Debatt om en annan på sina håll populär politisk uppfattning. Deras udd var riktad mot den dåvarande s-regeringen. Det principiella resonemanget är dock fortsatt aktuellt:
"Klasskampen har nått vägs ände. Kvotering är slagordet för dagen. Politiken förs nu i populistisk anda och i särintressenas namn. Regeringen avser att gynna några hundratal över- och medelklasskvinnor i stället för att våga en seriös diskussion om näringslivets verkliga utmaningar och möjligheter. Regeringen försöker via kvoteringskravet socialisera människorna sedan man misslyckats med att socialisera företagen via löntagarfonderna.
Att söka lösningen på eventuella problem i svenska styrelser i lagstiftning om sammansättningen med avseende på till exempel kön, ålder eller nationalitet är inte bara absurt. Det strider mot näringsfriheten och riskerar att skapa A- och B-lag på styrelsenivå. Följden kan bli att svensk konkurrenskraft ytterligare urholkas.
Corporate governance, frågan hur företagen bäst skall styras till ägares och övriga intressenters bästa, har debatterats flitigt både i Sverige och utomlands de senaste fem åren. I Sverige har under de senaste tre månaderna en mycket specifik del av denna fråga fått en uppmärksamhet som bara kan förklaras med den svenska förkärleken för enfrågedebatter.
Här har detta framför allt blivit en förment jämställdhetsfråga, och den svenska regeringen med vice statsministern och justitieministern i spetsen, har kastat sig in i debatten med hot om lagstiftning för att lösa de "problem" som avsaknaden av kvinnor i svenska börsnoterade företag innebär.
Mot bakgrund av storleken på "problemet" - de svenska börsnoterade bolagen har tillsammans drygt 2.000 styrelseledamöter, varav knappt 6 procent (cirka 120 ledamöter) är kvinnor - är det minst sagt fascinerande att se med vilken intensitet debatten bedrivs för att öka andelen till 40 procent.
Det rör sig alltså sammanlagt om 600-700 över- och medelklasskvinnors rätt att sitta i börsnoterade företags styrelser. I stället för att ta upp de svåra frågorna om svenskt näringslivs framtida livskraft, nämligen tillväxt, internationell konkurrens, nyföretagande och entreprenörskap, lägger regeringen all sin energi på en politiskt korrekt fråga, som till sina verkliga konsekvenser bara berör över- och medelklassens kvinnor.
De extremt lågavlönade LO-anslutna kvinnornas situation i statlig anställning kommer inte att påverkas alls. Av detta kan man dra slutsatsen att socialdemokraterna har gett upp klasskampen. Politiken förs numera i särintressenas namn, i detta fall på över- och medelklassens vägnar. Huvudsaken tycks vara att frågorna ligger rätt i förhållande till dagsaktuella politiska opinioner. Helgad vare för närvarande feminismen, farväl till klasskampen, välkommen till överklasskampen.
Hotet om lagstiftning om företagen inte anpassar sig kom som ett brev på posten och ett tandlöst svenskt näringsliv tycks inte orka eller våga protestera mot detta ingrepp i näringsfriheten.
Att en detaljreglering av börsnoterade företags styrelsers sammansättning är en inskränkning i näringsfriheten är självklart. Tanken att styrelsen i ett vinstdrivande, privatägt företag på något vis måste vara representativ i någon allmän, demokratisk form är märklig.
Näringsverksamhet i större skala bedrivs i vinstsyfte i aktiebolagsform på marknadens villkor i konkurrens med andra företag. Styrelsen är ägarens organ för att styra och leda verksamheten. Visst ska styrelsen inom sig ha den bästa kompetensen för att leda företaget i dess vinstdrivande verksamhet, oavsett kön, ålder, utbildning eller erfarenhet. Att ägarna utser dem som anses bäst skickade att klara detta värv är en av marknadens självklara existensbetingelser. Skulle ägarna misslyckas med denna uppgift får de också bära kostnaderna av sitt misslyckande. Det kallas risktagande.
Tron att andra än de ytterst ansvariga ägarna bättre förstår hur sammansättningen av en styrelse ska vara är övermaga. Politikerna bör koncentrera sig på att utse styrelser i de politiska och statliga organen de själva har ansvaret för. Där kan finnas legitima krav på representativitet som måste beaktas bredvid de självklara kompetenskraven.
För att kravet på kvinnlig styrelserepresentation inte omgående ska få den feministstämpel det förtjänar, motiveras det inte först och främst med jämställdhet, utan till exempel med att "bolagen riskerar helt enkelt sina möjligheter till långsiktig lönsamhet när kompetenta kvinnor står utanför styrelserummen".
Ett sådant påstående kan vid första påseende vara svårt att säga emot. En styrelses samlade kompetens påverkar självfallet företagets långsiktiga överlevnadsmöjligheter. Men den ömma punkten enligt vår uppfattning är den allmänna bristen på kompetens i svenska styrelser. Det är generellt svårt att besätta styrelser med kompetenta personer. Det stora problemet är alltså att hitta rätt person alldeles oavsett kön, ålder, etnisk bakgrund, nationalitet, sexuell läggning etcetera.
Att kompetensargumentet saknar relevans som en motivering för lagstiftning, blir tydligt om man beaktar att företagen verkar på en ofta global marknad i konkurrens med andra företag på lika villkor. Skulle avsaknaden av kvinnor i styrelsen långsiktigt påverka lönsamheten, vilket varken är bevisat eller motbevisat, kommer efterfrågan på kvinnor - det vill säga marknaden - att lösa detta problem på sikt.
Självklart ska ägare som tror att just avsaknaden av kvinnor i styrelserummen är ett viktigt argument för långsiktig lönsamhet verka för att fler kvinnor väljs in i styrelserna. Om de har gjort en riktig analys och bedömning kommer de att belönas på den konkurrensutsatta kapitalmarknaden, eftersom de gjort bättre långsiktiga placeringar än konkurrenterna och därmed blivit rikare.
Vi som verkligen tror på konkurrens och konkurrens på lika villkor är övertygade om att detta är ett problem som marknaden kommer att lösa. Visst ska vi ha en aktiv debatt där argumenten bryts och slipas mot varandra. Men vad blir det för debatt när den politiska makten hotar med lagstiftning om inte diskussionen slutar på ett visst sätt?
I frågor som rör företagsledning och näringsverksamhet kan man knappast säga att politiker har speciellt hög trovärdighet. Se till exempel på Sverige under det konjunkturmässigt mycket svåra 1970-talet.
Här ingrep politikerna aktivt i industrin, styrde och ställde så det stod härliga till, för att till slut, som kronan på verket, introducera löntagarfonderna. Och det var politik och inget annat, vilket inte minst visades i en av de dåvarande regeringsledamöternas ganska uppseendeväckande diktkonst i riksdagen. Det är inte osannolikt att denna politik är en av de viktigaste orsakerna till eftersläpningen gentemot omvärlden som Sverige präglats av de senaste trettiofem åren.
Det är tråkigt när en av näringslivets viktigaste frågor, nämligen "corporate governance", ägarstyrning, kidnappas av en (mycket skicklig) grupp opportunister (i detta fall förmenta feminister) varvid de verkligt svåra framtidsfrågorna kommer helt i skymundan. Hur ska man till exempel försvara sig mot ett Enron eller Worldcom, där tjänstemännen helt tog över, rånade bolagen och sedan lämnade ägarna i sticket? Hade en Enron-styrelse med minst 40 procent kvinnor varit bättre skickad att undvika de blindskär företagsledningen utsatte sina ägare för? Vi åtminstone tror inte det.
Ska vi nu lagstiftningsvägen positivt särbehandla kvinnor, ligger vägen öppen för varje grupp (stor eller liten) som känner sig kallad att aktivt ta del i näringslivet. Var ska man sätta gränserna, när politikerna och inte ägarna själva ska bestämma? Nog vore det lika legitimt att invandrare, ungdomar, glesortsboende eller andra "undansatta" grupper i samhället skulle ha rätt till plats (och kunna tillföra sin kompetens) i börsbolagens styrelser?
Samma argument om långsiktig lönsamhet kan då också anföras. Att man samtidigt trampar på ägarnas rätt att själva utse dem som långsiktigt ska ta ansvaret för hennes eller hans kapital är tydligen ett underordnat problem. Själva välkomnar vi kvinnorna in i näringslivet. De behövs där för att öka konkurrenstrycket. Ingen kvinna som startar ett företag i framtiden skall vara tvungen att välja in manliga styrelseledamöter. Hon skall vara fri att välja enbart kvinnor om det utgör den bästa konkurrensfördelen.
Men med kvotering riskerar även de mest kompetenta kvinnorna att tappa en del av den trovärdighet de i dag besitter. I sak tror vi själva att det vore bra med fler kvinnor på olika beslutsfattande nivåer i det svenska näringslivet, men det får inte ske till priset av inskränkningar i näringsfriheten."
fredag 24 oktober 2008
Intryck från Barack Obamas stad
Valet rusar allt närmare i USA och Barack Obama ser ut att ta hem segern, i alla fall om man får tro Chicagoborna. Men vad kan han åstadkomma? Därom tvistar debattörerna, men en sak är säker; det är Chicagopolitiken man ska förstå om man vill förstå Obama.
I förra veckan tittade jag in på Borders bokhandel på North Michigan i Chicago. Denna ständigt välsorterade bokhandelskedja kunde erbjuda ett brett utbud böcker om aktörerna i det politiska drama som nu närmar sig målsnöret 4 november. Jag kunde inte motstå Kaylene Johnsons biografi "Sarah - how a hockey mom turned Alaska's political establishment upside down".
Men den förmodligen mycket snabba läsningen av boken om John McCains vicepresidentkandidat fick anstå. Den bok jag först och främst fäste mig vid var "Barack Obama and the future of american politics" av vänsterskribenten Paul Street.
Vänta er inget progressivt av president Obama - det är hans tema. På dryga 250 sidor går han igenom hur Obamas budskap - "change" / förändring - bara är bluff, hur Obama sitter fast i politikens centrum utan ambition att röra sig därifrån. Visst finns här en del råd till den amerikanska vänstern hur den ska utbyttja en seger för Obama i presidentvalet för att vrida USA:s kurs åt vänster. Men särskilt stora förhoppningar har han inte.
I Chicago träffade jag på en rad olika perspektiv på Barack Obama. Den katolske aktivisten Jerry Kellman var mannen som först värvade Obama till Chicago och hans entusiasm för presidentkandidaten vet inga gränser. Över en snabblunch talar han oavbrutet som allt det underbara som hans forne adept kommer att göra om han får möjligheten.
Det rakt motsatta perspektivet har statsvetarprofessorn Paul Green, en lokalt välkänd politisk kommentator, som från ett politiskt perspektiv som nog varken är vänster eller höger driver tesen att Obama om han nu väljs - vilket alla jag möter i Chicago tycker är närmast självklart - kommer att bli en besvikelse för de som ställt störst hopp om förändringar. Hans argument för den åsikten är främst två.
Dels kommer USAs ekonomiska kris och bördorna av krigen i Irak och Afghanistan att begränsa möjligheterna för till exempel en genomgripande hälsovårdsreform. Att få makten efter George W Bush kommer vara allt annat än en sinekur.
Dels är Barack Obama en produkt av en politisk kultur som har den mångårige borgmästaren Richard M. Daley i centrum och det är en kultur som handlar om att ha makt och bevaka makt - inte en ideologiskt inriktad politik. I Chicago Magazine fanns i förra veckan ett ingående porträtt av den kulturen. Läs mer på Chicago Magazine
Vad skulle president Obama innebära för handelspolitiken? Hotas frihandeln? Ett frukostmöte med advokaten John Schmidt som balnd annat var president Clintons toppförhandlare under Uruguayrundans sista år (och som senare var biträdande justitieminister). Uruguayrundan gick i mål i april 1994 med Schmidts som en av de viktigaste aktörerna.
Han tror inte att Obama hotar eller kommer att hota frihandeln men menar att hänsyn till faktorer som rätt för anställda att organisera sig och förbud mot barnarbete måste in i handelspolitiska regelverk framöver. Han passar på att uttrycka stark kritik mot de som drev fram Doha-förhandlingarna - ett gigantisk misstag att börja en förhandling utan att vara hyfsat säker på att man skulle kunna gå i mål. Nu hotas hela systemet - GATT heter ju numera WTO. Men något stort problem med Obamas handelspolitik ser han inte och det är samma budskap jag får under andra samtal i Chicago med människor som väl känner Obama och kretsen närmast denne.
Framtiden får utvisa vem som får rätt, men ska man tror mina sagesmän i Chicago så är det Chicagopolitiken man ska förstå om man vill förstå Barack Obama.
I förra veckan tittade jag in på Borders bokhandel på North Michigan i Chicago. Denna ständigt välsorterade bokhandelskedja kunde erbjuda ett brett utbud böcker om aktörerna i det politiska drama som nu närmar sig målsnöret 4 november. Jag kunde inte motstå Kaylene Johnsons biografi "Sarah - how a hockey mom turned Alaska's political establishment upside down".
Men den förmodligen mycket snabba läsningen av boken om John McCains vicepresidentkandidat fick anstå. Den bok jag först och främst fäste mig vid var "Barack Obama and the future of american politics" av vänsterskribenten Paul Street.
Vänta er inget progressivt av president Obama - det är hans tema. På dryga 250 sidor går han igenom hur Obamas budskap - "change" / förändring - bara är bluff, hur Obama sitter fast i politikens centrum utan ambition att röra sig därifrån. Visst finns här en del råd till den amerikanska vänstern hur den ska utbyttja en seger för Obama i presidentvalet för att vrida USA:s kurs åt vänster. Men särskilt stora förhoppningar har han inte.
I Chicago träffade jag på en rad olika perspektiv på Barack Obama. Den katolske aktivisten Jerry Kellman var mannen som först värvade Obama till Chicago och hans entusiasm för presidentkandidaten vet inga gränser. Över en snabblunch talar han oavbrutet som allt det underbara som hans forne adept kommer att göra om han får möjligheten.
Det rakt motsatta perspektivet har statsvetarprofessorn Paul Green, en lokalt välkänd politisk kommentator, som från ett politiskt perspektiv som nog varken är vänster eller höger driver tesen att Obama om han nu väljs - vilket alla jag möter i Chicago tycker är närmast självklart - kommer att bli en besvikelse för de som ställt störst hopp om förändringar. Hans argument för den åsikten är främst två.
Dels kommer USAs ekonomiska kris och bördorna av krigen i Irak och Afghanistan att begränsa möjligheterna för till exempel en genomgripande hälsovårdsreform. Att få makten efter George W Bush kommer vara allt annat än en sinekur.
Dels är Barack Obama en produkt av en politisk kultur som har den mångårige borgmästaren Richard M. Daley i centrum och det är en kultur som handlar om att ha makt och bevaka makt - inte en ideologiskt inriktad politik. I Chicago Magazine fanns i förra veckan ett ingående porträtt av den kulturen. Läs mer på Chicago Magazine
Vad skulle president Obama innebära för handelspolitiken? Hotas frihandeln? Ett frukostmöte med advokaten John Schmidt som balnd annat var president Clintons toppförhandlare under Uruguayrundans sista år (och som senare var biträdande justitieminister). Uruguayrundan gick i mål i april 1994 med Schmidts som en av de viktigaste aktörerna.
Han tror inte att Obama hotar eller kommer att hota frihandeln men menar att hänsyn till faktorer som rätt för anställda att organisera sig och förbud mot barnarbete måste in i handelspolitiska regelverk framöver. Han passar på att uttrycka stark kritik mot de som drev fram Doha-förhandlingarna - ett gigantisk misstag att börja en förhandling utan att vara hyfsat säker på att man skulle kunna gå i mål. Nu hotas hela systemet - GATT heter ju numera WTO. Men något stort problem med Obamas handelspolitik ser han inte och det är samma budskap jag får under andra samtal i Chicago med människor som väl känner Obama och kretsen närmast denne.
Framtiden får utvisa vem som får rätt, men ska man tror mina sagesmän i Chicago så är det Chicagopolitiken man ska förstå om man vill förstå Barack Obama.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)