Kina är på väg att få mer anständiga förhållanden på arbetsmarknaden. Det är ett tecken på att globaliseringen fungerar.
Företrädare för det svenska näringslivet i Kina räds inte en ny lag om anställningsskydd.
Vid årsskiftet träder en ny lagstiftning om anställningsskydd i kraft i Kina. När jag nyligen besökte Peking såg jag i den officiella tidningen China Daily en artikel om hur telekomgiganten Huawei hade först avskedat och sedan återanställt 7 000 mångåriga anställda. Syftet var att undgå den nya lagstiftningen som stadgar att den som varit anställd i tio år eller den som haft två långa tidsbegränsade anställningar på samma företag därefter åtnjuter ett anställningsskydd som garanterar att en person endast kan bli av med jobbet om tydliga skäl kan redovisas.
En stunds forskande på Google visade att detta endast var toppen av ett isberg – en intensiv debatt inom och utom Kina har pågått åtminstone sedan hösten 2006.
Skälet till lagstiftningen är att de kinesiska makthavarna känner ett allt starkare tryck att lämna nattväktarstaten och dess obarmhärtiga utnyttjande av arbetskraften. Den som vill lära sig mera om den verkligheten kan exempelvis läsa ”Sjukt billigt" av Ola Wong med flera.
Kommer den här lagstiftningen att efterlevas?
Kina har på många områden lagar som ligger väl i nivå med många västländers, men skillnaden är att de inte följts i Kina. Och det har varit mycket svårt att på juridisk väg genomdriva att lagarna efterföljts.
När jag förra året besökte China Labour Bulltin i Hongkong http://www.china-labour.org.hk/ fick jag höra mycket om denna aktivistorganisations arbete för att med hjälp av advokater och rättsliga processer i Kina söka få till stånd efterlevnad av lagarna. I ”Sjukt billigt” berättas en hel del om detta.
New York Times och Washington Post har uppmärksammat hur American Chamber of Commerce i Kina och andra västliga företag har idkat hård lobbying mot den nya kinesiska arbetsrätten. Man befarar, förmodligen med rätta, att det just är utländska företag som kommer att övervakas hårdast framöver.
En talesman för företagen sade i New York Times nyligen att den nya lagen ger den statskontrollerade fackföreningen All-China Federation of Trade Unions alltför stor makt, att kollektivavtal och företagsinterna regelverk nu kommer att styras av facket samt att det kommer att bli alltför svårt att göra sig av med inkompetenta anställda.
Huawei har nu fått krypa till korset och överge sitt system med att avskeda/återanställda mångåriga medarbetare.
Det sägs ibland att en dynamisk ekonomi leder till demokrati. Så enkelt är det såklart inte, annat än i ett ganska långt tidsperspektiv. Men det är självklart för mig, att om nu Kina också i praktiken tar ett rejält steg mot mera anständiga förhållanden på arbetsmarknaden, så är det ett uttryck för att Kinas öppenhet mot omvärlden nu innebär att steg kan tas i rätt riktning. Globaliseringen fungerar.
Innebär detta att Kina kommer att bli mindre attraktivt för utländska investeringar? Det får vi se. American Chamber of Commerce hävdade i sin lobbying mot den nya kinesiska lagstiftningen att så kommer bli fallet.
Kommer den nya lagstiftningen att efterföljas? Det återstår också att se. Men mitt intryck från samtal med svenska näringslivsföreträdare i Peking nyligen ger vid handen att man inte räds den kommande nyordningen utan tvärtom upplever den som helt naturlig, eftersom man redan följer ungefär samma grundläggande principer där som här.
måndag 19 november 2007
onsdag 24 oktober 2007
Att ha rätt och att få rätt
Värdegrunden för individuell frihet och företagande behöver stärkas. Därför måste näringslivets opinionsbildning ta steget från att ha rätt till att få rätt.
Det är upp till bland annat Svenskt Näringsliv att påverka såväl regeringspartiernas anhängare som oppositionspartiernas anhängare hur en bättre företagarpolitik ska se ut, hävdar Janerik Larsson i sin artikel.
Inför det senaste riksdagsvalet fick jag ofta frågan vad jag tyckte om de ”nya moderaterna”. Det svar jag ofta förväntades ge var kritiskt eftersom moderaterna släppt en del av de ståndpunkter som finns högt på listan över många företagares förslag på åtgärder som förbättrar företagsklimatet.
Och visst kan jag personligen beklaga att företagsklimatet inte förefaller vara en särskilt prioriterad fråga för regeringen. Att jobbpolitiken fokuserar så enögt på utbudet av arbetskraft, snarare än på dem som ska anställa. Och att arbetsmarknadens regelverk, i motsats till så mycket annat, hittills verkar närmast fredat från reformer.
Men mitt svar när jag fick frågan var detta: ”Politik handlar om att maximera andelen av 349 riksdagsmandat. Det är ett nollsummespel. Hur framgångsrika de nya moderaterna är avgörs på valnatten.”
Vi har nu en regering ledd av Fredrik Reinfeldt. Det är svaret på frågan. Han fick rätt. Det han gjorde var rätt.
De som kritiserar m-politiken eller regeringspolitiken må ha rätt men det är politikernas bedömningar som gäller. Nästa avvägning kommer således på valnatten i september 2010.
Ur ett idépolitiskt perspektiv kan man givetvis kritisera m-partiet eller regeringen. Men det är faktiskt upp till bland annat Svenskt Näringsliv att påverka både regeringspartiernas anhängare och oppositionspartiernas anhängare hur en bättre företagarpolitik ska se ut.
För oss som inte är politiker räcker det inte med att ha rätt. Vi måste också sträva efter att få rätt. Och för att få rätt måste vi nå ”politikernas chefer” det vill säga allmänheten. Det räcker inte med att kritisera riksdagspolitikerna – ty de gör sina bedömningar utifrån målet att maximera väljarstödet i september 2010.
Men, brukar det invändas, är det inte vad som är bäst för Sverige som ska gälla? Jovisst, men det finns ingen demokratisk politiker som inte också tänker på effekten i val. Vi har fyraåriga mandatperioder för att ge politikerna andrum innan de ska få väljarnas dom igen. Det är en vettig ordning.
Jag har följt näringslivets opinionsbildning sedan 60-talet. På 70-talet handlade mycket om att hantera följderna av den vänstervåg som svepte över västvärlden 1968. På 80-talet utkämpades löntagarfondsstriden, vars framgångsrika resultat kom att få mycket mera vittgående konsekvenser än de flesta än idag tycks vara medvetna om. Kommunismens fall 1989 betydde givetvis oerhört mycket, men tillsammans har dessa faktorer, och säkert andra också, skapat en samling i mitten i synen på företagande och marknadsekonomi som få torde vågat drömma om på 70-talet.
EU-medlemskapet var en viktig milstolpe och den socialdemokrati som återfick makten 1994 har fört en på många sätt oändligt mycket näringslivsvänligare politik än vad som skulle ha varit tänkbart på 70-talet, ens av de borgerliga regeringarna i slutet av decenniet.
Det betyder inte att uppdraget är slutfört. Men man måste ha perspektiv på både bakslag och framgångar. Den värdegrund som finns i dagens Sverige vad gäller individuell frihet och företagande behöver stärkas – men i ett längre tidsperspektiv finns det all anledning att konstatera att det går att ta steget från att ha rätt till att få rätt. Det gäller både näringslivets opinionsbildning och politiker i alla läger.
Det är upp till bland annat Svenskt Näringsliv att påverka såväl regeringspartiernas anhängare som oppositionspartiernas anhängare hur en bättre företagarpolitik ska se ut, hävdar Janerik Larsson i sin artikel.
Inför det senaste riksdagsvalet fick jag ofta frågan vad jag tyckte om de ”nya moderaterna”. Det svar jag ofta förväntades ge var kritiskt eftersom moderaterna släppt en del av de ståndpunkter som finns högt på listan över många företagares förslag på åtgärder som förbättrar företagsklimatet.
Och visst kan jag personligen beklaga att företagsklimatet inte förefaller vara en särskilt prioriterad fråga för regeringen. Att jobbpolitiken fokuserar så enögt på utbudet av arbetskraft, snarare än på dem som ska anställa. Och att arbetsmarknadens regelverk, i motsats till så mycket annat, hittills verkar närmast fredat från reformer.
Men mitt svar när jag fick frågan var detta: ”Politik handlar om att maximera andelen av 349 riksdagsmandat. Det är ett nollsummespel. Hur framgångsrika de nya moderaterna är avgörs på valnatten.”
Vi har nu en regering ledd av Fredrik Reinfeldt. Det är svaret på frågan. Han fick rätt. Det han gjorde var rätt.
De som kritiserar m-politiken eller regeringspolitiken må ha rätt men det är politikernas bedömningar som gäller. Nästa avvägning kommer således på valnatten i september 2010.
Ur ett idépolitiskt perspektiv kan man givetvis kritisera m-partiet eller regeringen. Men det är faktiskt upp till bland annat Svenskt Näringsliv att påverka både regeringspartiernas anhängare och oppositionspartiernas anhängare hur en bättre företagarpolitik ska se ut.
För oss som inte är politiker räcker det inte med att ha rätt. Vi måste också sträva efter att få rätt. Och för att få rätt måste vi nå ”politikernas chefer” det vill säga allmänheten. Det räcker inte med att kritisera riksdagspolitikerna – ty de gör sina bedömningar utifrån målet att maximera väljarstödet i september 2010.
Men, brukar det invändas, är det inte vad som är bäst för Sverige som ska gälla? Jovisst, men det finns ingen demokratisk politiker som inte också tänker på effekten i val. Vi har fyraåriga mandatperioder för att ge politikerna andrum innan de ska få väljarnas dom igen. Det är en vettig ordning.
Jag har följt näringslivets opinionsbildning sedan 60-talet. På 70-talet handlade mycket om att hantera följderna av den vänstervåg som svepte över västvärlden 1968. På 80-talet utkämpades löntagarfondsstriden, vars framgångsrika resultat kom att få mycket mera vittgående konsekvenser än de flesta än idag tycks vara medvetna om. Kommunismens fall 1989 betydde givetvis oerhört mycket, men tillsammans har dessa faktorer, och säkert andra också, skapat en samling i mitten i synen på företagande och marknadsekonomi som få torde vågat drömma om på 70-talet.
EU-medlemskapet var en viktig milstolpe och den socialdemokrati som återfick makten 1994 har fört en på många sätt oändligt mycket näringslivsvänligare politik än vad som skulle ha varit tänkbart på 70-talet, ens av de borgerliga regeringarna i slutet av decenniet.
Det betyder inte att uppdraget är slutfört. Men man måste ha perspektiv på både bakslag och framgångar. Den värdegrund som finns i dagens Sverige vad gäller individuell frihet och företagande behöver stärkas – men i ett längre tidsperspektiv finns det all anledning att konstatera att det går att ta steget från att ha rätt till att få rätt. Det gäller både näringslivets opinionsbildning och politiker i alla läger.
tisdag 16 oktober 2007
Klasskamp - för slöfockar ?
Dagens arbetarrörelse kämpar för de sjukskrivnas- och arbetslösas rätt att leva på andras arbete. Ideal som inte har mycket gemensamt med den klassiska klasskampsteorin som går ut på att få ta del av det gemensamt skapade mervärdet av produktionen.
En klasskamp som går ut på att vissa har rätt att leva på andra ger inte Sverige goda framtidsutsikter skriver Janerik Larsson, vice vd, Svenskt Näringsliv.
”Detta är vad vänstern begär av sina kärnväljare: jobba hårt för att finansiera välfärden, så ska vi kämpa för andras rätt att slippa”. Teckning: GUNNAR PERSSON
Klasskamp – för slöfockar?
Dagens debattör
Det mesta har förändrats i den politiska debatten de senaste 30 åren. Trendiga idéer har kommit och gått. Hastigt uppdykande ”stora frågor” har lika hastigt glömts bort. Tidigare tongivande tänkare har förvandlats till politiska reliker.
Men vissa idéer, viss retorik, består. En sådan idé, en sådan retorisk figur, är klasskampen. På ett förunderligt sätt har retoriken kring ”arbetarklassens” kamp levt vidare genom decennierna.
Det finns förklaringar till det.
Jag är själv ingen anhängare av klassretorik – jag har alltid haft svårt att se politiken och historien i sådana breda, anonyma kollektiv. Men resonemanget om klassernas kamp fångar något centralt i vårt samhälle. Den sätter fingret på en av de allra viktigaste samhällsfrågorna – sambandet mellan insats och belöning. Mellan att göra sin plikt och kräva sin rätt, som arbetarrörelsen förr kunde uttrycka sig.
Känslan att den ena klassen utnyttjar den andra för egen vinning slår an strängar i folkdjupet. Den kränker den kanske allra viktigaste av värderingar – rättvisan, att alla ska få rimlig belöning för sina insatser.
På senare tid har dock skett en förskjutning i klassretoriken. Den roll som arbetarklassen förr spelade – de exploaterades, orättfärdigt behandlades roll – spelas i dag allt oftare av grupper som tvärtom kännetecknas av att de inte arbetar.
De arbetslösa och sjukskrivna har blivit den grupp om vilken klassretoriken handlar. Det är de arbetslösas och sjukskrivnas rättigheter dagens klasskamp gäller, om man får tro dess självpåtagna företrädare.
Det är inte bara en lek med ord. Förskjutningen speglar något centralt i svensk politik, i den svenska vänsterns världsbild och självuppfattning. Nämligen lösgörandet av klassbegreppet från den skapande sidan i ekonomin, från produktionen.
I den traditionella klasskampsteorin är ju produktionen minst sagt central. Det är för sin rättmätiga del av det mervärde den skapar som arbetarklassen slåss. Produktionen är också central i de mer välartikulerade försöken att ”återuppliva” klassbegreppet – som till exempel Göran Greiders bok ”Arbetarklassens återkomst”, som kom för några år sedan.
Att säga att jag inte delar Göran Greiders politiska uppfattning vore ett understatement. Men han argumenterar konsekvent och stundtals tänkvärt kring vad han kallar den nya arbetarklassen – oavsett om han skriver om svenska vårdbiträden eller kinesiska fabriksarbetare.
När vänsterns mer dagspolitiskt inriktade företrädare talar låter det annorlunda. Då är det de sjukskrivnas rätt att vara just sjukskrivna som ska försvaras, mot oförskämda idéer om att sjuka snabbare borde tillfriskna. Samma kamp utkämpas för arbetslösas rätt att slippa ta ett jobb, att få fortsätta stå utanför produktionen.
Detta är en fundamentalt annan syn än den traditionella klassteorins. Här gäller det inte rätten att få del av produktionens mervärde, utan rätten att helt stå utanför produktionen. Inte möjligheten att bygga upp en trygghet med eget arbete, utan möjligheten att bli försörjd av andras arbete. Den retorik som används är likartad, men de idéer som ligger bakom är helt andra.
Den här förskjutningen är inte särskilt populär i den grupp som förr kallades ”arbetarklassen”. Det finns en tydlig misstro bland människor med arbetaryrken gentemot de sjukskrivna. I stället för solidaritet framträder bilden av en klyfta mellan ”arbetande” och ”icke-arbetande”.
En undersökning gjord av Demoskop visar att bland LO-medlemmar instämmer 24 procent i stor utsträckning i påståendet att ”många som egentligen skulle kunna jobba väljer att sjukskriva sig därför att de inte vill jobba”. Motsvarande andel bland Saco-medlemmar är 17 procent.
Det är knappast förvånande. Ju mer slitsamt och utsatt arbete man själv har, desto lättare är det att misstro andras vilja att dra sitt strå till stacken. Det är inte svårt att förstå den metallarbetare eller undersköterska som efter långa tuffa arbetsdagar misstror sin långtidssjukskrivna granne.
Detta är de stämningar den nya klassretoriken underblåser. Detta är vad vänsterns pånyttfödda klasskämpar begär av sina kärnväljare: jobba hårt för att finansiera välfärden, så ska vi kämpa för andras rätt att slippa.
Jag tror inte det är receptet för ett sunt framtida Sverige.
Publicerat i: http://www.aftonbladet.se/debatt/article1023420.ab
En klasskamp som går ut på att vissa har rätt att leva på andra ger inte Sverige goda framtidsutsikter skriver Janerik Larsson, vice vd, Svenskt Näringsliv.
”Detta är vad vänstern begär av sina kärnväljare: jobba hårt för att finansiera välfärden, så ska vi kämpa för andras rätt att slippa”. Teckning: GUNNAR PERSSON
Klasskamp – för slöfockar?
Dagens debattör
Det mesta har förändrats i den politiska debatten de senaste 30 åren. Trendiga idéer har kommit och gått. Hastigt uppdykande ”stora frågor” har lika hastigt glömts bort. Tidigare tongivande tänkare har förvandlats till politiska reliker.
Men vissa idéer, viss retorik, består. En sådan idé, en sådan retorisk figur, är klasskampen. På ett förunderligt sätt har retoriken kring ”arbetarklassens” kamp levt vidare genom decennierna.
Det finns förklaringar till det.
Jag är själv ingen anhängare av klassretorik – jag har alltid haft svårt att se politiken och historien i sådana breda, anonyma kollektiv. Men resonemanget om klassernas kamp fångar något centralt i vårt samhälle. Den sätter fingret på en av de allra viktigaste samhällsfrågorna – sambandet mellan insats och belöning. Mellan att göra sin plikt och kräva sin rätt, som arbetarrörelsen förr kunde uttrycka sig.
Känslan att den ena klassen utnyttjar den andra för egen vinning slår an strängar i folkdjupet. Den kränker den kanske allra viktigaste av värderingar – rättvisan, att alla ska få rimlig belöning för sina insatser.
På senare tid har dock skett en förskjutning i klassretoriken. Den roll som arbetarklassen förr spelade – de exploaterades, orättfärdigt behandlades roll – spelas i dag allt oftare av grupper som tvärtom kännetecknas av att de inte arbetar.
De arbetslösa och sjukskrivna har blivit den grupp om vilken klassretoriken handlar. Det är de arbetslösas och sjukskrivnas rättigheter dagens klasskamp gäller, om man får tro dess självpåtagna företrädare.
Det är inte bara en lek med ord. Förskjutningen speglar något centralt i svensk politik, i den svenska vänsterns världsbild och självuppfattning. Nämligen lösgörandet av klassbegreppet från den skapande sidan i ekonomin, från produktionen.
I den traditionella klasskampsteorin är ju produktionen minst sagt central. Det är för sin rättmätiga del av det mervärde den skapar som arbetarklassen slåss. Produktionen är också central i de mer välartikulerade försöken att ”återuppliva” klassbegreppet – som till exempel Göran Greiders bok ”Arbetarklassens återkomst”, som kom för några år sedan.
Att säga att jag inte delar Göran Greiders politiska uppfattning vore ett understatement. Men han argumenterar konsekvent och stundtals tänkvärt kring vad han kallar den nya arbetarklassen – oavsett om han skriver om svenska vårdbiträden eller kinesiska fabriksarbetare.
När vänsterns mer dagspolitiskt inriktade företrädare talar låter det annorlunda. Då är det de sjukskrivnas rätt att vara just sjukskrivna som ska försvaras, mot oförskämda idéer om att sjuka snabbare borde tillfriskna. Samma kamp utkämpas för arbetslösas rätt att slippa ta ett jobb, att få fortsätta stå utanför produktionen.
Detta är en fundamentalt annan syn än den traditionella klassteorins. Här gäller det inte rätten att få del av produktionens mervärde, utan rätten att helt stå utanför produktionen. Inte möjligheten att bygga upp en trygghet med eget arbete, utan möjligheten att bli försörjd av andras arbete. Den retorik som används är likartad, men de idéer som ligger bakom är helt andra.
Den här förskjutningen är inte särskilt populär i den grupp som förr kallades ”arbetarklassen”. Det finns en tydlig misstro bland människor med arbetaryrken gentemot de sjukskrivna. I stället för solidaritet framträder bilden av en klyfta mellan ”arbetande” och ”icke-arbetande”.
En undersökning gjord av Demoskop visar att bland LO-medlemmar instämmer 24 procent i stor utsträckning i påståendet att ”många som egentligen skulle kunna jobba väljer att sjukskriva sig därför att de inte vill jobba”. Motsvarande andel bland Saco-medlemmar är 17 procent.
Det är knappast förvånande. Ju mer slitsamt och utsatt arbete man själv har, desto lättare är det att misstro andras vilja att dra sitt strå till stacken. Det är inte svårt att förstå den metallarbetare eller undersköterska som efter långa tuffa arbetsdagar misstror sin långtidssjukskrivna granne.
Detta är de stämningar den nya klassretoriken underblåser. Detta är vad vänsterns pånyttfödda klasskämpar begär av sina kärnväljare: jobba hårt för att finansiera välfärden, så ska vi kämpa för andras rätt att slippa.
Jag tror inte det är receptet för ett sunt framtida Sverige.
Publicerat i: http://www.aftonbladet.se/debatt/article1023420.ab
tisdag 31 juli 2007
"Regeringen misshandlar det privata ägandet"
Få saker är så osynliga i den svenska samhällsdebatten som det privata ägandet. Både regering och opposition förefaller sakna engagemang i frågan. Redan från start har regeringen haft ett tydligt kameralt perspektiv på sin privatiseringspolitik. Privat ägande är att föredra därför att det statliga ägandet omges av fler begränsningar, konkurrensen kan snedvridas och staten kan ha svårt att tillföra tillräckligt kapital hette det t ex i vårens proposition om försäljning av statliga bolag.
Det är sant. Men de starkaste argumenten för privat ägande är andra. Att endast privata ägare kan ta det långsiktiga ansvar företagsamhet kräver. Att det privata ägandet stärker demokratin och det öppna samhället. Att privat ägande är den enda ägarform som över tid kan bibehålla den höga förändringstakt som krävs på dagens globala marknader.
Regeringens blodfattiga syn på ägandet lämnar i sin tur fältet fritt för oppositionen att hänge sig åt nostalgisk populism.
På Aftonbladets ledarsida – som får uppfattas som en inflytelserik företrädare för dagens socialdemokrati – kunde man t ex i dagarna läsa ett besynnerligt resonemang om att privatisering vore ”kortsiktigt” och ”klåfingrigt”, med tanke på den starka konjunkturen. Eftersom allt nu går så bra, borde vi ”vårda och utveckla” det vi har. Motsvarande resonemang går igen när t ex Thomas Östros kritiserar privatiseringar för att äventyra viktiga värden som borde bevaras.
Tydligare kan det knappast visas att den socialdemokratiska oppositionen ingenting förstår av företagsamheten och dess villkor. Här återkommer ännu en gång den romantiska föreställningen att utvecklingen kan frysas, eller till och med backas till en period vi tycker var trevligare. I verkligheten är det ett recept på stagnation, förfall och kris.
I dagens socialdemokratiska världsbild är företag en slags naturresurs. En evig källa att ösa ur i goda tider - nu senaste i årets avtalsrörelse, när företagen påstods ”ha råd med” löneökningar långt över den konkurrenskraftiga nivån. Och omvänt en evigt tålig slagpåse när det passar – minns t ex dåvarande partisekreterare Ingela Thaléns uppmaning till bojkott av Ericsson 1997.
Exemplet Ericsson är särskilt intressant. För tio år sedan hotades företaget med bojkott som ett resultat av varsel i Norrköping. Nu används Ericssons – och de andra stora svenska företagens – framgångar som argument för att ingenting behöver förändras.
Den kortsiktig-
het och populism som ligger slumrande i politikens natur, gör staten utomor-
dentligt olämplig som ägare.
Under dessa tio år har mycket hänt. Åren 2001–2003 genomgick företaget en enormt tuff förändringsfas, kämpade för sin överlevnad. Det krävde besparingar om 50 miljarder på årlig basis, personalneddragningar omfattande hela 50 000 personer. Svåra beslut som räddade företaget, och därmed tiotusentals svenska jobb. Beslut som aldrig hade kunnat fattas av en statlig ägare, med dess ständigt ängsliga blickar på nästa valrörelse.
Men sådana perspektiv lyser med sin frånvaro i debatten. Istället låter sig Mats Odell hudflängas av Thomas Östros och den övriga oppositionens populistiska angrepp. Han accepterar en problembeskrivning som reducerar det privata ägandet till en administrativ fråga, en fråga om ”timing” och kalkyler, en statsfinansiell övning som mycket få väljare begriper.
Orsaken är sannolikt – paradoxalt nog – just den synd som det privata ägandet så ofta anklagas för: kortsiktighet. För att undvika att på kort sikt stöta sig med viktiga väljargrupper, väljer man bort det långsiktigt kloka. Den kortsiktighet och populism som ligger slumrande i politikens natur, gör staten utomordentligt olämplig som ägare.
Regeringens och oppositionens gemensamma misshandel av det privata ägandet är en övertydlig illustration till varför politiker bör hålla sig på behörigt avstånd från näringslivet.
Det är sant. Men de starkaste argumenten för privat ägande är andra. Att endast privata ägare kan ta det långsiktiga ansvar företagsamhet kräver. Att det privata ägandet stärker demokratin och det öppna samhället. Att privat ägande är den enda ägarform som över tid kan bibehålla den höga förändringstakt som krävs på dagens globala marknader.
Regeringens blodfattiga syn på ägandet lämnar i sin tur fältet fritt för oppositionen att hänge sig åt nostalgisk populism.
På Aftonbladets ledarsida – som får uppfattas som en inflytelserik företrädare för dagens socialdemokrati – kunde man t ex i dagarna läsa ett besynnerligt resonemang om att privatisering vore ”kortsiktigt” och ”klåfingrigt”, med tanke på den starka konjunkturen. Eftersom allt nu går så bra, borde vi ”vårda och utveckla” det vi har. Motsvarande resonemang går igen när t ex Thomas Östros kritiserar privatiseringar för att äventyra viktiga värden som borde bevaras.
Tydligare kan det knappast visas att den socialdemokratiska oppositionen ingenting förstår av företagsamheten och dess villkor. Här återkommer ännu en gång den romantiska föreställningen att utvecklingen kan frysas, eller till och med backas till en period vi tycker var trevligare. I verkligheten är det ett recept på stagnation, förfall och kris.
I dagens socialdemokratiska världsbild är företag en slags naturresurs. En evig källa att ösa ur i goda tider - nu senaste i årets avtalsrörelse, när företagen påstods ”ha råd med” löneökningar långt över den konkurrenskraftiga nivån. Och omvänt en evigt tålig slagpåse när det passar – minns t ex dåvarande partisekreterare Ingela Thaléns uppmaning till bojkott av Ericsson 1997.
Exemplet Ericsson är särskilt intressant. För tio år sedan hotades företaget med bojkott som ett resultat av varsel i Norrköping. Nu används Ericssons – och de andra stora svenska företagens – framgångar som argument för att ingenting behöver förändras.
Den kortsiktig-
het och populism som ligger slumrande i politikens natur, gör staten utomor-
dentligt olämplig som ägare.
Under dessa tio år har mycket hänt. Åren 2001–2003 genomgick företaget en enormt tuff förändringsfas, kämpade för sin överlevnad. Det krävde besparingar om 50 miljarder på årlig basis, personalneddragningar omfattande hela 50 000 personer. Svåra beslut som räddade företaget, och därmed tiotusentals svenska jobb. Beslut som aldrig hade kunnat fattas av en statlig ägare, med dess ständigt ängsliga blickar på nästa valrörelse.
Men sådana perspektiv lyser med sin frånvaro i debatten. Istället låter sig Mats Odell hudflängas av Thomas Östros och den övriga oppositionens populistiska angrepp. Han accepterar en problembeskrivning som reducerar det privata ägandet till en administrativ fråga, en fråga om ”timing” och kalkyler, en statsfinansiell övning som mycket få väljare begriper.
Orsaken är sannolikt – paradoxalt nog – just den synd som det privata ägandet så ofta anklagas för: kortsiktighet. För att undvika att på kort sikt stöta sig med viktiga väljargrupper, väljer man bort det långsiktigt kloka. Den kortsiktighet och populism som ligger slumrande i politikens natur, gör staten utomordentligt olämplig som ägare.
Regeringens och oppositionens gemensamma misshandel av det privata ägandet är en övertydlig illustration till varför politiker bör hålla sig på behörigt avstånd från näringslivet.
fredag 20 juli 2007
Den röd-blå-gula nostalgin
Visst hade det varit skönt om vi kunnat återvända till den tid då varumärket Facit gjorde sitt segertåg runt världen. Men det svåra och viktiga är att se framåt. Det menar Svenskt Näringslivs vice vd Janerik Larsson.
Fredagen den 27 augusti 1999 publicerades på DN debatt en artikel som jag sparat därför att den var så intressant och löftesrik. Den var undertecknad av tio personer. Några kom från näringslivet – till exempel Hans Stråberg då vice vd på Electrolux, idag vd – men de flesta var aktiva i det socialdemokratiska partiet: Pär Nuder och Jan Larsson som då var statssekreterare respektive planeringschef i statsrådsberedningen.
Med utgångspunkt från Facits öde pekar de på de utmaningar Sverige måste hantera i en tid då ”den ökade internationella konkurrensen ställer ständigt högre krav på enskilda individer, på människor verksamma i näringslivet och på politiska beslutsfattare”.
I tio punkter tecknar artikelförfattarna det Sverige de vill se 2025. Utgångspunkten finns i den första av dessa punkter:
”År 2025 är Sverige det rikaste landet i världen. Vi har om 25 år blivit det land i världen som har högst produktionsvärde per invånare. Tillväxten varje år ligger över genomsnittet i den industrialiserade världen.”
I fortsättningen heter det bland annat: ”Varje medborgare anser sig få en sann och oförställd bild av samhället och ser därför de möjligheter i livet som följer av teknisk utveckling och växande ekonomi. Politiker och näringslivsföreträdare skapar år 2025 visioner och lyfter fram möjligheter.”
Några år senare bildas Svenskt Näringsliv som i sin långsiktiga målsättning har just att Sverige ska återta sin topposition bland världens ekonomier. I programmet ”Fördel Sverige” finns en sammanfattning av det vi ser som det väsentliga i framtidsagendan.
Socialdemokratin är och förblir säkert under mycket lång tid en viktig politisk kraft i vårt land. Därför är det givetvis av stort intresse att se i vad mån partiets politik framöver följer den positiva, offensiva inriktning som fanns i DN-artikeln och som för den delen funnits i många andra tidigare socialdemokratiska program och analyser.
Jag läser varje dag vad en rad socialdemokratiska politiska kommentatorer har att anföra om Sverige och framtiden. Det är Kenneth Jonsgården i Östra Småland, Kennet Lutti och Jenny Wennberg i Arbetarbladet, Sofie Wiklund och Göran Greider i Dalademokraten, Lars Bodén i Västerbottens folkblad, Peter Franke i Värmlands folkblad för att nu nämna några.
Jag tror inte jag kan anklagas för att svartmåla om jag säger att klyftan är stor mellan DN-debattartikeln och vad dessa s-skribenter brukar anföra. Ingvar Persson i Aftonbladet är kanske den mest sympatiske och mest tydlige av dessa skribenter: hans bärande politiska tanke är nostalgin. Den röd-blå-gula nostalgin. Det är fotbollslaget Degerfors. Det är hans gamla Volvo. Bruksandan från forna dar.
Radiojournalisten Björn Elmbrant formulerade denna nostalgi i sin rasande uppgörelse med tidens förändringar i boken ”Så föll den svenska modellen” som kom ut redan 1993. Den är värd att läsas om, inte minst av dem som idag har ansvaret att utforma den socialdemokratiska politiken.
Full fart bakåt, återställarnostalgi – eller en politik och en dialog som ser framåt. Visst var Facit ett alldeles fantastiskt blågult företag. Visst hade det varit skönt om vi kunnat återvända till den tid då det varumärket gjorde sin segerfärd runt världen.
Men det svåra och viktiga är – som DN-debattskribenterna påpekade 1999 – att se framåt. Med realism.
Fredagen den 27 augusti 1999 publicerades på DN debatt en artikel som jag sparat därför att den var så intressant och löftesrik. Den var undertecknad av tio personer. Några kom från näringslivet – till exempel Hans Stråberg då vice vd på Electrolux, idag vd – men de flesta var aktiva i det socialdemokratiska partiet: Pär Nuder och Jan Larsson som då var statssekreterare respektive planeringschef i statsrådsberedningen.
Med utgångspunkt från Facits öde pekar de på de utmaningar Sverige måste hantera i en tid då ”den ökade internationella konkurrensen ställer ständigt högre krav på enskilda individer, på människor verksamma i näringslivet och på politiska beslutsfattare”.
I tio punkter tecknar artikelförfattarna det Sverige de vill se 2025. Utgångspunkten finns i den första av dessa punkter:
”År 2025 är Sverige det rikaste landet i världen. Vi har om 25 år blivit det land i världen som har högst produktionsvärde per invånare. Tillväxten varje år ligger över genomsnittet i den industrialiserade världen.”
I fortsättningen heter det bland annat: ”Varje medborgare anser sig få en sann och oförställd bild av samhället och ser därför de möjligheter i livet som följer av teknisk utveckling och växande ekonomi. Politiker och näringslivsföreträdare skapar år 2025 visioner och lyfter fram möjligheter.”
Några år senare bildas Svenskt Näringsliv som i sin långsiktiga målsättning har just att Sverige ska återta sin topposition bland världens ekonomier. I programmet ”Fördel Sverige” finns en sammanfattning av det vi ser som det väsentliga i framtidsagendan.
Socialdemokratin är och förblir säkert under mycket lång tid en viktig politisk kraft i vårt land. Därför är det givetvis av stort intresse att se i vad mån partiets politik framöver följer den positiva, offensiva inriktning som fanns i DN-artikeln och som för den delen funnits i många andra tidigare socialdemokratiska program och analyser.
Jag läser varje dag vad en rad socialdemokratiska politiska kommentatorer har att anföra om Sverige och framtiden. Det är Kenneth Jonsgården i Östra Småland, Kennet Lutti och Jenny Wennberg i Arbetarbladet, Sofie Wiklund och Göran Greider i Dalademokraten, Lars Bodén i Västerbottens folkblad, Peter Franke i Värmlands folkblad för att nu nämna några.
Jag tror inte jag kan anklagas för att svartmåla om jag säger att klyftan är stor mellan DN-debattartikeln och vad dessa s-skribenter brukar anföra. Ingvar Persson i Aftonbladet är kanske den mest sympatiske och mest tydlige av dessa skribenter: hans bärande politiska tanke är nostalgin. Den röd-blå-gula nostalgin. Det är fotbollslaget Degerfors. Det är hans gamla Volvo. Bruksandan från forna dar.
Radiojournalisten Björn Elmbrant formulerade denna nostalgi i sin rasande uppgörelse med tidens förändringar i boken ”Så föll den svenska modellen” som kom ut redan 1993. Den är värd att läsas om, inte minst av dem som idag har ansvaret att utforma den socialdemokratiska politiken.
Full fart bakåt, återställarnostalgi – eller en politik och en dialog som ser framåt. Visst var Facit ett alldeles fantastiskt blågult företag. Visst hade det varit skönt om vi kunnat återvända till den tid då det varumärket gjorde sin segerfärd runt världen.
Men det svåra och viktiga är – som DN-debattskribenterna påpekade 1999 – att se framåt. Med realism.
torsdag 12 juli 2007
Spöket i Almedalen
Det var en gång en tänkare som skrev om ett spöke som går genom Europa. Just det spöket är knappast aktuellt idag men det går ändå ett högst påtagligt spöke genom Almedalen. Dag och natt. En miljon svenskar finns utanför den reguljära arbetsmarknaden. Det är det utanförskapet som plågar, eller borde plåga, många av dem som möts här i år.
Alltför många svenskar står utanför den reguljära arbetsmarknaden. För att ändra på det krävs nytänkande när det gäller till exempel lönebildning.
Särskilt frånvarande är detta spöke från de diskussioner som handlar om arbetsmarknad och lönebildning. Teknikföretagens förhandlingschef Karl-Olof Stenqvist tog dock upp frågan på Almegas lönepolitiska seminarium.
Samma morgon kunde man läsa om de dryga böter som drabbat företagen i asfaltkartellen. Där är lagstiftaren sträng, karteller är förbjudna. Men på lönebildningens område har lagstiftaren beslutat att arbetsgivarnas och löntagarnas karteller är högst önskvärda.
Om då avtalsförhandlingarna hamnar så snett som i år, riktigt hur illa kommer vi inte att veta förrän senare i år eller nästa år, så borde givetvis i första hand lagstiftaren ställa sig frågan: är spelreglerna de optimala?
På Svenskt Näringslivs seminarium om hur Sverige ska få igång den tillväxt som krävs för att driva bort utanförskapsspöket, 500 000 nya jobb, tog två världskända ekonomer upp temat och båda pekade på regelverken. Men inte bara på det.
PJ Anders Linder skrev så här på sin blogg om den diskussionen:
”Tänk mer på Don Quijote och mindre på tillväxttalen! Fantasin är en bättre följeslagare än statistiken. När politiker ställer upp mätbara mål för den ekonomiska politiken leder det bara till ensidiga satsningar på just det där som målen mäter, medan annat viktigt glöms bort. Bygg en struktur som stimulerar människors nyfikenhet och skaparkraft i stället och låt statistiken bli vad den blir.
Professor Edmund Phelps, som i fjol fick ekonomipriset till Nobels minne, överraskade sin publik vid Svenskt Näringslivs tillväxtseminarium. Han lade fram ett humanistiskt budskap. Alldeles utanför fönstren i den nya stiliga kongresshallen gjorde naturen sig påmind i form av mörka skyar och svallande sjö, men därinne var det kulturen och renässansljuset som gällde. I alla fall för dem som höll sig vakna: Phelps träiga talekonst rimmade illa med det värdefulla innehållet.
I stället för att gå pang på produktiviteten och de arbetade timmarna tog Phelps fram de breda penslarna och gjorde en idéhistorisk exposé. Med början i Aristoteles tanke om den kunskapssökande människan gick han via den florentinske konsthantverkaren Benvenuto Cellini och Quijoteskaparen Cervantes till skotten David Hume. Denne var upplysningsfilosof och förnuftsvän men konstaterade samtidigt att rationaliteten inte kan göra hela jobbet. Det behövs fantasi också, förmåga att föreställa sig det som är annorlunda och bättre.
Det goda livet kännetecknas av upptäckter och problemlösning, och den goda ekonomin är likadan. Den präglas av dynamik, innovationer, entreprenörskap.
Det här tål att sägas ofta. Inte minst här i Sverige, där både regering och opposition är så förtjusta i tanken att nyckeln till ekonomisk utveckling är politikers förmåga att dra i de rätta spakarna.
När det kom till policyslutsatserna hade Phelps främst tvivlande besked att komma med. Han säger sig vara en ”omskolningsskeptiker” och uttalar sig svalt inför den populära patentlösningen mer utbildning. Ska man tro pristagaren leder massiva satsningar på utbildning och forskning gärna till slöseri och svårplacerade överskott. Det slutar lätt med att samhället får fler taxibilar med doktorer bakom ratten.
På ett par punkter var han entydigt positiv. Villkoren för att starta företag och hitta finansiering är centrala. Hans mest konkreta uppmaning var egentligen frågor: Varför finns det så många fler affärsänglar i USA än i Europa? Varför avstår de amerikanska investerarna från att satsa på nyföretagande i Europa?
Och när jag frågade vad han anser om svensk inkomstbeskattning blev svaret att progressiva skatter är skadliga för arbetsviljan, fantasifientliga?, och att det är mycket bättre med en enda enhetlig skattesats. Om Edmund Phelps snickrar en reformplan för ett nyfiknare och mer företagsamt Sverige är avskaffad värnskatt bara början.”
Vi kommer att ha spöket kvar i Almedalen i många år framöver om vi inte på allvar tänker nytt. Förmår lönebildningens svenska institutioner det?
Alltför många svenskar står utanför den reguljära arbetsmarknaden. För att ändra på det krävs nytänkande när det gäller till exempel lönebildning.
Särskilt frånvarande är detta spöke från de diskussioner som handlar om arbetsmarknad och lönebildning. Teknikföretagens förhandlingschef Karl-Olof Stenqvist tog dock upp frågan på Almegas lönepolitiska seminarium.
Samma morgon kunde man läsa om de dryga böter som drabbat företagen i asfaltkartellen. Där är lagstiftaren sträng, karteller är förbjudna. Men på lönebildningens område har lagstiftaren beslutat att arbetsgivarnas och löntagarnas karteller är högst önskvärda.
Om då avtalsförhandlingarna hamnar så snett som i år, riktigt hur illa kommer vi inte att veta förrän senare i år eller nästa år, så borde givetvis i första hand lagstiftaren ställa sig frågan: är spelreglerna de optimala?
På Svenskt Näringslivs seminarium om hur Sverige ska få igång den tillväxt som krävs för att driva bort utanförskapsspöket, 500 000 nya jobb, tog två världskända ekonomer upp temat och båda pekade på regelverken. Men inte bara på det.
PJ Anders Linder skrev så här på sin blogg om den diskussionen:
”Tänk mer på Don Quijote och mindre på tillväxttalen! Fantasin är en bättre följeslagare än statistiken. När politiker ställer upp mätbara mål för den ekonomiska politiken leder det bara till ensidiga satsningar på just det där som målen mäter, medan annat viktigt glöms bort. Bygg en struktur som stimulerar människors nyfikenhet och skaparkraft i stället och låt statistiken bli vad den blir.
Professor Edmund Phelps, som i fjol fick ekonomipriset till Nobels minne, överraskade sin publik vid Svenskt Näringslivs tillväxtseminarium. Han lade fram ett humanistiskt budskap. Alldeles utanför fönstren i den nya stiliga kongresshallen gjorde naturen sig påmind i form av mörka skyar och svallande sjö, men därinne var det kulturen och renässansljuset som gällde. I alla fall för dem som höll sig vakna: Phelps träiga talekonst rimmade illa med det värdefulla innehållet.
I stället för att gå pang på produktiviteten och de arbetade timmarna tog Phelps fram de breda penslarna och gjorde en idéhistorisk exposé. Med början i Aristoteles tanke om den kunskapssökande människan gick han via den florentinske konsthantverkaren Benvenuto Cellini och Quijoteskaparen Cervantes till skotten David Hume. Denne var upplysningsfilosof och förnuftsvän men konstaterade samtidigt att rationaliteten inte kan göra hela jobbet. Det behövs fantasi också, förmåga att föreställa sig det som är annorlunda och bättre.
Det goda livet kännetecknas av upptäckter och problemlösning, och den goda ekonomin är likadan. Den präglas av dynamik, innovationer, entreprenörskap.
Det här tål att sägas ofta. Inte minst här i Sverige, där både regering och opposition är så förtjusta i tanken att nyckeln till ekonomisk utveckling är politikers förmåga att dra i de rätta spakarna.
När det kom till policyslutsatserna hade Phelps främst tvivlande besked att komma med. Han säger sig vara en ”omskolningsskeptiker” och uttalar sig svalt inför den populära patentlösningen mer utbildning. Ska man tro pristagaren leder massiva satsningar på utbildning och forskning gärna till slöseri och svårplacerade överskott. Det slutar lätt med att samhället får fler taxibilar med doktorer bakom ratten.
På ett par punkter var han entydigt positiv. Villkoren för att starta företag och hitta finansiering är centrala. Hans mest konkreta uppmaning var egentligen frågor: Varför finns det så många fler affärsänglar i USA än i Europa? Varför avstår de amerikanska investerarna från att satsa på nyföretagande i Europa?
Och när jag frågade vad han anser om svensk inkomstbeskattning blev svaret att progressiva skatter är skadliga för arbetsviljan, fantasifientliga?, och att det är mycket bättre med en enda enhetlig skattesats. Om Edmund Phelps snickrar en reformplan för ett nyfiknare och mer företagsamt Sverige är avskaffad värnskatt bara början.”
Vi kommer att ha spöket kvar i Almedalen i många år framöver om vi inte på allvar tänker nytt. Förmår lönebildningens svenska institutioner det?
fredag 15 juni 2007
Svenska chefer – något att vara stolt över
LO:s Erland Olauson har "aldrig upplevt någon chefsbrist i Sverige". Frånvaron av kontakt med de svenska storföretagens verklighet förvånar Janerik Larsson, vice vd på Svenskt Näringsliv.
I ett av TV:s nyhetsprogram sade nyligen LO:s Erland Olauson att han ”aldrig upplevt någon chefsbrist i Sverige, jag har aldrig upplevt att utlandet står i kö för att engagera svenska chefer.”
Att Olauson har så dålig kontakt med de svenska storföretagens verklighet är ganska förvånande. Men kanske drog han till med formuleringen endast för att den passade retoriken. LO vill ju göra gällande att 50 storföretagschefers höga löner har större effekt på ränta och inflation i Sverige än höga lönelyft för någon miljon löntagare.
Men Erland Olauson måste väl ändå inse att löntagarna i kraft av sitt antal har en betydligt större påverkan på samhällsekonomi och inflation än vad de fåtal vd:ar som får större löneökningar har.
Hur som helst behöver Olauson inte tala med svenska storföretagschefer för att få veta något om problemet med chefsförsörjning. Veckans Affärer hade exempelvis den 16 maj ett intressant och fylligt reportage om hur riskkapitalindustrin hotar dränera de noterade bolagen på chefstalanger.
Reportern Bengt Ericson sammanfattade: ”Vad som lockar är detsamma, oavsett vilken generation man tillhör: mer pengar, mindre insyn och större utrymme för personliga initiativ.”
Ledarskapskonsulten Britt Orstadius sade i reportaget: ”De börsnoterade bolagen borde skapa bättre villkor för att attrahera talanger, både ekonomiskt och på andra vis.”
Så ser verkligheten ut och det är ju ingen hemlighet för dem som har kontakt med de stora svenska företagens ledningar.
En annan aspekt som är svårare att beskriva, men som är påtaglig för den som länge haft kontakt med olika stora företag: svenska chefer är internationellt attraktiva. Ofta börjar karriären i ett svenskt, internationellt storföretag. Många gör en stor del av sin karriär på toppositioner i denna typ av svensknoterade bolag, men många andra stannar kvar i den världsdel där de känner sig hemma och fortsätter sin karriär – ofta i andra multinationella företag.
Kända svenska chefer i utlandet är exempelvis Anders Moberg, vd för nederländska Royal Ahold, Bo I Andersson, inköpschef för General Motors och Håkan Samuelsson, vd för tyska MAN.
Andra duktiga svenskar syns sällan i svensk affärspress. De har blivit lokala. Sådana exempel är Åke Almgren, styrelseordförande i kanadensiska Angstrom Power. Han har tidigare varit vd både där och i Capstone. Almgren har en lång karriär inom ABB bakom sig. Ett annat exempel är Mats Agervi, ung chef för IBM:s snabbväxande tjänstedivision i Indien.
Det hör ju till svensk kutym att vi inte ska slå oss för bröstet. Själv tycker jag att det finns goda skäl att vara stolt över svenska chefers framgångar utomlands.
I ett av TV:s nyhetsprogram sade nyligen LO:s Erland Olauson att han ”aldrig upplevt någon chefsbrist i Sverige, jag har aldrig upplevt att utlandet står i kö för att engagera svenska chefer.”
Att Olauson har så dålig kontakt med de svenska storföretagens verklighet är ganska förvånande. Men kanske drog han till med formuleringen endast för att den passade retoriken. LO vill ju göra gällande att 50 storföretagschefers höga löner har större effekt på ränta och inflation i Sverige än höga lönelyft för någon miljon löntagare.
Men Erland Olauson måste väl ändå inse att löntagarna i kraft av sitt antal har en betydligt större påverkan på samhällsekonomi och inflation än vad de fåtal vd:ar som får större löneökningar har.
Hur som helst behöver Olauson inte tala med svenska storföretagschefer för att få veta något om problemet med chefsförsörjning. Veckans Affärer hade exempelvis den 16 maj ett intressant och fylligt reportage om hur riskkapitalindustrin hotar dränera de noterade bolagen på chefstalanger.
Reportern Bengt Ericson sammanfattade: ”Vad som lockar är detsamma, oavsett vilken generation man tillhör: mer pengar, mindre insyn och större utrymme för personliga initiativ.”
Ledarskapskonsulten Britt Orstadius sade i reportaget: ”De börsnoterade bolagen borde skapa bättre villkor för att attrahera talanger, både ekonomiskt och på andra vis.”
Så ser verkligheten ut och det är ju ingen hemlighet för dem som har kontakt med de stora svenska företagens ledningar.
En annan aspekt som är svårare att beskriva, men som är påtaglig för den som länge haft kontakt med olika stora företag: svenska chefer är internationellt attraktiva. Ofta börjar karriären i ett svenskt, internationellt storföretag. Många gör en stor del av sin karriär på toppositioner i denna typ av svensknoterade bolag, men många andra stannar kvar i den världsdel där de känner sig hemma och fortsätter sin karriär – ofta i andra multinationella företag.
Kända svenska chefer i utlandet är exempelvis Anders Moberg, vd för nederländska Royal Ahold, Bo I Andersson, inköpschef för General Motors och Håkan Samuelsson, vd för tyska MAN.
Andra duktiga svenskar syns sällan i svensk affärspress. De har blivit lokala. Sådana exempel är Åke Almgren, styrelseordförande i kanadensiska Angstrom Power. Han har tidigare varit vd både där och i Capstone. Almgren har en lång karriär inom ABB bakom sig. Ett annat exempel är Mats Agervi, ung chef för IBM:s snabbväxande tjänstedivision i Indien.
Det hör ju till svensk kutym att vi inte ska slå oss för bröstet. Själv tycker jag att det finns goda skäl att vara stolt över svenska chefers framgångar utomlands.
måndag 11 juni 2007
Östros hemlighet
Thomas Östros betraktar statsföretagen som sin personliga egendom eller möjligtvis som socialdemokratins privata tillhörighet. Mats Odell ska inte förvänta sig en seriös debatt vare sig från Östros eller någon av hans hantlangare.
I lördags när hettan stekte i Stockholm och maratonlöparna laddade upp inför sin pärs intervjuades kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell i Ekots lördagsintervju. För den som missade intervjun rekommenderar jag ett besök på http://www.sr.se/ där man kan höra den ett bra tag framöver.
Odell var på lysande humör och särskilt avsnittet om utförsäljningen av statliga bolag var ypperligt. Den fråga som efter Odells beskrivning av beslutsprocesserna i statliga företag kvarstår är den Ramberg ställde: varför ska det finnas några statliga företag alls? Odell var ärlig nog att undvika ett politikerfloskelsvar, eftersom han uppenbart tycker att det inte finns några sådana skäl alls.
Det sägs ibland att Reinfeldt-regeringen är för blek om nosen i den politiska debatten. Odell var i lördagsintervjun en kraftfull dementi på det - eller åtminstone ett undantag.
Jag ska passa på att berätta en hemlighet för Mats Odell. Han snuddade vid frågan varför s-politikern Thomas Östros är så besatt av önskan att bibehålla alla statliga företag i statens ägo - uppenbart numera också de företag han själv tidigare tänkt sälja till mer kompetenta ägare.
Jag har i tjänsten haft anledning följa Östros förhållande till statsföretagen sedan Urban Bäckström blev Svenskt Näringslivs vd den 1 juni 2005. Östros startade omedelbart en offensiv som kort kan sammanfattas så här: om inte Bäckström och Svenskt Näringsliv håller käften ska de statliga företagen lämna de medlemsorganisationer inom föreningen där de nu finns sedan ett drygt decennium.
Östros tillsatte sin kompis Anders Sundström som utredare av frågan och tanken tycks ha varit att föra över statsföretagen till kooperationens arbetsgivareorganisation KFO.
Hemligheten? Ja, det man kunde märka i Östros många inlägg då och nu: han betraktar statsföretagen som sin personliga egendom eller möjligtvis som socialdemokratins privata tillhörighet.
Så Odell ska inte förvänta sig en seriös debatt vare sig från Östros sida eller från någon av Östros hantlangare i den debatt som varit.
I lördags när hettan stekte i Stockholm och maratonlöparna laddade upp inför sin pärs intervjuades kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell i Ekots lördagsintervju. För den som missade intervjun rekommenderar jag ett besök på http://www.sr.se/ där man kan höra den ett bra tag framöver.
Odell var på lysande humör och särskilt avsnittet om utförsäljningen av statliga bolag var ypperligt. Den fråga som efter Odells beskrivning av beslutsprocesserna i statliga företag kvarstår är den Ramberg ställde: varför ska det finnas några statliga företag alls? Odell var ärlig nog att undvika ett politikerfloskelsvar, eftersom han uppenbart tycker att det inte finns några sådana skäl alls.
Det sägs ibland att Reinfeldt-regeringen är för blek om nosen i den politiska debatten. Odell var i lördagsintervjun en kraftfull dementi på det - eller åtminstone ett undantag.
Jag ska passa på att berätta en hemlighet för Mats Odell. Han snuddade vid frågan varför s-politikern Thomas Östros är så besatt av önskan att bibehålla alla statliga företag i statens ägo - uppenbart numera också de företag han själv tidigare tänkt sälja till mer kompetenta ägare.
Jag har i tjänsten haft anledning följa Östros förhållande till statsföretagen sedan Urban Bäckström blev Svenskt Näringslivs vd den 1 juni 2005. Östros startade omedelbart en offensiv som kort kan sammanfattas så här: om inte Bäckström och Svenskt Näringsliv håller käften ska de statliga företagen lämna de medlemsorganisationer inom föreningen där de nu finns sedan ett drygt decennium.
Östros tillsatte sin kompis Anders Sundström som utredare av frågan och tanken tycks ha varit att föra över statsföretagen till kooperationens arbetsgivareorganisation KFO.
Hemligheten? Ja, det man kunde märka i Östros många inlägg då och nu: han betraktar statsföretagen som sin personliga egendom eller möjligtvis som socialdemokratins privata tillhörighet.
Så Odell ska inte förvänta sig en seriös debatt vare sig från Östros sida eller från någon av Östros hantlangare i den debatt som varit.
måndag 28 maj 2007
Allt handlar inte om PR
När ekots Thomas Ramberg intervjuade Svenskt Näringslivs nya ordförande i lördags var det en fråga som återkom ett par gånger. Den är värd att fundera över en stund. Frågan löd: "Var det bra PR för Svenskt Näringsliv?"
GER BRA PR? När Signhild Arnegård Hansen intervjuades i Ekots lördagsintervju handlade det en hel del om PR.
Vi lever i en medial tid där domen över en individ eller en organisation fälls blixtsnabbt. Internetversionerna av tidningar, bloggar etcetera strävar efter att så fort som är mänskligt möjligt ge svar på just den frågan: var X bra PR för Y
I anglosaxisk politisk vokabulär talas det mycket om "spinning" och begreppet "spin" används också en del i svensk samhällspolitisk debatt. Det handlar om att snabbt vara ute med en kommentar som styr mediebevakning och debatt i önskvärd riktning.
För idéburna organisationer som inte ställer upp i val innebär givetvis denna logik där framgång/motgång utvärderas genom frågan "bra PR?" ett dilemma. Givetvis vill alla organisationer bli uppskattade, omfamnade och förstådda. Å andra sidan kan man inte svika sina syften och ideal för att anpassa sig till det som för ögonblicket uppfattas som bra PR. Det amerikanska begreppet PC (political correct) är en bra sammanfattning av just detta, att i ögonblicket ligga där opinionen ligger.
Har man följt samhällsdebatten i åtskilliga decennier vet man att svaret på vad som är bra PR och svaret på vad som är politiskt korrekt varierat oerhört. När jag arbetade på SAF och började kampen mot planerna på löntagarfonder var det knappast något som var sämre PR och mindre politiskt korrekt. Med ett längre perspektiv har opinionen gått rakt åt andra hållet. Vem argumenterar för fondsocialism idag?
Allt handlar inte om god PR. Det är viktigt att få rätt men man ska inte svika sitt uppdrag och sina ideal för att få rätt. Ty att få rätt på det sättet har faktiskt inget värde.
GER BRA PR? När Signhild Arnegård Hansen intervjuades i Ekots lördagsintervju handlade det en hel del om PR.
Vi lever i en medial tid där domen över en individ eller en organisation fälls blixtsnabbt. Internetversionerna av tidningar, bloggar etcetera strävar efter att så fort som är mänskligt möjligt ge svar på just den frågan: var X bra PR för Y
I anglosaxisk politisk vokabulär talas det mycket om "spinning" och begreppet "spin" används också en del i svensk samhällspolitisk debatt. Det handlar om att snabbt vara ute med en kommentar som styr mediebevakning och debatt i önskvärd riktning.
För idéburna organisationer som inte ställer upp i val innebär givetvis denna logik där framgång/motgång utvärderas genom frågan "bra PR?" ett dilemma. Givetvis vill alla organisationer bli uppskattade, omfamnade och förstådda. Å andra sidan kan man inte svika sina syften och ideal för att anpassa sig till det som för ögonblicket uppfattas som bra PR. Det amerikanska begreppet PC (political correct) är en bra sammanfattning av just detta, att i ögonblicket ligga där opinionen ligger.
Har man följt samhällsdebatten i åtskilliga decennier vet man att svaret på vad som är bra PR och svaret på vad som är politiskt korrekt varierat oerhört. När jag arbetade på SAF och började kampen mot planerna på löntagarfonder var det knappast något som var sämre PR och mindre politiskt korrekt. Med ett längre perspektiv har opinionen gått rakt åt andra hållet. Vem argumenterar för fondsocialism idag?
Allt handlar inte om god PR. Det är viktigt att få rätt men man ska inte svika sitt uppdrag och sina ideal för att få rätt. Ty att få rätt på det sättet har faktiskt inget värde.
måndag 21 maj 2007
USA och romarriket en stollig jämförelse
Journalisten och författaren Cullen Murphy staplar stolligheterna på varandra i sin senaste bok. Han deklarerar en minst sagt märklig syn på privatiseringar, som att staten tappar kontrollen över verksamheten om man köper specifika tjänster av en leverantör på en fri marknad.
Den amerikanska tidskriften Vanity Fair hör inte till de publikationer jag brukar läsa. Men i senaste numret finns ett utdrag ur Ronald Reagans dagböcker från åren i Vita huset. Eftersom jag bodde i Washington DC under några av Reagan-åren läste jag just den artikeln, men i samma nummer fanns en annan artikel vars rubrik var intresseväckande: Rome burned – is America next? Författaren är en av redaktörerna på Vanity Fair, Cullen Murphy, och artikeln är ett utdrag ur hans kommande bok ”Are we Rome? The Fall of an Empire and the Fate of America”, Houghton Mifflin.
Parallellen mellan romerska imperiet och USA har använts otaliga gånger men Murphy har en tes som jag aldrig sett tidigare och som hör till det stolligaste av alla stolligheter som kommer från USA. Det som slog mig var att Murphy och hans stolliga tes har goda chanser att importeras till Sverige. Får vi se honom som vänsterpartiets gäst i Almedalen i år eller nästa år?
Murphy blandar och ger. Hans huvudmål är privatiseringar. Men hans definition av privatiseringar är superstollig. Att den amerikanska lobbyismen resulterat i en hel del korruptionsaffärer är väl känt, men att kalla det för privatisering är givetvis stolligt.
Men Murphy menar att om staten köper specifika tjänster av en leverantör på en marknad så tappar man kontrollen över verksamheten. Det är hans absurda parallell med romarriket! I själva verket är det ju så att just de offentliga monopolen innebär att den politiska makten tappar mycket av styrmöjligheterna över verksamheten. Är det någon parallell som är adekvat så borde det vara mellan romarrikets fall och sovjetimperiets fall. Ty inte föll Sovjet samman på grund av att marknaden fick för stort inflytande...
Den amerikanska tidskriften Vanity Fair hör inte till de publikationer jag brukar läsa. Men i senaste numret finns ett utdrag ur Ronald Reagans dagböcker från åren i Vita huset. Eftersom jag bodde i Washington DC under några av Reagan-åren läste jag just den artikeln, men i samma nummer fanns en annan artikel vars rubrik var intresseväckande: Rome burned – is America next? Författaren är en av redaktörerna på Vanity Fair, Cullen Murphy, och artikeln är ett utdrag ur hans kommande bok ”Are we Rome? The Fall of an Empire and the Fate of America”, Houghton Mifflin.
Parallellen mellan romerska imperiet och USA har använts otaliga gånger men Murphy har en tes som jag aldrig sett tidigare och som hör till det stolligaste av alla stolligheter som kommer från USA. Det som slog mig var att Murphy och hans stolliga tes har goda chanser att importeras till Sverige. Får vi se honom som vänsterpartiets gäst i Almedalen i år eller nästa år?
Murphy blandar och ger. Hans huvudmål är privatiseringar. Men hans definition av privatiseringar är superstollig. Att den amerikanska lobbyismen resulterat i en hel del korruptionsaffärer är väl känt, men att kalla det för privatisering är givetvis stolligt.
Men Murphy menar att om staten köper specifika tjänster av en leverantör på en marknad så tappar man kontrollen över verksamheten. Det är hans absurda parallell med romarriket! I själva verket är det ju så att just de offentliga monopolen innebär att den politiska makten tappar mycket av styrmöjligheterna över verksamheten. Är det någon parallell som är adekvat så borde det vara mellan romarrikets fall och sovjetimperiets fall. Ty inte föll Sovjet samman på grund av att marknaden fick för stort inflytande...
onsdag 2 maj 2007
Facket liten spelare i förnyad socialdemokrati
Eftermiddagen den 1 maj ägnade jag mig åt att läsa två texter med viss relevans för socialdemokratin.
Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson är en renhjärtad person. Han har aldrig mött en facklig ombudsman eller en facklig aktion som han inte gett sitt helhjärtade stöd. Företagare är i hans svartvita värld fortsatt iklädda hög hatt och cigarr. Hans förstamajledare var en sann hyllning till den svenska socialdemokratins kollektivistiska idériktning. Här finns det inga individer, bara kollektiven som ombudsmännen ser till att lägga livet till rätta för.
Sedan läste jag ”Over To You, Mr Brown” av Anthony Giddens, skaparen av begreppet Tredje Vägen och en av den internationella socialdemokratins mest kända och respekterade tänkare. Han är en nyckelperson i Policy Network (http://www.policy-network.net/), en internationell socialdemokratisk tankesmedja. Giddens är en välkänd akademiker, nu pensionerad men innan dess rektor för London School of Economics.
Hans bok drar upp riktlinjerna för hur New Labour ska kunna behålla makten också i det val som Tony Blairs efterträdare sannolikt måste utlysa senast nästa år. Giddens har stor respekt för toryledaren David Cameron som ju ”kopierat” Blair på samma sätt som Blair valde ut det mest livskraftiga ur arvet från Thatcher, och exempelvis inte återställde den lagreglering av de fackliga organisationernas verksamhetsvillkor som Thatcher-regeringen införde.
Om man tittar i registret i Giddens bok finns det en hänvisning till de brittiska fackföreningarna. På sidan 12 målar Giddens ut problemen Gordon Brown (Blairs sannolike efterträdare) kommer att möta. De utgörs av den gamla vänstern inom partiet och bråkiga fackföreningar. Någon annan roll spelar de brittiska fackföreningarna inte i Giddens teckning av en framgångsrik, förnyande New Labour-politik.
Jag reste från London den 1 maj på eftermiddagen. En vanlig arbetsdag. Inte en rad om demonstrationer i tidningarna. Och den brittiska fackliga centralorganisationen TUC spelar en lika marginell roll i brittisk samhällsdebatt som Svenskt Näringslivs motsvarighet Confederation of British Industry (CBI).
Giddens tecknar en bild av en framgångsrik politik signerad Gordon Brown som i likhet med den politik Blair och Brown först sedan valsegern 1997 bygger på en stark ekonomi. Det är hörnpelaren. Han vill se ökat utrymme för marknadslösningar inom sjukvård, utbildning etcetera. För en svensk läsare är det som att läsa de svenska Nya Moderaternas senaste skrifter.
Väl framme i Sverige följde jag mediarapporteringen från 1 maj-arrangemangen. Det ska bli spännande att följa vad Mona Sahlins tal om politisk förnyelse innebär.
Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson är en renhjärtad person. Han har aldrig mött en facklig ombudsman eller en facklig aktion som han inte gett sitt helhjärtade stöd. Företagare är i hans svartvita värld fortsatt iklädda hög hatt och cigarr. Hans förstamajledare var en sann hyllning till den svenska socialdemokratins kollektivistiska idériktning. Här finns det inga individer, bara kollektiven som ombudsmännen ser till att lägga livet till rätta för.
Sedan läste jag ”Over To You, Mr Brown” av Anthony Giddens, skaparen av begreppet Tredje Vägen och en av den internationella socialdemokratins mest kända och respekterade tänkare. Han är en nyckelperson i Policy Network (http://www.policy-network.net/), en internationell socialdemokratisk tankesmedja. Giddens är en välkänd akademiker, nu pensionerad men innan dess rektor för London School of Economics.
Hans bok drar upp riktlinjerna för hur New Labour ska kunna behålla makten också i det val som Tony Blairs efterträdare sannolikt måste utlysa senast nästa år. Giddens har stor respekt för toryledaren David Cameron som ju ”kopierat” Blair på samma sätt som Blair valde ut det mest livskraftiga ur arvet från Thatcher, och exempelvis inte återställde den lagreglering av de fackliga organisationernas verksamhetsvillkor som Thatcher-regeringen införde.
Om man tittar i registret i Giddens bok finns det en hänvisning till de brittiska fackföreningarna. På sidan 12 målar Giddens ut problemen Gordon Brown (Blairs sannolike efterträdare) kommer att möta. De utgörs av den gamla vänstern inom partiet och bråkiga fackföreningar. Någon annan roll spelar de brittiska fackföreningarna inte i Giddens teckning av en framgångsrik, förnyande New Labour-politik.
Jag reste från London den 1 maj på eftermiddagen. En vanlig arbetsdag. Inte en rad om demonstrationer i tidningarna. Och den brittiska fackliga centralorganisationen TUC spelar en lika marginell roll i brittisk samhällsdebatt som Svenskt Näringslivs motsvarighet Confederation of British Industry (CBI).
Giddens tecknar en bild av en framgångsrik politik signerad Gordon Brown som i likhet med den politik Blair och Brown först sedan valsegern 1997 bygger på en stark ekonomi. Det är hörnpelaren. Han vill se ökat utrymme för marknadslösningar inom sjukvård, utbildning etcetera. För en svensk läsare är det som att läsa de svenska Nya Moderaternas senaste skrifter.
Väl framme i Sverige följde jag mediarapporteringen från 1 maj-arrangemangen. Det ska bli spännande att följa vad Mona Sahlins tal om politisk förnyelse innebär.
måndag 2 april 2007
Enigt fack pressar fram samordnade förhandlingar
På lång sikt är en decentraliserad lönebildning i företagen både nödvändig och oundviklig. Men det är ingen enkel väg att nå dit. Med en så mäktig och samordnad motpart som LO, som har helt obegränsad rätt till sympativarsel, är arbetsgivarsamverkan än så länge nödvändig.
Under föregående vecka inträffade något som inte händer så ofta i svenskt politiskt liv, nämligen att ledarskribenter på vad jag kan se de allra flesta av landets tidningar var helt eniga.
Denna enighet gällde en av årets många, många avtalsförhandlingar. I just den förhandlingen förkunnade media i det närmaste unisont att övriga arbetsgivareförbund inom Svenskt Näringsliv inte skulle lägga några synpunkter på ett arbetsgivareförbunds tänkta kollektivavtal.
I en hel del av kommentarerna kan anas ett resonemang om att man i en strävan efter decentraliserad lönebildning bör låta varje enskilt arbetsgivarförbund få sluta vilka avtal de önskar. Det är en feltolkning av vad decentraliserad lönebildning innebär, en feltolkning som i praktiken riskerar att leda till ökad centralisering och skapa stora samhällsekonomiska problem.
LO-förbundens avtalsförhandlingar är samordnade. Svenskt Näringslivs stadgar och styrelsebeslut innebär att också arbetsgivarsidan ska vara samordnad för att kunna bjuda motstånd. Arbetsgivarkartellen avskaffades inte när SAF försvann, samarbetet har fortsatt under Svenskt Näringsliv.
På arbetsgivarsidan finns det - idag i minst lika hög grad som tidigare - en stark önskan om att själva lönedelen av kollektivavtalsförhandlandet ska hanteras på företagsnivå. Många borgerliga ledarskribenter tycks tro att denna önskan enkelt kan förverkligas.
Här dyker ett litet krux upp.
Det finns säkert många fackförbund inom SACO och TCO som inte har något emot en decentraliserad, individualiserad lönesättning. Den modellen har med framgång använts av sjuksköterskorna inom Vårdförbundet under Eva Fernvalls ordförandetid.
De fackförbund som har denna typ av avtal brukar i stället beklaga sig över att arbetsgivarna är ovana och valhänta när det gäller att i praktiken hantera en individualiserad lönesättning.
Men inom L O:s förbund finns inte någon motsvarande önskan om att sluta reglera lönerna på central nivå i kollektivavtalen.
Frågan inställer sig då: om arbetsgivareförbundet X säger till sin LO-motpart Y att man inte längre vill reglera lönerna i kollektivavtal - vad händer då? Med största sannolikhet skulle LO-förbundet Y svara så här:
”Vi kommer nu att lägga ett omfattande strejkvarsel som kommer att drabba era medlemsföretag hårt. Dessutom kommer vi att begära och säkerligen få mycket omfattande sympativarsel från övriga LO-förbund. Om ni inte viker er på denna punkt kommer Sverige att stå inför en storkonflikt. Var så god och välj.”
Så ser verkligheten ut. Den helt obegränsade rätten till sympativarsel i Sverige gör att denna situation är högst realistisk. Att inför en sådan mäktig, samordnad motståndare avstå från att försöka samordna sina insatser är inte att öka decentraliseringen i lönebildningen. Det är att lämna walk-over och därmed cementera den centraliserade lönebildningen.
Långlönesatsningar, med åtföljande kompensationsåtgärder av icke-låglöneförbund, bidrog på 70- och 80-talen till att slå sönder Sveriges ekonomi.
Efter den ekonomiska katastrofen i början av 90-talet skapade industrins fackliga organisationer och arbetsgivare en ordning som sedan följdes upp i direktiven till medlingsinstitutet. Den intresserade kan läsa vidare på http://www.industriavtalet.com/ och på Medlingsinstitutets hemsida http://www.mi.se/ .
Den borgerliga skribentkören tycks dock ha en annan lösning på de genuint svåra problemen i svensk lönebildning. Det är den lösning som den danske populisten Mogens Glistrup på sin tid anvisade för Danmarks försvar. Det enda försvar som behövs är, menade Glistrup, en automatisk telefonsvarare på försvarshögkvarteret som på ryska oupphörligen svarar: ”Vi kapitulerar!”
På lång sikt är en decentraliserad lönebildning i företagen både nödvändig och oundviklig. Vi kommer dit förr eller senare. Men innan den dagen kommit är samverkan mellan arbetsgivarna nödvändig. Inte för Svenskt Näringslivs skull, utan för Sveriges.
Under föregående vecka inträffade något som inte händer så ofta i svenskt politiskt liv, nämligen att ledarskribenter på vad jag kan se de allra flesta av landets tidningar var helt eniga.
Denna enighet gällde en av årets många, många avtalsförhandlingar. I just den förhandlingen förkunnade media i det närmaste unisont att övriga arbetsgivareförbund inom Svenskt Näringsliv inte skulle lägga några synpunkter på ett arbetsgivareförbunds tänkta kollektivavtal.
I en hel del av kommentarerna kan anas ett resonemang om att man i en strävan efter decentraliserad lönebildning bör låta varje enskilt arbetsgivarförbund få sluta vilka avtal de önskar. Det är en feltolkning av vad decentraliserad lönebildning innebär, en feltolkning som i praktiken riskerar att leda till ökad centralisering och skapa stora samhällsekonomiska problem.
LO-förbundens avtalsförhandlingar är samordnade. Svenskt Näringslivs stadgar och styrelsebeslut innebär att också arbetsgivarsidan ska vara samordnad för att kunna bjuda motstånd. Arbetsgivarkartellen avskaffades inte när SAF försvann, samarbetet har fortsatt under Svenskt Näringsliv.
På arbetsgivarsidan finns det - idag i minst lika hög grad som tidigare - en stark önskan om att själva lönedelen av kollektivavtalsförhandlandet ska hanteras på företagsnivå. Många borgerliga ledarskribenter tycks tro att denna önskan enkelt kan förverkligas.
Här dyker ett litet krux upp.
Det finns säkert många fackförbund inom SACO och TCO som inte har något emot en decentraliserad, individualiserad lönesättning. Den modellen har med framgång använts av sjuksköterskorna inom Vårdförbundet under Eva Fernvalls ordförandetid.
De fackförbund som har denna typ av avtal brukar i stället beklaga sig över att arbetsgivarna är ovana och valhänta när det gäller att i praktiken hantera en individualiserad lönesättning.
Men inom L O:s förbund finns inte någon motsvarande önskan om att sluta reglera lönerna på central nivå i kollektivavtalen.
Frågan inställer sig då: om arbetsgivareförbundet X säger till sin LO-motpart Y att man inte längre vill reglera lönerna i kollektivavtal - vad händer då? Med största sannolikhet skulle LO-förbundet Y svara så här:
”Vi kommer nu att lägga ett omfattande strejkvarsel som kommer att drabba era medlemsföretag hårt. Dessutom kommer vi att begära och säkerligen få mycket omfattande sympativarsel från övriga LO-förbund. Om ni inte viker er på denna punkt kommer Sverige att stå inför en storkonflikt. Var så god och välj.”
Så ser verkligheten ut. Den helt obegränsade rätten till sympativarsel i Sverige gör att denna situation är högst realistisk. Att inför en sådan mäktig, samordnad motståndare avstå från att försöka samordna sina insatser är inte att öka decentraliseringen i lönebildningen. Det är att lämna walk-over och därmed cementera den centraliserade lönebildningen.
Långlönesatsningar, med åtföljande kompensationsåtgärder av icke-låglöneförbund, bidrog på 70- och 80-talen till att slå sönder Sveriges ekonomi.
Efter den ekonomiska katastrofen i början av 90-talet skapade industrins fackliga organisationer och arbetsgivare en ordning som sedan följdes upp i direktiven till medlingsinstitutet. Den intresserade kan läsa vidare på http://www.industriavtalet.com/ och på Medlingsinstitutets hemsida http://www.mi.se/ .
Den borgerliga skribentkören tycks dock ha en annan lösning på de genuint svåra problemen i svensk lönebildning. Det är den lösning som den danske populisten Mogens Glistrup på sin tid anvisade för Danmarks försvar. Det enda försvar som behövs är, menade Glistrup, en automatisk telefonsvarare på försvarshögkvarteret som på ryska oupphörligen svarar: ”Vi kapitulerar!”
På lång sikt är en decentraliserad lönebildning i företagen både nödvändig och oundviklig. Vi kommer dit förr eller senare. Men innan den dagen kommit är samverkan mellan arbetsgivarna nödvändig. Inte för Svenskt Näringslivs skull, utan för Sveriges.
tisdag 27 mars 2007
Svenskt Näringslivs roll i avtalsförhandlingarna
Det har aldrig tidigare under Svenskt Näringslivs korta historia rått så stor förvirring om vilken roll organisationen egentligen har, skriver Svenskt Näringslivs vice vd Janerik Larsson. Här ger han bakgrunden till Svenskt Näringslivs roll i avtalsförhandlingarna.
Många skribenter och kommentatorer tycks tro att det är de centralt samordnade löneförhandlingarna mellan SAF och LO som återuppstått i ny form. Men det stämmer inte.
De centralt samordnade löneförhandlingarna SAF-LO-PTK byggde på att förbunden inom respektive bransch gav centralorganisationen ett mandat och ett uppdrag att sluta för arbetsmarknaden övergripande rekommendationsavtal. Kollektivavtalen tecknades därefter på förbundsnivå men med beaktande av denna centrala mall.
Den ordningen upphörde under 1980-talet och övergavs formellt av SAF 1990. Det som finns kvar på denna nivå är avtalen rörande kollektivavtalade pensioner och liknande frågor.
På 1990-talet diskuterades inom arbetsgivarvärlden hur man skulle söka åstadkomma att i synnerhet lönebildningen decentraliserades till företagsnivån. Det fanns ett starkt intresse bland företagare och företag för en sådan utveckling, men de centrala fackliga organisationerna var endast i undantagsfall intresserade av en sådan utveckling.
1990-talets ekonomiska kris skapade i stället förutsättningar för en nyordning som kom att få avgörande betydelse för Sveriges väg ur krisen.
Den 18 mars 1997 slöts ”Samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning”, i dagligt tal kallat Industriavtalet. Parterna utgjordes av ett tjugotal arbetsgivarförbund och fackliga organisationer som representerande så gott som samtliga industrisektorer i Sverige. Bland arbetsgivarparterna fanns bland annat Almega, Industri och Kemiförbundet, Livsmedelsbranschens Arbetsgivarförbund, Stål- och Metallförbundet, Sveriges Skogsindustrier, Verkstadsföreningen och TEKOindustrierna. Från LO-sidan återfanns också tunga parter, däribland Industrifacket, Livs, Metall och Pappers. Parter var även SACO-förbundet CF och TCO-förbundet SIF. Några av dessa organisationer har sedermera gått samman eller bytt namn..
Avtalet är unikt i sin bredd: det täcker i stort sett hela den konkurrensutsatta sektorn i den svenska ekonomin, det överbryggade gamla klassgränser på den fackliga sidan och det lanserade en helt ny modell för avtalsförhandlingar och konfliktlösning.
Bakgrunden till Industriavtalet var bland annat en uppmaning från regeringen våren 1996 till arbetsmarknadens centrala organisationer att senast i mars 1997, om möjligt gemensamt, framlägga förslag om förändringar av förhandlings- och lönebildningssystemet i syfte att säkerställa en bättre fungerande lönebildning, som överensstämmer med de genomsnittliga lönekostnadsökningarna i EU-länderna och därmed gör det möjligt att kombinera låg arbetslöshet och stabila priser. Initiativet till överläggningarna inom industrisektorn togs av LO-förbunden med Metall i spetsen samt SIF och CF, genom en öppen inbjudan till motparterna i en tidningsartikel i juni 1996.
Som en logisk följd av industriavtalets tillkomst skapades det statliga Medlingsinstitutet med uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning. Det är en lönebildning som:
Ger ökad reallön
Medverkar till ökad sysselsättning
Ger så få strejker och andra arbetskonflikter som möjligt
Möjliggör förändringar av en grupps löner jämfört med andra grupper
Åstadkommer jämställda löner mellan kvinnor och män
Stimulerar produktivitetsökning
Lönebildningen ska kunna förenas med att:
Den konkurrensutsatta sektorn är lönenormerande (det vill säga löneutvecklingen inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara norm för övriga branscher)
Industrins kostnader inte ökar mer än i våra viktigaste konkurrentländer
De förhandlingsformer som parterna själva väljer, det vill säga såväl avtal på förbundsnivå som decentraliserad och individualiserad lönebildning
När Svenskt Näringsliv tillkom, strax efter Medlingsinstitutet, skapades genom stadgarna och genom tillskapandet av interna samverkansorgan en ordning som hade i uppgift att följa upp precis samma mål som medlingsinstitutet fått av statsmakterna.
Den ordningen har under Svenskt Näringslivs tid präglat hanteringen av de hittillsvarande avtalsförhandlingarna.
Svenskt Näringslivs roll är en helt annan än på SAF-tiden. Centralorganisationens roll är enligt stadgarna (paragraf 23) att ”i samverkan med medlemmarna aktivt stödja dessa i frågor av gemensamt intresse. Medlem skall i sådana frågor fortlöpande hålla föreningen informerad och, om frågan är av särskild vikt, överlägga med föreningen”.
I stadgarnas paragraf 24 – 27 preciseras hanteringen av arbetsgivarfrågor. I paragraf 24 stadgas att föreningens styrelse i frågor av ”väsentligt allmänt intresse eller av särskild vikt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare lämna föreskrifter om kollektivavtal och om förfarandet i övrigt”.
Svenskt Näringslivs styrelse har inför de nu pågående kollektivavtalsförhandlingarna fattat beslut som sedan löpande följs upp dels av arbetsgivareförbunds-vd:ar i det så kallade beredningsutskottet, dels av en särskild grupp inom styrelsens arbetsutskott.
Svenskt Näringslivs styrelse har inför vårens avtalsförhandlingar således fattat beslut om en gemensam inriktning och vissa övergripande mål som skall gälla för förbunden i deras förhandlingar. Beslutet innefattar närmare regler om formerna för den samverkan som ska ske mellan förbunden.
Detta är bakgrunden till den debatt som nu förs. Svenskt Näringsliv är således i just detta sammanhang liktydigt med arbetsgivareförbunden inom Svenskt Näringsliv. Centralorganisationens tjänstemän har i uppgift att ”aktivt stödja” medlemmarna (arbetsgivareförbunden) i dess förhandlingsarbete. Centralorganisationens roll kan liknas vid en opartisk ordförande. Uppgiften är att verka för att stadgar och styrelsebeslut följs.
Många skribenter och kommentatorer tycks tro att det är de centralt samordnade löneförhandlingarna mellan SAF och LO som återuppstått i ny form. Men det stämmer inte.
De centralt samordnade löneförhandlingarna SAF-LO-PTK byggde på att förbunden inom respektive bransch gav centralorganisationen ett mandat och ett uppdrag att sluta för arbetsmarknaden övergripande rekommendationsavtal. Kollektivavtalen tecknades därefter på förbundsnivå men med beaktande av denna centrala mall.
Den ordningen upphörde under 1980-talet och övergavs formellt av SAF 1990. Det som finns kvar på denna nivå är avtalen rörande kollektivavtalade pensioner och liknande frågor.
På 1990-talet diskuterades inom arbetsgivarvärlden hur man skulle söka åstadkomma att i synnerhet lönebildningen decentraliserades till företagsnivån. Det fanns ett starkt intresse bland företagare och företag för en sådan utveckling, men de centrala fackliga organisationerna var endast i undantagsfall intresserade av en sådan utveckling.
1990-talets ekonomiska kris skapade i stället förutsättningar för en nyordning som kom att få avgörande betydelse för Sveriges väg ur krisen.
Den 18 mars 1997 slöts ”Samarbetsavtal om industriell utveckling och lönebildning”, i dagligt tal kallat Industriavtalet. Parterna utgjordes av ett tjugotal arbetsgivarförbund och fackliga organisationer som representerande så gott som samtliga industrisektorer i Sverige. Bland arbetsgivarparterna fanns bland annat Almega, Industri och Kemiförbundet, Livsmedelsbranschens Arbetsgivarförbund, Stål- och Metallförbundet, Sveriges Skogsindustrier, Verkstadsföreningen och TEKOindustrierna. Från LO-sidan återfanns också tunga parter, däribland Industrifacket, Livs, Metall och Pappers. Parter var även SACO-förbundet CF och TCO-förbundet SIF. Några av dessa organisationer har sedermera gått samman eller bytt namn..
Avtalet är unikt i sin bredd: det täcker i stort sett hela den konkurrensutsatta sektorn i den svenska ekonomin, det överbryggade gamla klassgränser på den fackliga sidan och det lanserade en helt ny modell för avtalsförhandlingar och konfliktlösning.
Bakgrunden till Industriavtalet var bland annat en uppmaning från regeringen våren 1996 till arbetsmarknadens centrala organisationer att senast i mars 1997, om möjligt gemensamt, framlägga förslag om förändringar av förhandlings- och lönebildningssystemet i syfte att säkerställa en bättre fungerande lönebildning, som överensstämmer med de genomsnittliga lönekostnadsökningarna i EU-länderna och därmed gör det möjligt att kombinera låg arbetslöshet och stabila priser. Initiativet till överläggningarna inom industrisektorn togs av LO-förbunden med Metall i spetsen samt SIF och CF, genom en öppen inbjudan till motparterna i en tidningsartikel i juni 1996.
Som en logisk följd av industriavtalets tillkomst skapades det statliga Medlingsinstitutet med uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning. Det är en lönebildning som:
Ger ökad reallön
Medverkar till ökad sysselsättning
Ger så få strejker och andra arbetskonflikter som möjligt
Möjliggör förändringar av en grupps löner jämfört med andra grupper
Åstadkommer jämställda löner mellan kvinnor och män
Stimulerar produktivitetsökning
Lönebildningen ska kunna förenas med att:
Den konkurrensutsatta sektorn är lönenormerande (det vill säga löneutvecklingen inom den internationellt konkurrensutsatta sektorn ska vara norm för övriga branscher)
Industrins kostnader inte ökar mer än i våra viktigaste konkurrentländer
De förhandlingsformer som parterna själva väljer, det vill säga såväl avtal på förbundsnivå som decentraliserad och individualiserad lönebildning
När Svenskt Näringsliv tillkom, strax efter Medlingsinstitutet, skapades genom stadgarna och genom tillskapandet av interna samverkansorgan en ordning som hade i uppgift att följa upp precis samma mål som medlingsinstitutet fått av statsmakterna.
Den ordningen har under Svenskt Näringslivs tid präglat hanteringen av de hittillsvarande avtalsförhandlingarna.
Svenskt Näringslivs roll är en helt annan än på SAF-tiden. Centralorganisationens roll är enligt stadgarna (paragraf 23) att ”i samverkan med medlemmarna aktivt stödja dessa i frågor av gemensamt intresse. Medlem skall i sådana frågor fortlöpande hålla föreningen informerad och, om frågan är av särskild vikt, överlägga med föreningen”.
I stadgarnas paragraf 24 – 27 preciseras hanteringen av arbetsgivarfrågor. I paragraf 24 stadgas att föreningens styrelse i frågor av ”väsentligt allmänt intresse eller av särskild vikt i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare lämna föreskrifter om kollektivavtal och om förfarandet i övrigt”.
Svenskt Näringslivs styrelse har inför de nu pågående kollektivavtalsförhandlingarna fattat beslut som sedan löpande följs upp dels av arbetsgivareförbunds-vd:ar i det så kallade beredningsutskottet, dels av en särskild grupp inom styrelsens arbetsutskott.
Svenskt Näringslivs styrelse har inför vårens avtalsförhandlingar således fattat beslut om en gemensam inriktning och vissa övergripande mål som skall gälla för förbunden i deras förhandlingar. Beslutet innefattar närmare regler om formerna för den samverkan som ska ske mellan förbunden.
Detta är bakgrunden till den debatt som nu förs. Svenskt Näringsliv är således i just detta sammanhang liktydigt med arbetsgivareförbunden inom Svenskt Näringsliv. Centralorganisationens tjänstemän har i uppgift att ”aktivt stödja” medlemmarna (arbetsgivareförbunden) i dess förhandlingsarbete. Centralorganisationens roll kan liknas vid en opartisk ordförande. Uppgiften är att verka för att stadgar och styrelsebeslut följs.
fredag 2 mars 2007
Större medborgaransvar för välfärden
Före detta socialdemokratiske statssekreteraren och generaldirektören Per Borgs bok "Reform eller reträtt" är en betrakelse över hur välfärdspolitiken kräver stora förändingar. Problemet är att ingen vågar förändra.
”En ny välfärdspolitik måste säkerställa att alla medborgare har förutsättningar att bli delaktiga i samhällsgemenskapen. Ett permanent utanförskap är oförenligt med välfärdsstatens värderingar. Eget förvärvsarbete är en grundläggande del av den gemenskapen. Det finns ett uppenbart behov av nytänkande för att lösa det framtidsproblemet. Samtidigt inriktas huvuddelen av den politiska energin på att förvalta de gamla välfärdssystemen. Den politiska debatten domineras av frågor som rör marginella justeringar av dessa.”
Så skriver Per Borg i sin bok ”Reform eller reträtt” (Hjalmarson & Högberg). Borg har varit socialdemokratisk statssekreterare och generaldirektör men hans bok är en populariserad fortsättning av hans avhandling i ekonomisk historia från 2004 om systemskiften inom svensk välfärdspolitik.
Boken är en utmaning mot de etablerade politikerna – regeringskoalitionen såväl som mot den socialdemokratiska oppositionen. Borg fokuserar på det nu flera decennier gamla skiftet från den ekonomiska guldålder då politikerna gjorde sig till ”alla goda gåvors givare” till dagens bistra verklighet där skattetrycket inte kan höjas och olika faktorer – demografin t ex – skapar ett enormt tryck på de gamla löftena till medborgarna.
Borg skisserar en framtid då politikerna ägnar sig åt de nya och svåra problemen medan de etablerade system som – t ex genom ATPs omvandling – blivit mer förutsebara om än mindre förmånliga.
Men idag är det mycket långt dit. Borg visar också i sin bok hur otacksamt det är för en politiker att ta itu med svåra förändringar. De politiker som gjorde om ATP fick problem med sina karriärer. Borg nämner konkret två s-politiker för att illustrera dilemmat:
- bostadspolitikern Hans Gustafsson övergav aldrig den helt stolliga, enormt dyrbara bostadspolitik som sedermera avvecklats
- socialminister Ingela Thalén fick mycket kritik för att hon försvarade den radikala pensionsreformen
Borg konstaterar att Gustafsson undergrävde välfärdsstaten medan Thalén försvarade densamma. Men det blev Thalén som fick stå i snålblåsten.
Borg pekar på att dagens stora, svåra fråga är de nödvändiga reformerna inom vårdområdet som nu i blocköverskridande enighet skjuts framåt. Debatten kring den avskaffade stopplagen nyligen gav goda exempel på den andefattiga och sakligt oseriösa argumentation i vårdfrågor som drivs t ex av socialdemokratins talesperson Ylva Johansson. Det är en paradox att hon är gift med en av socialdemokratins förnyare, Erik Åsbrink.
Borg argumenterar för ett större medborgaransvar för välfärden. Någon annan framgångsväg finns inte. Pensionsreformen var ett steg i denna riktning. Men Borg påpekar att pensionsreformen aldrig marknadsfördes för vad den egentligen var, vilket är en av förklaringarna till att nya steg inte tas i denna riktning.
Borg om det egna partiet: ”Partiet riskerar sin trovärdighet på lång sikt om det förnekar framtida problem inom välfärdspolitiken. Det gäller särskilt om partiet skapar orealistiska förväntningar om en framtida expansiv välfärdspolitik av det slag som bedrevs under guldåldern. Ibland kan det förefalla som om partiet vill frammana bilden av att det skulle vara möjligt att bedriva en sådan politik även i framtiden. Om sådana förväntningar skapas kommer avståndet mellan ord och handling att bli betydande. Den ekonomiska och sociala utvecklingen kommer då alltmer att avteckna sig som ett hot och inte som en möjlighet. Det blir fråga om en reträtt in i framtiden. Och hur länge kan ett parti med framgång backa in i framtiden inom ett så centralt område som välfärdspolitiken ?”
Men kanske vill inte väljarna lyssna på politiker som talar klarspråk om nödvändiga förändringar ? Det är inte bara anblicken av en del socialdemokratiska politiker som gör att man idag har fog för den frågan.
”En ny välfärdspolitik måste säkerställa att alla medborgare har förutsättningar att bli delaktiga i samhällsgemenskapen. Ett permanent utanförskap är oförenligt med välfärdsstatens värderingar. Eget förvärvsarbete är en grundläggande del av den gemenskapen. Det finns ett uppenbart behov av nytänkande för att lösa det framtidsproblemet. Samtidigt inriktas huvuddelen av den politiska energin på att förvalta de gamla välfärdssystemen. Den politiska debatten domineras av frågor som rör marginella justeringar av dessa.”
Så skriver Per Borg i sin bok ”Reform eller reträtt” (Hjalmarson & Högberg). Borg har varit socialdemokratisk statssekreterare och generaldirektör men hans bok är en populariserad fortsättning av hans avhandling i ekonomisk historia från 2004 om systemskiften inom svensk välfärdspolitik.
Boken är en utmaning mot de etablerade politikerna – regeringskoalitionen såväl som mot den socialdemokratiska oppositionen. Borg fokuserar på det nu flera decennier gamla skiftet från den ekonomiska guldålder då politikerna gjorde sig till ”alla goda gåvors givare” till dagens bistra verklighet där skattetrycket inte kan höjas och olika faktorer – demografin t ex – skapar ett enormt tryck på de gamla löftena till medborgarna.
Borg skisserar en framtid då politikerna ägnar sig åt de nya och svåra problemen medan de etablerade system som – t ex genom ATPs omvandling – blivit mer förutsebara om än mindre förmånliga.
Men idag är det mycket långt dit. Borg visar också i sin bok hur otacksamt det är för en politiker att ta itu med svåra förändringar. De politiker som gjorde om ATP fick problem med sina karriärer. Borg nämner konkret två s-politiker för att illustrera dilemmat:
- bostadspolitikern Hans Gustafsson övergav aldrig den helt stolliga, enormt dyrbara bostadspolitik som sedermera avvecklats
- socialminister Ingela Thalén fick mycket kritik för att hon försvarade den radikala pensionsreformen
Borg konstaterar att Gustafsson undergrävde välfärdsstaten medan Thalén försvarade densamma. Men det blev Thalén som fick stå i snålblåsten.
Borg pekar på att dagens stora, svåra fråga är de nödvändiga reformerna inom vårdområdet som nu i blocköverskridande enighet skjuts framåt. Debatten kring den avskaffade stopplagen nyligen gav goda exempel på den andefattiga och sakligt oseriösa argumentation i vårdfrågor som drivs t ex av socialdemokratins talesperson Ylva Johansson. Det är en paradox att hon är gift med en av socialdemokratins förnyare, Erik Åsbrink.
Borg argumenterar för ett större medborgaransvar för välfärden. Någon annan framgångsväg finns inte. Pensionsreformen var ett steg i denna riktning. Men Borg påpekar att pensionsreformen aldrig marknadsfördes för vad den egentligen var, vilket är en av förklaringarna till att nya steg inte tas i denna riktning.
Borg om det egna partiet: ”Partiet riskerar sin trovärdighet på lång sikt om det förnekar framtida problem inom välfärdspolitiken. Det gäller särskilt om partiet skapar orealistiska förväntningar om en framtida expansiv välfärdspolitik av det slag som bedrevs under guldåldern. Ibland kan det förefalla som om partiet vill frammana bilden av att det skulle vara möjligt att bedriva en sådan politik även i framtiden. Om sådana förväntningar skapas kommer avståndet mellan ord och handling att bli betydande. Den ekonomiska och sociala utvecklingen kommer då alltmer att avteckna sig som ett hot och inte som en möjlighet. Det blir fråga om en reträtt in i framtiden. Och hur länge kan ett parti med framgång backa in i framtiden inom ett så centralt område som välfärdspolitiken ?”
Men kanske vill inte väljarna lyssna på politiker som talar klarspråk om nödvändiga förändringar ? Det är inte bara anblicken av en del socialdemokratiska politiker som gör att man idag har fog för den frågan.
fredag 2 februari 2007
Rubriker och arkiv - det är en fråga om dubbelmoral
Spelreglerna för press, radio och TV ger som bekant de intervjuade personer som vet att ta vara på möjligheterna en chans att se att de blivit rätt återgivna. Min erfarenhet är att detta fungerar bra.
Och den som har skickat in en debattartikel kan som regel vara ganska säker på att den inte beskärs eller förändras utan att upphovsmannen blivit tillfrågad.
Men det finns också i de etiska reglerna en tydlig paragraf om att ”löpsedel, rubrik och ingress ska ha täckning i texten”.
Ändå är det närmast omöjligt för en intervjuad person eller för författaren till ett debattinlägg att i förväg få reda på hur löpsedel, rubrik och ingresser ser ut. Frågor kring detta avvisas som regel. Det blir för ”bökigt” eftersom det jobbet görs av andra och ofta tätt inpå tryckningen. Ibland möts frågeställaren av harmsenhet – ingen ska lägga sig i hur vi redigerar tidningen.
Här finns det, som jag ser det, mycket av dubbelmoral.
Rubrikerna är viktiga för tidningen. De säljer eller får i varje fall folk att läsa texterna. Därför finns det en frestelse att hårdra, spetsa till och förenkla. Utan att här nämna exempel vill jag påstå att rubriken alltför ofta inte har täckning i texten.
Att rubriker är viktiga märks givetvis bland läsarna. Det är rubriken som koms ihåg, det är den som gör att nyheten sprids. Det är den som gör människor upprörda eller häpna.
Men säger någon att rubriken är felaktig blir svaret av bagatelliserande karaktär. ”Jaja, det var ju bråttom och redigeraren hann kanske inte ta in alla nyanser. Men det som står i texten är ju ändå det väsentliga. Och det vet ju alla att rubriker kan bli lite tillspetsade.”
Jaså. Det är väl just för denna risk som paragrafen finns. Och när den inte följs, så borde väl det vara en anledning att fundera över om inte intervjuade personer borde få en möjlighet att också få reda på om de blir rätt återgivna även i rubriken?
Nyheter sprids i dag snabbare än någonsin tidigare. Den felaktigt satta rubriken finns på hundratals webbplatser, i nyhetsbrev och i bloggar innan den intervjuade personen ens hunnit vakna på morgonen. Skadan kan vara stor. Den kan vara närmast irreparabel.
Det finns en annan regel som numera närmast framstår som ett skämt. Den inleds så här: ”Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noga som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats.”
Min erfarenhet är att detta sällan sker. Om en ansedd tidning satt en felaktig rubrik eller hårdragit ingressen så att den inte har någon täckning i brödtexten passerar detta utan vidare ut i all annan press.
Det finns också en annan företeelse som jag tycker borde tas upp till etisk debatt. En person kan ha ställt upp på någon längre intervju för TV och kan där ha svarat på en rad frågor som täcker många områden.
Ett sådant bandat material ger närmast outtömliga möjligheter att långt efter intervjun ta med något fragment som känns relevant i något sammanhang som kan ha uppstått långt efter det att intervjun gjordes.
I bästa fall får tittaren en tydlig vink om att inslaget gjorts i ett annat sammanhang och vid tidigare tidpunkt. Men långtifrån alltid! Också här kan det bli väldigt fel. Ett arkivmaterial av det här slaget kan få en person att verka helt okänslig inför den situation som vederbörande till synes kommenterar. Och det är ju inte så konstigt, om situationen vid intervjutillfället var okänd.
Och den som har skickat in en debattartikel kan som regel vara ganska säker på att den inte beskärs eller förändras utan att upphovsmannen blivit tillfrågad.
Men det finns också i de etiska reglerna en tydlig paragraf om att ”löpsedel, rubrik och ingress ska ha täckning i texten”.
Ändå är det närmast omöjligt för en intervjuad person eller för författaren till ett debattinlägg att i förväg få reda på hur löpsedel, rubrik och ingresser ser ut. Frågor kring detta avvisas som regel. Det blir för ”bökigt” eftersom det jobbet görs av andra och ofta tätt inpå tryckningen. Ibland möts frågeställaren av harmsenhet – ingen ska lägga sig i hur vi redigerar tidningen.
Här finns det, som jag ser det, mycket av dubbelmoral.
Rubrikerna är viktiga för tidningen. De säljer eller får i varje fall folk att läsa texterna. Därför finns det en frestelse att hårdra, spetsa till och förenkla. Utan att här nämna exempel vill jag påstå att rubriken alltför ofta inte har täckning i texten.
Att rubriker är viktiga märks givetvis bland läsarna. Det är rubriken som koms ihåg, det är den som gör att nyheten sprids. Det är den som gör människor upprörda eller häpna.
Men säger någon att rubriken är felaktig blir svaret av bagatelliserande karaktär. ”Jaja, det var ju bråttom och redigeraren hann kanske inte ta in alla nyanser. Men det som står i texten är ju ändå det väsentliga. Och det vet ju alla att rubriker kan bli lite tillspetsade.”
Jaså. Det är väl just för denna risk som paragrafen finns. Och när den inte följs, så borde väl det vara en anledning att fundera över om inte intervjuade personer borde få en möjlighet att också få reda på om de blir rätt återgivna även i rubriken?
Nyheter sprids i dag snabbare än någonsin tidigare. Den felaktigt satta rubriken finns på hundratals webbplatser, i nyhetsbrev och i bloggar innan den intervjuade personen ens hunnit vakna på morgonen. Skadan kan vara stor. Den kan vara närmast irreparabel.
Det finns en annan regel som numera närmast framstår som ett skämt. Den inleds så här: ”Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noga som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats.”
Min erfarenhet är att detta sällan sker. Om en ansedd tidning satt en felaktig rubrik eller hårdragit ingressen så att den inte har någon täckning i brödtexten passerar detta utan vidare ut i all annan press.
Det finns också en annan företeelse som jag tycker borde tas upp till etisk debatt. En person kan ha ställt upp på någon längre intervju för TV och kan där ha svarat på en rad frågor som täcker många områden.
Ett sådant bandat material ger närmast outtömliga möjligheter att långt efter intervjun ta med något fragment som känns relevant i något sammanhang som kan ha uppstått långt efter det att intervjun gjordes.
I bästa fall får tittaren en tydlig vink om att inslaget gjorts i ett annat sammanhang och vid tidigare tidpunkt. Men långtifrån alltid! Också här kan det bli väldigt fel. Ett arkivmaterial av det här slaget kan få en person att verka helt okänslig inför den situation som vederbörande till synes kommenterar. Och det är ju inte så konstigt, om situationen vid intervjutillfället var okänd.
måndag 15 januari 2007
En liten detalj saknas
På Sveriges Radios utomordentligt informativa hemsida kan man i efterhand lyssna på sända program. Just nu kan man exempelvis direkt efter varandra höra dels Ekots lördagsintervju med arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin, dels med LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin. Det är 50 minuter som ger upphov till en undran.
Det talas oupphörligen i dessa båda intervjuer om något som kallas "den svenska modellen" men man frågar sig vad som avses med begreppet. En gång i tiden – innan LO övergav den klassiska svenska Saltsjöbadsmodellen i början av 1970-talet och satsade på arbetsrättslig lagstiftning i stället för kolletivavtalade ordningar på arbetsmarknaden – kopplades begreppet till något som fortfarande dyker upp, nämligen ordet "parterna".
Vilka är det ?
Lyssnar man på Littorin och Lundby-Wedin blir det helt klart att parterna utgörs av dels regeringen dels LO.
En, kanske egentligen två små detaljer saknas i det sammanhanget. Den mest påtagliga bristen gäller det som en gång i tiden var den ena sidan i rollspelet på arbetsmarknaden, nämligen arbetsgivarna. Dessa existerar inte i dessa resonemang om "den svenska modellen" även om man ibland kan ana att åtminstone arbetsmarknadsministern hört talas om arbetsgivarsidan.
I april 2005 presenterade Svenskt Näringsliv en rapport som väckte viss uppmärksamhet då och som borde vara obligatorisk läsning för alla som uttalar sig om "den svenska modellen": "Den svenska modellen har kantrat".
Till skillnad från Littorins och Lundby-Wedins retorik är det ett seriöst inlägg om hur den svenska modellen, kollektivavtalssystemet ska värnas:
"Politiker måste i handling visa att de vill värna kollektivavtalen genom att modernisera spelreglerna. Det innebär:
Inför en proportionalitetsregel, dvs. en konflikts omfattning och syfte ska stå i proportion till dess konsekvenser och dess effekter för företagen och tredje man.
Förbjud sympatiåtgärder, dvs. säkerställ fredsplikten så att utomstående arbetsgivare inte tvingas in i andras konflikter.
Inför möjlighet till tvångsskiljedom via lag för att tvinga parterna till ansvarsfulla avtal.
Ge medlare ökade befogenheter att skjuta upp/ställa in varslade stridsåtgärder .
Förbjud samhällsfarliga konflikter.
Förbjud organisation som saknar kollektivavtal att vidta stridsåtgärder inom områden där det finns gällande kollektivavtal.
Inför förbud för fackliga organisationer att vidta stridsåtgärder mot företag där organisationen saknar medlemmar.
Med ett rimligt arbetsmarknadssystem etableras och utvecklas fler företag i Sverige. Bättre förutsättningar för företagandet i Sverige skapar fler jobb och fler arbetsgivare. "
Den klassiska svenska modellen innehöll konfliktåtgärder som arbetsgivarsidan kunde vidta. Så är det inte längre. Så kanske är det inte konstigt att detaljen arbetsgivare inte föresvävar Littorin och Lundby-Wedin. Vad som återstår för arbetsgivare är att inte anställa – något som gäller i hög grad i Sverige. Genom höjda ingångslöner är många fackliga organisationer på samma spår – här ska det inte bli några nya jobb inte! Det andra alternativet är att inte starta företag överhuvud taget. Och de potentiella företagare som idag studerar Littorins och Lundby-Wedins omfamning av konfliktåtgärderna mot Sofia Appelgrens salladsbar i Göteborg kan lätt dra den slutsatsen. Entreprenörer är inte önskvärda i "den svenska modellen".
Den andra detaljen som saknas i resonemangen är tjänstemännens fackliga organisationer. Inte minst Saco expanderar. "Facket" är sannerligen inte längre liktydigt med LO. Detta har dock åtminstone de flesta i media ännu inte noterat, vilket givetvis är ett bidrag till den nostalgi kring en falsk "svensk modell" som nu härjar och som rentav kan sätta sin prägel på samhällsdebatten de närmaste månaderna.
I en globaliserad ekonomi ter sig denna sällsamma omfamning mellan regering och LO som en modern variant av 30-talets pilsnerfilmer.
Det talas oupphörligen i dessa båda intervjuer om något som kallas "den svenska modellen" men man frågar sig vad som avses med begreppet. En gång i tiden – innan LO övergav den klassiska svenska Saltsjöbadsmodellen i början av 1970-talet och satsade på arbetsrättslig lagstiftning i stället för kolletivavtalade ordningar på arbetsmarknaden – kopplades begreppet till något som fortfarande dyker upp, nämligen ordet "parterna".
Vilka är det ?
Lyssnar man på Littorin och Lundby-Wedin blir det helt klart att parterna utgörs av dels regeringen dels LO.
En, kanske egentligen två små detaljer saknas i det sammanhanget. Den mest påtagliga bristen gäller det som en gång i tiden var den ena sidan i rollspelet på arbetsmarknaden, nämligen arbetsgivarna. Dessa existerar inte i dessa resonemang om "den svenska modellen" även om man ibland kan ana att åtminstone arbetsmarknadsministern hört talas om arbetsgivarsidan.
I april 2005 presenterade Svenskt Näringsliv en rapport som väckte viss uppmärksamhet då och som borde vara obligatorisk läsning för alla som uttalar sig om "den svenska modellen": "Den svenska modellen har kantrat".
Till skillnad från Littorins och Lundby-Wedins retorik är det ett seriöst inlägg om hur den svenska modellen, kollektivavtalssystemet ska värnas:
"Politiker måste i handling visa att de vill värna kollektivavtalen genom att modernisera spelreglerna. Det innebär:
Inför en proportionalitetsregel, dvs. en konflikts omfattning och syfte ska stå i proportion till dess konsekvenser och dess effekter för företagen och tredje man.
Förbjud sympatiåtgärder, dvs. säkerställ fredsplikten så att utomstående arbetsgivare inte tvingas in i andras konflikter.
Inför möjlighet till tvångsskiljedom via lag för att tvinga parterna till ansvarsfulla avtal.
Ge medlare ökade befogenheter att skjuta upp/ställa in varslade stridsåtgärder .
Förbjud samhällsfarliga konflikter.
Förbjud organisation som saknar kollektivavtal att vidta stridsåtgärder inom områden där det finns gällande kollektivavtal.
Inför förbud för fackliga organisationer att vidta stridsåtgärder mot företag där organisationen saknar medlemmar.
Med ett rimligt arbetsmarknadssystem etableras och utvecklas fler företag i Sverige. Bättre förutsättningar för företagandet i Sverige skapar fler jobb och fler arbetsgivare. "
Den klassiska svenska modellen innehöll konfliktåtgärder som arbetsgivarsidan kunde vidta. Så är det inte längre. Så kanske är det inte konstigt att detaljen arbetsgivare inte föresvävar Littorin och Lundby-Wedin. Vad som återstår för arbetsgivare är att inte anställa – något som gäller i hög grad i Sverige. Genom höjda ingångslöner är många fackliga organisationer på samma spår – här ska det inte bli några nya jobb inte! Det andra alternativet är att inte starta företag överhuvud taget. Och de potentiella företagare som idag studerar Littorins och Lundby-Wedins omfamning av konfliktåtgärderna mot Sofia Appelgrens salladsbar i Göteborg kan lätt dra den slutsatsen. Entreprenörer är inte önskvärda i "den svenska modellen".
Den andra detaljen som saknas i resonemangen är tjänstemännens fackliga organisationer. Inte minst Saco expanderar. "Facket" är sannerligen inte längre liktydigt med LO. Detta har dock åtminstone de flesta i media ännu inte noterat, vilket givetvis är ett bidrag till den nostalgi kring en falsk "svensk modell" som nu härjar och som rentav kan sätta sin prägel på samhällsdebatten de närmaste månaderna.
I en globaliserad ekonomi ter sig denna sällsamma omfamning mellan regering och LO som en modern variant av 30-talets pilsnerfilmer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)