Singapore har på 40 år gått från att vara en fattig tredjevärldenekonomi till en stat där BNP per capita ligger på västeuropeisk nivå. Siktet är inställt på att gå om USA inom en relativt snar framtid. En av stationerna som ska passeras på vägen är Sverige, med nuvarande trender sker det år 2011. Perspektivet svindlar.
Lee Kuan Yew grundade Singapore på 60-talet, och har sedan dess haft en dominerande roll i samhället.
Kommer Singapore att dra med sig resten av ASEAN-länderna i denna fredliga erövring av hög levnadsstandard? Uppenbart är att Singapore ser ASEAN som ett viktigt instrument för att sammanföra Kina, Japan och Indien i en ekonomisk gemenskap där relationerna mellan länderna i sig blir en ekonomisk kraft som mer än väl balanserar relationerna till USA och EU. Numera hör även Australien och New Zeeland till ASEAN. I samspelet mellan dessa länder finns en kraft som ofta helt förbises i den svenska debatten.
I de fall asiatiska länder alls förekommer i svensk samhällsdebatt handlar det uteslutande om Kina – Kina som jättemarknad, som lågpriskonkurrent, som säkerhetspolitiskt hot, som miljöförstörare. ASEAN-länderna i övrigt nämns sällan. Och i synnerhet inte den starka reformvilja som finns i denna region.
Ett besök nyligen i Singapore och en del läsning före och efter besöket har lett till en hel del reflektioner. Singapore är en auktoritär stat med begränsad yttrandefrihet. Det historiska arvet från stadsstatens grundande 1965 och den fortsatt helt dominerande roll som statens skapare Lee Kuan Yew har, sätter i hög grad sin prägel på Singapore. Det är ett samhälle som saknar mycket av den öppenhet och demokrati som är självklar i Sverige. Men samtidigt förs en diskussion jag tror kan vara av betydelse även här hemma.
Singapore har byggt sin enorma ekonomiska succé på en påfallande ekonomisk öppenhet. En nyckelfaktor har varit den flexibla arbetsmarknaden. Det är givetvis inte möjligt att dra alltför långtgående paralleller med Sveriges problem. Men det är ett faktum: för Singapore har frånvaron av omfattande arbetsmarknadsregleringar varit en viktig förutsättning.
En annan sådan är den omfattande satsningen på utbildning och forskning. Här finns dock samtidigt ett dilemma. Singapore är vad vi i Sverige skulle uppfatta som en renodlad ”gammaldags” meritokrati, men utbildningssystemet premierar inte nytänkande och kreativitet. Att utmana auktoriteter är inte det man lärt sig i Lee Kuan Yews samhälle. Här framgår den auktoritära samhällsmodellens brister tydligt.
Ekonomen Henri Ghesquieres nytkomna bok ”Singapore’s Success – Engineering Economic Growth” är en rutinerad IMF-tjänstemans balanserade och mycket analytiska genomgång av de faktorer som skapat landets framgång. 27 år på IMF och några år i Singapore har gett författaren insikter som hjälper honom att bena upp faktorerna bakom världens snabbast växande ekonomi 1960 – 2000.
Kan Sverige verkligen lära sig något av Singapore? Jag tror det. I den globala konkurrensen har vi alla något att lära av varandra. Inget land är unikt, det finns lärdomar överallt.
Den mycket intensiva omvärldsbevakningen i Singapore är en faktor Henri Ghesquiere framhåller. Den regerande eliten tar aldrig något för givet: det finns alltid nya utmaningar att hantera. Om man överför det perspektivet till Sverige framstår vår samhällsdebatt närmast som bekvämt tillbakalutad. Den svenska känslan av att vi ”alltid kommer klara oss” är mycket farlig.
Arbetsmarknaden i Singapore ser fundamentalt annorlunda ut än i Sverige. Här finns ingen arbetslöshetsförsäkring, den som förlorar ett jobb måste snabbt skaffa sig ett nytt. Fackföreningarna tillåts inte skapa lönebarriärer som håller de arbetslösa utanför. Här finns inga minimilöner. Men det innebär inte fattigdom. Tvärtom har reallönerna vuxit med cirka fem procent per år sedan början av 1970-talet.
I Singapore har staten en betydande – ofta avgörande - roll i ekonomin. Samtidigt har landet lyckats med konststycket att inte hålla svaga statliga företag under armarna. Istället har man konsekvent låtit de statliga företagen utsättas för stenhård internationell konkurrens. Det gäller även det stora statliga holdingbolaget Temasek som bland annat kontrollerar Singapore Airlines och telekombolaget SingTel. Metoderna är andra än här hemma men öppenheten är genomgående normen. Det är en intressant lärdom för Sverige och många andra länder.
Jag menar givetvis inte att vi bör sträva efter att importera någon ”Singaporeansk modell” till Sverige. Min poäng är att man inte bara kan avfärda de erfarenheter som Singapore gjort.
Inom kort kommer regeringen att tillsätta ett Globaliseringsråd. Om jag skulle få önska något av rådet skulle det bli att det vågar öppna ögonen och se sig om i världen. Det finns inga ”modeller” som Sverige bör anamma istället för den svenska modellen. Men det vimlar av erfarenheter, lärdomar och inspiration, världen över. Om Globaliseringsrådet orkar och vågar ta sig an uppgiften att berika svensk debatt med sådana exempel kommer det att spela en enormt viktig roll för Sveriges framtid.
Det är hög tid att politiker över hela fältet och, inte minst, den svenska fackföreningsrörelsen tar andra länders erfarenheter på allvar.
onsdag 29 november 2006
torsdag 9 november 2006
Mångfald beror på vardagliga beslut
Det svenska näringslivet består inte av grupper, utan av individer med unika egenskaper. Bästa sättet att skydda minoriteter mot diskriminering är att låta kompetens styra. Därför är kvotering fel.
Svenskt Näringsliv får ofta förfrågningar om vår syn på jämställdhet i näringslivet och kvotering till bolagsstyrelser. Det här är våra ståndpunkter:
Äganderätten en hörnsten
Svenskt Näringsliv kan aldrig vara en part i en diskussion om ägandet i svenska företag. Det är en fråga för de enskilda företagens ägare. Det finns inget näringslivskollektiv, som kan uppmanas ta ett "gemensamt ansvar" för hur svenska företags styrelser sätts samman.
Svenskt Näringslivs uppdrag handlar om de svenska företagens konkurrenskraft och om villkoren för att starta och driva företag i Sverige. I denna roll gör vi vårt yttersta för att säkerställa så goda möjligheter som möjligt för företagen att investera, anställa och växa. Hur de sedan väljer att sätta samman sina styrelser är inte en fråga som vi - eller någon annan utomstående part - har mandat att ställa krav på.
Äganderätten är en av hörnstenarna i vårt samhälle, ska den kunna upprätthållas måste ägarnas rätt till sina egna företag respekteras fullt ut. Då måste ägarna självfallet ha rätt att själva utse dem som ska sköta styrelsearbetet.
Vardagliga beslut leder till mångfald
Svenska företag har en naturlig drivkraft att ta till vara kompetensen hos samtliga sina medarbetare, och bejaka den mångfald som finns i dagens Sverige. Det företag som låter annat än kompetens styra kommer att bli lidande i den tuffa konkurrensen. Detta, och inte politisk aktivism, är det bästa skyddet för minoriteters ställning i det svenska näringslivet. Kön, ålder, etnicitet eller sexuell läggning får aldrig vara grund för diskriminering och orättvis behandling. Men det är heller ingen hållbar utgångspunkt för positiv särbehandling eller andra försök att ställa en grupp mot en annan.
Det svenska näringslivets medarbetare består inte av grupper, utan av individer med unika egenskaper. Strävan att ta till vara dessa individers egenskaper är en fråga som ständigt står på svenska företags agenda - och hanteras i varje företagares vardag. Mångfalden är därför inte en fråga för de politiska högtidstalen, utan för de vardagliga besluten i verkligheten.
Öppna upp offentliga monopol
Den viktigaste politiska insats som kan göras för att öka jämställdheten i samhället är att öppna upp de offentliga tjänstemonopolen och därmed stimulera kvinnligt företagande. Offentliga monopol hindrar effektivt kvinnors möjligheter till karriär och personlig utveckling. Ju öppnare och mer konkurrensutsatta dessa system blir, desto större möjligheter för kvinnor att bli framgångsrika. I en skyddad, monopoliserad sektor kan kvinnors kompetens och idéer negligeras. I ett fritt näringsliv är det i längden inte möjligt.
Svenskt Näringsliv får ofta förfrågningar om vår syn på jämställdhet i näringslivet och kvotering till bolagsstyrelser. Det här är våra ståndpunkter:
Äganderätten en hörnsten
Svenskt Näringsliv kan aldrig vara en part i en diskussion om ägandet i svenska företag. Det är en fråga för de enskilda företagens ägare. Det finns inget näringslivskollektiv, som kan uppmanas ta ett "gemensamt ansvar" för hur svenska företags styrelser sätts samman.
Svenskt Näringslivs uppdrag handlar om de svenska företagens konkurrenskraft och om villkoren för att starta och driva företag i Sverige. I denna roll gör vi vårt yttersta för att säkerställa så goda möjligheter som möjligt för företagen att investera, anställa och växa. Hur de sedan väljer att sätta samman sina styrelser är inte en fråga som vi - eller någon annan utomstående part - har mandat att ställa krav på.
Äganderätten är en av hörnstenarna i vårt samhälle, ska den kunna upprätthållas måste ägarnas rätt till sina egna företag respekteras fullt ut. Då måste ägarna självfallet ha rätt att själva utse dem som ska sköta styrelsearbetet.
Vardagliga beslut leder till mångfald
Svenska företag har en naturlig drivkraft att ta till vara kompetensen hos samtliga sina medarbetare, och bejaka den mångfald som finns i dagens Sverige. Det företag som låter annat än kompetens styra kommer att bli lidande i den tuffa konkurrensen. Detta, och inte politisk aktivism, är det bästa skyddet för minoriteters ställning i det svenska näringslivet. Kön, ålder, etnicitet eller sexuell läggning får aldrig vara grund för diskriminering och orättvis behandling. Men det är heller ingen hållbar utgångspunkt för positiv särbehandling eller andra försök att ställa en grupp mot en annan.
Det svenska näringslivets medarbetare består inte av grupper, utan av individer med unika egenskaper. Strävan att ta till vara dessa individers egenskaper är en fråga som ständigt står på svenska företags agenda - och hanteras i varje företagares vardag. Mångfalden är därför inte en fråga för de politiska högtidstalen, utan för de vardagliga besluten i verkligheten.
Öppna upp offentliga monopol
Den viktigaste politiska insats som kan göras för att öka jämställdheten i samhället är att öppna upp de offentliga tjänstemonopolen och därmed stimulera kvinnligt företagande. Offentliga monopol hindrar effektivt kvinnors möjligheter till karriär och personlig utveckling. Ju öppnare och mer konkurrensutsatta dessa system blir, desto större möjligheter för kvinnor att bli framgångsrika. I en skyddad, monopoliserad sektor kan kvinnors kompetens och idéer negligeras. I ett fritt näringsliv är det i längden inte möjligt.
onsdag 27 september 2006
Nej till miljösocialism !
Den danska välfärden vilar på en konkurrenskraftig ekonomi, och det vet statsminister Fogh Rasmussen. En insikt som tål export till svensk samhällsdebatt, där många röster velat offra industrins konkurrenskraft på klimatpolitikens altare.
De riktigt framgångsrika nordiska ekonomierna idag är Norge (självklart) och Danmark. Båda har haft hjälp av sina tillgångar av olja och gas, men ska man söka lärdomar är givetvis Danmark med en av EU:s mest flexibla arbetsmarknader givetvis särskilt intressant.
Igår avhölls i Köpenhamn Dansk Industris årsdag. Dansk Industri är den i alla avseenden dominerande danska näringslivsorganisationen och det är - precis som på Svenskt Näringslivs stämmodag - i praktiken en självklarhet att, oavsett partifärg, statsministern talar till det samlade näringslivet.
Dansk Industris ordförande Henning Dyremose (tidigare partiledare för det konservativa partiet och tidigare statsråd i en borgerlig regering, idag ordförande i telecombolaget TDC) inledde med något av en bredsida mot den danska minoritetsregeringen (venstre + konservative). Inte minst fokuserade han på de höga danska marginalskatterna som gör det svårt att attrahera utländsk, kvalificerad arbetskraft till Danmark. Den danska arbetsmarkanden är glödhet. Enligt Dansk Industris analys har danska företag avstått från order uppgående till 27 miljarder danska kronor från 1 januari 2005 till idag. Huvudförklaring: arbetskraftsbrist.
Var man än rör sig i serviceföretag i Köpenhamn idag stöter man på svenskar. Dansk Industri gjorde i fredags en rekryteringsframstöt i Malmö, resultatet blev över ett tusen intresseanmälningar.
Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussens tal på DI:s årsdag lät i mina öron ganska defensivt. Inte minst ägnade han avsevärd tid åt att förklara att man nöjer sig med ett skattestopp (inga skattehöjningar) men att sänkta marginalskatter ligger någonstans längre fram. Regeringen som Fogh Rasmussen leder är som sagt en minoritetsregering som pressas av två i praktiken socialdemokratiska partier, ett till vänster (det gamla, vanliga s-partiet) och ett till höger (Dansk Folkeparti, som idag är Danmarks största arbetarparti - och Sverigedemokraternas förebild). Det handlar alltså inte alls om en regering med den självsäkerhet och parlamentariska styrka som regeringen Reinfeldt kommer att ha.
Fogh Rasmussen ägnade ett längre avsnitt av sitt tal åt energipolitiken. Nyligen har han i ett utspel låtit så lik Göran Persson att industrin i Danmark börjat undra om den danska regeringen skulle ge sig in på en linje som bortsåg från vikten av att upprätthålla danskt näringslivs konkurrenskraft. Fogh Rasmussen inledde med att deklarera det långsiktiga målet: oberoende av kol, olja och naturgas, och med att understryka vikten av forskning, satsningar på vindkraft med mera. Men sedan lugnade han i mycket kraftfulla ordalag publiken.
- Jag tar, sa han, bestämt avstånd från en politik som bara utgör en retorisk tävlan om vem som har de mest ambitiösa målen. Jag är absolut motståndare till en miljösocialism som med regleringar och andra politiska ingrepp skulle ödelägga det danska näringslivets konkurrenskraft.
Fogh Rasmussen sätter således dansk ekonomis bärkraft före allt annat. I den svenska valrörelsen hördes på olika håll röster som tycktes vila på den absurda föreställningen att svenska åtgärder som skulle skapa enorma problem för industrin vore ett rimligt offer på klimatpolitikens altare. Även i debatten efter valdagen har det hörts sådana röster. Hur djärv den blivande svenske statsministern kommer att vara i detta avseende får väl framtiden utvisa. Men Fogh Rasmussen underströk i tisdags kväll med all önskvärd tydlighet sitt nej till miljösocialism. Han vet att den danska välfärden vilar på en konkurrenskraftig ekonomi. En insikt som tål export till svensk samhällsdebatt.
De riktigt framgångsrika nordiska ekonomierna idag är Norge (självklart) och Danmark. Båda har haft hjälp av sina tillgångar av olja och gas, men ska man söka lärdomar är givetvis Danmark med en av EU:s mest flexibla arbetsmarknader givetvis särskilt intressant.
Igår avhölls i Köpenhamn Dansk Industris årsdag. Dansk Industri är den i alla avseenden dominerande danska näringslivsorganisationen och det är - precis som på Svenskt Näringslivs stämmodag - i praktiken en självklarhet att, oavsett partifärg, statsministern talar till det samlade näringslivet.
Dansk Industris ordförande Henning Dyremose (tidigare partiledare för det konservativa partiet och tidigare statsråd i en borgerlig regering, idag ordförande i telecombolaget TDC) inledde med något av en bredsida mot den danska minoritetsregeringen (venstre + konservative). Inte minst fokuserade han på de höga danska marginalskatterna som gör det svårt att attrahera utländsk, kvalificerad arbetskraft till Danmark. Den danska arbetsmarkanden är glödhet. Enligt Dansk Industris analys har danska företag avstått från order uppgående till 27 miljarder danska kronor från 1 januari 2005 till idag. Huvudförklaring: arbetskraftsbrist.
Var man än rör sig i serviceföretag i Köpenhamn idag stöter man på svenskar. Dansk Industri gjorde i fredags en rekryteringsframstöt i Malmö, resultatet blev över ett tusen intresseanmälningar.
Den danske statsministern Anders Fogh Rasmussens tal på DI:s årsdag lät i mina öron ganska defensivt. Inte minst ägnade han avsevärd tid åt att förklara att man nöjer sig med ett skattestopp (inga skattehöjningar) men att sänkta marginalskatter ligger någonstans längre fram. Regeringen som Fogh Rasmussen leder är som sagt en minoritetsregering som pressas av två i praktiken socialdemokratiska partier, ett till vänster (det gamla, vanliga s-partiet) och ett till höger (Dansk Folkeparti, som idag är Danmarks största arbetarparti - och Sverigedemokraternas förebild). Det handlar alltså inte alls om en regering med den självsäkerhet och parlamentariska styrka som regeringen Reinfeldt kommer att ha.
Fogh Rasmussen ägnade ett längre avsnitt av sitt tal åt energipolitiken. Nyligen har han i ett utspel låtit så lik Göran Persson att industrin i Danmark börjat undra om den danska regeringen skulle ge sig in på en linje som bortsåg från vikten av att upprätthålla danskt näringslivs konkurrenskraft. Fogh Rasmussen inledde med att deklarera det långsiktiga målet: oberoende av kol, olja och naturgas, och med att understryka vikten av forskning, satsningar på vindkraft med mera. Men sedan lugnade han i mycket kraftfulla ordalag publiken.
- Jag tar, sa han, bestämt avstånd från en politik som bara utgör en retorisk tävlan om vem som har de mest ambitiösa målen. Jag är absolut motståndare till en miljösocialism som med regleringar och andra politiska ingrepp skulle ödelägga det danska näringslivets konkurrenskraft.
Fogh Rasmussen sätter således dansk ekonomis bärkraft före allt annat. I den svenska valrörelsen hördes på olika håll röster som tycktes vila på den absurda föreställningen att svenska åtgärder som skulle skapa enorma problem för industrin vore ett rimligt offer på klimatpolitikens altare. Även i debatten efter valdagen har det hörts sådana röster. Hur djärv den blivande svenske statsministern kommer att vara i detta avseende får väl framtiden utvisa. Men Fogh Rasmussen underströk i tisdags kväll med all önskvärd tydlighet sitt nej till miljösocialism. Han vet att den danska välfärden vilar på en konkurrenskraftig ekonomi. En insikt som tål export till svensk samhällsdebatt.
torsdag 14 september 2006
Curt Nicolin avliden
Curt Nicolin har avlidit. Den tidigare ordföranden i Svenska arbetsgivarföreningen, SAF, var en orädd kämpe för den liberala marknadsekonomin. Curt Nicolin blev 85 år.
Curt Nicolin var ordförande i Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) från 1976 till 1984. Hans betydelsefulla roll i svensk samhällsdebatt finns väl skildrad i Olof Ehrenkronas bok ”Nicolin – en svensk historia” (Timbro, 1991).
Hans tid i SAF innebar en mycket stor förändring av organisationens roll i svensk samhällsdebatt. Från att ha varit de slutna förhandlingsrummens organisation blev SAF en orädd, principfast kämpe för den liberala, marknadsekonomiska livssyn som i högsta grad var Curt Nicolins egen.
När Sverige efter riksdagsvalet 1976 fick en borgerlig regering med mycket begränsad ambition att förändra pekade Curt Nicolin på de stora strukturproblemen i svensk samhällsekonomi och markerade med kraft det stora reformbehov som fanns.
Detta mycket orädda och principfasta agerande gjorde honom kontroversiell, men han väckte stor respekt i alla läger.
Han tog tag i näringslivets hantering av löntagarfondsfrågan och använde denna principfråga om ägande och företagande på ett sätt som betytt mycket för svensk samhällsutveckling därefter. Den stora demonstrationen mot löntagarfonderna i Stockholm den 4 oktober 1983, den största manifestationen i sitt slag någonsin i svensk historia, var en höjdpunkt i den process som innebar en kursändring i svensk politik.
Jag hade förmånen att vara en av de medarbetare på SAF som arbetade med organisationens nya, aktiva roll i svensk samhällsdebatt. Det var en verklig ära att få arbeta med det uppdraget och att på nära håll få uppleva Curt Nicolins principfasta agerande.
Curt Nicolin var ordförande i Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) från 1976 till 1984. Hans betydelsefulla roll i svensk samhällsdebatt finns väl skildrad i Olof Ehrenkronas bok ”Nicolin – en svensk historia” (Timbro, 1991).
Hans tid i SAF innebar en mycket stor förändring av organisationens roll i svensk samhällsdebatt. Från att ha varit de slutna förhandlingsrummens organisation blev SAF en orädd, principfast kämpe för den liberala, marknadsekonomiska livssyn som i högsta grad var Curt Nicolins egen.
När Sverige efter riksdagsvalet 1976 fick en borgerlig regering med mycket begränsad ambition att förändra pekade Curt Nicolin på de stora strukturproblemen i svensk samhällsekonomi och markerade med kraft det stora reformbehov som fanns.
Detta mycket orädda och principfasta agerande gjorde honom kontroversiell, men han väckte stor respekt i alla läger.
Han tog tag i näringslivets hantering av löntagarfondsfrågan och använde denna principfråga om ägande och företagande på ett sätt som betytt mycket för svensk samhällsutveckling därefter. Den stora demonstrationen mot löntagarfonderna i Stockholm den 4 oktober 1983, den största manifestationen i sitt slag någonsin i svensk historia, var en höjdpunkt i den process som innebar en kursändring i svensk politik.
Jag hade förmånen att vara en av de medarbetare på SAF som arbetade med organisationens nya, aktiva roll i svensk samhällsdebatt. Det var en verklig ära att få arbeta med det uppdraget och att på nära håll få uppleva Curt Nicolins principfasta agerande.
onsdag 13 september 2006
Den amerikanska högerns svek
I mitten av juli lyfte Johan Norberg på sin blogg fram en artikel i USA Today som verkligen var högintressant. Rubriken var HOW WELFARE REFORM CHANGED AMERICA och i den redovisas läget tio år efteråt för en av den viktigaste politiska initiativen i USAs moderna historia – den lag om en genomgripande förändring av kriterierna för socialhjälp (welfare) som Bill Clinton signerade den 22 augusti 1996: The Personal Responsability and Work Opportunity Reconciliation Act.
The Economist hade en fyllig analys i samma ämne i sin utgåva July 29.
När Clinton tillkännagav att han skulle ta detta initiativ blev den amerikanska vänstern hysterisk och reaktionerna i Europa ska vi inte tala om. I få frågor är klyftan mellan de båda sidorna av Atlanten så stora som i denna. Och frågan handlar i grunden om synen på individen.
Den amerikanska vänstern och de europeiska välfärdsstaterna domineras av lägga–livet–till–rätta–tänkande människor som också ser ett egenintresse i att producera klienter för en gigantisk social byråkrati. Vad skulle hända om man inte lockade klienter ?
Facit redovisades i USA TODAY och The Economist: i grunden har det nya systemet fungerat utmärkt. Den väg utför mot europeiska förhållanden som USA var inne på har brutits. De tidigare socialhjälpsberoende har fått jobb, de ensamstående kvinnornas inkomster har ökat (här har utvidgningen av den skatteförmån som tillkommer lågavlönade inkomsttagare spelat in). Barnfattigdomen har sjunkit särskilt bland svarta och spansktalande. Tonårsgraviditeterna har sjunkit. De barnafäder som tidigare överlät på staten att betala understöd till barnen de avlat gör nu detta själva i avsevärt högre grad.
Finns det inga problem kvar ? Givetvis finns det fortsatt människor som behöver statens stöd på olika sätt, men den grundläggande attityden är en annan. Man utgår från att individen vill och kan ta ansvar för sina liv. Clinton hade rätt; hans vänsterkritiker hade fel.
Den riktigt viktiga effekten av Clintons stora insats är att USA på längre sikt kommer att ha betydligt mindre problem med människor som lever i en ghettotillvaro där generation efter generation hamnar utanför normal livsföring. Det är här kontrasten med Europa blir allra störst. Här arbetar vi energiskt på att skapa klienter som motiverar groteska omhändertagandebyråkratier.
Economist påpekade i sin kommentar att Clinton bara påbörjade jobbet i USA. Mycket återstår. Ur ett europeiskt perspektiv är det exempelvis närmast obegripligt att USAs skolsystem är så ruttet som det är. Men både demokrater och republikaner räds USAs starka lärarfack som hittills framgångsrikt motsatt sig varje form av kvalitetshöjande strukturförändringar. I USA finns t ex inte något skolpengsystem. Här är även Sverige ett föredöme för USA.
Hur såg vägen ut fram till Clintons lag ? Det var en lång process och man kan givetvis diskutera när den startade. Jag anser att Charles Murrays bok ”Losing Ground” som kom 1984 är den verkliga startpunkten för den processen. Det var en radikal, närmast fundamental kritik av amerikansk socialpolitik. Dess kritik var omöjlig att avfärda; den var väl underbyggd och blev inledningen på en vital, konstruktiv diskussion. Jag bodde själv i Washington DC 1985 – 1987 och kunde på nära håll följa den intressanta process som initierades av American Enterprise Institute och som gick ut på att skapa en consensus mellan högerns welfare–kritiker och vänsterns socialt engagerade tänkare. Den dialogen blev basen för diskussion och forskning som ledde fram till Clintons lag.
Tidigare i år kom Charles Murray med boken ”In Our Hands – A Plan to Replace the Welfare State” (The AEI Press). Den har inte fått samma explosive genomslag som “Losing Ground” och det beror säkert på att den inte är en kritisk genomgång av dagens syftem utan ett förslag att helt avskaffa välfärdsstaten. Murrays plan är mycket enkel: avskaffa alla transfereringssystem och ge varje amerikan över 21 års ålder 10 000 dollar om året.
Boken tar sin utgångspunkt i vad Murray menar är det europeiska samhällets långsamma men obevekliga sammanbrott. Ur ett amerikanskt perspektiv är Europa som kanariefågeln i de av giftiga gaser fyllda gruvgångarna i den tidigare industrialismens England. Och Murray menar att kanariefågeln är död och att Europa nu saknar de fundamentala byggstenarna för ett gott socialt liv.
Jag ska inte gå djupare in i Murrays resonemang, men boken rekommenderas. Den är tankeväckande i sin diagnos även om man givetvis kan lägga allehanda synpunkter på realismen i och genomförbarheten av den plan Murray lägger fram.
Jag vill i stället avslutningsvis kort peka på den viktigt jag menar man ska fästa vid denna typ av amerikansk samhällsdebatt. Vi har inte särskilt mycket av den varan på vår sida av Atlanten och kanske har USA också passerat en punkt där kanariefågeln kommer att få allt svårare att överleva.
Den politiska revolution som republikanerna iscensatte 1994 och som bl a resulterat i att George W Bush fick sina två mandatperioder i Vita huset har enligt allt fler klassiskt liberala och konservativa tänkare i USA förråtts på det allra grövsta sätt.
Det pågår nu i USA korruptionsrättegångar mot bl a representanthusets tidigare talman Tom De Lay och mot den framstående lobbyisten Jack Abramoff. Men det är inte en fråga om individer utan det handlar om en politisk generations förräderi. Matthew Continetti skildrar detta i alla sina skrämmande detaljer i ”The K Street Gang – The Rise and Fall of the Republican Machine” (Doubleday) och en av Ronald Reagans idemässigt trofastaste medarbetare, Bruce Bartlett , tecknar en bredare bild av detta politiska svek i boken ”Impostor – How George W Bush bankrupted America and Betrayed the Reagan Lagacy” (Doubleday).
Dessa attacker mot Big Government Conservatism, dessa skildringar av giriga affärsmän som utnyttjar den politiska makten, kommer, tror jag, att påverka amerikansk politik långsiktigt. Min maggropskänsla säger mig att vi kommer att få en ny polityisk våg som närmast kan betecknas som vänsterpopulism. Det finns en bred misstro mot alla politiker och byråkrater i USA – det är det riktigt sunda i USA och detta är något som funnits sedan före statens födelse – den misstron byggde Newt Gingrich på 1994 och jag skulle tro att vi till presidentvalet den 4 november 2008 kommer att ha en demokratisk presidentkandidat som kopplar till USAs populistiska tradition. Jag skulle våga satsa ett mindre belopp på att det är vederbörande som svär presidenteden den 20 januari 2009.
Och historikerna kommer kanske att instämma med Bruce Bartlett: Reagans verkligen politiske arvtagare var Bill Clinton. Inte George W Bush.
Publicerat i: Svensk Linje nr 2/06
The Economist hade en fyllig analys i samma ämne i sin utgåva July 29.
När Clinton tillkännagav att han skulle ta detta initiativ blev den amerikanska vänstern hysterisk och reaktionerna i Europa ska vi inte tala om. I få frågor är klyftan mellan de båda sidorna av Atlanten så stora som i denna. Och frågan handlar i grunden om synen på individen.
Den amerikanska vänstern och de europeiska välfärdsstaterna domineras av lägga–livet–till–rätta–tänkande människor som också ser ett egenintresse i att producera klienter för en gigantisk social byråkrati. Vad skulle hända om man inte lockade klienter ?
Facit redovisades i USA TODAY och The Economist: i grunden har det nya systemet fungerat utmärkt. Den väg utför mot europeiska förhållanden som USA var inne på har brutits. De tidigare socialhjälpsberoende har fått jobb, de ensamstående kvinnornas inkomster har ökat (här har utvidgningen av den skatteförmån som tillkommer lågavlönade inkomsttagare spelat in). Barnfattigdomen har sjunkit särskilt bland svarta och spansktalande. Tonårsgraviditeterna har sjunkit. De barnafäder som tidigare överlät på staten att betala understöd till barnen de avlat gör nu detta själva i avsevärt högre grad.
Finns det inga problem kvar ? Givetvis finns det fortsatt människor som behöver statens stöd på olika sätt, men den grundläggande attityden är en annan. Man utgår från att individen vill och kan ta ansvar för sina liv. Clinton hade rätt; hans vänsterkritiker hade fel.
Den riktigt viktiga effekten av Clintons stora insats är att USA på längre sikt kommer att ha betydligt mindre problem med människor som lever i en ghettotillvaro där generation efter generation hamnar utanför normal livsföring. Det är här kontrasten med Europa blir allra störst. Här arbetar vi energiskt på att skapa klienter som motiverar groteska omhändertagandebyråkratier.
Economist påpekade i sin kommentar att Clinton bara påbörjade jobbet i USA. Mycket återstår. Ur ett europeiskt perspektiv är det exempelvis närmast obegripligt att USAs skolsystem är så ruttet som det är. Men både demokrater och republikaner räds USAs starka lärarfack som hittills framgångsrikt motsatt sig varje form av kvalitetshöjande strukturförändringar. I USA finns t ex inte något skolpengsystem. Här är även Sverige ett föredöme för USA.
Hur såg vägen ut fram till Clintons lag ? Det var en lång process och man kan givetvis diskutera när den startade. Jag anser att Charles Murrays bok ”Losing Ground” som kom 1984 är den verkliga startpunkten för den processen. Det var en radikal, närmast fundamental kritik av amerikansk socialpolitik. Dess kritik var omöjlig att avfärda; den var väl underbyggd och blev inledningen på en vital, konstruktiv diskussion. Jag bodde själv i Washington DC 1985 – 1987 och kunde på nära håll följa den intressanta process som initierades av American Enterprise Institute och som gick ut på att skapa en consensus mellan högerns welfare–kritiker och vänsterns socialt engagerade tänkare. Den dialogen blev basen för diskussion och forskning som ledde fram till Clintons lag.
Tidigare i år kom Charles Murray med boken ”In Our Hands – A Plan to Replace the Welfare State” (The AEI Press). Den har inte fått samma explosive genomslag som “Losing Ground” och det beror säkert på att den inte är en kritisk genomgång av dagens syftem utan ett förslag att helt avskaffa välfärdsstaten. Murrays plan är mycket enkel: avskaffa alla transfereringssystem och ge varje amerikan över 21 års ålder 10 000 dollar om året.
Boken tar sin utgångspunkt i vad Murray menar är det europeiska samhällets långsamma men obevekliga sammanbrott. Ur ett amerikanskt perspektiv är Europa som kanariefågeln i de av giftiga gaser fyllda gruvgångarna i den tidigare industrialismens England. Och Murray menar att kanariefågeln är död och att Europa nu saknar de fundamentala byggstenarna för ett gott socialt liv.
Jag ska inte gå djupare in i Murrays resonemang, men boken rekommenderas. Den är tankeväckande i sin diagnos även om man givetvis kan lägga allehanda synpunkter på realismen i och genomförbarheten av den plan Murray lägger fram.
Jag vill i stället avslutningsvis kort peka på den viktigt jag menar man ska fästa vid denna typ av amerikansk samhällsdebatt. Vi har inte särskilt mycket av den varan på vår sida av Atlanten och kanske har USA också passerat en punkt där kanariefågeln kommer att få allt svårare att överleva.
Den politiska revolution som republikanerna iscensatte 1994 och som bl a resulterat i att George W Bush fick sina två mandatperioder i Vita huset har enligt allt fler klassiskt liberala och konservativa tänkare i USA förråtts på det allra grövsta sätt.
Det pågår nu i USA korruptionsrättegångar mot bl a representanthusets tidigare talman Tom De Lay och mot den framstående lobbyisten Jack Abramoff. Men det är inte en fråga om individer utan det handlar om en politisk generations förräderi. Matthew Continetti skildrar detta i alla sina skrämmande detaljer i ”The K Street Gang – The Rise and Fall of the Republican Machine” (Doubleday) och en av Ronald Reagans idemässigt trofastaste medarbetare, Bruce Bartlett , tecknar en bredare bild av detta politiska svek i boken ”Impostor – How George W Bush bankrupted America and Betrayed the Reagan Lagacy” (Doubleday).
Dessa attacker mot Big Government Conservatism, dessa skildringar av giriga affärsmän som utnyttjar den politiska makten, kommer, tror jag, att påverka amerikansk politik långsiktigt. Min maggropskänsla säger mig att vi kommer att få en ny polityisk våg som närmast kan betecknas som vänsterpopulism. Det finns en bred misstro mot alla politiker och byråkrater i USA – det är det riktigt sunda i USA och detta är något som funnits sedan före statens födelse – den misstron byggde Newt Gingrich på 1994 och jag skulle tro att vi till presidentvalet den 4 november 2008 kommer att ha en demokratisk presidentkandidat som kopplar till USAs populistiska tradition. Jag skulle våga satsa ett mindre belopp på att det är vederbörande som svär presidenteden den 20 januari 2009.
Och historikerna kommer kanske att instämma med Bruce Bartlett: Reagans verkligen politiske arvtagare var Bill Clinton. Inte George W Bush.
Publicerat i: Svensk Linje nr 2/06
tisdag 5 september 2006
Amerikanskt bolag ser gärna kvinnor på topposter
Med nya vd:n Indra Nooyi blir amerikanska PepsiCo det i börsvärde största amerikanska företaget med kvinnlig vd. Företaget har uttalat strävat efter att hälften av de nyanställda ska komma från etniska minoritetsgrupper eller vara kvinnor. Men tvärt emot vad många politiker skulle påstå talar detta inte för kvotering.
Den första oktober blir Indra Nooyi vd för PepsiCo, som då blir det i börsvärde största amerikanska företaget med en kvinna som vd. I den amerikanska affärstidningen FORTUNE kan man i det senaste numret läsa om hur framgångsrikt PepsiCo varit i att erbjuda kvinnor en karriär mot toppen. Ett antal tidigare kvinnliga topptjänstemän i PepsiCo sitter nu på vd-poster i andra amerikanska storföretag.
Vad beror detta på? FORTUNE pekar på företagets avgående vd Steve Reinemund, som de senaste fem åren genomdrivit en anställningspolicy som inneburit att hälften av de nyanställda antingen skulle komma från etniska minoritetsgrupper eller vara kvinnor. Chefstjänstemän belönas i företagets bonusprogram om de lyckats följa denna policy. Idag är 25 procent av Pepsis direktörer kvinnor jämfört med 22 procent när Reinemund stadfäste sin anställningspolicy.
Reinemunds strategi gick, enligt FORTUNE, ut på att diversifiera företaget för att få bättre kontakt med mångfalden av nya kunder - i synnerhet med tanke på att PepsiCo expanderar globalt.
En svensk politiker, nästan oavsett partifärg, skulle omedelbart skrika: Dags för lagstiftad kvotering!
Men jag tycker att en annan slutsats är den enda rimliga. Det är nämligen inte politikernas sak att tala om hur företagsledningar (eller styrelser) ska vara bemannade. Framgångsrika företag väljer sin strategi efter bästa förmåga. Företag som inte lyckas så väl straffas av konsumenterna (marknaden).
Vad sedan framgången beror på är en annan historia. Indra Nooyi hade arbetat länge på PepsiCo när hon blev vd och bland annat som företagets finansdirektör lett ett stort förvärv (av Quaker Oats). Jag tror inte att hennes indiska ursprung är den viktigaste förklaringen till att hon snart är vd. Inte heller är det faktum att hon är kvinna den viktiga faktorn i sammanhanget. Utan att hon uppenbart är en skicklig företagsledare.
Hur skicklig får framtiden utvisa. Må våra inhemska politiska kvoteringsfantaster dra den rätta slutsatsen...
Den första oktober blir Indra Nooyi vd för PepsiCo, som då blir det i börsvärde största amerikanska företaget med en kvinna som vd. I den amerikanska affärstidningen FORTUNE kan man i det senaste numret läsa om hur framgångsrikt PepsiCo varit i att erbjuda kvinnor en karriär mot toppen. Ett antal tidigare kvinnliga topptjänstemän i PepsiCo sitter nu på vd-poster i andra amerikanska storföretag.
Vad beror detta på? FORTUNE pekar på företagets avgående vd Steve Reinemund, som de senaste fem åren genomdrivit en anställningspolicy som inneburit att hälften av de nyanställda antingen skulle komma från etniska minoritetsgrupper eller vara kvinnor. Chefstjänstemän belönas i företagets bonusprogram om de lyckats följa denna policy. Idag är 25 procent av Pepsis direktörer kvinnor jämfört med 22 procent när Reinemund stadfäste sin anställningspolicy.
Reinemunds strategi gick, enligt FORTUNE, ut på att diversifiera företaget för att få bättre kontakt med mångfalden av nya kunder - i synnerhet med tanke på att PepsiCo expanderar globalt.
En svensk politiker, nästan oavsett partifärg, skulle omedelbart skrika: Dags för lagstiftad kvotering!
Men jag tycker att en annan slutsats är den enda rimliga. Det är nämligen inte politikernas sak att tala om hur företagsledningar (eller styrelser) ska vara bemannade. Framgångsrika företag väljer sin strategi efter bästa förmåga. Företag som inte lyckas så väl straffas av konsumenterna (marknaden).
Vad sedan framgången beror på är en annan historia. Indra Nooyi hade arbetat länge på PepsiCo när hon blev vd och bland annat som företagets finansdirektör lett ett stort förvärv (av Quaker Oats). Jag tror inte att hennes indiska ursprung är den viktigaste förklaringen till att hon snart är vd. Inte heller är det faktum att hon är kvinna den viktiga faktorn i sammanhanget. Utan att hon uppenbart är en skicklig företagsledare.
Hur skicklig får framtiden utvisa. Må våra inhemska politiska kvoteringsfantaster dra den rätta slutsatsen...
fredag 1 september 2006
Låt oss inte följa Norges exempel
Det är en av samhällets viktigaste uppgifter är kämpa för att alla, oavsett kön, etnisk eller social bakgrund, sexuell läggning, funktionshinder och så vidare får samma möjligheter. Inför vi kvotering undergrävs istället allas rätt till likhet inför lagen.
I den norska affärstidningen Dagens Näringsliv intervjuades i tisdagsutgåvan ordföranden i den norska riksdagens (stortingets) arbets- och socialkommitté Karin Andersen, som framförde den rödgröna koalitionens åsikt att man bör kvotera in invandrare och handikappade på arbetsmarknaden. I Norge förs den debatten mot en annan bakgrund än i Sverige. I Norge införde en borgerlig regering en ytterst sällsam lag om könskvotering till bolagsstyrelser.
Det kan vara skäl att upprepa argumentationen mot all kvotering.
Kvotering innebär att rättvisa för individer offras för rättvisa mellan grupper. Vill vi ha ett samhälle som ägnar sig åt ändlös sortering och särbehandling av människor utifrån grupptillhörighet?
Den grundläggande moraliska invändningen mot kvotering är att det offentliga härigenom överger principen om individuell rättvisa till förmån för principen om rättvisa för grupper. Och grupprättvisa innebär att det offentliga överger principerna om likabehandling och likhet inför lagen. Det är inget litet avsteg från den demokratiska rättsstatens grunder.
Få uppgifter är så angelägna som arbetet för ett samhälle där alla blir behandlade lika - oavsett kön, etnisk eller social bakgrund, sexuell läggning, funktionshinder och så vidare. Vill vi ha ett samhälle där staten undergräver i stället för att värna grundläggande principer om likabehandling och likhet inför lagen?
I den norska affärstidningen Dagens Näringsliv intervjuades i tisdagsutgåvan ordföranden i den norska riksdagens (stortingets) arbets- och socialkommitté Karin Andersen, som framförde den rödgröna koalitionens åsikt att man bör kvotera in invandrare och handikappade på arbetsmarknaden. I Norge förs den debatten mot en annan bakgrund än i Sverige. I Norge införde en borgerlig regering en ytterst sällsam lag om könskvotering till bolagsstyrelser.
Det kan vara skäl att upprepa argumentationen mot all kvotering.
Kvotering innebär att rättvisa för individer offras för rättvisa mellan grupper. Vill vi ha ett samhälle som ägnar sig åt ändlös sortering och särbehandling av människor utifrån grupptillhörighet?
Den grundläggande moraliska invändningen mot kvotering är att det offentliga härigenom överger principen om individuell rättvisa till förmån för principen om rättvisa för grupper. Och grupprättvisa innebär att det offentliga överger principerna om likabehandling och likhet inför lagen. Det är inget litet avsteg från den demokratiska rättsstatens grunder.
Få uppgifter är så angelägna som arbetet för ett samhälle där alla blir behandlade lika - oavsett kön, etnisk eller social bakgrund, sexuell läggning, funktionshinder och så vidare. Vill vi ha ett samhälle där staten undergräver i stället för att värna grundläggande principer om likabehandling och likhet inför lagen?
torsdag 3 augusti 2006
Maciej Zaremba borde hamna i Svenska Akademien
Maciej Zaremba är en lysande skribent som ser det andra inte ser. I sina reportage klär han bland annat av den falskhet och det offentliga hyckleri som omger den svenska sjuklighetsepidemin.
När jag läste Maciej Zarembas bok ”Den polske rörmokaren och andra berättelser från Sverige” (Norstedts) tänkte jag efteråt: Zaremba borde hamna i Svenska Akademien. En lysande skribent med en fantastisk förmåga att se det andra inte ser i Sverige.
Men den funderingen är inte det riktigt viktiga i sammanhanget utan det faktum att även de som läst Zarembas artiklar i Dagens Nyheter borde läsa dem i bokform. Zarembas artiklar är ju nästan alltid en serie artiklar, vilket gör att slagkraften blir något mindre än när man läser dem i bokform.
Jag tycker nog att det allra viktigaste och mest intressanta reportaget i boken är reportageserien från sjukvården i Jämtland. Zarembas skalpell är här vassare än kanske någonsin annars. I dessa reportage klär han av all den falskhet och allt det offentliga hyckleri som omger den svenska sjuklighetsepidemin.
På senare tid har Hanne Kjöller i Dagens Nyheter med stor kraft gett ytterligare bidrag, men jag tror att Zarembas artikelserie var början på brottet med all mumbo jumbo som omgett de höga sjuktalen. Men, som Zarembra pekar på, har ännu inte så mycket gjorts. Ett skäl är att landstinget som organisation ännu lever ett ganska ohotat liv.
Zarembas kritik av landstinget i Jämtland avslutas med detta citat från en gammal landstingsdirektör: ”Landstinget är en värld för sig. Det liknar ingenting annat, inte staten, inte kommunen. Vill du förstå vad ett landsting är, får du gå tillbaka till 1800–talet.”
Lika hårt slående är kritiken mot fackförbundet Byggnads som är den stora skurken i dramat om ”den polske rörmokaren”, det vill säga i Zarembas berättelse de lettiska byggnadsarbetarna i Vaxholm.
”Jag kan ha missat nåt, men jag har inte lyckats hitta ett enda annat fall i Europa där ett arbetarparti ställt sig bakom en liknande utmobbning av klassbröder. Det gjorde Göran Persson som lovordade Byggettans aktion. Möjligen visste han inte vad han berömde”, skriver Zaremba.
Just där tror jag Zaremba har fel – eller så ska hans kommentar läsas som en retorisk fråga.
Till slut: denhär boken är värd att läsas bara för den avslutande lilla berättelsen om tomtarna i Wroclaw. Den ska jag dock inte avslöja här!
När jag läste Maciej Zarembas bok ”Den polske rörmokaren och andra berättelser från Sverige” (Norstedts) tänkte jag efteråt: Zaremba borde hamna i Svenska Akademien. En lysande skribent med en fantastisk förmåga att se det andra inte ser i Sverige.
Men den funderingen är inte det riktigt viktiga i sammanhanget utan det faktum att även de som läst Zarembas artiklar i Dagens Nyheter borde läsa dem i bokform. Zarembas artiklar är ju nästan alltid en serie artiklar, vilket gör att slagkraften blir något mindre än när man läser dem i bokform.
Jag tycker nog att det allra viktigaste och mest intressanta reportaget i boken är reportageserien från sjukvården i Jämtland. Zarembas skalpell är här vassare än kanske någonsin annars. I dessa reportage klär han av all den falskhet och allt det offentliga hyckleri som omger den svenska sjuklighetsepidemin.
På senare tid har Hanne Kjöller i Dagens Nyheter med stor kraft gett ytterligare bidrag, men jag tror att Zarembas artikelserie var början på brottet med all mumbo jumbo som omgett de höga sjuktalen. Men, som Zarembra pekar på, har ännu inte så mycket gjorts. Ett skäl är att landstinget som organisation ännu lever ett ganska ohotat liv.
Zarembas kritik av landstinget i Jämtland avslutas med detta citat från en gammal landstingsdirektör: ”Landstinget är en värld för sig. Det liknar ingenting annat, inte staten, inte kommunen. Vill du förstå vad ett landsting är, får du gå tillbaka till 1800–talet.”
Lika hårt slående är kritiken mot fackförbundet Byggnads som är den stora skurken i dramat om ”den polske rörmokaren”, det vill säga i Zarembas berättelse de lettiska byggnadsarbetarna i Vaxholm.
”Jag kan ha missat nåt, men jag har inte lyckats hitta ett enda annat fall i Europa där ett arbetarparti ställt sig bakom en liknande utmobbning av klassbröder. Det gjorde Göran Persson som lovordade Byggettans aktion. Möjligen visste han inte vad han berömde”, skriver Zaremba.
Just där tror jag Zaremba har fel – eller så ska hans kommentar läsas som en retorisk fråga.
Till slut: denhär boken är värd att läsas bara för den avslutande lilla berättelsen om tomtarna i Wroclaw. Den ska jag dock inte avslöja här!
söndag 23 juli 2006
Sannolikt avgör inrikespolitiken nästa presidentval
Relationen mellan pengar och politik i USA har varit ett hett ämne sedan republiken grundades - ja, även under tiden före dess. Oavsett vilka regleringar som lagstiftarna kommer fram till är det osannolikt att denna koppling skulle försvinna.
Det som krävs i en demokrati som den amerikanska är i stället transparens. Med transparensen följer en öppen debatt.
Matthew Continetti kom till Washington D C som en ung, entusiastisk republikansk aktivist. Men hans bok The K Street Gang (Doubleday, 2006) är ingen hyllning till det republikanska Washington D C utan tvärtom en penetrerande och högst avslöjande genomgång av den moraliska katastrof som drabbade republikanerna efter det stora segervalet 1994.
Huvudpersonerna i det dramat är den nu av otaliga åtal pressade tidigare mästerlobbyisten Jack Abramoff (1984 vald till ordförande för College Republicans), den kanske mest kände republikanske lobbyisten Grover Norquist (som hittills hållit sig utanför de åtal som haglat över Abramoff) och Tom DeLay, som i vanära tvingats lämna posten som majoritetsledare i representanthuset och som nu står åtalad i Texas för brott som har samband med Abramoffskandalen.
Continetti är fortfarande en anhängare av en begränsad statsmakt och det är med uppriktig avsky han skildrar hur lobbyisterna bakom "ideologiska" kulisser gött sig själva och sina intressen utan att ta minsta hänsyn vare sig till det politiska budskap de en gång stod för eller till vad som är bra för USA.
Demokraterna kommer givetvis inte heller undan Continettis massiva kritik, även om deras synder på grund av majoritetsförhållandena nu är av något äldre datum.
Continetti skriver om ett blomstrande, välmående Washington DC där alla politiker (och lobbyister) har ett gemensamt intresse: att hålla förmånerna flytande (keep the gravy flowing), hålla butiker och krogar öppna och göra dem som donerar pengar till politikerna (och som har lobbyisterna anställda) än rikare. Ju mer komplex lagstiftningen är, desto större är intresset från den rika och mäktiga att köpa
sig kunskap och tillgång till makten.
Continetti är ingalunda den ende som från en liberal utgångspunkt fördömt "big government conservatism". Det är en kritik som nu omfattas av allt fler och som inte minst riktar sig mot den sittande presidenten och hans administration.
Ledande företrädare för de konservativa (liberala) tankesmedjorna har gått till frontalangrepp mot Bushadministrationen. Att denna kritik inte har uppmärksammats nämnvärt utanför USA torde främst bero på att så mycket av omvärldens intresse ägnas åt USA:s utrikespolitik.
Det är givetvis i dessa dagar en uppmärksamhet som är högst begriplig, men det paradoxala är att det sannolikt är utveckligen i amerikansk inrikespolitik som kommer att avgöra nästa presidentval.
Om big government conservatism leder till att republikanerna tappar sitt starka ideologiska grepp i amerikansk politik så ligger det nära till hands att den ersätts av en populistisk rörelse inom det demokratiska partiet.
Alla paralleller med svensk politik är givetvis
ovidkommande i sammanhanget, men det ska onekligen bli intressant att försöka tolka utvärderingarna av valresultatet den 17 september ur ett snarlikt perspektiv - fast här i Sverige handlar det ju om attraktionskraften hos något mera traditionellt, nämligen big government socialism.
Publicerat i: Svenska Dagbladet (ledarsidan)
Det som krävs i en demokrati som den amerikanska är i stället transparens. Med transparensen följer en öppen debatt.
Matthew Continetti kom till Washington D C som en ung, entusiastisk republikansk aktivist. Men hans bok The K Street Gang (Doubleday, 2006) är ingen hyllning till det republikanska Washington D C utan tvärtom en penetrerande och högst avslöjande genomgång av den moraliska katastrof som drabbade republikanerna efter det stora segervalet 1994.
Huvudpersonerna i det dramat är den nu av otaliga åtal pressade tidigare mästerlobbyisten Jack Abramoff (1984 vald till ordförande för College Republicans), den kanske mest kände republikanske lobbyisten Grover Norquist (som hittills hållit sig utanför de åtal som haglat över Abramoff) och Tom DeLay, som i vanära tvingats lämna posten som majoritetsledare i representanthuset och som nu står åtalad i Texas för brott som har samband med Abramoffskandalen.
Continetti är fortfarande en anhängare av en begränsad statsmakt och det är med uppriktig avsky han skildrar hur lobbyisterna bakom "ideologiska" kulisser gött sig själva och sina intressen utan att ta minsta hänsyn vare sig till det politiska budskap de en gång stod för eller till vad som är bra för USA.
Demokraterna kommer givetvis inte heller undan Continettis massiva kritik, även om deras synder på grund av majoritetsförhållandena nu är av något äldre datum.
Continetti skriver om ett blomstrande, välmående Washington DC där alla politiker (och lobbyister) har ett gemensamt intresse: att hålla förmånerna flytande (keep the gravy flowing), hålla butiker och krogar öppna och göra dem som donerar pengar till politikerna (och som har lobbyisterna anställda) än rikare. Ju mer komplex lagstiftningen är, desto större är intresset från den rika och mäktiga att köpa
sig kunskap och tillgång till makten.
Continetti är ingalunda den ende som från en liberal utgångspunkt fördömt "big government conservatism". Det är en kritik som nu omfattas av allt fler och som inte minst riktar sig mot den sittande presidenten och hans administration.
Ledande företrädare för de konservativa (liberala) tankesmedjorna har gått till frontalangrepp mot Bushadministrationen. Att denna kritik inte har uppmärksammats nämnvärt utanför USA torde främst bero på att så mycket av omvärldens intresse ägnas åt USA:s utrikespolitik.
Det är givetvis i dessa dagar en uppmärksamhet som är högst begriplig, men det paradoxala är att det sannolikt är utveckligen i amerikansk inrikespolitik som kommer att avgöra nästa presidentval.
Om big government conservatism leder till att republikanerna tappar sitt starka ideologiska grepp i amerikansk politik så ligger det nära till hands att den ersätts av en populistisk rörelse inom det demokratiska partiet.
Alla paralleller med svensk politik är givetvis
ovidkommande i sammanhanget, men det ska onekligen bli intressant att försöka tolka utvärderingarna av valresultatet den 17 september ur ett snarlikt perspektiv - fast här i Sverige handlar det ju om attraktionskraften hos något mera traditionellt, nämligen big government socialism.
Publicerat i: Svenska Dagbladet (ledarsidan)
tisdag 11 juli 2006
Skattepengar slösades bort i Almedalen
En av mina goda vänner jobbade i statsrådsberedningen när statsministern hette Carl Bildt. Jag minns hur han en gång när opinionssiffrorna sjunkit mycket rejält för regeringskoalitionen drömde sig till en annan ordning som skulle medgett att regeringen fått annonsera i landets alla tidningar om sina ypperliga insatser i stället för att vara beroende av att gå via de opålitliga och föga regeringskramande journalisterna i massmedia.
En av de nyttigaste larmrapporterna under årets Almedalsvecka signerades Skattebetalarna och handlade om de miljoner som olika statliga organ la ner på sin närvaro. Om man räknar in det statsstöd som exempelvis SNF fick för sin storsatsning är jag ganska säker på att Skattebetalarnas kalkyl (minst 2 miljoner kr) kraftigt underskattar skattebetalarnas bidrag till årets Almedalsvecka. Dessutom betalar ju vi skattebetalare också en del av riksdagspartiernas kostnader.
Jag håller helt med Skattebetalarnas chefekonom Helena Olsson som i ett pressmeddelande sa såhär:
– Många av de myndigheter som är på plats under Almedalsveckan är här för att propagera för politiskt kontroversiella frågor eller bedriva lobbying mot politiker för att få sina anslag höjda. Det är en oacceptabel användning av skattepengar.
Totalt har 26 statliga myndigheter, företag och organisationer identifierats som deltagare under veckan.
– Viss närvaro är naturligtvis legitim. Ansvariga myndigheter ska självklart kunna delta i debatter och diskussioner som berör deras verksamhet. Men att som exempelvis Apoteket initiera en diskussion kring deras eget monopol är mycket tveksamt, sa Helena Olsson.
Några andra offentliga aktörer som uppmärksammas i rapporten är:
Sekretariatet för Genusforskning skickar ner en delegation om tre personer för att genomföra två seminarium under parollen ”Könskrig och genusforskning i Almedalen”. Sekretariatet säger själva att detta är en del i en satsning på att öka närvaron vid politiska partiers möten för att diskutera genusforskningens villkor.
Institutet för tillväxtpolitiska studier, ITPS, arrangerar tre seminarier och kommer sammanlagt ha tio personer på plats.
SIDA genomför mer än 20 olika aktiviteter. De flesta arrangeras av Östersjöenheten.
Skattebetalarnas Förening har gått igenom vad de 26 organisationerna gör och bedömer att ungefär tre femtedelar är att se som rent slöseri med skattebetalarnas pengar.
Som sagt. Sannolikt i underkant. Här behövs en diskussion om hur långt olika myndigheters uppgift att "informera" ska sträcka sig.
En av de nyttigaste larmrapporterna under årets Almedalsvecka signerades Skattebetalarna och handlade om de miljoner som olika statliga organ la ner på sin närvaro. Om man räknar in det statsstöd som exempelvis SNF fick för sin storsatsning är jag ganska säker på att Skattebetalarnas kalkyl (minst 2 miljoner kr) kraftigt underskattar skattebetalarnas bidrag till årets Almedalsvecka. Dessutom betalar ju vi skattebetalare också en del av riksdagspartiernas kostnader.
Jag håller helt med Skattebetalarnas chefekonom Helena Olsson som i ett pressmeddelande sa såhär:
– Många av de myndigheter som är på plats under Almedalsveckan är här för att propagera för politiskt kontroversiella frågor eller bedriva lobbying mot politiker för att få sina anslag höjda. Det är en oacceptabel användning av skattepengar.
Totalt har 26 statliga myndigheter, företag och organisationer identifierats som deltagare under veckan.
– Viss närvaro är naturligtvis legitim. Ansvariga myndigheter ska självklart kunna delta i debatter och diskussioner som berör deras verksamhet. Men att som exempelvis Apoteket initiera en diskussion kring deras eget monopol är mycket tveksamt, sa Helena Olsson.
Några andra offentliga aktörer som uppmärksammas i rapporten är:
Sekretariatet för Genusforskning skickar ner en delegation om tre personer för att genomföra två seminarium under parollen ”Könskrig och genusforskning i Almedalen”. Sekretariatet säger själva att detta är en del i en satsning på att öka närvaron vid politiska partiers möten för att diskutera genusforskningens villkor.
Institutet för tillväxtpolitiska studier, ITPS, arrangerar tre seminarier och kommer sammanlagt ha tio personer på plats.
SIDA genomför mer än 20 olika aktiviteter. De flesta arrangeras av Östersjöenheten.
Skattebetalarnas Förening har gått igenom vad de 26 organisationerna gör och bedömer att ungefär tre femtedelar är att se som rent slöseri med skattebetalarnas pengar.
Som sagt. Sannolikt i underkant. Här behövs en diskussion om hur långt olika myndigheters uppgift att "informera" ska sträcka sig.
måndag 5 juni 2006
Brev
Curt Andersson hävdar i sitt läsarbrev "Lika goda kålsupare" att "Svenskt Näringsliv utpekat socialdemokratin som en fiende som skall besegras i valet 2006". Detta påstående är helt och hållet gripet ur tomma luften. Svenskt Näringsliv driver sakståndpunkter men tar aldrig partipolitisk ställning.
torsdag 18 maj 2006
Inga pengar till partier. Punkt.
I olika sammanhang i mediedebatten blandas LO:s direkta kampanjstöd till det socialdemokratiska partiet samman med det faktum att Svenskt Näringsliv i samhällsdebatten driver sina egna frågor, det vill säga de frågor som landets företagare anser viktiga.
Frågan formuleras ofta i krav på besked från Svenskt Näringsliv om hur mycket pengar som går till ”högeralliansen”. Ett sådant besked är lätt att ge: inga pengar alls.
Svenskt Näringsliv är inte en partipolitisk organisation och vi ger – till skillnad från LO – inte några bidrag till något parti.
Svenskt Näringsliv är en av huvudorganisationerna på den svenska arbetsmarknaden. Som sådan har vi ingen anledning att lägga synpunkter på hur andra huvudorganisationer, exempelvis LO, använder sina medel.
I Svenskt Näringslivs stadgar heter det bland annat att föreningen särskilt har i uppgift att ”verka för fri företagsamhet och en väl fungerande marknadsekonomi, att verka för en allmän intressegemenskap om företagsamhetens avgörande betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd, att verka för gynnsamma förutsättningar lokalt, nationellt och internationellt för att etablera, äga, driva och utveckla företag”.
En del inlägg syftar till att skrämma näringslivet till tystnad, försök som ur ett demokratiskt perspektiv framstår som ganska obehagliga. Men vi tiger inte. Oavsett när det är val, oavsett vilken regering som för tillfället har makten, kommer vi att fortsätta verka för företagsamhetens och Sveriges bästa.
Svenskt Näringsliv redovisar öppet för envar vad vi står för, vad vi anser är bäst för Sverige, ett land med ett utanförskap från arbetsmarknaden som den tidigare LO–utredaren Jan Edling uppskattat till över en miljon människor. Det råder i vårt land en arbetslöshet som i hög grad beror på en omfattande företagslöshet. Det är här Svenskt Näringsliv har en av sina väsentligaste uppgifter: att bidra till att det skapas bättre förutsättningar för fler företag. För att nå därhän framför vi våra synpunkter till alla politiska partier och till alla andra intresserade.
En osaklig och förvirrad diskussion om Svenskt Näringslivs ”valbudget” behöver korrigeras.
Svenskt Näringsliv satsade stort på euro-folkomröstningen precis som man gjorde på EU–folkomröstningen.
Men Svenskt Näringsliv har ingen ”valbudget” för år med riksdagsval. Vi bedriver ett kontinuerligt arbete som syftar till att påverka.
I diskussionen har från socialdemokraterna Håkan Juholt och Arne Kjönsberg förts fram gissningen att Svenskt Näringslivs ”valbudget” skulle vara kopplad till en post avseende ”övriga externa kostnader” i årsredovisningen. Detta belopp – 445 miljoner kronor för 2004 – utgörs i allt väsentligt av våra helt vanliga verksamhetskostnader (lokaler, redovisning, IT, bevakning, kontorsservice). Några tiotals miljoner är att hänföra till bidrag. Här finns bidrag till Exportrådet (10 miljoner kronor), IUI (12 miljoner), internationella näringslivsorganisationer som UNICE, BIAC och IOE, Marknadsetiska rådet, Näringslivets regelnämnd NNR med flera. Här återfinns också ett anslag till Forum för samhällsbyggare, en mötespunkt för unga företagare och unga socialdemokrater.
Motsvarande siffra för ”övriga externa kostnader” för 2005 var 474 miljoner kronor. Inte heller den siffran har något med ”en valbudget” att göra utan handlar även det året om vanliga verksamhetskostnader. I maj nästa år kommer vår årsredovisning visa att vi inte heller 2006 haft ”en valbudget”.
Vi bedriver en långsiktig, uthållig verksamhet som tveklöst sätter sina spår och får effekt. Omfattningen av den verksamheten kan kalkyleras på olika sätt och i huvudsak är allt Svenskt Näringsliv gör inriktat på att förbättra förutsättningarna för näringslivet.
De intäkter som Svenskt Näringsliv får idag från medlemsorganisationerna används för den löpande verksamheten. Men Svenskt Näringsliv använder och kommer fortsatt att använda en liten del av sin kapitalavkastning för att göra företagsamhetens röst hörd i den långsiktiga samhällsdebatten. Vi låter oss inte skrämmas bort från denna.
Frågan formuleras ofta i krav på besked från Svenskt Näringsliv om hur mycket pengar som går till ”högeralliansen”. Ett sådant besked är lätt att ge: inga pengar alls.
Svenskt Näringsliv är inte en partipolitisk organisation och vi ger – till skillnad från LO – inte några bidrag till något parti.
Svenskt Näringsliv är en av huvudorganisationerna på den svenska arbetsmarknaden. Som sådan har vi ingen anledning att lägga synpunkter på hur andra huvudorganisationer, exempelvis LO, använder sina medel.
I Svenskt Näringslivs stadgar heter det bland annat att föreningen särskilt har i uppgift att ”verka för fri företagsamhet och en väl fungerande marknadsekonomi, att verka för en allmän intressegemenskap om företagsamhetens avgörande betydelse för ekonomisk tillväxt och välfärd, att verka för gynnsamma förutsättningar lokalt, nationellt och internationellt för att etablera, äga, driva och utveckla företag”.
En del inlägg syftar till att skrämma näringslivet till tystnad, försök som ur ett demokratiskt perspektiv framstår som ganska obehagliga. Men vi tiger inte. Oavsett när det är val, oavsett vilken regering som för tillfället har makten, kommer vi att fortsätta verka för företagsamhetens och Sveriges bästa.
Svenskt Näringsliv redovisar öppet för envar vad vi står för, vad vi anser är bäst för Sverige, ett land med ett utanförskap från arbetsmarknaden som den tidigare LO–utredaren Jan Edling uppskattat till över en miljon människor. Det råder i vårt land en arbetslöshet som i hög grad beror på en omfattande företagslöshet. Det är här Svenskt Näringsliv har en av sina väsentligaste uppgifter: att bidra till att det skapas bättre förutsättningar för fler företag. För att nå därhän framför vi våra synpunkter till alla politiska partier och till alla andra intresserade.
En osaklig och förvirrad diskussion om Svenskt Näringslivs ”valbudget” behöver korrigeras.
Svenskt Näringsliv satsade stort på euro-folkomröstningen precis som man gjorde på EU–folkomröstningen.
Men Svenskt Näringsliv har ingen ”valbudget” för år med riksdagsval. Vi bedriver ett kontinuerligt arbete som syftar till att påverka.
I diskussionen har från socialdemokraterna Håkan Juholt och Arne Kjönsberg förts fram gissningen att Svenskt Näringslivs ”valbudget” skulle vara kopplad till en post avseende ”övriga externa kostnader” i årsredovisningen. Detta belopp – 445 miljoner kronor för 2004 – utgörs i allt väsentligt av våra helt vanliga verksamhetskostnader (lokaler, redovisning, IT, bevakning, kontorsservice). Några tiotals miljoner är att hänföra till bidrag. Här finns bidrag till Exportrådet (10 miljoner kronor), IUI (12 miljoner), internationella näringslivsorganisationer som UNICE, BIAC och IOE, Marknadsetiska rådet, Näringslivets regelnämnd NNR med flera. Här återfinns också ett anslag till Forum för samhällsbyggare, en mötespunkt för unga företagare och unga socialdemokrater.
Motsvarande siffra för ”övriga externa kostnader” för 2005 var 474 miljoner kronor. Inte heller den siffran har något med ”en valbudget” att göra utan handlar även det året om vanliga verksamhetskostnader. I maj nästa år kommer vår årsredovisning visa att vi inte heller 2006 haft ”en valbudget”.
Vi bedriver en långsiktig, uthållig verksamhet som tveklöst sätter sina spår och får effekt. Omfattningen av den verksamheten kan kalkyleras på olika sätt och i huvudsak är allt Svenskt Näringsliv gör inriktat på att förbättra förutsättningarna för näringslivet.
De intäkter som Svenskt Näringsliv får idag från medlemsorganisationerna används för den löpande verksamheten. Men Svenskt Näringsliv använder och kommer fortsatt att använda en liten del av sin kapitalavkastning för att göra företagsamhetens röst hörd i den långsiktiga samhällsdebatten. Vi låter oss inte skrämmas bort från denna.
måndag 6 mars 2006
"Partierna missar de unga"
I valår är de unga, som alltid, en särskilt attraktiv målgrupp för de politiska partierna. Men samtidigt som ungdomsopinionen är under stark förändring, förefaller partierna ha mindre än vanligt att erbjuda de unga. Det skriver Janerik Larsson, vice VD för Svenskt Näringsliv, och Markus Uvell, VD för Demoskop.
Få politiska frågor är så populära att diskutera som opinion och värderingar bland unga människor. Alla samhällsaktörer vill ju ha stöd hos de unga, i hopp om att på så vis kunna höra framtiden till. Men att charma denna opinion är inte det lättaste, den är ett mycket rörligt mål.
Under början av 2000-talet drog en kraftig vänstervåg genom ungdomsgruppen, en våg som tog många på sängen. 1990-talet var samsynens tid. Allt fler politiska aktörer slöt upp bakom den successiva liberaliseringens pragmatiska agenda. Socialdemokratin gick högerut. Och mot 90-talets slut dolde högkonjunktur och IT-boom åsiktsskillnader i en förförisk framtidsoptimism.
Denna samsyn framstod av naturliga skäl som provocerande för många unga människor. I längtan efter idéer att brinna för och en mindre blodfattig debatt sökte sig engagerade unga människor allt längre vänsterut.
Men tålamodet är kort. Efter att ha kuliminerat våren 2001 förefaller vänstervågen bland unga nu vara på väg att avta, i alla fall om man ska tro SCB:s stora partisympatiundersökning. Lite drygt varannan förstagångsväljare stödjer idag s, v eller mp, jämfört med fler än två av tre 2001. Men fortfarande har alltså förstagångsväljarna en tydlig vänsterprofil.
Det innebär självfallet inte att den tidigare vänstergenerationen nu kommer att bli en borgerlig generation. Opinionen i stort är synnerligen instabil just nu, och partilojaliteten minskar successivt. Det är ännu tydligare i den yngsta gruppen.
De vänstersympatier som fanns och finns bland unga är inte bara är en slags protest mot vuxensamhället, eller någon lättflyktig ”trendvänster”. Unga människor är genomgående mer positiva till de principer välfärdsstaten bygger på, och stödjer aktivt de flesta av de nuvarande kollektiva systemen.
Dagens unga är den mest individualistiska generationen någonsin, och även avsevärt mer materialistiskt orienterade än äldre grupper. Vänstersympatierna och stödet för de kollektiva systemen kombineras alltså med ett starkt fokus på den egna nyttan, en vilja till självförverkligande, karriär och ett ekonomiskt gott liv. Kombinationen av stark individualism och stöd för generösa kollektiva trygghetssystem är kännetecknande för Sverige, och mönstret är särskilt tydligt bland unga.
Det finns tecken på en renässans för vad som skulle kunna kallas traditionella värderingar – kärnfamiljen, trohet, bevara traditioner, respekt för äldre etc – bland unga. Dessa värderingar är idag starkare bland unga än bland medelålders, om än allra starkast bland de äldsta. Samtidigt är alltså vänstersympatierna starka bland unga.
Vad innebär det då för det stundande valet? Vi tror det finns anledning att vara pessimistisk. De politiska partierna har inte mycket att erbjuda de unga. De står tvärtom svarslösa inför många av de krav unga människor ställer på politiken.
Det politiska samtalet är mer värderingsfattigt än på mycket länge. Pragmatismen och den sociala ingen-jörskonsten förefaller vara den dominerande strategin för alla partier – minimal konfrontation är tidens politiska melodi.
Vi tror inte att unga människor egentligen efterfrågar en ideologisk debatt av traditionellt slag, intresset för gamla tiders ideologiska skiljelinjer är mycket svagt i yngre grupper. Däremot efterfrågas politiker och rörelser som vågar ta ställning, som drivs av tydliga värderingar, som gör skillnad på rätt och fel. Av detta finns mycket lite i svensk politik idag.
Istället tyder mycket på att partierna kommer att jaga eftertraktade ungdomsröster med helt andra medel. Den individualistiska och materialistiska generationen kan ju alltid lockas med än mer generösa förmåner från de system de i grunden stödjer. I brist på tydliga värderingar erbjuds ekonomiska värden.
Är det den roll vi vill se unga människor spela i politiken – fullmatade kravmaskiner, erbjudna allt mer generösa förmåner som tröst för de jobb som inte skapas och de värderingar ingen längre tar på allvar?
Här finns en stor utmaning för de politiska partierna. Och valet är inte långt borta.
JANERIK LARSSON
MARKUS UVELL
Få politiska frågor är så populära att diskutera som opinion och värderingar bland unga människor. Alla samhällsaktörer vill ju ha stöd hos de unga, i hopp om att på så vis kunna höra framtiden till. Men att charma denna opinion är inte det lättaste, den är ett mycket rörligt mål.
Under början av 2000-talet drog en kraftig vänstervåg genom ungdomsgruppen, en våg som tog många på sängen. 1990-talet var samsynens tid. Allt fler politiska aktörer slöt upp bakom den successiva liberaliseringens pragmatiska agenda. Socialdemokratin gick högerut. Och mot 90-talets slut dolde högkonjunktur och IT-boom åsiktsskillnader i en förförisk framtidsoptimism.
Denna samsyn framstod av naturliga skäl som provocerande för många unga människor. I längtan efter idéer att brinna för och en mindre blodfattig debatt sökte sig engagerade unga människor allt längre vänsterut.
Men tålamodet är kort. Efter att ha kuliminerat våren 2001 förefaller vänstervågen bland unga nu vara på väg att avta, i alla fall om man ska tro SCB:s stora partisympatiundersökning. Lite drygt varannan förstagångsväljare stödjer idag s, v eller mp, jämfört med fler än två av tre 2001. Men fortfarande har alltså förstagångsväljarna en tydlig vänsterprofil.
Det innebär självfallet inte att den tidigare vänstergenerationen nu kommer att bli en borgerlig generation. Opinionen i stort är synnerligen instabil just nu, och partilojaliteten minskar successivt. Det är ännu tydligare i den yngsta gruppen.
De vänstersympatier som fanns och finns bland unga är inte bara är en slags protest mot vuxensamhället, eller någon lättflyktig ”trendvänster”. Unga människor är genomgående mer positiva till de principer välfärdsstaten bygger på, och stödjer aktivt de flesta av de nuvarande kollektiva systemen.
Dagens unga är den mest individualistiska generationen någonsin, och även avsevärt mer materialistiskt orienterade än äldre grupper. Vänstersympatierna och stödet för de kollektiva systemen kombineras alltså med ett starkt fokus på den egna nyttan, en vilja till självförverkligande, karriär och ett ekonomiskt gott liv. Kombinationen av stark individualism och stöd för generösa kollektiva trygghetssystem är kännetecknande för Sverige, och mönstret är särskilt tydligt bland unga.
Det finns tecken på en renässans för vad som skulle kunna kallas traditionella värderingar – kärnfamiljen, trohet, bevara traditioner, respekt för äldre etc – bland unga. Dessa värderingar är idag starkare bland unga än bland medelålders, om än allra starkast bland de äldsta. Samtidigt är alltså vänstersympatierna starka bland unga.
Vad innebär det då för det stundande valet? Vi tror det finns anledning att vara pessimistisk. De politiska partierna har inte mycket att erbjuda de unga. De står tvärtom svarslösa inför många av de krav unga människor ställer på politiken.
Det politiska samtalet är mer värderingsfattigt än på mycket länge. Pragmatismen och den sociala ingen-jörskonsten förefaller vara den dominerande strategin för alla partier – minimal konfrontation är tidens politiska melodi.
Vi tror inte att unga människor egentligen efterfrågar en ideologisk debatt av traditionellt slag, intresset för gamla tiders ideologiska skiljelinjer är mycket svagt i yngre grupper. Däremot efterfrågas politiker och rörelser som vågar ta ställning, som drivs av tydliga värderingar, som gör skillnad på rätt och fel. Av detta finns mycket lite i svensk politik idag.
Istället tyder mycket på att partierna kommer att jaga eftertraktade ungdomsröster med helt andra medel. Den individualistiska och materialistiska generationen kan ju alltid lockas med än mer generösa förmåner från de system de i grunden stödjer. I brist på tydliga värderingar erbjuds ekonomiska värden.
Är det den roll vi vill se unga människor spela i politiken – fullmatade kravmaskiner, erbjudna allt mer generösa förmåner som tröst för de jobb som inte skapas och de värderingar ingen längre tar på allvar?
Här finns en stor utmaning för de politiska partierna. Och valet är inte långt borta.
JANERIK LARSSON
MARKUS UVELL
onsdag 1 februari 2006
Globaliseringen är en jättemöjlighet för Sverige.
Globaliseringen är en jättemöjlighet för Sverige. Genom att utnyttja möjligheterna att jobba globalt kan det skapas många nya jobb i Sverige. Men ur mitt perspektiv ser det ut som om många i Sverige är för passiva och bara ser problemen, men inte ens anar möjligheterna.´
Peter Fröman är VD för det Singaporebaserade företaget Sourcebynet (www. sourcebynet.com) som är ett leverantöroberoende ”sourcing”–bolag inom kakel, sten och trägolv.
Fröman har arbetat internationellt länge och ser med distans och viss skepsis på den attityd som möter en företagare i Sverige:
– Jag skulle aldrig vågat starta Sourcebynet i Sverige. I Sverige krävs man på skatt innan man fått in en krona i intäkt. LAS skapar helt orimliga risker och kostnader för företagsstartare. Risken är för stor, fallhöjden för hög i Sverige.
– Gör jag en felrekrytering här i Asien så kan man lösa det snabbt.
– Jag har många danska medarbetare. Den danska företagskulturen är mycket mera inriktad på handel, är mera pragmatisk än den svenska ”civilingenjörskulturen”.
– Jag tycker att Sverige tappat internationalismen. Det är svårt att få fram unga svenskar som vill kasta sig ut i världen för att jobba.
Ett annat område som engagerar Peter Fröman är utbildningens internationalisering:
– Sverige skulle behöva koppla alltmer högre ekonomutbildning till språk som kinesiska, hindi och bahasa.
Mötet med Peter Fröman och hans kollega Sigvar Kjellberg äger rum i Foshan, en stad i Guangdong i södra Kina. Centralorten i närheten heter Guangzhou men i praktiken är hela denna del av Kina en gigantisk storstad med ca 100 miljoner invånare. Det betyder bl a en enorm miljöförstöring. De företag som Sourcebynet köper in från har mycket skiftande kvalitet både vad gäller arbetsmiljö och yttre miljö. Guangdong är en mljömässig katastrof – men det är också området där alltmer av världens tillverkning äger rum (textil, elektronik etc etc).
Fröman har lång erfarenhet från Ikea, där han började arbeta 1983. Han arbetade under sina sista 7 år på Ikea med att bygga upp tradingverksamheten i Asien från först Hong Kong och sedan Singapore. Under börsbubblan började han bygga upp Sourcebynet. Kapitalförsörjningen har varit en tuff utmaning när börsbubblan väl spruckit men idag har företaget 150 leverantörer i 10 asiatiska länder. Leverantörerna övervakas av 12 uppköpskontor. Man har 19 kontor (USA, Australien, Europa). Omsättningen 2005 var närmare 65 miljoner USD.
– Vi är ett kunskapsföretag. Våra kunder är inte minst de företag som nu trängs hårt av multinationella kedjor. Dessa något mindre företag kan växa tack vare att vi kan pressa leverantörspriserna ungefär lika mycket som de stora drakarna kan göra.
– Vi kommer att utveckla vårt erbjudande till att omfatta också ett samarbete med designers.
Vi besöker en tillverkare av santitetsvaror, Korra, vars VD Jason Zhu stolt berättar om hur snabbt han – som är 33 år – lyckats bygga upp ett imponerande modernt företag.
Det finns många sådana framgångssagor i dagens Kina.
Publicerat i: Entreprenör nr 2 2006
Peter Fröman är VD för det Singaporebaserade företaget Sourcebynet (www. sourcebynet.com) som är ett leverantöroberoende ”sourcing”–bolag inom kakel, sten och trägolv.
Fröman har arbetat internationellt länge och ser med distans och viss skepsis på den attityd som möter en företagare i Sverige:
– Jag skulle aldrig vågat starta Sourcebynet i Sverige. I Sverige krävs man på skatt innan man fått in en krona i intäkt. LAS skapar helt orimliga risker och kostnader för företagsstartare. Risken är för stor, fallhöjden för hög i Sverige.
– Gör jag en felrekrytering här i Asien så kan man lösa det snabbt.
– Jag har många danska medarbetare. Den danska företagskulturen är mycket mera inriktad på handel, är mera pragmatisk än den svenska ”civilingenjörskulturen”.
– Jag tycker att Sverige tappat internationalismen. Det är svårt att få fram unga svenskar som vill kasta sig ut i världen för att jobba.
Ett annat område som engagerar Peter Fröman är utbildningens internationalisering:
– Sverige skulle behöva koppla alltmer högre ekonomutbildning till språk som kinesiska, hindi och bahasa.
Mötet med Peter Fröman och hans kollega Sigvar Kjellberg äger rum i Foshan, en stad i Guangdong i södra Kina. Centralorten i närheten heter Guangzhou men i praktiken är hela denna del av Kina en gigantisk storstad med ca 100 miljoner invånare. Det betyder bl a en enorm miljöförstöring. De företag som Sourcebynet köper in från har mycket skiftande kvalitet både vad gäller arbetsmiljö och yttre miljö. Guangdong är en mljömässig katastrof – men det är också området där alltmer av världens tillverkning äger rum (textil, elektronik etc etc).
Fröman har lång erfarenhet från Ikea, där han började arbeta 1983. Han arbetade under sina sista 7 år på Ikea med att bygga upp tradingverksamheten i Asien från först Hong Kong och sedan Singapore. Under börsbubblan började han bygga upp Sourcebynet. Kapitalförsörjningen har varit en tuff utmaning när börsbubblan väl spruckit men idag har företaget 150 leverantörer i 10 asiatiska länder. Leverantörerna övervakas av 12 uppköpskontor. Man har 19 kontor (USA, Australien, Europa). Omsättningen 2005 var närmare 65 miljoner USD.
– Vi är ett kunskapsföretag. Våra kunder är inte minst de företag som nu trängs hårt av multinationella kedjor. Dessa något mindre företag kan växa tack vare att vi kan pressa leverantörspriserna ungefär lika mycket som de stora drakarna kan göra.
– Vi kommer att utveckla vårt erbjudande till att omfatta också ett samarbete med designers.
Vi besöker en tillverkare av santitetsvaror, Korra, vars VD Jason Zhu stolt berättar om hur snabbt han – som är 33 år – lyckats bygga upp ett imponerande modernt företag.
Det finns många sådana framgångssagor i dagens Kina.
Publicerat i: Entreprenör nr 2 2006
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)