Relationen mellan pengar och politik i USA har varit ett hett ämne sedan republiken grundades - ja, även under tiden före dess. Oavsett vilka regleringar som lagstiftarna kommer fram till är det osannolikt att denna koppling skulle försvinna.
Det som krävs i en demokrati som den amerikanska är i stället transparens. Med transparensen följer en öppen debatt.
Matthew Continetti kom till Washington D C som en ung, entusiastisk republikansk aktivist. Men hans bok The K Street Gang (Doubleday, 2006) är ingen hyllning till det republikanska Washington D C utan tvärtom en penetrerande och högst avslöjande genomgång av den moraliska katastrof som drabbade republikanerna efter det stora segervalet 1994.
Huvudpersonerna i det dramat är den nu av otaliga åtal pressade tidigare mästerlobbyisten Jack Abramoff (1984 vald till ordförande för College Republicans), den kanske mest kände republikanske lobbyisten Grover Norquist (som hittills hållit sig utanför de åtal som haglat över Abramoff) och Tom DeLay, som i vanära tvingats lämna posten som majoritetsledare i representanthuset och som nu står åtalad i Texas för brott som har samband med Abramoffskandalen.
Continetti är fortfarande en anhängare av en begränsad statsmakt och det är med uppriktig avsky han skildrar hur lobbyisterna bakom "ideologiska" kulisser gött sig själva och sina intressen utan att ta minsta hänsyn vare sig till det politiska budskap de en gång stod för eller till vad som är bra för USA.
Demokraterna kommer givetvis inte heller undan Continettis massiva kritik, även om deras synder på grund av majoritetsförhållandena nu är av något äldre datum.
Continetti skriver om ett blomstrande, välmående Washington DC där alla politiker (och lobbyister) har ett gemensamt intresse: att hålla förmånerna flytande (keep the gravy flowing), hålla butiker och krogar öppna och göra dem som donerar pengar till politikerna (och som har lobbyisterna anställda) än rikare. Ju mer komplex lagstiftningen är, desto större är intresset från den rika och mäktiga att köpa
sig kunskap och tillgång till makten.
Continetti är ingalunda den ende som från en liberal utgångspunkt fördömt "big government conservatism". Det är en kritik som nu omfattas av allt fler och som inte minst riktar sig mot den sittande presidenten och hans administration.
Ledande företrädare för de konservativa (liberala) tankesmedjorna har gått till frontalangrepp mot Bushadministrationen. Att denna kritik inte har uppmärksammats nämnvärt utanför USA torde främst bero på att så mycket av omvärldens intresse ägnas åt USA:s utrikespolitik.
Det är givetvis i dessa dagar en uppmärksamhet som är högst begriplig, men det paradoxala är att det sannolikt är utveckligen i amerikansk inrikespolitik som kommer att avgöra nästa presidentval.
Om big government conservatism leder till att republikanerna tappar sitt starka ideologiska grepp i amerikansk politik så ligger det nära till hands att den ersätts av en populistisk rörelse inom det demokratiska partiet.
Alla paralleller med svensk politik är givetvis
ovidkommande i sammanhanget, men det ska onekligen bli intressant att försöka tolka utvärderingarna av valresultatet den 17 september ur ett snarlikt perspektiv - fast här i Sverige handlar det ju om attraktionskraften hos något mera traditionellt, nämligen big government socialism.
Publicerat i: Svenska Dagbladet (ledarsidan)
Visar inlägg med etikett Svenska Dagbladet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Svenska Dagbladet. Visa alla inlägg
söndag 23 juli 2006
måndag 25 oktober 2004
Annat var det förr
Den amerikanska presidentvalsdebatten har aldrig varit så hård, så polariserad et cetera. Så har det oupphörligen hävdats i svenska medier. Som en förklaring har ofta angetts av president Bush är så ”extrem” att detta har skapat den hårda polariseringen.
Under en långresa nyligen passade jag på att läsa Ron Chernows biografi Alexander Hamilton (The Penguin Press, 2004). Det är en lysande biografi över en ganska okänd politiker.
De flesta amerikaner vet att han var USA:s förste finansminister, att han var huvudförfattare till ett av USA:s viktigaste politiska dokument, The Federalist Papers, att han skapade den första amerikanska riksbanken och att han dödades i en duell.
Men det har inte tidigare funnits en brett upplagd biografi som har skildrat detta mycket märkliga politikeröde. Hamilton framstår som ett av USA:s riktigt stora politiska genier, vars verk i hög grad lever i dagens USA. Hans levnadsöde är i sig märkligt. Han var ett utomäktenskapligt barn som föddes under sämsta tänkbara sociala omständigheter på en ö i Västindien. Hans exceptionella intelligens gjorde dock att en köpman skickade honom till USA för att få utbildning. Hans briljans ledde till att han under det amerikanska frigörelsekriget blev general George Washingtons närmaste och mest oumbärliga medarbetare.
När Washington sedan blev USA:s första president blev Hamilton finansminister och regeringens i särklass viktigaste medlem. Hamilton önskade ett starkt, sammanhållet
USA. Han var motståndare till slaveriet. Han var anhängare av företagsamhet, handel och industri. Detta ledde till att han blev intensivt kontroversiell. Och – här kommer nu min poäng – läsningen av Chernows 800-sidiga biografi är utomordentligt rik på skildringar av den extrema polariseringen och intensiva hettan i amerikansk politik under det sena 1700-talet. Polariserad politik i USA är inte något som har uppfunnits av George W Bush.
Hamiltons främste motståndare var Thomas Jefferson, stor slavägare, motståndare till handel och industri, romantisk anhängare av den franska revolution som Hamilton såg med skräck och avsky på. Chernows tes är att Hamilton banade väg för den framgångsrika amerikanska marknadsekonomin genom att skapa dess förutsättningar: respekt för privategendom, ett fungerande legalt system, patentskydd och så vidare. 1804 dödade Aaron Burr, en av Hamiltons främsta politiska motståndare, Hamilton i en duell. Tala om polarisering ...
Under en långresa nyligen passade jag på att läsa Ron Chernows biografi Alexander Hamilton (The Penguin Press, 2004). Det är en lysande biografi över en ganska okänd politiker.
De flesta amerikaner vet att han var USA:s förste finansminister, att han var huvudförfattare till ett av USA:s viktigaste politiska dokument, The Federalist Papers, att han skapade den första amerikanska riksbanken och att han dödades i en duell.
Men det har inte tidigare funnits en brett upplagd biografi som har skildrat detta mycket märkliga politikeröde. Hamilton framstår som ett av USA:s riktigt stora politiska genier, vars verk i hög grad lever i dagens USA. Hans levnadsöde är i sig märkligt. Han var ett utomäktenskapligt barn som föddes under sämsta tänkbara sociala omständigheter på en ö i Västindien. Hans exceptionella intelligens gjorde dock att en köpman skickade honom till USA för att få utbildning. Hans briljans ledde till att han under det amerikanska frigörelsekriget blev general George Washingtons närmaste och mest oumbärliga medarbetare.
När Washington sedan blev USA:s första president blev Hamilton finansminister och regeringens i särklass viktigaste medlem. Hamilton önskade ett starkt, sammanhållet
USA. Han var motståndare till slaveriet. Han var anhängare av företagsamhet, handel och industri. Detta ledde till att han blev intensivt kontroversiell. Och – här kommer nu min poäng – läsningen av Chernows 800-sidiga biografi är utomordentligt rik på skildringar av den extrema polariseringen och intensiva hettan i amerikansk politik under det sena 1700-talet. Polariserad politik i USA är inte något som har uppfunnits av George W Bush.
Hamiltons främste motståndare var Thomas Jefferson, stor slavägare, motståndare till handel och industri, romantisk anhängare av den franska revolution som Hamilton såg med skräck och avsky på. Chernows tes är att Hamilton banade väg för den framgångsrika amerikanska marknadsekonomin genom att skapa dess förutsättningar: respekt för privategendom, ett fungerande legalt system, patentskydd och så vidare. 1804 dödade Aaron Burr, en av Hamiltons främsta politiska motståndare, Hamilton i en duell. Tala om polarisering ...
fredag 30 juli 2004
Klart NYT är vänster
Det finns knappast någon dagstidning i världen som har samma anseende som New York Times (NYT). För många, inte minst inom medierna, är det som står i NYT Sanningen. Trots ett antal skandaler på senare år kvarstår denna position. NYT:s digitala arkiv är en ovärderlig källa för många.
I oktober förra året tillsatte den nya tidningsledningen på NYT - den gamla fick gå efter skandalerna - en "public editor" med uppgift att helt fristående från redaktionen ta emot och besvara frågor från läsekretsen samt två gånger i månaden i tidningen kommentera hur väl NYT sköter sitt jobb.
Läsarombudsmannen, David Okrent, är en medieveteran som bl a varit chefredaktör för Life och arbetat stora amerikanska förlagshus.
Det är väl känt att redaktionen på NYT reagerat mycket negativt mot det uppdrag Okrent fått och mot hans kommentarer. Det är givetvis oerhört utmanande för en yrkeskår som anser sig vara "folkets ombudsmän", som inte ser sig själva som de makthavare de är, att plötsligt i den egna tidningen få sin roll och sin maktutövning granskad.
SvD har, om jag minns rätt, gjort ett sådant försök för länge sedan och DN har också en läsarombudsman. Men det uppdrag Okrent har och - inte minst - hans sätt att utöva det på skulle vara intressant att se en motsvarighet till i Sverige. Allra mest nytta skulle en svensk Okrent givetvis göra i SvT och Sveriges radio.
I söndags skrev Okrent sin krönika på temat "är NYT en vänstertidning?" Hans svar var: ja. Granskning ägnades inte tidningens politiska bevakning. Det ämnet ska han komma tillbaka till i höst när han kunnat följa bevakningen av presidentvalet. I stället var det kultur- och livsstilssidorna som ägnades särskild uppmärksamhet. Bevakningen visar sig i hög grad ägnas sådan kultur som anses motbjudande i större delen av USA men som går för sig i New York. Okrent gav även modebevakningen en släng; också den ägnar sig främst åt det mest extrema, det mest udda och avvikande. Bevakningen av frågan om homosexuella äktenskap (som Okrent själv är för) har snarare varit positiv kampanj än balanserad rapportering.
Det är utmärkt att David Okrent ser till att diskussionen om NYT förs öppet. Tidningen har internationellt genomslag och är en maktfaktor som behöver bevakas mer - inte mindre. Men det gäller generellt om media och mediamakten.
I oktober förra året tillsatte den nya tidningsledningen på NYT - den gamla fick gå efter skandalerna - en "public editor" med uppgift att helt fristående från redaktionen ta emot och besvara frågor från läsekretsen samt två gånger i månaden i tidningen kommentera hur väl NYT sköter sitt jobb.
Läsarombudsmannen, David Okrent, är en medieveteran som bl a varit chefredaktör för Life och arbetat stora amerikanska förlagshus.
Det är väl känt att redaktionen på NYT reagerat mycket negativt mot det uppdrag Okrent fått och mot hans kommentarer. Det är givetvis oerhört utmanande för en yrkeskår som anser sig vara "folkets ombudsmän", som inte ser sig själva som de makthavare de är, att plötsligt i den egna tidningen få sin roll och sin maktutövning granskad.
SvD har, om jag minns rätt, gjort ett sådant försök för länge sedan och DN har också en läsarombudsman. Men det uppdrag Okrent har och - inte minst - hans sätt att utöva det på skulle vara intressant att se en motsvarighet till i Sverige. Allra mest nytta skulle en svensk Okrent givetvis göra i SvT och Sveriges radio.
I söndags skrev Okrent sin krönika på temat "är NYT en vänstertidning?" Hans svar var: ja. Granskning ägnades inte tidningens politiska bevakning. Det ämnet ska han komma tillbaka till i höst när han kunnat följa bevakningen av presidentvalet. I stället var det kultur- och livsstilssidorna som ägnades särskild uppmärksamhet. Bevakningen visar sig i hög grad ägnas sådan kultur som anses motbjudande i större delen av USA men som går för sig i New York. Okrent gav även modebevakningen en släng; också den ägnar sig främst åt det mest extrema, det mest udda och avvikande. Bevakningen av frågan om homosexuella äktenskap (som Okrent själv är för) har snarare varit positiv kampanj än balanserad rapportering.
Det är utmärkt att David Okrent ser till att diskussionen om NYT förs öppet. Tidningen har internationellt genomslag och är en maktfaktor som behöver bevakas mer - inte mindre. Men det gäller generellt om media och mediamakten.
söndag 13 juni 2004
Det krigas även i Washington
Richard A. Clarkes bok ”Against All Enemies” (FREE Press, 2004) väckte mycket stor uppmärksamhet när den publicerades. Detta eftersom angreppet mot president Bushs anti-terrorism-politik var så skärpt och kom från en man som arbetat med dessa frågor i Vita huset under både demokratiska och republikanska presidenter.
Bob Woodwards bok ”Plan of Attack” (Simon & Schuster, 2004) som publicerades i samma veva väckte inte riktigt samma uppmärksamhet, eftersom den inte är en polemisk traktat utan en reportagebok.
Clarke driver mycket envetet tesen att Saddam Husseins regim inte hade någon koppling till den extrema muslimska terrorism som förknippas med 11 september 2001. Nästa steg i resonemanget är att Bush-regimen genom att blanda samman Irak med terrorismen skapat sämsta tänkbara läge: USA har mist sympatier i Mellanöstern, al-Qaida har vunnit ökat gehör. Usama bin Laden har stärkts av USAs och Storbritanniens fokusering på Irak.
Clarke medger att Saddam Hussein var en vidrig diktator som i sig väl förtjänade att avlägsnas från makten. Men nu skedde det vid en tidpunkt och ett sätt som försvagat USAs långsiktiga målsättning: att krossa den extrema muslimska terrorismen och Usama bin Laden. Detta är i korthet den berättelse som möter läsaren av bokens 300 sidor.
Det finns ett annat perspektiv på ”Against All Enemies”, nämligen ”inbördeskrigen” mellan byråkratierna i Washington DC. Kampen mellan dessa maktcentrum har givetvis alltid någon saklig grund, men den kan vara tunn. Lika viktigt är det med personkemi, maktsträvanden, önskan om karriär och ideologi, även om jag tror att just den förklaringen är betydligt överdriven.
Om man läser Clarkes bok med bara detta perspektiv blir den oerhört avslöjande. Clarke är nämligen ingen stor tänkare, ingen insiktsfull analytiker utan just en byråkrat med starka maktambitioner. Givetvis uppfylld av en önskan att göra det rätta, men i lika hög grad besatt av att ha makt, att styra. Han kämpar för olika omorganisationer i byråkratiernas Washington och motsätter sig med samma frustande energi förändringar som skulle leda till att hans egen roll försvagades.
Det finns i sig ingen anmärkningsvärt i detta. Läser man t ex om D-dagen finner man mycket om byråkratiers och vapenslags kamp mot varandra. Lyckligtvis klarade man av att åstadkomma det önskade slutresultatet – Hitlerimperiets fall – men ansträngningarna att nå dit präglades av stora spänningar och byråkratiskt maktspel.
En slutsats är att medborgarna har ett intresse av att ge politiker och byråkratier så tydliga och så väl definierade uppdrag som möjligt. Ju otydligare målet, desto större risk för att vägen dit präglas av ett maktspel som kan göra att målet kommer i andra hand.
Om så skett i fallet Irak kommer framtidens historiker att avgöra. Jurysammanträdet pågår även efter Clarkes tempramentsfulla inlägg.
Bob Woodwards bok ”Plan of Attack” (Simon & Schuster, 2004) som publicerades i samma veva väckte inte riktigt samma uppmärksamhet, eftersom den inte är en polemisk traktat utan en reportagebok.
Clarke driver mycket envetet tesen att Saddam Husseins regim inte hade någon koppling till den extrema muslimska terrorism som förknippas med 11 september 2001. Nästa steg i resonemanget är att Bush-regimen genom att blanda samman Irak med terrorismen skapat sämsta tänkbara läge: USA har mist sympatier i Mellanöstern, al-Qaida har vunnit ökat gehör. Usama bin Laden har stärkts av USAs och Storbritanniens fokusering på Irak.
Clarke medger att Saddam Hussein var en vidrig diktator som i sig väl förtjänade att avlägsnas från makten. Men nu skedde det vid en tidpunkt och ett sätt som försvagat USAs långsiktiga målsättning: att krossa den extrema muslimska terrorismen och Usama bin Laden. Detta är i korthet den berättelse som möter läsaren av bokens 300 sidor.
Det finns ett annat perspektiv på ”Against All Enemies”, nämligen ”inbördeskrigen” mellan byråkratierna i Washington DC. Kampen mellan dessa maktcentrum har givetvis alltid någon saklig grund, men den kan vara tunn. Lika viktigt är det med personkemi, maktsträvanden, önskan om karriär och ideologi, även om jag tror att just den förklaringen är betydligt överdriven.
Om man läser Clarkes bok med bara detta perspektiv blir den oerhört avslöjande. Clarke är nämligen ingen stor tänkare, ingen insiktsfull analytiker utan just en byråkrat med starka maktambitioner. Givetvis uppfylld av en önskan att göra det rätta, men i lika hög grad besatt av att ha makt, att styra. Han kämpar för olika omorganisationer i byråkratiernas Washington och motsätter sig med samma frustande energi förändringar som skulle leda till att hans egen roll försvagades.
Det finns i sig ingen anmärkningsvärt i detta. Läser man t ex om D-dagen finner man mycket om byråkratiers och vapenslags kamp mot varandra. Lyckligtvis klarade man av att åstadkomma det önskade slutresultatet – Hitlerimperiets fall – men ansträngningarna att nå dit präglades av stora spänningar och byråkratiskt maktspel.
En slutsats är att medborgarna har ett intresse av att ge politiker och byråkratier så tydliga och så väl definierade uppdrag som möjligt. Ju otydligare målet, desto större risk för att vägen dit präglas av ett maktspel som kan göra att målet kommer i andra hand.
Om så skett i fallet Irak kommer framtidens historiker att avgöra. Jurysammanträdet pågår även efter Clarkes tempramentsfulla inlägg.
måndag 24 februari 2003
Var glad, vi har faktiskt vunnit!
1968 stod du på den röda, romantiska revolutionens barrikad. Trettio år senare blickade du tillbaka. Marcuse bortglömd. Järnridån borta. Sovjet borta. Kommunism ett dött begrepp. Reagan och Thatcher de senaste tjugo årens stora politiska ledare. Skattesänkningar, privatiseringar, fri företagsamhet, frihandel, - tidens nyckelord. Clinton och Blair fortsatte företrädarnas väg. Sverige EU-land. Valutaregleringen inte ens ett minne. Företagare är tidens hjältar, börskurserna har gått uppåt i ett decennium, pensionssystemet delprivatiseras. Timbro och Ratioinstitutet brett respekterade delar av den intellektuella samhällsdebatten. Sverige har många miljardärer som förtjänat sin förmögenhet på företagande.
Blir du dyster eller glad? Mats Johansson ( 15 febr) tycks tro att du jublar över att du erövrat en mystisk, tidigare okänd "central zon".
Det finns inte en central zon - annat än möjligtvis i ishockey. Näringslivets idémässiga återkomst på 90-talet handlade i hög grad om en internationell "central zon". Man kan inte avgränsa Sverige så att man förleds tro att några få socialdemokratiska politruker kan kontrollera värderingarna i samhället.
Bo Rothstein har kanske helt rätt om politiseringen av forskningen . Det finns mycket goda skäl för en fortsatt kamp för ett liberalt Sverige. Men man ska inte inbilla sig att det är "samma gamla kamp". Idékonkurrensen finns kvar, det finns ingen stark socialistisk idédebatt. Enpartistaten är i sig en överspelad föreställning i ett läge där nationalstaten blivit alltmer överspelad.
Det finns ingen som har kontroll över någon central zon i Sverige. Oliktänkandet frodas, även inom socialdemokratin (se bara på eurodebatten). Det samförstånd som finns handlar mest om liberalism, öppenhet, mångfald. Historien är inte slut och det finns ingen som helst anledning att förfalla till pessimism. Inte ens om näringslivets önskan att stödja nytänkande. Centrum för rättvisa, landets nyaste tankesmedja, är i huvudsak finansierad av privata medel från ledande företagare.
Blir du dyster eller glad? Mats Johansson ( 15 febr) tycks tro att du jublar över att du erövrat en mystisk, tidigare okänd "central zon".
Det finns inte en central zon - annat än möjligtvis i ishockey. Näringslivets idémässiga återkomst på 90-talet handlade i hög grad om en internationell "central zon". Man kan inte avgränsa Sverige så att man förleds tro att några få socialdemokratiska politruker kan kontrollera värderingarna i samhället.
Bo Rothstein har kanske helt rätt om politiseringen av forskningen . Det finns mycket goda skäl för en fortsatt kamp för ett liberalt Sverige. Men man ska inte inbilla sig att det är "samma gamla kamp". Idékonkurrensen finns kvar, det finns ingen stark socialistisk idédebatt. Enpartistaten är i sig en överspelad föreställning i ett läge där nationalstaten blivit alltmer överspelad.
Det finns ingen som har kontroll över någon central zon i Sverige. Oliktänkandet frodas, även inom socialdemokratin (se bara på eurodebatten). Det samförstånd som finns handlar mest om liberalism, öppenhet, mångfald. Historien är inte slut och det finns ingen som helst anledning att förfalla till pessimism. Inte ens om näringslivets önskan att stödja nytänkande. Centrum för rättvisa, landets nyaste tankesmedja, är i huvudsak finansierad av privata medel från ledande företagare.
torsdag 3 oktober 2002
Den globala pessimismens allians
En fråga om framtidsretro
När Attacrörelsen lanserades i Sverige omfamnades den av "alla". Kanske var det mest en smart taktik som syftade till att neutralisera en del av kritiken mot "globalisering". Men Attac är inte en isolerad företeelse utan blott en liten del av den globala pessimism som kanske är på väg mot en ny, just nu oanad högkonjunktur, inte minst när börskurserna störtdyker och etablerade makthavare - både företagsledare och politiker - upplever sjunkande förtroende i opinionsmätningarna. Den globala pessimismen har prominenta företrädare både till höger och vänster. Här finns en mycket fast och tydlig länk som exempelvis har analyserats och beskrivits väl av Charles Leadbeater i den nyutkomna boken Up the Down Escalator - Why the Global Pessimists are Wrong. Han är rådgivare till regeringen Blair, knuten till tankesmedjan Demos och engagerad som rådgivare också av en del företag. Han har tidigare arbetat bland annat som Tokyokorrespondent för Financial Times.
När man i svensk, dansk och annan europeisk debatt resonerar kring "invandrarmotstånd" framträder ofta just denna höger-/vänsterallians tydligt, även om de som ger uttryck för åsikterna oftast vägrar att se sambandet. I svensk debatt diskuteras hur man ska få fart på tillväxten. Det har förts fram rader av intressanta förslag. Men jag tror att det finns en stor risk att alla kloka politiska förslag - även om de skulle förverkligas - ger dåliga resultat framöver, om de inte kombineras med en målmedveten diskussion som siktar mot att formulera en tillväxtoptimistisk framtidsbild. De krafter som i dag finns inom teknologi, vetenskap, politik och kultur framöver kommer att ge många miljoner människor mer kontroll, mer valfrihet och fler skäl för hopp om förbättrade liv.
Pessimisternas allians bygger enligt Leadbeater på sex teman:
1. Homogenitet. Globaliseringen gör att allt blir MTV, Disney, McDonalds och Gap.
2. Globaliseringen är antidemokratisk. Den representativa demokratin äts upp av andra krafter som t ex storföretag.
3. Konsumtionskulturens maktövertagande fördriver mänskliga värden som borde bevaras.
4. Misstro mot teknologi. Både extrem vänster och höger förenas i aversionen mot det nya.
5. Kulten kring det organiska tänkandet, naturdyrkan. Också här möts vänster och höger.
6. Vården av det autentiska. Leadbeater pekar på hur det falska medvetande som Marx talade om nu förenar höger och vänster i pessimismens allians. I den svenska debatten har den pessimistiska alliansens argument lätt att få gehör. Att en tillväxtoptimism inte är förenlig med tanken att allt ska förbli som det varit kan tyckas självklart, men trots det undviker de ledande politiska partierna och deras företrädare oftast att ta debatten med pessimistalliansen.
Kanske beror detta på en oro över egen svag trovärdighet? Men i så fall är det andra aktörer i samhällsdebatten - medier, vetenskap etc - som måste engagera sig om vi inte ska hamna i en självuppfyllande pessimism. Det är nämligen just det som är faran med pessimismen: att den blir självuppfyllande. För ungefär 30 år sedan gjorde professor Tor Ragnar Gerholm i boken Futurum exaktum upp med dåtidens pessimistiska världsbild. Den renhållningsinsatsen tycks ständigt aktuell. Man kan nog påstå att den är minst lika väsentlig i dag när den pessimistiska alliansen är global, välordnad och oroande effektiv.
När Attacrörelsen lanserades i Sverige omfamnades den av "alla". Kanske var det mest en smart taktik som syftade till att neutralisera en del av kritiken mot "globalisering". Men Attac är inte en isolerad företeelse utan blott en liten del av den globala pessimism som kanske är på väg mot en ny, just nu oanad högkonjunktur, inte minst när börskurserna störtdyker och etablerade makthavare - både företagsledare och politiker - upplever sjunkande förtroende i opinionsmätningarna. Den globala pessimismen har prominenta företrädare både till höger och vänster. Här finns en mycket fast och tydlig länk som exempelvis har analyserats och beskrivits väl av Charles Leadbeater i den nyutkomna boken Up the Down Escalator - Why the Global Pessimists are Wrong. Han är rådgivare till regeringen Blair, knuten till tankesmedjan Demos och engagerad som rådgivare också av en del företag. Han har tidigare arbetat bland annat som Tokyokorrespondent för Financial Times.
När man i svensk, dansk och annan europeisk debatt resonerar kring "invandrarmotstånd" framträder ofta just denna höger-/vänsterallians tydligt, även om de som ger uttryck för åsikterna oftast vägrar att se sambandet. I svensk debatt diskuteras hur man ska få fart på tillväxten. Det har förts fram rader av intressanta förslag. Men jag tror att det finns en stor risk att alla kloka politiska förslag - även om de skulle förverkligas - ger dåliga resultat framöver, om de inte kombineras med en målmedveten diskussion som siktar mot att formulera en tillväxtoptimistisk framtidsbild. De krafter som i dag finns inom teknologi, vetenskap, politik och kultur framöver kommer att ge många miljoner människor mer kontroll, mer valfrihet och fler skäl för hopp om förbättrade liv.
Pessimisternas allians bygger enligt Leadbeater på sex teman:
1. Homogenitet. Globaliseringen gör att allt blir MTV, Disney, McDonalds och Gap.
2. Globaliseringen är antidemokratisk. Den representativa demokratin äts upp av andra krafter som t ex storföretag.
3. Konsumtionskulturens maktövertagande fördriver mänskliga värden som borde bevaras.
4. Misstro mot teknologi. Både extrem vänster och höger förenas i aversionen mot det nya.
5. Kulten kring det organiska tänkandet, naturdyrkan. Också här möts vänster och höger.
6. Vården av det autentiska. Leadbeater pekar på hur det falska medvetande som Marx talade om nu förenar höger och vänster i pessimismens allians. I den svenska debatten har den pessimistiska alliansens argument lätt att få gehör. Att en tillväxtoptimism inte är förenlig med tanken att allt ska förbli som det varit kan tyckas självklart, men trots det undviker de ledande politiska partierna och deras företrädare oftast att ta debatten med pessimistalliansen.
Kanske beror detta på en oro över egen svag trovärdighet? Men i så fall är det andra aktörer i samhällsdebatten - medier, vetenskap etc - som måste engagera sig om vi inte ska hamna i en självuppfyllande pessimism. Det är nämligen just det som är faran med pessimismen: att den blir självuppfyllande. För ungefär 30 år sedan gjorde professor Tor Ragnar Gerholm i boken Futurum exaktum upp med dåtidens pessimistiska världsbild. Den renhållningsinsatsen tycks ständigt aktuell. Man kan nog påstå att den är minst lika väsentlig i dag när den pessimistiska alliansen är global, välordnad och oroande effektiv.
fredag 16 augusti 2002
Varför hatar människor Amerika?
Redan på kvällen den 11 september förra året sände BBC ett efteråt oerhört omdebatterat program där en rad amerikahatande intellektuella utvecklade temat att "Amerika har sig självt att skylla". Detta tema har även förekommit i viss svensk debatt, men i förbluffande ringa utsträckning. Det kanske beror på att Göran Persson har varit så benhård i sitt avvisande av tankegången. Men har en statsminister så stort inflytande över kultursidornas vänsterdebatt?
Nyligen utkom en bok som har alla förutsättningar att bli en amerikahatarnas bibel: Why Do People Hate America? Författare är journalisten Ziauddin Sardar (känd från New Statesman) och Merryl Wyn Davies, en antropolog som bl a har skrivit mycket om islam och bilden av islam i väst.
Boken är förrädiskt upplagd. Den baserar sig i hög utsträckning på kufiska amerikanska akademikers studier och uttalanden, och ger därigenom ett "förtroendeingivande" intryck. Den pläderar inte för hat mot Amerika, men är i sin helhet ägnad temat "Amerika har sig självt att skylla".
Boken säger sig inte syfta till ett fortsatt Amerikahat, men propagerar i praktiken för ett sådant, eftersom de kriterier som ställs upp för den situation då man inte skulle hata Amerika i praktiken är ouppnåbara. Huvudkriteriet baseras på den för boken genomgående sammanblandningen av vad Amerika står för ("Amerika" som en samling ideal) och USA-företags och olika USA-regeringars påstådda eller inbillade åtgärder i olika avseenden.
För en person med nykter analys av frågeställningen är svaret på frågan varför folk hatar Amerika ganska enkelt: det beror i allt väsentligt på en falsk verklighetsbild, på den typ av falsk bevisföring som den här boken excellerar i. Man kan älska Amerika (Amerika som ideologi, USA som vitalt, dynamiskt, ständigt föränderligt samhälle) utan att för den skull ställa upp bakom t ex Bushadministrationens jordbruks- eller handelspolitik. Men den sortens analys är Sardar/Davies helt främmande för.
Som många kulturskribenter är de okunniga om ekonomiska samband. Men ekonomin är ändå huvudangreppspunkt nr 1: USA styr IMF, Världsbanken och UNDP - de globaliserade amerikanska företagens sammansvärjning för att utplundra resten av världen. Författarna har inte ens upptäckt den mest elementära förutsättningen för internationell handel: att båda parter vinner, att det skapas en ökad köpkraft hos dem som handlar med varandra.
I övrigt är boken fylld av beskrivningar av Amerika som "hypermakten" och dess "kosmologiska" roll som hot mot allt levande. Många av resonemangen är baserade på filmer och tv-serier och är värda att läsa. Men när man når fram till slutsatsen att det finns något "som måste hatas i Amerikas själva natur" och att "Amerikas myter utgör en livshotande fara för resten av världen" tar åtminstone jag mig för pannan.
Den stora amerikanska makten innebär ett betydande imageproblem för USA. Council on Foreign Relations presenterade nyligen en kritisk rapport om Bushadministrationens misslyckande med att förklara och försvara
USA:s politik och åtgärder. USA må vara framgångsrikt att sälja filmer och TV-program, men det betyder inte att man den vägen förklarar vad Amerika står för (en uppgift för akademiker, journalister, etc) eller vad USA:s regering tycker i olika frågor (en uppgift för administrationen och dess organ).
Snart är det ett år efter den 11 september. Envar kan ställa sig frågan: vad har jag gjort för att påverka de tecken på Amerikahat som jag märker?
Nyligen utkom en bok som har alla förutsättningar att bli en amerikahatarnas bibel: Why Do People Hate America? Författare är journalisten Ziauddin Sardar (känd från New Statesman) och Merryl Wyn Davies, en antropolog som bl a har skrivit mycket om islam och bilden av islam i väst.
Boken är förrädiskt upplagd. Den baserar sig i hög utsträckning på kufiska amerikanska akademikers studier och uttalanden, och ger därigenom ett "förtroendeingivande" intryck. Den pläderar inte för hat mot Amerika, men är i sin helhet ägnad temat "Amerika har sig självt att skylla".
Boken säger sig inte syfta till ett fortsatt Amerikahat, men propagerar i praktiken för ett sådant, eftersom de kriterier som ställs upp för den situation då man inte skulle hata Amerika i praktiken är ouppnåbara. Huvudkriteriet baseras på den för boken genomgående sammanblandningen av vad Amerika står för ("Amerika" som en samling ideal) och USA-företags och olika USA-regeringars påstådda eller inbillade åtgärder i olika avseenden.
För en person med nykter analys av frågeställningen är svaret på frågan varför folk hatar Amerika ganska enkelt: det beror i allt väsentligt på en falsk verklighetsbild, på den typ av falsk bevisföring som den här boken excellerar i. Man kan älska Amerika (Amerika som ideologi, USA som vitalt, dynamiskt, ständigt föränderligt samhälle) utan att för den skull ställa upp bakom t ex Bushadministrationens jordbruks- eller handelspolitik. Men den sortens analys är Sardar/Davies helt främmande för.
Som många kulturskribenter är de okunniga om ekonomiska samband. Men ekonomin är ändå huvudangreppspunkt nr 1: USA styr IMF, Världsbanken och UNDP - de globaliserade amerikanska företagens sammansvärjning för att utplundra resten av världen. Författarna har inte ens upptäckt den mest elementära förutsättningen för internationell handel: att båda parter vinner, att det skapas en ökad köpkraft hos dem som handlar med varandra.
I övrigt är boken fylld av beskrivningar av Amerika som "hypermakten" och dess "kosmologiska" roll som hot mot allt levande. Många av resonemangen är baserade på filmer och tv-serier och är värda att läsa. Men när man når fram till slutsatsen att det finns något "som måste hatas i Amerikas själva natur" och att "Amerikas myter utgör en livshotande fara för resten av världen" tar åtminstone jag mig för pannan.
Den stora amerikanska makten innebär ett betydande imageproblem för USA. Council on Foreign Relations presenterade nyligen en kritisk rapport om Bushadministrationens misslyckande med att förklara och försvara
USA:s politik och åtgärder. USA må vara framgångsrikt att sälja filmer och TV-program, men det betyder inte att man den vägen förklarar vad Amerika står för (en uppgift för akademiker, journalister, etc) eller vad USA:s regering tycker i olika frågor (en uppgift för administrationen och dess organ).
Snart är det ett år efter den 11 september. Envar kan ställa sig frågan: vad har jag gjort för att påverka de tecken på Amerikahat som jag märker?
fredag 2 februari 2001
Attacrörelsen saknar idealism
AKTUELLA FRÅGOR: AttacröreIsens framväxt har skapat en "-68- nostalgi". Men risken är stor att rörelsen har en inriktning mot protektionism, regleringar, övertro på statens förmåga samt misstro mot individ och internationalism. Det skriver Janerik Larsson, delägare i PR-företaget Kreab och tidigare bl a informationschef på Kinnevik och SAF.
Den starka, ungdomliga revoltkänsla som präglade 1968 handlade först och främst om frihet och individualism, om att riva konventioners och hierarkiers förtryck. Det var att riva för att få ljus och luft.
Jag var 24 år 1968 och följde i Lund det som hände med intresse och en hel del positivt engagemang. Men jag förblev liberal. Det snabbt alltmer konstifika marxistiska testuggandet tror jag berörde en mycket liten del av det som bar fram "-68". Men det är kanske mest det man nu minns. Somliga testuggare finns idag inom s/v/mp, andra har distanserat sig rejält. Hur som helst finns det många medelålders och äldre opinionsbildare som har tagit avstamp i "-68". När man följer inte minst v/mp-delen av dagens "vänster" (eller vad den nu skall kallas) så märker man att det inte handlar om att "öppna dörrar" (som 1968) utan om att stänga dörrar. Det är nej till det mesta, inte minst till frihet och individualism. Det är historielöshet och grötmyndig kollektivism uppblandadt med nostalgi.
Per Åhlström, en klok socialdemokrat, skrev i Aftonbladet de 26 januari om denna "rörelse": "De drömmer sig tillbaka till ett paradis som aldrig funnits. De vet vad de är emot, men saknar svar på frågan om vilka beslut som skulle förhindrat krisen och på frågan om vad man skall göra åt dess följder. Och i den mån de har svar, så är de i bästa fall verkningslösa. I värsta fall motverkar de sitt syfte."
Att grånade 68:or nu söker sig till Attac tror jag inte man skall övervärdera. En ytterligare sekund i strålkastarljuset vill vi väl alla ha. Handelsminister Leif Pagrotsky har valt en mera hållbar linje: att förklara för den förvirrade samling som "står bakom" Attac att ökad frihandel är bäst för de fattiga länderna. Frihandeln är det stora, centrala framtidsprojektet för hela världen. Det är på den vägen som i-ländernas negativa demografiska kurvor kan hanteras: genom att hela världen växer och blir rikare.
Men jag tror att Sydsvenskan ställer en intressant fråga när man nu inlett en debatt om "åter till -68?". Faran är enligt min mening stor att vi kommer att se en sådan "återgång" men att den kommer att kännetecknas av de stängda dörrarnas politik. D v s något helt annat än det bästa som det riktiga 1968 stod för.
Protektionism, regleringar, övertro på statens förmåga, misstro mot individ och internationalism - ja, det är sådant jag ser växa sig starkare både i Sverige och i resten av i-världen. 80- och 90-talens liberala, ekonomiska "revolution" med avreglering, kreativitetsexplosion och IT-erans första omvälvande fas har skapat förutsättningar för att allmänheten skall dra helt felaktiga slutsatser av vart man nu kan och bör gå. Läget idag liknar decenniet före 1968, med dess känsla av att man inte längre behövde bekymra sig om ekonomins fundamenta. Låt oss inte göra om gamla misstag i tron att utopism eller detaljregleringar denna gång skulle leda till bättre resultat.
Åhlström skrev i sin uppgörelse med s-nostalgikerna (och dessa är ju än värre i v och mp) att Sveriges kris inleddes den dag svenska folket trodde att dess välfärd kunde kopplas loss från omvärldens. Orsaken till Sveriges problem då - och en ständigt potentiell fara - är inte att vi i för hög grad anpassat oss till den globaliserade ekonomin utan att vi anpassar oss för sent.
Nu börjar det väckas allt starkare krav på att den gamla, djupt felaktiga politiken skall återupplivas. En trendkänslig och försvagad s-ledning kommer knappast på egen hand att klara av denna anstormning som ju omfattar en del av den egna riksdagsgruppen.
Jag tror att den centrala frågan för den liberalism som nu hotas från olika håll är att förklara hur i grunden solidarisk den är och vilka hot mot medmänsklighet och solidaritet som finns i den antiliberala våg som vi redan sett början på. Nu är det av yttersta vikt att den liberala debatten får en nystart! Här kommer också kloka socialdemokrater att göra en viktig insats. Jag tror på en bred liberal allians och en renässans nu när hoten snabbt kommer att bli alltmer uppenbara.
Den starka, ungdomliga revoltkänsla som präglade 1968 handlade först och främst om frihet och individualism, om att riva konventioners och hierarkiers förtryck. Det var att riva för att få ljus och luft.
Jag var 24 år 1968 och följde i Lund det som hände med intresse och en hel del positivt engagemang. Men jag förblev liberal. Det snabbt alltmer konstifika marxistiska testuggandet tror jag berörde en mycket liten del av det som bar fram "-68". Men det är kanske mest det man nu minns. Somliga testuggare finns idag inom s/v/mp, andra har distanserat sig rejält. Hur som helst finns det många medelålders och äldre opinionsbildare som har tagit avstamp i "-68". När man följer inte minst v/mp-delen av dagens "vänster" (eller vad den nu skall kallas) så märker man att det inte handlar om att "öppna dörrar" (som 1968) utan om att stänga dörrar. Det är nej till det mesta, inte minst till frihet och individualism. Det är historielöshet och grötmyndig kollektivism uppblandadt med nostalgi.
Per Åhlström, en klok socialdemokrat, skrev i Aftonbladet de 26 januari om denna "rörelse": "De drömmer sig tillbaka till ett paradis som aldrig funnits. De vet vad de är emot, men saknar svar på frågan om vilka beslut som skulle förhindrat krisen och på frågan om vad man skall göra åt dess följder. Och i den mån de har svar, så är de i bästa fall verkningslösa. I värsta fall motverkar de sitt syfte."
Att grånade 68:or nu söker sig till Attac tror jag inte man skall övervärdera. En ytterligare sekund i strålkastarljuset vill vi väl alla ha. Handelsminister Leif Pagrotsky har valt en mera hållbar linje: att förklara för den förvirrade samling som "står bakom" Attac att ökad frihandel är bäst för de fattiga länderna. Frihandeln är det stora, centrala framtidsprojektet för hela världen. Det är på den vägen som i-ländernas negativa demografiska kurvor kan hanteras: genom att hela världen växer och blir rikare.
Men jag tror att Sydsvenskan ställer en intressant fråga när man nu inlett en debatt om "åter till -68?". Faran är enligt min mening stor att vi kommer att se en sådan "återgång" men att den kommer att kännetecknas av de stängda dörrarnas politik. D v s något helt annat än det bästa som det riktiga 1968 stod för.
Protektionism, regleringar, övertro på statens förmåga, misstro mot individ och internationalism - ja, det är sådant jag ser växa sig starkare både i Sverige och i resten av i-världen. 80- och 90-talens liberala, ekonomiska "revolution" med avreglering, kreativitetsexplosion och IT-erans första omvälvande fas har skapat förutsättningar för att allmänheten skall dra helt felaktiga slutsatser av vart man nu kan och bör gå. Läget idag liknar decenniet före 1968, med dess känsla av att man inte längre behövde bekymra sig om ekonomins fundamenta. Låt oss inte göra om gamla misstag i tron att utopism eller detaljregleringar denna gång skulle leda till bättre resultat.
Åhlström skrev i sin uppgörelse med s-nostalgikerna (och dessa är ju än värre i v och mp) att Sveriges kris inleddes den dag svenska folket trodde att dess välfärd kunde kopplas loss från omvärldens. Orsaken till Sveriges problem då - och en ständigt potentiell fara - är inte att vi i för hög grad anpassat oss till den globaliserade ekonomin utan att vi anpassar oss för sent.
Nu börjar det väckas allt starkare krav på att den gamla, djupt felaktiga politiken skall återupplivas. En trendkänslig och försvagad s-ledning kommer knappast på egen hand att klara av denna anstormning som ju omfattar en del av den egna riksdagsgruppen.
Jag tror att den centrala frågan för den liberalism som nu hotas från olika håll är att förklara hur i grunden solidarisk den är och vilka hot mot medmänsklighet och solidaritet som finns i den antiliberala våg som vi redan sett början på. Nu är det av yttersta vikt att den liberala debatten får en nystart! Här kommer också kloka socialdemokrater att göra en viktig insats. Jag tror på en bred liberal allians och en renässans nu när hoten snabbt kommer att bli alltmer uppenbara.
tisdag 28 november 2000
Varning för intressegrupperna
Den vitala amerikanska demokratin erbjuder många intressanta aspekter. Ett fenomen är den rika flora av lokala eller delstatliga folkomröstningar som florerar sedan slutet av 7-talet. Den mest berömda av alla amerikanska folkomröstningar förblir Proposition 13 i Kalifornien 1978, som innebar att väljarna gjorde revolt mot systemet för fastighetsskatteuttaget och satte stopp för politikernas möjlighet att disponera skattebetalarnas medel.
Mot alla förutsägelser ville nu en majoritet av de kaliforniska väljarna luckra upp Proposition 13 genom att säga ja till ett förslag som ska innebära att det nu blir lättare att finansiera skolsystemet. Den vitt spridda oron över sönderfallande skolor och överfyllda klassrum blev utslagsgivande.
Anhängarna har inkluderat många förmögna företagare från Silicon Valley som ser sina företags behov av välutbildade medarbetare.
Howard Jarvis Taxpayers Association bekämpade förslaget med argumentet att nu kommer skatterna att höjas igen.
I San Francisco träffade jag kort före valet den politiske journalisten Peter Schrag, under lång tid politisk redaktör för Sacramento Bee, dagstidningen i den kaliforniska huvudstaden. Schrag har skrivit boken Paradise Lost - California's Experience, America's Future som är en kritisk genomgång av det kaliforniska folkomröstningssystem som trots att det tillkom i början av 1900-talet använts främst från och med 1978. Olika intressegrupper har fört upp sina frågor till folkomröstning för att därigenom kringgå den representativa demokratin.
Washington Posts politiske kommentator David S Broder utkom i början av året med boken Democracy Derailed - Initiative Campaigns and the Power of Money. Broder är mycket oroad över den ökande användningen av direktdemokrati. Han menar att den representativa demokratin och därmed förmågan till politiskt ledarskap undermineras på ett förödande sätt.
Om man ser ut över valdagens USA är det intressant och imponerande att studera i hur hög utsträckning folkomröstningar förekommer och får intressanta resultat. Intressantast i Kalifornien var nog segern för Proposition 36 som kräver behandling i stället för fängelsestraff för de som grips för innehav av narkotika.
Detta är en stor framgång för den s k narkotikaliberala falangen. Kritiken mot narkotikakriget
är mycket intensiv i USA och även ett antal andra folkomröstningar innebär ett klart nederlag för den opinion som kräver drakoniska fängelsestraff för innehav av narkotika.
Tråkigast i Kalifornien var nederlaget för Proposition 38 som skulle inneburit införande av skolpeng. Lärarnas fackföreningar bekämpade också denna gång framgångsrikt den möjlighet till ett bättre fungerande skolsystem som skolpengen innebär.
Broder är rädd för att den direkta demokratin ska utvecklas vidare nu när IT-tekniken skapar möjligheter att utföra folkomröstningar via nätet. Jag är övertygad om motsatsen - att detta innebär möjligheter till en demokratisk vitalisering.
För Sverige med sin stela representativa demokrati och sin skräck både för personval och folkomröstningar utgör det demokratiskt vitala USA ett intressant studieobjekt och föredöme.
Mot alla förutsägelser ville nu en majoritet av de kaliforniska väljarna luckra upp Proposition 13 genom att säga ja till ett förslag som ska innebära att det nu blir lättare att finansiera skolsystemet. Den vitt spridda oron över sönderfallande skolor och överfyllda klassrum blev utslagsgivande.
Anhängarna har inkluderat många förmögna företagare från Silicon Valley som ser sina företags behov av välutbildade medarbetare.
Howard Jarvis Taxpayers Association bekämpade förslaget med argumentet att nu kommer skatterna att höjas igen.
I San Francisco träffade jag kort före valet den politiske journalisten Peter Schrag, under lång tid politisk redaktör för Sacramento Bee, dagstidningen i den kaliforniska huvudstaden. Schrag har skrivit boken Paradise Lost - California's Experience, America's Future som är en kritisk genomgång av det kaliforniska folkomröstningssystem som trots att det tillkom i början av 1900-talet använts främst från och med 1978. Olika intressegrupper har fört upp sina frågor till folkomröstning för att därigenom kringgå den representativa demokratin.
Washington Posts politiske kommentator David S Broder utkom i början av året med boken Democracy Derailed - Initiative Campaigns and the Power of Money. Broder är mycket oroad över den ökande användningen av direktdemokrati. Han menar att den representativa demokratin och därmed förmågan till politiskt ledarskap undermineras på ett förödande sätt.
Om man ser ut över valdagens USA är det intressant och imponerande att studera i hur hög utsträckning folkomröstningar förekommer och får intressanta resultat. Intressantast i Kalifornien var nog segern för Proposition 36 som kräver behandling i stället för fängelsestraff för de som grips för innehav av narkotika.
Detta är en stor framgång för den s k narkotikaliberala falangen. Kritiken mot narkotikakriget
är mycket intensiv i USA och även ett antal andra folkomröstningar innebär ett klart nederlag för den opinion som kräver drakoniska fängelsestraff för innehav av narkotika.
Tråkigast i Kalifornien var nederlaget för Proposition 38 som skulle inneburit införande av skolpeng. Lärarnas fackföreningar bekämpade också denna gång framgångsrikt den möjlighet till ett bättre fungerande skolsystem som skolpengen innebär.
Broder är rädd för att den direkta demokratin ska utvecklas vidare nu när IT-tekniken skapar möjligheter att utföra folkomröstningar via nätet. Jag är övertygad om motsatsen - att detta innebär möjligheter till en demokratisk vitalisering.
För Sverige med sin stela representativa demokrati och sin skräck både för personval och folkomröstningar utgör det demokratiskt vitala USA ett intressant studieobjekt och föredöme.
fredag 10 mars 2000
Vitaldemokratin: vote.com nästa!
Den amerikanska valrörelsen visar upp ett nytt fenomen – IT-faktorns betydelse, hävdar Janerik Larsson, vd för GSI Communications.
Under de två veckorna före ”Super Tuesday” den 7 mars - med bl a de viktiga primärvalen i Kalifornien och New York inför höstens presidentval – var nyhetsmedierna starkt fokuserade på de många avgöranden som förväntades.
USAs politiska liv har under de snart åtta Clinton-åren inte varit särskilt vitalt. Många trodde att även presidentvalet skulle bli en tråkig tillställning där republikanernas George W Bush lätt skulle slå ut den av Clinton-eran sargade vicepresidenten Al Gore.
Men mitt intryck efter att ha observerat perioden fram till Super Tuesday i Kalifornien är att den amerikanska demokratin snarast är vitalare – och roligare – än på länge.
Politisk förnyelse
Bill Bradleys utmaning ledde till att Al Gore fick lägga om sin kampanj för den demokratiska nomineringen helt.
Bort försvann den tråkige vicepresidenten, bort for kopplingen till Clinton och Vita huset. In kom en uppknäppt gräsrotspolitiker vars professionalism nu verkligen kom till sin rätt. Al Gore kan sin sak – han är yrkespolitiker i ordets bästa mening. John McCain tog strid med George W Bush och det har varit bra framför allt för det republikanska partiet men nog också för Bush jr.
Stalltipset är dock att republikanerna och Bush inte kommer att klara av att erövra Vita huset men att striden McCain/Bush rensat ut mycket politiskt bråte – t ex den intima kopplingen till den extrema, religiösa högern - som efter Reagan gjort det svårt för republikanerna att uppfattas som värdiga presidentämbetet.
Jag såg debatterna i Los Angeles mellan dels Gore-Bradley, dels Bush-McCain.
Gore var den store vinnaren men även Bush visade upp sin förmåga att knipa poäng.
Men den sjudande vitala demokratin (och ekonomin!) i Kalifornien handlar i hög grad om annat än presidentvalet. Dels handlar politiken om de många folkomröstningar som genomfördes här och i en hel del andra delstater. Dessa uppmärksammas sällan i Sverige men är värda en egen betraktelse. Den direkta demokratin ligger mycket nära USAs demokratiska hjärta, och ganska långt från den svenska, parti- och parlamentsstyrda demokratisynen.
Dels och framför allt handlar det om Internets genomslag också i politiken. Jag var i Kalifornien senast för ett drygt halvår sedan och bara på den tiden har Internet som en fullständig självklarhet i de flesta sammanhang blivit alltmer påtaglig. Det gäller i affärslivet och privatlivet, det gäller i handelns sätt att kommunicera med kunderna – och det gäller i snabbt ökande grad politikernas kommunikation med väljarna.
Framgångsrika hemsidor
Cain har arbetat mest framgångsrikt med sin hemsida för att på det sättet få ekonomiska bidrag från väljare. Men det finns otaliga hemsidor som vitaliserar: allt ifrån politics.com som ger data om bidragsgivare till kampanjer och kandidater till grannyd.com som är 90-åriga Doris Haddocks hemsida med sitt upprop mot de stora företagens stora bidrag till politiker.
Dick Morris, som är en lysande politisk analytiker, har just utkommit med boken Vote.com som också är en presentation av hans nya företag med samma namn. Direktdemokrati via Internet är redan ett faktum i USA. I det demokratiska primärvalet i Arizona får man rösta via Internet. Morris tecknar en spännande bild av den demokratiska renings- och vitaliseringsprocess som nu förestår tack vare Internet. Politikernas, kampanjmakarnas, de stora lobbyorganisationernas, de resursstarka företagens, opinionsundersökarnas och massmediernas roll kommer att i grunden förändras framöver
Jag tror att Dick Morris har rätt och, som vanligt kommer säkert USA att visa vägen för Europa. Kanske kommer, som Morris tror, den verkliga europeiska politiska integrationen först när e-demokratin slagit igenom i vår del av världen?
Under de två veckorna före ”Super Tuesday” den 7 mars - med bl a de viktiga primärvalen i Kalifornien och New York inför höstens presidentval – var nyhetsmedierna starkt fokuserade på de många avgöranden som förväntades.
USAs politiska liv har under de snart åtta Clinton-åren inte varit särskilt vitalt. Många trodde att även presidentvalet skulle bli en tråkig tillställning där republikanernas George W Bush lätt skulle slå ut den av Clinton-eran sargade vicepresidenten Al Gore.
Men mitt intryck efter att ha observerat perioden fram till Super Tuesday i Kalifornien är att den amerikanska demokratin snarast är vitalare – och roligare – än på länge.
Politisk förnyelse
Bill Bradleys utmaning ledde till att Al Gore fick lägga om sin kampanj för den demokratiska nomineringen helt.
Bort försvann den tråkige vicepresidenten, bort for kopplingen till Clinton och Vita huset. In kom en uppknäppt gräsrotspolitiker vars professionalism nu verkligen kom till sin rätt. Al Gore kan sin sak – han är yrkespolitiker i ordets bästa mening. John McCain tog strid med George W Bush och det har varit bra framför allt för det republikanska partiet men nog också för Bush jr.
Stalltipset är dock att republikanerna och Bush inte kommer att klara av att erövra Vita huset men att striden McCain/Bush rensat ut mycket politiskt bråte – t ex den intima kopplingen till den extrema, religiösa högern - som efter Reagan gjort det svårt för republikanerna att uppfattas som värdiga presidentämbetet.
Jag såg debatterna i Los Angeles mellan dels Gore-Bradley, dels Bush-McCain.
Gore var den store vinnaren men även Bush visade upp sin förmåga att knipa poäng.
Men den sjudande vitala demokratin (och ekonomin!) i Kalifornien handlar i hög grad om annat än presidentvalet. Dels handlar politiken om de många folkomröstningar som genomfördes här och i en hel del andra delstater. Dessa uppmärksammas sällan i Sverige men är värda en egen betraktelse. Den direkta demokratin ligger mycket nära USAs demokratiska hjärta, och ganska långt från den svenska, parti- och parlamentsstyrda demokratisynen.
Dels och framför allt handlar det om Internets genomslag också i politiken. Jag var i Kalifornien senast för ett drygt halvår sedan och bara på den tiden har Internet som en fullständig självklarhet i de flesta sammanhang blivit alltmer påtaglig. Det gäller i affärslivet och privatlivet, det gäller i handelns sätt att kommunicera med kunderna – och det gäller i snabbt ökande grad politikernas kommunikation med väljarna.
Framgångsrika hemsidor
Cain har arbetat mest framgångsrikt med sin hemsida för att på det sättet få ekonomiska bidrag från väljare. Men det finns otaliga hemsidor som vitaliserar: allt ifrån politics.com som ger data om bidragsgivare till kampanjer och kandidater till grannyd.com som är 90-åriga Doris Haddocks hemsida med sitt upprop mot de stora företagens stora bidrag till politiker.
Dick Morris, som är en lysande politisk analytiker, har just utkommit med boken Vote.com som också är en presentation av hans nya företag med samma namn. Direktdemokrati via Internet är redan ett faktum i USA. I det demokratiska primärvalet i Arizona får man rösta via Internet. Morris tecknar en spännande bild av den demokratiska renings- och vitaliseringsprocess som nu förestår tack vare Internet. Politikernas, kampanjmakarnas, de stora lobbyorganisationernas, de resursstarka företagens, opinionsundersökarnas och massmediernas roll kommer att i grunden förändras framöver
Jag tror att Dick Morris har rätt och, som vanligt kommer säkert USA att visa vägen för Europa. Kanske kommer, som Morris tror, den verkliga europeiska politiska integrationen först när e-demokratin slagit igenom i vår del av världen?
onsdag 3 februari 1999
Välj ett nytt folk
När förhandlingarna om Sveriges EU-medlemskap pågick var ett förverkligande av EMU i den form som nu är aktuell, dvs med de flesta EU-stater som deltagare, tämligen osannolikt. Vid den tidpunkten var det mest sannolika att EMU på samma sätt som EMUs föregångare Werner-planen en gång i tiden skulle skjutas på en oviss framtid
Den svenska regeringens deklaration att beslutet om EMU-inträde skulle fattas i Sverige i separat ordning innebar inte, som Lennart Berntson påstod den 27 januari, ett dubbelspel - dvs att man låtsades en sak i Bryssel och sa en annan sak här hemma. Tvärtom var alla inblandade, inte minst de dåvarande EU-medlemsländerna och EU-kommissionen, väl medvetna om att frågan om Sverige och EMU inte avgjordes slutligt av vare sig medlemskapsförhandlingar eller av den svenska medlemskapsfolkomröstningen.
Eftersom jag hade anledning att mycket nära följa den process som ledde fram till ja-et i folkomröstningen i november 1994 kan jag försäkra Berntson att om ett EMU-medlemskap skulle funnits med i ja-sidans argumentation skulle Sverige idag inte varit medlem i EU. Därför underströk ja-sidans företrädare så tydligt att EMU skulle avgöras separat längre fram i tiden - om det nu skulle bli så att man verkligen behövde ta ställning till EMU. Sannolikheten att det skulle bli så var ju ringa 1994.
Den skepsis som finns mot EMU i många svenska sinnen må vara mindre sofistikerad än den skepsis som finns hos otaliga ekonomiskt sakkunniga. Den EMU-eufori som råder denna vinter torde ingen seriös bedömare se som särskilt stabil eller långlivad. Personligen tror jag att EMU är en dålig idé bland annat därför att detta projekt skjuter det för EU och Europa riktigt viktiga - utvidgningen österut - på en oviss framtid.
Däremot håller jag med Bernston om att det vore bäst för Sverige att gå med, eftersom utanförskapet har allvarliga nackdelar för en liten ekonomi som den svenska.
Berntson tar upp frågan om svenskt Natomedlemskap. Det är givetvis en mycket central fråga i ett läge där EU svikit sin grunduppgift - att stärka freden i Europa - till förmån för det äventyrliga EMU-projekt vars potentiella vinster ter sig så begränsade. Nato är idag den överstatliga organisation i Europa som är den säkerhetspolitiska garanten för freden i Europa. De som trodde att Natos roll skulle minska när EU vidgades har således fått fel. Ett svenskt Natomedlemskap framstår därför som en väsentligare debatt än EMU-diskussionen.
Tonfallet i Bernstons artikel stör mig. Upplös folket och välj ett nytt, är ett tema i en hel del överhetspersoners attityd till svenska folket i bl a denna fråga. Ibland får jag en känsla av att en del av ja-till-EMU-agitationen syftar till att få ut Sverige ur EU för att vi inte säger ja och amen direkt till alla brysselpåfund.
Sverige kommer inte att gå in i EMU utan socialdemokratins uppslutning. Den insikten fanns i början av 90-talet när det gällde EU-medlemskapet. Nu tycks den vara bortblåst. Detta tyder inte på en särskilt stark önskan om att nå målet.
Det föraktfulla språk som Berntson och många andra (Bildt, Hamilton, Wibble m fl) använt i EMU-debatten är direkt kontraproduktivt. Det är ungefär lika begåvat som Linda Stenebergs agerande som EU-kommissarie i Stockholm.
Svenska folkets känsla för den nationella suveräniteten må vara värd det berntsonska föraktet, men det förblir en politisk realitet. Man kan försöka förändra denna realitet genom diskussion, genom dialog. Att den skulle förändras genom spott och spe förefaller mig högst osannolikt. Anhängare av europafederalism som Berntson måste hitta ett tonläge och ett språk som värvar anhängare. Detta gäller i än högre grad anhängarna av ett svenskt ja till EMU. Med ödmjukhet och respekt, genom allianser och dialog kan man säkert nå sitt mål. I annat fall återstår bara en återgång till utanförskap eller att man upplöser folket och väljer ett nytt.
Den svenska regeringens deklaration att beslutet om EMU-inträde skulle fattas i Sverige i separat ordning innebar inte, som Lennart Berntson påstod den 27 januari, ett dubbelspel - dvs att man låtsades en sak i Bryssel och sa en annan sak här hemma. Tvärtom var alla inblandade, inte minst de dåvarande EU-medlemsländerna och EU-kommissionen, väl medvetna om att frågan om Sverige och EMU inte avgjordes slutligt av vare sig medlemskapsförhandlingar eller av den svenska medlemskapsfolkomröstningen.
Eftersom jag hade anledning att mycket nära följa den process som ledde fram till ja-et i folkomröstningen i november 1994 kan jag försäkra Berntson att om ett EMU-medlemskap skulle funnits med i ja-sidans argumentation skulle Sverige idag inte varit medlem i EU. Därför underströk ja-sidans företrädare så tydligt att EMU skulle avgöras separat längre fram i tiden - om det nu skulle bli så att man verkligen behövde ta ställning till EMU. Sannolikheten att det skulle bli så var ju ringa 1994.
Den skepsis som finns mot EMU i många svenska sinnen må vara mindre sofistikerad än den skepsis som finns hos otaliga ekonomiskt sakkunniga. Den EMU-eufori som råder denna vinter torde ingen seriös bedömare se som särskilt stabil eller långlivad. Personligen tror jag att EMU är en dålig idé bland annat därför att detta projekt skjuter det för EU och Europa riktigt viktiga - utvidgningen österut - på en oviss framtid.
Däremot håller jag med Bernston om att det vore bäst för Sverige att gå med, eftersom utanförskapet har allvarliga nackdelar för en liten ekonomi som den svenska.
Berntson tar upp frågan om svenskt Natomedlemskap. Det är givetvis en mycket central fråga i ett läge där EU svikit sin grunduppgift - att stärka freden i Europa - till förmån för det äventyrliga EMU-projekt vars potentiella vinster ter sig så begränsade. Nato är idag den överstatliga organisation i Europa som är den säkerhetspolitiska garanten för freden i Europa. De som trodde att Natos roll skulle minska när EU vidgades har således fått fel. Ett svenskt Natomedlemskap framstår därför som en väsentligare debatt än EMU-diskussionen.
Tonfallet i Bernstons artikel stör mig. Upplös folket och välj ett nytt, är ett tema i en hel del överhetspersoners attityd till svenska folket i bl a denna fråga. Ibland får jag en känsla av att en del av ja-till-EMU-agitationen syftar till att få ut Sverige ur EU för att vi inte säger ja och amen direkt till alla brysselpåfund.
Sverige kommer inte att gå in i EMU utan socialdemokratins uppslutning. Den insikten fanns i början av 90-talet när det gällde EU-medlemskapet. Nu tycks den vara bortblåst. Detta tyder inte på en särskilt stark önskan om att nå målet.
Det föraktfulla språk som Berntson och många andra (Bildt, Hamilton, Wibble m fl) använt i EMU-debatten är direkt kontraproduktivt. Det är ungefär lika begåvat som Linda Stenebergs agerande som EU-kommissarie i Stockholm.
Svenska folkets känsla för den nationella suveräniteten må vara värd det berntsonska föraktet, men det förblir en politisk realitet. Man kan försöka förändra denna realitet genom diskussion, genom dialog. Att den skulle förändras genom spott och spe förefaller mig högst osannolikt. Anhängare av europafederalism som Berntson måste hitta ett tonläge och ett språk som värvar anhängare. Detta gäller i än högre grad anhängarna av ett svenskt ja till EMU. Med ödmjukhet och respekt, genom allianser och dialog kan man säkert nå sitt mål. I annat fall återstår bara en återgång till utanförskap eller att man upplöser folket och väljer ett nytt.
söndag 31 januari 1999
En svensk politiker i korsvägen
Västvärldens politiska agenda formulerades för lång tid framöver under 1980-talet av Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Det finns givetvis skäl att kritiskt granska också dessa stora gestalter i 1900-talets historia, men de är för överskådlig framtid förknippade med några mycket väsentliga samhällspolitiska paradigmskiften:
1. På det säkerhetspolitiska fältet handlar det givetvis om det kommunistiska Sovjets sammanbrott som maktfaktor. Det har skrivits och kommer att skrivas mycket om denna process, det onda imperiets sammanbrott, men Reagans och Thatchers olika men väl samstämda huvudroller i detta historiska drama är en självklarhet.
2. Den andra stora förändringen sammanhänger med sammanbrottet för tron på den allvise politikerns och den "starka statens" möjlighet att lägga livet till rätta för medborgarna. Skatterevolten, den ökade självkänslan hos medborgaren som individ, den minskade rollen för kollektivistiska sammanslutningar från den gamla industrialismens era och början av framväxten för service- och informationssamhället är de faktorer jag tycker man främst bör lyfta fram. Reagan och Thatcher skapade förvisso inte dessa fenomen, men deras idévärld var kongenial med dessa stora förändringar och de verkade systematiskt för att stärka dessa förändringsfaktorer i samhällsutvecklingen.
Varken Reagan eller Thatcher fick efterföljare från de egna partierna som hade förmågan eller ens insikten om hur politikens roll ser ut i denna nya värld. Reagan försvann från den politiska scenen utan att lämna efter sig mer än en (av en spökskrivare) mycket välskriven memoarbok. Thatcher har också producerat mycket läsvärda memoarer men fortsätter att i någon mån vara en politisk gestalt – om än numera högst marginaliserad.
De politiska efterföljarna till Reagan och Thatcher heter Bill Clinton och Tony Blair. Om man nu bortser från Clintons under senare tid mest uppmärksammade problem – de är ju knappast särskilt politiska till sin natur – och går tillbaka till Clintons båda presidentvalrörelser så har dessa nog hittills underskattats av den politiska journalistikens sakkunniga. Förmodligen är Clintons båda valrörelser vid sidan om Reagans första valrörelse – och möjligen John Kennedys - de mest imponerande och fascinerande åtminstone efter andra världskriget.
Tony Blair är nu premiärminister i ett land av mycket mindre storpolitisk betydelse än Clintons USA. Men som politisk ledare har Blair fått helt andra möjligheter att utveckla sitt budskap och sin agenda fram till och efter den historiska valsegern 1997.
Den som snabbt vill fästa politiska etiketter på politiker har förmodligen svårt att tydligt se likheterna mellan Reagan/Thatcher och Clinton/Blair. Men gemensamt för dem alla fyra är att de värjer sig mot politiska etiketter och de gör så på ett i huvudsak mycket övertygande sätt.
Reagan framhåller ju mycket starkt att hans val av republikanska partiet främst handlar om besvikelsen över demokraternas socialdemokratiska vägval. Thatchers politiska seger över den gamla toryhögern är en "third way" Detta begrepp är inte särskilt fyllt av innehåll, men anger en attraktiv, politisk centrumposition med udden både mot den kollektivistiska välfärdsstaten och mot det gamla klassamhället och dess intressebärare.
Blair är utrustad med eminenta rådgivare: Andrew Adonis, Geoff Mulgan, Ian Hargreaves, Anthony Giddens, Philip Gould m fl. Det finns de som ser just den variant av Third Way som Blair och hans medarbetare står för som den tongivande nya politiken också på kontinenten. I vilken utsträckning de verkligen får genomslag i Tyskland, Frankrike och Italien återstår att se. Helt uteslutet är det väl inte, men det lär komma att ta sin tid eftersom marken onekligen var så mycket bättre förberedd i USA och Storbritannien.
Blairs opinionsundersökare och politiske rådgivare Philip Gould har skrivit en mycket läsvärd och engagerande bok om framväxten av New Labour: The Unfinished Revolution (Little Brown). Jag tycker att det är en av de mest engagerande och tankeväckande böcker jag läst om gränslandet mellan praktisk politik och idépolitik. Gould är en osedvanligt intellektuellt välrustad politisk strateg och det gör hans skildring mycket givande. Det rör sig inte om en efterhandskonstruktion; han citerar utförligt från de promemorior han skrivit under åren bl a till Blair. Det skapar en trovärdighet och en stark känsla av hur processen fortskred.
Goulds tanke, Blairs tanke är lika enkel som de tankar som styrde Reagan eller Thatcher: man ska inte fokusera på politiska åtgärder av ena eller andra slaget utan på ens egna värderingar och medborgarnas värderingar. Detta kräver lyhördhet med eller kongenialitet med värderingarna i djupa medborgarled. De politiker som styrs av de gamla eliternas samfälligheter avskyr denna lyhördhet för hur den egna politiken uppfattas. De beskriver gärna t ex Gould som manipulerande, som en fixare av politiska budskap för att passa in i det hans fokusgrupper vill höra.
Men den som läser Goulds bok förstår att det handlar om så mycket mera än den politiska makten. Det handlar om att skapa en samhörighet med viktiga, värderingar hos medborgarna. Inte om att köpa deras röster med löften utan om att övertyga dem om allvaret i Blairs önskan om ett politiskt mandat att avlösa den toryregim som var i kaos och upplösning under John Major.
Gould skriver att labour förlorade 1900-talet eftersom det gick till reträtt från förändring (change). New labour innebär att man bejakar moderniseringen men ger medborgarna verktyg och resurser för att hantera sina liv. Gould ser, precis som Balir i talet jag citerat ovan, hur labourrörelsen och liberalismen växer samman för att dominera brittisk politik nästa århundrade så som torypartiet dominerat detta.
För den som engageras främst av de politiska etiketterna kan detta te sig mycket avskräckande eller mycket hoppingivande. För mig är politiken bortom de politiska etiketterna så viktigt och intressant att jag ärligt talat struntar i dessa och försöker se på värderingar och kursriktning i stället.
I svensk politik finns det givetvis precis samma möjlighet som i brittisk (efter Thatcher) eller amerikansk (efter Reagan). Frågan är egentligen bara vem som söker en sådan dialog med medborgarnas djupaste värderingar, vem som finner det politiska språk som skapar förtroende bortom de gamla politiska etiketterna, vem som skapar den svenska tredje vägen bortom gammal vänster och gammal höger.
I dag vågar jag inte ens mig på att spå hur en svensk tredje vägen-politik skulle te sig när den omsider appliceras på den politiska dagsordningen.
Vi har gott om gamla partier i kris, vi har några partier som lever som om framtiden självklart tillhörde dem. Var 2000-talets Blair, Clinton etc döljer sig ska bli spännande att se. Kanske finns det inte alls några sådana gestalter i svensk politiks förlängning?
Carl Bildts artikel "Frigör kreativiteten" (2/1) var dock ett intressant tecken på att det i svensk politik idag finns ett tänkande som är berett att släppa på mycket av det som hittills ansetts som oundvikligt bagage för en partiledare. Här fanns en öppenhet och en beredskap att resa in i framtiden med ett mycket lätt bagage i form av fix och färdig politik. Här vinkades farväl till politisk ingenjörskonst, snävsynt rationalism.
Var det början på svensk politiks sökande efter en tredje väg?
1. På det säkerhetspolitiska fältet handlar det givetvis om det kommunistiska Sovjets sammanbrott som maktfaktor. Det har skrivits och kommer att skrivas mycket om denna process, det onda imperiets sammanbrott, men Reagans och Thatchers olika men väl samstämda huvudroller i detta historiska drama är en självklarhet.
2. Den andra stora förändringen sammanhänger med sammanbrottet för tron på den allvise politikerns och den "starka statens" möjlighet att lägga livet till rätta för medborgarna. Skatterevolten, den ökade självkänslan hos medborgaren som individ, den minskade rollen för kollektivistiska sammanslutningar från den gamla industrialismens era och början av framväxten för service- och informationssamhället är de faktorer jag tycker man främst bör lyfta fram. Reagan och Thatcher skapade förvisso inte dessa fenomen, men deras idévärld var kongenial med dessa stora förändringar och de verkade systematiskt för att stärka dessa förändringsfaktorer i samhällsutvecklingen.
Varken Reagan eller Thatcher fick efterföljare från de egna partierna som hade förmågan eller ens insikten om hur politikens roll ser ut i denna nya värld. Reagan försvann från den politiska scenen utan att lämna efter sig mer än en (av en spökskrivare) mycket välskriven memoarbok. Thatcher har också producerat mycket läsvärda memoarer men fortsätter att i någon mån vara en politisk gestalt – om än numera högst marginaliserad.
De politiska efterföljarna till Reagan och Thatcher heter Bill Clinton och Tony Blair. Om man nu bortser från Clintons under senare tid mest uppmärksammade problem – de är ju knappast särskilt politiska till sin natur – och går tillbaka till Clintons båda presidentvalrörelser så har dessa nog hittills underskattats av den politiska journalistikens sakkunniga. Förmodligen är Clintons båda valrörelser vid sidan om Reagans första valrörelse – och möjligen John Kennedys - de mest imponerande och fascinerande åtminstone efter andra världskriget.
Tony Blair är nu premiärminister i ett land av mycket mindre storpolitisk betydelse än Clintons USA. Men som politisk ledare har Blair fått helt andra möjligheter att utveckla sitt budskap och sin agenda fram till och efter den historiska valsegern 1997.
Den som snabbt vill fästa politiska etiketter på politiker har förmodligen svårt att tydligt se likheterna mellan Reagan/Thatcher och Clinton/Blair. Men gemensamt för dem alla fyra är att de värjer sig mot politiska etiketter och de gör så på ett i huvudsak mycket övertygande sätt.
Reagan framhåller ju mycket starkt att hans val av republikanska partiet främst handlar om besvikelsen över demokraternas socialdemokratiska vägval. Thatchers politiska seger över den gamla toryhögern är en "third way" Detta begrepp är inte särskilt fyllt av innehåll, men anger en attraktiv, politisk centrumposition med udden både mot den kollektivistiska välfärdsstaten och mot det gamla klassamhället och dess intressebärare.
Blair är utrustad med eminenta rådgivare: Andrew Adonis, Geoff Mulgan, Ian Hargreaves, Anthony Giddens, Philip Gould m fl. Det finns de som ser just den variant av Third Way som Blair och hans medarbetare står för som den tongivande nya politiken också på kontinenten. I vilken utsträckning de verkligen får genomslag i Tyskland, Frankrike och Italien återstår att se. Helt uteslutet är det väl inte, men det lär komma att ta sin tid eftersom marken onekligen var så mycket bättre förberedd i USA och Storbritannien.
Blairs opinionsundersökare och politiske rådgivare Philip Gould har skrivit en mycket läsvärd och engagerande bok om framväxten av New Labour: The Unfinished Revolution (Little Brown). Jag tycker att det är en av de mest engagerande och tankeväckande böcker jag läst om gränslandet mellan praktisk politik och idépolitik. Gould är en osedvanligt intellektuellt välrustad politisk strateg och det gör hans skildring mycket givande. Det rör sig inte om en efterhandskonstruktion; han citerar utförligt från de promemorior han skrivit under åren bl a till Blair. Det skapar en trovärdighet och en stark känsla av hur processen fortskred.
Goulds tanke, Blairs tanke är lika enkel som de tankar som styrde Reagan eller Thatcher: man ska inte fokusera på politiska åtgärder av ena eller andra slaget utan på ens egna värderingar och medborgarnas värderingar. Detta kräver lyhördhet med eller kongenialitet med värderingarna i djupa medborgarled. De politiker som styrs av de gamla eliternas samfälligheter avskyr denna lyhördhet för hur den egna politiken uppfattas. De beskriver gärna t ex Gould som manipulerande, som en fixare av politiska budskap för att passa in i det hans fokusgrupper vill höra.
Men den som läser Goulds bok förstår att det handlar om så mycket mera än den politiska makten. Det handlar om att skapa en samhörighet med viktiga, värderingar hos medborgarna. Inte om att köpa deras röster med löften utan om att övertyga dem om allvaret i Blairs önskan om ett politiskt mandat att avlösa den toryregim som var i kaos och upplösning under John Major.
Gould skriver att labour förlorade 1900-talet eftersom det gick till reträtt från förändring (change). New labour innebär att man bejakar moderniseringen men ger medborgarna verktyg och resurser för att hantera sina liv. Gould ser, precis som Balir i talet jag citerat ovan, hur labourrörelsen och liberalismen växer samman för att dominera brittisk politik nästa århundrade så som torypartiet dominerat detta.
För den som engageras främst av de politiska etiketterna kan detta te sig mycket avskräckande eller mycket hoppingivande. För mig är politiken bortom de politiska etiketterna så viktigt och intressant att jag ärligt talat struntar i dessa och försöker se på värderingar och kursriktning i stället.
I svensk politik finns det givetvis precis samma möjlighet som i brittisk (efter Thatcher) eller amerikansk (efter Reagan). Frågan är egentligen bara vem som söker en sådan dialog med medborgarnas djupaste värderingar, vem som finner det politiska språk som skapar förtroende bortom de gamla politiska etiketterna, vem som skapar den svenska tredje vägen bortom gammal vänster och gammal höger.
I dag vågar jag inte ens mig på att spå hur en svensk tredje vägen-politik skulle te sig när den omsider appliceras på den politiska dagsordningen.
Vi har gott om gamla partier i kris, vi har några partier som lever som om framtiden självklart tillhörde dem. Var 2000-talets Blair, Clinton etc döljer sig ska bli spännande att se. Kanske finns det inte alls några sådana gestalter i svensk politiks förlängning?
Carl Bildts artikel "Frigör kreativiteten" (2/1) var dock ett intressant tecken på att det i svensk politik idag finns ett tänkande som är berett att släppa på mycket av det som hittills ansetts som oundvikligt bagage för en partiledare. Här fanns en öppenhet och en beredskap att resa in i framtiden med ett mycket lätt bagage i form av fix och färdig politik. Här vinkades farväl till politisk ingenjörskonst, snävsynt rationalism.
Var det början på svensk politiks sökande efter en tredje väg?
Red. Anders Björnssons introduktion till artikeln
Klas Åmarks artiklar förra helgen har väckt uppmärksamhet; en reaktion återges här idag, ett par andra väntas längre fram i veckan. Än har ingenting blivit känt om den aviserade granskningskommissionens direktiv respektive sammansättning. Man får väl hoppas att den representerade fackkompetensen blir av högre klass än i några föregående fall. Inte för vetenskapens skull, den klarar sig bra utan politiska uppdrag, men för politikens, kanske också medborgarnas. Kändisar vid rådsbordet har sina sidor, åtminstone i sammanhang där den enskildes krav på integritet är en sak som ska beaktas.
Kommer förstås att tänka på Janerik Larsson, känd inte för att vara känd utan (bl a) för att han som en av de första i landet skrev en bok om politisk åsiktsregistrering, samman med Sven Rydenfelt. Och inte bara det att det var ett pionjärarbete utan att det visade ärlighet och kurage. Han har skrivit flera böcker sen dess, en enveten idéspruta är han, en intellektuell som aldrig varit rädd för att smutsa ner sina händer. Direktör får man lov att titulera den tidigare journalisten, men medievärlden har han inte lämnat. Som sån vet han att den mediala bilden av de politiska ledarskap inte alltid täcker verkligheten och att politiska budskapen ofta tenderar att skymma denna samma verklighet.
Folke Schimanski påminner i ett inpass om att samma typ av reflexion ofta kan göras om förfluten verklighet. Tidsdistansen till händelser må vara välgörande för den kyliga analysen, men de som räknar med att människor glömmer och som uttalar sig på beställning kan dra fördel av denna distans på annat vis. Ideologiproduktion och sanningsletande behöver inte hamna på kollisionskurs med varann, men det är inte alls ovanligt att så sker.
Kommer förstås att tänka på Janerik Larsson, känd inte för att vara känd utan (bl a) för att han som en av de första i landet skrev en bok om politisk åsiktsregistrering, samman med Sven Rydenfelt. Och inte bara det att det var ett pionjärarbete utan att det visade ärlighet och kurage. Han har skrivit flera böcker sen dess, en enveten idéspruta är han, en intellektuell som aldrig varit rädd för att smutsa ner sina händer. Direktör får man lov att titulera den tidigare journalisten, men medievärlden har han inte lämnat. Som sån vet han att den mediala bilden av de politiska ledarskap inte alltid täcker verkligheten och att politiska budskapen ofta tenderar att skymma denna samma verklighet.
Folke Schimanski påminner i ett inpass om att samma typ av reflexion ofta kan göras om förfluten verklighet. Tidsdistansen till händelser må vara välgörande för den kyliga analysen, men de som räknar med att människor glömmer och som uttalar sig på beställning kan dra fördel av denna distans på annat vis. Ideologiproduktion och sanningsletande behöver inte hamna på kollisionskurs med varann, men det är inte alls ovanligt att så sker.
torsdag 17 december 1998
Bortom vänster och höger
Boken Borgerlighetens val (Timbro) har behandlats på denna sida den 9 december och den förtjänar förvisso uppmärksamhet. Utan att ha några invändningar mot de resonemang som antologiförfattarna för skulle jag vilja peka på en brist som jag också tyckte utmärkte SvD:s behandling av boken.
Borgerlighetens val väljer i praktiken – trots att skribenterna hör hemma i eller i närheten av olika partier – att bli en uppgörelse med moderata samlingspartiet och dess politik i valrörelsen och framöver. Flera av bidragen är intressanta inlägg i den moderata eftervalsdebatten. Denna debatt är viktiga – likaså motsvarande debatt inom folkpartiet.
Men om man har ambitionen att verka för en långsiktig förändring av svensk politik räcker det inte med att söka påverka moderata samlingspartiets agenda i morgon. Politiken börjar före politiken och även om detta påpekas av flera antologiskribenter så dras aldrig riktigt de slutsatser jag anser ofrånkomliga.
Den viktigaste slutsatsen är enligt min uppfattning att en politisk förnyelseagenda måste ha sitt fäste bortom vänster och höger. Diskussionen måste gälla grunderna för samhällsuppfattningen Att i det perspektivet "glömma bort" det socialdemokratiska partiet ter sig som en stor brist.
Förnyelse för SAF
För mig är förnyelsen av SAP trots allt den mest sannolika framgångsvägen för den som ser de grundläggande problem som präglar dagens Sverige. Den som vill inspireras till ett sådant tänkande "bortom vänster och höger" (f ö titeln på en bok av mig som Timbro gav ut 1994) kan studera de processer som ledde fram till Bill Clintons första presidentvalseger och Tony Blairs stora seger. Philip Gould som varit rådgivare till båda har nyligen utgivit en intressant bok The Unfinished Revolution.
Den som tror att något verkligt fundamentalt förändras om moderaterna eller "jobballiansens" partier ändrar kurs något kommer enligt min uppfattning sannolikt inte att få se sina förhoppningar realiseras. I svensk politik finns mycket av trovärdigheten trots allt hos socialdemokratin och dess stödorganisationer. Man kan givetvis ur diverse "partistiska" perspektiv glädjas över avsaknaden av en socialdemokratisk framtidsagenda, men jag tycker att socialdemokratins idékris är det verkligt stora samhällsproblemet i Sverige idag.
Som ett intressant tecken på ansträngningar inom socialdemokratin till realism och framåttänkande kan man t ex peka på Erik Åsbrinks, Mona Sahlins och Björn Rosengrens DN-artikel i tisdags om deras tillväxtagenda. Moderata samlingspartiet har tveklöst mycket att lära av det perspektiv som tecknas i Borgerlighetens val. Likaså fp, kd och c. Inom borgerlighetens partier måste mycket göras. Men?
Vardagens hopp
Politikens kärna finns före politiken. I människors självsyn, i den kultur som finns i vardagssamtalen, i de känslor av förtroende och misstro som har sin grund i vardagens förhoppningar.Där måste diskussionen börja. Och om den diskussionen blir för avgränsad finns risken att man hamnar i en kraftlös sekterism, i en diskussion med de redan övertygade. Sveriges framtid behöver en diskussion bortom vänster och höger som tar fasta på de grundläggande värderingar som behöver restaureras för att ett verkligt nytänkande ska starta.
Borgerlighetens val väljer i praktiken – trots att skribenterna hör hemma i eller i närheten av olika partier – att bli en uppgörelse med moderata samlingspartiet och dess politik i valrörelsen och framöver. Flera av bidragen är intressanta inlägg i den moderata eftervalsdebatten. Denna debatt är viktiga – likaså motsvarande debatt inom folkpartiet.
Men om man har ambitionen att verka för en långsiktig förändring av svensk politik räcker det inte med att söka påverka moderata samlingspartiets agenda i morgon. Politiken börjar före politiken och även om detta påpekas av flera antologiskribenter så dras aldrig riktigt de slutsatser jag anser ofrånkomliga.
Den viktigaste slutsatsen är enligt min uppfattning att en politisk förnyelseagenda måste ha sitt fäste bortom vänster och höger. Diskussionen måste gälla grunderna för samhällsuppfattningen Att i det perspektivet "glömma bort" det socialdemokratiska partiet ter sig som en stor brist.
Förnyelse för SAF
För mig är förnyelsen av SAP trots allt den mest sannolika framgångsvägen för den som ser de grundläggande problem som präglar dagens Sverige. Den som vill inspireras till ett sådant tänkande "bortom vänster och höger" (f ö titeln på en bok av mig som Timbro gav ut 1994) kan studera de processer som ledde fram till Bill Clintons första presidentvalseger och Tony Blairs stora seger. Philip Gould som varit rådgivare till båda har nyligen utgivit en intressant bok The Unfinished Revolution.
Den som tror att något verkligt fundamentalt förändras om moderaterna eller "jobballiansens" partier ändrar kurs något kommer enligt min uppfattning sannolikt inte att få se sina förhoppningar realiseras. I svensk politik finns mycket av trovärdigheten trots allt hos socialdemokratin och dess stödorganisationer. Man kan givetvis ur diverse "partistiska" perspektiv glädjas över avsaknaden av en socialdemokratisk framtidsagenda, men jag tycker att socialdemokratins idékris är det verkligt stora samhällsproblemet i Sverige idag.
Som ett intressant tecken på ansträngningar inom socialdemokratin till realism och framåttänkande kan man t ex peka på Erik Åsbrinks, Mona Sahlins och Björn Rosengrens DN-artikel i tisdags om deras tillväxtagenda. Moderata samlingspartiet har tveklöst mycket att lära av det perspektiv som tecknas i Borgerlighetens val. Likaså fp, kd och c. Inom borgerlighetens partier måste mycket göras. Men?
Vardagens hopp
Politikens kärna finns före politiken. I människors självsyn, i den kultur som finns i vardagssamtalen, i de känslor av förtroende och misstro som har sin grund i vardagens förhoppningar.Där måste diskussionen börja. Och om den diskussionen blir för avgränsad finns risken att man hamnar i en kraftlös sekterism, i en diskussion med de redan övertygade. Sveriges framtid behöver en diskussion bortom vänster och höger som tar fasta på de grundläggande värderingar som behöver restaureras för att ett verkligt nytänkande ska starta.
onsdag 13 maj 1998
Bildts regering lät EMU bero
Innebar folkomröstningen 1994 om Sveriges EU-medlemskap att Sverige band sig för ett inträde i EMU från starten?
Om den frågan tycks Carl Bildt vid olika tidpunkter ha olika uppfattningar. Nu senast (SvD 980511) menar han att folkomröstningen handlade om "Sveriges fulla och oreserverade anslutning till de olika fördrag som bygger upp" EU. Genom sitt utspel i partiledardebatten den 8 oktober förra året signalerade han att han insett att en sådan avtalsteknisk argumentation inte är demokratiskt legitim. De flesta tolkade det utspelet som ett förslag om en EMU-folkomröstning 1999.
Att EMU-frågan inte avgjordes 1994 är uppenbart om man går tillbaka till det som regeringen Bildt sa 1993 och 1994. Europaminister Ulf Dinkelspiel underströk i samband med förhandlingsstarten i Bryssel den 1 februari 1993, i sitt tal i riksdagen den 10 november 1993 och i Ds 1994:48 att "ett slutligt svenskt ställningstagande" till EMU kommer att göras längre fram "i ljuset av den fortsatta utvecklingen".
Det var denna vänta-och-se-vi-bestämmer-oss-längre-fram-linje som möjliggjorde den breda ja-alliansen och därmed ett ja i folkomröstningen i november 1994. Att allt material från ja-sidan upprepade denna ståndpunkt innebär att oavsett vad Carl Bildt sa - ingen torde betvivla att han personligen alltid förespråkat svenskt EMU-medlemskap från dag 1 - så visste alla som lyssnade på honom före folkomröstningsdagen att EMU-frågan inte avgjordes då utan skulle avgöras i separat ordning längre fram. Ty det hade regeringen Bildt deklarerat.
Att söka ge sken av något annat är knappast ägnat att öka vare sig EUs eller den svenska demokratins legitimitet.
Om den frågan tycks Carl Bildt vid olika tidpunkter ha olika uppfattningar. Nu senast (SvD 980511) menar han att folkomröstningen handlade om "Sveriges fulla och oreserverade anslutning till de olika fördrag som bygger upp" EU. Genom sitt utspel i partiledardebatten den 8 oktober förra året signalerade han att han insett att en sådan avtalsteknisk argumentation inte är demokratiskt legitim. De flesta tolkade det utspelet som ett förslag om en EMU-folkomröstning 1999.
Att EMU-frågan inte avgjordes 1994 är uppenbart om man går tillbaka till det som regeringen Bildt sa 1993 och 1994. Europaminister Ulf Dinkelspiel underströk i samband med förhandlingsstarten i Bryssel den 1 februari 1993, i sitt tal i riksdagen den 10 november 1993 och i Ds 1994:48 att "ett slutligt svenskt ställningstagande" till EMU kommer att göras längre fram "i ljuset av den fortsatta utvecklingen".
Det var denna vänta-och-se-vi-bestämmer-oss-längre-fram-linje som möjliggjorde den breda ja-alliansen och därmed ett ja i folkomröstningen i november 1994. Att allt material från ja-sidan upprepade denna ståndpunkt innebär att oavsett vad Carl Bildt sa - ingen torde betvivla att han personligen alltid förespråkat svenskt EMU-medlemskap från dag 1 - så visste alla som lyssnade på honom före folkomröstningsdagen att EMU-frågan inte avgjordes då utan skulle avgöras i separat ordning längre fram. Ty det hade regeringen Bildt deklarerat.
Att söka ge sken av något annat är knappast ägnat att öka vare sig EUs eller den svenska demokratins legitimitet.
lördag 4 april 1998
Brev till Ledarsidan - SAF:s miljarder Låt pengarna arbeta
I en intressant kommentar 2 april till min Brännpunktsartikel 30 april om SAF och SAFs ekonomiska resurser missförstods den lösning jag förespråkar.
SAFs resurser till hör svenskt näringsliv. Då projektet Svenskt Näringsliv diskuterades 1995 fanns olika modeller för hur dessa resurser skulle disponeras. De modellerna bör nu aktualiseras, menar jag.
SAF disponerar 9 - 10 miljarder kronor. Det finns inget syfte som motiverar den kapitalansamlingen. Dessa resurser, som inte är någon försäkringsfond utan rakt av SAFs kapital, har uppstått av skäl som jag redovisar i min artikel. SAFs styrelse har full frihet att inom stadgarnas och lagarnas ram disponera dessa medel.
Jag menar att medlen bör distanseras från SAFs kansli. Om det finns huvudmän som nu engagerar sig i frågan är en tanke inte - som SvD tror - att dela ut pengar till andra organisationer utan att disponera pengarna på ett sätt som får effekt.
Om man tillstätter ett par "fondstyrelser" som får i uppgift att se till att pengarna inte vilar utan skapar resultat i det svenska samhället (som verkligen behöver vitalisering). Ett område som jag gärna vill peka på är rekryteringen till näringslivet, inte minst till industribranscherna. Ett annat givetvis den långsiktiga samhällsdebatten, som också SvD tar upp. Ett tredje är frågor som direkt rör SAFs medlemsförbund.
Näringslivsorganisationerna ska inte, menar jag, fortsätta vara bekväma försörjningsinrättningar för livsstidsanställda utan bör övergå till att med små fasta kanslier driva projekt inom tidsramar på 3 - 5 år. Det är sådana projekt som skulle kunna finansieras av "fondstyrelser". Då kommer man bort från onödigt organisationskrig. Resultat i sakfrågor kan prioriteras.
Om något ska ske krävs det engagemang från företagsledarna - i första hand de som sitter i SAFs styrelse. Snart kommer SAFs årsredovisng för 1997. Jag har svårt att föreställa mig att SAFs ekonomiska resurser nu understiker 10 miljarder kronor. Det borde vara ett för näringslivet arbetande kapital och inte en vilande kassakista.
SAF har säkert viktiga uppgifter framför sig som SvD skriver. Men spelreglerna för SAFs kansli kunde vara desamma som för andra organisationskanslier. Konkurrens om resurserna är alltid bra.
SAFs resurser till hör svenskt näringsliv. Då projektet Svenskt Näringsliv diskuterades 1995 fanns olika modeller för hur dessa resurser skulle disponeras. De modellerna bör nu aktualiseras, menar jag.
SAF disponerar 9 - 10 miljarder kronor. Det finns inget syfte som motiverar den kapitalansamlingen. Dessa resurser, som inte är någon försäkringsfond utan rakt av SAFs kapital, har uppstått av skäl som jag redovisar i min artikel. SAFs styrelse har full frihet att inom stadgarnas och lagarnas ram disponera dessa medel.
Jag menar att medlen bör distanseras från SAFs kansli. Om det finns huvudmän som nu engagerar sig i frågan är en tanke inte - som SvD tror - att dela ut pengar till andra organisationer utan att disponera pengarna på ett sätt som får effekt.
Om man tillstätter ett par "fondstyrelser" som får i uppgift att se till att pengarna inte vilar utan skapar resultat i det svenska samhället (som verkligen behöver vitalisering). Ett område som jag gärna vill peka på är rekryteringen till näringslivet, inte minst till industribranscherna. Ett annat givetvis den långsiktiga samhällsdebatten, som också SvD tar upp. Ett tredje är frågor som direkt rör SAFs medlemsförbund.
Näringslivsorganisationerna ska inte, menar jag, fortsätta vara bekväma försörjningsinrättningar för livsstidsanställda utan bör övergå till att med små fasta kanslier driva projekt inom tidsramar på 3 - 5 år. Det är sådana projekt som skulle kunna finansieras av "fondstyrelser". Då kommer man bort från onödigt organisationskrig. Resultat i sakfrågor kan prioriteras.
Om något ska ske krävs det engagemang från företagsledarna - i första hand de som sitter i SAFs styrelse. Snart kommer SAFs årsredovisng för 1997. Jag har svårt att föreställa mig att SAFs ekonomiska resurser nu understiker 10 miljarder kronor. Det borde vara ett för näringslivet arbetande kapital och inte en vilande kassakista.
SAF har säkert viktiga uppgifter framför sig som SvD skriver. Men spelreglerna för SAFs kansli kunde vara desamma som för andra organisationskanslier. Konkurrens om resurserna är alltid bra.
måndag 30 mars 1998
"SAF:s fonder borde befrias från SAF"
För precis tre år sedan på börjades försöket från SAF, Industriförbundet och dåvarande Grossist förbundet att skapa en ny, gemensam företagarorganisation, Svenskt Näringsliv. Det försöket misslyckades. Efter ett drygt halvårs överläggningar avsluta des processen.
Grossistförbundet har sedan dess blivit en del av den nya organisationen Svensk Handel, i vilken SAF-förbundet HAO och Köpmannaförbundet också ingår.
Industriförbundet har gått på offensiven och utvidgat begreppet "industri" så att man i dag får tolka ordet och namnet i enlighet med latinsk svenskt lexikon snarare än så som be greppet industri traditionellt använts på svenska. På sikt torde alla sorters företag således kunna bli medlemmar i Industriförbundet. Konkurrensen skärps rejält mellan olika näringslivs organisationer.
Det är i synnerhet SAF som upplevt följderna av läget efter Svenskt Näringsliv projektets sammanbrott. SAF varit en drivande kraft bakom Svenskt Näringsliv och SAF fick betydande problem när fiaskot var ett faktum. Ett flertal av SAF:s medlemsförbund gjorde revolt mot tanken på Svenskt Näringsliv. Det tog en god del av året 1996 innan paraplyorganisationen SAF återfått ett visst mått av inre stabilitet.
Det som gjorde den interna striden i SAF så svår var både den dåligt skötta förankringsprocessen i samband med att det djärva Svenskt Näringsliv projektet sjösattes och att planen att skapa en ny organisation rev upp en gammal strid: Vem har makten över SAF:s s k försäkringsfond?
Nicolins militanta ordförandestil
1980-talet kom att innebära att SAF:s kassakista växte dramatiskt. Skälen härtill är två. Dels ledde Curt Nicolin militanta ordförandestil till att medlemsföreta gen accepterade rejält höjda avgifts uttag. Syftet var att bygga upp konflikt- kassan så att man kunde hantera stora konflikter. Efter storkonflikten 1980 var detta en ganska naturlig reflex, men så stora fonder är otänkbara. Stora konflikter leder till skador som företagen själva får hantera - inga fonder hjälper då. Stora konflikter skulle kräva oöverskådliga konfliktfonder.
Dels var 8o-talets löneinflation en guldgruva för SAF. Det rimliga hade ju varit att arbetsgivarnas organisation förlorade på oansvarigt höga löneavtal. Men tvärtom belönades SAF i praktiken eftersom avgiften utgår i form av procent på lönesumman. Ju högre löneökningar desto högre avgifter till SAF.
I dag är marknadsvärdet på SAF:s kapital - placerade i aktier och andra värdepapper - över 9 miljarder kr. En skicklig förvaltning under 8o- och 90- talen har givetvis bidragit. Hur används dessa miljarder? En mycket liten del används för att ersätta företag. 1996 var det 47,7 miljoner kr. För konfliktersättningar skulle endast en bråkdel av dagens fondstorlek be hövas.
Resten av SAF:s fond är i dag endast till glädje för fondens förvaltare och de fondkommissionärsfirmor som stäl ler upp med sina tjänster. Kassakistan finns där - men används inte - och det finns inte heller någon uppfattning om vad den skulle kunna användas till.
För företagsamhetens bästa
I Svenskt Näringsliv-diskussionen var ett element tanken att en del av denna onödigt stora försäkringsfond skulle användas mera aktivt för skadeföre byggande syften. Eftersom dessa medel inte rimligen kan anses tillhöra SAF:s kansliorganisation såg de som arbetade med utformningen av Svenskt Näringsliv det som naturligt att medlen skulle användas för företagsamhetens bästa.
Exakt hur en sådan lösning skulle kunnat se ut kom man aldrig fram till, bland annat därför att SAF-förbund med emfas hävdade att det inte var SAF utan förbunden som var de rätt mätiga ägarna av fonden. Härvid revs såren upp från en fejd som härjat un der 8o-talets slut och i början av 90-talet då Sveriges Verkstadsföreningen (nu Sveriges Verkstadsindustrier, VI) hävdat att deras del av SAF-fonden skulle särskiljas och hanteras direkt, utan SAF som mellanhand. Den striden slutade med att SAF behöll mak ten över fonden och VF/VI började bygga upp egna fonder.
Redan 1990 lämnade SAF de centra la kollektivavtalsförhandlingarna för gott. Utvecklingen därefter har inneburit att SAF:s kansli fått en än mer begränsad roll i dessa sammanhang. Utvecklingen går mot mera individualiserad lönebildning, men tills vidare i huvudsak inom ramen för kollektiv- avtal. Det samarbetsavtal på industri- sidan som ingicks i mars 1997 innebär att ett embryo skapats till en helt ny struktur som gör SAF:s roll helt ointressant i dessa sammanhang.
Vägen från storstrejken 1909 via Saltsjöbadsavtalet fram till industrins samarbetsavtal kan av framtida historiker ses som en process som såg SAF födas och dö under detta århundrade. Att LO:s öde är ganska väl kopplat till SAF:s hör också till bilden.
Visserligen finns det inte minst i försäkringssammanhang roller kvar för SAF, LO, PTK och andra gamla centralorganisationer, men egentligen skulle de funktionerna kunna hanteras lika väl av de arbetsmarknadsorganisationer (läs: SAF:s förbund) som finns kvar och som har en verklig roll så länge kollektivavtalen består.
Vad ska SAF då göra? SAF blir i det ta läge enbart en opinionsbildande organisation. SAF har under perioden från åren efter 1968 fram till Svensk Näringslivprocessen siktat på resultat i opinionsbildningen och förhållit sig pragmatisk till medlen. Ofta har det varit en fördel att olika debattinsatser signerats av andra organ eller organisationer utan någon synlig länk till SAF. SAF har varit en sammanhållande finansiär av en bred verksamhet som syftat till att förbättra klimatet för företagande i Sverige.
I dag är situationen en annan efter som det i SAF-kansliet finns en ny kungstanke: nu är det i stort sett bara SAF självt som ska vara avsändare för näringslivets opinionsbildande insat ser. SAF som har en nästan hundraårig historia från kampen mellan arbete och kapital ska nu skaffa sig en annan profil. Detta kräver en enorm insats av idéer och pengar för att lyckas.
Ett av de djärvaste försöken
SAF:s nya profil är ett försök att bak om SAF-namnet samla all företagsam verksamhet i Sverige. I vår varumärkesmedvetna tid måste detta ses som ett av de djärvaste försöken att total )yta identitet på ett mycket välkänt varumärke.
Eftersom SAF dels har en rejäl löpande årlig intäkt, dels har fonden och dess avkastning att disponera finns det rejäla resurser bakom relanseringsinsatsen. Men frågan är om SAF:s miljarder nu används på det ur näringslivets synpunkt vettigaste sättet. Det handlar om stora pengar. Vid utgången av 1996 var fonden värd 9 miljarder. SAF:s medlemsavgifter samma år uppgick till 375 miljoner. Med tillägg för andra rörelseintäkter blev summan intäkter 420 miljoner kr. Här- utöver gav den finansiella verksamheten netto 890 miljoner Om man från detta drar rörelsekostnader mm blev SAF-koncernens vinst efter skatt ca 6oo miljoner kr. SAF:s fond växer allt så varje år
Jag har arbetat länge på SAF (1980 - 1995) som chefredaktör för SAF-tidningen och som informationsdirektör. Jag känner stor lojalitet med de värderingar som organisationen står för - en klassiskt liberal samhällssyn. Men i dag anser jag att det inom näringslivet borde initieras en debatt om hur SAF:s fonder mest effektivt ska disponeras.
SAF:s fonder borde befrias från SAF så som SAF:s prioriteringar ser ut i dag.
Det finns inga formella hinder för en helt annan struktur än dagens. SAF:s kapital skulle kunna disponeras så att även behov som näringslivet har, men som kanske inte nödvändigtvis sammanfaller med SAF-kansliets upp fattning, beaktas. SAF bör t ex inte an vända sin av medlemsavgifter och löneinflation uppblåsta kassa till att söka konkurrera ut Industriförbundet, Företagarna etc.
Mera av vitalitet
Det skulle behövas mera vitalitet inom det svenska näringslivets organisationsvärld. Ett självcentrerat och idé- fattigt SAF kan fungera som en propp mot utveckling.
SAF:s ekonomiska resurser borde användas exempelvis så att man avsätter rejäla resurser till skadeförebyggande verksamhet och låta avkastning en från de fonder som då skapas han teras av från SAF:s kansli helt oberoende styrelser.
En sådan skulle kunna utgöras av Näringslivets fonds styrelse. Näfo är den organisation som driver Timbro och Cityuniversitetet. Ordförande i Näfo är den mycket respekterade förre SAF-ordföranden Ulf Laurin.
En annan borde utgöras av opinionsbildningsinriktade huvudmän från de större näringslivsorganisationerna dvs också t ex Svensk handel, Industriförbundet och Företagarna.
För de rent förhandlingsrelaterade syftena kunde en annan struktur skapas som skulle ge SAF-förbunden ett tydligare och starkare inflytande över försäkringsfonden.
En sådan nyordning skulle skapa konkurrens om pengarna och resultatet skulle rimligtvis bli bättre än om man fortsätter med status quo.
I framtiden bör det vara orimligt att hos en organisation samla så stor ekonomisk makt som inte fyller några rimliga syften. SAF är i dag ett i praktiken ägarlöst, medelstort investment bolag. Det för mig enda rimliga i fram tiden är att företagen själva har kon trollen över sina medel och även har friheten att använda dessa t ex för opinionsbildning på samma sätt som före tag i andra västländer gör. Men det kräver förändringar också av den svenska skattelagstiftningen och till en sådan nyordning är vägen betydligt längre än vad den borde vara till en hantering av SAF:s tillgångar i enlighet med det förslag jag här skisserar.
Det krävs nytänkande
En och annan tidigare kollega på SAF:s kansli uppskattar kanske inte att jag nu påminner om diskussionen från Svenskt Näringsliv-processen och de förslag som då ansågs vara vettiga. Men i det samhällspolitiska klimat vi har i Sverige - och sannolikt kommer att ha under avsevärd tid framöver om inget görs - finns det starka skäl att åter ta upp diskussionen om hur näringslivets opinionsinsatser får sin effektivaste form. Jag tror att dagens val artade stearinljus kan omvandlas till skärbrännare. Men då krävs det nytänkande!
Grossistförbundet har sedan dess blivit en del av den nya organisationen Svensk Handel, i vilken SAF-förbundet HAO och Köpmannaförbundet också ingår.
Industriförbundet har gått på offensiven och utvidgat begreppet "industri" så att man i dag får tolka ordet och namnet i enlighet med latinsk svenskt lexikon snarare än så som be greppet industri traditionellt använts på svenska. På sikt torde alla sorters företag således kunna bli medlemmar i Industriförbundet. Konkurrensen skärps rejält mellan olika näringslivs organisationer.
Det är i synnerhet SAF som upplevt följderna av läget efter Svenskt Näringsliv projektets sammanbrott. SAF varit en drivande kraft bakom Svenskt Näringsliv och SAF fick betydande problem när fiaskot var ett faktum. Ett flertal av SAF:s medlemsförbund gjorde revolt mot tanken på Svenskt Näringsliv. Det tog en god del av året 1996 innan paraplyorganisationen SAF återfått ett visst mått av inre stabilitet.
Det som gjorde den interna striden i SAF så svår var både den dåligt skötta förankringsprocessen i samband med att det djärva Svenskt Näringsliv projektet sjösattes och att planen att skapa en ny organisation rev upp en gammal strid: Vem har makten över SAF:s s k försäkringsfond?
Nicolins militanta ordförandestil
1980-talet kom att innebära att SAF:s kassakista växte dramatiskt. Skälen härtill är två. Dels ledde Curt Nicolin militanta ordförandestil till att medlemsföreta gen accepterade rejält höjda avgifts uttag. Syftet var att bygga upp konflikt- kassan så att man kunde hantera stora konflikter. Efter storkonflikten 1980 var detta en ganska naturlig reflex, men så stora fonder är otänkbara. Stora konflikter leder till skador som företagen själva får hantera - inga fonder hjälper då. Stora konflikter skulle kräva oöverskådliga konfliktfonder.
Dels var 8o-talets löneinflation en guldgruva för SAF. Det rimliga hade ju varit att arbetsgivarnas organisation förlorade på oansvarigt höga löneavtal. Men tvärtom belönades SAF i praktiken eftersom avgiften utgår i form av procent på lönesumman. Ju högre löneökningar desto högre avgifter till SAF.
I dag är marknadsvärdet på SAF:s kapital - placerade i aktier och andra värdepapper - över 9 miljarder kr. En skicklig förvaltning under 8o- och 90- talen har givetvis bidragit. Hur används dessa miljarder? En mycket liten del används för att ersätta företag. 1996 var det 47,7 miljoner kr. För konfliktersättningar skulle endast en bråkdel av dagens fondstorlek be hövas.
Resten av SAF:s fond är i dag endast till glädje för fondens förvaltare och de fondkommissionärsfirmor som stäl ler upp med sina tjänster. Kassakistan finns där - men används inte - och det finns inte heller någon uppfattning om vad den skulle kunna användas till.
För företagsamhetens bästa
I Svenskt Näringsliv-diskussionen var ett element tanken att en del av denna onödigt stora försäkringsfond skulle användas mera aktivt för skadeföre byggande syften. Eftersom dessa medel inte rimligen kan anses tillhöra SAF:s kansliorganisation såg de som arbetade med utformningen av Svenskt Näringsliv det som naturligt att medlen skulle användas för företagsamhetens bästa.
Exakt hur en sådan lösning skulle kunnat se ut kom man aldrig fram till, bland annat därför att SAF-förbund med emfas hävdade att det inte var SAF utan förbunden som var de rätt mätiga ägarna av fonden. Härvid revs såren upp från en fejd som härjat un der 8o-talets slut och i början av 90-talet då Sveriges Verkstadsföreningen (nu Sveriges Verkstadsindustrier, VI) hävdat att deras del av SAF-fonden skulle särskiljas och hanteras direkt, utan SAF som mellanhand. Den striden slutade med att SAF behöll mak ten över fonden och VF/VI började bygga upp egna fonder.
Redan 1990 lämnade SAF de centra la kollektivavtalsförhandlingarna för gott. Utvecklingen därefter har inneburit att SAF:s kansli fått en än mer begränsad roll i dessa sammanhang. Utvecklingen går mot mera individualiserad lönebildning, men tills vidare i huvudsak inom ramen för kollektiv- avtal. Det samarbetsavtal på industri- sidan som ingicks i mars 1997 innebär att ett embryo skapats till en helt ny struktur som gör SAF:s roll helt ointressant i dessa sammanhang.
Vägen från storstrejken 1909 via Saltsjöbadsavtalet fram till industrins samarbetsavtal kan av framtida historiker ses som en process som såg SAF födas och dö under detta århundrade. Att LO:s öde är ganska väl kopplat till SAF:s hör också till bilden.
Visserligen finns det inte minst i försäkringssammanhang roller kvar för SAF, LO, PTK och andra gamla centralorganisationer, men egentligen skulle de funktionerna kunna hanteras lika väl av de arbetsmarknadsorganisationer (läs: SAF:s förbund) som finns kvar och som har en verklig roll så länge kollektivavtalen består.
Vad ska SAF då göra? SAF blir i det ta läge enbart en opinionsbildande organisation. SAF har under perioden från åren efter 1968 fram till Svensk Näringslivprocessen siktat på resultat i opinionsbildningen och förhållit sig pragmatisk till medlen. Ofta har det varit en fördel att olika debattinsatser signerats av andra organ eller organisationer utan någon synlig länk till SAF. SAF har varit en sammanhållande finansiär av en bred verksamhet som syftat till att förbättra klimatet för företagande i Sverige.
I dag är situationen en annan efter som det i SAF-kansliet finns en ny kungstanke: nu är det i stort sett bara SAF självt som ska vara avsändare för näringslivets opinionsbildande insat ser. SAF som har en nästan hundraårig historia från kampen mellan arbete och kapital ska nu skaffa sig en annan profil. Detta kräver en enorm insats av idéer och pengar för att lyckas.
Ett av de djärvaste försöken
SAF:s nya profil är ett försök att bak om SAF-namnet samla all företagsam verksamhet i Sverige. I vår varumärkesmedvetna tid måste detta ses som ett av de djärvaste försöken att total )yta identitet på ett mycket välkänt varumärke.
Eftersom SAF dels har en rejäl löpande årlig intäkt, dels har fonden och dess avkastning att disponera finns det rejäla resurser bakom relanseringsinsatsen. Men frågan är om SAF:s miljarder nu används på det ur näringslivets synpunkt vettigaste sättet. Det handlar om stora pengar. Vid utgången av 1996 var fonden värd 9 miljarder. SAF:s medlemsavgifter samma år uppgick till 375 miljoner. Med tillägg för andra rörelseintäkter blev summan intäkter 420 miljoner kr. Här- utöver gav den finansiella verksamheten netto 890 miljoner Om man från detta drar rörelsekostnader mm blev SAF-koncernens vinst efter skatt ca 6oo miljoner kr. SAF:s fond växer allt så varje år
Jag har arbetat länge på SAF (1980 - 1995) som chefredaktör för SAF-tidningen och som informationsdirektör. Jag känner stor lojalitet med de värderingar som organisationen står för - en klassiskt liberal samhällssyn. Men i dag anser jag att det inom näringslivet borde initieras en debatt om hur SAF:s fonder mest effektivt ska disponeras.
SAF:s fonder borde befrias från SAF så som SAF:s prioriteringar ser ut i dag.
Det finns inga formella hinder för en helt annan struktur än dagens. SAF:s kapital skulle kunna disponeras så att även behov som näringslivet har, men som kanske inte nödvändigtvis sammanfaller med SAF-kansliets upp fattning, beaktas. SAF bör t ex inte an vända sin av medlemsavgifter och löneinflation uppblåsta kassa till att söka konkurrera ut Industriförbundet, Företagarna etc.
Mera av vitalitet
Det skulle behövas mera vitalitet inom det svenska näringslivets organisationsvärld. Ett självcentrerat och idé- fattigt SAF kan fungera som en propp mot utveckling.
SAF:s ekonomiska resurser borde användas exempelvis så att man avsätter rejäla resurser till skadeförebyggande verksamhet och låta avkastning en från de fonder som då skapas han teras av från SAF:s kansli helt oberoende styrelser.
En sådan skulle kunna utgöras av Näringslivets fonds styrelse. Näfo är den organisation som driver Timbro och Cityuniversitetet. Ordförande i Näfo är den mycket respekterade förre SAF-ordföranden Ulf Laurin.
En annan borde utgöras av opinionsbildningsinriktade huvudmän från de större näringslivsorganisationerna dvs också t ex Svensk handel, Industriförbundet och Företagarna.
För de rent förhandlingsrelaterade syftena kunde en annan struktur skapas som skulle ge SAF-förbunden ett tydligare och starkare inflytande över försäkringsfonden.
En sådan nyordning skulle skapa konkurrens om pengarna och resultatet skulle rimligtvis bli bättre än om man fortsätter med status quo.
I framtiden bör det vara orimligt att hos en organisation samla så stor ekonomisk makt som inte fyller några rimliga syften. SAF är i dag ett i praktiken ägarlöst, medelstort investment bolag. Det för mig enda rimliga i fram tiden är att företagen själva har kon trollen över sina medel och även har friheten att använda dessa t ex för opinionsbildning på samma sätt som före tag i andra västländer gör. Men det kräver förändringar också av den svenska skattelagstiftningen och till en sådan nyordning är vägen betydligt längre än vad den borde vara till en hantering av SAF:s tillgångar i enlighet med det förslag jag här skisserar.
Det krävs nytänkande
En och annan tidigare kollega på SAF:s kansli uppskattar kanske inte att jag nu påminner om diskussionen från Svenskt Näringsliv-processen och de förslag som då ansågs vara vettiga. Men i det samhällspolitiska klimat vi har i Sverige - och sannolikt kommer att ha under avsevärd tid framöver om inget görs - finns det starka skäl att åter ta upp diskussionen om hur näringslivets opinionsinsatser får sin effektivaste form. Jag tror att dagens val artade stearinljus kan omvandlas till skärbrännare. Men då krävs det nytänkande!
torsdag 8 september 1994
Dagens Jubilar - Står vid sidan om partifållorna
Alla har vi något dunkelt i vårt förflutna, sådant som vi helst vill att ingen skall komma ihåg och absolut ingen påminna oss och andra om, allrahelst inte när man skall till att fylla femtio och hela etablissemanget skall stå där köande för att uppvakta.
Janerik Larssons dunkla förflutna ligger 30 år tillbaka i tiden. Han var progressiv på den tiden, liberal då som nu. Ung och grön kastade han sig in i studentlivet, närmare bestämt det som iscensattes av de liberala studenterna vid Lunds universitet. Och liberalismen i Lund gick inte ut på att ha halmhattar på sig. Nej, den gick ut på att inte alls ha något på sig. Lundaliberalismen gick till historien för den "sexafton", som ordnades i Akademiska föreningens stora sal i mitten av 60-talet.
På den vägen blev det inte riktigt för unge Larsson.
Det wahlgrenska tidningshuset blev Janerik Larssons Alma Mater. Och det har vållat honom en hel del komplikationer senare i livet. Dels blev han journalist, dels fostrades han i en borgerlig samlingsanda som trots borgerligt regeringsinnehav aldrig har blivit helt comme-il-faut.
Först om journalistiken. Under en lång följd av år ägnade sig Janerik Larsson åt kommenterande journalistik i Kvällsposten och Sydsvenska Dagbladet. Han blev en politisk journalist av amerikanskt 30-talssnitt, stort sådant. Han varvade kommenterande artiklar med större reportage. Han skrev böcker i samma takt som andra läser böcker. Och hans relationer till många av de centrala makthavarna var tidvis nära.
Janerik Larssons journalistik spelade på många strängar.
Journalistiken ledde honom också över till SAF – via SAF-tidningen och Stora journalistpriset för vad han uträttade med den tidningen.
Därefter om politiken. Journalisten Larsson kom att lära känna mycket stora delar av det politiska etablissemanget.
Utan att överdriva alltför mycket: ur Janerik Larssons umgängeskrets rekryterades stora delar av den nuvarande regeringen. Men med sin bakgrund i det wahlgrenska tidningshusset, och med det drag av en yrkets trolöshet som präglar journalisten, har Janerik Larsson aldrig entydigt kunnat passas in i en, och blott en, pratifålla. För moderater han tett som en folkpartist, Och vice versa.
Numera har Janerik Larsson lagt journalistiken bakom sig. Han tillhör den innersta SAF-ledningen, med ansvar för information och opinionsbildning.
Böckerna från hans hand har därmed blivit färre. Senast skrev han en längre essä, publicerad i bokform, om den politik och den politiska situation som ligger bortom höger och vänster. Många av oss som står vid sidan av politiken uppskattade den. Aktiva politiker upptog den mindre nådigt.
Men böckerna i Janerik Larssons hand har inte blivit färre. Han läser allt, därtill tidigare än alla andra. Han måste följaktligen lösa extremt snabbt. Somliga av hans vänner påstår till och med att det går snabbare för honom att läsa en bok än att skriva den. Det tror jag nu inte på, förläggare av ett par av hans böcker som jag har varit.
Fritid är inte riktigt fint att ha om man är i karriären, åtminstone inte någon fritid vid sidan av golfen. Mig veterligen har Janerik Larsson aldrig spelat golf. Däremot har han emellanåt cyklat mellan Sollentuna och Blasieholmen. Och med emfas förnekar han att han därvid har haft en direktionslimousine från SAF som följebil. Den fria tid han har ägnar han åt sin lilla värld. Likt sina umgängesvänner Bildt och Westerberg har Janerik Larsson i god medelålder skaffat sig ett litet barn. Far är rar och mor är docent i medicin och specialist på barnallergier.
Tomas och Helena är Janerik Larssons något äldre barn. Tomas är journalist i Bangkok. Tomas börjar nu skriva längre, bokliknande texter. Därvidlag är far inte bara rar, han är omåttligt stolt.
Janerik Larssons dunkla förflutna ligger 30 år tillbaka i tiden. Han var progressiv på den tiden, liberal då som nu. Ung och grön kastade han sig in i studentlivet, närmare bestämt det som iscensattes av de liberala studenterna vid Lunds universitet. Och liberalismen i Lund gick inte ut på att ha halmhattar på sig. Nej, den gick ut på att inte alls ha något på sig. Lundaliberalismen gick till historien för den "sexafton", som ordnades i Akademiska föreningens stora sal i mitten av 60-talet.
På den vägen blev det inte riktigt för unge Larsson.
Det wahlgrenska tidningshuset blev Janerik Larssons Alma Mater. Och det har vållat honom en hel del komplikationer senare i livet. Dels blev han journalist, dels fostrades han i en borgerlig samlingsanda som trots borgerligt regeringsinnehav aldrig har blivit helt comme-il-faut.
Först om journalistiken. Under en lång följd av år ägnade sig Janerik Larsson åt kommenterande journalistik i Kvällsposten och Sydsvenska Dagbladet. Han blev en politisk journalist av amerikanskt 30-talssnitt, stort sådant. Han varvade kommenterande artiklar med större reportage. Han skrev böcker i samma takt som andra läser böcker. Och hans relationer till många av de centrala makthavarna var tidvis nära.
Janerik Larssons journalistik spelade på många strängar.
Journalistiken ledde honom också över till SAF – via SAF-tidningen och Stora journalistpriset för vad han uträttade med den tidningen.
Därefter om politiken. Journalisten Larsson kom att lära känna mycket stora delar av det politiska etablissemanget.
Utan att överdriva alltför mycket: ur Janerik Larssons umgängeskrets rekryterades stora delar av den nuvarande regeringen. Men med sin bakgrund i det wahlgrenska tidningshusset, och med det drag av en yrkets trolöshet som präglar journalisten, har Janerik Larsson aldrig entydigt kunnat passas in i en, och blott en, pratifålla. För moderater han tett som en folkpartist, Och vice versa.
Numera har Janerik Larsson lagt journalistiken bakom sig. Han tillhör den innersta SAF-ledningen, med ansvar för information och opinionsbildning.
Böckerna från hans hand har därmed blivit färre. Senast skrev han en längre essä, publicerad i bokform, om den politik och den politiska situation som ligger bortom höger och vänster. Många av oss som står vid sidan av politiken uppskattade den. Aktiva politiker upptog den mindre nådigt.
Men böckerna i Janerik Larssons hand har inte blivit färre. Han läser allt, därtill tidigare än alla andra. Han måste följaktligen lösa extremt snabbt. Somliga av hans vänner påstår till och med att det går snabbare för honom att läsa en bok än att skriva den. Det tror jag nu inte på, förläggare av ett par av hans böcker som jag har varit.
Fritid är inte riktigt fint att ha om man är i karriären, åtminstone inte någon fritid vid sidan av golfen. Mig veterligen har Janerik Larsson aldrig spelat golf. Däremot har han emellanåt cyklat mellan Sollentuna och Blasieholmen. Och med emfas förnekar han att han därvid har haft en direktionslimousine från SAF som följebil. Den fria tid han har ägnar han åt sin lilla värld. Likt sina umgängesvänner Bildt och Westerberg har Janerik Larsson i god medelålder skaffat sig ett litet barn. Far är rar och mor är docent i medicin och specialist på barnallergier.
Tomas och Helena är Janerik Larssons något äldre barn. Tomas är journalist i Bangkok. Tomas börjar nu skriva längre, bokliknande texter. Därvidlag är far inte bara rar, han är omåttligt stolt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)