Macrons Frankrike

Jag har var en trogen läsare av The Economist i mer än 40 år och kan inte upphöra att beundra tidskriftens kvaliteter.

I veckans nummer finns en mycket läsvärd specialrapport om Macrons Frankrike som utan att hylla den franske presidenten pekar på en lång rad skäl att hysa förhoppningar om att landet som nu i decennier varit oförmöget till positiva förändringar nu kanske är där.

Parallellen med ”Europas sjuka land” för 20 år sedan - Tyskland - är det som slår mig. I Tyskland kom Gerard Schröder och Hartz-reformerna som förändrade allt. Kan detsamma hända nu i Frankrike?

Facit ligger flera år fram i tiden, men det handlar givetvis precis som i det tyska fallet i huvudsak om vad medborgarna - inte minst företagarna - för. Inte om politiska åtgärder.

Men det Economist pekar på är klart lovande.

https://www.svd.se/macrons-frankrike/i/senaste/om/ledare

Därför blev Bertil Ohlin inte statsminister

Johan Jakobsson skriver tänkvärt i liberala tidningen NU:

”Den socialistiska majoriteten undanröjd – Folkpartiets framgång det genomgående draget i söndagens rekordval”. Så löd rubriken över åtta spalter i Dagens Nyheter den 22 september 1948.

Bertil Ohlin var valets segrare. Han förde sitt Folkparti från hyggliga 12,9 procent krigsårsvalet 1944 till enastående 22,8 procent 1948. Men socialdemokraternas Thage Erlander kunde regera vidare.

Andrakammarvalet därefter, 1952, skulle Ohlin få sin andra chans. Med affischer som ”Stopp för skatter som lamslår” drev folkpartisterna kampanj på politikens huvudplan. Debatten mellan Ohlin och Erlander i Vasaparken samlade tiotusentals åhörare.

Ett centralt tema i valrörelsen var hoten från sovjetkommunismen. Koreakriget rasade och i valrörelsens upptakt i juni blev två svenska flygplan nedskjutna av MIG-plan över internationellt vatten i Östersjön. I juli dömdes en journalist från kommunistpartiets tidning Norrskensflamman, Fritiof Enbom, tillsammans med fyra andra för spioneri för Sovjetunionens räkning.

När rösterna var räknade kunde Ohlin räkna in ytterligare en framgång. Hans liberaler besatte ännu ett mandat och tillsammans med de två andra borgerliga partierna summerades 115 mandat mot socialdemokraternas 110. S blev bara jämnstora med borgarna om de räknade in kommunisternas 5 mandat.

Tage Erlander var inte naiv om kommunisterna. I sina memoarer skriver han om dessa år att ”För kommunisterna här hemma var åren efter Hitler–Stalinpakten 1939 och fram till den ryske diktatorns död mer än vanligt förnedrande. Robotmässigt upprepade man de åsikter som dekreterades i världskommunismens huvudstad, Moskva.”

Erlander visste var han hade kommunisterna. Ändå tvekade han inte att räkna in deras mandat när regeringsmakten skulle erövras. Socialdemokraterna ville, och vill, sätta sig i kanslihuset och sedan laga efter läge. Som statsminister ville Erlander också säkra fler tuvor att hoppa på och inledde regeringssamarbete med Bondeförbundet.

Bertil Ohlin är den (hittills) mest framgångsrika liberala ledaren i efterkrigstidens Sverige. Att han inte kunde bilda regering någon gång under de 23 år han ledde folkpartiet beror på omständigheter som mandatfördelningsmetoder, första kammarens sammansättning och Bondeförbundets utsvävningar. Men avgörande var att Tage Erlander var redo att göra vad som krävdes för att behålla regeringsmakten, även att räkna in mandaten från de kommunister som han tyckte så illa om.

Kan man säga att Erlander gjorde fel? Borde han ha avstått från att regera? Borde han ha ingått en Decemberöverenskommelse och tackat nej till kommunisternas stöd och överlämnat statsministerposten till Ohlin? Nej, jag tycker inte det. Instinkten att samla stöd för att kunna regera är ett av demokratins fundament. Erlander använde kommunisternas röster när det passade. Och han satte polisen på dem, när det passade.

Vill man inte skapa majoriteter för den egna politiken, trots att man kan, är man nog för god för att nå inflytande. Det gällde på 50-talet. Och det gäller i dag.

https://www.svd.se/darfor-blev-bertil-ohlin-inte-statsminister

Janerik Larsson: Vad sysslar Shekarabi med?

IAftonbladet kallar Ardalan Shekarabi några friskolors utlandsexpansion "skamlig", och försöker pressa Sverigedemokraterna på vad de tycker.

Regeringen drar sig sannerligen inte för att söka få över SD på sin sida i frågan om "vinster i välfärden” samtidigt som man beskrivit varje motsvarande ansträngning från Alliansen som uttryck för rasism.

Syftet med utlandsexpansion är förstås inte att kasta bort pengar från Sverige utan tvärtom att skapa värden för företag och ägare i Sverige. Projekten ska ge inkomster med tiden.

Globaliseringsrådet skrev om värdet av svensk tjänstexport på sidan 57 i Rådets slutrapport 2009 "Bortom krisen. Om ett framgångsrikt Sverige i den nya globala ekonomin":

Utan att ta ställning i den ideologiska debatten är det Rådets bedömning att de alternativ inom till exempel vård och skola som släppts fram, ofta i bred politisk enighet, har medfört positiva effekter. Främst intresset att främja tjänsteexport gör att Globaliseringsrådet förordar att det på de stora kommunala tjänsteområdena ska finnas ett utrymme för privat företagsamhet. Det är i praktiken orimligt att tänka sig att kommunala förvaltnings i stor skala ska ägna sig åt tjänsteexport.

Detta skrevs enhälligt, med deltagande av ordförandena för LO, TCO och SACO. SACO företräddes i Globaliseringsrådet av Anna Ekström!

Innebörden av vad Shekarabi säger är att inget som helst företagande för export ska få utvecklas ur det svenska kunnandet inom vård, omsorg, förskola och skola - de stora tjänsteområdena - utan att detta tvärtom är "skamligt".

Frågan är väl om något företag som har stat, landsting eller kommun som kund (dvs skattebetalarna) borde få verka utanför Sveriges gräns.

Vad har hänt med socialdemokratin under Stefan Löfven? Eller är det Håkan Juholt som sitter kvar? Har Jonas Sjöstedt all makt över regeringen?

Jag har inte sett en sådan total, socialdemokratisk oförståelse för betydelsen av företagande sedan löntagarfondsstriden.

https://www.svd.se/vad-sysslar-shekarabi-med/i/senaste/om/ledare

Populismen saknar politiskt innehåll (min krönika i tidskriften NU denna vecka)

Är det formen eller det faktiska resultatet av politiken som kommer att avgöra hur vår demokrati utvecklas framöver?

Givetvis finns det någonstans ett svar som är ”både och” men jag tror att det just nu läggs alltför stor vikt vid demokratins former.

Borde Sveriges riksdag vara mindre? Förmodligen. Borde de svenska riksdagspartiernas finansiering vara mera beroende av medborgarna och i mindre utsträckning bygga på automatiska bidrag från statskassan?  Säkert.

Det finns andra frågor om demokratins former som tål diskuteras. Det nämns inte sällan att folkomröstningar skulle kunna vara ett instrument som kan stärka demokratin. Jag tror inte på det.

En del av diskussionen om demokratins former handlar om hur man på olika sätt kan undvika att ”populism” av vänster- eller högerslag ska växa sig starkare. Ärligt talat tror jag det är en ganska farlig diskussion, eftersom den bygger på tanken att man inte kan lita på medborgarna.

För min demokratisyn finns det ingen väg runt om att låta väljarnas sympatier slå igenom i valen. Men det är därefter som diskussionen blir intressant.

De som får väljarnas ansvar måste få bära detta ansvar även om man kan tycka att det inte alltid är så trevligt eller upplyftande.

Det stora problemet med synen på Sverigedemokraterna är att deras förfärliga historiska rötter spelar större roll än väljarsympatiernas utslag. I längden tror jag inte det finns någon väg som utesluter att kanske 20% av väljarna anses omyndiga.

Nu har SD i tre år varit det enda oppositionspartiet, vilket erbjuder en mycket fördelaktig position. Genom att aldrig behöva att stå för en genomförbar politik riskerar SD inte det öde som drabbat andra populistpartier.

Sannfinländarna i Finland gick in i regeringen Sipilä men partiet klövs nyligen därför att den rent populistiska delen av partiet inte ville stå till svars för något som helst ansvarstagande. Det kommer alltid finnas ett visst utrymme för ett sådant parti både på vänster- och högerkanten.

Här hemma har Vänsterpartiet och dess föregångarna varit ett sådant vänsterpopulistiskt parti. Det har aldrig varit särskilt framgångsrikt helt enkelt av det skälet att det trots allt är få väljare som bara vill protestera. De flesta vill se resultat.

Resultatpolitik tror jag är nyckeln till demokratin framöver. Taktiskt manövrerande, symbolpolitik, partitaktik kommer vi alltid att ha. Men med lite tålamod och kallt sinnelag kommer demokratin att överleva utan olika slags konstgjord andning. Så himla intresserade av demokratiskt spel är nog inte medborgarna.

I den finländska tankesmedjan Magmas spännande antologi ”Demokratins öde” skriver tankesmedjans chef Nils Erik Forsgård i en betraktelse om socialdemokratins kris att de europeiska populisternas framgångar idag handlar om socialism blandad med nationalism.

Jag tror att rädslan för den alltid ovissa framtiden bara kan besegras av en positiv framtidsberättelse, en vision som förvandlar populismens pessimism till just vad den är nämligen destruktiv, samhällsundergrävande. Att bryta pessimismen kräver mera än manipulationer med demokratins former. Varken socialism eller kortsynt nationalism bär framåt. Politiskt spel kan bara reduceras till marginalen om de som ser ett samhällsbygge framför sig också kan förklara detta för medborgarna.

Janerik Larsson:Att släppa lös demonerna

 

Craig Oliver, som var premiärminister David Camerons kommunikationsansvarige, utkom för ett år sedan med boken Unleashing Demons: The Inside Story of Brexit . Bokens titel kommer från ett samtal mellan de båda innan Cameron i sitt Bloomberg-tal 23 januari 2013 tillkännagav att Storbritannien skulle rösta om landets EU-medlemskap.

Finns det ett gott skäl att inte hålla en sådan folkomröstning?

Cameron svarade:

“You could unleash demons of which ye know not”.

I paperbackversionen, som jag nu läser, konstaterar Oliver att Brexit släppt lös demoner som man inte anade på förhand.

Boken är en god introduktion till den konfrontation som förväntas på torypartiets partikonferens om en vecka.

Labours partikongress är just överstånden. Den präglades av enighet och fullständig uppslutning kring Jeremy Corbyn som tack vare valresultatet nu ses som landets näste premiärminister.

Hur skulle Corbyn och labour hantera Brexitförhandlingen om Theresa May kastade in handduken?

Det vet ingen. Även labourpartiet är splittrat men rollen som oppositionsparti ger ju självklara fördelar: man kan i huvudsak bara kritisera utan att själv peka på den väg regeringen borde välja.

Dessutom förstår jag av de brittiska kommentatorerna att Corbyn själv nu framträder som en ganska moderat socialdemokrat – hans förflutna på yttersta vänsterkanten är åtminstone inte synligt på samma sätt som innan han valdes till partiledare.

I torypartiet härjar däremot demonerna.

Den brittiska Brexit-högerns ångest är mycket påtaglig.

Spectator-kolumnisten James Forsyth skriver i veckans nummer att det var skräcken för labours vänsterflygel på 70-talet som gjorde att torypartiet då var villigt att sälja bort landets suveränitet (”were prepared to trade sovereignty as a hedge against Bennite economics”), dvs accepterade EU-medlemskapet.

Nu kan en kommande labourregering inte hållas tillbaka av den inre marknadens regelverk om den skulle vilja föra landet åter till den socialistiska ordning som Thatcher och Blair avskaffade.

Tony Benn såg liksom Corbyn (åtminstone tidigare) EU-projektet som en kapitalistisk sammansvärjning mot socialism i ett land.

Nu är det alltså en konservativ premiärminister (Cameron) som öppnat den dörren som skulle kunna göra landet till en ekonomisk krympling med förstatligat näringsliv.

Torypartiet är splittrat. Den falang som ser nationalism och imperiedrömmar som den verklighet som är betydelsefull leds nu av utrikesminister Boris Johnson. Den falang som förstår sig på ekonomi och handelspolitik leds av finansminister Philip Hammond och där tycks målet vara att dra ut på det faktiska uttåget så länge som möjligt efter att landet lämnat EU-medlemskapet i mars 2019. Riktigt hur den långsiktiga lösningen ser ut är dock oklar men siktet är uppenbart inställt på något som kan likna den norska lösningen.

Johnson-falangens luftiga drömmar om landet som ”the world champion of free trade” bygger på en närmast antik föreställning om frihandelns utmaningar. Det handlar inte längre tack vare GATT-rundor mm om att sänka tullar utan om att hantera de nationella regelverk som påverkar företagen. Det är en mycket mera komplicerad fråga än vad drömmarna kring Johnson tycks förstå.

Denna hårda inre kamp inom torypartiet gör att landet i praktiken knappast är förmöget att hantera förhandlingarna med EU27. I varje ögonblick som man på allvar skulle signalera vart man vill komma kommer vi att få se ett förlamande inbördeskrig i den brittiska regeringen.

Detta är givetvis ett stort problem inte bara för det brittiska näringslivet utan också för företag och regeringar i EU27. Hur ska man förhandla med en motpart som bara är förmöget att hålla högstämda tal (May i Florens nyligen) men som inte hittills visat en förmåga att gå vidare till realförhandlingar?

Ett brittiskt nyval som för Corbyn till makten i närtid är knappast att vänta.

https://www.svd.se/att-slappa-los-demonerna/i/senaste

Janerik Larsson:Budskap till LO

Jag lyssnade idag till podcasten Studio Axess där PJ Anders Linder samtalade med professor Magnus Henrekson om antologin ”Kunskapssynen och pedadogiken”.

Linder sammanfattar:

Grälen om friskolor och läxor är stickspår. Huvudskälet till krisen i den svenska skolan är att eleverna lämnas i sticket när de förväntas söka kunskap på egen hand i stället för att få ordentlig undervisning. Den gamla folkskolans filosofi ligger klart mer i linje med dagens vetande än vad den moderna skolan gör.

Det mest slående i samtalet är att Henrekson fokuserar på hur den svenska skolan av idag sviker de svagaste - både de som kommer från hem som inte ger ett rejält stöd till sina unga och givetvis inte minst de unga som kommer från socialt belastade hem.

Lyssnar LO? Lyssnar skolpolitikerna?

PJ Anders Linder har i åtskilliga år både här i SvD och i tidskriften Axess pekat på skolans problem. Kanske är det nu dags för verkligt nytänkande?

Här bokens budskap sammanfattat:

Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas?

Vad är det som styr verksamheten i den svenska skolan? Förutom regelverket finns det många antaganden och föreställningar om skolan idag. Författarna menar att vi behöver frigöra oss från det rådande paradigmet och se skolsystemet från ett helt annat perspektiv. 

Samtidigt som ledande makthavare talar om vikten av kunskap och utbildning har pedagogiska teorier som nedvärderar kunskap fått starkt genomslag under senare decennier i utbildningssystemet. Det anses bäst att elever själva upptäcker hur världen är beskaffad i stället för att bli undervisade. 

Synsättet saknar stöd i såväl forskning som beprövad erfarenhet, konstaterar författarna. Det elevcentrerade lärandet är ineffektivt. Arbetsminnet blir snabbt överbelastat om man ska lära sig genom att som novis arbeta med att lösa verkliga problem. Ett väl utformat lärarlett lärande är mycket effektivare. 

Författarna förklarar att lärarutbildningen måste fokusera på förståelse för de mekanismer i hjärnan som gör att vi lär oss nya saker och minns dessa. Centralt i det nya paradigm som föreslås i boken, är en strukturerad ämnesdefinierad undervisning som gör det möjligt att mäta uppnådda resultat. Detta är också den typ av undervisning som visat sig vara mest till hjälp för elever med bakgrund i socialt belastade miljöer.

Länder som genomfört förändringar i den riktning som författarna förespråkar snabbt har förbättrat sina skolresultat.

Vi behöver nu en helt annan debatt än den som Reepalu-utredningen lett till. Det borde inte minst LO inse.

https://www.svd.se/budskap-till-lo/i/senaste/om/ledare

Norska regeringsproblem

 

Igår kväll stod det klart - det blir ingen borgerlig majoritetsregering i Norge:

Statsminister Erna Solberg (H) mislyktes med å få fire borgerlige partier i sin regjering. Etter bruddet sier KrF-lederen at han håper han slipper å felle hennes regjering.

Onsdag kveld var det over. KrF går i opposisjon, Venstre går i tenkeboksen før de starter videre samtaler om eventuelt å gå inn i regjeringen, mens Høyre og Frp regjerer videre med det Erna Solberg erkjenner er et tynnere parlamentarisk grunnlag.

Under de senaste fyra åren har regeringen Solberg bara behövt stöd i Stortinget från ett av de båda små borgerliga partierna. Efter valet behövs båda partiernas röster för att få majoritet.

Om Venstre går in i regeringen så löser det alltså inte den parlamentariska utmaningen.

Allt pekar således på en svagare norsk regering. Men KrF har ett stort dilemma: fäller de regeringen så kan resultatet bli en vänsterregering som knappast för en politik som de egna väljarna och medlemmarna gillar.

https://www.svd.se/norska-regeringsproblem/i/senaste/om/ledare

Janerik Larsson:Donald Trumps bekymmer

Donald Trump har i natt (svensk tid) lidit ett mycket rejält politiskt bakslag när hans kandidat i det republikanska primärvalet i Alabama, Luther Strange, besegrades av den än mera konservative fundamentalisten Roy Moore.

Trump har mycket energiskt kampanjat för Strange.

Donald J. Trump‏Verified account @realDonaldTrump  2h2 hours ago

Congratulations to Roy Moore on his Republican Primary win in Alabama. Luther Strange started way back & ran a good race. Roy, WIN in Dec!

Tydligen har Trump varit så upptagen av vad som händer i politiken i Alabama att han inte noterat att hans spanske besökare inte är president utan premiärminister.

Donald J. Trump‏Verified account @realDonaldTrump  5h5 hours ago

It was an honor to welcome President @MarianoraJoy of Spain. Thank you for standing w/ us in our efforts to isolate the brutal #NoKo regime

Det versala J-et i premiärministerns twitteradress är Trumps uppfinning.

https://www.svd.se/donald-trumps-bekymmer/i/senaste/om/ledare

Kim Jong Ung försöker begripa sig på Donald Trump

Washington Post har just på sin hemsida publicerat en på sitt sätt sällsam eller rörande eller vad man nu ska säga...artikel om hur den nordkoreanska regimen genom inofficiella kontakter med amerikanska tankesmedjor försöker begripa sig på Donald Trump.

Tidningen beskriver ”an apparent attempt to make sense of President Trump and his confusing messages to Kim Jong Un’s regime”.

De är förundrade över att regeringsmedlemmar säger helt andra saker än presidenten:

Why, for instance, are Trump’s top officials, notably Defense Secretary Jim Mattis and Secretary of State Rex Tillerson, directly contradicting the president so often?

Det ärliga svaret är ju, som jag tidigare skrivit, att president Trump inte sysslar med seriös politik - varken inrikespolitik och allra minst utrikespolitik - utan han arbetar med det han tycker att han kan, nämligen att bedriva presidentvalskampanj.

Han är inriktad på november 2020 och då ska han, hoppas han, besegra sin demokratiske motkandidat så att han också får flest röster - vilket han inte fick 2016.

Under tiden är allt som skapar uppmärksamhet och särskilt allt som tillfredsställer hans väljarbas bra - oavsett om han byter budskap allt som oftast.

Det spelar nämligen ingen roll vad han säger; det lärde han sig förra året.

Det finns en enda Trump-replik man ska ha i minnet om man vill försöka förstå honom:

"I could stand in the middle of 5th Avenue and shoot somebody and I wouldn't lose voters.”

Trump har ingen respekt för sanning men han är övertygad om sin egen förmåga att vinna väljare - även om han stod mitt på femte avenyn i New York och sköt någon så skulle han nämligen inte förlora väljare.

Detta är en mycket speciell ”politiker”.

Vid hans sida ter sig Kim Jong Un högst ordinär och framför allt lättbegriplig.

Läs om denne t ex här eller här eller här.

Men vad Trump kommer att säga vet ingen och absolut inte han själv. Han improviserar hela tiden med ett enda syfte.

I USA undrar många om han skulle kunna starta ett kärnvapenkrig för att bli omvald. Vem vet? Om den frågan skrivs det också en hel del.

Se här eller här eller här.

https://www.svd.se/kim-jong-ung-forsoker-begripa-sig-pa-donald-trump/i/senaste/om/ledare

Trump insvept i Stars and Stripes

 

Det rasar ständigt in nya tweets från president Donald Trump i min Iphone. Men på något sätt har de blivit alltmer ointressanta eftersom de egentligen bara handlar om en enda sak, nämligen om Trump själv och hans presidentvalskampanj inför valet i november 2020.

Trump är smått besatt av sin valframgång i november förra året. Det var ingen pangseger annat än i elektorsvalet, frågan om det ryska inflytandet i valkampanjen är ännu en ouppklarad fråga och demokraternas kandidat Hillary Clinton fick flera miljoner fler röster än Trump fick.

Trumps popularitetssiffror i opinionsundersökningarna sjunker hela tiden, men han satsar på att vidmakthålla kärnan av sin väljarbas. Det är detta alla hans utspel handlar om.

Kan det visa sig vara en framgångsväg? Det vill jag inte utesluta.

Genom att riva demokraterna långt till vänster kan Trump mycket väl lyckas bli omvald.

Ännu skymtas ingen potentiell president från demokraterna.

Just nu ägnas mest uppmärksamhet i USA åt Trumps attack mot de svarta fotbollsspelare som enligt hans uppfattning inte agerar tillräckligt patriotiskt.

Jag är ganska övertygad om att detta är en vinnarfråga för Trump.

Den amerikanska patriotismen ska aldrig underskattas och att presidenten nu sveper in sig i Stars and stripes, den amerikanska flaggan, är sannolikt ett genidrag.

https://www.svd.se/trump-insvept-i-stars-and-stripes/i/senaste

Janerik Larsson:Toryregeringens interna bråk fortsätter

Syftet med den brittiska premiärministern Theresa Mays tal i Florens i fredags var att sända den brittiska regeringens sammanhållna budskap till EU27-ländernas regeringar om att nu är man på allvar beredd att till slut påbörja reella Brexitförhandlingar.

Det går inte så bra. I fokus står fortfarande det faktum att May inte har en samlad regering bakom sig.

Sunday Telegraph, som nu som alltid har en hätsk anti-EU-agenda, berättar idag om att splittringen i regeringen består:

No new EU rules after 2019, says Boris Johnson as Cabinet split on transition plan reopens

Tidningen förklarar:

The stance goes further than the Prime Minister – who declined to make the promise on Friday – and puts him on a collision course with the Treasury, which wants a “status quo” transition.

Mr Johnson also wants Britain to be able to sign trade deals during the transition period and opposes paying billions of pounds for access to the single market after 2021.

There are fears that Philip Hammond, the Chancellor, is still pursuing a longer transition, with Mr Johnson insisting two years is an absolute limit.

Vart detta kommer att leda är högst oklart. Men min gissning kvarstår.

https://www.svd.se/toryregeringens-interna-brak-fortsatter/i/senaste

Janerik Larsson:Företagsfientlig socialdemokrati

Årets höstbudget har närmast kliniskt har rensats från, eller bortsett från, alla resonemang som kan förklara eller understödja hur resurser skapas i ekonomin, som om man så önskar kan tas i anspråk av det politiska systemet för olika åtgärder. Under stora delar av mandatperioden har socialdemokratin varit företagarfientlig i sin politik; nu har den blivit företagarförnekande. Företagen finns knappt i socialdemokratins världsbild, annat än som beskattningsobjekt.

Det rättvisa betyget delar Björn Hasselgren ut i Smedjan.

Men han antyder också en förklaring när han avslutningsvis skriver:

Vi går problematiska tider till mötes. Regeringen och socialdemokratin står utan analys och verktygslåda; oppositionen står handfallen och utan självförtroende. Risken är att tilltron till demokratin blir lidande. Budgetpropositioner med så svagt innehåll borde inte få förekomma.

Det är Vänsterpartiets Ulla Anderssons hand och inte Magdalena Anderssons som präglar budgetproppen.

Men just nu är det inget som pekar på att det efter nästa års val kommer finns något alternativ till att Ulla Anderssons penna fortsatt styr svensk politik.

Annie Lööf och Jan Björklund mumlar om någon sorts blocköverskridande kompromisser som skulle styra kungariket efter valet.

Men för en socialdemokrati som har maktinnehavet som högsta prioritet ter det sig nog högst osannolikt att en sådan ny allians skulle te sig smaklig.

Better the devil you know than the devil you don't know.

Det paradoxala kan bli att vi tack vare Decemberöverenskommelsen kommer att få ytterligare fyra år med den politik Hasselgren beskriver trots att det kanske inte egentligen finns folkligt stöd för den.

https://www.svd.se/foretagsfientlig-socialdemokrati/i/senaste/om/ledare

Janerik Larsson: Trump och Iranavtalet

Varför är Donald Trump motståndaren till det avtal som Kina, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Ryssland och USA ingått med Iran?

Paul Waldman pekar i Washington Postpå den enda för Trump viktiga förklaringen, nämligen att det var hans företrädare som var med och slöt avtalet:

We all know the real reason Trump wants to walk away from the nuclear accord. It isn’t because Iran is violating the terms, because it isn’t. It isn’t because the terms were terribly unfair to the United States, because they weren’t. It isn’t because Iran is doing things outside the agreement that we don’t like, because those actions exist outside the agreement. It’s because Trump is a petulant man-baby who believes that anything that has Barack Obama’s name on it has to be destroyed, no matter the consequences.

Att förstöra allt som Barack Obama gjorde under sina åtta år är Trumps mest uppenbara politiska mål.

I bilden finns säkert också att Trump tvangs be om ursäkt för sin absurda men mångåriga kampanj för att bevisa att Obama inte var född i USA och således inte kunde bli vald till president. (För att undvika att den nya staten skulle få en president som var född i England skrevs nämligen det kravet in i författningen 1789.)

Om Iranavtalet skriver New Yorker att avtalet gillas av de övriga länder som ingick det.

De diplomater som förhandlade skrev igår i New York Times om avtalet:

If he really wants to back out of the deal, Mr. Trump should say so. But then he owes it to the American people to explain how he would block Iran from developing a nuclear weapon, curb its destabilizing behavior in the region, and prevent all the other calamitous consequences of his unilateralism. And fantasy scenarios where we get everything — and Iran gives up everything — will not suffice.

I korthet säger de att Trump lever i en fantasivärld och att han inte skulle kunna förklara för det amerikanska folket varför han skulle säga upp avtalet.

Vad som kommer att hända är det dock ingen som vet.

https://www.svd.se/trump-och-iranavtalet/i/senaste

Janerik Larsson:Shekarabis nödutgång

Efter S+MP-regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet om utredningsdirektiven till Reepalu-utredningen skrev den tidigare socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt i Expressen den 11 mars 2015:

”För några år sedan hade Vänsterpartiet en lösning på hur den privata välfärdssektorn skulle socialiseras utan att staten kunde beskyllas för att konfiskera enskild egendom. Partiets ekonomiska talesperson föreslog i en tidningsartikel att det skulle ske genom expropriation, det vill säga staten i en lagstadgad process köpte upp de privatägda företagen. Men partiets intresse för denna lösning slocknade när man fick se kostnaden, som beräknades bli ungefär 50 miljarder.

Jag förstår om Jonas Sjöstedt är belåten över att han fått en hel regering att anvisa hur enskild egendom kan bli offentlig utan att det kostar en krona. Men det finns en annan kostnad, som kan bestå av Sveriges anseende som rättsstat. Har regeringen funderat över vad den kan uppgå till?”

Hur ser Reepalu-utredningens förslag som nu tydligen kommer att bli regeringsförslag ut ur detta perspektiv? Är det förenligt med rättsstaten Sverige?

På hösten 2015 publicerades juridikprofessorn Lars Henrikssons utredningen ”Vinstbegränsningskrav - rättsliga frågeställningar”.

En kortfattad version av den utredningen är att säga att den ställer samma fråga som Feldt men med juridisk precision.

”Den sammantagna bedömningen av åtgärderna - såsom de skisseras i kommittédirektiven - är att de till stora delar torde komma att inte vara förenliga, och totalt sett mycket svårförenliga med gällande rätt.”

Efter att utredningens betänkande publicerades (SOU 2016:78) gjorde professor Henriksson en ny genomlysning av det juridiska perspektivet och jag har förstått av ett samtal med Svenskt Näringslivs chefsjurist Anders Thorstensson att frågeställningarna från den tidigare rapporten kvarstår.

Det ska med tiden bli intressant att se vad lagrådet anser om den kommande propositionen är förenlig med svensk lag.

Kanske är det här som Ardalan Shekarabi har sin nödutgång?

https://www.svd.se/shekarabis-nodutgang/i/senaste

Småföretagare budgetförlorare

”Förlorare på regeringens budget? Om du har 10 miljoner på ISK och veckopendlar till Nice. Väl sammanfattat av Mats Knutsson” hävdar en socialdemokrat, politisk sakkunnig på näringsdepartementet, på Twitter.

Det är intressant att notera att vi åter är där vi var för bra många decennier sedan, alltså när regeringen är alla goda gåvors givare och ”alla” har glömt bort att det är skattebetalarna som egentligen står för kalaset.

Varken Ulla Andersson eller Magdalena Andersson, våra båda finansministrar.

Ytterst kommer Anderssonduons godis från den svenska företagsamheten.

Swedbank har tittat på hur småföretagarna behandlas i årets budget. Johan Kreicbergs, företagarekonom på Swedbank och Sparbankerna, skriver i ett mejl till mig:

”Budgeten beskrivs av många som en pensionärssatsning.

Men för många företagare höjs samtidigt skatten kraftigt på deras pensionssparande. Ofta tar de ut låg eller ingen lön i företagets uppstartskede.

Lagstiftaren har därför gett dem möjlighet att avsätta 30 procent av deras inkomster till pension. Dessa medel placeras ofta i en kapitalförsäkring.

För en företagare som försökt kompensera för utebliven tjänstepension under hela livet och dessutom för en låg statlig pension är det inte ovanligt att innehavet i kapitalförsäkringarna uppgår till ett par miljoner kronor.

För dem med höga inkomster behöver avsättningarna vara betydligt högre.

Höjningen av skatten på kapitalförsäkringar kan därför motsvara tusentals kronor per år.”

Inget veckopendlande till Nice där.

https://www.svd.se/smaforetagare-budgetforlorare/i/senaste

Janerik Larsson:Theresa Mays väg till Florens

På väg till talet i Florens idag kan Theresa May studera en opinionsundersökning som The Independent publicerar idag:

The new poll of more than 1,400 UK adults showed 52 per cent of the public back remaining in the EU, while 48 per cent would support leaving. The new poll of more than 1,400 UK adults showed 52 per cent of the public back remaining in the EU, while 48 per cent would support leaving.

The numbers are a mirror image of the June 2016 referendum result and a shift from the same poll conducted two months ago, which showed a clear 50/50 split.

52 procent vill nu stanna i EU.

Men Mays tal handlar i grunden inte alls om Storbritanniens relationer till EU utan om torypartiets inbördeskrig.

The Spectator, den brittiska tidskriften som är en hårdför Brexitanhängare, skriver i veckans nummer att frågan om landets relation till Europa has destroyed the past three Tory prime ministers och att ”the battleground will be how much Britain should diverge from the EU and chart its own course in the world. This might not turn into the Tories’ own Hundred Years’ War. But it would be no surprise if it did for another three Tory prime ministers before it is finally over and done with”.

Ytterligare tre premiärministrar från torypartiet kan alltså enligt denna spådom gå under i detta inbördeskrig som beskrivs så här: After more than 50 years of civil war, the Conservatives still can’t agree what kind of deal they want. (Efter 50 års inbördeskrig har de konservativa inte enats om hur de vill se relationen till EU.)

Frågan är givetvis också om det kommer att bli ytterligare tre premiärministrar från torypartiet i närtid eller om det kommer att bli labourpartiet som kommer att få försöka hantera frågan medan torypartiet slits sönder av detta inbördeskrig.

https://www.svd.se/theresa-mays-vag-till-florens/i/senaste/om/ledare

Om kapitalismens framtid

Varför är produktivitetsutvecklingen i den amerikanska ekonomin så låg? Varför är framväxten av nya företag i USA så dålig?

Dessa frågor skriver Ben Casselman i New York Times om idag.

Han citerar avslutningsvis en företrädare för en nystartad tankesmedja, Center for American Entrepreneurship:

“Everybody loves entrepreneurship, but they’re not aware it’s in trouble. If new businesses are the engine of net new job creation, and if new businesses are the engine of innovation, and new business creation is at 30-year lows, that’s a national emergency.” (Nyföretagandet är sämre idag än på 30 år och det är nyföretagandet som skapar de nya jobben.)

I artikeln anges en rad skäl till problemen. I denna debatt har ofta begreppen ”pro business” ställts mot ”pro market” men Casselman ger sig inte in i en sådan ideologisk diskussion även om det nu med Donald Trump som president tycks påtagligt att det inte är en effektiv marknadsekonomi som är presidentens prioritering.

Casselman anger förutom det just nu mest omtalade skälet till problemen - dominerande storföretag köper tidigt upp potentiella konkurrenter - en rad andra faktorer soms annolikt samverkar:

The aging of the baby-boom generation has left fewer Americans in their prime business-starting years. The decline of community banks and the collapse of the market for home-equity loans may have made it harder for would-be entrepreneurs to get access to capital. Increased regulation, at both the state and federal levels, may be particularly burdensome for new businesses that lack well-staffed compliance departments. (Den åldrande baby boom-generationen innebär att färre amerikaner är potentiella företagsstartare, bankkrisen har gjort det svårare att finansiera företagande med lån på villan, regleringarna på alla nuvåer har ökat.)

Men den samlade bilden stämmer väl överens med budskapet i en av det senaste årets intressantaste böcker om läget i västvärldens ekonomier, Fredrik Erixons och Björn Weigels ”The Innovation Illusion” (Yale University Press).

I förordet skriver de sammanfattningsvis om det faktum att västvärldens ekonomiska princip inte längre är den kapitalism som tidigare fört med sig löften om mänsklig utveckling och förbättrade ekonomiska förväntningar. Om kapitalismen idag:

”It no loger champions that go-getting spirit and optimism about the future that defined its past. The economy instead weakens the conditions for economic experimentation and entrepreneurs to contest markets.” (Kapitalismen idag styrs inte av den energi och optimism som definierade den förr i tiden. Ekonomin försvagar i stället villkoren för ekonomiska försök och entreprenörers utmaningar av marknader.)

Därför är föreställningen om att vi lever i innovationernas tid en illusion.

Detta är en mycket viktig samhällsdiskussion som bör föras också på rejäl distans från den populism till vänster och höger som blott blickar bakåt och som räds ett dynamiskt framtidsperspektiv.

Det är inte dags för Karl Marx’ comeback.

https://www.svd.se/om-kapitalismens-framtid/i/senaste