Försvara vinsten ! (Svensk Linje nr 3 2013)

I samförståndets Sverige kan helt galna idéer ibland nå hur långt som helst. Det betyder att Sverige med jämna mellanrum lever farligt. Det kan givetvis bero på samförståndet, men en annan viktig faktor är den djupt förankrade tanken att vårt samhälle ska vara så jämlikt som över huvud taget är möjligt. Den ambitionen gör att det privata ägandet i allmänhet och i synnerhet det privata företagsägandet av och till lever riktigt farligt. 

Socialiseringsnämnden var en statlig  utredning som verkade i 16 år, mellan 1920 och 1936. Den tillsattes av den första Branting-regeringen och fick Richard Sandler som ordförande och Nils Karleby som sekreterare. Det ursprungliga syftet med nämnden var att utreda vilka svenska industrier och naturtillgångar som skulle  socialiseras och hur detta skulle gå till. Under sin långa verksamhet producerade nämnden en mängd betänkanden, men användes senare till stor del av  den socialdemokratiska ledningen som ett alibi för att inte omedelbart genomföra socialiseringsförslag som kom från partiets vänsterflygel. 1935 upplöstes Socialiseringsnämnden och Sandler skrev därefter på egen hand nämndens "utkast till principbetänkande", som utkom i två volymer 1935-1936.^[ Hans betänkande kom fram till att det inte gick att rekommendera någon formel för socialisering och efter 16 års utredningsverksamhet uppställde Socialiseringsnämnden "för sin del icke något socialiseringssystem".

Jublet på s-kongressen som valde Håkan Juholt till partiledare – och hans vildsina retorik – fick mig att ana att det kunde vara dags för en ny sådan utredning. 

Själv började jag 1980 arbeta på den organisation som sedermera döpts om till Svenskt Näringsliv och fick kontakt med löntagarfondsfrågan. Den frågan hade jag visserligen följt under 70-talet som ledarskribent på Sydsvenskan men jag hade aldrig riktigt förstått var det organiserade näringslivet fanns i debatten.  

Lars Tobisson har i Svensk Tidskrift beskrivit det sällsamma läge som då rådde:

 

”När jag efter 1979 års val inträdde som moderat företrädare i utredningen, kände jag mig inte särskilt välkommen. Där var mittenpartiernas representanter och näringslivets man, förre Gränges-chefen Erland Waldenström i full färd med att förhandla fram en kompromisslösning, som fondsocialismens företspråkare kunde acceptera.

Mot bakgrund av det massiva fondmotstånd som höll på att växa fram bland företagarna var Waldenströms medgörliga inställning högst förvånande. Han ville vara brobyggare och nå samförstånd till snart sagt vilket pris som helst. Därmed höll vi moderater på att hamna i ett läge, där vi fick välja mellan att stå ensamma i vårt principiella motstånd mot fondsocialismen eller ställa oss bakom ett halvsocialistiskt förslag med näringslivet som tillskyndare.” 

Med tiden skulle situationen förändras och det var den starka opinionen som fällde utslaget i frågan. Den stora demonstrationen mot fondsocialismen den 4 oktober 1983 innebar att det enda som fanns kvar av denna socialistiska framstöt var en avveckling av ett tamt fondförslag som den stackars finansministern Kjell-Olof Feldt tvingats signera. Avvecklingen hanterade sedan regeringen Bildt 1991.

 

Nu 30 år senare ser vi en vildsint agitation mot vinst och krav på återsocialistering av rader av näringsverksamheter inklusive apoteken. Den socialdemokratiska ledningen idag har lika svårt som regeringen Palme på 80-talet att hålla emot socialiseringsentusiasterna och en trött och ängslig borgerlig regering tycks likt mittenpartierna i löntagarfondsutredningen snarare söka efter kompromisser till varje pris än principiellt grundade ställningstaganden.

 

Private equity-företagen har under ett par decennier betytt mycket för tillförsel av internationellt kapital och för förnyelse av svenska företag inom handel och främst industri. Detta är en i stort sett okänd framgångssaga. I början av året utkom min bok ”De nya industrialisterna” (Ekerlids) som skildrar en lång rad sådana företagsexempel – exempel som i stort sett aldrig uppmärksammas av traditionella medier.

Vem vill ge sig in i en otacksam debatt ? Så var det 1980 när jag började på dåtidens Svenskt Näringsliv men efterhand började jag som redaktör för organisationens veckotidning träffa företagare efter företagare som var förbannade över tystnaden, över att det inte fanns en kraftfullare reaktion mot fondsocialismen. Jag skrev om dessa röster och bidrog därmed en del till den opinionssvängning som skulle komma – inte från politiker utan i allt väsentligt från företagare och andra helt vanliga medborgare som inte såg framför sig ett av socialistiska fackliga fonder styrt näringsliv. Även om fondförespråkarnas aversion mot vinster ju därmed skulle fått sin slutliga lösning.

Vinst förblir ett begrepp som inte passar in i det jämlika samförståndslandet. Men utan denna för marknadsekonomin helt fundamentala funktion skulle vi inte ha dagens välstånd.

Kjell Olof Feldt skrev i sin memoarbok ”Alla dessa dagar” om varför han motsatte sig fondsocialismen:

”Min hållning avgjordes av min syn på vinstens funktion i samhällsekonomin. Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt. Och för att denna bevakning ska fungera måste det finnas en grupp aktörer i samhället, vars mål och mening med livet är att maximera vinsten i det näringsliv man äger.”

Idag styr Jonas Sjöstedt agendan och Feldts ord torde inte någon politiker våga stå upp för.

Feldt skrev också i samma bok att ”bristen på kraftfulla aktörer med uppgift att bevaka effektiviteten i resursanvändningen blev alltmer kännbar, när skattekällorna började sina. Sitt klaraste uttryck tycker jag att skillnaden mellan privat och offentlig sektor får i synen på effektivitet. Medan effektivitet i ett privat, ’vinststyrt’ företag är symbolen för framgång uppfattas kravet på effektivitet i en offentlig förvaltning bara som ett uttryck för att det saknas pengar.” 

Vinst är ett mått på effektivt hushållande, på värdeskapandet  och detta mäts också i offentlig verksamhet. Den s k privatiseringen av offentliga tjänsteverksamheter har grundats i denna ambition: att använda skattemedel för effektivast möjliga resursutnyttjande. Kanske har denna ambition inte i alla aspekter blivit föremål för tillräckligt grundliga överväganden, kanske har de företag som tagit över illa fungerande tidigare offentliga verksamheter inte i tillräcklig grad beaktat de utmaningar de ställts inför. Men den vänsterdebatt som nu vill kasta ut kvalitet, värdeskapande och hushållning för att bara kasta pengar över problem kommer att leda till ett återtåg till de dåliga förhållanden i offentligt finansierad verksamhet som man haft ambitionen att lösa. Kapitalstarka, effektivt hushållande aktörer kommer att försvinna med ett enda resultat på sikt: sämre kvalitet.

Dagens hysteriska, vänstervridna debatt kan verkligen vålla långvarig skada – särskilt om ingen vågar säga emot. En feg och opportunistisk opposition och en trött och idélös regering är inte den bästa kombinationen för Sverige.