På jakt efter svensk nationalism

Jag läser två artiklar i helgens Financial Times och ställer mig en fråga.

Den första artikeln är Patti Waldmeirs rapport från Macomb County i Michigan där hon bor.

Detta valdistrikt bidrog till att Donald Trump valdes till president i november 2016 och kan göra om detta i november 2020.

Trumps bas är, rapporterar hon, här i bilarbetarförstaden till Detroit, lika stark som någonsin tidigare. Här fanns de ”arbetardemokrater” som röstade på Ronald Reagan 1980, de demokrater som röstade på Barack Obama 2008 och 2012 men som alltså nu gav övergav demokraterna och gav Trump sitt stöd.

Skattereformen kommer ge Nelson Westrick som jobbar på en Fordfabrik 2900 USD 2018 och hans 401k-pension är värd mer än någonsin på grund av börsuppgången.

Men hans stöd till Trump är främst kulturellt. Han avskyr numera den amerikanska fotboll som han tidigare varit en entusiastisk anhängare av. Varför? Jo fotbollsorganisationen NFL tillåter svarta fotbollsspelare att demonstrera mot den amerikanska nationalsången.

Där finns kärnan i stödet till Trump. Patriotismen. Den vita arbetarklassens starka känsla för det de menar att USA - och presidenten - står för. Då blir överdrivet tweetande och annat något man inte bryr sig om.

Från Peking rapporterar korrespondenten Yuan Yang om de unga kinesiska nationalister som nu på internet utgör en massiv, patriotisk och regimlojal armé som bekämpar de som upplevs som landets fiender. Fienderna är Taiwan och dess president Tsai Ing-wen, Dalai Lama och studenter på Chinese University of Hong Kong som vill göra sin stadsstat självständig.

Denna trollarmés fiender är således alla som inte ställer upp bakom den ”One China”-politik som är den nationalistiska sammanhållningens kärna.

Patriotism. Nationalism.

Den fråga jag funderar över men som jag inte har något svar på är denna: vilken roll kommer patriotism, nationalism ha i svensk politik valåret 2018?

Vad tror du?

Om jag skulle våga en gissning så är det att Sverigedemokraterna ter sig för extrema för att framstå som bärare av en sådan nationalism.

Men därutöver kan det finnas en outnyttjad potential. Eller är nationalism främmande för oss svenskar?

https://www.svd.se/pa-jakt-efter-svensk-nationalism/i/senaste/om/ledare

Framtiden med Donald Trump

Det är nu snart ett år sedan Donald Trump installerades som USAs president.

De som före den dagen trodde att han skulle bli en någorlunda normal statschef fick ett entydigt besked i det installationstal som Steve Bannon, numera f d rådgivare till Trump, satt sin prägel på.

Trump varken vill eller – menar jag – har förutsättningar för att föra vidare centrala inslag i amerikansk politik efter andra världskriget. Det handlar om hans personlighet och om hans föreställningsvärld.

Han ser inte USA som ett ledande land i världen utan hans ”America First” anknyter till isolationismen före andra världskriget - ett tankespår som fortsatt har rejäl förankring i amerikansk opinion helt oavsett hur Trump uppfattas idag.

Trumps personlighet är väl beskriven sedan länge. Jag skrev om den för snart två år sedan här

Jag avslutade den texten med dessa ord (alltså januari 2016):

Kommer Trumps narcissism föra honom till Vita huset? Ingen vet - men det ska inte uteslutas.

Så blev det och de kommentarer jag skrev innan Trump tillträdde som president har jag ingen anledning att ändra på.

Trump är Trump och kommer förbli Trump. Tunnhudad, oförutsägbar, okunnig, ogenomtänkt etc.

Här några av de kommentarer jag skrev för ett år sedan.

Värst tror jag att hans handelspolitiska föreställningsvärld kommer att vara – för USA och för världen.

Men man ska givetvis inte utesluta att han startar ett kärnvapenkrig.

De analyser av Trumps första tid som nu publiceras i ledande amerikanska medier pekar främst på Trumps utrikespolitik (eller brist på genomtänkt sådan).

Här NBC.

Här Fareed Zakaria i Washington Post.

Här New York Times.

Vad säger detta om fortsättningen? Ja givetvis att den är oförutsägbar men man ska inte utesluta att president Trump och republikanerna blir framgångsrika både i mellanårsvalet i november 2018 och i presidentvalet i november 2020.

Det finns några aspekter på ett sådant scenario.

Det första handlar om föreställningen att rysk inblandning i förra årets presidentval avgjorde detta till Trumps fördel. Jag har tidigare uttryckt mig skeptiskt om detta och här finns en Washington Post-artikel som jag tycker smular sönder kausaliteten. Ja det förekom en hel del ryska mediemanipulationer men de hade ingen möjlighet att avgöra elektorsvalet.

Om det blir resultatet av det utredande som nu pågår kan effekten slå negativt mot demokraterna - Trump och republikanerna kan dra fördel av detta.

Det andra är föreställningen om att det är materiella förhållanden som gjorde att många i den vita arbetarklassen röstade för Trump och Brexit. Här en viktig artikel i det ämnet.

Den handlar om Brexit men jag är övertygad om att den är minst lika relevant i den amerikanska kontexten.

Framtiden med Donald Trump är omöjlig att förutsäga men det finns ingen anledning tro att den inriktning som han nu driver med sitt ogenomtänkta, spontana, TV-styrda twittrande kommer att förändras.

Han lyssnar inte på rådgivare som inte håller med honom. Han är sin egen ende riktigt pålitlige rådgivare – möjligen med undantag för familjen.

Vad som helst kan med andra ord hända.

https://www.svd.se/framtiden-med-donald-trump/i/senaste/om/ledare

Dags för nordisk förbundsstat?

”Svenskar är i grunden bönder, präglade av socialdemokratisk kollektivism. Därav Systembolaget. Danmark, med sin historia av fria näringsidkare och handlare, är mer borgerligt präglat. Därav Kristiania. Innerst inne vill dock både svenskar och danskar att andra ska vara som vi själva är. Vi vill försvara det vi har och det vi upplever som hotat. Skillnaden är att dansken säger det rakt ut.”

Så avslutar Karin Pihl och Kajsa Dovstad ett reportage om danskt samhällsliv och politik i senaste utgåvan av Liberal Debatt (6/2017).

Det är en lång, rolig och insiktsfylld redovisning av ett besök i Köpenhamn. Udden är mest vänd mot svenskt politiskt hyckleri.

Temat i detta nummer av Liberal Debatt är ”Låt oss dö i ett enat Norden!” och Gunnar Wetterberg skisserar vägen fram till en nordisk förbundsstat.

Jag är föga övertygad av den visionen efter att ha läst de olika bidragen. Inte minst Pihl/Dovstad indikerar ju hur lång vägen skulle vara.

https://www.svd.se/dags-for-nordisk-forbundsstat/i/senaste/om/ledare

Regeringens konsulter borde bli fler

SvT fortsätter att gräva i regeringens användning av konsulter:

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) är inte den ende i regeringen som anlitat den engelske språkkonsulten på ett sätt som kan bryta mot reglerna. Även förre sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) köpte tjänster för så stora summor att juristerna slog larm.

Några exempel från 2016 när den omstridde engelske språkkonsulten anlitades av tidigare socialminister Gabriel Wikström (S):

Tio minuters tal vid invigningen av cricket-EM i Stockholm: 28.000 kronor

Fem minuters tal på Världshälsoorganisationen WHO: 14.000 kronor

Tolv minuters tal vid ett forskarmöte i Stockholm: 33.600 kronor

Totalt fakturerade konsulten socialdepartementet 283.450 kronor för att skriva tal på engelska åt Wikström. Dessutom fakturerade han ytterligare nästan 10.000 kronor för att tillsammans med Wikström träna på några av talen.

Konsulten skrev korta tal till olika officiella tillställningar. En del framstår som viktigare, till exempel möten vid FN i New York. Andra som mer symboliska, som invigningen av cricket-EM.

Till slut slog juristerna på regeringskansliet larm. Det fanns risk att inköpen stred mot lagen, eftersom de inte upphandlats i konkurrens.

Vanligtvis skrivs ministrarnas tal på engelska av regeringskansliets egen personal.

Socialdepartementet bekräftar också att kompetensen fanns internt:

”Ja, det finns och fanns 2016 kompetens för att skriva engelskspråkiga tal inom socialdepartementet och regeringskansliet.” skriver departementet i ett svar till SVT Nyheter.

Wikström valde alltså ändå att köpa in tjänsten under större delen av 2016.

Efter att juristerna slagit larm upphörde han dock att anlita konsulten. Näringsdepartementet och landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) fortsatte däremot att använda konsulten för språklig bearbetning av tal. Först efter att flera höga fakturor ifrågasatts, stoppades konsulten i höstas också på näringsdepartementet.

Man kan ha olika tankar kring detta. För mig pekar detta i huvudsak på att regeringskansliet är överbemannat.

Det är inte fel att upphandla konsulttjänster. Tvärtom kan det vara mycket tids- och kostnadseffektivt. Många byråkratier är för dåliga på att anlita konsultkompetens och anställer i stället alldeles i onödan.

Dra ner på antalet tjänstemän och kanske i synnerhet på s k politiskt sakkunniga och se i stället till att använda upphandlade konsulttjänster för centrala statsmannauppdrag som t ex att invigningstala på cricket-EM.

https://www.svd.se/regeringens-konsulter-borde-bli-fler/i/senaste

Amerikansk och brittisk pensionsdebatt

Jag citerade i juli en ledare av Tobias Wikström i Dagens Industri:

”Allmän pension, tjänstepension, bostadstillägg, pensionssparande, brutto, netto blandas gärna i en enda röra och det går inte att bringa reda i fakta utifrån enskilda debattinlägg.”

”Man kan inte genom ett politiskt beslut höja den allmänna pensionen utan att också höja pensionsavgiften. Det blir de som arbetar som får betala de högre pensionerna.”

”Det svenska pensionssystemet är robust eftersom det till skillnad från många länder är självfinansierande. I Sverige kommer därför pensioner aldrig att behöva ställas mot offentliga utgifter som sjukvård eller försvar.

Sveriges pensionärer har inte fått sänkt allmän pension, räknat efter skatt. De gånger som ”bromsen” har slagit till mot pensionsnivåerna har detta kompenserats med skattesänkning.

Viktigast för att pensionerna ska stiga är att Sverige fortsätter att vara ett rikt land och att de unga arbetar mycket.”

Jag har tidigare då och då i flera år här uttryckt förvåning över den svenska pensionsdebatten och inte minst över pensionärsorganisationernas ofta perspektivlösa argumentation.

Jag har nyligen läst två artiklar om pensionssystemen i Storbritannien och USA som ger sådana perspektiv.

Washington Post-reportern Peter Whoriskey skrev den 23 december om vad som hände efter att McDonnell Douglas la ner sin fabrik i Tulsa 1994. De som arbetat där - ofta i decennier - hade levt i tron på den företagspension de utlovats men den försvann i det närmaste helt efter nedläggningen.

De som kan arbetar fortsatt - nu kring 80 år gamla - men många har drabbats hårt ekonomiskt i ett land där den offentliga pensionen (social security) är i snitt 14 000 USD/år.

Det amerikanska systemet förutsätter privat sparande men myndigheten Government Accountability Office (GAO) föresdlog i oktober att kongressen borde tillsätta en oberoende kommission för att studera det amerikanska pensionssystemet: ”If no action is taken, a retirement crisis could be looming.”

I Financial Times skrev Bronwen Maddox, chef för tankesmedjan Institute for Government, den 22 december under rubriken ”An ageing population and the end of inheritance” (En åldrande befolkning och slutet för arv) om det sakligt korrekta förslaget i torypartiets senaste valmanifest om att värdet av ett hus som personen äger skulle beaktas då kommunen bedömde en dement persons biståndsbehov.

Detta utlöste en politisk kris som i valdebatten formulerades som ”dementia tax” (skatt på demens) och som säkert bidrog till det usla valresultatet.

Maddox menar att förslaget var högst befogat eftersom demens inte täcks av det allmänna sjukvårdssystemet (NHS). Hon skriver att det kommer att bli nödvändigt på grund av den allt längre livslängden att de som lever så länge måste bära bördan av vården under de sista levnadsåren.

Vem ska annars betala? De yngre som då inte kommer att kunna bygga upp det kapital som finns hos dagens äldre i form av främst deras bostäder?

https://www.svd.se/amerikansk-och-brittisk-pensionsdebatt/i/senaste/om/ledare

Om Rysslands historiska väg

Bengt Jangfeldt är en av våra främsta kännare av Rysslands kultur och historia. Hans nya bok ”Vi och dom – om Ryssland som idé” är fängslande läsning.

I efterordet skriver han att studerat Rysslands historiska väg sedan tidigt 1970-tal och att han därför nu samlat sina tankar om denna väg.

Historien når ända fram till idag, men det är hela den långa vägen som ger förklaringar där inte minst brytningen mellan den östromerska (bysantinska) och västromerska kyrkan år 1054 spelar en viktig roll. Jangfeldt citerar en annan svensk expert på rysk historia, professor Per-Arne Bodin, som skrivit att då inympades i den ryska kulturen de grundläggande skillnaderna mellan öst och väst.

Jangfeldt pekar på den betydelse som den ortodoxa versionen av kristendomen haft och har:

”Inom katolicismen ges människan möjlighet att renas i skärselden. I den rysk-ortodoxa kyrkan saknas detta botgöringsalternativ, där finns bara två levnadssätt: heligt eller syndigt, rättroget eller kätterskt. Något neutralt beteende existerar inte.”

Jangfeldt skriver att den ryska historien rör sig i cykler: ”Det är därför rimligt att anta att dagens repressiva, nationalistiska och västfientliga regim en dag kommer att ersättas av en som kännetecknas av ökad tolerans såväl inom landet som gentemot omvärlden. Det troliga är att det sker sedan Putin avgått eller avsatts, men det kan inte uteslutas att ekonomiska och andra omständigheter tvingar fram en omorientering redan under hans tid vid makten.”

Vi får se.

Men i väntan på en ny fas som bryter ”det cykliska förlopp som kännetecknat den ryska historien i århundraden” är det väl värt att läsa om hur det sett ut under tidigare cykler.

Jangfeldt ägnar ett rejält utrymme åt Alexander Dugin som spelat och kanske fortsatt spelar en central roll för dagens ryska makthavare. Dugin utmålar USA med dess militära och ekonomiska (marknadsliberala) dominans som Rysslands fiende. För att motverka den måste Ryssland samla det eurasiatiska hjärtlandet kring den ryska staten.

Jangfeldt:

”Dugins språk är militant men han förespråkar inte i första hand krig; i övrigt är alla medel tillåtna i ansträngningarna att destabilisera fienden. Ryssland ska ’så geopolitiskt kaos i den amerikanska inrikespolitiken, uppmuntra alla former av separatism och etniska, sociala och rasmässiga konflikter, aktivt stödja alla dissidentrörelser, extremistiska, rasistiska och sekteristiska grupper’.”

Dugin manar till uppmuntran av isolationistiska tendenser i USA eftersom det gynnar Ryssland och destabiliseringsprojektet kan leda till att det han kallar ”atlanticismens gigantiska bygge” kollapsar lika snabbt och oväntat som Warszawapakten och Sovjetunionen.

Det isolationistiska ”America first”-budskapet passar väl in i det Dugin eftersträvar.

https://www.svd.se/om-rysslands-historiska-vag/i/senaste/om/ledare

MeToo i norsk politik

Jag lyssnar de flesta dagar på norska NRKs utmärkta 15-minuter långa politikprogram Politisk kvarter.

Idag handlade det om läget i Norden.

Hur kan Sverige med borgerlig riksdagsmajoritet ha en socialdemokratisk regering? Hur kan ett danskt borgerligt regeringsparti hota med att fälla den egna regeringens budget?

Dessa frågor ställdes mot bakgrund av att den norska minoritetsregeringen (H + Frp) nu kanske ska kompletteras med Venstre.

Ärligt talat förstår jag inte poängen med en sådan förändring, men statsminister Erna Solberg (H) har lovat (det i frågan djupt splittrade) Venstre en regeringsförhandling och nu ska den bli av.

Kanske kommer Norge den 19 januari att ha en borgerlig trepartiregering. Dock fortsatt en minoritetsregering eftersom Kristelig Folkeparti absolut inte vill ingå - men KrF kan fortsatt tänka sig ge Solberg-regeringen sitt stöd så den borgerliga stortingsmajoriteten torde bestå.

Någon norsk (eller dansk) Decemberöverenskommelse är alltså inte aktuell. På den punkten är Sverige unikt.

Inom KrF finns det dock en falang som hellre skulle samarbeta med Arbeiderpartiet men det lär inte vara aktuellt förrän efter nästa val 2021 - om ens då.

Arbeiderpartiet har just nu annat att tänka på. Partiets vice ordförande Trond Giske anklagas för sexövergrepp (inte brottsliga men klart olämpliga såvitt man kan förstå norska medier).

Giske är sjukskriven men sannolikheten att han ska överleva politiskt ter sig inte hög.

I Politisk kvarter före julhelgen framkom att kulturen inom A-partiet (och kanske också inom andra partier) inte lever upp till dagens krav efter #metoo.

Därtill kommer att Giske-affären utlöst en maktkamp inom partiet. Efter valnederlaget i september har partiet nu en tid av betydande turbulens framför sig.

Kommer partiledaren Jonas Gahr Støre hänga med till nästa valrörelse?

https://www.svd.se/metoo-i-norsk-politik/i/senaste/om/ledare

Den amerikanska statens skuld snart lika stor som BNP

Sambandet mellan att ha den politiska makten och att ansvara för ett lands ekonomi är komplicerad.

Tiden vid makten är begränsad men den ekonomiska utvecklingen beror på faktorer som i hög grad saknar samband med makthavarnas politiska beslut. Konjunkturförloppen är inte koordinerade med mandatperioder.

Trots det talar alla politiker när de är vid makten om hur ansvarsfullt de sköter sitt uppdrag att vårda ekonomin.

Amerikansk politik ger just nu ett osedvanligt tydligt exempel på det komplexa förhållandet mellan makthavare och samhällsekonomi.

Wall Street Journals byråchef i Washington DC, Gerald F. Seib, skriver idag om hur politikerna skuldsätter landet:

The latest example comes with the Republicans’ passage of a big new tax cut that, regardless of its other merits, will significantly add to the deficit in the next few years. Indeed, the Committee for a Responsible Budget estimates that the tax cut will help drive the annual budget deficit from today’s $600-billion level to $1 trillion by 2019. 

What’s more, the center estimates that these deficit increases will drive the accumulated national debt to 98% of the nation’s annual gross domestic product in the next 10 years. Add on expected health and other tax changes, and the debt the government has piled up may well climb to 99% of GDP. Put another way, if that forecast is correct, the nation’s accumulated debt will be equal to its entire annual economic output in a decade.

I korthet: Den skattereform som kongressen enats om och presidenten fastställt kommer enligt Committee for a Responsible Budgets beräkningar att öka det årliga budgetunderskottet från dagens 600 miljarder dollar till tusen miljardersnivån 2019. Det betyder att skulden kommer uppgå till 98% av BNP under de närmaste 10 åren.

Seib skriver om hur detta kan komma att hanteras politiskt. Kommer USAs mest populära socialförsäkringssystem, Social Security och Medicare, att skäras ner?

Democrats are better at acknowledging that there is a need to pay as you go for new federal programs; the Obamacare health program, after all, was paid for with new taxes. But they are loath to acknowledge that rising costs for entitlement programs are driving long-term deficits.

Republicans are far more willing to acknowledge the broader fiscal challenge and the need to rein in long-term entitlement programs. But they simply don’t apply the same standard to tax cuts.

Sammanfattat är demokraterna benägna att höja skatterna för att betala för välfärdsstaten men de är ovilliga att se hur välfärdskostnaderna ökar underskottet. Republikanerna är mera beredda att erkänna den utmaning som underskottet utgör och de är mer benägna att skära ner på välfärdsstaten men de är inte beredda att se på skattesänkningars effekt på statens skuldsättning.

Amerikanerna kommer att få betala på ett eller annat sätt för de ökade kostnaderna för att betala räntan på den växande skulden.

https://www.svd.se/den-amerikanska-statens-skuld-snart-lika-stor-som-bnp/i/senaste/om/ledare

Julhälsning från Donald Trump

President Donald Trump tror att han arbetat för att återinföra julhälsningen ”Merry Christmas” i USA i stället för det religiöst neutrala ”Happy Holidays”,

Han anser att ”Happy Holidays” är en attack mot ”Merry Christmas”:

People are proud to be saying Merry Christmas again. I am proud to have led the charge against the assault of our cherished and beautiful phrase. MERRY CHRISTMAS!!!!!

En snabb replik på twitter:

1. Your wife and daughter both tweeted ‘happy holidays’

2. Barack and Michelle Obama regularly said ‘Merry Christmas’

3. You’re the least Christian person in the United States of America

Det sista kanske är en liten överdrift.

En annan snabbreplik återger en jultweet för några år sedan från Donald Trump med Happy Holidays-hälsningen.

Inför 2018 är detta en bra sammanfattning av det som är mest oroande med USAs statschef: avsaknaden av eftertanke. Dyker en idé upp så är det twitter nästa....

Oavsett konsekvenser, oavsett sanningshalt.

https://www.svd.se/julhalsning-fran-donald-trump/i/senaste/om/ledare

Har Trump gjort något bra?

IElvakaffet idag ställer Per Gudmundson en fråga till mig som jag fortsatt grubbla på.

Har Donald Trump gjort något bra?

Jag menar att han kommit att definiera den politiska spelplanen i USA på ett sätt som kan leda till att han blir omvald 2020.

Det betyder inte att jag tycker att hans budskap är vare sig bra eller vettigt – inte för USA, inte för världen.

Men inte osannolikt…bra för Donald Trump.

Hans bild av världen bara fylld av hot och elände, utan några ljuspunkter, ständigt på randen till storkrig etc förminskar utrymmet för nyanser, utrymmet för sådant som Donald Trump inte har minsta förståelse för t ex diplomati, långsiktigt strategiskt tänkande etc.

Han dominerar fortsatt den amerikanska politiska scenen på ett sätt som gör att det demokratiska partiet i stort sett inte existerar.

I den mån de existerar ägnar sig demokraterna i första hand åt att söka göra gällande att Trump borde dras inför riksrätt – antingen för tidigare påstådda sexövergrepp mot olika kvinnor eller för att han samverkade med Ryssland för att vinna elektorsvalet förra året.

Min gissning är att båda dessa spår kommer visa sig helt politiskt betydelselösa - även om det kan ta ett tag.

Demokraternas vildsinta attacker mot Trumps skattereform kan också visa sig vara något som bara gynnar…Trump.

Bret Stephens skriver idag i NY Times om detta.

A Times analysis of the poll also found that half of the people who will get a tax cut under the bill don’t think they’re going to get one, likely out of distrust for the president.

But nothing is so splendid in life or politics as a good surprise, and Democrats have positioned themselves to be on the wrong side of it. In 2018, according to the Tax Policy Center, 91 percent of middle-income filers will get a tax cut, averaging close to $1,100. That’s real money, or at least enough to give Donald Trump and congressional Republicans a good opening for a “we told you so” moment.

Väljarna kommer kolla i plånboken och konstatera att demokraternas kritik var osaklig och att Trump faktiskt haft positiv betydelse för dem.

Det kan mycket väl komma en dag då demokratisk politiker verkligen får ett grepp om Trump.

Det var ingen republikan som lyckades med det under primärvalskampen förra året. Och det är ingen som lyckats med detta hittills i år.

Som sagt, detta betyder inte att jag menar att Trumps politik leder vare sig USA eller världen i rätt riktning.

Men den kan ända vara en vinnare….

https://www.svd.se/har-trump-gjort-nagot-bra/i/senaste/om/ledare

Brexitlösningen ”Hotel California”

Jag får ganska ofta tips om intressanta artiklar från läsarna.

Idag kom ett tips om en artikel som jag verkligen vill rekommendera. Den är kort, den finns inte bakom någon betalvägg och den har ett mycket viktigt budskap.

Den handlar om Brexit och författare är ekonomen Anatole Kaletsky.

If a hard Brexit is economically unacceptable to British business and Parliament, a soft Brexit is politically unacceptable to EU leaders, and a fake Brexit is unacceptable to almost everyone, just one alternative remains: no Brexit. That would mean revoking Britain’s withdrawal notice under Article 50 of the Treaty on European Union.

En hård Brexit - dvs att UK bryter ekonomiskt med EU - är otänkbar för det brittiska näringslivet och för en mycket klar majoritet i parlamentet.

En mjuk Brexit där UK får alla medlemskapets fördelar är otänkbar för EU27.

Alltså återstår bara att UK drar tillbaka sin ansökan om utträde ur EU.

Kaletsky utvecklar resonemanget på ett sätt som jag tycker är mycket övertygande.

Det finns dock en premiss i hans resonemang, nämligen en hög grad av rationalitet.

Finns den i UK?

Mitt tips är i stället det Kaletsky kallar Hotel California-alternativet “you can check out any time you like, but you can never leave” . Dvs en lösning som Norges EEA-avtal. Det var avsett som en kortvarig övergångslösning men har nu 24 år på nacken.

Dvs UK går ur EU men finns kvar i praktiken - dock utan politiskt direktinflytande. (Kanske kan man ordna någon typ av indirekt inflytande för en stor ekonomi som UKs?)

David Camerons beslut att utlysa en folkomröstning om EU-medlemskapet framstår som ett av århundradets hittills värsta politiska självmordsförsök. Ett historiskt självmål.

https://www.svd.se/brexitlosningen-hotel-california/i/senaste/om/ledare

Varningstecken i amerikansk politik

Just nu handlar mycket av uppmärksamheten kring president Donald Trump och amerikansk politik om kongressens skattereformbeslut och om utsikterna fram till mellanårsvalet i november nästa år – och givetvis perspektivet till nästa presidentval i november 2020.

Men det finns andra, mera allvarsamma och oroande röster i den amerikanska debatten än de som spekulerar kring olika valutfall.

I dag skriver Yascha Mounk, som undervisar i statskunskap på Harvard och som skrivit den ännu inte utgivna boken The People Versus Democracy: Why Our Freedom Is in Danger and How to Save It, i New York Times om de hot mot den amerikanska demokratin som utgörs av de som idag sitter på den politiska makten i USA, dvs republikanerna (GOP) som kontrollerar båda kamrarna i kongressen och Vita huset.

Mounk fokuserar på mediekampanjen som siktar på att presidenten ska avskeda den särskilde åklagaren Robert Mueller som undersöker ryska aktiviteter under valåret 2016.

Han är inte den ende som fokuserar just på GOPs roll i det som nu sker i amerikansk politik.

Jonathan Chait skriver i tidskriften New York om den utrensning av Trump-skeptiska skribenter från Wall Street Journals ledarsida.

I sin artikel hänvisar Chait till en lång essä som kommer att publiceras i februariutgåvan av Esquire men som redan finns att läsa på tidskriftens hemsida.

Det är Sam Tannenhaus som skriver om den Trumpkritiska delen av GOP ledd av kända skribenter som David Frum, Max Boot och Anne Applebaum. De samlas nu i en gruppering som kallas Renew Democracy Initiative och en bok är på gång.

En bok som redan finns är David Frums Trumpocracy, som är en attack riktad i synnerhet på presidentens medlöpare i kongressen.

Det är en spännande läsning som varmt rekommenderas de som är intresserade av vad som händer i amerikansk politik.

I Tannenhaus’ artikel framträder David Frum som en ledare av Never Trump-rörelsen idag. Frum är en helt ekonomiskt oberoende skribent som nu har tidskriften Atlantic som sin bas.

https://www.svd.se/varningstecken-i-amerikansk-politik/i/senaste/om/ledare

Flyktingar och antisemitism

Roger Boyes, Tysklandskorrespondent för The Times, skriver idag att Syrian refugees who fled to safety in Europe must abandon their prejudices or be sent home.

Syrienflyktingar med antisemitiska uppfattningar måste överge dessa fördomar eller skickas hem.

Han har två förslag till vad Angela Merkel bör göra:

First, make the granting of asylum conditional on full vetting of possible antisemitic attitudes. It is astonishing how little screening of refugees has been conducted so far. Second, allow — subject to other strict background checks — young families to join those who have been granted right of residence.

För det första så ska antisemitiska attityder granskas innan asyl medges. För det andra ska familjåterförening påskyndas men grundas på andra strikta bakgrundskontroller. Boyes menar att unga familjemedlemmar som går i skola snabbare släpper sina föreställningar och påverkar de äldre.

Artikeln publiceras idag.

Det var 2015 som den stora vågen av flyktingar från Syrien kom till Europa - i synnerhet till Tyskland och Sverige.

https://www.svd.se/flyktingar-och-antisemitism/i/senaste/om/ledare

Mike Pence som förebild

Om du åker ensam i en hiss exempelvis i ett stort amerikanskt hotell så kan det hända att hissen stannar på en våning och en ensam dam kliver in i hissen.

Vad gör du då?

USAs vicepresident Mike Pence har länge offentligt förespråkat denna regel: Jag är aldrig ensam med en annan kvinna än min hustru.

Om det är du som står där i hissen och ser damen kliva in så är det rätta således - om man ska följa Pence - att kliva ur hissen och därefter antingen ta trappan eller avvakta en annan hiss - en hiss som inte innehåller en ensam dam.

Om någon värderad läsare tror att detta är på skoj kan jag försäkra att det är på högsta allvar och att det idag är många män i USA - också de som inte är religiösa som Pence - som följer hans regel.

När här?

Megan McArdle är en mycket respekterad amerikansk kolumnist. Hon skriver nu för Bloomberg Viem men har tidigare skrivit bland annat för Daily Beast, Newsweek, Atlantic och Economist.

Hon skriver idag om det dilemma som Pence-regeln tydliggör:

Do we want a world in which sexual harassment is rampant? Obviously not. But do we want a neo-Victorian regime where an accusation is as good as a conviction, and tight chaperonage is necessary to protect priceless, irreplaceable reputations from being unfairly besmirched?

I doubt that anyone wants that either. But that’s what we may well get if we keep destroying people based on marginal misbehavior, even transmitted through rumor and hearsay.

(Min översättning: Vill vi ha en värld där sexuella trakasserier ständigt förekommer? Uppenbarligen inte. Men vill vi ha en neo-viktoriansk ordning, där en anklagelse är detsamma som en dom, och det är nödvändigt att ha en sällskapsdam närvarande för att skydda ett oersättligt rykte från att bli orättvist nedsmutsat? Jag tvivlar på att någon vill ha det heller. Men det är vad vi kan få om vi fortsätter att förstöra människors rykten baserat på mindre misstag, till och med kommunicerade som skvaller.”)

Hon funderar kring olika vägar ur detta dilemma men hittar ingen.

Det är en stor fördel at vara kommenterande skribent. Man kan beskriva problem utan att ha lösningar på dem.

https://www.svd.se/mike-pence-som-forebild/i/senaste/om/ledare

Trump och George III

Vilken effekt har Donald Trump haft på USAs utrikespolitik?

Det är ämnet för Financial Times utrikeskommentator Gideon Rachmans sista podcast för året.

Han diskuterar frågan med Geoff Dyer som både bevakat USA och Kina för FT.

Kort sammanfattat är svaret på rubrikens fråga att det inte finns något svar. Trump intar så många olika ståndpunkter - ibland helt nära varandra i tid - att det både är svårt att peka ut en riktning (annat än den isolationistiska och protektionistiska huvudkursen) som följs.

I förbigående nämns att många både i USA och utanför landet gör jämförelsen mellan Trump och den brittiska kungen George III som bitvis var så förvirrad att han till slut fråntogs kungamakten.

George III var kung när USA tillkom.

Nordkorea är en centralpunkt i samtalet. Stämningen i den amerikanska huvudstaden påminner om läget före Irakkriget. Det talas där om det oundvikliga kriget med Nordkorea och Trumps retorik har i hög grad stärkt det tankespåret.

Fortsättning följer 2018.

https://www.svd.se/trump-och-george-iii/i/senaste