Alla är tänkbara partners (SvT mediekrönika 30 mars)

Alla är tänkbara partners Socialistisk Folkeparti närmar sig Moderaterne och utmanar Socialdemokraterna som ledande politisk kraft. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Donald Trumps tuffa utspel mot Danmark angående Grönland lämnar, föga oväntat, djupa spår i dansk politik. Likaså Trumps Ukrainapolitik. Den danska opinionen är mycket Trumpkritisk. Nästa val till det danska folketinget ska hållas senast den 31 oktober nästa år. Statsminister Mette Frederiksen har den författningsenliga rätten att när som helst före detta datum utlysa nyval. Detta skapar en ständig spänning i dansk politik som inte finns i Norge (nyval omöjliga enligt författningen) eller i Sverige, eftersom ett nyval inte skjuter på tidpunkten till nästa kommande riksdagsval. Sedan det senaste folketingsvalet 2022 har Danmark en bred koalition där den socialdemokratiske statsministern och hennes parti regerar tillsammans med två borgerliga partier, varav det ena är ett helt nyskapat parti lett av en tidigare borgerlig stats­minister. Till de spänningsskapande faktorerna i dansk politik hör också att gränsen för plats i folketinget är två procent – inte fyra som i Sverige. Det gör att det ständigt bildas nya partier. Janan Ganesh, kolumnist i Financial Times, är en av många internationella journalister som fascinerats av hur annorlunda Danmark är. Han konstaterar att landets förmåga att tänka fråga för fråga är sällsynt i en tidsålder som präglas av en tribalism som innebär att grupptillhörighet ofta bestämmer var man står i enskilda frågor. Danmark är, fortsätter han, ett av de länder som är svårast att placera filosofiskt. Landet framstår som vänsterliberalt, men är tufft när det gäller invandring. De utlandsfödda utgör tolv procent av befolkningen, jämfört med 21 procent i Sverige. Välfärden är generös och skattetrycket högt men chefer kan anställa och avskeda mycket friare än deras svenska kollegor. Det mest intressanta partiet i Danmark är nu Moderaterne. Det grundades på Danmarks grundlagsdag den 5 juni 2021 av Lars Løkke Rasmussen, som tidigare varit statsminister och partiledare för borgerliga Venstre. Han är i dag utrikesminister. I det senaste folketingsvalet 2022 blev partiet Danmarks tredje största, med 9,3 procent av rösterna. Sedan dess har partiet halverats i opinionen vilket lett till att Lars Løkke, utan att direkt inbjuda till regeringssamverkan, i överraskande positiva ordalag talat om ett möjligt nära framtida samarbete med Socialistisk Folkepartis ordförande Pia Olsen Dyhr. Givet det världspolitiska läget behöver vi hålla samman, säger han med hänvisning till SF-ledaren. Socialistisk Folkeparti blev i EU-valet förra året landets största parti. Pia Olsen Dyhr har i en intervju med Altinget förklarat att hon gärna ser ett framtida regeringssamarbete med Lars Løkke Rasmussen. SF-ledaren ser uppenbart möjligheten att ersätta Socialdemokraterna som den ledande kraften i en kommande regering. En illustration av att nästan allt kan hända i dansk politik.

Till slut fick De Gaulle ändå rätt (SvD 23 mars 2025)

MEDIEKRÖNIKA | EUROPA OCH USA Till slut fick De Gaulle ändå rätt Den bestörtning, avsky och växande rädsla som nu USA:s vänner i Europa nu känner. sätter punkt för en oenighet som har hämmat Europas säkerhet i sex decennier. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Gästskribent på ledarredaktionen. Politisk allätare. Jag skriver gärna om internationell politik med fokus på USA. Jag är seniorrådgivare till Prime och till Stiftelsen Fritt Näringsliv. Har varit journalist sedan 60-talets mitt. Stora Journalistpriset 1980. Sedan karriärbyte bland annat vVD på Kinnevik och vVD på Svenskt Näringsliv. Har skrivit en del böcker i olika ämnen. Liberalt sinnelag. Flitig på Twitter. Det går inte att lita på USA. Den franske presidenten Charles de Gaulles bestämda uppfattning om USA ledde på 1960-talet till en kris inom Nato. De Gaulles vision var ett starkt, oberoende Frankrike, utrustat med kärnvapen. Han ansåg att Europa skulle frigöra sig från USA och bli en tredje kraft i det kalla kriget. I juli 1964 ställde de Gaulle Västtyskland inför ett tydligt val: ”Antingen följer ni en politik som är underordnad USA eller så antar ni en politik som är europeisk och oberoende av USA.” Västtyskland tackade nej. Därefter drog de Gaulle tillbaka Frankrike från Natos militära struktur som krävde att en amerikan skulle ha befälet över alla Natos militära aktioner. Han förvisade Natos högkvarter och Nato-enheter från fransk mark. Frankrike förblev officiellt Nato-medlem och 2009 avslutade president Nicolas Sarkozy Frankrikes utträde ur Nato och därmed det gaullistiska kapitlet. I de Gaulles långsiktiga perspektiv var nationalstaten det enda som verkligen betydde något, inte politiska ideologier som kommer och går, som kommunismen. Den brittiske journalisten och författaren Edward Lucas konstaterar i The Times att Donald Trump nu gjort att de Gaulle fått rätt. Han citerar Caspar Veldkamp, Nederländernas utrikesminister: ”Vi har alla förvandlats till gaullister”. Den bestörtning, avsky och växande rädsla som nu USA:s vänner i Europa känner, sätter punkt för en oenighet som har hämmat deras säkerhet i sex decennier, menar Lucas och hänvisar till de Gaulle. Le Monde-kolumnisten Sylvie Kauffmann kopplar i en krönika i Financial Times ihop de Gaulle och president Macron. De Gaulle retirerade från sin ambition att Europa skulle bli mera oberoende av USA och detsamma gör nu Macron även om även om han delat de Gaulles uppfattning. 60-talets politiska verklighet gör comeback också på ett annat sätt, menar Fareed Zakaria i en krönika i Washington Post. Han redovisar Trumpadministrationens attacker mot de amerikanska universiteten och konstaterar att det inte finns något område där USA:s globala dominans är mer total än inom högre utbildning. Med fyra procent av världens befolkning och 25 procent av dess BNP har USA en huvuddel av världens främsta universitet. Men denna avgörande amerikanska konkurrensfördel undergrävs nu av Trump-administrationens krig mot universiteten. Trump har beslutat om drastiska neddragningar av den forskning som varit en central del av USA:s starka position i den vetenskapliga världen. Zakaria pekar på den kinesiska kulturrevolutionen som inleddes 1966 och varade ett decennium. En alltmer paranoid Mao Zedong krossade Kinas etablerade universitet, ett vansinne som det tog generationer att hämta sig ifrån. Nyligen tillkännagav den kinesiska regeringen i Peking sin avsikt att kraftigt öka anslagen till forskning och teknik, så att landet kan bli världsledande inom vetenskap under 2000-talet. ”Så medan Amerika verkar kopiera de värsta aspekterna av Kinas senaste historia, kopierar Kina de bästa aspekterna av Amerikas, och strävar efter att ta ledningen när Förenta staterna genomgår sin egen kulturrevolution”, skriver Zakaria. Andra kommentatorerpekar nu på Donald Trumps attackermot den amerikanska rättsstaten som tar sig alltmer långtgående uttryck. Här finns det många historiska paralleller man skulle kunna dra. Det är ställt utom tvivel att Donald Trump håller på att skapa sig en historisk roll av tvivelaktigt värde för USA:s medborgare.

Strid om kapitalismen i USA (SvD mediekrönika 16 mars)

Strid om kapitalismen i USA Den amerikanska populismen är en revolt av familjekapitalism mot företagskapitalism. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se "Jag har inte något att göra med ‘Project 2025’. Jag har med avsikt inte läst förslagen. Jag kommer inte att ta del av dem.” Så sade den republikanske presidentkandidaten Donald Trump när han den 10 september 2024 debatterade med sin demokratiska motståndare Kamala Harris. Harris ville ha en sakdebatt mot bakgrund av att Heritage Foundations förslagskatalog handlade om vad en blivande Trumpadministration borde göra. Det fick hon inte. Många av förslagen har efter att Trump svor presidenteden den 20 januari blivit regeringens politik. Men det ville han inte diskutera före valdagen i november. Bloombergkolumnisten Adrian Wooldridge, som tidigare var medarbetare på The Economist, har i en krönika lyft fram ett perspektiv från ”Project 2025”. Några av de mest inflytelserika personerna i Trumps värld är fast beslutna att avskaffa den amerikanska kapitalismens verkliga arbetshäst: det börsnoterade och professionellt ledda företaget, skriver han. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började amerikanska entreprenörer anställa professionella chefer för att öka effektiviteten i verksamheterna. De sålde aktier till allmänheten för att öka företagets kapital. Detta blev med tiden en global mall för länder som ville imitera USA:s ekonomiska framgångar. Den mest högljudde kritikern av den modellen för företagande är Kevin Roberts, ordförande för Heritage Foundation och den ledande personen bakom Project 2025. Här finns en intressant spänning i Donald Trumps regering där många av de ledande regeringsledamöterna just är väl förankrade i professionellt styrda storföretag. Roberts redogör för sina invändningar mot professionellt chefsledda företag i sin nyutkomna bok ”Dawn’s early light: Taking back Washington to save America”. Hans invändning gäller det centrala inslaget i managementkapitalismen: att ägande och kontroll skiljs åt. I dag styrs företagen av en företagselit vars lojalitet inte ligger hos något enskilt företag. Eftersom dessa chefer bryr sig mer om siffrorna än om det amerikanska folket, skickar de hänsynslöst jobb utomlands i jakt på billig arbetskraft. Wooldridge – som skrivit boken ”Capitalism in America: A history” tillsammans med den tidigare amerikanske riksbankschefen Alan Greenspan – beskriver Roberts linje som en mer långtgående attack mot amerikansk kapitalism än något som anförts från det demokratiska partiets vänsterflygeln. Roberts lägger fram en rad radikala idéer för att avskaffa det företagsledda företaget från dess centrala roll i hjärtat av amerikansk ekonomi. USA bör lätta på regelbördan för småföretag och bryta upp jätteföretag som Google och BlackRock. Därtill kommer det som är en tanke som Trump själv hyllat i decennier: återgå till merkantilism genom att bygga tullmurar runt USA och att bedriva industripolitik för att hjälpa amerikansk tillverkningsindustri. Det senare var också en bärande del av Joe Bidens politik. Den amerikanska populismen är en revolt av familjekapitalism mot företagskapitalism. Donald Trump är en representant för en betydande del av den företagarklass som ärvde sina icke börsnoterade företag. Efter att ha haft både det republikanska och det demokratiska partiet på sin sida under 1990-talet har den amerikanska företagseliten nu mäktiga fiender i båda partierna. Onekligen en förändring.

Vem efterträder Kinas diktator? (SvD 9 mars)

Vem efterträder Kinas diktator? I ett långsiktigt perspektiv på världspolitiken är Vladimir Putin och Xi Jinping osäkerhetsfaktorer på ett helt annat sätt än Donald Trump. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Ledarskapsskiften i diktaturer är ett ämne som fascinerar många politiska analytiker. De väcker frågor som kan få stor betydelse för framtiden. 2012 utsågs den nu 71-årige Xi Jinping till generalsekreterare i Kinas kommunistiska parti. Den kinesiske ledaren dominerar helt partiet, statsmakten inklusive den militära makten. Men för att upprätthålla stabiliteten måste även en sådan mäktig ledare signalera att det finns en successionsprocess, skriver Financial Times i en översiktsartikel. Efter mer än ett decennium av politiska utrensningar och centralisering av makten står Xi inte inför någon direkt utmaning.Han har signalerat sin avsikt att regera på vad som nu ter sig som obestämd tid. Dock är frågan om den politiska successionen aldrig långt borta även i en sådan kontrollerad miljö. Trots att Xi dominerar som ingen annan efter Mao och har ställt alla omedelbara rivaler åt sidan, måste han hantera en känslig balans. För att upprätthålla systemets stabilitet måste han signalera att det finns en successionsprocess som så småningom kommer att inledas – och som kan aktiveras om något skulle hända honom. Men om han avslöjar för mycket riskerar han att bli en lam anka. Successionen ”är helt existentiell, och det är ett dilemma som varenda kinesisk ledare, inklusive Xi Jinping, är besatt av”, säger Joseph Torigian, expert på kinesisk och rysk elitpolitik och författare till en kommande biografi om Xi Jinpings far, Xi Zhongxun. ”Det handlar om huruvida en sådan ledare kan vara trygg, om deras arv och även själva regimen kommer att överleva.” Ända sedan den 1 oktober 1949, då Mao Zedong utropade Folk¬republiken Kina på Himmelska fridens torg, har partiets ”centrala dilemma” enligt Torigian varit successionspolitiken. Xi går mot en sannolikt fjärde mandatperiod som partiledare, från 2027 till 2032, då han skulle vara 79 år. Den tidigare kinesiska premiärministern Li Keqiang, som var två år yngre än Xi, avled oväntat i oktober 2023. Det satte fokus på att ”vem som helst kan dö när som helst”, som en utländsk diplomat i Peking säger till FT. Om successionsfrågan förblir olöst kan partiet, och Kina, lätt hamna i en av sina periodiska episoder av politiskt kaos, vilket inte bara äventyrar Xis arv utan även partiet självt. Xis far Xi Zhongxun var en nyckelperson i den kinesiska makttoppen under lång tid. Han hamnade i onåd under Mao men återkom i partitoppen under Deng. Med tanke på de insikter som Xi fick från faderns liv, tror Torigian att dagens kinesiske ledare väl känner till riskerna med båda vägarna: att lämna över makten till en efterträdare för tidigt, eller att hålla ut till sista andetaget. I ett långsiktigt perspektiv på världspolitiken är långvariga diktatorer som Rysslands Vladimir Putin och Xi Jinping osäkerhetsfaktorer på ett helt annat sätt än den amerikanske presidenten Donald Trump. Trots all osäkerhet som nu råder om hur den amerikanska geopolitiken utvecklas framöver, så kommer en ny amerikansk president att sväras in den 20 januari 2029. Det kan vara något att komma ihåg i en tid som ter sig så oviss som vår.

Demokraterna i USA har det svåra jobbet kvar (SvD 1 mars)

Janerik Larsson: Demokraterna i USA har det svåra jobbet kvar Demokraterna måste bli mer än ett parti för en högutbildad elit om de ska kunna bli relevanta i amerikansk politik igen. Janerik Larsson Publicerad 14:30 Följ skribent Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Joe Bidens fyra år i Vita huset kom att präglas av en misslyckad ekonomisk politik och en impopulär vänstervridning som kan sammanfattas i ordet woke. Det har nu lett till frågan: vad gör Demokraterna nu? Ett intressant svar på frågan har signerats av Jason Furman, rådgivare till president Barack Obama men nu professor på Harvard. Dels i en essä i Foreign Affairs, dels i en intervju i Politico. Furman sticker ut i en tid då det demokratiska partiets tjänstemän och intellektuella i stor utsträckning har velat tysta ner samtal om partiets identitet och framtid. Han menar att det som av väljarna främst vändes mot Bidenadministrationen var den dramatiska inflationsuppgången. Hans kritik handlar också om Bidens ineffektiva industripolitik. Tankesmedjan Progressive Policy Institute i Washington DC, ledd av grundaren Will Marshall, har länge pekat på att Demokraterna är på fel väg. Demokraterna befinner sig på fel sida av den nya klassklyftan. Valet 2024 bekräftade att partiets sista koppling till arbetarklassen brutits. Den nya identiteten är ett parti för en högutbildad elit. Demokraterna kan inte besegra Trump och den populistiska högern med den misskrediterade progressiva politik som man har följt sedan 2016. För att konkurrera nationellt måste Demokraterna återuppbygga en koalition över klassgränserna, konstaterar Marshall i The Hill. För att vinna gehör krävs nya idéer och nya ledare som inte är rädda för att utmana partiets etablissemang i Washington. Vanliga arbetande amerikaner vill inte ha allmosor; de vill ha riklig ekonomisk tillväxt och möjligheter som får medelklassen att växa, inte överklassen. Att Donald Trump någon gång under mandatperioden kommer att få möta det öde som drabbat hans föregångare står klart; han kommer bli vad amerikanerna kallar ”a lame duck”. En president som inte kan bli omvald, och får uppleva hur uppmärksamheten tydligt övergår till hans tänkbara efterträdare. Men när det inträffar vet ingen. I dagsläget utgörs de lama ankorna i amerikansk politik av förlorarna, det demokratiska partiet. Och Demokraterna kan inte besegra Trump och den populistiska högern med den misskrediterade progressiva politik som man har följt sedan 2016. Den viktigaste uppgiften nu är att återuppfinna sig själva som ett pragmatiskt liberalt parti för förändring och reform, menar Marshall. Den utvecklingen syns ännu inte till.