Kommer Trump att bäras fram av medierna igen? (SvD papperstidningen 27 november)

Kommer Trump att bäras fram av medierna igen? 2016 bedrevs en av de mest effektiva presidentvalskampanjerna i modern tid av tv-bolagen – vilket gynnade Donald Trump stort. Kommer det att ske igen? Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Politik, personlighet och pengar. Dessa tre P:n bestämmer framgång i amerikansk politik, och den aspekt som ofta är avgörande är pengar. Det kan handla om bidrag till kandidaternas kampanjkassor. Men inför presidentvalet 2016 spelade de inte någon särskilt viktig roll. Det gjorde i stället tv-bolagens annonsintäkter. Våren 2016 följde jag på plats primärvalskampanjen under några veckor. Jag citerade på min blogg i SvD en artikel i nöjesindustrins organ Hollywood Reporter om Leslie Moonves, som då var vd för tv-bolaget CBS. Hans anförande på en konferens i Los Angeles sammanfattades i denna rubrik: ”It may not be good for America, but it’s damn good for CBS.” Alltså: All uppmärksamhet vi ägnar åt Trump kanske inte är bra för USA, men det är förbaskat bra för CBS. Vad var det som var så bra? Jo, ju mera CBS bevakade Donald Trumps valmöten, desto fler annonser sålde man, med vanliga kommersiella budskap som mötte potentiella kunder. Annons­köparna brydde sig inte om politiken utan bara om det faktum att miljoner människor följde de långa, ofta direktsända valmötena. Donald Trumps valkampanj 2016 var en av de mest effektiva presidentvalskampanjerna i modern tid, eftersom tv-bolagen spred hans budskap till miljoner amerikaner över de 50 delstaterna utan att det kostade Trump-kampanjen en dollar. Även i valkampanjen 2020, då Trump var president, fick han betydligt större medieutrymme än utmanaren och vinnaren Joe Biden. Jonathan Bernstein konstaterade i sin kommentar på Bloomberg News att det är tv-bolagens publiksiffror som kommer att spela större roll för Trumps chanser framöver, än det stöd han kan få från prominenta republikaner. Hur CNN kommer att bevaka Trump framöver är en fråga som bolagets nya chef Chris Licht besvarat: Inte en upprepning av 2016. På frågan om CNN kommer att sträva efter höga tittarsiffror svarade han nekande. Vi får väl se. När Trump tillkännagav sin kandidatur så var det Fox som fick de högsta siffrorna. CNN:s mera begränsade bevakning fick sämre siffror, och de sämsta siffrorna fick MSNBC som inte sände alls. Till bilden hör också det politiska innehållet. Trumps budskap har varit detsamma i decennier. Det är endast detaljer som bytts ut. För några decennier sedan var det Japan som hotade USA:s välstånd; nu är det Kina. Trumps möjligheter stärktes heller inte av att det republikanska partiets resultat i mellanårsvalen blev mycket sämre än alla förståsigpåare och opinionsanalytiker hade förutsagt. Kvar finns personligheten. Att Trumps lojalister som fokuserat på den förre presidentens enda budskap sedan november 2020 – Valfusk! Valfusk! – nu misslyckades, gör att frågan framöver är om karaktären Trump kommer ha något att erbjuda amerikanerna. Hans politiska budskap har alltid varit svagt. Nu krävs det förmodligen ett nytänkande som få tror att han är förmögen till. Primärvalsprocessen börjar på allvar först hösten 2023 – drygt ett år före valdagen den 5 november 2024. Kommer USA att ha tröttnat på Trump till dess? Och framförallt: Kommer han att få det generösa stöd från tv-kanalerna som han fick 2016 och 2020? Det kan bli den helt avgörande frågan.

Demokraterna ses som mest extrema (SvD papperstidn 20 nov)

Demokraterna ses som mest extrema Mellanårsvalet bekräftade stabiliteten i den amerikanska demokratin. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Att vägra acceptera valresultat har en ganska dyster historia i USA. Den våldsamma attacken mot kongressen i januari 2021 är tyvärr inte enda gången då kandidater som förlorat sökt ändra resultatet. Barton Swain, ledarskribent på konservativa Wall Street Journal, redovisade i samband med mellanårsvalet en lista på kandidater för Demokraterna som vägrat acceptera väljarnas dom. Washington Post däremot, gjorde efter mellanårsvalet en fyllig redovisning av kandidater från båda partierna som accepterat valutfallet och gratulerat motståndaren/vinnaren. En av dem är demokraten Sean Patrick Maloney. Han förlorade sin plats i representanthuset till republikanen Michael Lawler, som före valet klart hade markerat att han skulle acceptera valresultatet och att han inte ett ögonblick betvivlade att Joe Biden vann valet 2020. Maloney är den politiskt mest prominente demokraten som förlorade sin post i årets val. Han har tidigare omvalts fem gånger och var i årets valrörelse ordförande för den kommitté som ledde Demokraternas valrörelse för representanthuset. För Kevin McCarthy, som ledde Republikanernas kampanj, var Maloneys förlust sannolikt det mest glädjande som hände i valet. I mars i år intervjuades Maloney i Washington Post om det demokratiska partiets problem. Hans sammanfattade svar: ”Det är inte väljarna som är problemet. Det är vi som är problemet”. Han förklarade att Demokraterna uppfattades vara en splittrande kraft: ”Väljarna tycker att vi är alltför fokuserade på kulturkrigsfrågor. Väljarna tycker att vi predikar för mycket. De tycker att vi vet bättre än föräldrarna när det gäller barnen i skolorna.” Tankesmedjan Third Way, som driver Demokraternas mittenpolitik, redovisade före valet att väljarna i dag uppfattar det demokratiska partiet som mer extremt än Republikanerna. Precis det Maloney var rädd för och som han fick betala priset för. Men det finns andra frågor som uppenbart spelade stor roll för valresultatet både i detta och i andra valdistrikt. Den omfattande och ökande brottsligheten var en förlorarfråga för Demokraterna. Hanteringen av covidpandemin med de stora nedstängningarna stärkte inte heller partiet. Många ledande demokrater var ”hökar” vad gäller nedstängningarna. De var därmed i skarp konflikt med ”duvor” i den frågan, som exempelvis Floridas framgångsrikt omvalde guvernör Ron DeSantis. Han kan bli republikanska partiets presidentkandidat 2024. Sammantaget pekar detta på ett mera normalt politiskt klimat i USA framöver. Walter Russel Mead i Wall Street Journal sammanfattar mellanårsvalet med att resultatet bekräftar USA:s stabilitet trots att denna ofta underskattas både i USA och internationellt. Är det rentav dags att sluta spekulera i demokratins undergång i USA? Mest missbelåtna, om så vore fallet, torde herrar Putin och Xi vara.

Sunak, en brittisk Obama SvD Nov 13 i papperstidn

Sunak, en brittisk Obama Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Vart kommer Rishi Sunak föra det krisdrabbade Storbritannien? Ett delsvar ges i budgeten på torsdag. Över alla brittiska bekymmer svävar dock det olösta dilemma som brexit skapade. Bortom budgetproblem och det akuta ekonomiska läget måste Sunak nu också börja hantera det brittiska utträde som han själv entusiastiskt stödde 2016. Brexitfrågan borde vara politiskt död men lever i allra högsta grad mer än sex år efter den för landet ödesdigra folkomröstningen. På 1980-talet var Matthew Parris medlem av det brittiska underhuset som representant för det konservativa partiet. Han har sedan dess varit en profilerad samhällsdebattör som ofta syns bland annat i den kommersiellt mycket framgångsrika tidskriften The Spectator. I en krönika skriver Parris på temat ”vad alla vet men ingen säger om brexit”, att sanningen är att brexit inte fungerar. En nation som inte ville styras av regler som tillverkades i Bryssel valde en dröm som de flesta visste inte skulle fungera: den återuppståndna imperiemakten. Parris menar att i nationens undermedvetna börjar en tanke nu ta form som grott ett bra tag: att man måste utveckla ett associerat medlemskap till den framgångs¬¬rika inre marknad Margaret Thatcher drev fram. En tanke som finns hos de i torypartiet som aldrig ville lämna EU. För den andra delen av partiet är den otänkbar. Parris menar att endast labourpartiet kan förlösa landet från det dilemma som inbördeskriget inom Tories inte kommer att lösa. Vilken är då Rishi Sunaks roll i dramat? Bloomberg-kolumnisten Therese Raphael, tidigare politisk chef för Wall Street Journal Europe har ett svar: han måste avgifta brexit. Raphael menar att kulturkriget om brexit måste få ett slut, så att de ekonomiska realiteterna åter blir synliga. Då kan Sunak rädda sig själv och partiet fram till nästa valdag. Clare Foges, kolumnist i The Times och tidigare talskrivare för premiärminister David Cameron, är inne på samma spår som Parris och Raphael: tystnadskonspirationen kring brexit måste brytas: ”Det var ingen som röstade för att lämna den inre marknaden eller tullunionen. På lång sikt måste vi försöka gå med igen.” Problemet är inte den allmänna opinionen, eftersom den har förändrats. Den vill, skriver Foges, ha sitt land tillbaka – ett seriöst, ansvarstagande och respektabelt land. Huruvida Rishi Sunak är rätt person att leda landet på rätt väg diskuteras nu. Många röster är mer pessimistiska. The Economist skriver i en ledare att Storbritannien behöver förändring mer än stabilitet: ”Risken är att Sunak bara klarar av att återställa ett lugn som kommer att innebära fortsatt skleros”. Andra hoppas att Rishi Sunaks egen bakgrund kan spela en positiv roll. Som hindu svor Sunak ämbetseden på Bhagavad Gita. Han är inte heller inkvoterad som den anglosaxiska wokevänstern önskar att invandrare ska vara, utan har nått till 10 Downing Street på egna meriter. Han representerar därmed något nytt och Andrew Sullivan, den brittisk-amerikanske politiske bloggaren skriver att Rishi Sunak kan vara en nyskapande brittisk Barack Obama. En som i bästa fall kan ta landet ur den destruktiva krisen.

En folkomröstning om Donald Trump (SvD papperstidn 6 nov)

En folkomröstning om Donald Trump Efter mellanårsvalet är den stora frågan vem som blir det republikanska partiets presidentkandidat när det är dags för presidentval den 5 november 2024. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se På tisdag är det mellanårsval i USA. Den fråga som därefter kommer stå i centrum för amerikansk politisk diskussion kommer vara: Blir Donald Trump det republikanska partiets presidentkandidat när det är dags för presidentval den 5 november 2024? När Joe Biden besegrade Trump 2020 var segermarginalen mindre imponerande än många minns – 51,3 procent mot 46,9. Bidens utsikter att bli omvald avgörs sannolikt på tisdag. Förlorar demokraterna sin majoritet i representanthuset och den utslagsröst man nu har i senaten, kommer Bidens makt att vara betydligt mera begränsad än vad den redan är genom författningen. New York Times-reportern Maggie Habermans nyutkomna, 600-sidiga bok ”Confidence man – The making of Donald Trump and the breaking of America” kan läsas på två sätt. Det ena handlar om varför Haberman anser att det vore en nationell olycka om ”bondfångaren” Trump återväljs 2024. Det andra, mer intressanta sättet att läsa boken, är en berättelse om en man som tack vare sitt ego och sin hänsynslöshet vinner framgång, främst som stjärna i tv-serierna ”The Apprentice”, lärlingen, och ”The Celebrity Apprentice” 2004 till 2015. ”Lärlingen” gjorde Donald Trump till en nationell celebritet. I valet 2016 var Trump folkets man som ställdes mot den amerikanska politiska elitens kandidat Hillary Clinton, som öppet hade visat sitt förakt för väljare som föredrog Trump framför henne. Haberman berättar om hur hon första gången insåg Trumps attraktionskraft på amerikanska väljare på ett av Trumps första valmöten 2015 i Iowa. Där frågade hon en medelålders man varför han skulle rösta på honom och fick svaret: ”Jag har sett på tv hur han sköter sina affärer.” Vi som lever på andra sidan Atlanten har i uppgift att förstå attraktionskraften i USA för den sortens framgång som Donald Trump är ett exempel på. Den som förundras över att socialismen aldrig fått fotfäste i USA kan börja leta just här. Inför de närmaste årens maktspel i amerikansk politik måste man komma ihåg att allt kan hända i amerikansk politik. Det är dessutom inte sant att det bara finns två partier i USA. Bill Clinton blev president 1992 då han besegrade den sittande presidenten George H W Bush – mycket tack vare att många republikanska röster gick till den konservative Ross Perot som hade startat ett eget parti. Clinton fick 43 procent, Bush 37, Perot 19. Samma sak kan hända 2024. Den tidigare republikanske vicepresidenten Dick Cheneys dotter Liz Cheney har redan deklarerat att hon är beredd att kämpa mot Trumptrogna kandidater i mellanårsvalet. Cheney har varit ett ledande namn i det utskott som granskat Trumps roll i attacken mot kongressen 6 januari 2021. Inför 2024 kan hon starta ett nytt parti för att stoppa Trump; Ross Perot da capo. Trumps starkaste kort inför 2024 är förmodligen motsvarigheten – i den händelse att det republikanska valkonventet skulle utse en annan presidentkandidat skulle han kunna starta ett eget parti och driva en kampanj som drar röster från denne. Ett hotfullt kort som Trump viftade med redan inför presidentvalet 2016.

Janerik Larsson: Trump ser politiken som ett spel (Svensk Tidskrift)

4 NOVEMBER 2022 Janerik Larsson: Trump ser politiken som ett spel Långt före presidentvalet 2012 började Justin McConney, den unge sonen till Donald Trumps företagsrevisor, hjälpa pappans chef att lära sig hur man använder sociala medier. McConney hade sett hur Trump attraherat lyssnare som hört honom improvisera i Howard Sterns radioshow. Det handlade främst om att spela in filmer med Trump för att lägga ut på YouTube men det fungerade inte lika bra. Spontaniteten fanns inte där. Sedan hände det något som McConney efteråt beskrivit som en parallell till en scen i filmen ”Jurassic Park” där dinosaurierna upptäcker att de själva kan öppna dörrar. När Trump upptäckte att han själv kunde skriva på Twitter så väcktes något som skulle förändra amerikansk politik på ett sätt som få då kunde ana. Detta är en detalj några hundra sidor in i New York Times-journalisten Maggie Habermans 600-sidiga ”Confidence Man – The making of Donald Trump and the breaking of America” (Penguin Press). “Confidence man” betyder “bondfångare” på svenska och det är tveklöst ett relevant sätt att beskriva Trumps karriär. Han började som den mest viljestarke men inte särskilt framgångsrika sonen till Fred Trump, en invandrare från Tyskland som skapade en stor förmögenhet i fastighetsbranschen. Den förmögenheten fick ett antal gånger användas efter att Fred pensionerats för att hantera Donald Trumps många misslyckanden som företagare i samma bransch. Haberman går noga igenom Trumps väg till Vita huset. Ungefär halva boken handlar om tiden före politiken. Haberman håller kritisk distans till bokens ämne, men konstaterar att det inte är Trump som skapat polariseringen i amerikansk politik. Söker man efter dess ursprung får man åtminstone gå tillbaka till 1990-talets politiska krig mellan president Bill Clinton och representanthusets talman Newt Gingrich. Hon sätter fingret på en nyckelfaktor: i en nation besatt av kändisar har politik i många år betraktats som ett spel eller en brottningsmatch. Trump har alltid sett politik just på det sättet. Trump var aldrig intresserad av politikens sakfrågor utan politik har varit hans väg till nya segrar för varumärket TRUMP. Det har varit och är det centrala ända sedan hans talang som TV-underhållare upptäcktes av Tv-producenten Mark Burnett som läst boken ”The Art of the Deal”, den spökskrivna bok som förvandlade en inte särskilt framgångsrik företagarkarriär till en framgångsberättelse. Den realitysåpa som Burnett sedan skapade med Donald Trump som huvudperson kallades ”The Apprentice”, dvs Lärlingen, och blev en TV-succé från starten i januari 2004 tills det var dags för Trump att kandidera för presidentuppdraget 2015. Såpan handlade om 16 ”lärlingar” som sökte jobb hos Trump som sedan lät dem pröva på olika uppdrag i hans företag. När man började spela in upptäckte man att det som skapade mest effekt på TV-tittarna var när Trump avslutade med att ta farväl av de lärlingar som misslyckats med orden ”you’re fired” (du är avskedad). Haberman skriver att Trumps under hela sin karriär använt samma grepp: motattack, den snabba lögnen, att skylla på någon annan, att distrahera, äkta eller spelad ilska, hans obeslutsamhet som döljs av häftiga utfall, att låta medarbetarna alltid vara i konflikt med varandra. Han förmåga att snabbt hitta rätt grepp är en del av förklaringen till hans framgång. Dit hör också att han aldrig haft en långsiktig plan som skulle komplicera de snabba greppen; likaså att han aldrig skäms. Han har alltid skapat sina egna regler; vare sig i företagande eller politik finns det regelverk som han måste respektera. Jag har alltid tyckt att en replik från Trumps primärvalskampanj i Iowa är den bästa sammanfattningen av hans grundfilosofi: ”Jag kan stå mitt på Fifth Avenue (i New York) skjuta ner någon utan att förlora en enda väljare”. Det råder inget tvivel om att Haberman inte vill se Trump i Vita huset igen. Det gör att boken trots sina många sidor knappast nämner något som kan framstå som positivt. Det gäller exempelvis Trumps mycket framgångsrika satsning på det som kallades Operation Warp Speed, satsningen på den privata läkemedelsindustrin för att snabbt få fram ett vaccin mot Covid. Trump tecknas i boken i huvudsak som en förlorare men i valet 2020 fick han dock elva miljoner fler väljare än 2016. Hur det blir om han ställer upp i presidentvalet 2024 är en fråga som kan göra att många läser Habermans bok. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv