Därför styrs USA av åldringar (30 sept nätet)

Därför styrs USA av åldringar Den demografiska utvecklingen i västdemokratierna innebär att andelen äldre växer. Frågan är vad lagstiftarnas ålder gör med politiken. Janerik Larsson Båda partierna i den amerikanska kongressen domineras av ledamöter som i debatten inför presidentvalet i november nästa år betecknas som åldringar. En av fem kongressledamöter är över 70 år. Endast sju procent av ledamöterna är under 40. Mest uppmärksamhet, och mest politisk ilska, ägnas åt det faktum att de aktuella presidentkandidaterna, Joe Biden och Donald Trump, har en sammanlagd ålder på 158 år. Att Biden är några år äldre än Trump spelar i sammanhanget inte så stor roll, även om Bidens svaga opinionssiffror gör att uppmärksamheten hittills mest riktats mot honom. Sittande presidenter brukar inte få höga opinionssiffror. Att kongressledamoten Nancy Pelosi just tillkännagett att hon ställer upp till omval i Kalifornien nästa höst har också bidragit till diskussionen om varför amerikansk politik domineras av åldringar. Pelosi var representanthusets talman 2007–2011 och 2019–2023, och fyllde 83 år i våras. Pelosis hälsa har inte ifrågasatts, men däremot senatens 81-årige viceordförande Mitch McConnells. I senaten är medianåldern idag 65 år. Senator Mitt Romney, tidigare bland annat republikansk presidentkandidat när president Barack Obama omvaldes 2012, har nyligen meddelat att han inte ställer upp till omval. Han har uppmanat både Biden och Trump att dra sig tillbaka och släppa fram nästa generation. Inget tyder idag på att det kommer att ske. Debatten om den höga åldern på ledande politiker bidrar till oron för USA:s politiska framtid. Financial Times har jämfört åldern i amerikansk politik med andra demokratier. Medianåldern i kongressen i USA har ökat sedan 2000 medan den har sjunkit i den tyska förbundsdagen och förblivit konstant i det brittiska och franska parlamentet. FT lyfter också fram det faktum att den internationella organisationen för världens parlament, Inter-Parliamentary Union, redovisat att endast 2,8 procent av världens lagstiftare är under 30 år samtidigt som 18 procent av befolkningen är mellan 18 och 29. Den svenska tankesmedjan 60 plus skrev 2019 att det krävs en revolt för att få in fler äldre politiker, vilket illustrerar att förhållandena i vår riksdag ser helt annorlunda ut. I riksdagen finns inte en enda ledamot över 64 år från SD, M eller MP. I debatten har argumentet varit att det behövs politiker som Barbro Westerholm och Winston Churchill: ”Åldersdiskrimineringen i det svenska samhället återspeglas i demokratins hjärta, riksdagen.” Kontrasten till USA är lättförklarad. I svensk politik styr partier medan partiernas roll i USA är mycket begränsad. Finansieringen av amerikansk politik bygger ofta på mycket förmögna bidragsgivare, eller som i fallet Trump 2016 på ett massivt mediegenomslag. Trump fick betydligt färre röster på valdagen än Hillary Clinton, men små marginaler i några nyckeldelstater gav honom majoriteten i elektorsförsamlingen. Det svenska valsystemet ger inte sådana utslag. Den demografiska utvecklingen i västdemokratierna innebär att andelen äldre växer. Så frågan om lagstiftarnas ålder, och vad det gör med politiken, kommer förbli ett diskussionsämne under lång tid.

Rädslan växer i Singapore (SvD i papperstidningen 24 sept)

Rädslan växer i Singapore Den nya makthavande generationen i Singapore känner en växande osäkerhet inför framtiden. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Jag besökte Singapore första gången i början av 1970-talet. När jag kom tillbaka 30 år senare, var allt det ruffiga och nedgångna jag tidigare mött borta. Vad jag såg var en modern världsstad – mycket elegantare än New York, London eller Paris. 1965 var BNP per capita i Singapore 516 amerikanska dollar. I dag är motsvarande siffra 91 000 dollar vilket gör stadsstaten till ett av världens rikaste länder – rikare än USA, Australien, Frankrike och Storbritannien. Vad var det som hände? Den i Storbritannien utbildade advokaten Lee Kuan Yew skapade detta Singapore. Under decennier styrde han med järnhand denna i huvudsak kinesiska stad som 1965 bröts loss från unionen med Malaysia. Han skapade det parti, People’s Action Party, som fortsatt styr Singapore som en enpartistat. Lee Kuan Yew dominerade i praktiken Singapore fram tills han avled 2015. Hans strategiska insikt var att kombinationen meritokrati, låga skatter och globalisering skulle leda till framgång. Det är en unik kapitalistisk framgångssaga, men avsaknaden av verklig demokrati har kritiserats under decennierna. Singapores roll som sydostasiatiskt centrum för internationellt näringsliv har förstärkts efter kommunist-Kinas maktöver­tagande av Hongkong. Den har lett till en omfattande inflyttning till Singapore av företag och inte minst förmögna kineser. På senare tid har internationella medier rapporterat om växande problem. Ojämlikheten ökar trots att befolkningen lever i en välfärdsstat där medborgarna i huvudsak skyddas från höga boendekostnader. 80 procent av den infödda befolkningen bor i lägenheter som staten ställer till förfogande. Även i övrigt är Singapore en välfärdsstat med skattefinansierad hälsovård och utbildning. Nyligen har skandaler skakat Singapore. Penningtvätt i stor skala har avslöjats vilket pekar mot kriminella kineser som har flytt Hongkong. De har lämnat det alltmer hårdkontrollerade Kina och valt Singapore som sin nya marknadsplats. Financial Times konstaterar i en översiktsartikel att förmögna indonesier och andra rika sydostasiater länge har använt Singapore som trygg förvaringsplats för rikedomar som inte alltid skapats på hederlig och laglig väg. Singapore har aldrig haft pressfrihet och det regerande partiet har på senare år ytterligare skärpt sin kontroll över medier som försökt berätta om obekväma sanningar. Den växande spänningen mellan Kina och USA skapar också en knepig situation för makthavarna i Singapore. De måste gå en balansgång för att inte skrämma bort amerikanska investeringar såsom skett i Hong Kong. Washington Post rapporterade nyligen att den kommunistkinesiska regimen använder en tidning i Singapore, Lianhe Zaobao, för att påverka opinionen till sin förmån. Relationerna mellan Singapore och Beijing har uppgraderats på senare tid, bland annat genom bilaterala åtgärder på det försvarspolitiska området. Med sin militärstrategiskt känsliga belägenhet bibehåller Singapore också fortsatt nära relationer med den amerikanska försvarsmakten i området. Det är presidentval i november 2025 och Singaporeregimens attacker mot pressfriheten tycks bara öka, vilket pekar på att den nya makthavande generationen känner en växande osäkerhet inför framtiden. Trots välfärden är situationen alltså allt annat än okomplicerad i Singapore.

Janerik Larsson: Vem skriver böcker om Sveriges största fackförbund? (Svensk tidskrift)

22 SEPTEMBER 2023 Janerik Larsson: Vem skriver böcker om Sveriges största fackförbund? Örjan Nyström var i 30 år ”fackligt aktiv på olika nivåer och i olika sammanhang på det LO-fackliga området” och han har nu i bokform (”LO och arbetarrörelsens kris – en historisk bakgrundsteckning”, Premiss förlag) sökt svaret på frågan varför LO och LO-facken tappat inte bara det politiska ledarskap man en gång haft på landets arbetsplatser men också mer och mer gett upp positionen och identiteten som samhälls- och idépolitisk kraft. Hans svar är att svagheter och tillkortakommanden i arbetarrörelsens politiska och fackliga gren hänger samman och att ”utvägen ur krisen måste hämta sin näring och kraft ur en förnyelse av LO som samlad talesman för arbetarklassen”. Han illustrerar läget med ett citat hämtat från den brittiske sociologen Guy Standing: ”Säkraste sättet att tömma en möteslokal är att börja tala om facket”. Hans bok är välskriven och lättläst men som framgår av vad jag redan skrivet är den nostalgisk. Han citerar Rudolf Meidner som 1979 uttalade att den fackliga rörelsen är den ”ideologiska kraften” inom arbetarrörelsen. Om man bortser från Meidners förslag till LO-kongressen 1976 om löntagarfonder – svensk arbetarrörelsens största politiska katastrof efter andra världskriget – har LO aldrig haft den betydelse som rader av socialdemokratiska ledargestalter haft och har. Att så radikalt skära bort idébildningen inom partiets egna organisationer ter sig något sällsamt. Nyströms slutord manar LO att ”flytta sig närmare samhällsdebattens centrum” och hoppas att hans bok ska bidra till en sådan utveckling. Hur framtiden kommer att se ut vet ju ingen men för mig ter det sig osannolikt att just LO skulle kunna röra sig i den riktningen. Konservatismen tycks fortsatt vara stark. Min förmodan är att LOs och LO-fackens verkliga problem är att de är alltför nostalgiska och visat sig förbluffande oförmögna till nytänkande. Vi lever ju i en annan värld – och ett annat Sverige – idag än när Rudolf Meidner var en centralfigur i LO-systemet på 1970-talet. Låt oss i stället rikta blicken mot Sveriges mest framgångsrika fackliga organisation. I början av 2017 meddelade LOs tidning Arbetet att Unionen gått om Kommunal som största fackförbund. Jag brukar testa vänner på kunskap om svensk arbetsmarknad och det är få som känner till Unionen, dess storlek, dess betydelse och dess historia. Från Wikipedia: Unionen bildades den 1 januari 2008 genom en sammanslagning av fackförbunden Tjänstemannaförbundet HTF (handelstjänstemän) och Sif (industritjänstemän) och som beslutades vid den gemensamma kongressen (två parallella kongresser pågick samtidigt i samma lokal) den 3 oktober 2007. Som ett motiv för sammanslagningen angavs att det inte längre finns någon tydlig gräns mellan industri och privat tjänstesektor, och att det därför framstår mer naturligt att organisera tjänstemän från båda dessa områden i samma fackförbund. Unionen tycks främst se framåt – och det är givetvis ingen dålig egenskap inte minst för ett fackförbund som omges av så många organisationer på arbetsmarknaden som har blicken fäst vid backspegeln, vid nostalgi om hur det var en gång i tiden. Mari-Ann Krantz var Unionens ordförande inledningsvis och efterträddes redan i slutet av 2008 av Cecilia Fahlberg som sedan följdes av Martin Linder 2015. Linder lämnar det uppdraget på Unionens kongress i nästa månad. Jag stötte på Cecilia Fahlberg i ett sammanhang för några år sedan och frågade henne om hon inte borde skriva sina minnen från åren med Unionen. Hon såg lite undrande ut… Kanske det berodde på att frågan ställdes av en tidigare vVD i Svenskt Näringsliv? Jag tycker berättelsen om Unionen är en mycket intressant historia som åtminstone jag gärna skulle läsa. Till det jag tycker är särskilt intressant är den del av Unionen som heter Unionen Egenföretagare. Unionen är uppenbart inte en facklig organisation som – till skillnad från så många arbetsmarknadsaktörer – är rädd för framtiden utan som rustat sig för utvecklingen. På Unionens hemsida finns verksamhetsberättelserna. För en del år sedan hittade jag denna programförklaring som skiljer sig helt från det Nyström drömmer om: Arbetslivet är fullt av utmaningar. Globalisering, digitalisering, nya anställningsformer och en tillvaro där gränsen mellan arbete och fritid suddas ut. Och när omvärlden förändras vill Unionen leda utvecklingen med nytänkande och mod. Det är nämligen just där som facket för det moderna arbetslivet hör hemma. Därför siktar Unionen högt och säger att allt kan bli bättre. För om arbetslivet blir bättre kommer hela samhället också bli det. Unionen skriver man under på att det bara finns en riktning att gå; framåt. När hörde man senast en facklig organisation eller för den delen någon arbetsmarknadsorganisation med det budskapet? För några år sedan läste jag en intressant artikel i Financial Times om hur den nya ekonomins arbetsmarknad ska hanteras. I artikeln nämns det faktum att ”some of the world’s smartest trade unions” har förstått både möjligheterna och hoten från en arbetsmarknad i förändring. Artikelförfattaren Sara O’Connor pekar ut två av världens smartaste fackföreningar: den ena är tyska IG Metall, den andra är svenska Unionen. Hon är mera skeptisk till politikerna som hon befarar främst kollar i backspegeln i stället för att se vad som kommer att hända framöver. Men vem skriver böcker om Unionen? Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv https://www.svensktidskrift.se/janerik-larsson-vem-skriver-bocker-om-sveriges-storsta-fackforbund/

Tories sköt upp investeringarna, nu rasar taken (SvD 16 sept)

Tories sköt upp investeringarna, nu rasar taken I Storbritannien kämpar politikerna för att låta behovet av långsiktighet trumfa de kortsiktiga väljarvinsterna av halvdana investeringsprojekt. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Depressionen vilar blytung över det som var drottning Elizabeths rike. Ett år efter hennes död tilltar saknaden efter det som en gång var. Västvärldens mest långvariga maktparti, torypartiet, sjunker i opinionsmätningarna men något riktigt hopp om att labouroppositionen ska vända utvecklingen finns inte heller. Saknaden efter EU växer också men utan att det finns någon väg tillbaka. Spänningarna inom det förenade kungadömet illustreras av svårigheten för Nordirland att finna sig i den nya verkligheten som granne till EU-landet Irland. Som främsta symbol på det brittiska förfallet pekar medierna nu på hur skoltaken kollapsar. Det har gått nästan 25 år sedan Whitehall för första gången gav order om att inspektera skolor och sjukhus för att se om det fanns sönderfallande armerad lättbetong (Raac). När ett tak till slut kollapsade på Singlewell Primary School i Kent 2018 gjorde regeringen inget konkret. Precis som lata husägare eller oseriösa hyresvärdar antog man att problemet skulle lösas av någon annan, senare. Några dagar före höstterminen fick föräldrar till elever vid fler än 150 skolor veta att det inte var säkert för deras barn att återvända dit. Minnena av ”stanna hemma”-meddelanden från den illa skötta pandemipolitiken kom tillbaka. I det ineffektiva sjukvårdssystemet NHS fördjupas krisen: dess väntelista omfattar nu 13 procent av Englands vuxna befolkning. Labour hävdar att Tories nedskärningar innebär att den offentliga sektorn misslyckats. Det stämmer inte. De statliga utgifterna är 60 procent högre i reala termer än vad de var under Tony Blairs år. Tories svälte inte vilddjuret. De kommer att gå till val på att beskatta och spendera mer än de tidigare labourregeringarna. Problemet är kortsiktighet, skriver Camilla Cavendish i Financial Times. Investeringar skjuts upp för att regeringen jagar positiva rubriker. David Camerons och George Osbornes toryregeringar höll uppe de dagliga utgifterna för politiskt känsliga områden. Samtidigt skar de djupare i kommunernas finansiering och kapitalprojekt som skulle ta längre tid att visa tecken på problem, menar Kate Andrews i The Spectator. Regeringen har lagt fram grandiosa men halvdana investeringsprojekt. Dessa är tänkta att bli efterträdares problem när allt går fel. Theresa May använde sina sista dagar som premiärminister till att driva igenom ett juridiskt åtagande om nettonollutsläpp av koldioxid 2050 – det dyraste löfte som någon brittisk premiärminister någonsin har framlagt. I sina memoarer skriver May att detta åtagande är en av hennes stoltaste prestationer: ett bindande mål med enorma kostnader utan minsta aning om var framtida regeringar skulle kunna hitta pengarna. Premiärminister Rishi Sunak har länge velat föra in samtalet på behovet av att tänka mer långsiktigt. Han förväntas börja betona detta före det kommande valet. Hans poäng blir att endast Tories kan städa upp den röra som Tories skapat. Men det innebär att han också måste acceptera att röran inte orsakades av återhållsamhet, utan lössläppthet med utgifterna. Som Kate Andrews påpekar: De konservativa föll för väljarmutornas politik, en fälla som regeringspartiet ännu inte har lyckats ta sig ur.

Trumps tullar skulle göra stor skada (SvD 10 sept)

Trumps tullar skulle göra stor skada Fler och högre tullar skulle inte bara drabba de amerikanska konsumenterna utan också det välståndsskapande frihandelssystem som byggts upp efter andra världskriget. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Donald Trumps vanvettiga förslag. Det är rubriken på ett debattinlägg i tidningen Berlingske av den danska näringslivsorganisationen Dansk Erhvervs USA-chef Søren Friis Larsen. Det råder ingen brist på kritiska synpunkter, vare sig i USA eller Europa, på den tidigare presidenten, men få ägnar sig åt de sak¬politiska förslag som Trump har presenterat. Det som fick den New York-baserade danske näringslivsföreträdaren att reagera var att Trump vill ta ett ytterligare steg i riktning mot att höja tullmuren runt USA genom en tull på alla utländska varor. Det skulle inte bara drabba de amerikanska konsumenterna utan också det välståndsskapande, och tyvärr redan svårt skadade, frihandelssystem som byggts upp av amerikanska presidenter efter andra världskriget. I sitt installationstal 2017 var Trumps tema ”American carnage”, det vill säga det amerikanska blodbad som han anser att landet har utsatts för av en illvillig omvärld. Denna helt felaktiga verklighetsbild är ett klassiskt grepp som ofta använts av amerikanska populister till höger och vänster. Trumps protektionism har sedan senaste valet tyvärr tagits över av president Joe Biden, så det finns skäl att med oro se fram emot det amerikanska presidentvalet i november nästa år. Trumps tulluppbyggnad under presidentåren har i efterhand noga granskats och inte oväntat visat sig ha lett till helt andra resultat än de avsedda. Wall Street Journal har visat de negativa effekterna av hans ståltullar. James Pethokoukis och Derek Scissors på American Enterprise Institute har i olikatexter pekat på detsamma, liksom Internationella valutafonden. Men vad spelar fakta för roll? I amerikansk politisk debatt är svaret: ringa. Jemima Kelly i Financial Times har pekat på hur Trumps status som anti-hjälte och hans oförmåga att vara saklig utgör en viktig del av det som attraherar hans stora publik. Hon hänvisar till en fyllig akademisk analys om hur Trump fascinerar genom att te sig mäktig, amoralisk och karismatisk. Mycket av den amerikanska diskussionen kring presidentvalet fokuserar på Joe Bidens ålder (född i november 1942). Jill Filipovic konstaterar i The Guardian att allt talar för att Donald Trump (född i juni 1946) genom sin övervikt är hälsomässigt mer utsatt än Biden. Trump har också visat sig ha mycket svårt att komma ihåg fakta. Många opinionsmätningar har pekat på att det finns en bred uppfattning bland de amerikanska väljarna att det 2024 är dags för en ny och yngre president. Samtidigt har amerikansk politik alltid utrymme för överraskningar. Partierna i USA är tillfälliga koalitioner. Joe Biden och hans vicepresident Kamala Harris är ifrågasatta, men utrymmet för överraskningar är inte särskilt stort om man bortser från möjliga hälsoproblem. De republikanska primärvalen kan bli mer intressanta. Det beror främst på osäkerheten kring hur rättsprocesserna mot Donald Trump kommer att utfalla. Att denne har en fanatisk anhängarskara som inte sviker honom ens om han skulle sitta i fängelse på valdagen är en sak. Det betyder dock inte att det rör sig om tillräckligt många väljare för att han skulle få en majoritet av elektorerna på sin sida.

”Danskt förslag ska locka 50 000 nya medarbetare från Asien och Afrika” (Tidningen Näringslivet)

”Danskt förslag ska locka 50 000 nya medarbetare från Asien och Afrika” Den danske utrikesministern Lars Løkke vill sätta fart på den organiserade arbetskraftsinvandringen från Afrika och Asien för att förse danskt näringsliv med 50 000 nya medarbetare. Om det blir någon svensk politisk reaktion återstår att se, skriver Janerik Larsson. När borgerliga danska regeringar efter tryck från det då parlamentariskt starka Dansk Folkeparti – Sverigedemokraternas motsvarighet – signalerade behovet av en restriktiv invandringspolitik reagerade svenska borgerliga politiker starkt negativt. Men det brydde sig danskarna inte om. En av de då ledande danska politikerna, Lars Løkke Rasmussen, var då partiledare för Venstre, ett liberalkonservativt parti. Han var statsminister från 2015 men meddelade kort före valet 2019 att han önskade ett politiskt samarbete med Socialdemokraterna eftersom han inte stod ut med samarbetet med Dansk Folkeparti. Han förlorade valet men två år senare lämnade han partiet. Han startade i stället ett nytt parti, Moderaterne, som blev framgångsrikt i förra årets val och det han eftersträvade 2019 är idag ett faktum: SVM-regeringen ledd av den socialdemokratiske partiledaren Mette Frederiksen och med Lars Løkke som utrikesminister. ”Arbetskraftsinvandringen ska bara ska gå till företag med kollektivavtal.” Nu har han med ett nytt utspel åter vänt upp och ner på dansk politik. Vi får väl se hur den svenska politiska reaktionen blir. Hans förslag är sätta fart på den organiserade arbetskraftsinvandringen från Afrika och Asien för att förse danskt näringsliv med 50 000 nya medarbetare. Han gjorde utspelet i samråd med Danmarks största fackförbund, 3F och i den uppgörelsen garanteras att arbetskraftsinvandringen bara ska gå till företag med kollektivavtal. 3F:s ordförande Henning Overgaard uppmanat de båda andra regeringspartierna, Venstre och Socialdemokraterna, att stödja förslaget. Ett lika starkt stöd för förslaget från en av Danmarks största arbetsgivareorganisationer, Dansk Erhverv vars chef Brian Mikkelsen i en stor intervju i Berlingske understryker vikten av förstå att den nya valutan i dansk ekonomi heter arbetskraft. Han pekar också på den tyska regeringens planer på att öka landets befolkning från 84 miljoner till 90 miljoner med hjälp av migration. ”Inom socialdemokratin är man tveksam.” Mikkelsen är en politisk veteran i dansk politik. Han var 2001–2011 minister i flera koalitionsregeringar bestående av de två borgerliga partierna Venstre och Konservative Folkeparti. Från 2001 var han kulturminister i Anders Fogh Rasmussens tre regeringar. I Lars Løkke Rasmussens första regering blev han utnämnd till justitieminister. 2010 blev han ekonomi- och näringsminister. Hur den danska opinionen kommer at se på förslaget återstår att se. Inom socialdemokratin är man tveksam. Arbetsmarknadsminister Ane Halsboe-Jørgensen avvisar det föreslagna paradigmskiftet i dansk utlänningspolitik. Brian Mikkelsen menar däremot att invandringspolitiken inte längre är högt prioriterad bland väljarna. Men Dansk Folkepartis ledare Morten Messerschmidt tycks ana bättre tider för sitt tillplattade parti och avvisar bestämt förslaget. Förslaget får klart godkänt av en av Danmarks ledande ekonomer, professor Torben M. Andersen säger att den demografiska utvecklingen kräver åtgärder av detta slag. Han pekar på att de östeuropeiska länder som tidigare bidraget med arbetskraft nu själva har demografiska problem. ”Liberal Alliances ordförande Alex Vanopslagh är positiv till förslaget.” Andersen understryker att det är viktigt att Danmark nu håller sig framme eftersom många andra västländer tänker i samma banor. Det liberala partiet Liberal Alliances ordförande Alex Vanopslagh är positiv till förslaget men understryker att det måste handla om en helt annan invandringspolitik än den som ledde till den tidigare drastiska kursändringen: ”Man ska inte få komma hitför att ens kusin öppnat en pizzeria.” Om det blir någon svensk politisk reaktion återstår att se… Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom 2021.

korrigering avseende valresultatet i Finland i april 2023

koreekt ska vara: I gårdagens mediekrönika om finska valet råkade siffrorna förväxlas med resultatet 2019. Korrekta siffror är för riksdagsvalet 2023 är: Samlingspartiet 20,8 procent, Sannfinländarna 20,1, Socialdemokraterna 19,9, Svenska folkpartiet 4,3 och Kristdemokraterna 4,2.

Debatten efter den finska regeringsbildningen har visat på samma spänningar som i den svenska riksdagsmajoriteten. (SvD 3 sept)

Svenska spänningar i Finland Debatten efter den finska regeringsbildningen har visat på samma spänningar som i den svenska riksdagsmajoriteten. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se I nästa vecka kan framtiden avgöras för Finlands borgerliga regering. Den brännande frågan är om Svenska folkpartiet ska ge sitt stöd till det styrdokument för arbetet mot rasism och diskriminering som statsminister Petteri Orpos regering lägger fram. Det innehåller en rad punkter, från förbud att förneka Förintelsen till åtgärder för att minska diskriminering vid rekrytering. Svenska folkpartiet är kluvet. Å ena sidan företräder partiet den svensktalande minoritetens intressen. Partiet har därför suttit med i de flesta finländska regeringar – exempelvis i den förra regeringen ledd av socialdemokraten Sanna Marin. Å andra sidan vill partiet markera en tydligare liberal identitet än övriga riksdagspartier. Efter en utdragen regeringsbildningsprocess kunde Petteri Orpo, ledare för Moderaternas motsvarighet Samlingspartiet, presentera en regering bestående av det egna partiet, Sannfinländarna, Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna. Svenska folkpartiet hade varit splittrade inför tanken på en regeringssamverkan med Sannfinländarna, som man ansåg invandringsfientliga. Kort efter att regeringen hade bildats uppmärksammade medierna främlingsfientliga blogginlägg skrivna av bland andra Sannfinländarnas partiledare Riikka Purra. De hade dock publicerats långt före valet. Blogginläggen utlöste en regeringskris som Orpo fortsatt hanterar, och som pressat regeringen att ta fram den anti-diskrimineringspolitik som nu ska presenteras. Riksdagsvalet i april blev en stor framgång för Purra. Hon fick flest personröster och Sannfinländarna hamnade på 17,5 procent. Det var något mer än Samlingspartiet (17,0) och en aning mindre än Socialdemokraterna (17,7). Svenska folkpartiet fick 4,5 procent och Kristdemokaterna 3,9. Inför valet lanserade Sannfinländarna ett invandringspolitiskt program. I Hufvudstadsbladet sade Purra då att Sannfinländarna inte går med i en regering ”om vi inte ansenligt kan hejda skadlig invandring”. Ur ett svenskt perspektiv har Finland haft en mycket begränsad utomnordisk invandring. Debatten efter regeringsbildningen har dock visat på samma typ av spänning som finns inom den svenska regeringens riksdagsmajoritet. Oavsett vad som nu händer med Oropos politik mot diskriminering, och om han lyckas hålla ihop regeringen, kommer det sannolikt vara en annan fråga som framöver blir central i finländsk politisk debatt: presidentvalet. Den första valomgången äger rum den 28 januari nästa år. Om inte en kandidat får mer än hälften av rösterna avgörs valet i en andra omgång den 11 februari, då det står mellan de två starkaste kandidaterna. Presidenten tillträder den 1 mars. Samlingspartiets kandidat, den tidigare finansministern och partiledaren Alexander Stubb – med svenska som modersmål – är en tänkbar vinnare. Med Stubb som president, Orpo som statsminister, Elina Valtonen som utrikesminister och Antti Häkkänen som försvarsminister skulle Samlingspartiet ha ett fast grepp om utrikes- och säkerhetspolitiken när Finland ska forma sin profil i Nato.

Janerik Larsson: Vad kan vi lära av EEC-debatten? (Svensk tidskrift 1 sept)

Janerik Larsson: Vad kan vi lära av EEC-debatten? I Mats Bergquists bok ”Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget” (Santerus förlag) citerar författaren en rubrik hämtad från Michael af Malmborgs avhandling ”Den ståndaktiga nationalstaten: Sverige och den västeuropeiska integrationen 1945-1959” (1994) som jag fann ytterst relevant också idag: ”Gärna Norden och världen men helst inte Europa”. Så elegant sammanfattas ett centralt drag i svensk samhällsdebatt de senaste dryga 60 åren där givetvis Olof Palmes omläggning av utrikespolitiken är en väsentlig del som jag dock inte ska beröra här. Bergquist bok är högst läsvärd och tankeväckande därför att det finns så tydliga spår inte bara i socialdemokratisk politik utan i betydligt bredare svenska attityder så som de kom att gestalta sig inför folkomröstningarna om EU-medlemskapet 1994 och om Euromedlemskapet 2003. Ur det perspektivet fann jag avsnittet i boken om EEC-debatten 1961 – 1962 särskilt läsvärd. Den brittiska ansökan den 31 juli 1961 om medlemskap i den gemensamma marknaden EEC, vars stadga undertecknades 1957 i Rom, innebar att den ordning som rått när EFTA bildats som ett frihandelsområde utan den överstatlighet som EEC innebar plötsligt kullkastades. Sverige hade aktivt verkat för bildandet av EFTA. President de Gaulles veto mot ett brittiskt EEC-medlemskap i januari 1961 blev slutpunkten för en svensk debatt som Bergquist beskriver som ”i sin intensitet och långvarighet” saknar ”sin motsvarighet i svensk historia”. Den socialdemokratiska regeringen, Centerpartiet, LO, konsumentkooperationen och jordbrukets organisationer kom att förorda en svensk ansökan om associering till EEC enligt Romfördragets artikel 238 medan Höger-, Folkpartiet och näringslivets organisationer förordade att man skulle pröva en ansökan om medlemskap med ett så kallat neutralitetsförbehåll. Bergquist skriver att debatten inte bara skulle komma att bli livlig ”utan också avslöja de grundläggande föreställningar som debattörerna hade om Sveriges utrikespolitik och roll i Europa och världen”. Statsminister Tage Erlander fastslog i det så kallade Metall-talet den 22 augusti 1961 regeringslinjen. Bergquist berör inte annat än i förbigående det svenska näringslivets intressen i detta sammanhang. Men det är här i ett alltmer internationaliserat näringsliv som den viktigaste förklaringen finns till det som hände efter Berlinmurens fall hösten 1989. Då kom diskussionen om ett medlemskap i EU bli allt livligare i Sverige. Motsättningarna mellan stormakterna som hade delat Europa under det kalla kriget hade gjort att Sverige fram tills dess inte ansett att ett medlemskap kunde vara förenligt med sin neutralitetspolitik. I oktober 1990 tillkännagav den svenska regeringen sin uppfattning: att Sverige borde sträva efter ett medlemskap. I juli 1991 lämnade dåvarande statsminister Ingvar Carlsson in Sveriges ansökan och i februari 1993 inleddes de egentliga förhandlingarna i Bryssel. EU-ländernas stats- och regeringschefer hade då vid toppmöten i Lissabon och Edinburgh 1992 gett klartecken för en utvidgning av den Europeiska unionen utan större institutionella reformer. Sverige kunde nu bli en av unionens nya medlemmar. Den 30 mars 1994 var en överenskommelse mellan Sverige och EU:s medlemsstater klar, och avtalet undertecknades vid EU-toppmötet på Korfu sommaren 1994. Jag hade tillträtt som informationschef på Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) i april 1990 och i den interna diskussionen förespråkade också jag en försiktig offentlig argumentation för att inte skapa problem för socialdemokratin som inte bara innehade regeringsmakten utan som också skulle spela en central roll för vägen fram till EU-medlemskapet. Socialdemokratins motståndare till EU-medlemskap borde inte ges stöd genom att de skulle kunna peka på SAF:s synliga roll. Moderata samlingspartiet under Carl Bildts ledning förde fram förslaget om en folkomröstning i en riksdagsmotion den 25 januari 1991: ”Med tanke på att ett medlemskap i EG är en fråga av stor vikt för Sveriges framtid och att antagandet av ett avtal med EG enligt gällande grundlag kan hävdas ha karaktär och form av grundlagsändring bör dock frågan om godkännande av avtalet bli föremål för en folkomröstning.” På SAF hade förberedelsearbetet för en eventuell folkomröstning 1991 pågått i flera år. Huvudtanken var att ett EU-medlemskap var av central betydelse för hela svenska folket och därför skulle det väsentliga informationsarbetet bedrivas inte av arbetsgivareorganisationen utan av de politiska partierna och av nyskapade EU-fakta och Ja till Europa. Socialdemokratin var splittrad och skulle förbli splittrad på samma sätt som NATO-frågan 2022 skulle tydliggöra ett obekvämt säkerhetspolitiskt vägval. Det senare ledde till att de ledande finländska politikerna med sin mycket grundligare insikt i det hot som tidigare Sovjet och nu Ryssland utgjorde kom att visa vägen för ett i det säkerhetspolitiska vägvalet splittrat S-parti. Även på 90-talet var den finländska opinionen mycket mera öppen för EU-medlemskapet än vad som gällde i Sverige. Neutralitetspolitiken var hörnstenen för motståndet till varje förändring. Bergquist om 60-talsdebatten: ”Det fanns en motsättning mellan den egna neutralitetspolitiken och ett regionalt samarbete som genom blockbildning kunde hota utsikterna att förverkliga ett fungerande universellt FN-samarbete.” Hårda ekonomiska fakta nämns i förbigående i Bergquists bok men det är självklart den fortgående internationaliseringen av företagandet som så tydligt spelade en huvudroll inte bara för SAF (och Industriförbundet) på 90-talet utan självklart också för regeringen Ingvar Carlssons ställningstagande när det väl i oktober 1990 fanns en tydlig öppning för att söka ett svenskt EU-medlemskap. Näringslivets engagemang var en självklarhet men min tanke då var att näringslivet främst skulle fokusera på att kommunicera med sina egna medarbetare medan huvuddelen av informationsarbetet skulle bedrivas först och främst av de politiska partierna men också kompletterade med en kraftfull satsning från EU-fakta och Ja till Europa. Näringslivets strategi var fokuserad på resultatet (EU-medlemskapet) medan den tanke som fanns på vissa håll att näringslivets organisationer borde vara mycket tydliga bärare av kampanjen avvisades. Här finns ett dilemma som av och till dyker upp både i SAF:s och Svenskt Näringslivs historia. Det handlar om huruvida det centrala är att uppnå för näringslivets väsentliga resultat eller om det viktiga är att slå sig för bröstet och således markera den egna organisationens synliga och betydelsefulla profil. Den senare tanken är och förbli i grunden feltänkt. En stor arbetsgivareorganisation bör fokusera på arbetsgivarfrågor med dess ofta ofrånkomliga spänning i förhållandet till de fackliga organisationerna. Med någon annan inriktning hade EU-medlemskapet knappast blivit verklighet är min övertygelse. Ett svenskt medlemskap i Euron torde kräva att man gör samma övervägande i en ny tid med nya kommunikativa vägval. Men den grundläggande frågan kommer kvarstå – i synnerhet om det av samma skäl som på 90-talet anses behövas en ny folkomröstning. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv