En utskrift från Tidningen Entreprenörs nätupplaga, entreprenor.se
Artikelns ursprungsadress: http://www.entreprenor.se/nyheter/patryckardoldis-knyter-an-till-historien_125762.html

 

Publicerad: 2011-01-31

Påtryckardoldis knyter an till historien

Boknytt |  Janerik Larsson tar avstamp i de ideologiska motsättningar som härskade under 70 och 80-talet i sin kommande bok. Mellan pärmarna tecknar han näringslivets opinionsbildning under fyra decennier.

• 
  Janerik Larsson tror att det är bra för näringslivsklimatet i Sverige om de sanningar som Mona Sahlin uttalade i sitt tal vid förtroenderådet i december förra året blir den allmänt vedertagna bilden av hur ett framgångsrikt land ser ut.

– Från Curt Nicolins kamp mot löntagarfonderna i början av 1980-talet till Mona Sahlins tal på det socialdemokratiska partiets förtroenderåd den 4 december 2010 – ja, det skulle kunna vara ett sätt att sammanfatta fyra decenniers samhällspolitiska debatt.
Det säger Janerik Larsson som lämnade sitt jobb som vice vd för Svenskt Näringsliv i oktober men som påbörjat arbetet med att skriva en bok om näringslivets opinionsbildande arbete under dessa fyra decennier.
– Jag började arbeta på SAF i januari 1980 och har sedan dess kontinuerligt följt detta arbete även om jag inte var knuten till SAF:s organisationsnummer (numera namnändrat till Svenskt Näringsliv) hela tiden utan arbetat ett drygt decennium i olika företag.
– Idén och uppdraget att skriva den här boken kommer från Urban Bäckström. Jag måste erkänna att han hade ett mycket mera eftertänksamt och övergripande perspektiv på dessa decennier av aktivt näringslivsopinionsbildning. Jag tror det berott på att jag i huvudsak varit så pass nära det som gjorts att jag inte riktigt tänkt på det större perspektivet.
Efter den stora manifestationen den 4 oktober 1983 mot förslaget om införande av löntagarfonder som skulle ta makten över företagen skrev Larsson boken ”Vändpunkten”.
– Jag visste ju inte hur rätt jag skulle få. Att det här var en vändpunkt innebar att 60- och 70-talets negativa inställning mot företagsamheten sakta men säkert skulle bytas mot en allt större insikt om var välståndet skapas.
– Det var oerhört spännande att läsa Mona Sahlins tal på det socialdemokratiska förtroenderådet. Hon gjorde där upp med en attityd till näringsliv och arbete som hennes parti brottats med ända sedan löntagarfondsstriden. Jag tror det är bra för näringslivsklimatet i vårt land om de sanningar som hon uttalade verkligen blir den allmänt vedertagna bilden av hur ett framgångsrikt land ser ut. Det är varken bidragstänkande eller fokus på statsfinansiell balans som i längden är det som gäller utan välfärden skapas varje dag i företag – av företagare och deras medarbetare.
40 år av opinionsbildning, hur sammanfattar man det?
– En mycket motiverad fråga. Ju mer jag läser in mig på den dokumentation som finns, inte minst på det fantastiskt välskötta Centrum för näringslivshistoria, desto mer uppenbart blir det för mig att det finns skäl för mig och mina uppdragsgivare och samarbetspartners, både Svenskt Näringsliv och inte minst för Stiftelsen fritt näringsliv / Timbro, att se till att en rad perspektiv inte bara blir föremål för min översiktliga berättelse utan också ägnas en serie djupstudier.
Behöver man skriva historien? Räcker det inte med att konstatera att Sverige utvecklats från ett land med ”evigt” socialdemokratiskt maktinnehav till en helt annan politisk situation?
– Jag tror historien är viktig. Jag stöter på unga, samhällsintresserade personer för vilka Curt Nicolin är ett okänt namn. Det vill jag gärna ändra på. Nicolin valde att bryta en gammal tradition bland storföretagens tjänstemannadirektörer nämligen att i huvudsak acceptera vänsterns problemformuleringar och bara söka rucka marginellt på dessa. Löntagarfondsstriden blev därför en sådan vändpunkt, främst därför att den engagerade så många.
– Det är så mycket av också vår moderna historia som nu ter sig avlägset. Sovjet. Järnridån. Den svenska utrikespolitik som fundamentalt förändrades i och med EU-folkomröstningen 1994. Ja, det finns mycket att berätta om. Just nu ser min uppdelning av ämnen att ta upp ut så här:
- 1968
- Det dystra 70-talet
- Curt Nicolin SAF-ordförande och sanningssägare
- Löntagarfonderna
- Kärnkraftfolkomröstningen 1980. Energifakta. Energipolitiken fram till idag.
- Ekonomifakta
- Den ekonomiska politiken – synen på företagande/företagare
- SAF:s skolsatsning
- Avregleringarna. Självständig Riksbank. Vård, Skola. Omsorg. Fri radio. Fri TV.
- EU-folkomröstningen 1994, Ja till Europa. EU-fakta.
- Timbro /Stiftelsen Fritt Näringsliv, Näringslivets fond
- SAF:s kongresser
- SAF:s regionala satsning / Företagarrörelsen – företagarröster i debatten
- Eurofolkomröstningen.
- Svenskt Näringsliv i debatten under 10 år
- Internationella impulser och det svenska exemplet som internationellt föredöme
- Att odla talanger, näringslivets ”personalpolitik” – det breda perspektivet (kultur etc)
- Näringslivets egna medier
– Man skulle kunna börja tidigare, exempelvis med 40-talets PHM-kamp mot socialdemokratins planhushållningsambition om vilken Leif Lewin skrivit en spännande avhandling 1967 (”Planhushållningsdebatten”) men åtminstone just nu är min tanke att börja med att Curt Nicolin blev ordförande i SAF 1976. Han var ordförande fram till 1984 och det var den formativa tiden för näringslivets opinionsbildning.
– Jag tar givetvis gärna emot synpunkter och berättelser från dessa 40 år. Det är ju otroligt många människor som varit engagerade, säger Janerik Larsson.

---

Nicklas Mattsson

nicklas.mattsson@entreprenor.se
+46 8 55 34 30 90

 

Faktaruta

Janerik Larsson är seniorkonsult på pr-byrån Prime i Stockholm. Han jobbar som strategisk rådgivare inom kris och public affairs och hjälper Prime med etableringen i USA. Han var tidigare vice vd på Svenskt Näringsliv.

Entreprenör ges ut av Svenskt Näringsliv
114 82 Stockhom | Besöksadress Storgatan 19 | Tfn 08–553 430 00
Läs mer om Svenskt Näringsliv på www.svensktnaringsliv.se

 

Skamgrepp att göra Palin ansvarig för morden i Tuscon

Janerik Larsson om Sarah Palin

Publicerad: 2011-01-09, Uppdaterad: 2011-01-09

För mig som löpande följer den amerikanska debatten råder det inget tvivel om att den politiska och mediala logiken lett till ett alltmer brutalt språkbruk. Dit hör den typen av skamgrepp som nu gör Sarah Palin ansvarig för det hemska dådet i Tuscon. Det skriver Janerik Larsson, författare till boken "Överlever den amerikanska drömmen ? Tankar om USA före, under och efter Barack Obamas presidenttid".

Om författaren

Janerik Larsson är tidigare vice vd på Svenst Näringsliv och konsult på Prime PR. Han utkom 2009 med "Överlever den amerikanska drömmen ? Tankar om USA före, under och efter Barack Obamas presidenttid" (Timbro).

Bär Sarah Palin och hennes skarpa politiska retorik skulden för den fruktansvärda tragedin i Tuscon? Det finns både i USA och här hemma de som utan närmare eftertanke svarar ja på den frågan. Även Palin och hennes medarbetare är uppenbart påverkade av kopplingen mellan attacken mot Gabrielle Giffords och de människor som fanns runt henne på det politiska mötet. I synnerhet har man pekat på det faktum att Palins hemsida haft en lista på politiker som ska finnas i "kikarsiktet" på grund av stödet för Obamas politik - i synnerhet hälso- och sjukvårdsreformen.
Tyvärr är det ett faktum att både "vänstern" och "högern" ägnat sig åt ett alltmer tillspetsat politiskt språkbruk under tiden inför mellanårsvalet och nu när siktet ställts in på presidentvalet i november 2012.

För mig som löpande följer den amerikanska debatten råder det inget tvivel om att den politiska och mediala logiken lett till ett alltmer brutalt språkbruk. Det är intressant att notera att "högerns" FOX NEWS och "vänsterns" MSNBC blivit allt framgångsrikare medan "objektiva" CNN förlorar tittare och annonsörer. Internetlogiken - där de mest rabiata hörs bäst - har tveklöst också bidragit till denna utveckling.
Keith Olbermann, vänsterkommentator på MSNBC, var blixtsnabbt ute och pekade på Sarah Palins "skuld" för dådet i Tuscon.
Men att lägga skulden i det ena eller andra politiska lägret för vansinnesdåd är självklart helt felaktigt. Howard Kurtz, som i många år var mediakommentator i Washington Post och som nu är Washington-redaktör för The Daily Beast (thedailybeast.com) citerade tidigare exempel på hur vansinnesdåd tas till intäkt för politisk agitation:
"And here we go again in Arizona, as people with political agendas unleash their attacks even before the victims of this senseless shooting have been buried. I find it depressing beyond belief.
This isn't about a nearly year-old Sarah Palin map; it's about a lone nutjob who doesn't value human life. It would be nice if we briefly put aside partisan differences and came together with sympathy and support for Gabby Giffords and the other victims, rather than opening rhetorical fire ourselves."

Jag började skriva min senaste bok - "Överlever den amerikanska drömmen ? Tankar om USA före, under och efter Barack Obamas presidenttid" (Timbro) i maj 2009. Då tedde sig det republikanska partiet som i det närmaste bortblåst från den amerikanska politiska kartan, ett omval av president Obama tedde sig som en självklarhet. Men redan när boken utkom senhösten 2009 hade den politiska pendeln svängt och mellanårsvalet 2010 blev en katastrof för Obamas demokrater.
I min bok intervjuade jag två prominenta republikaner. Dels David Frum, dels Karl Rove. Frum argumenterade för en Cameron/Reinfeldt-linje som framgångsvägen för republikanerna. Det blev inte republikanernas val utan de följde Rove. Han förespråkade den tydliga nej-till-Obamas-politik-linje som blev det republikanska framgångsreceptet. Den tuffa högerprofileringen lyckades och frågan är om den inte kommer att bli framgångsrik även 2012.

Min bild är att det på båda flankerna i amerikansk politik drivs idag en agitation som knappast kan uppfattas som vare sig rimlig eller saklig.
Politiskt våld hör till den amerikanska politiska traditionen - tyvärr. Lika hemtamt är det med en drastiskt överdriven politisk retorik. Den som söker efter stillsammare politiska vatten för sina betraktelser bör välja en annan scen än den amerikanska politikens.

Hans Bergström, tidigare DNs chefredaktör som numera är bosatt i USA och amerikansk medborgare, skrev i sin DN-kolumn 9 november efter mellanårsvalet om de olika perspektiv som kan anläggas på amerikansk politik. Eftersom hans perspektiv är så ovanligt är det värt att citera:
"Själv röstade jag här i Florida på Marco Rubio till senaten och Allen West till representanthuset. Rubio är son till flyktingar från Kuba. Hans mor arbetade som hotellstäderska i Miami, hans far som servitör och bartender. Med sin starkt präglande erfarenhet och flytande spanska har han förankring hos de många latinos som sökt sig ett bättre liv i Nord amerika. Han fick nu i senatsvalet 60 procent av de spansktalandes röster i Florida. Allen West är afroamerikan, uppvuxen i Atlantas inner city, nära idolen Martin Luther Kings baptistkyrka. Hans föräldrar predikade värdet av utbildning och personlig karaktär. Som officer i de båda Irakkrigen och i Afghanistan har West fått rader av hedersutmärkelser för mod och omdöme. Nu besegrade han demokraten Ron Klein i ett dominerande judiskt kongressdistrikt, med mindre än fyra procent svart befolkning, och fick 55 procent av rösterna.

Rubio och West är båda republikaner och aktivt stödda av Teaparty-rörelsen. De är välutbildade och eftertänksamma, med en kärna av övertygelse från sin uppväxt om individens kraft och egenansvar, i förening med en stark patriotisk känsla för Amerika och dess värden.

Jag ser att även kunniga skribenter i Sverige framställer Teaparty-anhängare som en samling rasistiska knäppskallar, som har mage att ställa till det för idolen Obama. Nu känner sig cirka 40 procent av amerikanerna förknippade med rörelsen; det är inte lätt att säga något entydigt om en så brokig samling. Dock handlar det förenande kittet om oro för vart Amerika är på väg i fråga om statsskuld och utgiftsexplosion (statsskulden närmar sig 100 procent av BNP, de federala utgifternas andel av BNP har på två år stigit från 21 till 27 procent av BNP, av 100 dollar i utgifter är 40 lånade). Man ser också en förskjutning i individens ansvar kontra statens. Ett viktigt exempel, och som drog i gång hela rörelsen, är när de som har skött sina huslån ska tvingas betala med skattemedel för grannen som inte har gjort det. Man vänder sig även mot statens gigantiska utköp av konkursfärdiga bilföretag och finansinstitut. "

Jag tror att Bergström i sin kolumn något förskönade Tea Party-rörelsen. I den finns tveklöst också obehagliga drag av rasism och xenofobi som åtminstone jag inte är beredd att bortse från. Men den politiska strid som pågår i USA och som kommer att intensifieras under tiden fram till nästa presidentval skulle te sig anständigare om man på båda kanter undvek att ständigt ta till den typ av skamgrepp som nu gör Sarah Palin ansvarig för det hemska dådet i Tuscon.