Den "amerikanska drömmen" är ett begrepp som flitigt används inte bara i amerikansk samhällsdebatt utan som ofta, med rätta, används för att analysera skillnaderna mellan USA och Europa. I Europa finns det många olika faktorer som håller samman nationer - eller regioner - men i USA spelar det som ligger bakom "den amerikanska drömmen" en helt avgörande roll för att förklara och förstå det som håller samman USA.
Jag skulle föredra att tala om den amerikanska optimismen. Det handlar i grunden just om detta: en ljus, förväntansfull syn på framtiden. Därtill kopplas bilden av USA som möjligheternas land, drömlandet som skiljer sig från alla andra länder just därför att alla kan lyckas helt oavsett individens utgångsläge.
Amerikaner har sedan långt före nationens tillkonst i slutet av 1700-talet ansett att det projekt som tog form på den nordamerikanska kontinentet gick ut på att skapa "a city upon a hill", en stad på kullen. Begreppet kommer från Bergspredikan och frasen användes i John Winthrops berömda predikan 1630 i vilken ha förklarade att kolonin New Englands invånare skulle vara medvetna om att deras samhälle skulle vara "a city upon a hill" som hela världen skulle vilja följa.
I alla tider har det funnits individer som av olika skäl vänt sig mot denna positiva bild av det amerikanska drömsamhället. Det har varit intellektuella - t ex Gore Vidal - som med kraft vänt sig mot varje tanke på Amerika som ett ideal. Men det har också i all tid funnits de från "samhällets undersida" som inte bara misstrott tanken på Amerika som möjligheternas land utan som också aktivt på olika sätt tagit upp kampen mot all överhet eller, som nu i exemplet "Jihad Jane", på ett militant sätt ställt sig på deras sida som upplevts som förtrycka.
"Jihad Jane" hade levt ett föga haromiskt liv från unga år. Gifte sig första gången som 16-åring med en dubbelt så gammal man. Efter ytterligare ett giftermål träffade hon - idag 46 - den man i Pennsylvania som hon levt ihop med på senare år. Hon har haft hand om mannens åldrige far på dagarna. Hon har till synes levt ett stillsamt småstadsliv men via internet har hon varit engagerad i en extrem kamp för muslimska rättigheter. Den information som idag finns om henne är knapphändig och hennes bevekelsegrunder är inte kända i detalj. Men hon passar väl in i bilden av de amerikaner som aldrig ens upplevt sig ha närkontakt med den amerikanska drömmen, med tanken att varje människa i USA kan åstadkomma vad som helst med sitt liv om man bara vill och anstränger sig.
Jag har i en bok om medelklassamerikaner som utkom på 1980-talet och nu senast i "Överlever den amerikanska drömmen?" (2009) redovisat den mycket stora attitydskillnaden mellan USA och Europa i detta avseende. USA Today publicerade i mitten av 80-talet undersökningar där amerikaner svarade på frågan "Can anyone still make it in the USA?" Ja-svaren låg nära 90 %. Den undersökningsserien har vad jag kunnat se inte följts upp under de senaste 25 åren men CBS News/New York Times publicerade för så sent som för ett drygt halvår sedan en snarlik opinionsstudie. I den svarade 44 % att de redan uppnått den amerikanska drömmen och ytterligare 31 % svarade att de räknade med att uppnå denna dröm under sin livstid.
Vad är då den amerikanska drömmen enligt den undersökningen ? "Frihet och möjlighet" är det svar som oftast återkommer. Andra frekventa svar är "att vara framgångsrik", "finansiell trygghet", "att ha ett jobb" och "att ha en bostad".
I samma undersökning 2007 svarade 81 % att det var möjligt att börja med två tomma händer och bli rik. 2009 hade den siffran - efter den stora finansiella krisen som startade 2008 - sjunkit till 72 % men ändå...
Dessa svar tecknar en bild av vad jag skulle vilja kalla medelklassideal. Det handlar förvisso om materiell rikedom men det är också en persnlig dröm som innebär goda realtioner med familj och vänner, att vara respekterad och välutbildad, att vara en god förälder och en bra medarbetare på jobbet.
I amerikansk politik är den amerikanska drömmen fortsatt i allra högsta grad levande. Barack Obama är i sig en person som förkroppsligar den amerikanska drömmen. En man som gått till samhällets absoluta topp trots att hans utgångsläge inte var särskilt lysande. Den amerikanska drömmen bor idag i Vita Huset.
Den i särklass mest lysande politiska reklamfilm som gjorts var hörnpelaren i Ronald Reagans omvalskampanj 1984. "Morning in America" var en serie reklamfilmer på temat "Prouder, Stronger, Better" och varje film inleddes med orden:" It's morning again in America."
Det som förenar detta mångfacetterade jätteland är just detta: Drömmen om en bättre frantid, tanken att det ständigt är morgon på nytt i Amerika.
Kriget i Irak och nu alltmer i Afghanistan har skapat en växande grupp amerikaner som av olika skäl vänder sig mot krigen på andra sidan Atlanten. Jihad Jane hör uppenbart dit även om hennes aktiviteter varit mer långtgående än det mesta man hittills sett.
Men hittills ska man se detta som extrema undantag. Den amerikanska drömmen är trots krig och ekonomisk kris en stabil bas för USA. Den dagen den drömmen försvinner kan USAs inre liv bli mycket mera instabilt. Mitt personliga intryck efter många USA-besök inte minst under de senaste åren är att det verkliga hotet i amerikaners föreställning om vad som kan underminera den amerikanska drömmen inte är krig eller egentligen den akuta krisen - dåliga bostadslån etc - utan det långsiktiga hotet från i första hand Kinas växande ekonomiska makt.
Men det är en helt annan historia.
Visar inlägg med etikett Newsmill. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Newsmill. Visa alla inlägg
torsdag 11 mars 2010
onsdag 17 februari 2010
Stor skada för Röda Korset om Westerberg tvingas avgå
Att tvinga Bengt Westerberg att avgå utan att man rett ut principerna för ledningsersättningar och arbetsuppgifter vore det allra sämsta som kunde hända Röda Korset. Det skulle även skada många viktiga organisationers framtida förutsättningar att rekrytera den kompetenta arbetskraft de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.
.
Det finns olika sätt att tolka det drev som nu går mot Röda Korsets styrelseordförande Bengt Westerberg. På det mest elementära planet handlar det om att titeln ordförande är vilseledande. Av media har framgått att det är ett heltidsarbete som både utförs i Sverige och internationellt. Röda Korset kan i många bemärkelser jämföras med ett storföretag. Omsättningen är drygt 900 miljoner kr, man har 450 anställda och 40 000 frivilliga medarbetare organiserade i 1 200 lokala kretsar som arbetar utan ersättning. Vid en värdering av dessa frivilligtimmar skulle det ekonomiska värdet på Röda Korsets frivilliginsatser kunna uppskattas till närmare en miljard kronor om året.
I somliga frivilligorganisationer är det praxis att styrelseuppdrag är jämställda med andra volontäruppdrag - och således arvodeslösa. Den tidsmängd som styrelsen förväntas läggas ner är därmed av sådan karaktär att det ska gå att förena med yrkesarbete. En ytlig jämförelse mellan ordförandeuppdraget i Röda Korset och andra frivilligorganisationer är därför vare sig rättvisande eller intellektuellt hederlig.
Sverige är ett land som är präglat av folkrörelsetradition. Vi har många organisationer med mängder av ideellt, frivilligt arbetande människor i sina led som har - mot bakgrund av den syn på ideell sektor som finns väl förankrad i vårt land - svårt att hantera den situation som uppstår då organisationen ifråga blir så stor och får så omfattande ansvar att det behövs en annan ledningsstruktur än vad mindre organisationer behöver.
Att hantera organisationens rekryteringsbehov av kompetent ledning, omvärldens ibland förenklade bild av frivilligorganisationernas förutsättningar att verka samt värnandet om basen av de frivilliga insatserna och bidragen är inte någon enkel sak. Det leder lätt till den typ av svartvita kampanjer som vi just åser.
Skandalen kring Röda Korsets och Cancerfondens tidigare medarbetare Johan af Donner har därtill allvarligt förvärrat situationen. Det finns anledning att misstänka att en vulgärbild som kan föras fram i af Donners försvarsargumentation är att "kick backs" av det slag som förekom hör till det normala i insamlingsorganisationerna eftersom dessa inte kan betala "vettiga löner".
Denna skurkattityd förtjänar sina efterräkningar men dilemmat mellan omvärldens bild och organisationens behov finns och märks inte bara i frivillig- och insamlingsorganisationer, utan även i fackföreningsrörelsen. På samma sätt var det ju med de många välbetalda styrelseuppdrag som LO:s ordförande tvangs lämna efter AMF-skandalen 2009. Men i det fackliga systemet är välbetalda sidouppdrag inte undantag, utan regel. Det är så dessa chefer kommer upp till ersättningsnivåer som kan ses som rimliga givet den kompetens som man ska ha på den nivån i stora, betydelsefulla organisationer.
Inom näringsklivet finns inte denna tradition. Kompetens avlönas och i synnerhet nyckelpersoner får under den ofta korta tid då de är högst uppe på toppen ersättningar som motiverar. Hur mycket de motiverar och hur detta ser ut i olika andra perspektiv är ju omdebatterat - inte minst under år med avtalsförhandlingar.
Jag är medlem i Röda Korset sedan många år och ger hela tiden bidrag till verksamheten. Jag tycker inte att det framkommit något hittills som minskat min tro på att Röda Korset gör stor nytta och är en mycket värdefull organisation både i Sverige och internationellt.
Jag hoppas nu att beslutsstrukturerna inom Röda Korset klarar av att hantera den uppkomna situationen. Att tvinga Bengt Westerberg att avgå utan att man rett ut principerna för ledningsersättningar och arbetsuppgifter vore det allra sämsta som kunde hända. Det skulle verkligen skada - inte bara Röda Korset, utan många viktiga organisationers framtida förutsättningar att rekrytera den kompetenta arbetskraft de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.
.
Det finns olika sätt att tolka det drev som nu går mot Röda Korsets styrelseordförande Bengt Westerberg. På det mest elementära planet handlar det om att titeln ordförande är vilseledande. Av media har framgått att det är ett heltidsarbete som både utförs i Sverige och internationellt. Röda Korset kan i många bemärkelser jämföras med ett storföretag. Omsättningen är drygt 900 miljoner kr, man har 450 anställda och 40 000 frivilliga medarbetare organiserade i 1 200 lokala kretsar som arbetar utan ersättning. Vid en värdering av dessa frivilligtimmar skulle det ekonomiska värdet på Röda Korsets frivilliginsatser kunna uppskattas till närmare en miljard kronor om året.
I somliga frivilligorganisationer är det praxis att styrelseuppdrag är jämställda med andra volontäruppdrag - och således arvodeslösa. Den tidsmängd som styrelsen förväntas läggas ner är därmed av sådan karaktär att det ska gå att förena med yrkesarbete. En ytlig jämförelse mellan ordförandeuppdraget i Röda Korset och andra frivilligorganisationer är därför vare sig rättvisande eller intellektuellt hederlig.
Sverige är ett land som är präglat av folkrörelsetradition. Vi har många organisationer med mängder av ideellt, frivilligt arbetande människor i sina led som har - mot bakgrund av den syn på ideell sektor som finns väl förankrad i vårt land - svårt att hantera den situation som uppstår då organisationen ifråga blir så stor och får så omfattande ansvar att det behövs en annan ledningsstruktur än vad mindre organisationer behöver.
Att hantera organisationens rekryteringsbehov av kompetent ledning, omvärldens ibland förenklade bild av frivilligorganisationernas förutsättningar att verka samt värnandet om basen av de frivilliga insatserna och bidragen är inte någon enkel sak. Det leder lätt till den typ av svartvita kampanjer som vi just åser.
Skandalen kring Röda Korsets och Cancerfondens tidigare medarbetare Johan af Donner har därtill allvarligt förvärrat situationen. Det finns anledning att misstänka att en vulgärbild som kan föras fram i af Donners försvarsargumentation är att "kick backs" av det slag som förekom hör till det normala i insamlingsorganisationerna eftersom dessa inte kan betala "vettiga löner".
Denna skurkattityd förtjänar sina efterräkningar men dilemmat mellan omvärldens bild och organisationens behov finns och märks inte bara i frivillig- och insamlingsorganisationer, utan även i fackföreningsrörelsen. På samma sätt var det ju med de många välbetalda styrelseuppdrag som LO:s ordförande tvangs lämna efter AMF-skandalen 2009. Men i det fackliga systemet är välbetalda sidouppdrag inte undantag, utan regel. Det är så dessa chefer kommer upp till ersättningsnivåer som kan ses som rimliga givet den kompetens som man ska ha på den nivån i stora, betydelsefulla organisationer.
Inom näringsklivet finns inte denna tradition. Kompetens avlönas och i synnerhet nyckelpersoner får under den ofta korta tid då de är högst uppe på toppen ersättningar som motiverar. Hur mycket de motiverar och hur detta ser ut i olika andra perspektiv är ju omdebatterat - inte minst under år med avtalsförhandlingar.
Jag är medlem i Röda Korset sedan många år och ger hela tiden bidrag till verksamheten. Jag tycker inte att det framkommit något hittills som minskat min tro på att Röda Korset gör stor nytta och är en mycket värdefull organisation både i Sverige och internationellt.
Jag hoppas nu att beslutsstrukturerna inom Röda Korset klarar av att hantera den uppkomna situationen. Att tvinga Bengt Westerberg att avgå utan att man rett ut principerna för ledningsersättningar och arbetsuppgifter vore det allra sämsta som kunde hända. Det skulle verkligen skada - inte bara Röda Korset, utan många viktiga organisationers framtida förutsättningar att rekrytera den kompetenta arbetskraft de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)