Förvirra i stället för att motarbeta (SvD 25 januari)

Mediekrönika | Kina Förvirra i stället för att motarbeta Kina har diversifierat sig bort från den amerikanska marknaden sedan Donald Trumps första mandatperiod. Det kan Europa ta lärdom av. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Vad vi nu har framför oss är paradoxalt nog inte bara början på Donald Trumps andra presidentperiod, utan också toppen på hans globala inflytande. Denna insikt är nyckeln till en europeisk strategi för den nya USA-administrationen. Det konstaterar Ivan Krastev i en intressant krönika i Financial Times. I den varnar han EU:s ledare för att fokusera på vad som görs och sägs i Washington. Under Trump kommer USA äntligen att ses som en normal, imperialistisk stormakt. Medan USA är på väg att kasta sina egna allierade under bussen har Moskva och Peking återupptäckt fördelarna med ett partnerskap. De europeiska staterna bör inte ha bråttom. När Trump utövar påtryckningar bör Europa förvirra snarare än motarbeta. Och det mest förvirrande för Trump kommer att vara europeiska ledare som fokuserar på sina egna samhällen och inte på den nya amerikanska administrationen. För många av världens länder är Kina idag den mest intressanta stormakten. Och Kina har redan börjat förhålla sig till en ny världsordning. Alliansen med Moskva är en del. Trumps protektionistiska åtgärder mot Kina kan orsaka mindre skada än väntat enligt en analys i Financial Times. Kina har diversifierat sig bort från den amerikanska marknaden sedan Trumps första mandatperiod. Den sammanlagda amerikanska efterfrågan på kinesiska varor står nu för cirka 2,8 procent av Kinas BNP. En höjning av den effektiva tullen från cirka 15 procent till 60 procent skulle kunna krympa den kinesiska ekonomin med så lite som en procent. Efter att tullar infördes under Trumps första mandatperiod steg Pekings export kraftigt till snabbväxande tillväxtmarknader. Efterfrågan på kinesiska varor i den utvecklade världen, exklusive USA, tog fart. Den kinesiska valutan kommer sannolikt också att försvagas vilket kommer att hålla den kinesiska exporten konkurrenskraftig. Så sammantaget kan den direkta ekonomiska effekten av USA:s åtgärder på Kinas ekonomi bli långt under en procent. Peking kan använda USA:s ökande protektionism som en möjlighet att förbättra handelsförbindelserna med USA:s frustrerade allierade. Man kan också hämnas genom att blockera USA:s tillgång till viktiga råvaror. Kina har 36 procent av världens reserver av sällsynta jordartsmetaller, men kontrollerar 70 procent av det globala utbudet (därav Trumps besatthet av Grönland). Chi Lo på investmentbolaget BNP Paribas Asset Management säger i Financial Times-artikeln att ”restriktioner bara kan stärka Kinas beslutsamhet att bli självförsörjande på teknik”. Med nationell kontroll över den privata sektorn använder Peking subventioner, direktiv och incitament för att uppfylla president Xi Jinpings mål att bli världsledande inom vetenskaplig och teknisk innovation. Den statligt drivna industristrategin har sina brister, men Kina är bättre än något annat land på att göra det bra. ”På det hela taget har de amerikanska restriktionerna påskyndat Kinas innovationskraft”, säger Dan Wang, forskare vid Yale Law School's Paul Tsai China Center, i samma FT-artikel. Peking driver vetenskaplig innovation. Kina har störst antal STEM-examinerade – science, technology, engineering and mathematics – i världen. Andelen av BNP som går till forskning och utveckling närmar sig USA:s nivåer. Att Peking har andra, större utmaningar att oroa sig för – demografin exempelvis – är en annan historia. Men Europa har en hel del att lära av Kinas väg mot mindre beroende av USA. Mediekrönika | Kina Förvirra i stället för att motarbeta Kina har diversifierat sig bort från den amerikanska marknaden sedan Donald Trumps första mandatperiod. Det kan Europa ta lärdom av. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Vad vi nu har framför oss är paradoxalt nog inte bara början på Donald Trumps andra presidentperiod, utan också toppen på hans globala inflytande. Denna insikt är nyckeln till en europeisk strategi för den nya USA-administrationen. Det konstaterar Ivan Krastev i en intressant krönika i Financial Times. I den varnar han EU:s ledare för att fokusera på vad som görs och sägs i Washington. Under Trump kommer USA äntligen att ses som en normal, imperialistisk stormakt. Medan USA är på väg att kasta sina egna allierade under bussen har Moskva och Peking återupptäckt fördelarna med ett partnerskap. De europeiska staterna bör inte ha bråttom. När Trump utövar påtryckningar bör Europa förvirra snarare än motarbeta. Och det mest förvirrande för Trump kommer att vara europeiska ledare som fokuserar på sina egna samhällen och inte på den nya amerikanska administrationen. För många av världens länder är Kina idag den mest intressanta stormakten. Och Kina har redan börjat förhålla sig till en ny världsordning. Alliansen med Moskva är en del. Trumps protektionistiska åtgärder mot Kina kan orsaka mindre skada än väntat enligt en analys i Financial Times. Kina har diversifierat sig bort från den amerikanska marknaden sedan Trumps första mandatperiod. Den sammanlagda amerikanska efterfrågan på kinesiska varor står nu för cirka 2,8 procent av Kinas BNP. En höjning av den effektiva tullen från cirka 15 procent till 60 procent skulle kunna krympa den kinesiska ekonomin med så lite som en procent. Efter att tullar infördes under Trumps första mandatperiod steg Pekings export kraftigt till snabbväxande tillväxtmarknader. Efterfrågan på kinesiska varor i den utvecklade världen, exklusive USA, tog fart. Den kinesiska valutan kommer sannolikt också att försvagas vilket kommer att hålla den kinesiska exporten konkurrenskraftig. Så sammantaget kan den direkta ekonomiska effekten av USA:s åtgärder på Kinas ekonomi bli långt under en procent. Peking kan använda USA:s ökande protektionism som en möjlighet att förbättra handelsförbindelserna med USA:s frustrerade allierade. Man kan också hämnas genom att blockera USA:s tillgång till viktiga råvaror. Kina har 36 procent av världens reserver av sällsynta jordartsmetaller, men kontrollerar 70 procent av det globala utbudet (därav Trumps besatthet av Grönland). Chi Lo på investmentbolaget BNP Paribas Asset Management säger i Financial Times-artikeln att ”restriktioner bara kan stärka Kinas beslutsamhet att bli självförsörjande på teknik”. Med nationell kontroll över den privata sektorn använder Peking subventioner, direktiv och incitament för att uppfylla president Xi Jinpings mål att bli världsledande inom vetenskaplig och teknisk innovation. Den statligt drivna industristrategin har sina brister, men Kina är bättre än något annat land på att göra det bra. ”På det hela taget har de amerikanska restriktionerna påskyndat Kinas innovationskraft”, säger Dan Wang, forskare vid Yale Law School's Paul Tsai China Center, i samma FT-artikel. Peking driver vetenskaplig innovation. Kina har störst antal STEM-examinerade – science, technology, engineering and mathematics – i världen. Andelen av BNP som går till forskning och utveckling närmar sig USA:s nivåer. Att Peking har andra, större utmaningar att oroa sig för – demografin exempelvis – är en annan historia. Men Europa har en hel del att lära av Kinas väg mot mindre beroende av USA.

Janerik Larsson: America's time as a global political model is over (Smedjan)

Janerik Larsson: America's time as a global political model is over Yesterday's presidential inauguration made it clear that there is no reason to hope for anything other than American isolationism, protectionism and mercantilism during the Trump presidential year. But the Trump administration won't last forever either, writes Janerik Larsson. Janerik Larsson January 21, 2025 The modern role of the United States in world politics began after Japan's attack on Pearl Harbor on December 7, 1941. This enabled President Franklin Roosevelt to break free from the isolationism that had characterized American politics since the end of the First World War. That period, which has now definitively ended with Donald Trump's second term in the White House, continued during the Cold War. The United States wanted to be a role model, a leader. Donald Trump's inauguration as US president in 2017 would have meant a return to pre-war isolationism, but he was surrounded by knowledgeable advisors who made his mercantilist dreams more difficult. Yesterday, as President-elect, Trump definitively ended the period that began in 1941. Now it is 'America first'. The idealism that has characterized American politics since the end of the Second World War is now definitively consigned to the history books. The US now has a president who does not want to see the country as a model of democracy, but as a selfish superpower like China or Russia. There are no benefits of cooperation for Trump. Yesterday made it clear that in the Trump presidential year there is no reason to hope for anything other than American isolationism, protectionism and mercantilism. President Trump gave two speeches yesterday. One, the official presidential address, was a polished version of the speech he gave in 2017. Shortly afterwards, he gave another, longer speech to young supporters. There, it was the Donald Trump who initiated the attack on Congress on January 6, 2021, who spoke. The same bitterness, the same intransigence as in last year's many election speeches filled with the bitterness of a narcissist. Later in the evening, he again signaled his plans for mercantilist trade policy - partly as a bargaining tool, partly to demonstrate his firm belief in the blessings of mercantilism. Many around Trump are business leaders who believe that politics can be conducted like running a business. Now Trump will be largely surrounded by political amateurs. They will not be able to counter his antics in the same way as his 2017-2021 advisers. Many around Trump know nothing of what awaits them. Many are business leaders who believe that politics can be conducted like running a business. Robert Rubin, who after two decades as a successful executive at Goldman Sachs became Bill Clinton's Secretary of the Treasury, had words of warning for Elon Musk and others from the business world who now want to implement parts of Trump's policies in the Wall Street Journal the other day: “Be humble or you will be humiliated”. Politics and business are two very different worlds. A few months after Trump was sworn in as President of the United States on January 20, 2017, I wrote a column here in The Forge about the role of fantasists in American political life and predicted that there would be a new Trump after Trump. It didn't quite work out that way. It was Trump again. Donald Trump's rallies during his presidential campaigns have resembled the services of evangelical megachurches. The over-the-top rhetoric, the enthusiastic audience for whom there was no doubt about the preacher's message, the raw contempt for the opposing candidate - all had similarities to what is known in the United States as the evangelical movement, which has played an important role in various forms throughout much of US history. There is a connection between Trumpism and this American religious tradition, something that has been lacking in Swedish descriptions of American history and of the United States today. The fact that the United States has had prominent fanatics - not necessarily religious - as a very important element in the social picture throughout most of its history is not something that fits into our image of the United States. In his book Fantasyland: How America Went Haywire - A 500-Year History, American journalist Kurt Andersen has depicted the United States as a land of fantasists. In fact, it is somewhat surprising that this viewpoint is so ignored when we ourselves live in a time when a variant of religious doomsday thinking has become so prominent. Since before American independence, various groups have promoted this very specific American 'religion'. According to Andersen, these fantasies are based on a specific idea of what it means to be American: Being American means that you can believe anything, that your beliefs are as good or better than everyone else's. Trump's slogans that now resonate in the US come from history: “Make America great again” is borrowed from Ronald Reagan's 1980 campaign and “America first” comes from Woodrow Wilson who was elected on that slogan in 1916 to keep the US out of World War I. For what lies ahead in the White House, the best advice I've seen comes from two columns in today's Washington Post. Karen Tumulty writes that the bottom line is this: Watch what Trump does. Don't get distracted by what he says. George F Will, who has written columns for 50 years in the Washington Post, states the truth we easily forget right now: Trump too shall pass.

Janerik Larsson: USA:s tid som världspolitiskt föredöme är över (Smedjan)

Janerik Larsson: USA:s tid som världspolitiskt föredöme är över Gårdagens presidentinstallation klargjorde att det inte finns anledning att hysa förhoppningar om något annat än amerikansk isolationism, protektionism och merkantilism under Trumps presidentår. Men inte heller Trumpadministrationen varar för evigt, skriver Janerik Larsson. JANERIK LARSSON 21 JANUARI 2025 USA:s moderna roll i världspolitiken inleddes efter Japans attack mot Pearl Harbor den 7 december 1941. Då möjliggjordes president Franklin Roosevelts frigörelse från den isolationism som präglade amerikansk politik sedan första världskrigets slut. Den period, som nu definitivt har avslutats med Donald Trumps andra tid i Vita huset, fortsatte under kalla kriget. USA ville vara ett föredöme, en ledarnation. Donald Trumps tillträde som USA:s president 2017 skulle inneburit ett återvändande till förkrigsisolationismen, men han omgavs då av kunniga rådgivare som försvårade hans merkantilistiska drömmar. I går satte Trump som nytillträdd president definitivt punkt för den period som inleddes 1941. Nu är det ”America first” som gäller. Den idealism som präglat amerikansk politik sedan andra världskrigets slut är nu definitivt avförd till historieböckerna. USA har nu en president som inte vill se landet som ett demokratiskt föredöme, utan som en egoistisk stormakt precis som Kina eller Ryssland. Det finns inga fördelar med samarbete för Trump. Gårdagen klargjorde att det inte finns anledning att under Trumps presidentår hysa förhoppningar om något annat än amerikansk isolationism, protektionism och merkantilism. President Trump höll två tal igår. Det ena, det officiella presidenttalet, var en polerad version av det tal han höll 2017. Kort därefter höll han ett annat, längre tal inför unga anhängare. Där var det den Donald Trump som initierade attacken mot kongressen den 6 januari 2021 som talade. Samma bitterhet, samma oförsonlighet som i förra årets många valtal fyllda av narcissistens bitterhet. Senare under kvällen signalerade han ånyo sina planer på merkantilistisk handelspolitik – dels som ett förhandlingsinstrument, dels för att visa på den fasta tilltro han har till merkantilismens välsignelse. Många runt Trump är företagsledare som tror att politik kan bedrivas som när man leder ett företag. Nu kommer Trump att i hög grad vara omgiven av politiska amatörer. De kommer inte på samma sätt som hans rådgivare 2017–2021 att kunna anlägga moteld mot hans påfund. Många runt Trump vet inget om vad som väntar dem. Många är företagsledare som tror att politik kan bedrivas som när man leder ett företag. Robert Rubin som efter två decennier som framgångsrik företagsledare på Goldman Sachs blev Bill Clintons finansminister formulerade häromdagen i Wall Street Journal varningsord till Elon Musk och andra från näringslivet som nu vill förverkliga delar av Trumps politik: ”Var ödmjuka annars kommer ni att förödmjukas”. Politik och företagande är två väsensskilda världar. Några månader efter att Trump svurits in som USA:s president den 20 januari 2017 skrev jag en krönika här i Smedjan. I den skrev jag om fantasternas roll i amerikanskt politiskt liv och förutsåg jag att det skulle komma en ny Trump efter Trump. Riktigt så blev det inte. Det blev Trump igen. Donald Trumps stormöten under hans presidentvalrörelser har liknat de evangeliska jättekyrkornas gudstjänster. Den överdrivna retoriken, den entusiastiska publiken för vilken inget tvivel fanns om predikantens budskap, det råa föraktet för motkandidaten – allt hade sina likheter med det som i USA kallas den evangeliska rörelse som i olika former spelat en viktig roll under en stor del av USAs historia. Det finns en koppling mellan trumpismen och denna amerikanska religiös tradition, något som har saknats i svenska beskrivningar av amerikansk historia och av dagens USA. Att USA under i stort sett hela sin historia haft prominenta fantaster – inte nödvändigtvis religiösa – som ett mycket betydelsefullt inslag i samhällsbilden, är inte något som passat in i vår USA-bild. Prenumerera på Smedjan! Den amerikanske journalisten Kurt Andersen har i boken Fantasyland: How America Went Haywire – A 500-Year History skildrat USA som ett fantasternas land. Egentligen är det en smula förvånande att denna infallsvinkel är så ignorerad när vi själva lever i en tid där en variant av religiöst undergångstänkande blivit så framträdande. Olika grupperingar har sedan före USA:s självständighet burit fram denna mycket specifika amerikanska ”religion”. Enligt Andersen grundas dessa fantastföreställningar som på en specifik föreställning om vad det innebär att vara amerikan: Att vara amerikan betyder att man kan tro vad som helst, att ens trosföreställningar är lika goda eller bättre än alla andras. Trumps slagord som nu väcker genklang i USA kommer från historien: ”Make America great again” är lånat från Ronald Reagans kampanj 1980 och ”America first” kommer från Woodrow Wilson som valdes på den parollen 1916 för att hålla USA utanför första världskriget. Inför vad som kommer att hända framöver i Vita huset är de bästa råden jag sett att hämta från två krönikor i dagens Washington Post. Karen Tumulty skriver att det som nu gäller är följande: Watch what Trump does. Don’t get distracted by what he says. George F Will som skrivit krönikor i 50 år i Washington Post slår fast den sanning vi lätt glömmer just nu: Trump too shall pass. JANERIK LARSSON Rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010

Trump är redan en lam anka

Trump är redan en lam anka Donald Trump är nu en president som inte kan bli omvald. Det betyder att fokus i politiken och i medierna kommer att skifta till frågan: Vem väljs nästa gång? Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se I morgon svär Donald Trump presidenteden. Det innebär att han påbörjar sina sista år som USA:s president. Exakt när han kommer att uppleva det öde som drabbat hans föregångare vågar knappast någon gissa eftersom det beror på vad som händer i världen. Men en sak är säker: även om det inte händer nästa vecka så handlar Trumps tid i Vita huset nu om det faktum att han är vad amerikanerna kallar ”a lame duck”. En ”lam anka” är en president som inte kan bli omvald. Det betyder att fokus i politiken och i medierna kommer att skifta till frågan: Vem väljs till president den 7 november 2028? Trump gillar att bryta normer. Därför var det inte förvånande att han direkt efter valdagen i november började med politiska utspel. Egentligen borde han låtit Joe Biden regera ostörd fram till 20 januari. Men det är ju då Trump blir en ”lam anka”. När jag övervakade ett antal politiska arrangemang i Washington DC veckorna efter valet i november var det slående att vad som diskuterades inte var Donald Trumps kommande år i Vita huset. Fokus på Demokraternas arrangemang var om partiet äntligen kommer att röra sig från vänsterkanten mot den politiska mitten och ta det arbetande USA:s frågor på allvar. De republikanska arrangemangen fokuserade också på vilken tankeströmning som på sikt ska dominera partiets politik. I den diskussionen var ”Trumpfaktorn” obefintlig. Trump må vara en sällsam gäst i amerikansk politik med sin oförutsägbarhet, men han saknar en helgjuten sakpolitisk agenda. Ska republikanerna nu gå mera mot centrum och inse att den klassiska frihetliga ekonomin fortsatt är USA:s styrka? Eller ska man gå in för mer regleringar och hårdare statsstyrning? Här finns en punkt där republikanernas högerflygel och demokraternas vänsterflygel paradoxalt nog möts. President Barack Obama tycktes efter valdagen 2008 kunna åstadkomma nästan vad som helst. Sedan försvann hans kongressmajoritet i mellanårsvalet 2010. Trump kommer högst sannolikt förlora kongressmajoriteten i mellanårsvalet i november 2026. Svåra frågor som inflationen, det dramatiskt växande budgetunderskottet och alla de internationella problemen kommer nu vara Trumps sak att hantera. Regerandet var Trump inte bra på under första vändan, och det lär knappast bli bättre denna gång. Inte mycket tyder på att hans administration kommer att uppvisa den disciplin som exempelvis präglade Bush-Cheney-åren, då republikanerna dominerade allt politiskt beslutsfattande. Demokraterna i representanthuset är nu mer enade under sin ledare Hakeem Jeffries och kommer inte att hjälpa de splittrade republikanerna. I senaten är livet bara lite lättare för republikanerna. De har 53 senatorer, långt ifrån de 60 som krävs för att bryta en filibuster som kan stoppa att en lag från att gå till presidenten för godkännande. Åtminstone tre av senatens republikaner är skeptiska till Trump-högern. Klyftan kommer bli stor mellan å ena sidan rubrikerna Trump skapar och å andra sidan det han faktiskt kan åstadkomma som är bra för USA och västvärlden.

Janerik Larsson: Reagan fick USA att känna sig stort igen (Svensk tidskrift 17 januari 2025)

Janerik Larsson: Reagan fick USA att känna sig stort igen Jag bodde i USA under två perioder då den amerikanska självbilden dels under en tid var efterkrigstidens dystraste dels några år som präglades av en stärkt nationell självkänsla. 1973 – 1974 läste jag amerikansk historia i Kalifornien. Tiden präglades av en utbredd, djup bitterheten på grund av Vietnamkriget och Watergateaffären som ledde till att president Richard Nixon tvingades avgå. Ett drygt decennium bodde min fru och jag i den amerikanska huvudstaden några år. USA:s president hette då Ronald Reagan som var den som återskapade den förlorade självkänslan. Make America Great Again var hans budskap till de amerikanska väljare som med mycket stor marginal gjorde honom till president 1980. Make America Great Again har ju senare lånats av en annan amerikansk politiker som saknar förutsättningar att leverera på det sätt som Reagan gjorde under sina åtta år i Vita huset. Reagans plats i den amerikanska historien som en central gestalt är säkrad. Max Boot som nyligen utkommit med den 800-sidiga biografin ”Reagan – his life and legend” hänvisar till en opinionsmätning där amerikanska historiker sätter betyg på landets presidenter. Reagan kom som nummer nio efter Abraham Lincoln, George Washington, Franklin Roosevelt, Theodore Roosevelt, Dwight Eisenhower, Harry Truman, Thomas Jefferson och John Kennedy. Boot citerar den kanadensiske premiärministern Brian Mulroney som 1985 menade att Reagan ”100 years from now may be revered as a truly great president becuase he made America feel good about itself again – made it throw off its self-doubt, accrued from Vietnam to Watergate, and became a more proud and unsullied nation, capable of providing strong leadership”. Det finns i det republikanska partiet fortsatt – om än just nu mest bakom kulisserna – en stark känsla för Reagans storhet och det USA då stod för inklusive slutet av kalla kriget. Mitch McConnell som fram till förra året var den senator som längre än någon annan – republikan eller demokrat – varit senatens ledare har också nyligen ägnats en gedigen biografi: ”Price of Power” av Michael Tackett. I sitt rum i senatsbyggnaden hade McConnell ett jätteporträtt av Reagan. Efter Trumpanhängarnas attack mot kongressbyggnaden den 6 januari 2021 är McConnell en av de få republikaner som konstaterat att Trumps otvivelaktigt bär skulden till attacken. I boken redovisas författarens intervjuer med McConnell efter att denne avgått som republikanernas ledare i senaten. Han uttalat där sitt föraktar Trump och säger att denne inte har de kvalifikationer som han kräver av en amerikansk president: ”I think Trump was the biggest factor in changing the Republivan Party from what Ronald Reagan viewed and he wouldn’t recognize today. I think his approach of attacking people every day kind of caught on and produced a lot of candidates who thought that was the way to succeed. Reagan was exactly the opposite, The Eleventh Commandmen: Be hopeful and optimistic. It’s hard to know what came first, whether it was Trump creating a whole new mindset or the mindset already being there and he just capitalized on it.” Han fortsatte med att konstatera att han själv må ha sina fel: ”Misunderstanding politics is not one of them. That said, I believe more strongly than ever that America’s global leadership is essential ro preserving the shining city oh a hill that Ronald Reagan discussed. For as long as I am drawing breath on this earth, I will defend American exceptionalism.” Boots bok om Reagan är ingalunda en hyllningsskrift. Stort utrymme ägnas åt vad Boot anser varit presidentens svagheter men på en punkt råder inget tvivel: Reagan har hållit några av de viktigaste, mest välformulerade och bäst framförda tal som någon president någonsin hållit. Hans förmåga att kommunicera har få presidenter – om någon – överträffat. Jag själv minns i synnerhet ett av dessa tal. Det hörde jag i köket i det hus vi hyrt av goda vänner. Rymdfärgaren Challenger sköts upp 11:38 på förmiddagen den 28 januari 1985. Ombord fanns förutom sex astronauter också gymnasieläraren Christa McAullife från New Hampshire som valts ut bland 11 000 deltagare i rymdstyrelsen NASAs Teacher in Space Project. Men efter 73 sekunder i luften exploderade Challenger. Alla ombord dödades. Reagan bad Peggy Noonan, talskrivaren som året innan skrivit det briljanta ”Boys of Pointe du Hoc”-talet med anledning av 40-årsminnet av D-dagen, att skriva hans tal till nationen som sedan han höll kockan 17. Detta korta tal – 650 ord som finns på YouTube: https://www.youtube.com/watch?v=Qa7icmqgsow – gjorde ett enormt intryck. Boot skriver att få andra presidenter haft förmågan att ”inspire the nation in adversity”. Jag minns fortfarande det starka intrycket talet gjorde på mig. Ett annat, längre tal som Boot också lyfter fram är Reagans avskedstal till nationen när han lämnar Víta huset i januari 1989 (https://www.youtube.com/watch?v=FjECSv8KFN4). När man läser Reagan-biografin och jämför med boken om McConnell så är det slående hur medievärlden och dess roll i amerikansk politik förändrats. Under Reagans tid var det ”mainstream media” som dominerade. Dessa medier (de stora tidningarna, TV och radio) präglades, som Boot skriver, av journalister från ”center left” med Wall Street Journals opinionssidor som främsta avvikaren. FOX News började sina sändningar först 1996 – långt efter att Reagan lämnat Vita huset. Boot ägnat mycket utrymme och långa analyser åt Reagans ledarskapsstil. På sitt skrivbord i Oval Office hade Reagan en text som sammanfattade hans syn på ledarskap som jag tror formulerar en central insikt väl värd att minnas: ”There is no limit to what a man can do or where he can go, if he does not mind who gets the credit.” Boot ger intryck i sin beskrivning av Reagans ledarstil av att han hellre sett att Reagan mera aktivt deltagit i beslutsfattande och inte delegerat så mycket åt sina medarbetare. Jag är inte säker på att han har rätt på den punkten. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv. Han har skrivit mycket om amerikansk politik genom åren

Danmark tar plats på världsscenen (SvD 12 januari)

Janerik Larsson: Danmark tar plats på världsscenen Danmark kommer att spela en större internationell roll under 2025, alldeles oberoende av det ofrivilliga strålkastarljus Donald Trump har riktat ditåt. Janerik Larsson Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Oavsett vad Donald Trump tycker om saken kommer Danmark att ta på sig tre viktiga roller på världsscenen i år. Efter energiska ansträngningar från utrikesminister Lars Løkke Rasmussen är Danmark under de kommande två åren en av de 15 nationer som har en plats i FN:s säkerhetsråd. FN:s roll i världspolitiken i dag är omdiskuterad och utsikterna att världsorganisationen kan spela en viktig roll kan ifrågasättas. Generalsekreterare António Guterres har varit ledare för Socialistinternationalen och hans agerande i Israel/Gaza-frågorna är kontroversiellt. Betydligt intressantare och viktigare är det faktum att Danmark under andra halvåret kommer att ta över ordförandeskapet i EU:s ministerråd. Ett ordförandeskap innebär i praktiken att man förväntas underlätta möten och får en möjlighet att lyfta fram egna politiska prioriteringar. Men som framgick av det svenska ordförandeskapet första halvåret 2023 kan ordförandelandet inte bestämma vad EU ska lagstifta om. ”EU befinner sig i en situation där det finns ett verkligt tryck på handling”, säger Rasmus Sinding Søndergaard som är forskare vid det danska institutet för internationella studier i en intervju i danska Altinget. Den aktuella ordförandetrion är ett samarbete mellan Polen som nu tagit över och Cypern som tar över efter Danmark. Några av de viktigaste prioriteringarna är EU:s geopolitiska roll, Ukraina och fokus på säkerhet och försvar. De tre länderna har formulerat detta tillsammans. Ryssland är utmaning nummer ett, två och tre på Arktiska rådets agenda under de här åren. Stödet till Ukraina kommer tveklöst vara en central fråga under året eftersom det är en kamp för Europas säkerhet och framtid. Men det kan bli svårt att skapa enighet om både Tyskland och Frankrike främst ägnar sig åt inrikespolitik. I maj och under de kommande två åren tar Danmark över ordförandeskapet i Arktiska rådet. Medlemmarna i Arktiska rådet inkluderar de åtta arktiska staterna Kanada, Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige, Ryssland och USA. Det viktigaste för ordförandeskapet blir att hålla Arktiska rådet levande och funktionellt mot bakgrund av att Ryssland å ena sidan har uteslutits samtidigt som rådet försöker upprätthålla ett arktiskt samarbete som är så attraktivt att Ryssland fortfarande kan se sig självt i det efter att kriget i Ukraina har nått någon form av slut. Ryssland är utmaning nummer ett, två och tre på Arktiska rådets agenda under de här åren. I Arktiska rådet kan Danmark komma att ställas inför president Trumps välkända intresse för att ”köpa Grönland”. Exakt vad den amerikanske presidenten kommer att åstadkomma går inte att förutse, men statsminister Mette Frederiksens kommentar 2019 att Trumps idé att USA skulle kunna köpa Grönland var absurd, sitter uppenbart i hans sinne som en av de många förolämpningar han nu på något sätt vill hämnas.

Därför är Thune viktigare än Musk (SvD 4 januari)

Därför är Thune viktigare än Musk Det finnas ingen i Washington som är mer central än John Thune, när den oberäknelige presidenten i Vita huset ska samla republikanerna bakom sina förslag. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Donald Trumps relation till Elon Musk och andrainvandrade entreprenörer har väckt stor uppmärksamhet i amerikanska medier. Framöver kommer det dock sannolikt vara en annan relation som blir intressantare: den med senatens republikanske ledare. USA:s författning missuppfattas ofta, även i USA. Presidentens makt begränsades av författningens fäder för att denne inte skulle bli alltför mäktig. Därför är det kongressen som lagstiftar och presidenten som godkänner eller skickar tillbaka lagförslag genom veto. Senaten har som en central uppgift att pröva och godkänna alla viktiga utnämningar presidenten föreslår. Presidentens relation till senaten har ofta varit komplicerad, beroende på att majoriteten både där och i representanthuset kan skifta på ett sätt som inskränker presidentmakten. Republikanen Mitch McConnell, som varit partiets gruppledare längst tid i senaten, skapade exempelvis betydande bekymmer för presidenterna under sin tid. Under Barack Obamas tid som president stoppade han bland annat nomineringen till Högsta domstolen av Merrick Garland, som senare blev Joe Bidens justitieminister. McConnell spelade därefter en viktig roll för att president Trump kunde utse tre domare till Högsta domstolen. Trumps tidigare vicepresident Mike Pence och den dåvarande justitieministern William Barr menade liksom McConnell att valet 2020 av Biden till president hade gått rätt till. McConnell reagerade också skarpt mot attacken på kongressen den 6 januari 2021 som Trump bar en stor del av ansvaret för. I en nyutkommen biografi av Associated Press-journalisten Michael Tackett, ”The price of power”, skildras den82-årige McConnells 16 år som senatens ledare. Den ger intressanta inblickar i amerikansk politik. Den norskättade senatorn John Thune från South Dakota hade precis valts till McConnells efterträdare i november när Donald Trump meddelade att han planerade att nominera den skandalomsusade kongressledamoten Matt Gaetz från Florida till justitieminister. Det fick republikanska senatorer att gå i taket på grund av de drog- och sexskandaler som Gaetz anklagats för. Skulle senaten kunna godkänna Gaetz? Gaetz tvingades att dra sig tillbaka från nomineringen utan behandling i senaten. Han hade tidigare lydigt följt Trumps direktiv och bland annat sett till att representanthusets talman Kevin McCarthy avsattes. Han blev den första talmannen i USA:s historia som avsatts av ledamöterna från det egna partiet. Trump hade föreslagit senator Rick Scott från Florida som McConnells efterträdare men republikanerna i senaten höll inte med den blivande presidenten. Thune är en McConnell-protegé och har också haft meningsskiljaktigheter med Trump genom åren. Trump försökte få South Dakotas guvernör Kristi Noem att utmana Thune i senatsvalet 2022 för att denne kritiserat Trumps försök att underkänna presidentvalet 2020. Men Wall Street Journal konstaterar att det förmodligen inte kommer att finnas någon i Washington som är mer central än Thune, när Trump ska samla de 53 republikanerna bakom förslag från den oberäknelige presidenten i Vita huset.