Inför presidentvalet kan Svenskfinland behöva en frisk intern debatt, men riskerar att hamna i kulturkrig. (SvD 26 nov)

Svårt val för de svenska finnarna Inför presidentvalet kan Svenskfinland behöva en frisk intern debatt, men riskerar att hamna i kulturkrig. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Det finländska presidentvalets första valomgång äger rum den 24 januari. Om ingen kandidat får mer än hälften av rösterna kommer en andra valomgång äga rum den 11 februari mellan de två kandidater som fått flest röster. Finlands avgående president Sauli Niinistö har innehaft posten i tolv år och kan därför inte bli omvald. Niinistö var tidigare partiledare för Moderaternas systerparti Samlingspartiet. Finlands presidents ställning är ganska unik. Avgränsningen mellan president och statsminister har länge varit en diskussionsfråga i finländsk politik. Presidenten leder utrikespolitiken i samråd med regeringen och det innebär att hen inte kan fatta beslut eller göra utspel utan att ha tagit upp frågorna i det utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet (TP-UTVA). Bilden av Niinistös presidenttid har varit att han efterhand fått en allt starkare maktposition bland annat genom sina kontakter med den ryske presidenten Vladimir Putin. Han var en central person i Finlands väg till Nato-medlemskapet. Finlands tidigare statsminister, socialdemokraten Sanna Marin, nu rådgivare i Tony Blairs tankesmedja, blev mycket uppmärksammad internationellt. Hon är inte aktuell i presidentvalet men med svenska ögon var hennes attityd till det svenskspråkiga Finland högintressant. I finlandssvenska och nu Bonnierägda dagstidningen Hufvudstadsbladet kritiserade tidningens styrelseordförande Peter Wolodarski nyligen henne för att hon aldrig offentligt talade svenska: ”Det kändes väldigt omodernt!” Den 6 november är det i Svenskfinland den ”Svenska dagen” som är en sorts nationaldag för 300 000 personer (sex procent av befolkningen). Det tvåspråkiga Finland har ett litet men politiskt inte oviktigt parti som företräder landets svensktalande minoritet: Svenska folkpartiet. Partiet ingick i Marins regering och ingår i den nuvarande borgerliga regeringen ledd av Samlingspartiets Petteri Orpo. Det finns en opinion inom Svenska folkpartiet som är obekväm med dagens regering där Sannfinländarna ingår. Svenska folkpartiet är dock främst den språkliga, svensktalande minoritetens intresseparti. Mellan 1979 och 2015 satt partiet i regeringen, oavsett vilka övriga partier som ingick. 2015 fick Finland en helt borgerlig regering ledd av Centerpartiets Juha Sipilä och Sannfinländarnas Timo Soini samt med Samlingspartiets Alexander Stubb. Att den finlandssvenske Stubb nu är en mycket stark kandidat till presidentposten är kanske det mest intressanta för det svenskspråkiga Finland. Svenska språkets ställning blev lidande under Sipiläs regeringsår och Hufvudstadsbladets ledarskribent Torsten Fagerholm betecknar dessa fyra oppositionsår för Svenska folkpartiet som ”en traumatisk period” som därefter följts av att partiet ”greppat så hårt om regeringsmakten att knogarna vitnar”. Fagerholm är kritisk till dagens Svenskfinland som han menar behöver ”en frisk intern debatt i stället för tafatta liberala mantran. Samtidigt har en liten folkspillra knappast råd med polarisering och inbördes kulturkrig”. Det är en svår avvägning för 300 000 svenskfinnar.

Vadet som avgör USA:s framtid (SvD 19 nov)

Vadet som avgör USA:s framtid Det behöver ske ett skifte i fokus till att handla om skapa möjligheter för amerikansk uppfinningsrikedom och entreprenörskap. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Tjugo år efter Johan Norbergs internationella framgång med boken ”Till världskapitalismens försvar” ser världen ganska annorlunda ut. Det gjorde att Norberg återkom till ämnet i boken ”Det kapitalistiska manifestet” som 2021 utkom på svenska (Timbro förlag). Då blev den förvisso både omskriven och hyllad. Mattias Svensson skrev exempelvis om boken här på ledarsidan under rubriken ”Kapitalismen är världens välgörare”. Men det var först när boken nyligen utkom på engelska som den blev en bestseller. En del av förklaringen till detta är att Elon Musk berömde den på X. Musk skrev att boken är ”en lysande förklaring till varför kapitalismen inte bara är framgångsrik utan moraliskt rättvis”. Musk hänvisade särskilt till bokens fjärde kapitel som bär rubriken ”Till de superrikas försvar”. Musks beröm kompletterade fina recensioner i The Economist och Financial Times vilket gjorde att ” The Capitalist Manifesto” (Atlantic Books) sköt upp som en raket på bestsellerlistorna. Mattias Svensson förvånade sig i sin text över en sak: ”Varför har global kapitalism så många fiender?” Den frågan tål att grubblas över i en tid då även kapitalismens högborg, USA, räknar osedvanligt många sådana fiender både till vänster och höger i samhällsdebatten. I stället ställer många sitt hopp till statsmakterna – inte till entreprenörerna. En som inte gör det är James Pethokoukis på tankesmedjan American Enterprise Institute i Washington DC. Han har en gedigen karriär som ekonomijournalist bakom sig. I hans nyutkomna bok ”The Conservative Futurist” berättar han minst lika engagerat som Norberg om framtidens möjligheter. Pethokoukis skriver om hur amerikanerna skulle kunna skapa ett än mer framgångsrikt land. Pethokoukis skildrar i boken USA:s ekonomiska upp- och nedgångar efter andra världskriget. Det genomgående temat är att det är fullt möjligt att skapa en mycket mer löftesrik miljö i USA för upptäckter, uppfinningar, innovationer samt att kommersialisera dem. Han berättar om en vadslagning som kommer att avgöras om sex år. Vadslagarna är teknikoptimisten Erik Brynjolfson på Stanford­universitetet och teknikskeptikern Robert Gordon på Northwestern University. Det ingångna vadet gäller om ökningen av den privata produktiviteten i det amerikanska näringslivet (jordbrukssektorn undantagen) från första kvartalet 2020 till sista kvartalet 2029 kommer att uppgå till i snitt 1,8 procent per år. Brynjolfson tror på detta medan Gordon inte gör det. De förändringar Pethokoukis önskar sig i USA handlar i hög grad om perspektiv och attityder. Försiktighetsprincipen måste exempelvis överges eftersom den leder helt fel. Statens roll måste vara begränsad, skriver han med hänvisning till Friedrich Hayek. Den just nu nästan förlamande amerikanska skräcken för Kinas ekonomiska framgångar har missat att dessa hör till det förflutna. Fokus måste därför skifta till att skapa möjligheter för amerikansk uppfinningsrikedom och entreprenörskap. Ett första facit på hur detta decennium utfallit i USA kommer således efter det sista kvartalet 2029. Hur det kommer gå i resten av världen är en helt annan fråga.

Janerik Larsson: En S-cocktail av nostalgi och bitterhet (Smedjan 16 november)

Janerik Larsson: En S-cocktail av nostalgi och bitterhet Anders Sundström har skrivit en bok som kombinerar nostalgi inför den tid då samhällsutvecklingen avgjordes på S-kongressen med bitterhet gentemot socialdemokrater som blivit framgångsrika utanför partiet. Janerik Larsson har läst den tidigare S-ministerns memoarer. JANERIK LARSSON 16 NOVEMBER 2023 Anders Sundströms nya memoarbok Tre liv (Stenberg-Schentz förlag) lär inte bli en bestseller. Det är en berättelse som i grunden handlar om besvikelsen hos ett självutnämnt socialdemokratiskt helgon, som hoppas att samtiden eller framtiden ska uppfylla drömmar han haft om en socialdemokrati som präglas av tilltro till den S-styrda starka staten. På omslaget anges att den skicklige vänsterjournalisten Janne Sundling är Sundströms medförfattare. Av det märker en läsare föga. Boken är fylld av Sundströms ego och hans uppgörelser med de tidigare partikamrater som efter politiken gjort det Sundström aldrig förmått, nämligen att skapa ett eget, ekonomiskt framgångsrikt liv som entreprenörer. Huvudmålet för denna bitterhet är Björn Rosengren och Göran Persson. Persson uppskattade inte Sundström så som Sundström borde bli uppskattad och föredrog i stället Rosengren. Bittert, mycket bittert. Anklagelsen mot Rosengren och Persson är att deras drivkraft är pengar. Anklagelsen mot Rosengren och Persson är att deras drivkraft är pengar: ”Drivkraften? Tja, pengarna. En person från den yttersta politiska kretsen kan tjäna åtskilliga miljoner per år som rådgivare. Det är inte så många som har mycket pengar som orkar ifrågasätta klassklyftor och orättvisor.” Men Sundström är inte sådan, ska ni veta… Mest underlig i det sammanhanget är anklagelsen mot Rosengren. I Sundströms version är hans försyndelse att han efter Jan Stenbecks död blev rådgivare till Kinnevik. Han kanske inte minns att Ingvar Carlssons vice statsminister Odd Engström, som kände Jan Stenbeck sedan studentåren i Uppsala, blev en av Jan Stenbecks förtrogna 1995. Var han också en svikare? Jag lärde känna Stenbeck när jag bodde i USA på 1980-talet. Efter en intervju för en av mina böcker behöll han kontakten med mig. Stenbeck var mycket engagerad i arbetet för det svenska EU-medlemskapet som avgjordes i folkomröstningen 1994. Jag var då informationschef på SAF och var engagerad i ja-kampanjen. Då lärde jag även känna Odd Engström som tillsammans med Marit Paulsen var ja-sidans starkaste namn. Efter folkomröstningen meddelade jag SAF:s ordförande Ulf Laurin att jag skulle söka nytt jobb. Då ringde Jan Stenbeck. Han berättade att Kinnevikkoncernen nu skulle delas upp i nyskapade börsbolag och att han engagerat Odd Engström. Nu ville han att även jag skulle ansluta mig: ”Odd ska ta hand om de röda, du om de blå.” Så blev det för mig i fem intressanta år på Kinnevik. Odd avled tyvärr 1998. Som informationschef på SAF och sedermera som vice vd på Svenskt Näringsliv hade jag arbetat med många duktiga kommunikationsrådgivare. En stab bör aldrig få bli för stor, den bästa kompetensen finns på marknaden. Men en rådgivare ska väljas med omsorg. Det handlar om att rådgivaren själv ska hysa de åsikter man vill ha synpunkter på. Jag arbetade gärna både med socialdemokrater och borgerliga kommunikatörer. Jag slutade på Svenskt Näringsliv efter riksdagsvalet 2010, men i övergången till min efterträdare fick jag ett förslag om en insats med syfte att stärka de krafter inom socialdemokratin som efter besvikelsen över valresultatet sökte en politik. Ur näringslivets perspektiv borde den präglas av ambitionen att skapa ekonomisk tillväxt. Ingen särskilt konstig tanke och en linje som sedan återkom med Stefan Löfven. Men detta projekt kom sedermera i en illvillig kampanj i Aftonbladet att beskrivas som ett försök att ”köpa” socialdemokratin. En lång rad unga socialdemokrater var engagerade i projektet, och om man nu mer än ett decennium senare ser var de finns förstår man att det var ett klokt och välvilligt projekt. Men i Sundströms bok heter det om Niklas Nordström att ”det var en stor besvikelse när han och den byrå han jobbade för visade sig driva kampanj mot det egna partiet på Svenskt Näringslivs uppdrag”. Det är en falsk beskrivning och det framgår även av det Aftonbladet skrev. Det paradoxala var att den aktivitet som föreslogs handlade om att hjälpa S-partiet att ta sig ur den återvändsgränd man hamnat i efter besvikelsen över valresultatet som gav Fredrik Reinfeldts regering en andra mandatperiod. En socialdemokratisk nostalgi som inte förmår finna hemkänsla i det nya Sverige som Björn Rosengren och Göran Persson funnit helt nya möjligheter i. Sanna Rayman skrev 2012 i Svenska Dagbladet insiktsfullt om Eva Franchells bok Partiet – en olycklig kärlekshistoria (Albert Bonniers Förlag). Franchell var Anna Lindhs pressekreterare och Rayman skriver att boken även ger inblickar i det som hände åren efter mordet på Lindh. Om Franchells skildring av den socialdemokratiska valförlusten 2006 skriver Rayman: ”Medierna går som en röd tråd och Franchells egen journalistkarriär binder ihop utvecklingen från industritung ‘enpartistat’ till alltmer tjänsteinriktat mediesamhälle – en utveckling där S är på en gång drivande och förlorande part. Om partitillhörighet bara vore uttryck för hur man vill att samhället organiseras skulle storhetstidens slut kanske inte vara en så stor tragedi. Då skulle dagens socialdemokrater kunna konstatera att nedgången trots allt är effekten av en samhällsförändring (växande medelklass etc) och se det positiva i det. Men partibok i Rörelsen är mer än politisk preferens. Det är att se maktinnehav som normaltillstånd och att sätta Rosen i sin dödsannons. De är också att tradera denna inställning på ett sätt som bäddar för besvikelse.” I Sundströms bok finns mycket av sådan besvikelse. Han skriver nostalgiskt om att ”det länge fanns en stark socialdemokratisk moral, men jag vet inte om den finns kvar. Under min tid som kommunpolitiker upplevde jag att det fanns en stark moral hos oss i Piteå och på andra sidan länsgränsen i Skellefteå. Kanske beroende på att båda kommunerna var starka frikyrkobygder och att det fanns band mellan frikyrkan och arbetarrörelsen som skapade en starkare moralisk grundsyn. Den sortens nästan asketiska moral som Västerbottenförfatatren PO Enqvist så ofta återkom till.”’ Sundströms bok är ett intressant dokument om en socialdemokratisk nostalgi som inte förmår finna hemkänsla i det nya Sverige som Björn Rosengren, Göran Persson och andra funnit helt nya möjligheter i. Kanske är boken en bön om att den drygt 70-årige Sundström ska kallas in som en partiets räddande kraft i en tid då perspektivet att oppositionstidens opinionssiffror kan översättas i en framgångsrik regeringspolitik ter sig dystra. Eller så är det bara ett dokument över en stor besvikelse och en minnesskrift över en tid som oåterkalleligen hör till den politiska historien. JANERIK LARSSON Rådgivare på Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

Världshandeln sjunker ner i träsket (SvD papperstidningen 12 nov)

Världshandeln sjunker ner i träsket De ekonomiska och politiska konsekvenserna av det handelspolitiska maktspelet kan bli dramatiska – i synnerhet om Donald Trump blir president igen. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se ”Noteringar från träsket” är ett format för dialog och debatt i Financial Times nätversion. ”Swamp notes” syftar på att Washington DC delvis var ett träsk när staden utsågs till federationens huvudstad 1790. I dag anser många amerikaner att huvudstadens politiska liv är korrumperat, vilket gör att metaforen ”träsket” används flitigt. Striden i träsket handlar i dag om USA:s handelspolitik och det gör också dialogen mellan FT-kolumnisterna Rana Foroohar och Edward Luce. Luce var en gång talskrivare åt president Bill Clintons finansminister Larry Summers. Rana Foroohar är motståndare till det hon kallar nyliberalism, och betraktar Summers som antagonist eftersom han är anhängare av globaliseringen. Foroohar tillhör en grupp aktivister som föredrar starka stater som ska bedriva industripolitik. Det tankespåret har hon nyligen utvecklat i en essä i Washington Monthly. Denna ambition finns i dag inom båda de stora amerikanska politiska partierna. Båda är fokuserade på att attackera Kina med handelspolitiska åtgärder – oavsett konsekvenserna för den frihandel som varit hörnstenen för välståndsutvecklingen i världen under 75 år. Detta har komplicerat relationen mellan EU, som är världens största ekonomi, och USA. President Biden hoppas att föregångaren Donald Trumps tullmur för stål och aluminium framöver ska inkludera EU, så att USA och EU bildar gemensam front mot Kina. Klämd mellan USA och EU befinner sig världshandelsorganisationen WTO, som har svarat för den handelsliberalisering som underlättat en dynamisk världsekonomi, men har ett regelverk som inte tillåter den gemensamma front som USA vill åstadkomma. I centrum för den aktuella men olösta diskussionen mellan Washington DC och Bryssel finns en annan handelspolitisk innovation, CBAM. CBAM (ofta kallat ”klimattullar”) är en EU-lagstiftning som tar ut avgifter på koldioxidinnehållet för bland annat importerat stål och aluminium. Foroohar är en varm anhängare av Biden-administrationens frihandelsfientliga linje. Hon hoppas på en lösning som stärker administrationens handelsagenda. Om inte hela komplexet med hur stål och aluminium ska hanteras handelspolitiskt mellan EU och USA löses före januari kan Trumps tullmur återuppstå och drabba EU. Då kan EU slå tillbaka med egna strafftullar. Ed Luce är föga entusiastisk inför den amerikanska linjen. Som USA agerar är det, skriver han, djungelns lag som gäller. Henrik Isakson, policyansvarig för handelspolitik på Svenskt Näringsliv, skriver i Tidningen Näringslivet efter ett besök nyligen i Washington DC att USA i dag saknar en agenda för frihandel. Över hela världen ser han en gradvis övergång till en mer statsstyrd ekonomisk modell där allt fler näringslivssektorer anses vara strategiska och ska skyddas och subventioneras. USA leder denna utveckling, EU följer efter. Den globala marknaden styrs betydligt mer av politik än tidigare. Isakson sammanfattar: ”Den globala handeln, som svensk ekonomi är så beroende av, fortsätter men det kanske inte längre kan kallas fri handel.” De ekonomiska och politiska konsekvenserna av detta handelspolitiska maktspel kan bli mycket dramatiska – i synnerhet om Donald Trump installeras som USA:s president i januari 2025. Med tidskriften The Economists ord: en protektionistisk mardröm.

Janerik Larsson: Hanteringen av EU-medlemskapet illustrerar den svenska arrogansen (Svensk tidskrift)

10 NOVEMBER 2023 Janerik Larsson: Hanteringen av EU-medlemskapet illustrerar den svenska arrogansen Den osannolika svenska arrogansen har flera sidor. Hanteringen av det svenska EU-medlemskapet är en tydlig illustration. Nu finns det kanske någon minnesgod som påminner sig att jag som informationschef på svenska arbetsgivareföreningen 1990 – 1995 hade ett finger med i spelet. Sant. Men sedan engagerade jag mig inte vidare i hanteringen av själva EU-medlemskapet utan gick 1995 över till näringslivet och jobbade hos Jan Stenbeck i Kinnevik. Men redan under själva kampanjen inför folkomröstningen i november 1994 började jag ana att den svenska historien skulle riskera sätta en hel del krokben för oss. Den mycket långa perioden med så kallad neutralitetspolitik hade visserligen med tiden bakom kulisserna ersatts av ett närmande till NATO men på grund av hänsynen till Finland och Finlands relation till det stora grannlandet i öster blev det inte mer än så. Olof Palmes utrikespolitik hade skapat en falsk bild av Sverige som världens samvete och frälsare så steget till EU var stort. Att det steget togs skrev in Ingvar Carlsson i svensk historia för all framtid. Under tiden fram till folkomröstningen förstod jag på grund av mina kontakter i Helsingfors att Finland var inställt på att närma sig EU på ett sätt som då var otänkbart i Sverige. Jag lyssnade nyligen på en diskussion på Stockholms handelskammare där nationalekonomen Lena Nerhagen pekade på några aspekter som illustrerar skillnaden mellan hur Sverige och Finland hanterade medlemskapet. Finland förändrade hela sin förvaltningsstruktur efter medlemskapet. Sverige gjorde inget sådant, vilket inneburit att den samverkanskultur som finns i EU och som Finland anpassat sig till lett till en bättre löpande samverkan. På nätet hittade jag en artikel Ekonomisk debatt av Nerhagen och några kollegor till henne som publicerades för några år sedan: ”Brist på samhällsekonomisk effektivitet i den svenska miljöpolitiken försvårar EU:s miljöarbete”. Som jag fattar texten och det hon sa på Handelskammarmötet är det i praktiken svenska centrala näringslivsintressen som drabbats av att vår lagstiftning inte anpassats till hur EU fungerar. Det sällsamma på Handelskammarmötet var att EU-minister Jessika Roswall och den socialdemokratiska ledamoten i EU-nämnden Matilda Ernstam inte i sina inlägg närmade sig denna fundamentala frågeställning. De närmast helgonförklarade svenska miljömålen har vållat stor skada men vad jag förstod är ledande politiker inte inne på de tankegångar som Nerhagen förespråkade. Flernivåstyrning eller miljöfederalism låter inte så intressant när begreppen nämns men i Ekonomisk debatt-artikeln redovisas på ett pedagogiskt sätt hur det gick till när den svenska regeringen inte tog till vara de möjligheter till differentiering som EU-direktiven på miljöområdet tillåter. Framtagandet av den första svenska handlingsplanen genomfördes under mindre än ett år av en enda tjänsteman på Regeringskansliet. Denne hade friheten att själv tolka EU-direktivets krav vilket ledde till en större fokusering på nationella mål i stället för ambitionerna enligt EU-direktivet: ”Inga nya analyser genomfördes utan resultaten från tidigare utredningar återanvändes. Samhällsekonomisk information användes inte med motiveringen att detta inte ingick i de skriftliga direktiven från regeringen.” EU-kommissionens arbete följer de principer som lyfts fram i forskningen om organiseringen av miljöarbetet i ett federalistiskt förvaltningssystem. En viktig aspekt i EU-direktiv på miljöområdet är därför hänsyn till skillnader i geografiska och andra förutsättningar inom och mellan länder. Detta är ett uttryck för subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen som syftar till att åtgärder ska genomföras dör de gör stor nytta till liten kostnad. Den förvaltningstradition som Finland övergav behöll Sverige, och som en följd av miljömålssystemet har tolkningar och genomförande av EU-direktiv delegerats ner till andra delar i förvaltningssystemet som förväntas lösa uppgiften genom samverkan. Det är dock regering och riksdag som har ansvar för implementeringen av EU-direktiv, inte myndigheter på olika förvaltningsnivåer eller politiker på regional och lokal nivå. Den svenska syrmedelsfloran på klimatområdet riskerar leda till onödiga kostnader. Att Sverige i vissa sammanhang inför miljökrav med hänvisning till EU-direktiv, men där Sverige i praktiken går längre än vad direktiven kräver kan underminera tilltron till EU:s arbete. Det är kanske ingen stor nyhet att den svenska organiseringen och styrningen av miljöarbetet är ett arbetssätt med visionära mål som fastställs på politisk nivå men där det praktiska genomförandet överlåts åt andra delar av förvaltningssystemet. Men detta är, skriver man i Ekonomisk debatt, inte en organisering som stödjer en samhällsekonomiskt effektiv miljöpolitik. Sverige vet bäst och att ändra något med anledning av EU-medlemskapet upplevdes uppenbart inte som viktigt. Kanske skulle sådana förändringar lett till spänningar i den svenska förvaltningsapparaten. Kanske har försök gjorts som runnit ut i sanden. Men om det idag finns en svensk misstro mot EU så är en intressant fråga om det åtminstone i viktiga avseenden beror på att vi som nation inte riktigt fattat hur ett federalistiskt förvaltningssystem ska se ut och fungerar. Snart är det dags att fira 30 år av EU-medlemskap. Dags fundera över om något behöver förändras här hemma i stället för att tro att alla problem kommer från Bryssel? Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv

Allt förändrades med Bushs beslut (SvD på nätet 4 november)

Allt förändrades med Bushs beslut Efter andra världskriget har vi levt med USA:s globala hegemoni, vars tid nu tycks ute, och utan någon synlig efterträdare. I stället växer den diplomatiska anarkin. Janerik Larsson Publicerad 11:00 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Brittiska veckotidningen The Spectator satte i början av Hamas/Israel-kriget ”Den nya världsoordningen” som rubrik på sitt dagliga nyhetsbrev. John Gray, kolumnist i likaledes brittiska New Statesman, har i en längre text utvecklat tesen. Han skriver att Hamas-attacken den 7 oktober är den dag då en ny epok av barbariskt våld föddes. Vidriga grymheter kom då att accepteras som ett legitimt vapen i mänskliga konflikter. Geopolitiskt var det dagen då den världsordning som rått efter det kalla kriget slutligt bröt samman. Vi befinner oss nu, skriver Gray, i en värld av imperialistiska rivaliteter liknande dem som fanns före 1914 och som slutade med Europas självmord i skyttegravarna. Efter andra världskriget har vi levt med USA:s globala hegemoni men dess tid är nu ute. Skillnaden är att det i dag inte finns någon efterträdare till USA vid horisonten. Mycket pekar på att den internationella ordning som etablerades under decennierna efter andra världskriget med FN, NATO, Internationella valutafonden, Världsbanken, världshandelsorganisationen WTO och andra internationella organisationer i dag ter sig obsolet. Detta diskuterade EU:s utrikesrepresentant, Spaniens tidigare utrikesminister socialdemokraten Josep Borell vid ett framträdande på New York University tidigare i höst. Alain Frachon, utrikeskommentator på Le Monde, kommenterade Borells tal i en krönika där han formulerade ”Borrells teorem” eller ”Borrells paradox”: ju fler stater i världen som kan beskrivas som tungviktiga eller mellanviktiga, desto mindre kommer rättsstatsprincipen att råda. I klartext betyder det att djungelns lag nu råder. Ett exempel är att övergrepp som de som nyligen drabbat den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach, inte lämnat spår i världspolitiken. Vladimir Putin och Xi Jinping talar ofta om att västvärldens hegemoni måste upphöra. Trots att denna upphört behöver envåldshärskare alltid en fiende, skriver Frachon. Respekt för definierade normer saknas i dag. Vad vi nu ser är den raka motsatsen. Nya aktörer som Brasilien och Indien hävdar sin makt regionalt. I Mellanöstern är det Iran, Turkiet, Saudiarabien och Israel som spelar en viktigare roll än Washington, Moskva eller Beijing. På senare tid har uppmärksamhet ägnats ”globala södern”. De aktörer som ryms bakom den etiketten är heterogena och allierar sig à la carte med maktaktörer. Borrell efterlyste i New York mer multilateralism – i praktiken mera FN. Men respekt för definierade normer saknas i dag. Vad vi nu ser är den raka motsatsen. När spelet och maktkampen mellan enskilda stater dominerar agendan, ökar laglösheten. Vems är skulden? Le Monde lyfter fram en artikel av Chris Patten, tidigare EU-kommissionär för utrikesfrågor och i dag kansler och ceremoniellt överhuvud för Oxforduniversitetet, som pekar på USA:s beslut att invadera Irak som den faktor som ändrade spelreglerna: ”Allt förändrades i och med Bushadministrationens beslut 2003 att invadera Irak, ett suveränt land, trots starkt internationellt motstånd och utan godkännande från FN:s säkerhetsråd. Genom att göra detta skadade USA allvarligt sin trovärdighet och undergrävde det globala regelbaserade systemet.” Det är den värld vi lever med i dag: en värld präglad av diplomatisk anarki.