När ekots Thomas Ramberg intervjuade Svenskt Näringslivs nya ordförande i lördags var det en fråga som återkom ett par gånger. Den är värd att fundera över en stund. Frågan löd: "Var det bra PR för Svenskt Näringsliv?"
GER BRA PR? När Signhild Arnegård Hansen intervjuades i Ekots lördagsintervju handlade det en hel del om PR.
Vi lever i en medial tid där domen över en individ eller en organisation fälls blixtsnabbt. Internetversionerna av tidningar, bloggar etcetera strävar efter att så fort som är mänskligt möjligt ge svar på just den frågan: var X bra PR för Y
I anglosaxisk politisk vokabulär talas det mycket om "spinning" och begreppet "spin" används också en del i svensk samhällspolitisk debatt. Det handlar om att snabbt vara ute med en kommentar som styr mediebevakning och debatt i önskvärd riktning.
För idéburna organisationer som inte ställer upp i val innebär givetvis denna logik där framgång/motgång utvärderas genom frågan "bra PR?" ett dilemma. Givetvis vill alla organisationer bli uppskattade, omfamnade och förstådda. Å andra sidan kan man inte svika sina syften och ideal för att anpassa sig till det som för ögonblicket uppfattas som bra PR. Det amerikanska begreppet PC (political correct) är en bra sammanfattning av just detta, att i ögonblicket ligga där opinionen ligger.
Har man följt samhällsdebatten i åtskilliga decennier vet man att svaret på vad som är bra PR och svaret på vad som är politiskt korrekt varierat oerhört. När jag arbetade på SAF och började kampen mot planerna på löntagarfonder var det knappast något som var sämre PR och mindre politiskt korrekt. Med ett längre perspektiv har opinionen gått rakt åt andra hållet. Vem argumenterar för fondsocialism idag?
Allt handlar inte om god PR. Det är viktigt att få rätt men man ska inte svika sitt uppdrag och sina ideal för att få rätt. Ty att få rätt på det sättet har faktiskt inget värde.
måndag 28 maj 2007
måndag 21 maj 2007
USA och romarriket en stollig jämförelse
Journalisten och författaren Cullen Murphy staplar stolligheterna på varandra i sin senaste bok. Han deklarerar en minst sagt märklig syn på privatiseringar, som att staten tappar kontrollen över verksamheten om man köper specifika tjänster av en leverantör på en fri marknad.
Den amerikanska tidskriften Vanity Fair hör inte till de publikationer jag brukar läsa. Men i senaste numret finns ett utdrag ur Ronald Reagans dagböcker från åren i Vita huset. Eftersom jag bodde i Washington DC under några av Reagan-åren läste jag just den artikeln, men i samma nummer fanns en annan artikel vars rubrik var intresseväckande: Rome burned – is America next? Författaren är en av redaktörerna på Vanity Fair, Cullen Murphy, och artikeln är ett utdrag ur hans kommande bok ”Are we Rome? The Fall of an Empire and the Fate of America”, Houghton Mifflin.
Parallellen mellan romerska imperiet och USA har använts otaliga gånger men Murphy har en tes som jag aldrig sett tidigare och som hör till det stolligaste av alla stolligheter som kommer från USA. Det som slog mig var att Murphy och hans stolliga tes har goda chanser att importeras till Sverige. Får vi se honom som vänsterpartiets gäst i Almedalen i år eller nästa år?
Murphy blandar och ger. Hans huvudmål är privatiseringar. Men hans definition av privatiseringar är superstollig. Att den amerikanska lobbyismen resulterat i en hel del korruptionsaffärer är väl känt, men att kalla det för privatisering är givetvis stolligt.
Men Murphy menar att om staten köper specifika tjänster av en leverantör på en marknad så tappar man kontrollen över verksamheten. Det är hans absurda parallell med romarriket! I själva verket är det ju så att just de offentliga monopolen innebär att den politiska makten tappar mycket av styrmöjligheterna över verksamheten. Är det någon parallell som är adekvat så borde det vara mellan romarrikets fall och sovjetimperiets fall. Ty inte föll Sovjet samman på grund av att marknaden fick för stort inflytande...
Den amerikanska tidskriften Vanity Fair hör inte till de publikationer jag brukar läsa. Men i senaste numret finns ett utdrag ur Ronald Reagans dagböcker från åren i Vita huset. Eftersom jag bodde i Washington DC under några av Reagan-åren läste jag just den artikeln, men i samma nummer fanns en annan artikel vars rubrik var intresseväckande: Rome burned – is America next? Författaren är en av redaktörerna på Vanity Fair, Cullen Murphy, och artikeln är ett utdrag ur hans kommande bok ”Are we Rome? The Fall of an Empire and the Fate of America”, Houghton Mifflin.
Parallellen mellan romerska imperiet och USA har använts otaliga gånger men Murphy har en tes som jag aldrig sett tidigare och som hör till det stolligaste av alla stolligheter som kommer från USA. Det som slog mig var att Murphy och hans stolliga tes har goda chanser att importeras till Sverige. Får vi se honom som vänsterpartiets gäst i Almedalen i år eller nästa år?
Murphy blandar och ger. Hans huvudmål är privatiseringar. Men hans definition av privatiseringar är superstollig. Att den amerikanska lobbyismen resulterat i en hel del korruptionsaffärer är väl känt, men att kalla det för privatisering är givetvis stolligt.
Men Murphy menar att om staten köper specifika tjänster av en leverantör på en marknad så tappar man kontrollen över verksamheten. Det är hans absurda parallell med romarriket! I själva verket är det ju så att just de offentliga monopolen innebär att den politiska makten tappar mycket av styrmöjligheterna över verksamheten. Är det någon parallell som är adekvat så borde det vara mellan romarrikets fall och sovjetimperiets fall. Ty inte föll Sovjet samman på grund av att marknaden fick för stort inflytande...
onsdag 2 maj 2007
Facket liten spelare i förnyad socialdemokrati
Eftermiddagen den 1 maj ägnade jag mig åt att läsa två texter med viss relevans för socialdemokratin.
Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson är en renhjärtad person. Han har aldrig mött en facklig ombudsman eller en facklig aktion som han inte gett sitt helhjärtade stöd. Företagare är i hans svartvita värld fortsatt iklädda hög hatt och cigarr. Hans förstamajledare var en sann hyllning till den svenska socialdemokratins kollektivistiska idériktning. Här finns det inga individer, bara kollektiven som ombudsmännen ser till att lägga livet till rätta för.
Sedan läste jag ”Over To You, Mr Brown” av Anthony Giddens, skaparen av begreppet Tredje Vägen och en av den internationella socialdemokratins mest kända och respekterade tänkare. Han är en nyckelperson i Policy Network (http://www.policy-network.net/), en internationell socialdemokratisk tankesmedja. Giddens är en välkänd akademiker, nu pensionerad men innan dess rektor för London School of Economics.
Hans bok drar upp riktlinjerna för hur New Labour ska kunna behålla makten också i det val som Tony Blairs efterträdare sannolikt måste utlysa senast nästa år. Giddens har stor respekt för toryledaren David Cameron som ju ”kopierat” Blair på samma sätt som Blair valde ut det mest livskraftiga ur arvet från Thatcher, och exempelvis inte återställde den lagreglering av de fackliga organisationernas verksamhetsvillkor som Thatcher-regeringen införde.
Om man tittar i registret i Giddens bok finns det en hänvisning till de brittiska fackföreningarna. På sidan 12 målar Giddens ut problemen Gordon Brown (Blairs sannolike efterträdare) kommer att möta. De utgörs av den gamla vänstern inom partiet och bråkiga fackföreningar. Någon annan roll spelar de brittiska fackföreningarna inte i Giddens teckning av en framgångsrik, förnyande New Labour-politik.
Jag reste från London den 1 maj på eftermiddagen. En vanlig arbetsdag. Inte en rad om demonstrationer i tidningarna. Och den brittiska fackliga centralorganisationen TUC spelar en lika marginell roll i brittisk samhällsdebatt som Svenskt Näringslivs motsvarighet Confederation of British Industry (CBI).
Giddens tecknar en bild av en framgångsrik politik signerad Gordon Brown som i likhet med den politik Blair och Brown först sedan valsegern 1997 bygger på en stark ekonomi. Det är hörnpelaren. Han vill se ökat utrymme för marknadslösningar inom sjukvård, utbildning etcetera. För en svensk läsare är det som att läsa de svenska Nya Moderaternas senaste skrifter.
Väl framme i Sverige följde jag mediarapporteringen från 1 maj-arrangemangen. Det ska bli spännande att följa vad Mona Sahlins tal om politisk förnyelse innebär.
Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson är en renhjärtad person. Han har aldrig mött en facklig ombudsman eller en facklig aktion som han inte gett sitt helhjärtade stöd. Företagare är i hans svartvita värld fortsatt iklädda hög hatt och cigarr. Hans förstamajledare var en sann hyllning till den svenska socialdemokratins kollektivistiska idériktning. Här finns det inga individer, bara kollektiven som ombudsmännen ser till att lägga livet till rätta för.
Sedan läste jag ”Over To You, Mr Brown” av Anthony Giddens, skaparen av begreppet Tredje Vägen och en av den internationella socialdemokratins mest kända och respekterade tänkare. Han är en nyckelperson i Policy Network (http://www.policy-network.net/), en internationell socialdemokratisk tankesmedja. Giddens är en välkänd akademiker, nu pensionerad men innan dess rektor för London School of Economics.
Hans bok drar upp riktlinjerna för hur New Labour ska kunna behålla makten också i det val som Tony Blairs efterträdare sannolikt måste utlysa senast nästa år. Giddens har stor respekt för toryledaren David Cameron som ju ”kopierat” Blair på samma sätt som Blair valde ut det mest livskraftiga ur arvet från Thatcher, och exempelvis inte återställde den lagreglering av de fackliga organisationernas verksamhetsvillkor som Thatcher-regeringen införde.
Om man tittar i registret i Giddens bok finns det en hänvisning till de brittiska fackföreningarna. På sidan 12 målar Giddens ut problemen Gordon Brown (Blairs sannolike efterträdare) kommer att möta. De utgörs av den gamla vänstern inom partiet och bråkiga fackföreningar. Någon annan roll spelar de brittiska fackföreningarna inte i Giddens teckning av en framgångsrik, förnyande New Labour-politik.
Jag reste från London den 1 maj på eftermiddagen. En vanlig arbetsdag. Inte en rad om demonstrationer i tidningarna. Och den brittiska fackliga centralorganisationen TUC spelar en lika marginell roll i brittisk samhällsdebatt som Svenskt Näringslivs motsvarighet Confederation of British Industry (CBI).
Giddens tecknar en bild av en framgångsrik politik signerad Gordon Brown som i likhet med den politik Blair och Brown först sedan valsegern 1997 bygger på en stark ekonomi. Det är hörnpelaren. Han vill se ökat utrymme för marknadslösningar inom sjukvård, utbildning etcetera. För en svensk läsare är det som att läsa de svenska Nya Moderaternas senaste skrifter.
Väl framme i Sverige följde jag mediarapporteringen från 1 maj-arrangemangen. Det ska bli spännande att följa vad Mona Sahlins tal om politisk förnyelse innebär.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)