Om att äta kakan och ha den kvar (SvD 31 januari 2021)

Om att äta kakan och ha den kvar Janerik Larsson ”Vi har fått acceptera att vi spelar mindre roll än vad fiskerättigheterna gjort.” Så sammanfattar i Financial Times en ledande företrädare för den brittiska finansindustrin – City of London – utfallet av brexitförhandlingarna. I dag dominerar pandemin brittiska medier, men allt större uppmärksamhet ägnas den nya verklighet som brexit innebär. Betydande delar av näringslivet ser situationen som en katastrof. Det gäller inte bara finanssektorn, som har sysselsatt mer än en miljon medarbetare och utgjort sju procent av BNP. Premiärminister Boris Johnson håller däremot alltjämt fast vid det han förkunnat hela tiden efter folkomröstningen 2016, nämligen att engelsmännen både kan äta kakan och ha den kvar. Han kallar brexitavtalet för sitt ”cakeist treaty” (”ha kaka kvar-avtalet”) men de många små och medelstora företagen upplever en helt annan, mycket dyster verklighet. The Observers politiske kommentator Andrew Rawnsley skriver om hur brittiska företag nu ges råd från myndighetshåll att de för att överleva måste avskeda brittiska medarbetare och flytta jobb till EU. I Politico skriver John Lichfield att det som nu sker är sagan om kejsarens nya kläder – fast omvänd: ”Snarare än en saga om en makthavare som upptäcker att han är naken, är det här berättelsen om ett land som upptäcker vikten av de fördelar de har tagit för givna eftersom de inte har varit synliga.” Fördelarna med EU-medlemskapet blev tydliga först efter att brexit trätt i kraft. När Sverige 1995 blev medlem i EU och därmed i den inre marknaden – som Margaret Thatcher genomdrev med hjälp av den brittiske EU-kommissionären Lord Arthur Cockfield - kunde svenska små och medelstora företag börja verka i hela EU. Det har betytt mycket för svensk ekonomi och vårt välstånd och är varje dag en viktig påminnelse om EU-medlemskapets betydelse. Det behöver finnas förståelse och respekt mellan politiken och ekonomin, men Johnsons linje innebär att politiken sätts i främsta rummet. På svenska säger vi ofta ”England” när vi menar det Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland. Men nu börjar denna statsbildning att få växande problem. I maj är det val till det skotska parlamentet och det kan på sikt leda till en separation från det förenade konungariket. Liknande tongångar hörs i Wales. I Nordirland kan en snarlik process leda till en förening med EU-landet Irland. Det kommer bli långa processer. Aktuella opinionsmätningar i Sunday Times talar för en kommande splittring. Den tidigare premiärministern Gordon Brown manar i en allvarsam krönika i Daily Telegraph till självrannsakan: ”Status quo fungerar inte och världens mest framgångsrika experiment i multinationellt liv utsätts för ett större hot än någon gång tidigare under 300 år.” Boris Johnson kommer inte att vara premiärminister den dag Browns oro eventuellt besannas. Då kan det paradoxala visa sig: att uttåget ur den europeiska, mångnationella gemenskapen blev början på det brittiska sönderfallet. Förmodligen kommer någon historiker då att återvända till Johnsons föreställning om att det gick att båda äta kakan och ha den kvar och konstatera att det sällsamma var att så många trodde på hans ord. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Vill Biden göra USA till det nya Kalifornien? (SvD 23 jan 2021)

Vill Biden göra USA till det nya Kalifornien? Janerik Larsson I boken ”Är Texas det nya Kalifornien?” (Timbro 2014) ställde Roland Poirier Martinsson och jag frågan om vilken av USA:s båda jätteekonomier som skulle bli modell för landets framtid. Jag skrev om Kalifornien, Roland om Texas. Båda dessa amerikanska delstater hör till världens största ekonomier men politiskt är de väldigt olika. President George W Bush var en Texas-politiker – tidigare guvernör – som under sina åtta år i Vita huset satte sin prägel på detta århundrades amerikanska politik. New York Times-kolumnisten Gail Collins skrev boken ”As Texas goes ... How the lone star state hijacked the American agenda” (2012) utifrån tesen att det centrala i Texas-politiken är motståndet mot statens makt. Samma Texaskritik finns utvecklad i Texasprofessorn Michael Linds bok ”Made in Texas: George W Bush and the southern takeover of American politics”. Lind avskyr Bush, pekar på att valet 2000 avgjordes av Högsta domstolens konservativa majoritet, och att han var en illegitim president som startade förödande krig. Under Donald Trumps år i Vita huset har Kalifornien ständigt varit motpolen till allt denne stått för. Men nu vänder USA blad. I Los Angeles Times spekulerar Evan Halper, en rutinerad politisk journalist som nu är baserad i Washington DC efter många år som tidningens byråchef i delstatshuvudstaden Sacramento, på detta tema. Är Joe Bidens plan att göra om USA till Kalifornien? Halper pekar på en rad faktorer som stöder hans tes: – Kamala Harris blir som vicepresident en nyckelperson i administrationen. Hon är den första demokrat från delstaten som nått en så hög position. – En rad personer i Bidens regering är prominenta företrädare för delstatens demokratpolitik. Representanthusets mäktiga talman Nancy Pelosi företräder San Francisco. – Kaliforniens energipolitik, arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik och socialförsäkringssystem kommer stå modell för Bidens regering. – När Trump lämnade Parisavtalet från 2015 beslutade Kalifornien att ändå fullfölja dess åtaganden. Nu går USA åter in i avtalet. Halper citerar demokraten Ro Khanna som företräder Silicon Valley i representanthuset, och som självsäkert menar att Kalifornien har bevisat att man kan förena progressiv politik med ekonomisk tillväxt. Men amerikansk politik är en mer komplicerad historia än så. Det är val igen i november nästa år och då kommer makten över de lagstiftande församlingarna, hela representanthuset och en del av senaten, att stå på spel. Demokraternas små marginaler i dag kan försvinna om man inte för en politik som attraherar väljare även i de andra 49 delstaterna. Kalifornien må vara politiskt mäktigt nu men det räcker inte i längden i den amerikanska politiska ekvationen. En renodlad kalifornisk politik kommer inte att vara en framgångskurs för Biden, som har en svårnavigerad väg framför sig till mellanårsvalet. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson

Janerik Larsson: Rasismen följer USA i cykler genom historien (SvD 17 jan 2021)

Janerik Larsson: Rasismen följer USA i cykler genom historien Foto: Chris Kleponis/Sipa/TT Historien lever och kommer att leva vidare i USA på ett sätt som är unikt amerikanskt. Donald Trump är bara en detalj i denna cykliska historia. Under strecket Janerik Larsson Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Den amerikanska historien är intensivt närvarande i USA. När mobben attackerade Kapitolium den 6 januari bars av en del sydstaternas flagga från inbördeskriget. I presidentvalet 1860, som föregåtts av intensiva spänningar kopplade till synen på de svartas medborgerliga rättigheter, leddes det republikanska partiet av Abraham Lincoln. Republikanerna vann valet men när Lincoln tillträdde som president den 4 mars 1861 förklarade delstater i södern att de lämnade unionen och bildade en ny stat. Inbördeskriget inleddes en månad senare. I september 1862 förklarade president Lincoln att förbud mot slaveri var ett mål för kriget. Det blodiga inbördeskriget avslutades 1865 och då inleddes en period då sydstaternas svarta fick medborgerliga rättigheter. Den segrande unionens trupper säkerställde den nya ordningen i södern. Denna varade dock endast till presidentvalet 1876 då Rutherford B Hayes, tidigare en av Unionens generaler, efter ett av valfusk präglat val fick presidentmakten i en uppgörelse som innebar att makten i södern återlämnades till de vita rasisterna. Sydstaternas vita rasism – som brukar kallas Jim Crow-eran – behöll sedan makten över den delen av landet fram till Lyndon B Johnsons medborgarrättslag 1965. Tiden mellan Johnson och Barack Obama ger den ljusa bilden av USA. När USA 2008 fick en svart president, Barack Obama, inleddes ånyo en fas som präglades av rasmotsättningar. Nu var det i det republikanska partiet som rasisterna samlades och målet var att få bort Obama från Vita huset i valet 2012. En tongivande person var affärsmannen Donald J Trump som drev en kampanj baserad på tesen att Obama inte var född i USA och därför inte kunde bli president. Extrema högerröster hävdade efter valet 2008 att ”valet stulits” på grund av att många svarta registrerats som väljare och röstat. Det amerikanska valsystemet har under hela landets historia varit omstritt. Frågan är mycket komplex eftersom varje delstat har sina egna vallagar. Anklagelser om fusk har ofta förekommit och inte alltid varit obefogade. Rasismen lever hela tiden vidare som en viktig del av amerikansk historia och har varit en central fråga i strider om valsystemen. En illustration av tidsandan är att dagen efter att Donald Trump 2015 deklarerat att han ville bli Republikanernas presidentkandidat, mördade vit makt-rasisten Dylann Roof nio svarta amerikaner i en kyrka i Charleston, South Carolina för att starta ett raskrig och rädda det vita USA. Rasismen, som också riktas mot judar och latinos, kombineras ofta med ständigt återkommande extrema, i grunden religiösa sekter som den nu omskrivna Qanon. Oro över nya tider och en förändrad värld framkallar vanföreställningar som göder våld som det på Kapitolium den 6 januari. Historien lever och kommer att leva vidare i USA på ett sätt som är unikt amerikanskt. Donald Trump är bara en detalj i denna cykliska historia. Vad som väntar framöver vet ingen i dag, men lugn och ordning kommer knappast att prägla amerikansk politik framöver.

Ska Sverige vara aktiv eller passiv betraktare?

Ska Sverige vara aktiv eller passiv betraktare? Janerik Larsson I juli är det 50 år sedan president Richard Nixons utrikesminister Henry Kissinger gjorde sitt hemliga besök i Peking som öppnade den politiska relationen mellan USA och Kina. Ett omfattande första ekonomiskt reformprogram inleddes efter Mao Zedongs död. Först 1992 öppnade Kinas högste ledare Deng Xiaoping, under en berömd resa i södra Kina, på allvar för att landet skulle ha som mål att nå samma ekonomiska framgång som de fyra länder som då kallades ”de asiatiska tigrarna”: Sydkorea, Taiwan, Singapore och Hong Kong. Under den resan använde Deng ett talesätt som markerade det nya, marknadsinriktade tänkandet: ”Jag bryr mig inte om en katt är svart eller vit så länge som den fångar råttor.” Den ekonomiska kursen mot kapitalism var och är underställd det kinesiska kommunistpartiet. Kombinationen partistyre och ekonomisk dynamik är både framgångsrik och problemfylld. Nyligen har det utspelat sig ett ekonomisk-politiskt drama kring det kinesiska jätteföretaget Ant Financial. Anklagelsen om företagets utövande av monopolmakt stoppade dess planerade börsnotering. Den politiska makten i Kina har offentliggjort planer inte bara på ökad kontroll över företag med monopolambitioner utan också på vad politbyrån i december kallade ”oregerlig kapitalackumulation” (disorderly capital accumulation). Här finns en parallell mellan vad som sker i Kina och de olika politiska ingrepp som är aktuella både i USA och i EU mot stora amerikanska teknikföretag. Karl Wennberg, professor vid Linköpings universitet och forskare vid tankesmedjan Ratio, ställer på ekonomijournalisten Johan Schücks blogg frågan om EU kommer att följa Kina i statskapitalismens spår. EU-kommissionen har sedan länge, skriver han, jobbat med att identifiera så kallade ”ekosystem” av företag och teknologier som bör bli föremål för offentligt stöd och uppmuntran. I motsats till selektiva och politiska styrda statsstöd till vissa företag och branscher bör Sverige, sammanfattar Wennberg, argumentera för ambitiösa horisontella satsningar på utbildning, forskning och utveckling brett sett i Europa, på alla nivåer. ”Som ekonomipristagaren Paul Romer tydligt har visat är det endast detta som driver innovation och välstånd på längre sikt.” Den franska statskapitalistiska traditionens roll inom EU och kinesisk partistyrd statskapitalism är förstås två olika saker men Wennbergs kritik bör beaktas. En annan fråga i sammanhanget är det investeringsavtal mellan EU och Kina som blev klart före nyåret. Detta avtal kan man koppla till att det i den amerikanska debatten nu hörs röster inte bara på högerkanten som hävdar att president Trump haft rätt i sin negativa hållning till EU. Gerald F Seib i Wall Street Journal hävdar att det europeiska näringslivets stora intresse för Kina stärker Kinas position i förhållande till USA. Talesmän för Joe Biden har markerat att de tycker att EU inte ska agera på egen hand utan tillsammans med USA mot Kina. President Xi Jinping kommenterade uppgörelsen mellan Kina och EU med klar udd mot USA. Vi kommer att behöva vara mycket uppmärksam på fortsättningen av triangeldramat mellan Kina, EU och USA, men som Wennberg påpekar går det att välja mellan att vara aktiv eller passiv betraktare. Bevakar internationella medier för ledarsidan. SvD.se/av/janerik-larsson https://esvd.svd.se/1001/Svenska-Dagbladet/365715/2021-01-03/17879427/Ska-Sverige-vara-aktiv-eller-passiv-betraktare Stiftelsen Fritt Näringsliv Janerik Larsson