Frihetsgudinnans dubbla budskap

Av Janerik Larsson

Frihetsgudinnans välkomnande budskap är både sant och falskt.

Jag har berört detta tidigare men jag läste just ett intressant reportage i Boston Globe.

Det handlar om en anti-invandringskampanj i Boston för hundra år sedan.

On February 5, 1917, the restriction advocates scored their first big win with the passage of the federal Immigration Act of 1917. Getting the law approved required a congressional override of a presidential veto. The sweeping law opened a new epoch in the nation’s handling of immigration.

Under den republikanska primärvalskampanjen skrev jag t ex:

”De republikanska presidentkandidaterna skriker sig hesa med olika förslag.

Donald Trump menar att alla muslimer i USA bör registreras. Jeb Bush tycker USA endast för släppa in kristna från Syrien.

Bilden av USA som ett tolerant och öppet samhälle har sällan varit sann.

Många har kanske glömt hur det var under andra världskriget:

Over 127,000 United States citizens were imprisoned during World War II. Their crime? Being of Japanese ancestry. Despite the lack of any concrete evidence, Japanese Americans were suspected of remaining loyal to their ancestral land.

Peter Schrag ger i boken “Not Fit for Our Society: Immigration and Nativism in America” (2011) en gedigen bakgrund till amerikansk invandringspolitik.”

I USA just nu finns det en stark opinion som vänder sig mot presidentens politik mot flyktingar och invandrare men det finns tveklöst också de som nu liksom för hundra år sedan håller med om att USA inte vill ha några fler flyktingar, inga fler invandrare.

https://www.svd.se/frihetsgudinnans-dubbla-budskap/i/senaste

Om konsten att tänka efter före

Imånga sammanhang är det bra att veta vad man vill uppnå och hur man ska gå till väga för att uppnå detta innan man sätter igång.

Det är inte något som president Trump är trakterad av.

Harvard-professorn Joseph Nye, som tidigare lett USAs National Intelligence Council, sa i måndagens New York Times eftertänksamt så här:

“You don’t want to tear up 70 years of foreign policy until you think hard about what replaces it.”

Men det är exakt vad som nu håller på att hända. Det Trump sagt i valkampanjen har nu blivit vallöften som ska uppfyllas.

”Muslim ban” var ett sådant ofta upprepat löfte, men riktigt där befinner sig männen i Vita huset inte riktigt just nu.

Det visar sig sedan i fredags att det är en sak att söka ”verkställa vallöften” men när de befinner sig i frontalkrock med USAs utrikespolitiska huvudlinje efter andra världskriget blir det lite knepigt.

Min bedömning är att den nedmontering som nu pågår att USAs utrikespolitik kommer att fortsätta genom tweets eller illa genomtänkta exekutiva order ett bra tag till. Så länge de skapar rubriker och tittarsiffror räcker det långt.

Den internationella politiken betyder åtminstone på kort sikt inte så mycket för de amerikanska medborgarna. Det finns delar som har betydelse. Förhållandet till Mexico och Kanada – de länder som tillsammans med USA skapar NAFTA – är knepigt.

Jag såg härom kvällen i någon av de många tv-kanaler en tillfällig amerikan kan studera hur en chef för en bank i Texas svettades. Han var helt förtvivlad över den katastrof för ekonomin i Texas som ett avbrott av de nära ekonomiska relationerna med Mexico skulle innebära.

Men du var ju ordförande i kommittén som samlade in pengar här i Texas till Trumps kampanj, sa intervjuaren.

Bankchefen svettades och sa att han minsann gjort allt han kunnat för att förklara för Trump att just den idén var helt feltänkt.

Wall Street Journal hade på måndagen en initierad och för Trump förödande analys av just den frågan – relationen till Mexico.

På hemmaplan finns en mycket större nöt att knäcka. Större så till vida att den kommer betyda mera inrikespolitiskt.

President Obamas hälso- och sjukvårdsreform ACA från 2009 var inte populär eftersom den byggde på solidaritet mellan medborgarna vilket innebar att när miljoner människor som aldrig haft sådant skydd fick det så hamnade notan hos de som redan hade försäkringsskyddskydd.

Republikanerna (GOP) har sedan 2009 hetsat mot ObamaCare utan att lägga fram något alternativ. Här finns likheten med Trumps omläggning av utrikespolitiken.

Det enda som brukar anföras är att de svårt sjuka ska flyttas över till s k high risk pools som sedan ska subventioneras – av vem då? Ja givetvis på ett eller annat sätt av andra skattebetalare.

Nu ska ACA ”avskaffas” men vad som kommer i stället är helt oklart och sannolikheten att det blir mycket billigare och mycket effektivare får nog bedömas som låg.

Det är rimligen skälet till att det inte finns något förslag från GOP eller från Trump. I valkampanjen lovade han att ”katastrofen ObamaCare” skulle avskaffas och ersättas med något superbilligt och supersmart.

Vad det skulle vara är ännu inte känt.

Ibland är det bra att tänka efter före.

http://www.svd.se/om-konsten-att-tanka-efter-fore/i/senaste

Nu kommer det riktigt viktiga

Klockan 2 på morgonen svensk tid på onsdagsmorgonen kommer president Trumps i särklass viktigaste politiska åtgärd - kanske den viktigaste under hela hans tid i Vita huset - att bli offentlig.

Då kommer han (på optimat nyhetstid i TV) att tillkännage namnet på den person som han utser till ny domare i högsta domstolen efter Antonin Scalia som avled den 13 februari förra året.

Högsta domstolen spelar en helt central roll i den amerikanska författningen och utnämningen kommer förmodligen att debatteras mer än något annat hittills under Trumps onekligen högst rubrikskapande tid i Vita huset.

Varför utsåg president Obama inte en efterträdare? Jo det gjorde han men senaten vägrade behandla hans förslag: Merrick Garland.

Senatens republikanska majoritet agerade på ett oväntant aggressivt sätt men författningens maktdelning skapar sådana möjligheter.

I dag har republikanerna majoriteten i senaten, men regelverket där möjliggör för demokraterna att agera kraftfull opposition.

http://www.svd.se/nu-kommer-det-riktigt-viktiga/i/senaste/om/ledare

Har Trump humor?

Har USAs president humor?

Den frågan har det spekulerats kring.

NBCs Chuck Todd som intervjuat Trump många gånger har konstaterat att denne aldrig ler, aldrig tycks se något kul i tillvaron.

Jag gick nyss igenom presidentens tweets det senaste dygnet och där hittade jag något som kanske ska tolkas som ett tecken på humor.

Senatorerna John McCain och Lindsey Graham hade kritiserat Trumps executive order om hanteringen av besökare från ett antal muslimska länder.

Då svarar Trump så här i två tweets:

”The joint statement of former presidential candidates John McCain & Lindsey Graham is wrong - they are sadly weak on immigration. The two Senators should focus their energies on ISIS, illegal immigration and border security instead of always looking to start World War III.”

Det är onekligen lite kul att han attackerar dessa prominenta senatorer för att ”alltid vilja starta det tredje världskriget”.

Det finns ett korn av sanning i det Trump skriver. McCain / Graham hör onekligen till det militär-industriella komplexets starkaste anhängare och idag skiver McCain i Wall Street Journal om den massiva upprustning av den amerikanska krigsmakten som han anser behövs.

This won’t come cheap. It will require a base defense budget for fiscal year 2018, excluding current war costs, of $640 billion. That’s $54 billion above current plans, and sustained growth will be required for years thereafter.

Men jag ska erkänna att om Trump var medvetet ironisk eller ej är något jag inte kan bedömma.

http://www.svd.se/har-trump-humor/i/senaste

Vad ska makten användas till?

Jag skrev nyligen om en nyutkommen bok som handlade om maktväxlingen mellan presidenterna Eisenhower och Kennedy i januari 1961.

Ett tema i boken (som jag inte lyfte fram) handlade om perspektivet vad presidentmakten ska användas till.

Eisenhower var mot bakgrund av sin roll som de allierades överbefälhavare i Europa undr andra världskrigets slutfas helt inställd på att hans år vid makten - 8 år blev det - skulle präglas av största möjliga fred och av fokus på att modernisera landet samt inte minst att bidra till att USAs krigsekonomi blev en fredsekonomi.

En illustration av vad han sjösatte är Interstate-motorvägarna. Inte så upphetsande men oerhört betydelsefullt för den amerikanska ekonomiska utvecklingen.

Men hans åtta år vid makten framställdes av JFK som trötta, ointressanta år. Nu skulle det bli andra tag bl a en rejäl upprustning.

Eisenhower var som jag skrev mycket kritisk till den tanken och var onekligen förolämpad av att varken Kennedy eller medierna fäste något större avseende vid de 8 goda år han varit president.

I dag har USA en president som helt prioriterar medial synlighet framför allt annat.

Makt kan användas på olika sätt.

http://www.svd.se/vad-ska-makten-anvandas-till/i/senaste/om/ledare

Om att förstå Donald Trump

Jag har hela dagen här i USA följt TV-bevakningen av demonstrationer mot de åtgärder som Trump-administrationen vidtagit mot resande från 7 muslimska länder.

Det finns tveklöst en stor upprördhet här mot detta och andra åtgärder som president Trump vidtagit sedan han tillträdde den 20 januari.

Det är viktigt att komma ihåg att oavsett vilken analys man gör av olika åtgärders effekt, rationalitet, rimlighet och inte minst vad de betyder för USAs ställning i världen så handlar presidentens handlande i huvudsak om två saker.

1. Han vill visa sina väljare att han gör det han talat om i valkampanjen. Även om det mesta utom muren mot Mexico inte varit särskilt tydligt formulerat så handlar i stort sett allt som nu sker om en leverans till väljarna. Det finns en stark opinion som pressar på och det handlar om leverans. Se här.

Steve Bannon, hans närmaste rådgivare, kom från högersajten Breitbart News som tillsammans med t ex FOX NEWS nu ligger på för att Trump ska göra det han ställt i utsikt.

Oavsett hur många som nu demonstrerar mot presidenten på olika flygplatser så är det många fler väljare som sannolikt är nöjda över att presidenten tar deras oro på allvar.

För att förstå detta måste man inse hur isolerat USA är och hur stor oron är för all världens hemskheter som kan komma till USA. Det är givetvis 9/11 som spökar men för att förstå dimensionerna på denna oro kan man titta på reaktionerna i USA när ebolan härjade i Väsafrika.

Då blev detta en stor fråga i medierna och i politiken: hur skyddar vi oss? Det rådde vitt spridda uppfattningar om att ebolan skulle kunna komma in i USA från Mexico.

Trumps hela valkampanj har handlar om att tala till denna oro om hot som skulle kunna komma in i detta land som ju är så stort, har så långa landgränser att själva föreställningen att man kan isolera sig genom att bygga en mur mot Mexico rent rationellt sett är helt absurd.

Gränsen mot Kanada har såvitt jag vet aldrig nämnts av Trump.

Men Trumps agenda handlar om löftet att åter isolera USA så som USA var isolerat före andra världskriget och som USA upplevde sig själv under 50- och 60-talen. ”Only America first” är budskapet och hur det ska gå till är inte riktigt en fråga på agendan.

Symboliska åtgärder ska skapa en känsla av att det åter är som det var förr, på den gamla goda tiden.

2. ”Publiksiffrorna”, ratings. Trump har i hela sitt vuxna liv varit besatt av uppmärksamhet i medierna. Om uppmärksamheten varit positiv eller negativ har egentligen aldrig spelat någon riktigt avgörande roll.

Att Trump nu dagligen attackerar New York Times och Washington Post är en del av hans populistiska kampanj som pågått mycket länge. Han skulle vilja ha uppskattning men han vet att han dels inte kan få den dels att han inte skulle ha särskilt stor politisk nytta av sådan.

Maureen Dowd i New York Times som följt Trump länge intervjuar i söndagstidningen Michael D’Antonio som enligt min åsikt skrivit den mest läsvärda boken om presidenten. Han säger om USAs narcisstistiske president:

”If he could have commanded the attention of the world media every day of his life in the past he would have. The fact that the press corps is captive in the White House and can be dragged into these executive order signings is, for him, like mainlining heroin.”

http://www.svd.se/om-att-forsta-donald-trump/i/senaste

"Dolda tillgångar"

Den 24 februari har den amerikanska filmen ”Hidden figures” premiär i Sverige. Orginaltiteln är ”Hidden figures” och det är en ordlek som inte går att översätta.

Filmen handlar om tre amerikanska mattesnillen som spelade en viktig roll för det amerikanska ryngdprogrammet. Det är tre svarta kvinnor som hade att kämpa både mot rasism och mot kvinnoförakt på NASA, den amerikanska rymdstyrelsen.

Det är alltså både dolda personer (”figures”) och dolda siffror (”figures”) som filmen handlar om.

Washington Post berättar om den av de tre kvinnorna som lever idag: Katherine Johnson.

Det är en otroligt intressant och gripande berättelse och jag läser just nu boken med samma namn av Margot Lee Shetterley.

Det är alltså en faktabok som skakar om.

När jag tänker på rasismen i USA kopplar jag inte den till 1960-talets Virginia, delstaten i närheten av den amerikanska huvudstaden. Jag tänker inte på att det då fanns den så kallade Jim Crow-lagstiftningen som krävde absolut segregation mellan vita och svarta även på NASAs Langley Memorial Aeronautical Laboratory i Hampton, Viginia.

Där arbetade före datorernas tid matematiker med de analyser som krävdes för att möjliggöra uppskjutningarna av första raketer och sedan av med människor bemannade rymdresor.

Rekryteringen av svarta mattesnillen började redan under andra världskriget.

I Langleys ”West Computing”-grupp arbetade bara svarta.

De interiörer från NASA i början av 1960-talet som filmen och boken ger är omskakande.

Johnson som fyller 99 i höst fick 2015 Presidental Medal of Freedom.

Det är USAs högsta utmärkelse till civilpersoner.

Det är i sig en mycket engagerande berättelse om ett USA som för mig inte ligger så långt tillbaka eftersom jag började yrkesarbeta ungefär när filmen utspelas. För yngre biobesökare kan detta te sig som närmast förhistorisk tid, men hur det än är med den saken tycker jag att filmen både är sevärd och en viktig påminnelse om vad det betydde 2008 då USA fick sin förste svarte president.

http://www.svd.se/dolda-tillgangar/i/senaste/om/ledare

"Dolda tillgångar"

Den 24 februari har den amerikanska filmen ”Hidden figures” premiär i Sverige. Orginaltiteln är ”Hidden figures” och det är en ordlek som inte går att översätta.

Filmen handlar om tre amerikanska mattesnillen som spelade en viktig roll för det amerikanska ryngdprogrammet. Det är tre svarta kvinnor som hade att kämpa både mot rasism och mot kvinnoförakt på NASA, den amerikanska rymdstyrelsen.

Det är alltså både dolda personer (”figures”) och dolda siffror (”figures”) som filmen handlar om.

Washington Post berättar om den av de tre kvinnorna som lever idag: Katherine Johnson.

Det är en otroligt intressant och gripande berättelse och jag läser just nu boken med samma namn av Margot Lee Shetterley.

Det är alltså en faktabok som skakar om.

När jag tänker på rasismen i USA kopplar jag inte den till 1960-talets Virginia, delstaten i närheten av den amerikanska huvudstaden. Jag tänker inte på att det då fanns den så kallade Jim Crow-lagstiftningen som krävde absolut segregation mellan vita och svarta även på NASAs Langley Memorial Aeronautical Laboratory i Hampton, Viginia.

Där arbetade före datorernas tid matematiker med de analyser som krävdes för att möjliggöra uppskjutningarna av första raketer och sedan av med människor bemannade rymdresor.

Rekryteringen av svarta mattesnillen började redan under andra världskriget.

I Langleys ”West Computing”-grupp arbetade bara svarta.

De interiörer från NASA i början av 1960-talet som filmen och boken ger är omskakande.

Johnson som fyller 99 i höst fick 2015 Presidental Medal of Freedom.

Det är USAs högsta utmärkelse till civilpersoner.

Det är i sig en mycket engagerande berättelse om ett USA som för mig inte ligger så långt tillbaka eftersom jag började yrkesarbeta ungefär när filmen utspelas. För yngre biobesökare kan detta te sig som närmast förhistorisk tid, men hur det än är med den saken tycker jag att filmen både är sevärd och en viktig påminnelse om vad det betydde 2008 då USA fick sin förste svarte president.

http://www.svd.se/dolda-tillgangar/i/senaste/om/ledare

"Dolda tillgångar"

Den 24 februari har den amerikanska filmen ”Hidden figures” premiär i Sverige. Orginaltiteln är ”Hidden figures” och det är en ordlek som inte går att översätta.

Filmen handlar om tre amerikanska mattesnillen som spelade en viktig roll för det amerikanska ryngdprogrammet. Det är tre svarta kvinnor som hade att kämpa både mot rasism och mot kvinnoförakt på NASA, den amerikanska rymdstyrelsen.

Det är alltså både dolda personer (”figures”) och dolda siffror (”figures”) som filmen handlar om.

Washington Post berättar om den av de tre kvinnorna som lever idag: Katherine Johnson.

Det är en otroligt intressant och gripande berättelse och jag läser just nu boken med samma namn av Margot Lee Shetterley.

Det är alltså en faktabok som skakar om.

När jag tänker på rasismen i USA kopplar jag inte den till 1960-talets Virginia, delstaten i närheten av den amerikanska huvudstaden. Jag tänker inte på att det då fanns den så kallade Jim Crow-lagstiftningen som krävde absolut segregation mellan vita och svarta även på NASAs Langley Memorial Aeronautical Laboratory i Hampton, Viginia.

Där arbetade före datorernas tid matematiker med de analyser som krävdes för att möjliggöra uppskjutningarna av första raketer och sedan av med människor bemannade rymdresor.

Rekryteringen av svarta mattesnillen började redan under andra världskriget.

I Langleys ”West Computing”-grupp arbetade bara svarta.

De interiörer från NASA i början av 1960-talet som filmen och boken ger är omskakande.

Johnson som fyller 99 i höst fick 2015 Presidental Medal of Freedom.

Det är USAs högsta utmärkelse till civilpersoner.

Det är i sig en mycket engagerande berättelse om ett USA som för mig inte ligger så långt tillbaka eftersom jag började yrkesarbeta ungefär när filmen utspelas. För yngre biobesökare kan detta te sig som närmast förhistorisk tid, men hur det än är med den saken tycker jag att filmen både är sevärd och en viktig påminnelse om vad det betydde 2008 då USA fick sin förste svarte president.

http://www.svd.se/dolda-tillgangar/i/senaste/om/ledare

Tre dagar i januari 1961

Kanske kommer någon journalist en dag i framtiden att skriva en bok om maktväxlingen i januari 2017 mellan Barack Obama och Donald Trump?

Det enda som idag är säkert är att Trump blev mycket imponerad av hur Obama hanterade den.

FOX NEWS-journalisten Bret Baier har nyligen publicerat boken ”Three Days in January – Dwight Eisenhower’s Final Mission” (William Morrow).

Den handlar om maktväxlingen i januari 1961 mellan Eisenhower och Kennedy.

Det är en bok jag fann mycket fascinerande av främst tre skäl.

För det första: kontrasten mellan en av USAs genom tiderna mest erfarna presidenter och en ung, ganska arrogant och okunnig ung senator.

För det andra: här finns den första illustrationen av när amerikansk politik blev en massmediefråga. I ett brev till en medarbetare skrev Ike om valkampen mellan Kennedy och Nixon att den visade ”how much elections can be controlled by sentiment and emotion rather than by facts and experience. And it showed the successful appeals to large interst groups.” Fakta och erfarenhet spelar en mindre roll än känslor.

För det tredje: I den kommentaren (the successful appeals to large interest groups) finns en övergång till det tema som gjort presidentens avskedstal med dess varning om det militär-industriella komplexet alltför stora, hotande inflytande över amerikansk politik till det i särklass mest kända talet i denna exklusiva genre.

Baier berättar hur den tidigare överbefälhavaren över de allierade i Europa under sina åtta år som USAs president blev alltmer oroad över det militär-industriella komplexets inflytande över inte bara kongressen utan också över den allmänna opinionen.

De stora företag som producerade för krigsmakten bedrev en aggressiv annonsering för att övertyga medborgarna om behovet av ständigt nya, dyrare vapen etc. De företagen rekryterade från militärens ledarskikt på ett sätt som gjorde att det i det närmaste tedde sig som ett sammahållet maktsystem. Försök att kontrollera övergången från krigsmakten till företagen hade misslyckats.

Det senare är en fråga som finns också idag. 2008 beslöt kongressen att Pentagon skulle underhålla en databas som visade hur många höga militärer som nu arbetade i vapenindustrin. Pentagon vägrade lyda lagen…

En särskild oro som Ike hade gällde vetenskaplig forskning. Genom det militär-industriella komplexets starka politiska position innebar det att annan, civil forskning sattes på undantag.

En vecka före valdagen 1960 sammanfattades oron i ett Vita hus-PM där det talades klarspråk:

”The problem of militarism – for the first time in its history, the United States has a permanent war-based industry. (—) We must be very careful to insure that the merchants of death do not come to dictate national policy.”

Så har det blivit och det finns ju i andra stormakter motsvarande militär-industriella komplex med motsvarande intressen - så detta är inte ett unikt amerikanskt fenomen.

Ikes varningsord yttrades bl a mot bakgrund av Kennedys kampanjlöfte att utöka USAs militärbudget. Ike menade att 50% av den federala budgeten räckte och oroades också av ineffektivitet och kostnadsexplosion.

Han pekade i sitt avskedstal på att USAs utgifter på militären överskrider de samlade nettoinkomsterna av alla amerikanska företag.

President Eisenhower visste att nationell säkerhet i huvudsak handlade om annat än militär rustning. Han var stolt över sina åtta år som president över ett USA i fred.

Efter Eisenhower följde det för USA på så många sätt katastrofala Vietnamkriget och övertron på militärt rustande som en säker väg till trygghet består som en viktig ingediens i amerikansk politik.

Det hade börjat med Kuba-krisen som hade utlöst ett kärnvapenkrig om Kennedy lytt sina militära rådgiavres råd. Sedan kom Vietnam.

http://www.svd.se/tre-dagar-i-januari-1961/i/senaste

Hur länge sitter Trump kvar?

Jag skrev tidigare idag i förbigående om perspektivet att Donald Trump kan avlägsnas efter en riksrättsprocess efter mellanårsvalet 2018. Jag har fått läsarfrågan om ett förlorat val är skäl för riksrätt.

Nej så är det inte, men också seriösa konservativa kommentatorer som Hugh Hewitt har spekulerat i att Trump kommer att avlägsnas före 2020.

Ett politiskt argument är att det egentligen inte finns någon bland kongressens republikaner som är helt enig med Trump. Han är ju i grunden en oberoende politiker som tagit makten över partiet. Men han är en enmansrörelse.

Några dagar efter valet skrev David Brooks i sin krönika om Donald Trump att denne sannolikt kommer att avgå eller avlägsnas genom riksrätt inom ett år: the guy will probably resign or be impeached within a year. The future is closer than you think.

Det perspektivet fanns också under valkampen. Den kristna högerns favorit är vicepresident Mike Pence och Donald Trumps skilsmässor och annat han gjort och sagt ledde till att argumentet var att ”vi måste rösta på Trump men han håller inte så länge så sedan får vi Pence”.

Vadslagningsföretagens syn på det perspektivet finns här och politiska motståndares kampanjande här. Och en expertprognos här.

Det finns alltså många skäl som talar mot Trump på sikt. Men vad som kommer hända vet ingen.

http://www.svd.se/hur-lange-sitter-trump-kvar/om/ledare

Lögnaktiga medier?

Klockan är strax efter 8 på lördagsmorgonen och jag vaknar av att min Iphone piper till.Tre gånger.

Vad är Donald arg på nu? tänker jag och sträcker mig efter den.

Jodå. Presidenten kallar i tre tweets NY Times och Washington Post för DISHONEST och FAKE NEWS.

Någon anledning anges inte annat än att tidningarna inte trodde han skulle vinna primärvalet och inte skulle vinna presidentvalet.

Han är så arg så han stavar inte rätt. ”Has” blir ”gas”.

De båda tidningarnas bevakning kallas ”false” och ”angry”.

Kampen mot huvuddelen av de amerikanska medierna har från starten varit ett stående Trump-tema.

På valmötena hånades journalisterna, behandlades närmast som inkräktare från en hotfull och främmande värld.

Jag läser i Expressen att Sanna Rayman funderar om man kan jämföra amerikanska mediers negativa Trumpbevakning med svenska mediers negativa SD-bevakning.

Det är givetvis en seriöst ställd fråga.

Det finns andra jämförelser som man kan göra mellan Trump och SD.

På ett möte för HBTQ-aktivister i september för att samla in pengar till valkampen sa Hillary Clinton att Trumps anhängare till hälften består av människor som vill ha förändring till, till hälften av ”beklagansvärda” (deplorables).

Med det menade hon människor med fördomar mot HBTQ, mot svarta etc men formuleringen fick enorm spridning, debatten glämde snabbt bort nyanseringen (”hälften”) och Clinton fick be om ursäkt.

Mediernas förhållande till polariserande politiska individer och rörelser är en knepig fråga. Hur många svenska kommentatorer anser SDs väljare vara ”beklagansvärda”?

Jag har tidigare instämt i WSJs chefredaktörs varning mot att kalla Trumps sakligt felaktiga påståenden för ”lögner”. Jag menar att lögn är en medveten handling och att åtminstone jag inte med säkerhet vet om Trump vet att mycket av det han hävdar är sakligt felaktigt eller om han tror på sina ”alternativa sanningar”.

Om man tar en av Trumps mest långlivade föreställningar - den om frihandelns ondska - så tror jag inte det är en lögn utan en närmast religiös föreställning hos en man vars sinne och retorik i så hög grad handlar om hans egen skräck för omvärldens inflytande på USA.

Hans ”only America first” är närmast att se som en trossats och den omfattas på olika sätt av många amerikaner som tycker att livet är tufft, som drömmer om den gamla goda tiden på 50- eller 60-talet.

Rayman tar också upp faktagranskarna i amerikanska medier. Det är inget nytt fenomen.Jag har följt Politifact i många år. Dess bevakning startade 2007 och grundaren Bill Adair är nu journalismprofessor på Duke University.

Har Politifact aldrig fel? Glider bevakningen som i de exempel Rayman lyfter fram? Ja, men mycket sällan. Fokus är inte på diskutabla ”sanningar” utan på sakligt påvisbara faktafel.

I svenska medier finns det tveklöst utrymme för mera av sådan faktagranskning. Det finns inte minst i bevakning av naturvetenskaplig forskning ett stort behov av nyanserande redovisning av komplexa samband. Vad som verkligen är korrelerat och vad som är kausaliteter är en fråga som ställs alltför sällan.

Så det handlar inte bara om politikbevakningen.

Vad gäller mediebevakningens effekt på nästa presidentval 2020 så tror jag att mediebevakningen inte kommer spela så stor roll.

Då kommer Trumps politiska leverans att så i fokus - och sannolikt redan vid mellanårsvalet i november 2019. Blir mellanårsvalet en katastrof för republikanerna finns det många i partiet som genom en riksrättsprocess vill byta ut Trump mot vicepresident Mike Pence.

http://www.svd.se/lognaktiga-medier/i/senaste

Han såg bortom dagspolitiken

Jag skrev nyligen om Jonathan Chaits bok ”Audacity - How Barack Obama defied his critics and created a legacy that will prevail” (Custom House, 2017).

Jag har just avslutat en annan bok på samma tema: Michael d’Antonios ”A Consequential President - The legacy of Barack Obama” (St Martin’s Press).

Den är inte så argumenterande och pläderande som Chaits, men greppet är detsamma: en genomgång av president Obamas åtta år i Vita huset och de utmaningar han hade att hantera.

Både Chait och d’Antonio pekar på det faktum att trots att Obama bekämpades med sådan hetta av republikanerna så omfamnades han inte särskilt helhjärtat av den politiska vänster som han stod närmast.

Just den centrala aspekten på Obamas tid i Vita huset analyseras på ett intelligent och elegant sätt av E J Dionne Jr och Joy-Ann Reid i en volym som innehåller Obamas viktigaste tal: ”We are the change we seek - The speeches of Barack Obama” (Bloomsbury).

Obama var absolut inte en politiker höjd över de partipolitiska striderna, men under hela hans tid i offentligheten - från talat till det demokratiska konventet 2004 som gjorde honom till en politisk megastjärna på samma sätt som Ronald Reagans tal ”A Time for Choosing” 1964 som på samma sätt sedermera gjorde honom till en presidentkandidat - fanns det ett annat huvudtema.

Det är Obamas budskap om vikten av nationell enighet, om fokus på det bästa i landets inneboende styrka.

Obama beundrade Reagan och sa om honom att han såg det medborgarna önskade: ”klarhet, optimism, en återvändo till den känsla av dynamik och entreprenärskap som vi har saknat”.

Precis som hos Bill Clinton återkommer hos Obama författningens ord om ”a more perfect union”,men i Obamas version handlade det uttryckligen om en ambition att verka för ett allt bättre land - USA can always be perfected.

Förordet slutar med konstaterandet att många framöver kommer att återvända till Obamas tal eftersom USA är ett land där det alltid kommer att finnas en marknad för hopp.

För den som idag kanske inte har någon tydlig bild av Barack Obama innan han blev president rekommenderar jag varmt hans bok ”Dreams from My Father” som publicerades 1995.

Obama skrev den under sin tid som redaktör för prestigefyllda Harvard Law Review. Den blev ingen bestseller då, men efter konventtalet 2004 hamnade den på alla bestsellerlistor och var sedan en viktig del av den politiska kraft som gjorde honom till president 2008.

När jag i bokhandeln i den lilla amerikanska stad där jag bor några månader köpte ett nytt exemplar av ”Dreams from My Father” så sa bokhandlaren till mig:

– Som vi nu väntar på hans egen bok om presidentåren!

Den kommer säkert.

Men det lär ta ett tag.

Barack Obama är en politiker med många sidor.

Just nu är det som mest slår mig hur tagen Donald Trump är av mötena med Obama och inte minst av brevet som Obama lämnade efter sig i Vita husets Oval office till sin efterträdare.

Jag tror han gillar mig, säger Trump.

Kanske det.

Där finns en del av Barack Obamas storhet.

Han kunde se bortom dagspolitiken.

http://www.svd.se/han-sag-bortom-dagspolitiken/i/senaste