När det svänger för sent

Nu i 2016 års sista timmar har jag tittat tillbaka på de nyhetsartiklar jag fann intressanta då de publicerades.

En artikel som jag trodde skulle få stor politisk betydelse återfanns i New York Times den 14 september (på nätet dagen före).

Americans last year reaped the largest economic gains in nearly a generation as poverty fell, health insurance coverage spread and incomes rose sharply for households on every rung of the economic ladder, ending years of stagnation.

The median household’s income in 2015 was $56,500, up 5.2 percent from the previous year — the largest single-year increase since record-keeping began in 1967, the Census Bureau said on Tuesday. The share of Americans living in poverty also posted the sharpest decline in decades.

Statistik visade att 2015 varit det bästa året i USA på bra länge. Fattigdomen sjönk, alltfler fick sjukförsäkring och inkomsterna ökade för hushåll i alla inkomstgrupper. Medianökningen för amerikanska hushåll 2015 var 5,2 procent vilket är den största ökningen under ett år sedan den amerikanska Census Bureau började göra denna analys 1967.

När jag såg detta tänkte jag att detta skulle få effekt på presidentvalet. Donald Trumps (och tidigare Bernie Sanders) eländesbeskrivning av läget i landet kunde ju nu minska i politisk effekt.

Så tänkte jag alltså.

Men så blev det inte.

Jag tänkte på president George H W Bush. När han hoppades på återval 1992 besegrades han av Bill ”It’s the exonomy, stupid!” Clinton.

Under Bushs presidentår hade börsen ökat i värde med 60% och arbetslösheten från 90-talskrisen hade svängt vilket presidenten försökte förklara för väljarna. Men deras bild präglades inte av färska ekonomiska data utan av hur det varit och hur det kändes.

Att Bill Clintons 8 år i Vita huset sedan blev enormt bra år ekonomiskt är en annan historia. Men omsvängningen kom alltså under företrädaren.

http://www.svd.se/nar-det-svanger-for-sent/i/senaste/om/ledare

Dags sparka ut vänsterpartisterna igen?

Ska socialdemokratin kunna rosa den svenska politiktillvaron – vilket jag hoppas – ännu lång tid framöver så behöver Socialdemokraterna se till att lämna Vänsterpartiets tvångströja. Det vore ju illa om 2017 – 100 år sedan S 1917 kastade ut vänsterpartisterna ur partiet – skulle bli året då vänstern tog en gruvlig hämnd genom att lura bort ärkefienden S från allt vad makt och inflytande heter.

Så skriver Widar Andersson i Folkbladet (s) i ännu en uppgörelse med Vänsterpartiets inflytande över socialdemokratisk politik.

I Mellandagarna kom den definitiva dödsstöten för de som förfäktat och eventuellt också trott på att socialdemokraternas ”vinstjakt” i välfärden står på en solid realpolitisk grund. Det globala och marknadsledande revisions- och redovisningsföretaget PwC har på Svenskt Näringslivs uppdrag genomfört en oberoende utvärdering av regeringsutredaren Ilmar Reepalus förslag om ”vinsttak för välfärden.”

Så heter det i den utvärderingen:

”Ilmar Reepalus förslag är att välfärdsföretagens maximala avkastning begränsas till sju procent plus statslåneräntan på företagets bokförda operativa kapital. I utredningen görs gällande att detta är skäligt med hänsyn till att välfärdsbolagens avkastning på bokfört operativt kapital överstiger den avkastning som är rådande i tjänstesektorn som helhet. PwC har genom analyser presenterade i rapporten kommit fram till följande slutsatser.

§  Avkastning på bokfört operativt kapital är ett avkastningsmått som framför allt är tillämpbart på kapitalintensiva bolag. När det tillämpas på tjänsteföretag med små bokförda tillgångar blir resultaten lätt orimliga/intetsägande med oändligt hög avkastning.

§  Utredningens jämförelse mellan avkastningen på operativt bokfört kapital för välfärdsföretagen och tjänstesektorn saknar relevans. Detta beror på att tjänstesektorn som helhet innehåller branscher som till sin verksamhethet och tillgångsstruktur är olika välfärdssektorn.

§  Förslaget om vinsttak för välfärdsbranschen från utredningen mynnar i praktiken ut i ett vinstförbud för de allra flesta företagen. Detta beror på att när vinsttaket sätts i relation till välfärdsföretagen låga bokförda operativa kapital blir den tillåtna rörelsemarginalen så låg att förslaget i praktiken kan betraktas som ett vinstförbud.Välfärdsföretagens möjligheter att bedriva sin verksamhet blir påtagligt begränsade om utredningens förslag blir verklighet. Företagen kommer att ha små möjligheter att bygga upp ekonomiska buffertar vilket gör dem mycket sårbara för ekonomiska störningar.”

Andersson:

Att agitera mot vinster på det sätt som S gör saknar i allt väsentligt verklighetskontakt. Det är absurt att beskriva vårdens, skolans och omsorgens problem som om de vore orsakade av företag och vinster. Det finns kort sagt inga erkända vetenskapliga och/eller erfarenhetsmässiga studier eller utvärderingar som ger belägg för sådana uppfattningar. Det fantasifulla talet om att företagens vinster ”stjäl miljarder” från skattebetalarna är på motsvarande sätt just fantasier.

Att Socialdemokraterna anammat vänsterteologernas räknemetoder är alarmerande. Det finns inga vinster att hämta hem för den som är ute efter att tvinga bort företagen från de helt eller delvis skattefinansierade arenorna. När företagen försvinner så försvinner nämligen också vinsterna.

http://www.svd.se/dags-sparka-ut-vansterpartisterna-igen/i/senaste/om/ledare

Årets dystraste artikel

Jag har länge funderat över Ruchir Sharmas artikel i New York Times den 13 november.

Jag tror det är den i särklass dystraste framtidsbild jag sett.

Inte därför att den egentligen är särskilt drastisk eller oväntad, men för att den är så lugnt resonerande och slutar i ett så trovärdigt, mörkt perspektiv.

Sharma är författare till The Rise and Fall of Nations: Forces of Change in the Post-Crisis World och han arbetar på Morgan Stanley Investment Management som global chefsstrateg.

Han tar i artikeln When Borders Close det långa perspektivet.

Globaliseringens era genererade stort välstånd. Den fria handeln under fyra decennier gjorde miljoner människor till vinnare.

Sedan kom kriget. Första världskriget.

Han utvecklar sedan jämförelsen mellan tiden efter 1914 med tiden efter 2008, Han ser nu framför sig långsam ekonomisk tillväxt, högre inflation och ökade konfliktnivå i världen.

Han pekar på depressionen på 30-talet. Då stängde USA sina gränser för invandrare, en miljon mexikaner återvände hem. Frihandeln ströps vilket förlängde depressionen.

Från 1973 dubblerades världshandeln till 60 procent av världens BNP. Nu sjunker den. Kapitalflödet över gränserna sjunker än snabbare.

Migrationen minskar också. Mellan 2009 och 2014 har fler mexikaner lämnat USA än som rest in - och det före Donald Trumps anti-mexikanska utbrott.

Vi är på väg in i de starka männens era igen - totalitära regimer kommer att göra att det kommer ta lång tid innan en ny era av globalisering kan inledas.

Exakt vad Donald Trump innebär vet ingen idag säkert, men mycket pekar mot att han ser sig som en av dessa starka män, en av dessa nationalististiska populister som nu växer i inflytande i många länder. Det är inte bara ”America First” som gäller.

Freedom House visar hur friheten i världen minskar. Militärutgifterna däremot ökar i mycket snabb takt, Den trygghet som eftersträvas är en chimär, men den underbygger de starka nationalistregimernas makt. Nu som då.

The lesson of the past is that just as night follows day, deglobalization follows globalization - and can last just as long.

http://www.svd.se/arets-dystraste-artikel/i/senaste

Är lögnen starkare än sanningen?

Jan Scherman ger i en artikel idag på Aftonbladet kultur en intressant inblick i hur ”snacket går” bakom kulisserna på CNN.

CNN har varit ett av Donald Trumps hatobjekt under presidentvalskampanjen och därefter eftersom han menar att CNN fokuserat på sådant som varit negativt för honom.

Men Scherman berättar hur CNNs reklamsäljare gladdes över att Trump vann presidentvalet vilket ledde till hopp om ”nytt kassaklirr”.

Detta är en sanning som inte bara gäller CNN utan alla kommersiella medieaktörer har gynnats av Trumps kampanj och har all anledning att se fram emot tiden med Trump i Vita huset med förhoppningar om mera ”kassaklirr”.

Scherman hävdar mot slutet av sin artikel att ”lögnen är starkare än sanningen”.

”Delningskraften i sociala medier vinner med bred marginal över analyserna om Trumps politik. Och Jimmie Åkessons.”

Jag tror inte att Scherman har rätt här, men vi får väl se.

Min bild är att när väl en populist som Trump får politisk makt och ställs inför de avvägningar som detta kräver så kommer det inte blir så lätt att saluföra de enkla sanningarna från valkampanjen.

För medierna handlar det alltid ytterst om trovärdigheten. Det kräver rejäl självdisciplin och jag tycker nog att de stora amerikanska medierna sköter sig ganska bra.

Nu ska jag tillbringa de två närmaste månaderna i USA så jag kommer nog att återkomma med synpunkter på hur mediebevakningen av president Trump kommer att gestaltas.

http://www.svd.se/ar-lognen-starkare-an-sanningen/i/nyheter

Charles de Gaulle och Brexit

Hade Charles de Gaulle rätt om Storbritannien och EU?

Under 1960-talet ägnade den brittiska regeringen mycket betydande ansträngningar åt att få bli medlem i det som då hette EEC.

1963 la de Gaulle in sitt veto med denna magnifika motivering: l’Angleterre, ce n’est plus grand chose. England är inte mycket numera.

1967 ha de Gaulle nej igen trots intensiv politisk och diplomatisk uppvaktning från den brittiska regeringen.

Men efter de Gaulle öppnades dörren och den 1 januari 1973 blev United Kingdom medlem i EEC.  Men den politiska striden i Storbritannien pågick för fullt. Då var det labourpartiet som samlade motståndarna och det krävdes att Harold Wilson utlyste och vann en folkomröstning den 7 juni 1975 om medlemskapet.

Men striden om förhållandet mellan ön som varit centralpunkten i ett imperium och kontinenten kom att fortsätta med många turer fram till den 23 januari 2013 då David Cameron utlovar en folkomröstning om ja eller nej till EU-medlemskapet.

Den ägde rum i år och resultatet är väl känt.

Nu har det utkommit ett betydande antal böcker i ämnet. De flesta fokuserar på kampanjen men några tar bredare perspektiv.

Det som slår mig när jag läst och läser om alla dessa böcker är att det saknas den eller de böcker som sätter huvudfokus på hur de övriga 27 EU-medlemländerna agerade under den förhandlingsprocess som föregick folkomröstningen. Kanske är det bara så att jag inte hört talas om hur man från t ex den tyska eller franska statsledningen agerade?

En bok jag inte läst men som jag tror är läsvärd är Denis MacShanes ”Brexit: How Britain Left Europe”. Den tidigare Europaministerns bok utkom mer än ett år före folkomröstningen och dess perspektiv är att döma av kommentarerna hur oälskat Europa var under de 40 åren som föregick Camerons folkomröstningsutspel. De brittiska tabloidtidningarna hade under alla dessa år systematiskt svartmålat EU och därmed stärkt den imperienostalgiska opinionen.

En annan bok jag ser en hel del beröm för är Ian Dunts ”Brexit:What the Hell Happens Now?” som fokuserar just på den fråga som alla fortsatt ställer sig: vad ska hända nu? När jag följer den brittiska debatten får man lätt intryck att detta är en fråga som brittiska politiker kontrollerar och kan hantera.

Det är jag inte alls säker på. Kanske är vi i själva verket på väg tillbaka till de Gaulles l’Angleterre, ce n’est plus grand.

Men böckerna om själva omröstningen är redan många och flera kommer säkert att komma – inte minst när de akademiska volymerna börjar komma.  Kanske David Camerons memoarer?

Tim Shipmans ”All Out War – The Full Story of How Brexit sank Britain’s political class” kämpar jag fortsatt med. Dess mer än 600 sidor har fått mycket beröm och Shipman själv har i The Spectator sammanfattat de 7 skäl han ser för Remain-sidans förlust:

1.Förhandlingen Cameron initierat blev aldrig den övertygande uppgörelse han ställt i utsikt. Hans fokus mot slutet på att få ett tak på invandring från EU till UK läckte och Angela Merkel sa nej. Cameron ville inte ta strid med gällande EU-lagstiftning.

2.Folkomröstningen skulle ursprungligen haft alternativen ”ja” och ”nej” men konservativa parlamentsledamöter som var för ett nej protesterade och alternativen blev i stället mycket mera fördelaktigt för nej-sidan: leave/remain. Cameron stoppade också ett försök från Lib Dem och Labour att sänka rösträttsåldern. Han var rädd att detta skulle bli negativt för torypartiet i kommande parlamentsval. Men analysen efteråt är att både ja/nej och sänkt rösträttsålder skulle lett till nej till Brexit.

3. Vote Leaves mycket kraftfulle och dominerande kampanjchef Dominic Cummings var en nyckelfaktor för den sidans seger. Han var nära att bli avsatt för att han förolämpat Nigel Farages rivaliserande kampanj Leave EU men Cummings strategi var solklar: Vote Leave skulle attrahera toryväljare medan Leave EU med grova, osakliga argument skulle attrahera bl a labourväljare. Denna dubblerade nejkampanj vann.

4. Cameron trodde att Michael Gove och därmed förmodligen Boris Johnson skulle vara lojala med honom. Då skulle hans huvudmotståndare varit Nigel Farage och det hade förmodligen lett till seger. Men med Gove och Johnson fick nejsidan en högre trovärdighet.

5. Votre Leave höll på grund av administrativt strul på att missa möjligheten att bli den officiella nej-kampanjen. Om den officiella nej-kampanjen varit Nigel Fagages hade det varit denne som tagit debatten med Cameron i TV.

6.Opinionsundersökningarnas misslyckande. Ja-sidans Andrew Cooper försäkrade Cameron och finansminister George Osborne att de skulle vinna. Han underskattade det faktum att närmare tre miljoner traditionella icke-väljare faktiskt röstade denna gång.

7. Labourpolitiker på ja-sidan som Will Straw och Peter Mandelson såg faran tydligt och krävde att Cameron före folkomröstningsdagen skulle deklarera offentligt att han lyssnat och förstått det breda folkliga motståndet mot invandringen och att han lovade att göra något åt den frågan. Så sent som mindre än en vecka övervägdes det alternativet men Cameron valde efter ett samtal med Merkel att inte spela ut det kortet trots att det var fullt möjligt att göra så t ex genom att säga att han skulle lägga in veto mot turkiskt EU-medlemskap. Sannolikt övertygade Merkel honom om att förhandlingarna med Turkiet om att minska flyktingtrycket mot EU då skulle saboterats.

Det finns alltså nu en rad böcker som ger olika perspektiv på Brexit-folkomröstningen. Några har dramatiska titlar eller vad sägs t ex om ”Unleashing Demons” (Craig Oliver).

Brexit är en fråga vi kommer att få leva med länge och där något riktigt lyckligt slut vare sig för EU eller UK knappast kan anas.

http://www.svd.se/charles-de-gaulle-och-brexit/i/senaste

Vad är "falska nyheter"?

New York Times har idag en både viktig, intressant och oroande artikel om den förvirring som nu råder krig begreppet ”fake news”.

“Fake news was a term specifically about people who purposely fabricated stories for clicks and revenue,” said David Mikkelson, the founder of Snopes, the myth-busting website. “Now it includes bad reporting, slanted journalism and outright propaganda. And I think we’re doing a disservice to lump all those things together.”

Risken är uppenbar att politiserad, vinklad journalistik - från höger eller vänster - blandas samman med nyheter som sprids - inte minst i sociala medier - för att nå spridning (”clicks”) och generera intäkter.

I den amerikanska debatten finns det just nu en aktör som verkligen skadar debattklimatet kring ”fake news” och det är den näste presidenten Donald Trump. Han tycks mena att så snart det riktas kritik mot honom så är det detsamma som osann journalistik. Att han endast använder sig av tweets för sina debattinlägg gör inte dessa mera nyanserade.

Det som gäller idag är att all nyhetsrapportering behöver tas med en nypa salt. Inte minst den som sprids i sociala medier.

Det jag särskilt oroas av är journalistik som slarvigt blandar samman korrelation och kausalitet. Det råder ingen brist på påstått vetenskaplig rapportering som särskilt i medial tappning medvetet eller omedvetet hävdar orsakssamband där endast korrelation föreligger.

http://www.svd.se/vad-ar-falska-nyheter/i/senaste

Bäst slogan vinner

När man nu kan börja titta tillbaka på 2016 funderar jag över betydelsen av en bra slogan.

Om vi börjar med Brexit så var “Let’s take back control” klart slagkraftigare än ”Britain Stronger In Europe”. Det budskapet varierades ibland med ”Better together”.

Resultatet blev ändå majoritet för Brexit, att återta den nationella kontrollen var mer suggestivt.

”Better together” var också Hillary Clintons kampanjslogan. Den fungerade inte tillräckligt väl i USA och det gjorde inte heller hennes alternativa slogan ”I’m with her”. ”Make America great again” var mycket mera slående även om den var ett lån från en av Ronald Reagans presidentvalskampanjer.

På ett snarlikt tema drev socialdemokraterna sin kampanj 2014.

I en debattartikel i Expressen i februari 2014 lanserade s-partiet sin suggestiva slogan för valåret: ”Någonting håller på att gå sönder i Sverige”.

Hur viktig är en slagkraftig slogan för ett valresultat? Svårt att veta, men betydelselösa är de säkert inte.

http://www.svd.se/bast-slogan-vinner/i/senaste

Ett perspektiv på amerikansk politik

Eftersom spänningen mellan den avgående och den tillträdande presidenten tycks öka och eftersom alla medier befinner sig i osäker, smått förvirrad väntan på nästa tweet från Donald Trump finns det utrymme för ett lite längre perspektiv.

Nästa amerikanska val äger rum om mindre än två år. I november 2018, två månadert efter det svenska riksdagval vars utfall ter sig så osäket, väljs hela representanthuset och en tredjedel av senatorerna.

Under tiden fram till den dagen kommer den verkliga huvudpersonen i amerikansk politik i praktiken inte att heta Donald Trump utan Paul Ryan, representanthusets talman.

Det är Ryan som styr lagstiftningsprocessen. Frågan är hur följsam han kommer att vara till Trumps tweets.

Presidentens roll i den amerikanska politiska processen är att signera lagar som gått från representanthuset via senaten till Vita huset.

Under primärvalsprocessen spekulerades det friskt i att Ryan inte ville se Trump som partiets kandidat. Och det finns all anledning tro att det stämde.

Ryan ter sig som något så ovanligt som en intellektuell amerikansk politiker. Han var också Mitt Romneys vicepresidentkandidat 2012.

Intellektuell och ideologisk. Längre kan man knappast komma från Trump. Trump markerade av och till under primärvalsprocessen att om han inte blev republikanernas kandidat skulle han överväga kandidatera som oberoende och däremed omöjliggöra för en republikan att bli president.

Donald Trump företräder Donald Trump-partiet, inte det republikanska partiet. Det betyder att han till skillnad från sina företrädare i Vita huset har ett begränsat intresse av hur det går för partiets kandidater.

Det är just här som konflikten med Paul Ryan kan komma. Ryans centrala uppgift är att bibebålla det starka republikanska greppet om representanthuset.

Detta kommer kanske inte bli synligt i början av Trumps tid i Vita huset. Men det är värt spana efter just detta eftersom det kan få stor betydelse för hur lagstiftningen framöver kommer att gestaltas i USA.

Själv tror jag att handelspolitiken kan komma att bli ett intressant konfliktområde. Här kan Trump finna mer stöd från de traditionellt mer protektionistiska demokraterna.

Paul Krugman, Nobelpristagare för sina insatser i handelsteori, skriver om den frågan i New York Times idag:

An old joke tells of a motorist who runs over a pedestrian, then tries to fix the damage by backing up — and runs over the victim a second time. Well, the effects of the Trumpist trade war on U.S. workers will be a lot like that.

Här finns ett perspektiv jag tror Ryan vill undvika eftersom det skulle kunna leda till stora republikanska förluster i valen framöver.

http://www.svd.se/ett-perspektiv-pa-amerikansk-politik/i/senaste/om/ledare

Är alla muslimer terrorister?

Eller är åtminstone alla muslimer potentiella terrorister?

I den amerikanska presidentvalskampanjen drev Donald Trump vad som rimligen inte kan uppfattas som något annat än just den åsikten.

Därför borde USAs gränser stängas för muslimer, menade han.

Riktigt exakt hur det skulle gå till förklarade Trump aldrig.

Det finns åtminstone två aspekter på detta.

Den ena handlar om att det är uppenbart orimligt att betrakta alla muslimer som terrorister. Det har funnits och finns terrorister med bakgrund i olika etniska och politiska grupperingar - men det finns inget rimligt sätt som man kan generalisera.

Alla italienare hörde inte till de röda brigaderna osv.

Då återstår endast att betrakta även muslimer som individer.

Den andra aspekten handlar om hur just de islamistiska terroristerna strävar efter att bli betraktade som en integrerad del av gruppen ”alla muslimer”. Genom att hävda att ”alla muslimer” förföljs blir slutsatsen att ”alla muslimer” bör ställa upp bakom extremisterna/ terroristerna.

I detta senare perspektiv har de extrema ingen bättre bundsförvant än just Donald Trump.

Efter attentatet mot julmarknaden i Berlin beskrev Trumnp det som hänt i ordalag som inte kan uppfattas på annat sätt än att han inte ser ett extremistdåd utan som ett attentat riktat mot alla kristna. Han ser i det som hände i Berlin alltså det som brukar kallas ”a clash of civilizations”.

Hans slutsats är fortsatt att alla muslimer på något sätt bör förhindras att komma in i USA.

Detta är en uppenbart orimlig ståndpunkt inte minst med tanke på alla de mislimer som är amerikanska medborgare. Men Trumps linje framkallar säkert jubel i extremisternas högkvarter vare sig de kallas IS eller något annat.

Bakom Trump står i denna fråga säkert hans nya rådgivare för säkerhetsfrågor, general Michael Flynn.

Trumps företrädare har haft helt andra åsikter i denna fråga.

President George W Bush 6 dagar efter 9/11:

”The enemy of America is not our many Muslim friends; it is not our many Arab friends. Our enemy is a radical network of terrorists and every government that supports them.”

Barack Obama har aldrig använt begreppet ”radical islam” eftersom det kan ses som inkluderande alla muslimer. Han fick kritik från höger och svarade tidigare i år:

“There has not been a moment in my seven and a half years as president where we have not been able to pursue a strategy because we didn’t use the label ‘radical Islam.’”

“Not once has an adviser of mine said, ‘Man, if we really use that phrase, we’re going to turn this whole thing around.’ Not once.”

“Calling a threat by a different name does not make it go away. This is a political distraction.”

Men med Trump tycks det bli ett helt annat, mycket destruktivt tänkande vars följdverkningar i europeisk politik kan bli än mer destruktiva.

http://www.svd.se/ar-alla-muslimer-terrorister/i/senaste/om/ledare

Oförnuftets tid

Den tidigare brittiske finansministern George Osborne skriver en krönika i det välmatade julnumret av The Spectator.

Han berättar om ett möte i Aspen precis före den första debatten mellan Hillary Clinton och Donald Trump. Han mötte då Ivaka Trump och hennes man Jared som stod ensamma vid bardisken. Osborne anslöt sig.

Han frågade hur pappa Trump förberedde sig för debatten. Dottern och svärsonen berättade då att trots motsatta råd bland annat från de båda så hade pappan sagt nej till varje form av förberedelser:

Her father thought that the public would see he was scripted and his appeal was precisely that he wasn’t.

”Scripted” betyder här alltså ungefär ”försedd med inlärda, slagkraftiga repliker”.

Men vi som såg och kommer ihåg debatterna mellan presidentkandidaterna vet att det också betyder att vara sakkunnig om de ämnen som kom upp, beredd att ge sakliga svar.

Trump klarade sig enligt många politiska kommentatorers åsikt dåligt i debatterna. Även opinionsundersökningarna visade på samma sak - även om Trumpkampanjen påstod sig ha andra, inte offentliggjorda undersökningar som pekade i motsatt riktning.

Trumps okunnighet var kanske en stor fördel i kampanjen. Hur det blir framöver får vi väl se, men inget tyder på att den blivande presidenten blivit mera sugen på att använda något mera substansfyllt format än twitter.

Han är i praktiken USAs första oberoende president, han bär inte på någon påtaglig börda av politisk kunskap. Någon lojalitet med det republikanska partiet harhan inte; däremot förväntar han sig nu att det partiet ska vara lojalt mot honom.

Osborne skriver att han inte tänker skriva några memoarer för att han tycker att politikermemoarer är tröttsam läsning. Men han skriver nu på en bok som ska heta ”The Age of Unreason” som ska handla om populistisk nationalism - och hur förespråkare för fria marknader och öppna samhällen ska besvara företeelser som Trump.

Det låter betydligt intressantare än en memoarbok.

http://www.svd.se/ofornuftets-tid/i/senaste

Kalla kriget är inte tillbaka

New York Times publicerar ständigt intressanta inlägg på sin op-ed-sida. Redaktionen har ingen önskan att bara spegla ett perspektiv, utan ägnar sig åt att i god liberal andra låta olika röster få plats här.

Jag brukar ganska ofta nämna krönikor signerade av den konservative tänkaren Ross Douthat. Nu senast skriver han om böcker som passar att läsa i väntan på att Donald Trump ska tillträda som president. Läsvärd!

Det brukar sägas att det i Sverige bara finns plats för en åsikt. Det är knappast rättvist.

Se bara två artiklar i Dagens Industri om den omdebatterade gasledningen. En här, en här.

I NYT skriver Ivan Krastev, ordförande för Center for LIberal Strategies i Sofia och knuten till Institute for Human Sciences i Wien, om att det kalla kriget inte är tillbaka - och han varnar för några av de just nu (inte minst i USA) vanligaste föreställningarna om Ryssland.

Han redovisar först det inrikespolitiska läget i Bulgarien men pekar sedan på några skäl varför det är fel att tänka (och tro) att det kalla kriget är tillbaka.

Först: den föreställningen förvirrar mer än den förklarar. Om alla populister i Europa utmålas som ”pro-ryska” kanske de kommer att bli Kremls vänner. Etiketteringen har sina avigsidor säger han och drar historiska paralleller.

För det andra så stärker talat om att kalla kriget är åter Ryssland och Rysslands internationella inflytande. Detta skapar Putins ”soft power”. ”Om du tror på Putins mest nitiska kritiker så vinner han hela tiden”.

För det tredje är det omöjligt att isolera ett land i internettidsåldern från påverkan utifrån. Men det är inte enbart stater som är engagerade i sådana subversiva aktiviteter, Kalla kriget-föreställningen bortser från dagens mycket mer komplexa verklighet,

Hans slutsats är att media borde vara mindre hysteriska och inte söka efter en enda förklaring till allt och i stället leta efter det som åtminstone förklarar något.

”So if we do not want 2017 to become, like 1917, a Russian year in history, the news media would be wise to shy away from grand, continentwide story lines that explain everything and look instead for the details that at least explain something.”

Tänkvärt.

http://www.svd.se/kalla-kriget-ar-inte-tillbaka/i/nyheter

Amerikanska valsiffror

Det finns en stor sifferkärlek i USA. Amerikanska sportvänner har oftast en fascinerande kunskap om sportstatistik.

För sifferälskare finns nu på Cook Political Reports hemsida vad jag tror är slutresultatet i det amerikanska presidentvalet.

Hillary Clinton fick 65,844,610 röster, Donald Trump 62,979,636. Den avgörande skillnaden finns i siffrorna för swing states resp övriga delstater.

I swing states slog Trump Clinton: 22,249,342 mot hennes 21,433,214. I de övriga delstaterna - som alltså inte påverkade elektorsvalutfallet - vann Clinton däremot klart 44,411,396 mot 40,730,294.

I procent blev alltså slutresultatet 48,2% av röstern till Clinton och 46,1% till Trump.

Men det som räknas är utfallet i elektorskollegiet där Trump vann klart: 306 mot 232.

Ingen jordskredsseger men ett klart och otvetydigt resultat.

http://www.svd.se/amerikanska-valsiffror/i/senaste/om/ledare

---

Det handlar om ledarskap, inte om politik

”Att SSU erkänner värdet av att medborgarna har makten att välja skola är välkommet, och deras idé om att försöka minska segregationen genom att förändra urvalet är klok.”

Så heter det på Dagens Nyheters ledarsida idag.

De sociala ingenjörernas energi råder det ingen brist på. Men frågan är ju varför en del skolor fungerar bra och andra dåligt.

I en nyhetsartikel i DN igår gavs en mycket intressantare förklaring. Men den är inte förenligt med försök att uppifrån med politik och regelverk förändra skolutfallet.

”En pågående forskningsstudie vid Göteborgs universitet visar att skolornas organisation och personalens arbetssätt är minst lika viktigt.

Forskargruppen i Göteborg har valt ut åtta skolor som skilde sig åt vad gäller elevernas resultatutveckling men där eleverna har ungefär likvärdig bakgrund och förutsättningar. Samtliga skolor är väl fungerande skolor där alla gör ett bra jobb, ändå uppnår fyra av skolorna ett märkbart bättre resultat än de övriga fyra.

För att komma fram till vad som gjorde att skolorna trots likartade förutsättningar uppnådde så olika resultat började man titta på hur skolorna organiserat sitt arbete.

– De väl fungerande skolorna visade sig ha en stabilitet och en samsyn på vad som är viktigt, säger Maria Jarl, statsvetare och universitetslektor i utbildningsvetenskap vid Institutionen för pedagogik och specialpedagogik på Göteborgs universitet och en av tre forskare i gruppen.

Hon pekar på att det fanns en tydlig uppsättning värderingar och normer hos både rektor och lärare på dessa skolor om hur man skulle utveckla undervisningen och göra det bättre för eleverna ”

Det perspektivet förefaller åtminstone mig mycket mera övertygande som förklaring till de resultatet som nu är så omdiskuterade. Jag tror att man kan göra en jämförelse med varför somliga företag (oavsett bransch) lyckas medan andra företag i samma bransch inte överlever på sikt.

Det handlar om ledarskap först och främst.

http://www.svd.se/det-handlar-om-ledarskap-inte-om-politik/i/senaste/om/ledare

:"Visst var det bättre förr"

Jag har fått frågor på twitter om vad jag menat med att hävda att det inte var bättre förr och i synnerhet varför jag vänder mig mot föreställningen att epoken 1989 - 2016 skulle utgjort en fredlig, fridsam och allmänt mysig tid i världshistorien.

Det har alltid varit så att det förflutna tett sig smått idyslliskt.

Här finns en sammanfattning av USAs militära engagemang sedan 1945.

Här är en del av folkmorden under tiden fram till 2005. De senaste 10 åren har inte varit utan.

Det som slår mig är att det är unga personer - ofta födda under den aktuella tiden - som tycks mest förvånade över att illusionen att det var bättre förr inte stämmer.

Fanns terrorister före World Trade Center 2001? Rotee Armee Fraktion. Röda brigaderna. Al Fatahs flygplanskapningar.

På det sättet kan man lätt fortsätta uppräkningen.

Det riktigt bekymmersamma är enligt min mening att föreställningen om att framtiden ser så mörk ut kan bli en självuppfyllande profetia.

Det finns i framtidsoron en hjälplöshet som är milt sagt ohistorisk.

Hot som funnits för det mesta har plötsligt fått karaktären av något som vi inte kan ta oss an, inte hantera.

Det enda lugnande är att ett sådant perspektiv för det mesta präglat mänskligheten.

Men det betyder inte att man ska acceptera det...

Detsamma gäller det med framtidsdysterheten ofta kopplade bilden att vi håller på att försvinna i en populistisk högervind som inte kan motas/mötas. Men det är så klart lika fel. Det behövs bättre, skickligare politikerna än de som nu upplevs som hotfulla.

Lite mera av fighting spirit, tack.

http://www.svd.se/visst-var-det-battre-forr/i/senaste/om/ledare