Välfärdsstaten hör till det förgångna, visar krisen i Grekland. Nu är det nya tider och en ny verklighet som måste hanteras med en politik som skapar möjligheter i stället för att sprida generösa bidrag.
I söndags träffade jag gamla goda amerikanska vänner i Washington DC över brunch. Deras politiska hemvist är vad som här i USA kallas liberal och som i svenska termer kan översättas med ”en smula till vänster om mitten”. Deras frågor till mig handlade nästan enbart om Grekland och den grekiska ekonomin. De våldsamma upploppen i Athen hade gjort stort intryck. Det är ju många decennier sedan några av USAs storstäder upplevde något liknande. Då var det rasrelationerna och Vietnamkriget som stod i fokus.
För många amerikaner med stor tilltro till den välmenande och goda staten var valet av president Obama en framgång. Att presidenten lyckades få igenom sin sjukvårdsreform i kongressen tolkades av en hel del som att USA nu tog ett steg i riktning mot att bli något mera av en ”europeisk välfärdsstat”.
Söndagens räddningsaktion till förmån för euron beskrivs på nyhetsplats i tisdagens Washington Post som dödsstöten för den europeiska välfärdsstat som underskottsfinansierat generösa villkor för offentlig sektor och bidragstagare men som inte förmått skapa ekonomisk dynamik, som inte förmått skapa verkliga jobb.
Mina amerikanska vänner frågade också hur det står till i Sverige. Ni står ju utanför euron, hette det, så ni kan ju hantera era problem genom fallande valutakurs. Ja, så är det ,måste jag ju svara. Men i år är det ju val till riksdagen och då vill inga politiker tala om de verkliga, långsiktiga svenska problemen.
”I valdebatten hörs inte den nödvändiga diskussionen kring hur Sveriges framtida tillväxtstrategi bör utformas. Intresset för viktiga långsiktiga näringslivsfrågor tycks på sina håll inom den sittande alliansregeringen vara begränsat. Förslagen från den rödgröna alliansen att höja skatter för löntagare och företag, återinföra förmögenhetsskatten, göra det mer lönsamt att leva på bidrag och skapa stor osäkerhet om den framtida energiförsörjningen innebär en allvarlig stoppsignal för framtidsinvesteringar och jobb. Ska denna kombination av tystnad och direkt kontraproduktiva förslag kring de långsiktiga frågorna tolkas som att svensk ekonomi i huvudsak är på rätt spår?”
Så skrev Urban Bäckström på DN debatt för några dagar seda. Hans svar var: nej, svensk ekonomi är inte på rätt spår.
Det hade åtminstone innan jag åkter över Atlanten inte föranlett någon större debatt. Kommer den massiva euroräddningsaktionen nu att väcka frågor om vad som bör gälla långsiktigt i svensk ekonomisk politik ?
Bland dem som jag träffat i Washington DC hörde också C.Fred Bergsten, chef för Peterson Institute for International Economics.Institutet har en nyckelroll i samtida internationell ekonomisk debatt och vad Fred har att säga är inte heller vad mina brunchvänner vill höra. Även USA har stora underskott som måste hanteras, en budget som måste balanseras. Fred är en fascinerande och intensiv person och ett lunchsamtal täckte de flesta frågor som är aktuella i dagens internationella ekonomiska debatt.
En sak är klar, nämligen att politiker som tror att framtiden bara handlar om att bekvämt fördela bidrag är på fel spår. Eller rättare sagt på ett spår som leder till den typ av ekonomisk katastrof som just nu Grekland är ett exempel på.
Washington Posts nyhetsartikel på tisdagen talade klarspråk. Det finns ingen bekväm väg tillbaka för Europa. Den typ av lättsam och bekväm välfärdsstat som politikerna intalat medborgarna att de kan förvänta hör till det förgångna. Nu är det nya tider och en ny verklighet. Ett smakprov på hur den ser ut erbjuder The Economist som i senaste numret recenserar HSBCs chefsekonom Stephen Kings nya bok ”Losing Control: The Emerging Threats to Western Prosperity”.
Vi är på väg in i en ny ekonomisk världsordning där den västvärld som varit van vid att dominera inte längre kan göra detta. En kylig verklighet måste hanteras med en politik som skapar möjligheter för dynamik i stället för att sprida generösa bidrag.
Men i Sverige skjuter vi väl upp den diskussionen till efter den 19 september?
Mina amerikanska vänner är dock fortsatt bekymrade och det har de all anledning att vara.
