Richard A. Clarkes bok ”Against All Enemies” (FREE Press, 2004) väckte mycket stor uppmärksamhet när den publicerades. Detta eftersom angreppet mot president Bushs anti-terrorism-politik var så skärpt och kom från en man som arbetat med dessa frågor i Vita huset under både demokratiska och republikanska presidenter.
Bob Woodwards bok ”Plan of Attack” (Simon & Schuster, 2004) som publicerades i samma veva väckte inte riktigt samma uppmärksamhet, eftersom den inte är en polemisk traktat utan en reportagebok.
Clarke driver mycket envetet tesen att Saddam Husseins regim inte hade någon koppling till den extrema muslimska terrorism som förknippas med 11 september 2001. Nästa steg i resonemanget är att Bush-regimen genom att blanda samman Irak med terrorismen skapat sämsta tänkbara läge: USA har mist sympatier i Mellanöstern, al-Qaida har vunnit ökat gehör. Usama bin Laden har stärkts av USAs och Storbritanniens fokusering på Irak.
Clarke medger att Saddam Hussein var en vidrig diktator som i sig väl förtjänade att avlägsnas från makten. Men nu skedde det vid en tidpunkt och ett sätt som försvagat USAs långsiktiga målsättning: att krossa den extrema muslimska terrorismen och Usama bin Laden. Detta är i korthet den berättelse som möter läsaren av bokens 300 sidor.
Det finns ett annat perspektiv på ”Against All Enemies”, nämligen ”inbördeskrigen” mellan byråkratierna i Washington DC. Kampen mellan dessa maktcentrum har givetvis alltid någon saklig grund, men den kan vara tunn. Lika viktigt är det med personkemi, maktsträvanden, önskan om karriär och ideologi, även om jag tror att just den förklaringen är betydligt överdriven.
Om man läser Clarkes bok med bara detta perspektiv blir den oerhört avslöjande. Clarke är nämligen ingen stor tänkare, ingen insiktsfull analytiker utan just en byråkrat med starka maktambitioner. Givetvis uppfylld av en önskan att göra det rätta, men i lika hög grad besatt av att ha makt, att styra. Han kämpar för olika omorganisationer i byråkratiernas Washington och motsätter sig med samma frustande energi förändringar som skulle leda till att hans egen roll försvagades.
Det finns i sig ingen anmärkningsvärt i detta. Läser man t ex om D-dagen finner man mycket om byråkratiers och vapenslags kamp mot varandra. Lyckligtvis klarade man av att åstadkomma det önskade slutresultatet – Hitlerimperiets fall – men ansträngningarna att nå dit präglades av stora spänningar och byråkratiskt maktspel.
En slutsats är att medborgarna har ett intresse av att ge politiker och byråkratier så tydliga och så väl definierade uppdrag som möjligt. Ju otydligare målet, desto större risk för att vägen dit präglas av ett maktspel som kan göra att målet kommer i andra hand.
Om så skett i fallet Irak kommer framtidens historiker att avgöra. Jurysammanträdet pågår även efter Clarkes tempramentsfulla inlägg.
