En president som bergfast tror på sig själv

John Micklethwait var chefredaktör för The Economist från 2006 till dess att han i februari 2015 tillträdde som chefredaktör för Bloomberg. Han hade varit på Economist innan han blev chefredaktör och har skrivit flera läsvärda böcker om USA tillsammans med Adrian Wooldridge.

De är båda skarpsynta iakttagare av samtiden men har också en förmåga att se bortom konventionellt tänkande. I "The Right Nation" som kom 2004 beskrev de det republikanska parti som höll på att formas och i "God is Back" 2009 skriver de om religionens återkomst som en viktig faktor inte bara i amerikanskt samhällsliv.

Deras bok Global reportage från en värld i förändring gav Timbro ut 2001.

Jag tänkte på detta när jag läste hans intervju med president Trump.

Jag fäste mig särskilt med vad denne USA-kunnige engelsman valde som avslutning på sin analys av intervjun:

In 1980, in the dark days of her prime ministership, with riots in the streets and a string of eminent economists and even a substantial portion of her own cabinet calling on her to change course, Margaret Thatcher issued the following riposte: “To those waiting with bated breath for that favorite media catchphrase, the U-turn, I have only one thing to say. You turn if you want to. The lady’s not for turning."

Thatcher would be horrified by much of what the U.S. president is doing -- from his trade war to his shenanigans with Stormy Daniels. But the sentiment is the same. This president is not for turning.

Jag tror detta är en viktig iakttagelse vars konsekvenser kanske kommer att tydliggöras först i presidentvalskampanjen 2020.

Trumps benhårda övertygelse på att allt han gör är rätt ger honom en kraft som i dag ingen av hans politiska motståndare har. Den ende inom det republikanska partiet som jag sett hade den kraften begravs nu - John McCain.

Kommer någon - republikan eller demokrat - att klara av att utmana Trump 2020 eller kommer konsekvenserna av hans politik som i fundamentala avseenden är helt feltänkt att bli tillräckligt tydliga före det valet?

I varje försök till analys av USA på sikt ligger att president Trump kanske lämnar Vita huset först i januari 2025.

https://www.svd.se/en-president-som-bergfast-tror-pa-sig-sjalv/i/senaste/om/ledare

En politisk panikattack

 

Jag skrev härom dagen om Sverigedemokraterna. När jag skriver om SD eller om president Trump får jag alltid reaktioner - oftast ilskna motreaktioner men ibland faktiskt beröm.

Hur som helst så var det flera mejl som handlade om att en röst på SD den 9 september är straffetför de stora partierna svek när de agerade så sent i migrationskrisen 2015.

Jag har tidigare sökt påminna om den starka opinionsaffekten av bilderna på den treårige Alan Kurdis kropp som i september 2015 sköljdes upp på en strand i Turkiet Alan Kurdi dog tillsammans med sin fem år äldre bror Galip och deras mamma Rehan, när de flydde från Kobane i Syrien.

Men det är såklart många som nu ska rösta på SD för att straffa de partier man anser ansvariga för problemen, men den relevanta frågan kanske ändå borde vara hur man framöver ska hantera de utmaningar som flyktingfrågan onekligen skapat. Det är åtminstone min åsikt.

Fredrik Erixon skriver i veckans Spectator:

I have yet to meet any of its supporters who believe that Åkesson’s policies on crime — or anything else, for that matter — are better than what is proposed by other parties. For many of its voters, this election isn’t about policy. It’s a political panic attack.

För många SD-väljare handlar valet inte om politiska sakfrågor utan det är en politisk panikattack.

Det är ingen bra grund för en regeringspolitik oavsett hur nästa regering kommer att se ut.

https://www.svd.se/en-politisk-panikattack

---

Det brittiska inbördeskriget om Brexit

 

The Spectator är en ofta läsvärd brittisk politisk veckotidning. Den ägs av David och  Frederick Barclay som också äger Daily Telegraph som är och varit den ledande anti-EU-dagstidningen vid sidan om Daily Mail och Sun.

Boris Johnson, ledande Brexit-kämpe, har varit redaktör för The Spectator och är kolumnist i Daily Telegraph.

Vill man ha ett smakprov på tonläget i The Spectator i EU-frågan kan man lyssna på veckans podd.

Rod Liddle, som skrivit utgåvans ledande artikel om att de som önskar en andra, avgörande folkomröstning om Brexit är något så avskyvärt som "eliten", och Tom Slater från EU-hatande spiked skriker ikapp för att tysta James McGrory som gör försök att argumentera för rörelsen People’s Vote som arbetar för en sådan andra folkomröstning. En föga gentlemannamässig seans.

Under tiden mellan David Camerons Bloomberg-tal den 23 januari 2013 där han aviserade folkomröstningen och själva folkomröstningen den 23 juni 2016 (51,9% röstade för Brexit, 48,1 % emot – 17,4 miljoner respektive 16,1 miljoner röster) var frågan om en andra folkomröstning aktuell.

Den som förde fram tanken 2016 var just Boris Johnson som fick utstå kritik från Cameron och andra:

David Cameron has vented his frustration at Boris Johnson over Europe, as he ridiculed the mayor of London over his apparent call for a second EU referendum.

Kort därefter satte Johnson ner foten och sa att efter “ a huge amount of heartache" hade han fattat det “agonisingly difficult decision to go against David Cameron" och “advocate Vote Leave".

Föreställningen som Liddle och Slater skriker i kapp om att en andra folkomröstning när innebörden av vad Brexit innebär står klar skulle vara odemokratisk är självklart i sig djupt odemokratisk.

Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets önskan om en ny svensk EU-folkomröstning är givetvis inte aktuell men det är inte en odemokratisk uppfattning.

När det gäller EU-medlemskapet skulle britterna förmodligen kunna hålla hur många folkomröstningar framöver med olika resultat så det mest rimliga tycks det mig är att slutföra den förhandling som nu påbörjats. Inte därför att det är den enda legitima politiska lösningen utan för att det förmodligen är det bästa för EU27 att ha Storbritannien utanför en gemenskap som ett land med fortsatta imperiedrömmar aldrig kan acceptera.

Den uppfattningen tycks också president Macron ha som enligt The Times resonerar så här:

President Macron is preparing to throw Theresa May a lifeline by pushing other EU leaders to agree a close relationship with Britain after Brexit as part of his vision for a united Europe. The French leader wants to use a summit in Austria next month to spell out a new structure for European alliances. It would be based on “concentric circles", with the EU and the euro at its core and Britain in a second ring, diplomatic sources have told The Times.

Jag skrev nyligen om denna fråga här.

Politico.eu har analyserat de olika folkstammarna inom det brittiska torypartiet.

Det rör sig om åtta olika grupperingar:

1. Militant Brexiteers

2. ERG-lite

What they want: Hard Brexit, but less strident than the ultra-Brexiteers.

3. Brexit egos

What they want:  To kill Chequers.

How many? 2

Boris Johnson and David Davis — who resigned in opposition to the Chequers plan from their posts as foreign and Brexit secretaries — really need their own category.

4. Careerists

What they want: To keep the Tories in power — and their jobs.

How many? A few dozen.

5. Pragmatists

What they want: A deal, almost any deal.

How many? Reports suggest 50 have joined the Brexit Delivery Group.

This group doesn’t buy the slogan that no deal is better than a bad deal and want to do everything they can to help the prime minister get one.

Many are trying to work across the factional divides. Simon Hart is among those who have set up the new Brexit Delivery Group. Its raison d’être is to give May room to negotiate without setting any red lines.

6. Soft-Brexit rebels

What they want: The least disruptive Brexit possible.

How many? 12 voted against the government to keep the U.K. inside the EU customs union.

This group of friends, which includes Nicky Morgan, Stephen Hammond, Antoinette Sandbach and Dominic Grieve, have been willing to rebel against the government, and have had their mugshots splashed across the Brexit-backing Daily Mail front page as a result.

7. People’s Vote brigade

What they want: A referendum on the Brexit deal.

How many? 4

A small group of Conservatives has joined forces with other ardent Remainers from across the political spectrum to advocate a referendum on the final deal that May brings back from Brussels.

Former Business Minister Anna Soubry, who has been one of Brexit’s most vocal critics in the Tory Party, has advocated a so-called People’s Vote.

Philip Lee, who resigned from the government over its handling of Brexit; health select committee chair Sarah Wollaston; and former Cabinet minister Justine Greening are all due to speak at the Conservatives for a People’s Vote campaign at the party’s conference in Birmingham.

8. Agnostics

What they want: A quiet life without Brexit.

How many? The rest

These are the MPs doing their best to stay out of the fight. They would like to move on from the divisiveness of Britain’s EU exit and get on with doing the other things they got into politics to tackle.

https://www.svd.se/det-brittiska-inbordeskriget-om-brexit/i/senaste/om/ledare

SD är två olika partier - en fundering

Det finns åtminstone två olika partier som heter Sverigedemokraterna.

Det ena utmålas som ett starkt högerextremt parti med rötter i nynazism och som inspireras av politiska framgångar som för Viktor Orban i Ungern, Donald Trump i USA eller de som anförde Brexit-rörelsen inför den brittiska folkomröstningen 2016.

Det andra har en uppenbart utsliten partiledare som rimligen inte kommer att hänga med över nästa val och som inte har någon uppenbar efterträdare. Det partiet kommer att få framgångar inte minst på kommun- och landstingsnivå i år men det kommer att visa sig att partiet är svagt bemannat, kompetensmässigt mycket illa rustat. Detta kommer sannolikt att gälla även i riksdagen. SDs många utrensningar har skapat ett parti, Alternativ för Sverige, som knappast blir ett riksdagsparti men som framöver kan komma att stärkas av att SD inte kan hantera den politiska makt väljarna sannolikt ger partiet den 9 september.

Det kan finnas goda skäl att sätta frågetecken för bilden av det starka partiet. De väljare från främst S och M som nu till opinionsmätarna säger att de ska rösta SD gör knappast så därför att de vill se en svensk Orban, Trump etc eller därför att de tilltalas av SDs nynazistiska rötter eller dess nynationalistiska idéer utan därför att de helt enkelt är besvikna på S respektive M och vill sända ett budskap till dessa.

Det tycks handla om två svek. Dels den migrationspolitiska omsvängningen hösten 2015. Missnöjda tidigare S- och M-väljare tycks inte nöja sig med omsvängningen utan är fortsatt besvikna över att man hamnade där och nu har en integrationspolitik som inte hanterats på ett för dem övertygande sätt. Missnöjda M-väljare är besvikna på Decemberöverenskommelsen 2014 som gav Stefan Löfven och "det största blocket" regeringsmakten under mandatperioden.

Summan av detta är en sannolik parlamentarisk situation som beskrivs som en huvudvärk främst för de båda tänkta regeringsbildarna Löfven och Kristersson.

Men man kan ju också se på läget som ett stort problem för SD-ledningen.

Den enkla vägen verkar dock aktuell, nämligen att de stora partierna skänker SD en fortsatt roll som "det enda oppositionspartiet". Man kan anta att SD föredrar den rollen precis som Dansk Folkeparti i Danmark även om DFp sedan snart 20 år agerat stödparti till borgerliga regeringar men hela tiden hållit ett så rejält avstånd att man bibehållit "missnöjesväljare" och idag är landets näst största parti. Nu är det efter nästa folketingsval kanske aktuellt med en samverkan med socialdemokraterna.

Att ge sitt stöd till endera Löfven eller Kristersson skulle skapa problem för SD men efter ett utdraget parlamentariskt förhandlingsspel i höst kan man med hjälp av utvecklingen i Danmark sådan den avtecknar sig idag framför sig se det mest sannolika utfallet, nämligen att S och SD hittar fram till en uppgörelse som båda parter kan leva med. Inte regeringssamarbete men stöd till en S-regerings budget. Den kan både S och SD motivera var och en på sitt sätt. S är ju det klassiska maktpartiet i svensk politik och även runt 25% är partiet sannolikt bäst på maktspel.

Vägen till en motsvarande uppgörelse som gör Kristersson till statsminister tycks betydligt längre och mera komplicerad.

Detta kommer däremot sannolikt på sikt att få negativa opinionsmässiga följder för partierna som tidigare fanns i den allians som nu tycks vara mest ett minne blott.

Men det är en annan historia. I väntan på den kan jag bara säga att jag har svårt förstå en röst på SD den 9 september.

https://www.svd.se/sd-ar-tva-olika-partier-en-fundering/i/senaste/om/ledare

The Economist om Sverige

Det internationella intresset för det svenska valet ökar. Veckans utgåva av min favorittidskrift The Economist ägnar det som händer här intresse i två artiklar.

Dels skriver man om invandring till USA, Sverige och Förenade Arabemiraten. Bilden av svensk politisk och administrativ kompetens präglas inte av respekt. Oförmåga är väl det ord som bäst sammanfattar de avsnitt av artikeln "Crossing continents" som berör vårt land.

Särskilt lyfts oförmågan fram att integrera ens välutbildade flyktingar/migranter. Skälet anges vara dåligt väder och högt skattetryck - men det exempel som ges i artikeln - Tarek, en välutbildad banktjänsteman från Damaskus - handlar just om svensk inkompetens.

Artikeln är läsvärd för de valrörelsekämpar som just nu debatterar dessa frågor.

Nästa artikel - Moving in, moving right - lyfter fram Karl Robbjens från en fattig förort till Göteborg. Han beskrivs vara "of mixed Swedish and Libyan parentage"- hans mamma var en gång biträdande borgmästare i Tripoli i Libyen. Han var tidigare aktiv i moderaterna men enligt Economist är det nu högst sannolikt att han blir riksdagsledamot för Sverigedemokraterna i höstens val.

Han är inte motståndare till invandrare utan till den svenska oförmågan att integrera dem:

He voices a common criticism, that because the country has not demanded that immigrants assimilate, too few consider themselves Swedish and too many rely on social welfare programmes.

https://www.svd.se/the-economist-om-sverige/i/senaste/om/ledare

En fullständigt hederlig Donald Trump

Jag lyssnar ofta och gärna på podcasts och en av mest givande tycker jag är The Axe Files där David Axelrod, tidigare bl a nära medarbetare till president Barack Obama, intervjuer intressanta personer.

Idag lyssnade jag på en intervju med New York Times’ chefredaktör Dean Baquet och Washington Posts chefredaktör Marty Baron.

I centrum för diskussionen stod president Trumps ständiga attacker mot medierna i USA.

I diskussionen lyftes fram ett ögonblick av fullständigt hederlig redovisning av varför presidenten gör som han gör:

Stahl said she and her boss met with Trump at his office in Trump Tower in Manhattan after the 2016 election in advance of a recorded sit-down interview for "60 Minutes.

"At one point, he started to attack the press," Stahl said. "There were no cameras in there."

"I said, 'You know, this is getting tired. Why are you doing it over and over? It's boring and it's time to end that. You know, you've won ... why do you keep hammering at this?'" Stahl recalled.

"And he said: 'You know why I do it? I do it to discredit you all and demean you all so that when you write negative stories about me no one will believe you.'

Jag angriper ständigt media så att ingen ska tro er när ni skriver något negativt om mig.

https://www.svd.se/en-fullstandigt-hederlig-donald-trump/i/senaste/om/ledare

SD, sjukvården och bilden av Sverige

 

Osäkerhet i mätningarna – men SD går mot rekordval. Det berättar Dagens Industri.

I söndagens Dagens Nyheter fanns en intressant artikel som pekar på en av förklaringarna till en sådan opinionsutveckling: "Så lyckades SD locka över kvinnorna inom sjukvården".

I den intervjuas den medicinska sekreteraren Katrin Larsson i Västerbotten som "pratar i telefon med ännu en orolig patient":

"Den medicinska sekreteraren får tålmodigt förklara att kvinnan visst står uppsatt på listan, men att väntetiden för en titthålsoperation av knäet tyvärr är fyra till fem månader."

Det jag funderade över när jag läste detta var: hur länge har vi haft titthålskirurgi.

Med hjälp av Google hittade jag snabbt svaret: sedan 1990-talet. Skildringen där av denna kirurgis snabbt växande betydelse sedan dess och hur man nu kan använda robotar för dessa ingrepp var intressant läsning.

Har alla landsting häng med i utvecklingen? Har alla landsting haft de ekonomiska och personella resurserna?

Jag har ingen kunskap om de förhållanden som gör att väntetiden är så lång i Västerbotten. Men jag gissar att en förklaring sannolikt har att göra med demografin - fler äldre, kort sagt.

Men Katrin Larsson är besviken på socialdemokraterna som styrt Västerbottens läns landsting "så länge hon kan minnas":

– Jag upplever att de förnekar hur det är. ’Det är inte så illa, vi har en vård i världsklass, det är så himla fint och bra allting.’

DN-artikeln redovisar Sverigedemokraternas skickliga framstöt mot sjukvårdens kvinnor och mot sjukvården som politisk sakfråga.

SD vill ju nu vara "det nya sjukvårdspartiet" och skulden för de problem som finns inte bara i Västerbotten läggs såklart på "illegala migranter".

Jag kanske missat det men jag kan inte påminna mig att jag sett någon riktigt grundlig granskning av SDs senaste budgetmotions svar på problemen i sjukvården.

Jag tror knappast att sådana granskningar nu kan påverka valutfallet.

Men det faktum att SD nu i fyra år varit "det enda oppositionspartiet" är sannolikt tillsammans med sjukvårdsfrågans höga prioritet i opinionsmätningarna en förklaring till ett valresultat som det DI pekar på.

Men det finns tydligen de - också på DN - som tror att opinionsutvecklingen skulle förändras till SDs nackdel om partiet de närmaste fyra åren skulle få bibehålla rollen som enda oppositionsparti.

Det är inte en helt säker väg.

BBCs Newsnight hade i helgen ett längre reportage om tillståndet i Sverige. Fokus: Sverigedemokraterna och migrations- och integrationsproblematiken.

Mycket pekar mot att bilden av Sverige i omvärlden kommer att ha förändrats rejält på morgonen den 10 september.

En SD-väljare i programmet förklarade sin tro på partiet att det skulle se till att saker och ting i Sverige skulle bli "som det var förr".

Före titthålsoperationerna, gissar jag.

https://www.svd.se/sd-sjukvarden-och-bilden-av-sverige/i/senaste/om/ledare

Klimatpolitik som skapar spänningar

Ien rad länder med ambitiösa klimatmål står regeringar nu inför betydande politiska utmaningar på grund av debatter om kolkraftens roll.

Ett viktigt skäl till att Australiens premiärminister Malcolm Turnbull nyligen fälldes i en förtroendeomröstning i partiet var att hans kritiker inom det konservativa partiet (som kallas Liberal party) ansåg att han hade en alltför ambitiös klimatpolitisk agenda. Men även en tidigare premiärminister från labourpartiet, Kevin Rudd, har fallit bland annat på den frågan.

Australien är en stor kolexportör och landets elsysteme är i hög grad beroende av kolkraftverk. Det har nu stängts åtskilliga sådana med följd att elpriset ökat. Alternativen har inte hållit måttet med följd att elleveransen uteblivit. Dessa blackouts har inte varit populära.

Australiens svårigheter att uppfylla de löften man är bunden till i Parisavtalet kommer sannolikt att dyka upp på den politiska agendan även framöver.

I Tyskland finns en liknande problematik för Angela Merkel. De delstater som är mest beroende av kolkraftverkens el vänder sig nu, berättar Bloomberg, mot tidtabellen:

Germany’s states are upping pressure on Chancellor Angela Merkel to keep coal-fired power for as long as 30 years as the nation approaches a deadline for setting an exit date from the fossil fuel. Merkel’s administration is committed to shuttering about 120 lignite and hard-coal plants to cut emissions and plans to set a final exit point in October. As the deadline nears, six states where coal power is concentrated have banded together to keep an extended lifeline for the stations.

I Kanada finns en liknande klimatpolitisk problematik berättar Wall Street Journal:

Canadian Prime Minister Justin Trudeau’s Liberal government announced last month it will reduce a carbon tax on industry that is set to go into effect next year. The reason for the backtrack has to do with climate change, but not the kind associated with global warming. Mr. Trudeau is reacting to shifting political winds stirred by Canada’s investment climate, which has turned stone cold. He faces an election in October 2019, and Liberals will have trouble winning unless investors warm to Canada as a destination for capital again. The question is whether the scaling back of the carbon tax is too little, too late.

Den nyvalde premiärministern i den kanadensiska delstaten Ontario är på krigsstigen mot regeringens klimatpolitik:

Premier-designate Doug Ford today announced that his cabinet's first act following the swearing-in of his government will be to cancel Ontario's current cap-and-trade scheme, and challenge the federal government's authority to impose a carbon tax on the people of Ontario.

"I made a promise to the people that we would take immediate action to scrap the cap-and-trade carbon tax and bring their gas prices down," said Ford. "Today, I want to confirm that as a first step to lowering taxes in Ontario, the carbon tax's days are numbered."

Ford also announced that Ontario would be serving notice of its withdrawal from the joint agreement linking Ontario, Quebec and California's cap-and-trade markets as well as the pro-carbon tax Western Climate Initiative. 

Donald Trump är således inte helt ensam i sina ansträngningar på energipolitikområdet.

Vi svenskar kan vara glada över att vi har kärnkraften som är helt avgörande för vår tillgång till el.

Det kan komma en punkt då man i svensk politisk debatt inser att kärnkraftens framtid innebär ny kärnkraftteknik och att många länder nu satsar på kärnkraften bland annat av miljöskäl. Ebba Bush Thor har goda, outnyttjade argument för sin linje.

https://www.svd.se/klimatpolitik-som-skapar-spanningar/i/senaste/om/ledare

Imperiet och EU-samarbetet

Jag lyssnade nyligen på en podcast från Financial Times där FTs Sebastian Payne intervjuade den konservative parlamentsledamoten Jacob Rees-Mogg.

.

För mig smak är Rees-Mogg närmast plågsamt arrogant, men Payne hanterade detta väl.

Det var egentligen bara en detalj som riktigt väckte mitt intresse, nämligen när Rees-Mogg, som är benhård EU-motståndare, pekade på att den brittiska politiska opinionen var lika kluven i sin syn på medlemskap i EU då Storbritannien blev medlem på 70-talet som idag.

Med hjälp av Google har jag tittat på den frågan och saken är klar: den klyfta som fanns i början av 70-talet har i allt väsentligt bestått.

Den insikten gör David Camerons försök att utplåna denna klyfta - som i grunden är en motsättning mellan nationell egen makt å ena sidan och ekonomiska fördelar å den andra - i det närmaste helt obegriplig. Åtminstone för mig.

När jag läser om debatten på 70-talet blir min slutsats att dåtidens ekonomiskt svaga Storbritannien hade starkare skäl för sitt medlemskap än vad man hade i folkomröstningen 2016.

Den relativa ekonomiska uppsidan av medlemskapet redovisas här.

Rees-Mogg påpekade att när UK blev medlem i EU så var båda de stora partierna splittrade.

Men det var inte en oenighet som var dold. Tvärtom ägnades medlemskapsfrågan en lång debatt i parlamentet och talespersoner i både partierna fanns på båda sidorna.

Här en upplysande redovisning som kritiserar föreställningen att självstyret skulle inskränkas hölls hemlig.

Artikelförfattaren Greg Rosen konstaterar:

If there's one thing we know about referendums, it's that they never really end.

Om det är något vi vet om folkomröstningar så är det att de aldrig tar slut.

Men att premiärminister Ted Heath undanhållit frågan självstyret stämmer verkligen inte. Självstyret var ett centralt debattämne i parlamentet:

As Conservative MP Enoch Powell told parliament in his speech during October 1971’s marathon six-day parliamentary debate on Britain’s accession to the European Community: “I do not think the fact that this involves a cession — and a growing cession — of Parliament's sovereignty can be disputed. Indeed, I notice that those who are the keenest proposers of British entry are the most ready to confess — not to confess, but to assert — that of course this involves by its very nature a reduction of the sovereignty of the House."

SDP founder David Owen agreed from the Labour side: “Of course that means that one gives up sovereignty, and a lot of the debate in this House has been focused upon sovereignty, and rightly so, because this is a central matter to many of the people who fundamentally do not wish us to go into Europe. They do not wish to give up any measure of sovereignty...

"It has now got through to a lot more MPs that sovereignty is a vital issue."

Indeed, the Daily Telegraph reported of the October 1971 debate: “Continuing a trend, MPs turned more and more to talking about the issue of sovereignty and tended to be rather brief on economic topics. It has now got through to a lot more MPs that sovereignty is a vital issue."

Det var parlamentet som godkände medlemskapet men spänningarna inom partierna var så stora att labourpremiärministern Harold Wilson några år senare utlyste en folkomröstning om huruvida UK skulle kvarstå i EU.

67% röstade då ja.

Men som BBCs tidslinje över EU-frågan i brittisk politik visar så ville 7 av Wilson-regeringens 23 medlemmar att UK skulle lämna EU.

Charles de Gaulle la en gång in sitt veto mot brittiskt EU-medlemskap. Såhär med ett historiskt perspektiv framstår det som ganska insiktsfullt.

Den brittiska historien, imperiet, lever fortsatt ett starkt mentalt liv i brittisk opinion och kanske är därför utträdet nästa år helt i linje med detta. Men det betyder inte att frågan kommer att vara död då.

If there's one thing we know about referendums, it's that they never really end.

https://www.svd.se/imperiet-och-eu-samarbetet/i/senaste/om/ledare

Världen undrar: vad är det som händer i svensk politik?

 

Arvid Åhlund skriver på Dagens Industris ledarsida om de båda frågor som intresserar de internationella medier som bevakar det svenska valet. Socialdemokraternas opinionsproblem och Sverigedemokraternas opinionsframgång är de frågor som belyses:

Le Figaro skriver förundrat om en 39-årig före detta webdesigner från Sölvesborg som nu utmanar världens mest framgångsrika parti om att bli Sveriges största.

Allt detta i ett land som för bara några år sedan utmålades som undantaget som lyckades hålla högerpopulismen stången när andra europeiska länder inte förmådde stå emot.

Till skillnad från sina gelikar på kontinenten talar SD sällan om den övergripande nynationella rörelse som brukar förknippas med Donald Trump och Brexit.

SD är mer disciplinerade än så, konstaterar progressiva amerikanska Huffington Post, som spår att partiet är på väg att skriva om regelboken för hur nationalistiska partier väljer att agera också på andra håll i Europa (större fokus på vardagsfrågor, mindre svulstig retorik).

Sant eller ej så kommer SD om mindre än en månad att ha förändrat förutsättningarna för svensk politik på ett sätt som saknar motstycke i modern tid.

En svensk röst får komplettera. Widar Andersson, chefredaktör på Folkbladet (s), skriver på Facebook:

De politiska partierna leker med förtroendeelden. Redan rekordlåga förtroendesiffror riskerar att förångas av det slags "låtsasvalrörelse" som bedrivs i dessa dagar. Den borgerliga alliansen låtsas vara ett regeringsalternativ - vilket de inte är eftersom de inte kan enas om en migrationspolitik som accepteras av SD. Socialdemokraterna är heller inget regeringsalternativ eftersom de borgerliga och SD inte kommer att släppa fram en statsminister från S.

Den som vill bilda regering i Sverige efter valet behöver föra en migrationspolitik som accepteras av Sverigedemokraterna. Sådana ser de parlamentariska villkoren ut. De som vill undfly detta villkor behöver bilda en regering som får majoritet genom att accepteras av Vänsterpartiet men som samtidigt inte har en statsminister från Socialdemokraterna. Liberalerna - och definitivt inte Centerpartiet kommer nämligen inte att ge sig i regeringslag med S med mindre än att något av de två liberala partierna får leda regeringsarbetet.

De internationella medierna kommer ha stoff för funderingar även efter 9 september. Några kommer kanske rentav att börja analysen redan 2010 då Reinfeldt-regeringen förlorade sin majoritet och sedan berätta lite om Decemberöverenskommelsen 2014.

Det som händer nu handlar nämligen inte bara om valrörelsen 2018.

https://www.svd.se/varlden-undrar-vad-ar-det-som-hander-i-svensk-politik/i/senaste/om/ledare