Västs protektionism ger dystra utsikter (SvD 30 dec 2023)

Västs protektionism ger dystra utsikter Fattiga länder drabbas när rika länder subventionerar sina företag. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se 2024 är ett unikt år. För första gången i historien ska mer än halva jordens befolkning delta i politiska val. Fyra miljarder människor kommer att lägga sina röster i USA, Sydafrika, Taiwan, Finland, Storbritannien, Indien, i valen till EU-parlamentet och så vidare. I nyhetsbrevet Engelsberg Ideas som publiceras av Johnsonstiftelsen skriver ekonomen Linda Yueh, verksam på Oxforduniversitetet och London Business School, att den geopolitiska osäkerheten i världen kan förväntas öka eftersom handelspolitiska restriktioner spelar en allt viktigare roll i de politiska processerna. Restriktioner som påverkar det globala investeringsflödet är en viktig del av det som nu kan förutses. Syftet med dessa åtgärder är, skriver Yueh, att stärka olika länders utrikespolitiska makt. Om man ser till spänningen mellan USA och Kina handlar det givetvis om maktspelet mellan dessa stormakter. I en intervju i Financial Times kommenterarRebeca Grynspan, generalsekreterare för FN-organet UNCTAD vars arbete handlar om utvecklingsländernas handel och utveckling. Hon belyser de geopolitiska effekterna av det Yueh kommenterat: ”Rika länder använder den gröna omställningen som en ursäkt för att stärka sina egna ekonomier på bekostnad av utvecklingsländerna.” Grynspan menar att det internationella handelssystemet, som gjort det möjligt för stater som Sydkorea och hennes hemland Costa Rica att utvecklas, inte längre fungerar för världens fattigaste länder. Handel och investeringar har, understryker hon, varit de två pelarna för att utvecklingsländerna verkligen ska kunna gå vidare till en dynamisk tillväxt. Nu står de inför två stora problem; de är utestängda från marknaderna på grund av den snabba teknologiska utvecklingen och av nya hinder i de rika länderna. Det första problemet är att de länder som är minst digitalt förberedda hamnar allt längre efter i den digitala utvecklingen. Det andra att industripolitiken är tillbaka, särskilt i de mest utvecklade länderna, vilket kan ha en negativ påverkan på utvecklingsländernas förmåga att konkurrera. Grynspan nämner den amerikanska lagstiftningsom kallas Inflation Reduction Act (2022) med mycket stora subventioner och skattelättnader för inhemskt producerade varor som elfordon. EU har svarat med ökade subventioner och andra protektionistiska åtgärder för att öka produktionen av kiselchips, sällsynta mineraler och grön teknik. ”Utvecklingsländerna ser många av dessa åtgärder som protektionistiska. De har inte det finanspolitiska utrymmet för att gå vägen via subventioner, så de måste gå vägen via handelsrestriktioner eller till och med tullar eller skatter”, säger hon till FT. Resultatet blir sannolikt ett system där rikare och större länder har mer makt. Grynspan går också till angrepp mot EU:s nya gröna regler som förbjuder import från avskogad mark. ”Om du straffar befolkningen och inte hjälper dem att få en hållbar inkomst från en hållbar skog... vilken är då vägen framåt?” Sannolikheten att de fattigaste länderna kommer att påverkas positivt av valåret 2024 är liten. I synnerhet om Donald Trump väljs till USA:s president och skapar det handelspolitiska kaos han aviserat. Då kommer även Europa att drabbas.

Kinas skugga faller över valet (SvD 24 dec)

Kinas skugga faller över valet Därför blir utfallet av presidentvalet i Taiwan, och reaktionerna i Beijing och Washington DC, av stor betydelse för det geopolitiska klimatet 2024. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Den 13 januari är det presidentval i Taiwan. Det följs mycket noga av världspressen eftersom kommunist-Kinas ambition att ta kontrollen över demokratin Taiwan i praktiken är valets verkliga huvudfråga. I mediebevakningen av valet nämns ofta Taiwan Semiconductor Manufacturing Company, TSMC. Det är världens största kontraktstillverkare av integrerade kretsar och därmed ett av världens mest strategiskt betydelsefulla företag. TSMC värde är enligt Financial Times drygt 25 procent av Taiwans aktiebörs. Många länder som oroas av det kommunistkinesiska hotet ser helst att TSMC startar produktion utanför Taiwan (i USA, i Japan och inom EU). TSMC satsar nu på tillverkning i USA vilket den amerikanska regeringen önskat. I den pågående presidentvalrörelsen ställs frågan om USA därigenom blir mer eller mindre berett att bistå Taiwan militärt. Å ena sidan kan ökat samarbete mellan länderna leda till att USA blir mer benäget att stödja örepubliken, men å andra sidan minskar USA:s beroende av TSMC om delar av produktionenflyttar utomlands. En opinionsmätning som Financial Times hänvisar till visar att 45 procent av de taiwanesiska väljarna menar att TSMC:s betydelse för USA gör ett militärt stöd mera sannolikt. Det taiwanesiska traditionella tvåpartisystemet utmanas nu av ett nytt parti, TPP. Ledaren Ko Wen-je lovar att bryta den polariserade spänningen mellan de båda maktpartierna nationalistiska KMT och progressiva DPP. I Taipei Times säger han att han är bäst lämpad att hantera relationen med Kina. Opinionsmätningarna pekar mot att kampen kommer att avgöras av de etablerade partierna. I den senaste opinionsmätningen får kandidaten från DPP 35,1 procent, KMT 32,5 och TPP 17. DPP:s presidentkandidat, den tidigare vicepresidenten Lai Ching-te, skulle fortsätta den nuvarande presidenten Tsai Ing-wens försiktiga och självständighetsinriktade politik. Hennes budskap har varit att eftersom Taiwan redan är självständigt behövs det inte ytterligare steg för att uppnå självständighet. KMT:s Hou Yu-ih, tidigare populär borgmästare i landets största kommun, är född i Taiwan i en släkt med rötter långt före det kinesiska inbördeskriget. Partiets väljarbas är Kinafödda taiwaneser och deras ättlingar. Hou hoppas kunna bryta den avgränsningen. KMT menar att det nuvarande regeringspartiet DPP:s politik försvagat landets ekonomi med satsningen på högteknologi. Högteknologin kräver stora investeringar men sysselsätter jämförelsevis få, vilket Hou lyfter i sin kritik. En drivande kraft för nära relationer med regimen i Kina är storföretaget Foxconns grundare Terry Gou. Foxconn bedriver tekniktillverkning i Kina för många internationella företag. I den intensiva kommunistkinesiska propagandan beskrivs presidentvalet som ”ett val mellan krig och fred”. De kinesiska militära maktdemonstrationerna i Taiwansundet är intensivare än på årtionden. Taiwan har aldrig varit kommuniststyrt men Xi Jinping sade till president Joe Biden vid deras möte nyligen i San Francisco att Taiwan ”är den viktigaste och känsligaste frågan för relationen mellan Kina och USA”. Utfallet av presidentvalet och reaktionerna i Beijing och Washington DC blir av stor betydelse för det geopolitiska klimatet 2024.

Allt handlar inte om kandidaterna (SvD pappesidn 17 dec)

Allt handlar inte om kandidaterna Abortfrågan kan bli en av presidentvalets överraskningar. Demokraterna hoppas att den ska få republikanska väljare att avstå från att rösta eller byta parti. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Vilken betydelse kommer politiska sakfrågor få i nästa års amerikanska presidentval? Det enkla svaret på frågan är givetvis att amerikanska presidentval i hög grad handlar om de båda stora partiernas kandidater och det intryck dessa gör på väljarna. I valet 2016 spelade Donald Trumps retorik en avgörande roll i de få delstater som på grund av det amerikanska valsystemet fällde avgörandet trots att några miljoner fler väljare röstade på Hillary Clinton. I valet 2020 var det bilden av Joe Biden som en mera resonlig mittenpolitiker som kom att fälla avgörandet. Han fick också fler röster nationellt även om det inte beaktas i valsystemet där varje delstats resultat spelar in på slutresultatet. Personligheter spelar större roll på andra sidan Atlanten i ett politiskt landskap som i ganska begränsad utsträckning bygger på fastlagda partiprogram. Reklamens roll i amerikansk politik begränsar sakfrågornas betydelse. När jag för några år sedan var i den amerikanska huvudstaden på ett av mina regelbundna besök träffade jag den amerikanska politiska tänkaren Yuval Levin, Han arbetade då på tankesmedjan Ethics & Public Policy Center. Han introducerade mig för sin kollega Henry Olsen som då arbetade med sin bok om Reagans politiska framgång ska tolkas, ”The working class republican: Ronald Reagan and the return of blue-collar conservatism”. Olsen skriver numera regelbundet politiska krönikor utifrån ett Reagan-konservativt perspektiv i Washington Post, och jag har under senare år träffat Olsen både i Washington DC och i Stockholm. När vi nyligen sågs i den amerikanska huvudstaden diskuterade vi två frågor som kan få betydelse på vägen till presidentvalet. Jag frågade honom hur han förklarar den djupa pessimism som dagens amerikanska opinionsmätningar redovisar. Olsens svar pekade på att en stor del av dagens väljare inte har ett eget minne av den tid på 80-talet då USA:s ekonomi präglades av mycket hög inflation. Den oro som utlösts av 2000-talets ekonomiska kriser har haft andra dimensioner och har inte krävt lika omfattande ingrepp. Det andra ämnet är abortfrågan. Vi diskuterade den med utgångspunkt från att Olsen själv före mellanårsvalet förra året hade underskattat det starka motstånd som finns bland amerikanska väljare mot en restriktiv abortpolitik. Rätten till abort reglerades av ett utslag i Högsta domstolen (Roe vs Wade) från 1973. Högsta domstolen upphävde det domstolsutslaget i juni förra året. Olsen tror och hoppas att strategerna i det demokratiska partiet kommer att ha överskattat frågans betydelse för valutgången nästa år. Demokraternas förhoppning är att tidigare republikanska väljare på grund av abortfrågan antingen kommer avstå från att rösta eller rentav rösta på demokraterna. Abortfrågans betydelse kan bli en av presidentvalets verkliga överraskningar. En illustration av hur frågeställningar som inte är av större politisk betydelse i Sverige kan spela stor roll i USA.

AI kontrolleras av människor – på gott och ont (SvD 8 dec)

AI kontrolleras av människor – på gott och ont Debatten om artificiell intelligens fortsätter, med både undergångsscenarier och mer balanserade hållningar. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se När nyheten offentliggjordes att chatboten ChatGPT hade tränats på en superdator från företaget Nvidia ökade värdet av företagets aktie den 25 maj i år på Nasdaq med 200 miljarder dollar – mer än någon annan aktie under en dag. När Nasdaqbörsen stängde den dagen var Nvidia världens sjätte mest värdefulla bolag. I New Yorker berättar reportern Stephen Witt om ett möte med Jensen Huang, Nvidias Taiwan-födde grundare och vd. De träffades på Denny’s restaurang i San Jose, Kalifornien, där Huang och hans båda medgrundare startade företaget 1993. När frukostmötet mellan Huang och Witt avslutades fick servitrisen tusen dollar i dricks. Huang satsade på artificiell intelligens vid en tid då i princip ingen annan trodde att detta skulle vara en framgångsrik affärsidé. Witt framhåller också att Huang inte undertecknade det dokument som i våras väckte stor uppmärksamhet genom att framställa tanken att AI kan bli lika farligt som kärnvapen. I New Yorker-samtalet framhåller Huang att AI är något som kontrolleras av människor. I berättelsen om Nvidia spelar dataprofessorn Geofrey Hinton på University of Toronto och hans medarbetare den Ukraina-födde Alex Krizhevsky en nyckelroll. Neuronnätet AlexNet som Krizhevsky utvecklat i föräldrahemmet gjorde sensation i en tävling som ImageNet drev. ImageNet har utvecklat en stor visuell databas designad för användning i mjukvaruforskning. Databasen ImageNets utveckling och framväxt spelar en huvudroll i Stanfordprofessorn Fei-Fei Lis mycket läsvärda bok ”The worlds I see – curiosity, exploration and discovery at the dawn of AI” (Flatiron Books). Jag var nyligen några veckor i USA och lyssnade då bland annat på en heldagskonferens som nättidningen Axios arrangerade. En av talarna var den tidigare Google-vd:n Eric Schmidt som framhöll betydelsen av Lis bok. Jag började läsa den på planet tillbaka till Stockholm och fann den så fängslande att jag inte sov en minut över Atlanten. Det som gjorde boken extra läsvärd är att den inte bara berättar om Fei-Fei Lis akademiska väg utan också om den resa hon har gjort med sina föräldrar från Kina till USA, och om familjens första svåra år i det nya landet. Hon berättar om den avgörande hjälp hon fick av en mattelärare i New Jersey vars familj följt henne från unga år, om föräldrarnas mångåriga hälsoproblem, om relationen med sin italienske man och om hennes väg från Princeton via CalTech i Pasadena till Stanford. Li leder nu Stanford Institute for Human-Centered Artificial Intelligence (Stanford HAI). Boken handlar om hennes arbete under åtskilliga år med ImageNet, liksom hur hon under en period var tjänstledig från universitetet och arbetade som forskningschef inom AI på Google Cloud. Li understryker vikten att AI-utvecklingen framöver hanteras så att den är etisk. Hon bärs av en stark tro på att AI kan tillföra mänskligheten mycket gott, men det är samtidigt tydligt att hon inte bara ser skäl till optimism utan även oro.

Skräckslagna stormakter (Svensk tidskrift 8 december)

8 DECEMBER 2023 Janerik Larsson: Skräckslagna stormakter Jag har just återvänt efter ett tvåveckorsbesök i Washington DC. Det är många intryck jag tagit med mig. En fråga som spelar en allt viktigare roll i bakgrunden i amerikansk samhällsdebatt och politik är relationen till Kina. När jag till de jag samtalat med ställt frågan hur det kommer sig att idag både vänster och höger i amerikansk politik enas i oron över Kina får jag olika svar. Det mest intressanta men för mig mest överraskande var svaret att ”Kina är större än USA”. Och det är ju såklart sant – åtminstone i vissa avseenden. Det bor fler människor i Kina än i USA. Men vad spelar det för roll, var min motfråga. Svaret är diffust. Storlek spelar alltid på något sätt roll i amerikansk debatt. Därför besattheten vid inrikespolitiska opinionsmätningar, tänker jag. Min nästa fråga är den mest naturliga: Vad tänker du dig att USA ska göra åt saken? Här spårar diskussionen ur och jag går vidare i samtalet. Men om man följer debatten så enas den yttersta högern och vänstern i någon sorts dröm om att man skulle kunna isolera Kina och dess roll i världen på ett sätt som skulle göra att man inte längre behövde oroa sig över att det bor fler människor i Kina än i USA. Hur som helst är de irrationella föreställningar som finns här tveklöst ett problem inte bara för USA utan även för EU. Det är svårt att föra en rationell Kinapolitik om det finns drag i amerikansk debatt av smått absurda föreställningar om att man på något sätt skulle kunna trolla bort Kina från jordgloben. Men å andra sidan sett så finns det i Kina en motsvarande, helt knäpp föreställning om att USA borde på att försvinna från samma jordglob. Hur spridd den är vet jag inte riktigt men jag vet vem som är denna tankemodells självutnämnde profet: Alex Lo, Kanadabosatt kolumnist i Hongkongtidningen South China Morning Post. Jag har länge prenumererat på den digitala utgåvan av SCMP och den innehåller fortsatt en hel del av intresse för den som är intresserad av vart Kina – och inte minst Hong Kong – är på väg. Men låt oss först titta på SCMP. SCMP fyller 120 år i år. Alibaba, det av det kinesiska kommunistpartiet föga uppskattade storföretag som Jack Ma grundade, köpte SCMP i slutet av 2015. Jack Mas position har undergrävts av regimen. Den mycket Kinakunnige Jojje Olsson har i ”Kinamedia” länge rapporterat intressant om Kina. Jojje är utsparkad från Kina eftersom han är alltför kunnig. Nu bevakar han Kina från Taiwan. Idag har SCMPs ledarskribenter och krönikörer, som Jojje Olsson påpekat i Kinamedia, närmat sig Pekings linje i sina texter. Uppgifter har sipprat ut om och hur känsliga nyhetsartiklar stoppats och hur nyhetsredaktionen läxats upp av tidningens regimlojala redaktörer. Jag rekommenderar en prenumeration på Kinamedia – det ger nog framöver viktigare Kinakunskap än en prenumeration på SCMP. Men så till Alex Lo. Han tycks mer besatt av sitt USA-hat än vad den samlade anti-Kina-rörelsen i USA är besatt av sin Kinaskräck. Alex Lo är nästan hysterisk i sin oro över att valet på Taiwan inte ska innebära en ökande lojalitet med kommunistregimen i Beijing. Planerna på en allians mellan de mera Kinalojala partierna på Taiwan har förmodligen definitivt skrotats. Om den nuvarande Taiwanregeringens politik skulle få väljarnas stöd nästa månad så hävdar Alex Lo att det betyder: ”get ready for World War III”. Hela Taiwanfrågan är uttryck för en absurd maktdröm hos det kinesiska kommunistpartiets ledning. Taiwan är en välskött demokrati och har därtill en mycket framgångsrik ekonomi. Taiwanesiska företag har betytt mycket för att bygga välståndet i Kina. Det finns i sak inget i Taiwans nuvarande politik som på något sätt är ett hot mot det stora land en del amerikaner alltså är så skräckslagna för. Alex Lo är mycket upptagen av vad han menar är demokratins förfall i USA. Han är särskilt oroad över de resurser det amerikanska försvaret förfogar över och hävdar att det inte finns några återhållande krafter i den amerikanska demokratin vilket gör att USA ”will become more repressive at home and aggressive abroad”. Som perspektiv på det förestående amerikanska presidentvalåret är det en smula udda. Men Alex Los slutsats talar klarspråk: ”The world should side more with China than the US or at least form their own non-aligned bloc as power bases for a multipolar world – because it’s America that will prove to be far more dangerous down the road. Forget everything you have been told. China may be the lesser of two evils.” Med ett europeiskt perspektiv är amerikansk Kinaskräck och kinesisk USA-skräck två problem som knappast har någon nära förestående lösning. Tvångsföreställningar är ingen bekväm väg framåt utan snarast ägnade att öka oron i världen. Som om det nu behövdes. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv och författare bland annat till boken ”Det långa loppet – om näringslivets opinionsbildning” (2021)

”Bonanzan för arbetare visar att regeringar inte behöver sätta bojor på marknader” (tn.se 5 dec)

”Bonanzan för arbetare visar att regeringar inte behöver sätta bojor på marknader” Tre krafter som formar arbetsmarknaderna – efterfrågan, demografi och digitalisering – har alla förändrats på ett sätt som gynnar arbetstagarna. Det skriver Janerik Larsson i en utblick mot omvärlden. Under två veckor i Washington DC har mina samtal i stort sett handlat om hur deprimerande alla jag mött tycker att utsikterna är inför presidentvalet i november nästa år. Demokraterna tycker att Joe Biden är inte bara för gammal utan också en i övrigt är allt annat än entusiasmerande. Den avsaknaden av entusiasm gäller också hans vicepresident Kamala Harris. En god vän har dock pekat på ett profilporträtt av henne i The Atlantic av Elaina Plott Calabro som hävdar att vicepresidenten är underskattad och kan överraska om hon efter valet får ta över presidentämbetet. Men det är många om… På den republikanska kanten är entusiasmen bland de jag mött inför tanken på fyra år till med Donald Trump obefintlig. Det kommer att handla om dennes narcissistiska ego och hans utkrävande av hämnd på de som inte minst efter presidentvalet den 3 november 2020 enligt Trumps åsikt svek honom genom att inte underkänna valresultatet. Nu ska hämnden utkrävas. Riktigt vad det kommer att handla om vet ingen riktigt men att det amerikanska demokratiska systemet kommer att vara hotet är det många som oroas av. Kommer USA att bli en diktatur är en allt vanligare fråga. ”Nu kan man se hur en ny tidsålder för arbetare kommer att omkullkasta konventionellt tänkande.” Men om man vänder bort blicken inför det perspektivet – utfallet av presidentvalet – är det en hel del som är spännande i amerikansk politik. Jag har särskilt fäst mig vid de olika analyser som pekar på hur traditionella föreställningar om vilka delar av väljarna som traditionellt röstar på det ena eller andra av de båda stora partierna håller på att förändras. Opinionsanalytikern Patrick Ruffini har i sin nyutkomna bok ”Party of the people – inside the multiracial populist coalition remaking the GOP” skisserat möjligheterna för det republikanska partiet att växa på ett oanat sätt. Då är perspektivet inte presidentvalet utan valen nästa höst till kongressen. Hela representanthuset väljs vartannat år och en tredjedel av senaten. Hur kongressvalen utfaller är viktigt för hur stark presidentmakten skulle kunna vara efter att den nye eller snarast nygamle presidenten installerats i januari 2025. Presidenten är inte allsmäktig vilket exempelvis Barack Obama fick uppleva som president med republikansk kongressmajoritet. Inför det perspektivet läste jag med intresse en artikel i senaste The Economist om hur man nu kan se hur en ny tidsålder för arbetare kommer att omkullkasta konventionellt tänkande. Ruffini är inne på sådana tankegångar i sin bok. Han pekar också ut områden i amerikanskt arbetsliv där orättvisorna lätt skulle kunna hanteras exempelvis genom att man inför ett bättre system för yrkesutbildning så att fördelarna för de högskoleutbildade inte skulle vara så stora som idag. Den tyska modellen med lärlingsutbildning är en sådan förebild menar han. ”Samtidigt som misstron mot fria marknader har hårdnat, har bevisen för att ojämlikheten ökar i den rika världen blivit allt svagare.” Få idéer är, skriver Economist, mer orubbliga än föreställningen att de rika blir allt rikare medan vanliga människor hamnar allt längre efter. Tron att kapitalismen är riggad för att gynna de rika och straffa arbetarna har format hur miljoner människor ser på världen, vilka de röstar på och vilka de skakar nävarna åt. Det har varit en sporre för politiska projekt på både vänster- och högerkanten, från Joe Bidens statsingripanden i ekonomin till Donald Trumps retoriska populism – och båda presidenternas handelspolitiska protektionism. Men är det sant? Samtidigt som misstron mot fria marknader har hårdnat, har bevisen för att ojämlikheten ökar i den rika världen blivit allt svagare. Löneklyftorna krymper. Sedan 2016 har de reala veckolönerna för dem som befinner sig längst ner i den amerikanska lönefördelningen ökat snabbare än för dem som befinner sig högst upp. Sedan covid-19-pandemin har denna lönekompression gått på högvarv; enligt en uppskattning har det varit tillräckligt för att vända en extraordinär 40 % av den löneskillnad före skatt som uppstod under de föregående 40 åren. Det pågår en bonanza för arbetarna. The Economist pekar också på en liknande utveckling i Europa. I Storbritannien har lönetillväxten varit sundare i botten av arbetsmarknaden; i Kontinentaleuropa bygger löneavtalen på högre ökningar för de lågavlönade. Långvariga trender i ojämlikhet ifrågasätts också. För ett decennium sedan blev Thomas Piketty, en fransk ekonom, ett känt namn genom att hävda att ojämlikheten hade ökat kraftigt. Nu läggs allt större vikt vid forskning som visar att de amerikanska inkomstskillnaderna, efter skatter och statliga transfereringar, knappt har ökat sedan 1960-talet. Tre krafter som formar arbetsmarknaderna – efterfrågan, demografi och digitalisering – alla förändrats på ett sätt som gynnar arbetstagarna. ”I den rika världen växer befolkningen i arbetsför ålder långsammare än någonsin.” Efter en stillastående inflation i mitten av 2010-talet bestämde sig USA:s centralbank för att elda på ekonomin i hopp om att det skulle få fler människor i arbete. Sedan, efter att covid-19 slagit till, släppte regeringarna i den rika världen på plånboken. I år är pandemin ett minne blott, men USA har fortsatt att ha underskott av en storlek som vanligtvis ses i depressioner eller krigstid. Som en följd av detta har efterfrågan på arbetskraft förblivit hög även när centralbankerna har höjt räntorna. Den högre efterfrågan har mötts av ett begränsat utbud på grund av demografiska förändringar. Under 2015 upphörde en långvarig global demografisk utdelning när Kinas befolkning i arbetsför ålder nådde sin topp. I den rika världen växer befolkningen i arbetsför ålder långsammare än någonsin och kommer förmodligen att börja minska i slutet av årtiondet. Detta bidrar till en stramare arbetsmarknad. Arbetslösheten i den rika världen, på mindre än 5%, är historiskt låg och sysselsättningsgraden i arbetsför ålder i mer än hälften av OECD-länderna är nära en rekordhög nivå. I takt med att befolkningen krymper kommer klyftorna i arbetskraften sannolikt att bli så stora att det är svårt att föreställa sig att politikerna släpper in tillräckligt många invandrare för att fylla dem. Samtidigt har digitaliseringen förändrat vem som tjänar mest på dagens arbetsmarknad. I slutet av 1900-talet ledde informationsrevolutionen till en kraftigt ökad efterfrågan på högskoleutbildade med hjärnor och datorkunskaper. Från Wall Street till den stora varuhuskedjan Walmart fick dessa stjärnor arbeta med att förändra hur företag gjorde affärer, med hjälp av nya verktyg som e-post och kalkylblad. I mitten av 2010-talet hade dock revolutionen mognat och lönepremien för högskoleutbildade började krympa. ”Denna guldålder kan vara sårbar.” År 2015 hade den genomsnittliga arbetaren i den rika världen med en kandidatexamen eller högre två tredjedelar mer i lön än den genomsnittliga gymnasieeleven; fyra år senare hade skillnaden minskat till hälften. Enligt en uppskattning har premien för vita akademiker som föddes i Amerika på 1980-talet varit lägre än den som de som föddes under något av de föregående fem decennierna åtnjöt. Generativ artificiell intelligens kommer sannolikt att förstärka denna utjämnande trend. Tidig forskning tyder på att AI-robotar ger en större produktivitetsökning för lågpresterare, vilket hjälper eftersläntrarna att komma ikapp de främsta. Och tills robottekniken har mognat kan AI öka värdet på den typ av uppgifter som bara människor kan utföra, t.ex. manuellt arbete eller känslomässigt stöd. Denna guldålder kan vara sårbar. En risk är att en lågkonjunktur slår till och minskar efterfrågan på arbetskraft. Vid en nedgång tenderar de lägst betalda att drabbas hårdast. Ett annat hot är att regeringarna tar död på den. Joe Bidens industripolitik är ett problem. Faktum är att många möjligheter och stigande löner gör det onödigt att spendera skattebetalarnas pengar på att främja arbetstillfällen inom tillverkningsindustrin. ”Bästa vägen till välstånd för alla är att öka storleken på den ekonomiska kakan.” Skydd, tullmurar och allmosor kommer att göra ekonomin mindre produktiv och mer sklerotisk, vilket innebär mindre av en belöning för alla. Om arbetarklassens tidsålder består kommer effekten att bli djupgående. Idén att kapitalismen sviker arbetarna är så genomgripande att den kan förklara varför människor konsekvent säger att de är missnöjda med tillståndet i ekonomin – även om de själva fortsätter att spendera fritt och gynnas av låg arbetslöshet. Idén har format åsikter om allt från farorna med invandring och lågkostnadstillverkare, till önskvärdheten av mer allmosor och högre tullar. Bonanzan för arbetare visar dock att regeringar inte behöver sätta bojor på marknader för att arbetare ska klara sig bra – och att den bästa vägen till välstånd för alla är att öka storleken på den ekonomiska kakan. Om man bråkar för mycket om fördelningen riskerar man att guldåldern får ett för tidigt slut sammanfattar The Economist sin analys av en möjlig framtid. Frågan är givetvis också ur ett svenskt perspektiv när dessa tankar tränger in i den svenska samhällsdebatten. Där finns också stora möjligheter för drastiska förändringar av konventionellt tänkande. Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom 2021.

Kvalitet i centrum för amerikansk skoldebatt (SvD 3 dec)

Kvalitet i centrum för amerikansk skoldebatt USA:s skolsystem har varit i blickfånget länge. Kombinationen av stark autonomi för skolorna och oberoende kontrollinstanser ger framgång. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Jag träffade Will Marshall första gången när jag bodde i Washington DC under några år i mitten av 1980-talet. Han var en av grundarna av Democratic Leadership Council som var Bill Clintons initiativ för att få demokraterna att gå i nya riktningar, och som var språngbrädan för hans mitten-vänster-presidentkampanj 1992. Marshall grundade tankesmedjan Progressive Policy Institute 1989 och PPI blev en samlingsplats för de ”nya demokraterna”. När jag nyligen besökte den amerikanska huvudstaden samtalade jag med Marshall om PPI:s program Reinventing America’s schools. Att återskapa kvaliteten i det amerikanska utbildningssystemet har länge varit en viktig utmaning eftersom skolans kris i lika hög grad är en fråga där som i Sverige. Att jämföra Sverige och USA på detta område är komplicerat, men det finns insikter att ta hem från USA. PPI:s projektReinventing America's Schools har till uppgift att modernisera USA:s föråldrade offentliga K-12-skolor och säkerställa kvalitetsskolor för alla. Med detta menar Marshall i första hand en förändring av hur skolorna organiseras, styrs och hålls ansvariga. Den gamla modellen består i att lokala skolstyrelser äger och driver i princip alla offentliga skolor genom centrala distriktsbyråkratier och kollektivavtal med lärarfacken. Den nya modellen, som PPI kallar 21st Century Schools, gör det möjligt för människor att ansöka om en charter, ett kontrakt, från en offentlig styrelse för att etablera nya typer av offentliga skolor. Skolans autonomi är en grundpelare. De flesta beslut, inklusive att anställa och avskeda lärare, fattas av skolledare och inte av distriktsbyråkrater; möjligheten för föräldrar att välja en annan offentlig skola än den som distriktet tillhandahåller, och verkligt ansvar på skolorna för resultat. Charterskolor som inte uppfyller villkoren får stänga. Nyckeln till att få skolvalet att fungera är en stark styrelse som bemyndigas att bevilja och återkalla charter, säger Marshall. PPI förespråkar offentligt skolval. Inte den republikanska versionen av skolval som i huvudsak ger föräldrar offentliga medel (genom kuponger) för att betala för privata (och religiösa) skolor. Marshall själv har varit engagerad i den amerikanska huvudstadens skolstyrelse, Washington DC Public charter school board, som bidragit till att kraftigt höja kvaliteten. Andra centrala institutioner i det pågående reformarbetet på skolområdet är NACSA, National association of charter school authorizers, och CREDO, Center for research on education outcomes, på Stanforduniversitetet som påvisat vikten och värdet av självständiga initiativ. I vårt samtal berättar han att i en del delstater låter republikanska administrationer vem som helst sätta upp skolor. Det kommer i längden inte att fungera, menar han. De friskolesystem, (charter schools), som finns i många delstater, kommer inte att kunna leverera kvalitet om de inte styrs av oberoende instanser som upprätthåller undervisningens kvalitet. Detta är, säger han, den centrala framtidsfrågan. För egen del är det jag tog med mig från samtalet med Marshall, frågan om när kvaliteten på allvar åter blir den verkligt centrala frågan i svensk skoldebatt.

Inför presidentvalet kan Svenskfinland behöva en frisk intern debatt, men riskerar att hamna i kulturkrig. (SvD 26 nov)

Svårt val för de svenska finnarna Inför presidentvalet kan Svenskfinland behöva en frisk intern debatt, men riskerar att hamna i kulturkrig. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Det finländska presidentvalets första valomgång äger rum den 24 januari. Om ingen kandidat får mer än hälften av rösterna kommer en andra valomgång äga rum den 11 februari mellan de två kandidater som fått flest röster. Finlands avgående president Sauli Niinistö har innehaft posten i tolv år och kan därför inte bli omvald. Niinistö var tidigare partiledare för Moderaternas systerparti Samlingspartiet. Finlands presidents ställning är ganska unik. Avgränsningen mellan president och statsminister har länge varit en diskussionsfråga i finländsk politik. Presidenten leder utrikespolitiken i samråd med regeringen och det innebär att hen inte kan fatta beslut eller göra utspel utan att ha tagit upp frågorna i det utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet (TP-UTVA). Bilden av Niinistös presidenttid har varit att han efterhand fått en allt starkare maktposition bland annat genom sina kontakter med den ryske presidenten Vladimir Putin. Han var en central person i Finlands väg till Nato-medlemskapet. Finlands tidigare statsminister, socialdemokraten Sanna Marin, nu rådgivare i Tony Blairs tankesmedja, blev mycket uppmärksammad internationellt. Hon är inte aktuell i presidentvalet men med svenska ögon var hennes attityd till det svenskspråkiga Finland högintressant. I finlandssvenska och nu Bonnierägda dagstidningen Hufvudstadsbladet kritiserade tidningens styrelseordförande Peter Wolodarski nyligen henne för att hon aldrig offentligt talade svenska: ”Det kändes väldigt omodernt!” Den 6 november är det i Svenskfinland den ”Svenska dagen” som är en sorts nationaldag för 300 000 personer (sex procent av befolkningen). Det tvåspråkiga Finland har ett litet men politiskt inte oviktigt parti som företräder landets svensktalande minoritet: Svenska folkpartiet. Partiet ingick i Marins regering och ingår i den nuvarande borgerliga regeringen ledd av Samlingspartiets Petteri Orpo. Det finns en opinion inom Svenska folkpartiet som är obekväm med dagens regering där Sannfinländarna ingår. Svenska folkpartiet är dock främst den språkliga, svensktalande minoritetens intresseparti. Mellan 1979 och 2015 satt partiet i regeringen, oavsett vilka övriga partier som ingick. 2015 fick Finland en helt borgerlig regering ledd av Centerpartiets Juha Sipilä och Sannfinländarnas Timo Soini samt med Samlingspartiets Alexander Stubb. Att den finlandssvenske Stubb nu är en mycket stark kandidat till presidentposten är kanske det mest intressanta för det svenskspråkiga Finland. Svenska språkets ställning blev lidande under Sipiläs regeringsår och Hufvudstadsbladets ledarskribent Torsten Fagerholm betecknar dessa fyra oppositionsår för Svenska folkpartiet som ”en traumatisk period” som därefter följts av att partiet ”greppat så hårt om regeringsmakten att knogarna vitnar”. Fagerholm är kritisk till dagens Svenskfinland som han menar behöver ”en frisk intern debatt i stället för tafatta liberala mantran. Samtidigt har en liten folkspillra knappast råd med polarisering och inbördes kulturkrig”. Det är en svår avvägning för 300 000 svenskfinnar.

Vadet som avgör USA:s framtid (SvD 19 nov)

Vadet som avgör USA:s framtid Det behöver ske ett skifte i fokus till att handla om skapa möjligheter för amerikansk uppfinningsrikedom och entreprenörskap. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Tjugo år efter Johan Norbergs internationella framgång med boken ”Till världskapitalismens försvar” ser världen ganska annorlunda ut. Det gjorde att Norberg återkom till ämnet i boken ”Det kapitalistiska manifestet” som 2021 utkom på svenska (Timbro förlag). Då blev den förvisso både omskriven och hyllad. Mattias Svensson skrev exempelvis om boken här på ledarsidan under rubriken ”Kapitalismen är världens välgörare”. Men det var först när boken nyligen utkom på engelska som den blev en bestseller. En del av förklaringen till detta är att Elon Musk berömde den på X. Musk skrev att boken är ”en lysande förklaring till varför kapitalismen inte bara är framgångsrik utan moraliskt rättvis”. Musk hänvisade särskilt till bokens fjärde kapitel som bär rubriken ”Till de superrikas försvar”. Musks beröm kompletterade fina recensioner i The Economist och Financial Times vilket gjorde att ” The Capitalist Manifesto” (Atlantic Books) sköt upp som en raket på bestsellerlistorna. Mattias Svensson förvånade sig i sin text över en sak: ”Varför har global kapitalism så många fiender?” Den frågan tål att grubblas över i en tid då även kapitalismens högborg, USA, räknar osedvanligt många sådana fiender både till vänster och höger i samhällsdebatten. I stället ställer många sitt hopp till statsmakterna – inte till entreprenörerna. En som inte gör det är James Pethokoukis på tankesmedjan American Enterprise Institute i Washington DC. Han har en gedigen karriär som ekonomijournalist bakom sig. I hans nyutkomna bok ”The Conservative Futurist” berättar han minst lika engagerat som Norberg om framtidens möjligheter. Pethokoukis skriver om hur amerikanerna skulle kunna skapa ett än mer framgångsrikt land. Pethokoukis skildrar i boken USA:s ekonomiska upp- och nedgångar efter andra världskriget. Det genomgående temat är att det är fullt möjligt att skapa en mycket mer löftesrik miljö i USA för upptäckter, uppfinningar, innovationer samt att kommersialisera dem. Han berättar om en vadslagning som kommer att avgöras om sex år. Vadslagarna är teknikoptimisten Erik Brynjolfson på Stanford­universitetet och teknikskeptikern Robert Gordon på Northwestern University. Det ingångna vadet gäller om ökningen av den privata produktiviteten i det amerikanska näringslivet (jordbrukssektorn undantagen) från första kvartalet 2020 till sista kvartalet 2029 kommer att uppgå till i snitt 1,8 procent per år. Brynjolfson tror på detta medan Gordon inte gör det. De förändringar Pethokoukis önskar sig i USA handlar i hög grad om perspektiv och attityder. Försiktighetsprincipen måste exempelvis överges eftersom den leder helt fel. Statens roll måste vara begränsad, skriver han med hänvisning till Friedrich Hayek. Den just nu nästan förlamande amerikanska skräcken för Kinas ekonomiska framgångar har missat att dessa hör till det förflutna. Fokus måste därför skifta till att skapa möjligheter för amerikansk uppfinningsrikedom och entreprenörskap. Ett första facit på hur detta decennium utfallit i USA kommer således efter det sista kvartalet 2029. Hur det kommer gå i resten av världen är en helt annan fråga.

Janerik Larsson: En S-cocktail av nostalgi och bitterhet (Smedjan 16 november)

Janerik Larsson: En S-cocktail av nostalgi och bitterhet Anders Sundström har skrivit en bok som kombinerar nostalgi inför den tid då samhällsutvecklingen avgjordes på S-kongressen med bitterhet gentemot socialdemokrater som blivit framgångsrika utanför partiet. Janerik Larsson har läst den tidigare S-ministerns memoarer. JANERIK LARSSON 16 NOVEMBER 2023 Anders Sundströms nya memoarbok Tre liv (Stenberg-Schentz förlag) lär inte bli en bestseller. Det är en berättelse som i grunden handlar om besvikelsen hos ett självutnämnt socialdemokratiskt helgon, som hoppas att samtiden eller framtiden ska uppfylla drömmar han haft om en socialdemokrati som präglas av tilltro till den S-styrda starka staten. På omslaget anges att den skicklige vänsterjournalisten Janne Sundling är Sundströms medförfattare. Av det märker en läsare föga. Boken är fylld av Sundströms ego och hans uppgörelser med de tidigare partikamrater som efter politiken gjort det Sundström aldrig förmått, nämligen att skapa ett eget, ekonomiskt framgångsrikt liv som entreprenörer. Huvudmålet för denna bitterhet är Björn Rosengren och Göran Persson. Persson uppskattade inte Sundström så som Sundström borde bli uppskattad och föredrog i stället Rosengren. Bittert, mycket bittert. Anklagelsen mot Rosengren och Persson är att deras drivkraft är pengar. Anklagelsen mot Rosengren och Persson är att deras drivkraft är pengar: ”Drivkraften? Tja, pengarna. En person från den yttersta politiska kretsen kan tjäna åtskilliga miljoner per år som rådgivare. Det är inte så många som har mycket pengar som orkar ifrågasätta klassklyftor och orättvisor.” Men Sundström är inte sådan, ska ni veta… Mest underlig i det sammanhanget är anklagelsen mot Rosengren. I Sundströms version är hans försyndelse att han efter Jan Stenbecks död blev rådgivare till Kinnevik. Han kanske inte minns att Ingvar Carlssons vice statsminister Odd Engström, som kände Jan Stenbeck sedan studentåren i Uppsala, blev en av Jan Stenbecks förtrogna 1995. Var han också en svikare? Jag lärde känna Stenbeck när jag bodde i USA på 1980-talet. Efter en intervju för en av mina böcker behöll han kontakten med mig. Stenbeck var mycket engagerad i arbetet för det svenska EU-medlemskapet som avgjordes i folkomröstningen 1994. Jag var då informationschef på SAF och var engagerad i ja-kampanjen. Då lärde jag även känna Odd Engström som tillsammans med Marit Paulsen var ja-sidans starkaste namn. Efter folkomröstningen meddelade jag SAF:s ordförande Ulf Laurin att jag skulle söka nytt jobb. Då ringde Jan Stenbeck. Han berättade att Kinnevikkoncernen nu skulle delas upp i nyskapade börsbolag och att han engagerat Odd Engström. Nu ville han att även jag skulle ansluta mig: ”Odd ska ta hand om de röda, du om de blå.” Så blev det för mig i fem intressanta år på Kinnevik. Odd avled tyvärr 1998. Som informationschef på SAF och sedermera som vice vd på Svenskt Näringsliv hade jag arbetat med många duktiga kommunikationsrådgivare. En stab bör aldrig få bli för stor, den bästa kompetensen finns på marknaden. Men en rådgivare ska väljas med omsorg. Det handlar om att rådgivaren själv ska hysa de åsikter man vill ha synpunkter på. Jag arbetade gärna både med socialdemokrater och borgerliga kommunikatörer. Jag slutade på Svenskt Näringsliv efter riksdagsvalet 2010, men i övergången till min efterträdare fick jag ett förslag om en insats med syfte att stärka de krafter inom socialdemokratin som efter besvikelsen över valresultatet sökte en politik. Ur näringslivets perspektiv borde den präglas av ambitionen att skapa ekonomisk tillväxt. Ingen särskilt konstig tanke och en linje som sedan återkom med Stefan Löfven. Men detta projekt kom sedermera i en illvillig kampanj i Aftonbladet att beskrivas som ett försök att ”köpa” socialdemokratin. En lång rad unga socialdemokrater var engagerade i projektet, och om man nu mer än ett decennium senare ser var de finns förstår man att det var ett klokt och välvilligt projekt. Men i Sundströms bok heter det om Niklas Nordström att ”det var en stor besvikelse när han och den byrå han jobbade för visade sig driva kampanj mot det egna partiet på Svenskt Näringslivs uppdrag”. Det är en falsk beskrivning och det framgår även av det Aftonbladet skrev. Det paradoxala var att den aktivitet som föreslogs handlade om att hjälpa S-partiet att ta sig ur den återvändsgränd man hamnat i efter besvikelsen över valresultatet som gav Fredrik Reinfeldts regering en andra mandatperiod. En socialdemokratisk nostalgi som inte förmår finna hemkänsla i det nya Sverige som Björn Rosengren och Göran Persson funnit helt nya möjligheter i. Sanna Rayman skrev 2012 i Svenska Dagbladet insiktsfullt om Eva Franchells bok Partiet – en olycklig kärlekshistoria (Albert Bonniers Förlag). Franchell var Anna Lindhs pressekreterare och Rayman skriver att boken även ger inblickar i det som hände åren efter mordet på Lindh. Om Franchells skildring av den socialdemokratiska valförlusten 2006 skriver Rayman: ”Medierna går som en röd tråd och Franchells egen journalistkarriär binder ihop utvecklingen från industritung ‘enpartistat’ till alltmer tjänsteinriktat mediesamhälle – en utveckling där S är på en gång drivande och förlorande part. Om partitillhörighet bara vore uttryck för hur man vill att samhället organiseras skulle storhetstidens slut kanske inte vara en så stor tragedi. Då skulle dagens socialdemokrater kunna konstatera att nedgången trots allt är effekten av en samhällsförändring (växande medelklass etc) och se det positiva i det. Men partibok i Rörelsen är mer än politisk preferens. Det är att se maktinnehav som normaltillstånd och att sätta Rosen i sin dödsannons. De är också att tradera denna inställning på ett sätt som bäddar för besvikelse.” I Sundströms bok finns mycket av sådan besvikelse. Han skriver nostalgiskt om att ”det länge fanns en stark socialdemokratisk moral, men jag vet inte om den finns kvar. Under min tid som kommunpolitiker upplevde jag att det fanns en stark moral hos oss i Piteå och på andra sidan länsgränsen i Skellefteå. Kanske beroende på att båda kommunerna var starka frikyrkobygder och att det fanns band mellan frikyrkan och arbetarrörelsen som skapade en starkare moralisk grundsyn. Den sortens nästan asketiska moral som Västerbottenförfatatren PO Enqvist så ofta återkom till.”’ Sundströms bok är ett intressant dokument om en socialdemokratisk nostalgi som inte förmår finna hemkänsla i det nya Sverige som Björn Rosengren, Göran Persson och andra funnit helt nya möjligheter i. Kanske är boken en bön om att den drygt 70-årige Sundström ska kallas in som en partiets räddande kraft i en tid då perspektivet att oppositionstidens opinionssiffror kan översättas i en framgångsrik regeringspolitik ter sig dystra. Eller så är det bara ett dokument över en stor besvikelse och en minnesskrift över en tid som oåterkalleligen hör till den politiska historien. JANERIK LARSSON Rådgivare på Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

Världshandeln sjunker ner i träsket (SvD papperstidningen 12 nov)

Världshandeln sjunker ner i träsket De ekonomiska och politiska konsekvenserna av det handelspolitiska maktspelet kan bli dramatiska – i synnerhet om Donald Trump blir president igen. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se ”Noteringar från träsket” är ett format för dialog och debatt i Financial Times nätversion. ”Swamp notes” syftar på att Washington DC delvis var ett träsk när staden utsågs till federationens huvudstad 1790. I dag anser många amerikaner att huvudstadens politiska liv är korrumperat, vilket gör att metaforen ”träsket” används flitigt. Striden i träsket handlar i dag om USA:s handelspolitik och det gör också dialogen mellan FT-kolumnisterna Rana Foroohar och Edward Luce. Luce var en gång talskrivare åt president Bill Clintons finansminister Larry Summers. Rana Foroohar är motståndare till det hon kallar nyliberalism, och betraktar Summers som antagonist eftersom han är anhängare av globaliseringen. Foroohar tillhör en grupp aktivister som föredrar starka stater som ska bedriva industripolitik. Det tankespåret har hon nyligen utvecklat i en essä i Washington Monthly. Denna ambition finns i dag inom båda de stora amerikanska politiska partierna. Båda är fokuserade på att attackera Kina med handelspolitiska åtgärder – oavsett konsekvenserna för den frihandel som varit hörnstenen för välståndsutvecklingen i världen under 75 år. Detta har komplicerat relationen mellan EU, som är världens största ekonomi, och USA. President Biden hoppas att föregångaren Donald Trumps tullmur för stål och aluminium framöver ska inkludera EU, så att USA och EU bildar gemensam front mot Kina. Klämd mellan USA och EU befinner sig världshandelsorganisationen WTO, som har svarat för den handelsliberalisering som underlättat en dynamisk världsekonomi, men har ett regelverk som inte tillåter den gemensamma front som USA vill åstadkomma. I centrum för den aktuella men olösta diskussionen mellan Washington DC och Bryssel finns en annan handelspolitisk innovation, CBAM. CBAM (ofta kallat ”klimattullar”) är en EU-lagstiftning som tar ut avgifter på koldioxidinnehållet för bland annat importerat stål och aluminium. Foroohar är en varm anhängare av Biden-administrationens frihandelsfientliga linje. Hon hoppas på en lösning som stärker administrationens handelsagenda. Om inte hela komplexet med hur stål och aluminium ska hanteras handelspolitiskt mellan EU och USA löses före januari kan Trumps tullmur återuppstå och drabba EU. Då kan EU slå tillbaka med egna strafftullar. Ed Luce är föga entusiastisk inför den amerikanska linjen. Som USA agerar är det, skriver han, djungelns lag som gäller. Henrik Isakson, policyansvarig för handelspolitik på Svenskt Näringsliv, skriver i Tidningen Näringslivet efter ett besök nyligen i Washington DC att USA i dag saknar en agenda för frihandel. Över hela världen ser han en gradvis övergång till en mer statsstyrd ekonomisk modell där allt fler näringslivssektorer anses vara strategiska och ska skyddas och subventioneras. USA leder denna utveckling, EU följer efter. Den globala marknaden styrs betydligt mer av politik än tidigare. Isakson sammanfattar: ”Den globala handeln, som svensk ekonomi är så beroende av, fortsätter men det kanske inte längre kan kallas fri handel.” De ekonomiska och politiska konsekvenserna av detta handelspolitiska maktspel kan bli mycket dramatiska – i synnerhet om Donald Trump installeras som USA:s president i januari 2025. Med tidskriften The Economists ord: en protektionistisk mardröm.

Janerik Larsson: Hanteringen av EU-medlemskapet illustrerar den svenska arrogansen (Svensk tidskrift)

10 NOVEMBER 2023 Janerik Larsson: Hanteringen av EU-medlemskapet illustrerar den svenska arrogansen Den osannolika svenska arrogansen har flera sidor. Hanteringen av det svenska EU-medlemskapet är en tydlig illustration. Nu finns det kanske någon minnesgod som påminner sig att jag som informationschef på svenska arbetsgivareföreningen 1990 – 1995 hade ett finger med i spelet. Sant. Men sedan engagerade jag mig inte vidare i hanteringen av själva EU-medlemskapet utan gick 1995 över till näringslivet och jobbade hos Jan Stenbeck i Kinnevik. Men redan under själva kampanjen inför folkomröstningen i november 1994 började jag ana att den svenska historien skulle riskera sätta en hel del krokben för oss. Den mycket långa perioden med så kallad neutralitetspolitik hade visserligen med tiden bakom kulisserna ersatts av ett närmande till NATO men på grund av hänsynen till Finland och Finlands relation till det stora grannlandet i öster blev det inte mer än så. Olof Palmes utrikespolitik hade skapat en falsk bild av Sverige som världens samvete och frälsare så steget till EU var stort. Att det steget togs skrev in Ingvar Carlsson i svensk historia för all framtid. Under tiden fram till folkomröstningen förstod jag på grund av mina kontakter i Helsingfors att Finland var inställt på att närma sig EU på ett sätt som då var otänkbart i Sverige. Jag lyssnade nyligen på en diskussion på Stockholms handelskammare där nationalekonomen Lena Nerhagen pekade på några aspekter som illustrerar skillnaden mellan hur Sverige och Finland hanterade medlemskapet. Finland förändrade hela sin förvaltningsstruktur efter medlemskapet. Sverige gjorde inget sådant, vilket inneburit att den samverkanskultur som finns i EU och som Finland anpassat sig till lett till en bättre löpande samverkan. På nätet hittade jag en artikel Ekonomisk debatt av Nerhagen och några kollegor till henne som publicerades för några år sedan: ”Brist på samhällsekonomisk effektivitet i den svenska miljöpolitiken försvårar EU:s miljöarbete”. Som jag fattar texten och det hon sa på Handelskammarmötet är det i praktiken svenska centrala näringslivsintressen som drabbats av att vår lagstiftning inte anpassats till hur EU fungerar. Det sällsamma på Handelskammarmötet var att EU-minister Jessika Roswall och den socialdemokratiska ledamoten i EU-nämnden Matilda Ernstam inte i sina inlägg närmade sig denna fundamentala frågeställning. De närmast helgonförklarade svenska miljömålen har vållat stor skada men vad jag förstod är ledande politiker inte inne på de tankegångar som Nerhagen förespråkade. Flernivåstyrning eller miljöfederalism låter inte så intressant när begreppen nämns men i Ekonomisk debatt-artikeln redovisas på ett pedagogiskt sätt hur det gick till när den svenska regeringen inte tog till vara de möjligheter till differentiering som EU-direktiven på miljöområdet tillåter. Framtagandet av den första svenska handlingsplanen genomfördes under mindre än ett år av en enda tjänsteman på Regeringskansliet. Denne hade friheten att själv tolka EU-direktivets krav vilket ledde till en större fokusering på nationella mål i stället för ambitionerna enligt EU-direktivet: ”Inga nya analyser genomfördes utan resultaten från tidigare utredningar återanvändes. Samhällsekonomisk information användes inte med motiveringen att detta inte ingick i de skriftliga direktiven från regeringen.” EU-kommissionens arbete följer de principer som lyfts fram i forskningen om organiseringen av miljöarbetet i ett federalistiskt förvaltningssystem. En viktig aspekt i EU-direktiv på miljöområdet är därför hänsyn till skillnader i geografiska och andra förutsättningar inom och mellan länder. Detta är ett uttryck för subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen som syftar till att åtgärder ska genomföras dör de gör stor nytta till liten kostnad. Den förvaltningstradition som Finland övergav behöll Sverige, och som en följd av miljömålssystemet har tolkningar och genomförande av EU-direktiv delegerats ner till andra delar i förvaltningssystemet som förväntas lösa uppgiften genom samverkan. Det är dock regering och riksdag som har ansvar för implementeringen av EU-direktiv, inte myndigheter på olika förvaltningsnivåer eller politiker på regional och lokal nivå. Den svenska syrmedelsfloran på klimatområdet riskerar leda till onödiga kostnader. Att Sverige i vissa sammanhang inför miljökrav med hänvisning till EU-direktiv, men där Sverige i praktiken går längre än vad direktiven kräver kan underminera tilltron till EU:s arbete. Det är kanske ingen stor nyhet att den svenska organiseringen och styrningen av miljöarbetet är ett arbetssätt med visionära mål som fastställs på politisk nivå men där det praktiska genomförandet överlåts åt andra delar av förvaltningssystemet. Men detta är, skriver man i Ekonomisk debatt, inte en organisering som stödjer en samhällsekonomiskt effektiv miljöpolitik. Sverige vet bäst och att ändra något med anledning av EU-medlemskapet upplevdes uppenbart inte som viktigt. Kanske skulle sådana förändringar lett till spänningar i den svenska förvaltningsapparaten. Kanske har försök gjorts som runnit ut i sanden. Men om det idag finns en svensk misstro mot EU så är en intressant fråga om det åtminstone i viktiga avseenden beror på att vi som nation inte riktigt fattat hur ett federalistiskt förvaltningssystem ska se ut och fungerar. Snart är det dags att fira 30 år av EU-medlemskap. Dags fundera över om något behöver förändras här hemma i stället för att tro att alla problem kommer från Bryssel? Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv

Allt förändrades med Bushs beslut (SvD på nätet 4 november)

Allt förändrades med Bushs beslut Efter andra världskriget har vi levt med USA:s globala hegemoni, vars tid nu tycks ute, och utan någon synlig efterträdare. I stället växer den diplomatiska anarkin. Janerik Larsson Publicerad 11:00 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Brittiska veckotidningen The Spectator satte i början av Hamas/Israel-kriget ”Den nya världsoordningen” som rubrik på sitt dagliga nyhetsbrev. John Gray, kolumnist i likaledes brittiska New Statesman, har i en längre text utvecklat tesen. Han skriver att Hamas-attacken den 7 oktober är den dag då en ny epok av barbariskt våld föddes. Vidriga grymheter kom då att accepteras som ett legitimt vapen i mänskliga konflikter. Geopolitiskt var det dagen då den världsordning som rått efter det kalla kriget slutligt bröt samman. Vi befinner oss nu, skriver Gray, i en värld av imperialistiska rivaliteter liknande dem som fanns före 1914 och som slutade med Europas självmord i skyttegravarna. Efter andra världskriget har vi levt med USA:s globala hegemoni men dess tid är nu ute. Skillnaden är att det i dag inte finns någon efterträdare till USA vid horisonten. Mycket pekar på att den internationella ordning som etablerades under decennierna efter andra världskriget med FN, NATO, Internationella valutafonden, Världsbanken, världshandelsorganisationen WTO och andra internationella organisationer i dag ter sig obsolet. Detta diskuterade EU:s utrikesrepresentant, Spaniens tidigare utrikesminister socialdemokraten Josep Borell vid ett framträdande på New York University tidigare i höst. Alain Frachon, utrikeskommentator på Le Monde, kommenterade Borells tal i en krönika där han formulerade ”Borrells teorem” eller ”Borrells paradox”: ju fler stater i världen som kan beskrivas som tungviktiga eller mellanviktiga, desto mindre kommer rättsstatsprincipen att råda. I klartext betyder det att djungelns lag nu råder. Ett exempel är att övergrepp som de som nyligen drabbat den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach, inte lämnat spår i världspolitiken. Vladimir Putin och Xi Jinping talar ofta om att västvärldens hegemoni måste upphöra. Trots att denna upphört behöver envåldshärskare alltid en fiende, skriver Frachon. Respekt för definierade normer saknas i dag. Vad vi nu ser är den raka motsatsen. Nya aktörer som Brasilien och Indien hävdar sin makt regionalt. I Mellanöstern är det Iran, Turkiet, Saudiarabien och Israel som spelar en viktigare roll än Washington, Moskva eller Beijing. På senare tid har uppmärksamhet ägnats ”globala södern”. De aktörer som ryms bakom den etiketten är heterogena och allierar sig à la carte med maktaktörer. Borrell efterlyste i New York mer multilateralism – i praktiken mera FN. Men respekt för definierade normer saknas i dag. Vad vi nu ser är den raka motsatsen. När spelet och maktkampen mellan enskilda stater dominerar agendan, ökar laglösheten. Vems är skulden? Le Monde lyfter fram en artikel av Chris Patten, tidigare EU-kommissionär för utrikesfrågor och i dag kansler och ceremoniellt överhuvud för Oxforduniversitetet, som pekar på USA:s beslut att invadera Irak som den faktor som ändrade spelreglerna: ”Allt förändrades i och med Bushadministrationens beslut 2003 att invadera Irak, ett suveränt land, trots starkt internationellt motstånd och utan godkännande från FN:s säkerhetsråd. Genom att göra detta skadade USA allvarligt sin trovärdighet och undergrävde det globala regelbaserade systemet.” Det är den värld vi lever med i dag: en värld präglad av diplomatisk anarki.

Kinas vägbyggen ledde ingenstans (SvD 29 okt)

Kinas vägbyggen ledde ingenstans Kinas gigantiska miljardsatsningar i infrastruktur har följts av ekonomiska och politiska problem. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se De ekonomiska nyheterna från Kina har i år genomgående varit mycket negativa. Fokus har legat på den stora krisen i den kinesiska fastighetssektorn. För två år sedan gick det stora fastighets¬bolaget Evergrande i konkurs. Just nu är det ett annat fastighetsbolag, Country Garden, som internationella medier rapporterar om. Enligt Financial Times handlar det om skulder på runt 200 miljarder dollar. Rapporterna har kommit samtidigt som den kinesiska partiledningen firat Xi Jinpings stora infrastrukturprojekt ”Belt and Road”, BRI, även kallat Den nya sidenvägen. Projektet har betydande problem, både ekonomiska och politiska. Den ”nya sidenvägen” har förlorat en hel del av sin dragningskraft framför allt bland EU-länder. De senaste årens avslöjanden om hög skuldsättning och finansiella kriser har inneburit att avkastningen uteblivit. Ny infrastruktur har nämligen inte följts åt av de önskade företagsinvesteringarna. I Foreign Affairs publicerades i anslutning till tioårsjubileet en gedigen analys av BRI, och särskilt hur kreditgivningen hanterats. Framför allt Internationella valutafonden, IMF, har gång på gång fått ingripa för att hjälpa olika stater att hantera sina skulder till Kina. Analysen gavs rubriken ”Kinas väg till undergång”. Inledningsvis konstaterar författarna att det handlar om det största och mest ambitiösa infrastrukturprojektet i världshistorien. Kina har lånat ut mer än tusen miljarder dollar. Mycket stora lån till infrastrukturprojekt som inte leder till ekonomisk dynamik skapar en enorm skuldkris. Redan tidigare svårt skuldsatta länder kommer att sakna resurser för ekonomisk utveckling, sociala utgifter eller klimatpolitiska insatser. Även i Hongkong-tidningen South China Morning Post, som måste balansera mellan trycket från kommunistregimen och sitt rykte som en seriös nyhetsförmedlare, har i rader av artiklar belyst BRI-projektets bekymmer. En kenyansk journalist som är tidningens främsta korrespondent i Afrika, har exempelvis pekat på att BRI i dag investerar mindre än tidigare i Afrika. Så vad har Kina fått för alla sina miljarder? frågar sig Financial Times. I en längre analys pekar FT på hur Belt and Road lett till att Kina stärkts såväl i den globala södern som i FN-systemet, där Kina jämte USA är största bidragsgivare. Det är ingen hemlighet att BRI-projektet är en del av Kinas utmanande av USA som ekonomisk stormakt. FT citerar en pakistansk politiker, Mushahid Hussain Sayed, som säger att USA spenderat ¬6 000 miljarder dollar på ”kriget mot terrorn” medan Kina satsat 1 000 miljarder på 3 000 utvecklingsprojekt över världen: ”Amerikanerna är säkerhetsfokuserade och militärt orienterade medan kineserna satsar på ekonomi och utveckling.” Problemet med det uttalandet, vilket också framgår av FT-artikeln, är att Kina satsat mer i just Pakistan än i något annat land. Den ekonomiska utväxlingen av dessa satsningar har däremot varit undermålig.

Hur bryter vi det nya utanförskapet? (Svensk tidskrift 27 okt)

27 OKTOBER 2023 Janerik Larsson: Hur bryter vi det nya utanförskapet? Rapporten ”När blir utrikes födda självförsörjande?” från Entreprenörskapsforum slog ner som en bomb i samhällsdebatten när den publicerades den 1 juni 2020. Några dagar före rapportens offentliggörande skrev den ende av de båda rapportförfattarna, Johan Eklund, professor i nationalekonomi vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping och då VD för Entreprenörskapsforum, i Kvartal om rapporten: ”Sverige har sedan länge haft en bristande ekonomisk integration av utrikes födda, med såväl ett av Europas största sysselsättningsgap mellan inrikes och utrikes födda, som en betydande tidsskillnad mellan migrationstidpunkten och inträde på arbetsmarknaden. Men det räcker att jobba en timme i månaden för att räknas som sysselsatt. Därför är det viktigare att undersöka självförsörjning.” Nu har Johan Eklund, numera chefekonom på Sydsvenska Industri- och Handelskammaren i Malmö, tillsammans med rapportmedförfattaren Johan P Larsson, associate professor på University of Cambridge, i boken ”Det nya utanförskapet” (Ekerlids förlag) fylligt fullföljt sina resonemang om självförsörjningens utveckling och välfärdsstatens framtid. Fokus är på data men därtill förs resonemang som visar hur fel de hade som slog ifrån sig rapporten 2020 med argument av typen ”detta hjälper bara Sverigedemokraterna”. Den invändningen är ju på sitt sätt en sammanfattning av den politiska, kulturella och mediala elitens vånda inför verkligheten i nu ett drygt decennium. Samma invändningar kommer kanske att upprepas nu igen även om debatten på dessa drygt tre år rört sig en hel del. Att förneka verkligheten är ingen politisk framgångsväg. Den insikten är nu bredare spridd. Det som oroar bokförfattarna är att det nya utanförskapet i vårt land lösgjort krafter som inte bara riskerar underminera välfärdssystemen utan även tilliten människor emellan. Risken är, skriver de, att välfärdsstaten dör. Först lite i taget, sedan helt plötsligt. I boken pekas det också på en idag högaktuell fråga, nämligen vad som händer med de barn som växer upp utan at vara omgivna av människor som försörjer sig själva. De sociala problem, utanförskapsyttringar och kriminalitet som Sverige upplever idag är en konsekvens av ett ackumulerat utanförskap. Det är en fråga boken pekar på men inte går närmare in på. Kanske i nästa bok? Fokus i boken är frågan vad som hänt, händer och kommer att hända med den hävdvunna svenska tilliten. Historikern Lars Trägårdh, som efter många år i USA återvände till ett Sverige som höll på att förvandlas kunde med sina amerikanska erfarenheter fokusera på frågan om den svenska tilliten. Det heterogena USA har en jämförelsevis begränsad välfärdsstat. Trägårdhs och hans forskargrupps arbete med Tillitsbarometern redovisas överskådligt men ändå ganska fylligt i boken. Medan mycket av samhällsforskningen arbetar med nationella data är det riktigt viktiga i barometern den regionala uppföljningen. Tillitsbarometern innehåller kartläggning av tilliten inom lokalsamhällen samt hur den varierar mellan kommuner. För Stockholm och Malmö redovisas även hur tilliten varierar mellan de två städernas olika stadsdelar. Undersökningen ger bilden av ett splittrat Sverige vad gäller tillit och trygghet. På frågan om det går att lita på de flesta människor intar flera stadsdelar i Malmö en låg placering. I Rosengård är det knappt 24 % som anser att det går att lita på de flesta. Motsvarande siffror för Limhamn-Bunkeflo eller Malmös innerstad ligger på omkring 60%. Liknande skillnader finns i Stockholm. På journalisttäta Södermalm är siffran 75 % medan den för Rågsved ligger på 31%. I boken visas att Ronneby är en ort där integrationsgapet är betydande. Tillitsbarometern visar att Ronneby är den ort som har den högsta andelen individer som anger att de känner sig otrygga eller att de aldrig går ut i mörker. En intressant fråga som boken tar upp handlar om huruvida Sverige är en välfärdsmagnet. Föreställningen att det är välfärdsstaten som skapar tilliten har exempelvis vänsterekonomen Paul Krugman kommenterat: ”Fri invandring kan inte samexistera med ett starkt socialt skyddsnät.” Som det heter i boken: ”Välfärdsstaten bygger inte på altruism utan på reciprocitet”. Så resonerade den svenska socialdemokratin i forna tider: Gör din rätt, kräv din plikt. Detta moraliska perspektiv har nu utrotats i S-partiet så det borde vara fritt fram för övriga politiska partier att ta över. Men det är en lång och svår väg att söka återskapa detta – om det ens är möjligt. Kanske kommer Sverige långsamt bli mera som USA? Janerik Larsson är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv och författare till boken ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag 2021).

Det blåser vänstervindar i Storbritannien (SvD 21 okt)

Det blåser vänstervindar i Storbritannien Starmers ”försynta radikalism” markerar avstånd både till Tony Blair och företrädaren Jeremy Corbyn. Och det brittiska näringslivet verkar intresserade. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se När Storbritannien lämnade EU försvann en del av omvärldens intresse för landet. Rapporterna om den usla brittiska ekonomin noteras regelbundet på näringslivssidor. Enligt Internationella valutafondens senaste redovisning är Storbritannien dock fortsatt världens sjätte största ekonomi. Någon gång nästa år kommer parlamentsval att utlysas. Labours segrar i två fyllnadsval i torsdags pekar mot regeringsskifte. Brexit-folkomröstningen 2016 gjorde att David Cameron fick avgå och efterträdas av Theresa May. Hon försökte i tre år förgäves reda ut hur uttåget ur EU skulle gå till. När hon tvingades bort efterträddes hon av Boris Johnson vars löfte om EU-utträde ledde till en storseger i valet 2019. Efter rader av skandaler tvingades Johnson avgå i september förra året, och efter ett kort mellanspel med Liz Truss tillträdde Rishi Sunak i slutet av oktober. Partiets uppdrag till premiärministern är att vinna nästa val. Det är en tuff uppgift. Han brottas med landets stora ekonomiska bekymmer. Rishi Sunak är själv en förmögen affärsman som dessutom är gift med miljardärskan Akshata Murty. De hör till landets mest förmögna personer vilket präglar bilden av honom. Just ordet ”rik” är det de flesta engelsmän förknippar honom med. De båda stora partierna har nyligen haft sina partikongresser. En i stort sett samstämmig brittisk mediekör har förklarat att Labourpartiet triumferat. Tories har misslyckats med att vända opinionsvinden och Labour leder. Opinionsinstitutet YouGov gav de konservativa 24 procent i förra veckan medan Labour noteras för 47. Från Labourpartiets kongressrapporterade Financial Times att det brittiska näringslivet visat stort intresse för att förbättra sina relationer med Labourledaren Sir Keir Starmer, som har markerat en mittenposition jämfört med sin företrädare James Corbyn. I veckan rapporterade FT också att en tidigare rådgivare till Boris Johnson fått Labours uppdrag att se till att en ny regering lyssnar på landets småföretagare. Juristen Starmers föräldrar döpte honom efter Labourpartiets förste ledare Keir Hardie. Han är den förste i familjen som gått på universitet (Oxford). Hans lysande karriär ledde till att han blev riksåklagare, och senare adlades. Familjen lever enligt judisk tradition och en av hans insatser som partiledare har varit att rensa ut partiets antisemitiska vänster­flygel. I New Statesman skriver George Eaton att med Keir Starmer har partiets nya försynta radikalism blivit tydligare – med det avses avståndet till Tony Blairs ”New Labour”, vars politik låg närmare Margaret Thatchers. Men Starmer markerar även samtidigt avstånd till företrädaren Jeremy Corbyns hårda vänsterpolitik. För Sveriges del innebar Storbritanniens uttåg ur EU att det svenska intresset för frihandel och rimliga EU-regleringar förlorade en strategisk bundsförvant. Detta tomrum kvarstår.

Janerik Larsson: Hur ska man övertyga amerikanarna om vikten av amerikanskt ledarskap? (Svensk tidskrift 20 0ktober)

Janerik Larsson: Hur ska man övertyga amerikanarna om vikten av amerikanskt ledarskap? Robert Gates var den förste amerikanske försvarsminister som haft det uppdraget först under en republikansk president (George W Bush) och därefter under en president från det demokratiska partiet (Barack Obama). I dagens politiska läge ter sig detta närmast som en overklig dröm. Avståndet mellan de båda stora amerikanska partierna är stort men till det kommer att spänningarna är mycket stora också inom de båda partierna. Under flera av decennierna efter andra världskriget har USAs utrikes- och säkerhetspolitik styrts av en gemenskap över blockgränserna. Den alliansen är idag helt försvunnen. Kvar finns en viss enighet om en isolationistisk och protektionistisk ekonomisk politik som initierades av president Trump och som i huvudsak fortsatts av president Biden. I en längre essä i Foreign Affairs tecknar Robert Gates en bild av dagens USA som ”den dysfunktionella stormakten” som nu hotas av fyra länder med maktambitioner. Ryssland, Kina, Nordkorea och Iran. De ledande amerikanska politikerna har inte lyckats att övertyga medborgarna om hoten från Ryssland och Kina. Dessa båda länders ledare drömmer om att återupprätta de imperier som en gång fanns. Det ryska anfallskrigen mot Ukraina 2014 och 2022 riskerar att te sig allt mindre betydelsefulla för USA givet Irans agerande direkt och indirekt genom Hamas i Gaza. Det ryska kejsardömet krossades av kommunisterna efter första världskriget och under namnet Sovjetunionen lyckades landet aldrig efter andra världskriget att skapa en välfungerande välfärdsstat. Sovjets sönderfall har inte lett till annat än en militärmakt med ambitioner att återskapa det forma imperiet. Det kinesiska kejsardömet föll redan före första världskriget och det kommunistvälde som följde efter andra världskriget skapade inget välstånd innan Deng Tsiaoping på 1980-talet öppnade upp för marknadsekonomiska principer. De kommande decenniernas starka ekonomiska tillväxtkurva har nu brutits. Under president Xi Jinping missköts ekonomin. Kinas hot mot Taiwan är bara en del av det kinesiska kommunistpartiets lednings ambitioner att bli en global stormakt som leder ”den globala södern” mot den västvärld som dominerar världsekonomin. Projektet ”den nya sidenvägen” (Ett bälte, en väg) har investerat i fler än 100 hamnar i 60 länder. Både Kina och Ryssland är kärnvapenmakter men Gates bedömer inte ett kärnvapenkrig som en väg för dessa båda forna imperier att återupprätta sin drömda makt. Hans essä fokuserar på USAs tillkortakommanden och oförmåga att hantera de utmaningar världens största ekonomi nu står inför. Det handlar om en misskött statlig ekonomi där kostnadsutvecklingen för välfärdsprogram som pensionssystemet (Social Security) och sjukförsäkringssystemen Medicare och Medicaid lett till en dramatisk utveckling av statsskulden. Detta har underminerat förtroendet för ekonomin. Investerare oroar sig för vad som skulle hända om USA ställde in betalningarna. Kreditvärderingsinstitutet Fitch nedgraderade USAs kreditvärde i augusti i år vilket ledde till att USAs upplåning blev kostsammare. Oförmåga att politiskt hantera budgetprocessen har upprepade gånger lett till kriser och en ny sådan kan inträffa snart igen. Utrikespolitiken har misskötts, menar Gates, men den utvecklingen blev dramatisk under president Trumps fyra år i Vita huset. Presidentens förkärlek för auktoritära regimer, hans aversion mot NATO och hans allmänt oberäkneliga agerande till följd av hans narcissism har gjort att förtroendet för USA skadats. Den långa processen fram till nästa presidentval den 5 november nästa år underminerar tillsammans med det abrupta och illa skötta uttåget från Afghanistan ytterligare tilltron till USAs förmåga att leda. Robert Gates efterlyser ett politiskt ledarskap på hemmaplan som övertygar medborgarna om att USAs globala ledarskap under 75 år inneburit fred mellan världens stormakter. Om USA ska skapa fortsatt säkerhet för sitt folk och garantera dess frihet måste man fortsatt upprätthålla sitt globala ledarskap. Gates går i sin långa text in på en rad sakområden där han efterlyser både bättre ordning inrikes och främst givetvis en utrikespolitisk helhetssyn som är realistisk och ägnad att nå sitt syfte. Om man idag granskar utgångsläget inför presidentvalet om ett år kan man konstatera att det är mycket som måste förändras för att det Gates ställer upp som mål ska bli verklighet. Ett perspektiv som inte så ofta hittills förekommit i den internationella debatten – som oftast enbart fokuserar på Biden vs Trump – är vad som kan hända om det blir fler presidentkandidater och i synnerhet flera partier som kommer att ställa upp. Mot bakgrund av det missnöje som många opinionsmätningar redovisat inför perspektivet med två presidentkandidater som är omkring 80 år gamla och som båda har klara tillkortakommanden av olika slag är detta något som tål lyftas nu. Mest aktuell är grupperingen No Labels som avser ställa upp som ett tredje parti för dem som inte tycker att Biden/Trump är det val USA nu behöver. Detta är givetvis i en demokrati en helt rimlig utgångspunkt även om det med ett långsiktigt utrikes- och säkerhetspolitiskt perspektiv inte ter sig idealiskt. Med kriget i Ukraina och utvecklingen i och runt Israel som bakgrund är No Labels inte den mest självklara framtidsgaranten. Tanken som No Labels har är att ställa upp med en presidentkandidat och en vicepresidentkandidat – den ene demokrat, den andre republikan. No Labels bekämpas intensivt av det demokratiska partiet mot bakgrund av presidentvalet 2016 då 6% av alla väljare röstade på andra är demokraterna och republikanerna. Det libertarianska partiet lett av Gary Johnson fick mer än 3% av alla röster och det gröna partiets kandidat Jill Stein fick mer än 1%. Valet av Trump med minimala marginaler i några delstater och flera miljoner färre röster nationellt än Hillary Clinton ledde efter valet till en upphetsad diskussion kring just Jill Stein. Om hennes väljare röstat på Clinton hade presidenten hetat just Clinton menade många demokrater. 2020 var Joe Bidens segermarginal i Wisconsin 20 000 röster och omkring 10 000 röster i Arizona och Georgia. Det visar hur små marginalerna kan vara. Presidentvalen avgörs av elektorskollegiet som baseras på utfallet i delstaterna – inte på det nationella valresultatet. Vilka kandidater No Labels skulle ställa upp med är ännu inte klart men demokraternas strateger menar att Trump skulle vinna på om man gör slag i saken och ställer upp exempelvis med Larry Hogan, en anti-Trump republikan som varit en framgångsrik guvernör i Maryland. Biden skulle behöva de rösterna eller åtminstone en stor del av dessa. Olika valundersökare delar den bedömningen. Historiker har pekat på en rad tidigare tredje-parti-kandidater som varit framgångsrika: Theodor Roosevelt fick 27% av rösterna 2012, Robert LaFollette 17% 1921, Storm Thurmond 2% 1948, George Wallace 13,5% 1968 och Ross Perot 19% 1992. Bill Clinton vann valet 1992 tack vare att Perot drog röster från den då sittande presidenten George H W Bush. Ingen tredje-parti-kandidat har lyckats bli president. 2012 vann demokraten Woodrow Wilson eftersom Theodor Roosevelt drog röster från den sittande republikanska presidenten William Howard Taft. Peter Juul, som skriver för The Liberal Patriot, har slagit fast att utrikespolitiken är den viktigaste skiljelinjen 2024 mellan demokrater och republikaner. De amerikanska väljarna kommer då att sällas inför sitt tydligaste val mellan internationalism och isolationism sedan andra världskriget. Det är Donald Trumps ”American First” som speglar isolationismen före USAs inträde i andra världskriget. Om Trump inte skulle bli republikansk kandidat finns det i det republikanska partiet flera ledande företrädare som exempelvis kraftfullt stött USAs stöd till Ukraina. Även i det demokratiska partiet finns det röster som vänder sig mot USAs roll som världens ledande demokratiska företrädare och mot de krig som landet varit inblandad i under en stor del av efterkrigstiden. Så något enkelt, optimistiskt svar på Robert Gates fråga finns tyvärr inte. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv

Polens val avgörande för EU:s framtid (SvD 15 okt)

Polens val avgörande för EU:s framtid I Polen lever minnet från andra världskriget, och EU ses som en förlängning av tysk maktdominans. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Västvärldens demografi har bidragit till att skapa en ny politisk karta som har stärkt auktoritära nationalistiska partier med övertro på statsstyrd politik och protektionism. Ett test på styrkan i den utvecklingen är valet i dag i Polen som inte bara handlar om landets högerregim utan också är ett val som kommer att påverka EU:s framtid. EU är nu åter inställt på att fortsätta utöka antalet medlemsländer. Bakom den ambitionen finns det ryska hotet men också insikten att EU måste stärka sin geopolitiska och ekonomiska position. Mellan 2004 och 2007 utökades EU med ett dussin nya medlemsländer av vilka de flesta tidigare varit under sovjetiskt ok. Det innebar att EU:s befolkning växte med 27 procent. Nu står ytterligare utvidgning från 27 medlemsländer till kanske 36 på agendan. Polen har sedan valet 2015 letts av partiet Lag och Rättvisa (PiS) som då fick absolut majoritet i den polska nationalförsamlingens båda kamrar. Regeringens politik jämförs med den som Viktor Orbáns regering för i Ungern. Det polska valet har beskrivits av Anne Applebaum i The Atlantic som varken fritt eller rättvist. Hon beskriver den auktoritära och anti-demokratiska utvecklingen i landet under PiS-regimen. Det handlar inte minst om hur statsmakten direkt och indirekt kontrollerar de polska massmedierna. Precis som för den ungerska regimen är det polska regeringspartiets förhållandet till EU spänt. Det gäller i synnerhet EU:s största ekonomi, Tyskland. De anti-tyska inslagen i PiS:s valkampanj har varit påtagliga. I Polen lever minnet från andra världskriget. EU ses som en förlängning av tysk maktdominans. Ukrainafrågan spelar en viktig roll för den planerade EU-utvidgningen. Oavsett valresultatet kommer Polen att förbli medlem av EU. Stödet till Ukraina handlar om det hotfulla perspektivet: Vladimir Putins stormaktsambitioner. Men det betyder inte att det finns en stor kärlek i Polen för Ukraina. I en annan Atlantic-artikel beskriver Piotr H Kosicki, historieprofessor på University of Maryland, hur starka de anti-ukrainska känslorna är i Polen. Även här spelar historien en roll. Valet av Robert Fico i Slovakien nyligen antyder liknande tendens. Hans parti Smer ingår i European Socialists (PES) där Stefan Löfven är ordförande. Partiet är motståndare till vapenstöd till Ukraina. Hur snabbt politik kan förändras illustreras av att Slovakien var ett av de första Natoländerna som gav Ukraina militärt stöd. Även andra anti-ukrainska röster hörs. Jean-Claude Juncker, tidigare ordförande för EU-kommissionen, gick nyligen till attack mot tanken på EU-medlemskap för Ukraina. Han anser att landet är ”totalt korrumperat”. EU:s federalister kommer att visa liten entusiasm för EU-utvidgningen eftersom den måste innebära att mera makt återförs till medlemsländerna. Planen på en europeisk superstat kommer att avskrivas. Timothy Less på Center for Geopolitics har i en intressant essä beskrivit ett morgondagens EU där allt fler konservativa regeringar kommer att medföra en lösare union. Det polska valresultatet kommer sannolikt att peka i denna riktning.

Janerik Larsson: Debatten om löntagarfonderna formade det moderna Sverige (Svensk tidskrift 13 okt)

13 OKTOBER 2023 Janerik Larsson: Debatten om löntagarfonderna formade det moderna Sverige Historikern Rikard Westerbergs avhandling ”Socialists at the Gate: Swedish Business and the Defense of Free Enterprise 1940 – 1985” (2020) var ett mycket viktigt bidrag till historien om det moderna Sverige. Näringslivets roll som samhällsaktör har visserligen på senare år fått viktiga bidrag genom en rad böcker från Ekerlids förlag (en rad företagarbiografier) och från förlaget Näringslivshistoria. Den mycket flitige författaren Anders Johnson många bidrag har betytt mycket för förståelsen av den betydelse individer från näringslivssfären haft i det perspektivet. Johnsons Curt Nicolin-biografi (Curt Nicolin: ingenjör, direktör, debattör, 2021) är ett av de viktigaste. Westerbergs bok om löntagarfondsstriden ”Sista striden det är” (Fri Tanke, 2023) är det senaste men förhoppningsvis inte det sista bidraget till kunskapen om näringslivets insatser i samhällsdebatten. Minnet av den stora demonstrationen mot löntagarfonder 1983 har ägnats en hel del uppmärksamhet i år 40 år senare men fokus har då främst varit på hur förslaget växte fram, på själva debatten samt på fondernas avveckling när Carl Bildt tog över som statsminister 1991. Westerbergs val av titel är kanske ironiskt menat ty frågan om näringslivets roll i samhällen kommer aldrig att kunna beskrivas ur ”sista striden det är”-perspektivet. Kanske var det den svenska marxismens sista strid, men inte heller det tror jag man kan vara riktigt säker på. Historiens pendelslag gör, som Westerberg visade i sin avhandling, att framgång av olika skäl kan följas av motgång som sedan i en annan tidsanda åter visa sig vara framgångsrik. Ibland spelar yttre skeenden en större roll än man är medveten om. Hur kom det sig exempelvis att folkomröstningen i november 1994 slutade med att medborgarna sa ja till det svenska EU-medlemskapet? Jag tror att man då ska komma ihåg att världshistorien hade upplevt dramatiska förändringar som gjorde att den fokusering vid vad som ansågs vara svensk, framgångsrik neutralitetspolitik i ett slag tedde sig mindre relevant, Den 28 år gamla Berlinmuren mellan Öst- och Västberlin öppnades oväntat den 9 november 1989 och Sovjetunionen upplöstes den 31 december 199. Kalla kriget var slut, perspektivet av ett nytt Europa öppnade sig för Sverige vars näringsliv hade internationaliserats och som inom EU skulle få helt nya möjligheter. Här kom näringslivets arbete att föra ut ett nytt perspektiv att spela en avgörande roll. Precis som när det gällde löntagarfonderna var socialdemokratin kluven men i opinionsarbetet för EU-medlemskapet valde SAF en helt annan linje än under fondstriden. Då var Curt Nicolins NEJ otvetydigt. Men inför EU-medlemskapsfrågan var hänsynen till socialdemokratins inre oro betydande. I ”Sista striden det är” pekar Rikard Westerberg på hur historien kan få de mest oväntade och paradoxala konsekvenser. När systemet med löntagarfonder avvecklades efter riksdagsbeslutet blev det börsnoterade riskkapitalbolaget Bure, som förvaltade en del av de medel som inte gått till forskning, en viktig aktör i den valfrihetsrevolution som regeringen Bildt initierat. 1998 förvärvade Bure S:t Görans sjukhus från Stockholms läns landsting och två år senare börsnoterades Bure Hälsa och sjukvård under namnet Capio. Det blev det första börsnoterade hälso- och sjukvårdföretaget i Norden. Vid börsnoteringen omsatte företaget 3,2 miljarder kronor och hade 4 500 anställda i sex europeiska länder. 1998 hade Bure blivit majoritetsägare till Vittrakoncernen, Sveriges största utbildningskoncern och under andra hälften av 00-talet förvärvades ytterligare åtta bolag med ett tjugotal skolenheter. Därefter fusionerades Bures utbildningsgren med det redan börsnoterade Academedia som idag är norra Europas största utbildningsföretag. Westerberg citerar i sin bok fondsocialismens fader, Rudolf Meidner, som 1980 tecknat visionen för en ny form av samhälle där företagen ägdes och kontrollerades av löntagarfonder i stället för kapitalister. Westerberg konstaterar att löntagarfonderna och deras efterföljare Atle och Bure kom att bidra till en ny typ av samhälle men knappast på det sätt som Meidner en gång föreställt sig. Valfrihetsrevolutionens historia väntar på sin historiker. Det finns redan en litteratur i ämnet men en historiker skulle som Westerberg kunna ha nytta av den rika dokumentation som finns samlad på Centrum för näringslivshistoria. Där finns exempelvis SAF:s arkiv som Westerberg hade stor nytta av för sin avhandling. Den socialistiska kampen mot valfriheten till förmån för offentligkontrollerade verksamheter har just nu fokus på friskolesektorn. Där han man hamnat efter att utan framgång genom utredande få ett grepp om hela denna nya samhällssektor. ”Välfärdsutredningen” 2016 var en enmansutredning i som leddes av kommunalrådet Ilmar Reepalu, hade fokus på frågan om vinster i välfärden och hur dessa ska begränsas. Den utredningen ledde ingenstans men den striden är ingalunda avslutad. För mig är frågan om vinstens roll i en marknadsekonomi den fråga som fortsatt ter sig som det marknadsekonomiska tänkandets största utmaning. Jag minns ett möte på SAF på 1980-talet med Curt Nicolin då denna pekade på just oförståelsen för företagens vinster som den mest besvärliga utmaningen. Efter det som var den opinionsmässiga segern i löntagarfondsstriden startades på Nicolins initiativ Näringslivets ekonomifakta som Nicolin menade skulle ha just detta fokus: vad vinsten innebär. Anders Ydstedt skrev nyligen i en artikel här i Svensk Tidskrift om löntagarfondsdebatten bland annat följande: ”Idag tillhör Sverige de länder som är mest positiva till marknadsekonomi. I Rainer Zitelmanns undersökning av befolkningens syn på marknadsekonomi i 32 länder som finns publicerad i boken Myter om Kapitalism (Svensk Tidskrift, 2023) hamnar Sverige på plats 7. Vi svenskar är inte heller särskilt avundsjuka. I Zitelmanns studie av olika länder i boken Förebilder och syndabockar (Svensk Tidskrift, 2022) är svenskarna det enda folk som motsätter sig extra höga skatter på rika. Något som det annars finns stöd för i de flesta länder. Häromveckan var Svensk Tidskrift med och presenterade ett globalt index över skydd av äganderätten. I International Property Rights Index (IPRI), som täcker flera aspekter på ägande, hamnade Sverige på plats 7 av 125 länder och skillnaderna är hårfina i toppen.” Men jag tror trots detta att vinstfrågan kvarstår som ett problem. Höga skatter är svenskar inte främmande för men det är andra reflexer som slår till när höga företagsvinster kommer på tal. Man ska inte glömma bort att det var just ”orättvisan” i vissa företags höga vinster som var en avgörande ingrediens i det som blev Meidners löntagarfondsförslag. Valfrihetsfrågan och den därtill kopplade vinstfrågan har alltså en alldeles egen, intressant historia där frågan om vad man gjort eller inte gjort från näringslivets sida skulle förtjäna en engagerad och intresserad historikers inblick. Striden om valfrihetsföretagandet pågår och den kommer inte vara avslutad på många år än. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv

Mängdbrott hamnar i skuggan av det eskalerande våldet (DI, 12 okt)

Mängdbrott hamnar i skuggan av det eskalerande våldet Mängdbrotten är en typ av brottslighet som kommer i skuggan av det eskalerande gängvåldet, men som förtjänar större uppmärksamhet framöver, skriver Janerik Larsson, rådgivare vid Stiftelsen Fritt Näringsliv. I statsminister Ulf Kristerssons tv-tal till nationen den 28 september berättade han om intryck från New York: ”Vi ska lära av andra länder. Förra veckan träffade jag New Yorks borgmästare, för att se vad de gör: Kameraövervakning. Ansiktsigenkänning. Vapendetektorer. Det måste Sverige också pröva.” Det stämmer säkert. Men ska man lära av utvecklingen i USA måste man utvidga perspektivet till att omfatta den typ av brottslighet som nu lett till att rader av stora varuhus stängts i amerikanska storstäder till följd av stölder och våld. Två dagar före Kristerssons tal meddelade varuhuskedjan Target, som har nästan 2 000 varuhus i USA, att man kommer att stänga 9 varuhus i dessa amerikanska storstäder: New York, Seattle, San Francisco och Portland. De kommer att stänga den 21 oktober. Organiserade stölder hotar både personalens säkerhet och företagets finansiella förmåga att fortsatt driva varuhusen. Många andra företag som är utsatta på samma sätt instämde i den problembild som Targets vd Brian Cornell tecknade. Man pekade i sammanhanget på lagstiftning som behöver leda till konkreta åtalsbeslut och på en lagstiftning som skulle behövas. Lagen Inform kräver att online-företag avslöjar identiteten på de som använder deras tjänster för att sälja stora mängder stulet gods. Combating Organized Retai Crime Act är en lagstiftning som handelns organisationer nu arbetar för att få beslutad. Den skulle höja straffen för dessa brott men också kräva att åklagarmyndigheterna prioriterar dessa. Klädeskedjan Nordstrom stängde i somras sin största butik i San Francisco på grund av de problem som finns i den centrala delen av staden med uteliggare, missbrukare med mera. En rånarattack mot en av Nordstroms butiker i Los Angeles i augusti blev nationellt uppmärksammad på grund av sin omfattning. Chicagos borgmästare Brandon Johnson meddelade i mitten av september att han kommer att undersöka om storstaden i egen regi skulle kunna bedriva livsmedelshandel i de områden där de stora livsmedelskedjorna lagt ner sina butiker. Walmart-kedjan, ett av världens största företag, varnade i december att man kommer att stänga butiker över hela USA på grund av att butiksstölderna ökar i en omfattning som man inte tidigare upplevt. Här hemma har Riksrevisionen i början av året presenterat en utredning (RiR 2023:2) om ”Polisens hantering av mängdbrott – en verksamhet vars förmåga behöver förstärkas”. I den presenteras inledningsvis problematiken: Riksrevisionen har granskat hur polisen hanterar mängdbrott. Mängdbrotten utgör mer än 80 procent av alla anmälda brott. Det handlar om stöld, skadegörelse, bedrägeri, misshandel, med mera. Mängdbrott kan tillfoga dem som utsätts för allvarlig skada. Det leder också till ekonomiska förluster för alla företag som drabbas. Mängdbrott kan dessutom ha starka samband med grov organiserad brottslighet. Det är alltså angeläget att polisen bekämpar mängdbrott på ett effektivt sätt. Trots stora anslagsökningar, fler anställda och en genomgripande omorganisation har ändå resultaten av mängdbrottshanteringen blivit sämre sett till uppklaring. Frågan som bör ställas är om begreppet ”mängdbrott” bidrar till att denna typ av brott ignoreras i samhällsdebatten och även av massmedierna. När finansminister Elisabeth Svantesson presenterade regeringens budget för 2024 kommenterades den av Livsmedelshandlarnas vd Pär Bygdeson som bland annat konstaterade att i regeringsförklaringen nämns att begå brott är ytterst ett eget val. Och att varje människa har ett personligt ansvar att inte välja den kriminella banan. ”Vi har fortsatt en polismyndighet som behöver reformeras i grunden för att den ska ta tag i vardagsbrotten, som bland annat drabbar livsmedelshandeln. Polisens bristfälliga hantering av stölder i butik lämnar många handlare i princip rättslösa. Här behöver vi inte fler utredningar, utan nu behöver justitieministern fatta ett antal nödvändiga beslut om framtiden.” Verkligheten i Sverige har kanske ännu inte riktigt nått den amerikanska nivån, men läser man de rapporter som dyker upp i medierna hittar man lätt rubriker som: Ligor länsar hyllor på dyrt kött – butiker kräver åtgärder mot svarthandeln (Dagens Nyheter, maj 2023) Branschvrede mot polisen: ”Varför ens anmäla brott?” (Dagens Industri, juni 2022) Erik Helmerson, ledarskribent på Dagens Nyheter, beskrev i mars intryck från ett seminarium på SNS om ”mängdbrott”. På SNS beskrev Ica-handlaren Cecilia Stanel från Västerås hur personal hotas av påtända knivmän. Där unga butiksanställda kvinnor ställs mot ligor, kopplade till organiserad brottslighet, som kommer i grupp och stjäl hela köttdisken. Och framför allt: där ingenting händer gärningsmännen. De kan gripas på bar gärning med oxfilén i fickan, polisanmälas, förhöras – och sedan kommer brevet om att förundersökningen lagts ner. Detta är en typ av brottslighet som naturligen kommer i skuggan av bombdåd och de som mördas i skjutningar men som förtjänar större uppmärksamhet framöver. Begreppet ”mängdbrott” borde därför ersättas med ett ord som verkligen förklarar det allvarliga problemet med denna utbredda brottslighet. Janerik Larsson rådgivare vid Stiftelsen Fritt Näringsliv

Populisten Joe Biden granskas sällan (SvD papperstidn 8 okt)

Populisten Joe Biden granskas sällan Atlantic-journalisten Franklin Foers bok om Bidens första två år i Vita huset visar att vänstersvängen stämmer väl med presidentens självbild. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Ända sedan Donald Trump den 16 juni 2015 tillkännagav att han ställde upp som kandidat i det amerikanska presidentvalet 2016 har han dominerat den internationella nyhetsbevakningen av amerikansk politik. En politiker som inte alls mediebevakas på samma sätt är president Joe Biden. Han vann presidentvalet 2020 med rejäl marginal, men hans medieutrymme har aldrig liknat det som ägnats, och ägnas, Trump. Biden var 2020 den konventionelle politikern som skulle återföra amerikansk politik till politikens centrum mellan vänster och höger. Ett narrativ som har skymt ett inte obetydligt faktum: Skillnaden mellan Trump och Biden är i viktiga ekonomisk-politiska frågor inte särskilt stor. För en månad sedan utkom Atlantic-journalisten Franklin Foers bok om Bidens första två år i Vita huset (”The last politician – inside Joe Biden’s White House and the struggle for America’s future”, Penguin Press). Foer tecknar ett intressant porträtt av Biden som ”den siste politikern” som både har personlighet och lång politisk erfarenhet som medför att han lätt kan underskattas. Foer visar att Biden inte alls är så konventionell som många trott – och kanske fortsatt tror. Inför mellanårsvalet i november 2022 hävdade amerikanska medier att Biden skulle drabbas av ett rejält bakslag. Det skulle leda till att han förlorade kontrollen över kongressen. Erfarenheter från amerikansk politik de senaste hundra åren talade för ett sådant utfall. Det är bara tre andra presidenter som i ett mellanårsval behållit sitt partis senatsposter och förlorat färre än tio platser i representanthuset. Franklin Roosevelt gjorde det 1934 när republikanerna gavs skulden för den stora depressionen. John F Kennedy lyckades med detta 1962 direkt efter Kubakrisen då ett kärnvapenkrig med Sovjet undvikits. 2002 slöt USA upp bakom George W Bush ett år efter 9/11. Många av de kandidater som stöddes av Donald Trump i mellanårsvalet 2022 förlorade. Bidens försvar för demokratin och argumentation mot demokratins auktoritära motståndare var nyckeln till hans framgång. Foers bok redovisar Biden-administrationens arbete med covid-pandemin, uttåget ur Afghanistan och Ukrainakriget. Det politiska spelet i kongressen ledde till stora segrar. Dessa ledde till dramatiska utgiftsökningar – inte minst det omfattande reformpaket med stora industrisubventioner som bär det osannolika namnet Inflation Reduction Act. Bidenadministrationen befolkades från starten av nyckelmedarbetare som bidragit till dess betydande vänstersväng. Nyckelroller har gått till aktivister som har till uppgift att bekämpa storföretag som beskrivs som monopolister. En av dessa medarbetare är Bidens säkerhetspolitiske rådgivare Jake Sullivan. Han sökte sig tillbaka till demokratpartiets klassiska tänkesätt med krav på kraftfulla offentliga regleringar, stora statliga näringslivsubventioner och starkt stöd till fackföreningsrörelsen. Sullivan har i ett uppmärksammat tal förklarat administrationens handelspolitiska agenda som är protektionistiskt precis som den var under Trump – vilket förvånade många inom EU. Vänstersvängen stämmer väl med Joe Bidens självbild: arbetarklass, stöd till facket och med, som Foer skriver, ”ett temperament som en populist”. Någon politik mellan höger och vänster har det alltså inte blivit, men däremot i grundläggande demokratifrågor stor distans till Trump.

Janerik Larsson: I Finland fanns insikter som saknades här hemma (Svensk tidskrift)

Janerik Larsson: I Finland fanns insikter som saknades här hemma Finlands 1900-talshistoria är dramatisk. Det är en viktig del av bakgrunden till landets medlemskap i EU och NATO. I Väinö Linnas roman ”Okänd soldat” (Tuntematon sotilas, 1954) följs en finländsk kulsprutepluton under fortsättningskriget, från sommaroffensiven 1941 till reträtten från Karelen 1944. Sovets attack mot Finland i Vinterkriget ledde till att Finland i fredsavtalet i mars 1940 förlorade delar av det som tidigare varit finländskt territorium. I fortsättningskriget mellan juni 1941 och september 1944 samverkade Finland med Nazityskland för att återfå förlorat territorium. Ett första fredsavtal skrevs i september 1944 men det slutliga fredsavtalet slöts i Paris 1947. ”Okänd soldat” blev en litterär sensation och har även filmatiserats tre gånger – den senaste 2017. Boken har översatts till fler än 20 språk. I Kjell Westös senaste roman, ”Skymning 41” som har undertiteln ”Roman från en krigstid” (Bonniers) skildras Vinterkriget och början av fortsättningskriget genom de båda huvudpersonerna. Den manliga huvudpersonen i roman visar sig också varit delaktig i inbördeskriget på 1920-talet då han vid ett tillfälle ingick i en grupp från den ”vita” sidan som avrättade en grupp ”röda”. Westös bok kommer säkert att bidra till en ökad kunskap om landets dramatiska 1900-talshistoria. Kanske blir den 2020-talets motsvarighet till Linnas roman. Ett intressant perspektiv på Finlands 1900-talshistoria ges i Olav S. Melins nyutkomna bok ”Det fria ordets fyrvaktare – 250 år av svensk tidningsutgivning i Finland (Litorale)”. Melin arbetar på tankesmedjan Magna som är partipolitiskt obunden men som bland annat arbetar med att stärka den finlandssvenska identiteten. Chef för Magma är idéhistorikern Nils Erik Forsgård. Jag fäste mig särskilt vid Melins redovisningen av såväl de mest dramatiska skeendena i landets historia som de kontroverser som ägnats frågorna kring vad som hände och hur detta ska bedömas. Hur dramatiskt inbördeskriget var framgår av att uppemot tiotusen personer från den förlorande ”röda” sidan avrättades under några månader 1918. Melin lyfter fram hur annorlunda Finlands utveckling varit jämfört med de övriga länderna i Norden. Finland som självständig stat existerade inte före inbördeskriget. Detta krig tillsammans med två stora världshändelser är av central betydelse för att förklara utvecklingen i Finland fram till inbördeskrigets utbrott 1918, nämligen utbrottet av första världskriget och den ryska revolutionen. I den första finländska regeringsformen från 1919 heter det att ”finska och svenska är republikens nationalspråk”. Det är ett sätt att försöka överbrygga den motsättning som präglat inbördeskriget – den ”vita” svenska sidan och den ”röda” finska. Spänningen mellan det svensktalande och det enbart finsktalande Finland lever fortsatt i politiken. Sannfinländarnas aversion mot Svensk-Finland är påtaglig och Svenska Folkpartiets viktigaste roll är att vara detta svenska Finlands politiska företrädare. Melin följer den motsättningen under mellankrigstiden då nationalsocialismen hade stöd bland de svenskspråkiga – något som för övrigt också skymtar i Westös roman. Melins bok är en spännande läsning eftersom den belyser Finlands historia med den svenskspråkiga pressen som utgångspunkt men han isolerar på intet sätt i sin framställning medieperspektivet utan tar ett brett, samhällspolitiskt grepp. 40-talens krig belyses däremot ganska knapphändigt av Melin. Han sammanfattar dock på ett pregnant sätt mediernas verklighet: ”En fri tidningspress äringen självklarhet och den är därtill i mångt och mycket en chimär, förutom politiska bindningar är tidningspressen alltid beroende av marknaderna. Den fria, oberoende tidningspress, som enligt definition borde fungera som en viktig övervakare av de statliga myndigheterna Finland, lyste under 1900-talet med sin frånvaro i långa tider. Förtrycksåren i början av seklet, krigsåren 1914 – 1918 och 1939 – 1945 med sin krigscensur och åren av självcensur på 1970- och 1980-talen är exempel på sådana perioder.” Krigsåren skildras i Westös roman genom att den manliga huvudpersonen är en journalist på Hufvudstadsbladet som försöker revoltera mot krigscensuren men som därför tystas av tidningsledningen. Finlandiseringen – då Sovets ambassad i Helsingfors var en mycket viktig maktfaktor i landets politik – efter de båda 40-talskrigen beskrivs ingående av Melin. Självcensuren som kännetecknade denna period applåderades av Finlands politiska ledning. Sovjet som segermakt såg till att begränsa Finlands utrikespolitiska beslutanderätt men genom självcensuren påverkades också yttrandefriheten i hög grad. Finlandiseringen avtog, skriver Melin, under 1980-talets början. Men i TV-serien ”Kylmän sodan Suomi” med manus av Marjo Vilkki och presenterad av Jan Tervo tecknas en kritisk bild av finlandsieringens effekt på samhällsdiskussionen. TV-serien finns på SvT Play. Melin citerar Pär Stenbäck som under kalla kriget hade centrala poster i finländsk politik (bland annat utrikesminister och partiledare för svenska folkpartiet). Stenbäck säger som försvar för hur den politiska ledningen agerade att han aldrig förstått hur ett alternativt scenario borde ha sett ut – ett enligt vilket Finland kunde ha ignorerat den ryska synen på att landet hörde till Sovjetunionens intressesfär: ”Jag har aldrig sett en trovärdig analys av hur vi, ensamma, utan allierade, och med vårt geografiska läge, kunde ha lösgjort oss från de begränsningar som Kreml pålade oss.” Klart är att Finlands medlemskap i EU och NATO ska ses i denna kontext. Där fanns insikter om det stora grannlandet som saknades här hemma. Melins bok ger ett viktigt perspektiv på Finland och förtjänar tveklöst att uppmärksammas i Sverige. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv