måndag 30 november 2015


Hur effektiva är flygbombningar ?

 

 

Jag bodde i USA när Watergateskandalen rullades upp 1974 och det är min förklaring till att jag nu läst den klassiske Washington Post-reportern Bob Woodwards senaste bok ”The Last of the President’s Men”.

Den handlar om en av president Richard Nixons närmaste medarbetare, Alexander Butterfield.

Butterfield fick uppdraget att se till att det i det Ovala Rummet installerades en superhemlig avlyssningsanordning.

När Watergateutredarna till slut ställde frågan till honom om det fanns någon sådan bekräftade han det. Därmed bidrog han till Nixons fall.

Nixons hemliga bandinspelningar lämnades sedan över till utredarna som förberedde riksrätt mot presidenten.

Nixon avgick istället.

Boken är baserad på intervjuer med Butterfield och genomgång av hemliga dokument som han tog med sig när han lämnade administrationen.

Det är ett sådant dokument som jag fann särskilt intressant. Det handlar inte alls om Watergate utan om Vietnamkriget.

Nixon hade ärvt kriget från demokraterna John F Kennedy och Lyndon B Johnson.

Det var LBJ som eskalerat kriget och Nixon – och hans rådgivare Henry Kissinger – insåg att det var nödvändigt att få ett slut på det. Kriget var oerhört impopulärt i USA och tvingade LBJ att välja att inte söka bli omvald.

Det skulle, efter att Nixon lämnat Vita Huset, visa sig att kriget blev ett förnedrande nederlag för USA.

Men Nixon förstod läget. I ett topphemligt PM från Kissinger till presidenten den 3 januari 1972 rapporterades om massiva attacker mot amerikanerna och dess sydvietnamesiska allierade.

Nixon skrev då för hand på promemorian ett meddelande till Kissnger som började så här:

We have had 10 years of total control of the air in Laos and V.Nam. The result = Zilch.”

Nixon genomskådade sin egen strategi att ersätta de amerikanska trupperna i Vietnam med flygbombningar.

Bombningarna ger inger resultat, skriver han och kräver att Kissinger ska förklara vad som är fel. Otherwise continued air operations make no sense in Cambodia, Laos etc after we complete withdrawal.

Nixon valde ändå därefter att öka flygbombningarna inte minst av Hanoi. Den minnesgode minns Olof Palmes kraftiga reaktion mot julbombningen av Hanoi 1972.

Bombingarna var inrikespolitiskt populära, konstaterar Woodward. Deras militära effekt var ringa men de bidrog till att Nixon blev omvald. Woodward redovisar med hjälp av de hemliga bandinspelningarna hur Nixon använde opinionsundersökningar för att styra bombkampanjen. Nixon: ”Just got Harris’s data. It’s two-to-one for bombing. They want us to be very, very tough.”

I dessa dagar tror jag också man kan fundera över samma problematik som Nixon 1972 – hur effektiva är flygbombningar egentligen ?

Kanske är de i huvudsak ett inrikespolitiskt verktyg ?


 
Upplagd av kl.

Avtalsrörelse i plattformskapitalismens värld

Jag tillbringade förra veckan i den amerikanska huvudstaden.

Washington DC är en stad där Uber verkligen förändrat transportmöjligheterna på ett mycket positivt sätt. Jag har bott här tidigare och har rika erfarenheter av hur svårt det varit att klara sig utan egen bil.

Så för mig har det har varit Uber mellan hotellet och middagar hos goda vänner eller museer.

På vägen över Atlanten läste jag Stefan Fölsters nya bok ”Robotrevolutionen – Sverige i den nya maskinåldern” (Volante) och en av många tankeväckande insikter som den förmedlade handlade just om den nya verklighet som Uber är en intressant del av.

Fölster kallar det ”plattformskapitalismen” och han redovisar hur det blir fler och fler sådana företag för varje dag som går.

”Unga, välavlönade amerikaner köper städning timvis från Handy, får maten hemlevererad av Instacart, kläderna tvättade av Washio. Det finns appar för blomsterleverans, personlig shopping, sista-minuten-presenter eller en fin restauranglagad middag som levereras hem på studs.”

Det perspektiv som oftast förekommit i debatten om Uber och de andra nya plattformskapitalistiska företagen handlar om anställningstrygghet.

Fölster påpekar att flera som stått helt utanför här får chansen att att få in en fot på arbetsmarknaden.

Men det kanske mest tankeväckande var nog i detta sammanhang att för många  arbetsgivare är denna nya värld inte tryggare:

”Kunder behöver inte företag lika mycket som tidigare.”

Kanske kommer det helt enkelt att bli många fler arbetsgivare och arbetstagare som inte är knutna till företag.

Fölster för ett resonemang kring det argument för företags betydelse som en gång Ronald Coase formulerade, nämligen att det skulle vara för krångligt om det inte fanns företag, att man skulle behöva förhandla och komma överens om allt man ville ha gjort:

”För många sorters arbetsuppgifter kan en intelligent dator nuförtiden förenkla samarbetet avsvärt bättre än vad som sker inom ett hiearkiskt företag. Människor som får hjälp av en datoriserad plattform för att samarbeta slipper en uppsjö av möten, revirstrider och felrekryterade chefer.”

När jag läste detta började jag fundera över hur arbetsmarknadens organisationer ska anpassa sig till denna nya sköna värld.

Kommer detta perspektiv att avspeglas på något sätt redan i den avtalsrörelse som börjar på allvar inom kort?


 
Upplagd av kl.

lördag 28 november 2015


Vad gör Obama i Paris ?



IT-miljardären och filantropen Peter Thiel drar en lans för kärnkraften i New York Times.

Vad borde president Obama göra i Paris i nästa vecka ? Jo detta:

Supporting nuclear power with more than words is the litmus test for seriousness about climate change. Like Nixon’s going to China, this is something only Mr. Obama can do. If this president clears the path for a new atomic age, American scientists are ready to build it.

Upplagd av kl.

fredag 27 november 2015


Skadar Trump bilden av USA ?



Det var säkert inte bara runt det Thanksgivingmiddagsbord som jag satt vid igår som ett av de stora samtalsämnena var den republikanske presidentkandidaten Donald Trump.

Frågan till mig från mina amerikanska vänner var: ”Hur mycket skadar Trump den europeiska bilden av USA ?”

Idag rapporterar nyhetstjänsten The Hill, specialiserad på amerikansk politik, om hur det republikanska partiets makthavare förtvivlar.

Grunden för denna förtvivlan är givetvis att få bedömer att Trump kan vinna presidentvalet mot Hillary Clinton. The Hill:

The consistency of Trump’s polling performance this cycle has more in common with the steady showing of eventual 2012 nominee Mitt Romney than anyone else.

Other anti-Trump forces within the GOP hold out hope that as the field winnows, the whole dynamic of the race will shift, with primary voters coalescing around a different option.

But none of that is guaranteed. Trump remains as bullishly confident as ever. And Republican insiders know the hour is getting late.
http://www.svd.se/skadar-trump-bilden-av-usa-/om/ledare
Upplagd av kl.

Maktens ok (Mp)



I april förra året skrev jag en Timbrorapport om populistiska vänsterpartiers problem i Danmark och Finland där ”maktens ok” blivit så tungt att man tvingats lämna respektive regering.

Båda de regeringar de lämnade har därefter förlorat makten i förra årets val.

Jag hade när jag skrev inte något aktuellt exempel som direkt kunde appliceras på Miljöpartiet. Men självklart gäller samma politiska logik för Mp.

Jag skrev i rapporten bl a:

”Socialdemokratin måste kunna regera, det har i generationer varit partiets mål och mening. Så det krävs en mer levande idédebatt, som handlar om mer än att formulera gamla paroller på ett modernt sätt. Socialdemokraterna behöver förklara för sina potentiella väljare att de har en regeringspolitik redo inför valet. Dilemmat är bland annat att en sådan politik kommer att vara svår för i synnerhet Vänsterpartiet att acceptera. Socialdemokratins värsta fiende är inte Alliansen, utan den vänsterpopulism som nu växer i och kring Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.”

Det är uppenbart att socialdemokratin gradvis är på väg att överge vänsterns illusionspolitik även om den under oppositionsåren fick ett ganska fast fäste i partiet.

I förlängningen ligger givetvis en skilsmässa från Mp, ett parti som är lika litet lämpat för att tyngas av maktens ok som Vänsterpartiet.

Att Mp skulle finns kvar i en s-ledd minoritetsregering vid valet 2018 bedömer jag som mindre sannolikt.

 


 

 
Upplagd av kl.

torsdag 26 november 2015



Obama och kalkonerna



Jag är snart på väg till Thanksgivingmiddag i den amerikanska huvudstaden. Läste just denna notis som säger en hel del om det politiska klimatet i landet:

The examples of the GOP's reflexive opposition to President Obama's agenda are many but this may be the best one yet: by a 27 point margin Republicans say they disapprove of the President's executive order last year pardoning two Thanksgiving turkeys (Macaroni and Cheese) instead of the customary one. Only 11% of Republicans support the President's executive order last year to 38% who are opposed- that's a pretty clear sign that if you put Obama's name on something GOP voters are going to oppose it pretty much no matter what. Overall there's 35/22 support for the pardon of Macaroni and Cheese thanks to 59/11 support from Democrats and 28/21 from independents.


 
Upplagd av kl.

Min favoritbokhandel


Igår besökte jag min absoluta favoritbokhandel i världen: Politics and Prose på Connecticut Avenue i den amerikanska huvudstaden.

Jag har varit en trogen, återkommande besökare ända sedan jag bodde i närheten på 80-talet.

Den hör till de unika i en bransch där storföretag äger de flesta återstående bokhandlar.

Politics and Prose startades 1984 av två entusiastiska damer, Carla Cohen och Barbara Meade, och ägs nu av Bradley Graham and Lissa Muscatine.

Den bokhandel jag blev stamkund i har nu flyttat över gatan, utökats med ett café i källarvåningen och har ett intensivt föreläsarprogram.

President Barack Obama och hans döttrar kommer hit varje år för att handla julklappsböckerna.

I avdelningen för politiska böcker hittade jag två böcker som jag inte tidigare läst om men som visade sig vara högst läsvärda.

Den ena, ”American Hysteria – the untold story of mass political extremism in the United States” av journalisten Andrew Burt, handlar om historiska exempel på sådana hysteriska utbrott utbrott men det är ju ett ämne som också är högaktuellt.

I sitt avslutningskapitel konstaterar Burt att ”just as political hysteria presents a reoccuring force in American history, it has always been a transient one, strong enough to emerge but ultimately too weak to stay”.

Det finns got om aktuella sådana hysteriska utbrott och jag har tidigare berört sådana här på Larsson läser.

Den andra boken skulle jag garanterat inte hittat i någon annan bokhandel. ”Has Obama made the world a more dangerous place ?" dokumenterar en debatt som ägde rum förra året i Kanada.

På ena sidan Robert Kagan och WSJs Bret Stephens och i det andra "laget" CNNs Fareed Zakaria och Anne-Marie Slaughter från tankesmedjan New America.

Boken är utgiven av Aurea Foundation i Toronto och ingår i en debattserie som presenteras så här av förlaget House of Anansi:

The Munk Debates is Canada's premier international debate series, a highly anticipated cultural event and feast of ideas. Launched in 2008 by philanthropists Peter and Melanie Munk, these debates bring together some of the world's greatest thinkers to discuss the most pressing political, social, and cultural issues that are shaping the course of world events.

För er som följer mig på Larsson läser är det säkert lätt att gissa vilket av de båda “lagen” i debatten om amerikansk utrikespolitik som jag fann mest övertygande.

 

Upplagd av kl.

Stefan Fölsters framtidstankar



 

 

Många svenskar tror att våra barn kommer att få det bättre än vi själva. En viktig orsak till denna pessimism är fruktan för att växthuseffekten gradvis ska leda till världens undergång. Men vad säger forskarna egentligen? Hur tror de att vi kommer att leva om några decennier? Hur har människan hanterat liknande förändringar i det förflutna? Vilka nya, miljövänliga tekniker står faktiskt för dörren?

I Farväl till världsundergången (2008) tillförde Stefan Fölster ett helt nytt perspektiv på klimatfrågan i en hittills något ensidig debatt. Samtidigt som han betonar människans enastående anpassningsförmåga och hur naturen tidigare har hanterat ännu större temperatursvängningar, pekar han på den snabba utvecklingen av nya tekniska lösningar som kan bli betydligt mindre kostsamma än många tror. Men liksom patienter riskerar att avlida till följd av misstag i sjukvården kan felaktiga och ineffektiva åtgärder bli ödesdigra. Det gäller att välja pragmatiska handlingsalternativ, både för individer och länder.

I sin nya bok ”Robotrevolutionen – Sverige i den nya maskinåldern” tillför Stefan Fölster på samma sätt nya perspektiv på en annan frågeställning som framkallat en hel del framtidsångest.

Det är en mycket läsvärd och spännande bok. För mig öppnade den upp rader av nya perspektiv och utvecklingsmöjligheter (och för den delen också problem och hot) som jag inte tidigare tänkt på.

Men grundtonen i båda böckerna är möjligheter och det gör också den nya boken till så intressant läsning.

Stefan Fölster har en alldeles egen nisch i svensk samhällsdebatt.


 
Upplagd av kl.

onsdag 25 november 2015


Visst blir det Donald Trump....



 

Varför skulle Donald Trump inte bli det republikanska partiets presidentkandidat nästa år ?

Washington Post-kolumnisten Michael Gerson, själv konservativ, börjar förtvivla.

Hans beskrivning av Trump är korrekt:

He would spark trade wars with China and Mexico and scrap the world trading system — which Republicans have helped construct since World War II — replacing it with an older kind of mercantilism. He would make the seizure of Middle Eastern oil the centerpiece of his regional strategy — turning a spurious liberal charge into a foreign policy doctrine, and uniting the Arab world in rage and resentment.

Men ju mer sannolikt det är att Trump blir GOPs kandidat desto angelägnare menar Gerson att man ställer sig denna fråga:

As denial in the GOP fades, a question is laid upon the table: Is it possible, and morally permissible, for economic and foreign policy conservatives, and for Republicans motivated by their faith, to share a coalition with the advocates of an increasingly raw and repugnant nativism?

 

Upplagd av kl.

tisdag 24 november 2015



Politiker bryr sig inte om fakta



Amber Phillips skriver i Washington Post bekymrat om att de kampanjande politikerna strunta i fakta:

Once upon a time, (like before this presidential campaign) candidates would usually pay a political price for saying something outrageously untrue -- like espousing the dispelled rumor there were "thousands" of New Jersey Muslims cheering the day the World Trade Center towers fell.

Today, it seems that not only is playing fast and very loose with the facts not that big of a deal, but it could actually benefit a specific candidate who's popular among a specific set of the electorate.

Take Donald Trump, who said that New Jersey thing Saturday at a rally and repeated it on TV Sunday. He's one of this campaign's biggest fibbers (though not the only), earning more maximum-level four-Pinocchio ratings from the The Washington Post Fact Checker team than any other candidate so far.

And yet Trump's leading the GOP race for the fourth consecutive month, according to a new Washington Post/ABC News poll.

Here are some theories on how we got to this point where facts don't matter -- and what it could mean for democracy:

1. Voters don't trust the government: Just 19 percent of Americans say they feel they can trust their government some or all of the time, according to a new Pew Research Center survey. And conservative Republicans are traditionally more skeptical of government than the rest of America. In a September Washington Post-ABC News poll, 75 percent of Republicans said “most people in politics” can’t be trusted. Enter anti-establishment candidates like Trump, who spin themselves as tellers of truths no one else will dare to say.

2. Voters don't trust the media: Nearly two-thirds of Americans think the national news media has a negative effect on the country, according to Pew. So when The Washington Post Fact Checker says Trump just delivered a "whopper" of an untruth, many of his supporters are skeptical, to say the least.

3. Republicans are more cynical than Democrats right now: About government, about trust in politicians, about how often their side wins. That could be in part because a Democrat is in the White House, and numbers compiled by Pew suggest that the party outside the White House is less trusting of government.

4. There are parallels between the angriest voters and GOP primary voters: These more politically active Republican voters could be lifting up anti-establishment candidates in spite of, or sometimes because of, the fire the media and establishment direct at those perceived as outsiders.

All these falsehoods are bad for democracy.

It undermines the media, and Fix Boss Chris Cillizza writes that undermining the media undermines the facts themselves. This is the future he worries we might be headed toward if there is no agreed-upon neutral arbiter of fact:

"Campaigns and candidates, seeing the success Trump has had, will imitate his cavalier attitude toward an established and agreed-upon set of facts. And, before long, the media will be helpless to fight for facts because the efforts to discredit what we do have been so sustained and successful."


 

 
Upplagd av kl.

måndag 23 november 2015


Finland, Sverige och Nato



Jag har tidigare berört en aspekt på den svenska Nato-debatten som sällan eller aldrig syns till – nämligen relationen till Finland.

Nyligen skrev Unto Hämäläinen, Helsingin Sanomats politiske expert, i tidningens månadsbilaga Kuukausiliite en längre essä med rubriken ”Så svek Sverige Finland”.

Artikeln var baserad på precis offentliggjorda handlingar från det finländska utrikesministeriet.

Det handlar om den diplomatiska korrespondensen månaderna före det svenska tillkännagivandet fredagen den 26 oktober 1990 om att Sverige skulle ansöka om medlemskap i EU.

Dokumentationen belyser den stora upprördheten i den finländska statsledningen över att Sverige spelat ett dubbelspel: först hemlighöll man sina avsikter, sedan svek man sina löften till Finland och till slut försökte man ensam slinka in som medlem i EU.

Vid denna tid var både Sverige och Finland medlemar i frihandelssammanslutningen Efta tillsammans med bland annat Österrike och Schweiz. EU hade vid denna tidpunkt 12 medlemsländer av vilka alla utom ett också hörde till Nato.

Den svenska regeringen hade lovat att på förhand informera Finland om Sverige skulle ansöka om EU-medlemskap. Det pågick förhandlingar om ett närmare samarbete mellan EFTA och EU och det var i det sammanhanget som den svenska regeringen lovat informera den finländska om det blev aktuellt med en ändrad svensk kurs.

Att Sverige vid denna tidpunkt övervägde ett närmande till EU var ingen hemlighet och Finlands ambassadör i Stockholm hade rapporterat om detta. Men att regeringen Carlsson svek löftet att samarbeta med Finland står klart att döma av de nu offentliggjorda dokumenten.

Sverige och Finland hade olika utgångspunkter. För Finland handlade det om landets relationer till öst.

Vilken relevans har detta idag?

Hämäläinen konstaterar att det pågår seriösa diskussionen både i Finland och Sverige om huruvida länderna borde frångå den militära alliansfriheten och gå med i Nato.

Finlands och Sveriges regeringar har även denna gång försäkrat att ingetdera landet har för avsikt att ansöka om medlemskap i Nato.

Dessutom har man lovat att på förhand informera den andra om man skulle bestämma sig för att ansöka om medlemskap i Nato.

I oktober 1990 hade den amerikanske forskaren Paul M. Cole avslöjat att Sverige under hela efterkrigstiden haft ett hemligt men nära militärt samarbete med USA/Nato. Cole blev först stämplad som lögnare av svenska politiker och diplomater men det skulle ju visa sig att han haft rätt.

I essän konstaterar författaren att allt nu hänger på de svenska socialdemokraterna. Ändrar de sin ståndpunkt skulle Sverige ansöka om medlemskap i Nato.

Vad Finlands nuvarande ambassadör i Stockholm rapporterar till sin regering blir offentligt 2040.

För några veckor sedan skrev jag detta här i min blogg:

Pär Stenbäck är en av Nordens mest erfarna politiker och samhällsdebattörer. Han har i hemlandet Finland varit partiledare, undervisningsminister och utrikesminister.

Han förlänades hederstiteln minister 1999.

Han har varit generalsekreterare för Finlands Röda Kors och för Internationella Röda Kors-federationen i Genève. Han har varit generalsekreterare för Nordiska ministerrådet.

Han är styrelsemedlem i International Crisis Group.

Nyligen lyssnade jag på honom under Johnsonstiftelsens Engelsbergsseminarium om Finland och Sverige.

En aspekt som han berörde när han kom in på Natofrågan var, med hans formulering, avsaknaden av en ”djup svensk borgerlig relation till Finland”.

Jag tror att det kan ha att göra med att svensk säkerhetspolitik under huvuddelen av tiden efter andra världskriget utformades av svenska socialdemokrater.

I en krönika i Hufvudstadsbladet skrev Stenbäck häromdagen så här:

Ett Natobeslut är ett större beslut för Finland än för Sverige; detta kanske inte alla politiker i Sverige förstår. Kanske min oro är något teoretisk, men av erfarenhet vet jag att hänsynen till Finlands geopolitiska kalkyler inte är så värst djupt rotad inom alla svenska partier.

Jag samtalade med Stenbäck efter Engelsbergsseminariet och han formulerade sig då så här:

Ett skräckscenario kunde se ut så att en ny borgerlig regering i Sverige, stärkt av opinionssiffrorna, ensidigt går in för en Nato-ansökan med motiveringen att man inte hinner vänta på en opinionssvängning i Finland. Bland dagens borgerliga partiledare finns knappast någon med en djupare relation till Finland och förståelsen för Finlands geopolitiska läge är förmodligen begränsat. Med detta avser jag att man kan tro att länderna sitter i samma båt när det gäller Ryssland; så är det ju inte.

Ett medlemsbeslut har större konsekvenser för oss, det är vi som har den långa gemensamma gränsen med Ryssland, vi har handeln, turismen, invandrarna etc. Finland måste räkna med betydligt flera dimensioner i kalkylen. Även de som är negativa eller återhållsamma till Nato vet att Nato-optionen är en viktig faktor som bidrar till rysk självbehärskning.

Janerik Lar

 

Upplagd av kl.

Media och opinionsmätningarna



Statsvetaren Anders Sundell skriver på Twitter: Nästan parodiskt hur opinionsmätningarna skiljer sig åt nu. SD har 17,6% i Sifo, men 26,7% i Yougov, 9,1 procentenheter mer.

I helgens FT skrev Gillian Tett om de opålitliga opinionsmätningarna:

Over the past year, pollsters have seemed woefully unable to predict some results, as in the elections in the UK, Israel and Argentina — and even the gubernatorial race in Kentucky. Indeed, the mistakes have been so stark that Karlyn Bowman, from the American Enterprise Institute, has recently warned that the US may be approaching “the end of polling as we know it”. This week in New York, Harvard historian Jill Lepore argued in a powerful speech that polls were becoming so unreliable that they could actually be undermining democracy — and called for an overhaul of how we use them. (---) In a country such as America, with long presidential campaigns, polling starts early — but many voters ignore the races until the last minute. Thus when pollsters ask people to select a candidate, the response can be driven by name recognition as much as anything else (such as Donald Trump). Conversely, when new information about candidates does arise, it now seems to spread faster because of social media. Some pollsters believe this can create volatile readings.

And then there is a third issue: the media itself. Pollsters agree that the most accurate readings come from surveys that are repeated frequently enough to create a good historical series or those that cover a range of views. This is what campaigns typically commission. But the media usually want one-off polls, which are typically more capricious, if not unreliable — and these are the ones that attract the headlines.

Is there any solution? Some observers, such as Lepore, want the media to shy away from its obsession with shallow numbers. Others, such as Michael Barone, a former pollster, think research companies themselves should admit that polls are as much an art as a science. Meanwhile, officials at Gallup have simply decided against conducting primary campaign polls this cycle, preferring to concentrate on surveys with more accurate results. But don’t expect that to hurt the polling industry, not at a time when the electorate and media seem more addicted to navel-gazing than ever before. Nor will it slow down those big-data geeks in the Clinton campaign. A world where we seem better able to predict individual behaviour than election results is a strange one indeed, and perhaps something worth remembering the next time you see a “shock poll” in relation to Trump, Clinton or anyone else

Upplagd av kl.

Iskyla och maktkamp inom LO

När varselvågen svallade som högst slöt IF Metall och Teknikföretagen i mars 2009 ett centralt ramavtal som öppnade för lokala avtal med sänkt arbetstid och lön. Enligt IF Metall räddades därmed jobbet för uppåt 15 000 metallarbetare.

Det var förmodligen en av de viktigaste och mest avgörande faktorerna bakom att svensk ekonomi klarade krisen efter Lehman Brothers så bra.

Anders Borg hade mycket att tacka Stefan Löfven för.

Jag vet inte hur tacksam den dåvarande finansministern var. Det ligger ju i politikens natur att själv söka framstå som alla goda gåvors givare.

Men avtalet 2009 blev inte populärt i stora delar av fackföreningsrörelsen.

Jag tror att huvudskälet till den sura reaktionen då helt enkelt var avundsjuka. IF Metall blev hjältar och övriga fackförbund framstod som mindre kreativa.

Krisavtalet i kombination med det otroligt framgångsrika industriavtalet har skapat en klyfta inom LO som under Avtal 2016 kan ta sig riktigt elakartade uttryck.

LOs tidning Arbetet har låtit bistra replikskiften utväxlas.

Iskyla och maktkamp har ersatt den spruckna LO-samordningen i upptakten till avtalsrörelsen skrev Arbetet.

 IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe har anklagat andra förbund för att vilja använda deras löneavtal som trampolin för egna och högre löneökningar.

Anders Ferbe menar att ett antal förbund inte längre ställer upp på att den konkurrensutsatta industrin ska vara lönenormerande. Det avtal som facken inom industrin slutit har blivit märket för nivån på löneökningarnas storlek även i andra sektorer.

– Det finns förbund som vill runda märket på olika sätt och använda oss som trampolin för sina löneökningar. Det är omöjligt för oss att ställa upp i den diskussionen.

IF Metall-basen efterlyste respekt för de goda resultat och den ordning i avtalsrörelsen som facken inom industrin och dess motparter stått för genom industriavtalet.

– En del förbund anser att den ordningen som har vi haft i snart 20 år och som har gett fantastiska reallöneförbättringar ska ersättas med någon annat. Vad de vill ha istället är oklart.

Elektrikerförbundets Ronny Wenngren är samordnare av avtalsrörelsen för förbunden i 6F: Byggnads, Seko, Målarna, Fastighets och Elektrikerna.

Han ställer sig undrande till den bild som Ferbe målade upp:

– Ferbe sätter på sig en lite väl stor skjorta om han påstår att industrin fixat allt gott som kommit under den här perioden.

– Om IF Metall tycker att vi har ett perfekt system som vi andra ska rätta oss efter har vi LO-förbund ett gemensamt problem, säger Ronny Wenngren.

IF Metall och de andra fackliga parterna i industriavtalet har goda argument på sin sida och tyngst av alla är den retoriska frågan hur kritikernas avternativ ser ut.

Ingen antydan till svar på den punkten har hittills synts till och att döma av Elektrikerförbundets historia kan man anta att svaret kommer utebli.

Elektrikernas fackliga ledning är bra på att iscensätta konflikter men längre än så sträcker sig inte förmågan.


 
Upplagd av kl.

söndag 22 november 2015


Frihetsgudinnans baksida

Hur välkomnande har egentligen USA varit för flyktingar från krigshärjade länder ?
Det finns en felaktig amerikansk självbild som går ut på att USA är generöst och välkomnande.
Maria Cristina Garcia, som är Howard A. Newman professor of American studies vid ett av USAs finaste universitet, Cornell University, skriver idag i Washington Post en intressant essä på temat America has never actually welcomed the world’s huddled masses:
The outcry over resettling a relatively small number of Syrian refugees — far fewer than France vowed to take in even after the attacks — isn’t an exception; it’s more like the rule. Yes, the United States has been generous: Since 1948, close to 4 million refugees have come here. But despite our reputation as a haven for the oppressed, those admissions have always been controversial.
There is one way the Syrian refugees are different, though: They, and others who have arrived after 9/11, are among the most carefully vetted in American history. U.S. refugee policy dates to the end of World War II.
During the 1930s and 1940s, the nation turned away thousands of Jews fleeing the Third Reich, even though our immigration quotas remained unfilled . Politicians justified their actions by arguing that German spies and subversives might be hiding among the refugees, but anti-Semitism was the more likely motivation for American neglect.
Upplagd av kl.

Amerikansk marktrupp mot ISIS?



Skulle amerikanska marktrupper kunna besegra ISIS ?

En sakkunnig röst svarar tydligt nej:

If the objective is to diminish the threat to America posed by ISIS, the answer is a resounding “no.”

There is actually considerable and recent experience to demonstrate why trying to use foreign combat troops to destroy insurgent forces will not work. In 2001, the U.S. sent special forces and provided air power to local fighters to destroy the Taliban. In 2003, the U.S. invaded and wiped out the army of Saddam Hussein. In 2006, Israel launched a ground and air assault into Lebanon to destroy the military wing of Hezbollah. In all cases, the use of overwhelming military power was devastating against the far weaker irregular enemy.

Yet, after hundreds of thousands of U.S. ground troops fought in Afghanistan, the Taliban is stronger today than at any time since 2001. Hezbollah survived the 2006 attack, ultimately forcing the Israeli military to withdraw. The U.S. deployed 187,900 at the height of Operation Iraqi Freedom (OIF), yet that massive force succeeded only in temporarily weakening the insurgency. The surviving terrorists merely limped off to safer locations, melted into local communities where they couldn’t be identified and over time quietly rebuilt their strength .

It seems to be lost on many of those who advocate sending in ground troops that ISIS was itself created out of the wounded-but-not-defeated remnants of Al Qaeda in Iraq, after the U.S. spent eight years fighting and dying there.

In July of this year, presidential hopeful Lindsey Graham boldly proclaimed that he would send 20,000 U.S. troops into Iraq and Syria to defeat ISIS. The troops are needed, he contended, because there “is no alternative to going in on the ground and pulling the caliphate up by the roots.” In explaining how he came up with 20,000 troops, he said he got advice from military experts.

“I just don’t make these numbers up,” he said. I’m not sure who is advising the senator, but he might want to consider replacing them.

There is a stunning lack of understanding, among even those recognized as military experts, to understand what it takes to militarily win in a given environment against a specific enemy. It doesn’t take much examination to realize how those numbers of troops could not accomplish the objective of defeating ISIS.

Many of the key leaders of the Islamic State’s organization have many years of experience in fighting irregular battles against conventional troops. They know they don’t have to win a single tactical fight to win a strategic victory.

Detta är ett utdrag ur en artikel av Daniel L. Davis,a widely published analyst on national security and foreign policy. He retired as a Lt. Col. after 21 years in the US Army, including four combat deployments.

Upplagd av kl.

lördag 21 november 2015


Kan hysterin dämpas ?

Fareed Zakaria, CNN-programledare och kolumnist på Washington Posts op-ed-sida, försöker bidra till att dämpa den just nu hysteriska stämningen i amerikansk politik:
If panicked by terrorism, we were to send American soldiers into the deserts of Syria, we would enter the one arena where the Islamic State has the decisive advantage. And after a few inconclusive years, people would start asking, “How quickly can you withdraw?” (---) The Islamic State is more akin to the Taliban than al-Qaeda, which was a gang of foreigners lodged in Afghanistan as guests of the Taliban. But the Taliban itself is a local group, with support in the Pashtun communities of Afghanistan and Pakistan. This explains why the United States has not defeated it, after 14 years of warfare and tens of thousands of American soldiers and now many more Afghan troops. Keep in mind that in Afghanistan, the United States has a decent local ally that has considerable legitimacy. In Syria, it has none. The Kurds are a crucial ally and should become even more important in the months ahead. Still, as an ethnic minority, they cannot govern Arab lands.
 
Upplagd av kl.

Himmel eller helvete ?



Ann Öberg och Jonas Frycklund på Svenskt Näringsliv skrev nyligen på Dagens Industris debattsida om att skillnaden mellan de båda måtten BNP-tillväxt och BNP per capita kommer att tillta:

Den senaste tidens flyktingkris har dramatiskt förändrat ingångsvärdena för den svenska ekonomin. På basis av uppgifter från Migrationsverket har SCB uppdaterat den ordinarie befolkningsprognosen. Befolkningen beräknas stiga kraftigt och den årliga ökningstakten stiger successivt för att 2019 nå upp till 2,3 procent. Det är en ökningstakt som Sverige aldrig tidigare har haft sedan befolkningsstatistiken började föras 1750.

Det här får naturligtvis effekter på ekonomin. Skillnaden mellan de båda måtten BNP-tillväxt och BNP per capita-tillväxt kommer att tillta. Det traditionella tillväxtmåttet kommer att visa en god utveckling de närmaste åren, men det är snarare en källa till förvirring än något att glädjas över.

Den verkliga välståndsutvecklingen för enskilda människor pekar nämligen i en helt annan och mer negativ riktning. Nästa år räknar vi med att BNP per capita stiger med endast 1,4 procent. Det är under det historiska snittet på 1,8 procent och rejält under hur det såg ut före finanskrisen, när tillväxttakten i snitt låg på 2,6 procent. Men egentligen går det ännu sämre. Asylsökande räknas inte in i befolkningen förrän de har fått uppehållstillstånd.

Med nuvarande långa väntetider hinner befolkningsstatistiken inte med verkligheten. Det tar därför tid innan den ökade migrationen får fullt genomslag i BNP per capita.

Svenskt Näringsliv har gjort en framskrivning av utvecklingen fram till 2019. Tillväxttakten i BNP per capita bedöms successivt försämras och faller till låga 0,7 procent 2019. En oroande svag välståndsutveckling. En invändning mot att använda BNP per capita skulle vara att ett tillskott av fattiga personer inte nödvändigtvis måste påverka den befintliga (rikare) befolkningen. Men det är ett teoretiskt resonemang. Sverige är ett land med höga fördelningspolitiska ambitioner.

Det är orealistiskt att tro att denna politiska förutsättning skulle förändras mer än marginellt de kommande åren. Allt talar därför för att en betydande omfördelning kommer att ske, vilket gör att även den befintliga befolkningen påverkas av en svag BNP per capita-utveckling.

I går publicerade tankesmedjan Migro Maria Erikssons och Fredrik Segerfeldts rapport ”Håller Sverige på att gå sönder ?”

Den tecknar ett perspektiv som inte minst avslöjar den osakliga socialdemokratiska valkampanjen 2014: ”något håller på att gå sönder”.

De historiska data som rapporten presenterar talar sitt tydliga språk – även exempelvis utvecklingen mätt som BNP per capita.

Sverige är, menar författarna, ”ett av den mänskliga historiens mest framgångsrika samhällen”. Därför, menar de, är det ”inte alls säkert, tydligt eller klart att Sverige inte ’klarar av’ invandringen i den nuvarande omfattningen”.

Den diskussionen har nog bara börjat och Öberg/Frycklunds artikel var högst försiktigt formulerad.

Det kanske är början på en intressant debatt som äger rum bortom himmel/helvete-perspektiven ?


 

 
Upplagd av kl.


USA och invandringen



Hysterin i USA mot flyktingar från Syrien visar inga tecken på att avta.

De republikanska presidentkandidaterna skriker sig hesa med olika förslag.

Donald Trump menar att alla muslimer i USA bör registreras. Jeb Bush tycker USA endast för släppa in kristna från Syrien.

Bilden av USA som ett tolerant och öppet samhälle har sällan varit sann.

Många har kanske glömt hur det var under andra världskriget:

Over 127,000 United States citizens were imprisoned during World War II. Their crime? Being of Japanese ancestry. Despite the lack of any concrete evidence, Japanese Americans were suspected of remaining loyal to their ancestral land.

Peter Schrag ger i boken “Not Fit for Our Society: Immigration and Nativism in America” (2011) en gedigen bakgrund till amerikansk invandringspolitik.

Upplagd av kl.

fredag 20 november 2015


Ingen dansk gränskontroll



 

Danska regeringen kommer inte att inför gränskontroll även om den svenska regeringen ber om det:

Truslen om terror har fået Sverige til at forlænge grænsekontrollen i landet til 11. december.

Og den svenske regering anbefaler Danmark også at indføre grænsekontrol "for at tage ansvar".

Men i Danmark holder Venstre-regeringen fast og lader sig ikke diktere af svenskerne.

Danmark følger ikke Sveriges opfordring, siger Venstres politiske ordfører, Jakob Ellemann-Jensen.

- Jeg kan godt forstå svenskernes melding, for de ser nu konsekvenserne af den politik, Sverige har kørt.

- Selvfølgelig vil det være nemmere og mere bekvemt for svenskerne, hvis vi indførte grænsekontrol i Danmark, så alle de titusindvis af mennesker, som Sverige har tiltrukket på grund af deres udlændingepolitik, i stedet for bliver i Danmark.

- Vi kan vende den om og sige, at Sverige skal holde op med at føre en politik, som tiltrækker så mange mennesker, som den gør, siger Jakob Ellemann-Jensen til Ritzau.

Venstres støttepartier, Dansk Folkeparti, Liberal Alliance og De Konservative, har alle talt for en grænsekontrol i Danmark på grund af flygtninge- og migrantkrisen i Europa.

DF's udenrigsordfører, Søren Espersen, begriber ikke, at regeringen fortsat tøver.

- Vi kontrollerer ikke folk, der kommer sydfra, og vi aner ikke, hvem der går rundt i vores land.

- Vi har ikke en jordisk chance for at afsløre, hvis der i Danmark er folk, som er på en eftersøgningsliste rundt omkring i Europa. Det er svært at forstå, at regeringen bliver ved med at sidde på hænderne.

- Det er en hån mod det danske folk, at Danmark ikke har en grænsekontrol. Vi er stort set det eneste land, hvor der ikke foretages noget som helst ved grænserne, siger Espersen til Ritzau. Espersen forudser, at regeringen skifter mening efter 3. december, når danskerne har været til folkeafstemning om EU-retsforbeholdet.

- Man har på fornemmelsen, at vores regering bare går og lurepasser indtil 3. december. Regeringen og Socialdemokraterne er hundeangst for, at det her vil have noget med valgkampen at gøre, siger Espersen. Mens både Venstre og Socialdemokraterne anbefaler et ja 3. december, er DF på nej-siden.

Jakob Ellemann-Jensen afviser ikke, at der på et tidspunkt kommer grænsekontrol i Danmark, men i den nuværende situation er det trods asylpresset ikke nødvendigt.

Svenska regeringen och Dansk Folkeparti på samma linje...

 


 

 
Upplagd av kl.

torsdag 19 november 2015



Sveriges resa utför



Jag måste erkänna att jag i stort sett slutat läsa de många upprörda inläggen i olika medier på temat ”flyktingvågen är bra för ekonomin” respektive ”flyktingvågen är en katastrof för välfärdsstaten”.

Jag vill inte utesluta att båda lägren kan ha rätt eller få rätt. Inte vet jag.

Men facit kommer långt i framtiden och vilket läger som då får rätt beror givetvis på hur utmaningarna hanteras.

Och då tänker jag inte på terroristhantering utan hur Sverige ska hantera den nya folkvandring som kanske just börjat och där jag ser mycket få intressanta förslag på vad som kan/bör göras nu och i framtiden.

Bloomberg har en bra sammanfattning av dagsläget:

Sweden’s plan to absorb hundreds of thousands of Middle Eastern refugees looks set to widen the pay gap in one of the world’s most equal societies.

Decades-old practices that have propped up wages and restricted hiring have so far stopped unskilled immigrants from joining the workforce. But with some 350,000 asylum seekers, mostly from Syria and Afghanistan, set to arrive in Sweden by the end of next year, keeping all those people on state handouts rather than letting them do low-paid jobs looks untenable.

“We’re stuck,” said Jonas Hinnfors, a political science professor at Gothenburg University. “Pressure is increasing on politicians to try something new.” Sweden’s high entry-level salaries put low-skilled immigrants at a disadvantage. Start gross pay for workers aged 18 to 24 was 22,800 ($2,615) a month in 2014, equivalent to just over $31,000 a year, according to median pay data compiled by the Confederation of Swedish Enterprise. That’s a mere 13 percent lower than the median salary for all workers.

But Labor Minister Ylva Johansson says she doubts that cutting wages for unskilled workers “would be a good model.” She also says the refugee influx means Sweden may miss a key election pledge of achieving the European Union’s lowest jobless rate by 2020. Despite its generous asylum policies, Sweden has lagged behind other countries in helping new arrivals integrate by getting jobs. According to the country’s National Audit Office, only 53 percent of the refugees who arrived in 2003 had a job a decade later. Sweden’s national unemployment rate was 7.2 percent in October, the highest level in Scandinavia.

The participation rate in the country is already high, so “the potential of the labor force to grow in the short-term might therefore be very limited,” Andreas Wallstrom, an economist at Nordea in Stockholm, said in a note. “The refugees arriving during this autumn will most likely not affect the official statistics before late 2016 at the earliest.”

Sweden’s labor market is one of two areas so far to have escaped liberalization. The other is housing, where the flow of refugees is now exacerbating the gap between supply and demand. The estimated number of asylum seekers through next year will be equivalent to more than 3 percent of Sweden’s population of 9.8 million.

Given there’s already a lack of housing in Sweden, the situation looks “frightening,” said Robert Bergqvist, chief economist at SEB, a Swedish bank. “I don’t really know how we’re going to solve this to be honest.” Riksbank Governor Stefan Ingves on Thursday described the property market as a “blind spot” in Swedish economic policy.

Som sagt, alla verkar villrådiga. Det torde leda till att inte mycket kommer att göras innan läget blivit mycket besvärligare än det är idag.

En jämförelse som har vissa intressanta drag är att titta på den tyska återföreningen efter att DDR försvann. I tio år hände inget konstruktivt. Krisen förvärrades. Tyskland var Europas ”sjuka man”. Så kom reformerna för 15 år sedan som efterhand skapade dagens superstarka tyska ekonomi.

Kanske måste det en gång rika och välmående Sverige nu bege sig ut på en sådan lång resa utför innan det finns möjlighet att inte bara tänka det otänkbara utan även göra det politiskt svåra.

Idag befinner vi oss mycket långt från denna punkt. Inget politiskt parti har - åtminstone offentligt - vågat närma sig denna.

Upplagd av kl.
Prenumerera på: Inlägg (Atom)