Vad är Big Society egentligen?

Vad är Big Society egentligen?

Av Janerik Larsson | 10 december 2010

”You can call it liberalism. You can call it empowerment. You can call it freedom. You can call it responsibility. I call it the Big Society.” Så har David Cameron beskrivit det the Big Society som blivit ett centralt begrepp för de brittiska Tories, men som nu också har fått ge namn åt en bok av parlamentsledamoten Jesse Norman. Janerik Larsson har träffat honom och frågat varför the Big Society är ett sådant hot mot Labour.
Låt mig börja med att formulera en fråga som kunde vara hämtad från TV-programmet ”På spåret”:
Vilket land är detta: här har nyligen det bildats en borgerlig koalitionsregering inom vilken det finns vissa, växande spänningar. Här är det socialdemokratiska partiet i stor intern kris.
Just det – Storbritannien!
Här bildades i maj i år för första gången på nästan ett sekel en koalitionsregering mellan det stora konservativa partiet lett av David Cameron och det betydligt mindre liberal-demokratiska partiet lett av Nick Clegg.
Hur det gick till när den koalitionen bildades kan man för övrigt läsa om i en nyutkommen bok: ”22 Days in May” av David Laws, som var en av liberaldemokraternas nyckelpersoner i förhandlingarna. En sak som slog mig när jag läste den var att det inte finns så mycket att läsa om hur det gick till bakom kulisserna när de båda Reinfeldt-regeringarna bildades. Men det kanske kommer?
Det mest spännande med David Cameron är att han faktiskt arbetat en hel del med att förse sitt parti – och nu egentligen även koalitionsregeringen, den brittiska Alliansen – med ett rejält idémässigt fundament.
Brittisk politisk journalistik är mycket vass och Camerons lansering av begreppet ”Big Society” som en sammanfattning av hans politiska kurs blev föremål för en hel del ironiserande under valkampanjen. Begreppet ”Big Society” är alltså svaret på Tony Blairs (och Bill Clintons) Third Way, ett sätt att formulera ett effektivt politiskt system med både omtanke och ekonomisk effektivitet.
The Third Way formulerades av professor Anthony Giddens och kritiken mot Big Society har delvis handlat om att det inte finns en genomarbetad förklaring till begreppet. Nu finns det en sådan – och den kanske också kan komma att exporteras precis som Third Way…?!
Under den allra senaste tiden har politiska kommentatorer både från höger och vänster hyllat en bok som just heter ”The Big Society” (med underrubriken ”The Anatomy of the New Politics”, University of Buckingham Press).
Jag träffade i veckan som gick författaren, den nyblivne parlamentsledamoten Jesse Norman, i parlamentet.
Boken är mäktig läsning och jag ska inte påstå att jag förstod varje resonemang om Platon, Aristoteles, Thomas Hobbes etc. Så boken är allt annat än en snabbskriven pamflett – det är en rejäl analys av brittisk politik, brittisk idédebatt. Men den är mycket brittisk.
Huvudtesen hos Cameron och Norman är enkel att beskriva: det finns en massa positiv energi hos landets befolkning, energi som inte släpps lös på grund av en rad olika faktorer – men en viktig faktor är den för en svensk helt osannolika graden av makt hos staten.
Jesse Norman har en intressant, skiftande bakgrund. Han har arbetat inom finanssektorn (Barclays 91-97), han har arbetat med en ideell stiftelse i Östeuropa, han har arbetat på tankesmedjan Policy Exchange som står Cameron nära, han sitter i styrelsen för The Conservative Co-Opeerative Movement mm.
En reslig man med orden i sin makt – han lägger ut resonemanget om varför Big Society är ett sådant hot mot labour:
– Från labour får man dels höra att Big Society bara är Thatcher i nya kläder dels att Big Society är just precis det labour alltid eftersträvat. Jag tror det väl illustrerar labours dilemma.
- Om labour skulle återupptäcka sin tradition från sent 1800-tal skulle de upptäcka att man har en historia som inte är Fabian Societys idé som går ut på att med en stark stat leverera vad de makthavande tycker att folket ska få, ska tycka. Dagens labour är skrämda över tanken att sprida makt från den centrala staten.
- Men Big Society är just vad medborgarna vill ha. Här återupptäcks värden. Här återupptäcks de fria kollektivens energi och kreativitet.
Jag frågar om krisen – nedskärningarna – är ett bra tillfälle att lansera Big Society. Det kan ju leda till slutsatsen att det bara är Thatcher i nya kläder?
Norman:
Det är inte okomplicerat men jag tror ändå fördelarna överväger. Det är nu i krisen som det blir verkligt möjligt att låta nya lösningar växa fram.

Janerik Larsson är seniorkonsult på Prime.
———————————————————————–
Läs mer om brittisk politik:
Brittiska valet: Kan Cameron rädda landet ur dubbla krisen? (7/5) av Mats Johansson
Storbritanniens starka regeringar (28/5) av Simon Hedlin Larsson

info@svensktidskrift.se

Kampen om USA:s framtid

Förra sommaren ägnade jag några veckor åt att i boken ”Överlever den amerikanska drömmen ?” (Timbro) söka sammanfatta 40 års USA-spanande – inklusive två omgångar som bosatt i USA, först på Stanford i Kalifornien och sedan i Washington DC. Jag hade just återvänt från den amerikanska huvudstaden som då – liksom en bred opinion i Europa – var helt betagen av den nye presidenten som tillträtt i januari.

Jag var när jag satt och skrev ganska övertygad om att min bok, som skulle komma ut i oktober, skulle vålla viss uppståndelse eftersom jag i den skisserade de begränsningar som Barack Obamas reformpolitik skulle möta i den amerikanska politiska verkligheten – men framför allt vilka begränsningar som den amerikanska opinionen innebar. Föreställningen inte minst i vissa svenska medier om att presidentvalet i november 2008 lett till en mycket mer ”europeiserad” amerikansk allmän opinion försökte jag i boken ta kål på.

Det andra temat jag ägnade mig åt var frågan om det amerikanska republikanska partiet, GOP, för en lång tid framöver skulle vara sönderslaget till följd av McCains nederlag i presidentvalet. Jag intervjuade två prominenta GOP-röster som företrädde två olika riktningar – dels George W Bushs briljante politiska rådgivare Karl Rove, dels den fristående men mycket inflytelserike debattören David Frum som pekade på David Cameron som ett föredöme för GOP.

I den amerikanska huvudstaden finns ett antal betydelsefulla s k tankesmedjor, think tanks. Jag har följt dessa i uppgång och nedgång i trettio år. En del har stabilt överlevt – som Heritage Foundation, andra har uppstått på grund av det aktuella politiska klimatet – t ex Center for American Progress som John Podesta skapade 2003 och som spelade och spelar en viktig roll för Obama-administrationen. Bill Clinton-eran gjorde Progressive Policy Institute till en viktig institution men idag är dess roll ganska begränsad.

American Enterprise Institute har under dessa decennier haft en högst skiftande roll i den amerikanska politiska debatten. AEI står GOP nära. William J. Baroody Sr var chef för AEI från 1962 till 1978 då hans son med samma namn – dock Jr på slutet – tog över och satt till 1986. Det var ett rent konkursbo som hans efterträdare, Chris de Muth, tog över och under dennes ledarskap fick AEI en viktig roll inte minst i många inrikespolitiska policyfrågor. de Muth hade varit president Reagans ”avregleringstsar” och som sådan spelat en viktig roll i Vita huset.

Till de Muths efterträdare valdes en helt okänd professor från Syracuse, Arthur C Brooks, som har en högst ovanlig karriär bakom sig. Under tolv år spelade han franskt horn i bl a Barcelonas symfoniorkester. Brooks är både mycket ideologisk och mycket energisk, men frågan är fortfarande om han kommer att lyckas återföra AEI till den viktig roll man hade under en del av de Muths tid som chef.

Brooks har rensat ut i AEIs stora, tunga stab av politiker och andra som haft nära kopplingar till Bush-presidenterna. Bland annat försvann David Frum under visst tumult från AEI. När jag träffade Frum förra sommaren underströk han att hans privatförmögenhet gör honom oberoende av tankesmedjeersättningar.
Nu har Brooks gett ut en bok som sammanfattar den linje han vill driva: ”The battle – How the fight between free enterprise and big government will shape America’s future” (Basic Books). Det är en frågeställning som jag tycker är lätt att besvara: det finns inga politiska förutsättningar för ”big government” i USA om man bortser från perioder av omfattande militärt engagemang som givetvis driver upp statsbudgeten.
Brooks är en renodlad klassisk liberal av det snitt som i huvudsak förekommer i USA. Hans bok innehåller många beskrivningar av den fria företagsamhetens och de från staten oberoende individernas moraliska överlägsenhet.

Jag har inga svårigheter att instämma med mycket av det Brooks skriver, men jag måste erkänna att jag tycker att boken för min smak är ungefär som Fox News – dvs för okomplicerad, för enkelspårig, för retorisk. Vill man följa Brooks och hans bok kan man gå in på hans hemsida för boken.
Jag tror att andra debattörer – kanske från staben på AEI – kommer att förse debatten med spetsigare och intressantare inlägg framöver.

The battle – How the fight between free enterprise and big governmentwill shape America’s future, Arthur C Brooks, Basic Books 2010

"Goodbye, American Dream"

I finanskrisens kölvatten har många spått den amerikanska drömmens död. Men framtida generationer i USA kommer att fortsätta att skapa sin amerikanska dröm.

Jag har bott i USA i två omgångar och för ett år sedan ägnade jag en del av semestern åt att skriva en liten bok som sökte sammanfatta min USA-bild: ”Överlever den amerikanska drömmen?”

I helgen publicerade Financial Times under rubriken ”Goodbye, American Dream” ett mycket tänkvärt reportage av Edward Luce. Han utgick från möten med två familjer som trott sig leva i den trygga amerikanska medelklassdrömmen härifrån till döden, men som till följd av bostads- och finanskrisen med dess efterverkningar känner att deras liv är otryggt och deras framtid än otryggare.

Luce intervjuar några experter som i varierande grad tecknar en dyster bild av den försvinnande amerikanska medelklassdrömmen. En av dessa är Michael Spence, Nobelpristagare i ekonomi:

”The future I most fear for America is Latin American: a grossly unequal society that is prone to wild swings from populism to orthodoxy, which makes sensible government increasingly hard to imagine.”

Den amerikanska drömmen är både en föreställning om något som många uppnått, eller trott sig ha uppnått, och även något som många strävar efter.

I reportaget beskrivs hur de amerikanska bankernas ansvarslösa utlåning till bostadssektorn lurade många att tro att deras ekonomiska framtid var tryggad. Det är en hel del som analyserat den amerikanska krisen som pekat på det politiska intresset bakom den illusionen – hur de statliga bostadsfinansieringsinstituten och politiska beslut bidrog till denna livslögn. När den illusionen brast så innebar det ett mycket tufft uppvaknande för många familjer.

Frågan är vilka politiska slutsatser som de amerikanska väljarna kommer att dra. Min bedömning är att det är osannolikt med en politisk vänstervåg som leder till ”mer av europeisk välfärdsstat” i USA. Det var en av nyckelteserna i min bok, som skrevs när Barack Obamas stjärna stod som högst sommaren 2009.

USA:s ekonomiska utveckling är inte min sak att bedöma. Jag är verkligen ingen ekonom, men jag tror att de som läser reportaget som en prognos att USA aldrig kommer att återfå en dynamisk ekonomi har fel. Här finns faktorer som man lätt glömmer bort när man läser om dystra medelålders medelklassamerikaner. USA är ett demografiskt sett ungt samhälle och den stora – i huvudsak illegala – invandringen kommer att innebära att många hårt arbetande människor kommer att sträva efter att uppnå sin amerikanska dröm. När detta märks i BNP-siffror vet jag inte, men min tro är att det kommer.

Invandringspolitiken är just nu en het debattfråga i USA. Jag tror att åtgärderna mot invandring är farliga för USA:s framtid.

USA kommer att behålla sin karaktär av ett stökigt, svårtstyrt och svårreglerat samhälle där nya generationer kommer att skapa sin amerikanska dröm om och om igen. Det är inte en dröm som vilar på att en stark statsmakt ska erbjuda välfärdsordningar från vaggan till graven.

En del kommer att beklaga detta, både här och i USA, men förutsättningarna för att USA ska förändra karaktär framöver är små - ja, obefintliga, enligt min uppfattning.

Bannlyst begreppet lobbyist

I USA har lobbyisterna i hög grad varit prominenta "insiders" i den amerikanska maktapparaten, och har välutvecklade kontaktnät med beslutsfattarna. Med ett sådant system finns givetvis möjligheter att med olika metoder "köpa röster". Denna typ av lobbying förekommer inte i Sverige, och begreppet lobbyist borde bannlysas från den svenska diskussionen.

För några dagar sedan berättade Washington Post om många av den amerikanska huvudstadens lobbyister som nu är engagerade av den amerikanska olje- och gasutvinnande industrin för att påverka Vita huset och kongressen att inte vidta åtgärder som drastiskt minskar möjligheterna att utvinna olja och gas i Mexikanska golfen och på andra ställen längs USA:s kuster.

Dessa lobbyister arbetar för de advokatfirmor som utgör kärnan i den amerikanska lobbyistindustrin. Deras bakgrund är, som Washington Post berättade, i hög grad att de varit prominenta ”insiders” i den amerikanska maktapparaten. De har därmed välutvecklade kontaktnät med beslutsfattarna.

På NE.se definieras lobbyism såhär:

”lobbying (engelska, av lobby 'korridor'), lobbning, lobbyverksamhet, bearbetning av beslutsfattare för att åstadkomma beslut i en viss riktning. Lobbying förekommer i de flesta politiska sammanhang, framför allt från intresseorganisationers sida.”

Förekommer denna typ av lobbying i Sverige? Mitt svar är nej. Trots det utses sedan 1996 ”Årets lobbyist” av tidskriften Resumé. I år blev en organisation kallad ”Makalösa föräldrar” utsedd till Årets lobbyist.

På organisationens hemsida berättas om detta:

– Jag är mycket stolt att vi fick ta emot det här priset idag, sa Helene Sigfridsson, generalsekreterare för Makalösa Föräldrar, och den som ansvarar för organisationens påverkansarbete.

– För oss har det varit viktigt att förmedla det som våra medlemmar upplever som vardagsutmaningar till politikerna. Vi vill att ensamföräldrar ska ha goda förutsättningar att vara bra föräldrar.

Om man tittar på tidigare års mottagare av priset, finner man att det faktiskt aldrig delats ut till en person eller organisation som förtjänar den tvivelaktiga etiketten lobbyist. Det handlar i stället om något annat, nämligen framgångsrika påverkare som skapat uppmärksamhet kring frågor som tidigare inte fått tillräckligt starkt genomslag i media.

Det är snarare ”årets påverkare” som Resumé utser, och knappast lobbyister, som påverkar beslutsfattarna bakom offentlighetens kulisser.

Det starka svenska partisystemet, skiljer sig dramatiskt från den amerikanska politiska ordning, där ju partidisciplin endast undantagsvis respekteras. I ett sådant system finns givetvis möjligheter att med olika metoder ”köpa röster”. Men något sådant känner jag inte till från den svenska politiska världen.

Ska man tala om ” lobbyism på svenska” – vilket jag tycker är högst tveksamt, handlar det snarare om de experter – exempelvis på Svenskt Näringsliv – som i nära kontakt med riksdagsledamöter, deras medarbetare, ämbetsverkens och andra offentliga organs medarbetare, arbetar för att dessa ska beakta synpunkter som finns inom organisationer i Sverige.

Det är ett hedersvärt och viktigt arbete i demokratins tjänst, där syftet är att beslutsunderlagen ska bli så bra som möjligt. Remissförfattandet är en viktig del av detta arbete, även om mycket görs långt före remisstadiet.
Jag tycker att man borde bannlysa begreppet lobbyist från den svenska diskussionen. USA har lobbyister, vi har det inte. Det innebär att det inte finns något behov av den typ av lobbyistövervakning här som finns i USA.

Den nye vikingen

Det finns tillfällen man aldrig glömmer – och människor man aldrig glömmer. Norman Macrae är en sådan person och mötet ägde rum våren 1993.

I det senaste numret av The Economist ägnas tre sidor åt en minnesruna över den hnyligen bortgångne Macrae. Den är väl värd att läsa, ty Macrae var i sanningen en mycket speciellt person.

Få har i samtiden haft hans förmåga att ”se bortom nästa hörn”. Han var den journalist som först ”upptäckte” Japans kommande ekonomiska storhet. Det var 1962. Han förutspådde Sovjets fall med en djuplodande analys mycket tidigt.

Huvuddelen av sitt yrkesliv arbetade han på The Economist – en stor del av tiden som biträdande chefredaktör.

Jag hade läst en några av Macraes böcker med framtidsförutsägelser och 1993 tog jag – som då var informationsdirektör på SAF – kontakt med honom. Jag bad honom komma till Sverige och skriva boken om Sverige 2015.

Han kom hit. Den sak- och språkkunnige Peter Stein guidade honom under några veckor genom Sverige.

Efter den resan möttes vi. Och det är det ögonblicket jag så väl kommer ihåg.

Svensk ekonomi var då inte i särskilt god form. Det var bara några månader efter den stora devalveringen. Få såg någon riktigt framgångsrik framtid för Sverige.

Norman konstaterade inledningsvis att Sverige har en lysande framtid framför sig.

Jag häpnade.

Vad var det han hittat ?

Jo, svarade han:

- Ni har en ganska välskött offentlig sektor. Där finns embryot till er framtid. Men inget kommer att hända förrän ni privatiserar den offentliuga sektorn. Släpper ni lös de talanger som nu finns där så kommer ni att få en fantastiskt ny exportsektor.
-
Det är fem år kvar till 2015 men lika otrolig som Normans spådom tedde sig 1993 lika sannolik ter den sig idag 17 år senare.

Normans bok gavs ut 1993 av Ekerlids förlag. Den heter ”Den nye vikingen – en framtida svensk historia 1995 – 2015”.

Jag ser nu i The Economists runa att Norman redan 1991 skrev en artikel med rubriken ”A future history of privatisation”. Som Economist påpekar var detta en tid då få trodde på marknaden , då tilltron till statsmaktens förmåga att lägga livet till rätta stod högt.

Än återstår mycket att göra för att nå dit Norman Macrae trodde Sverige skulle nå. Men visst går det att nå mycket längre under nästa mandatperiod.

Inte ett öre i partistöd

Lika säkert som sommarregnet är valårets journalistfrågor till Svenskt Näringsliv om hur mycket vi satsar i valrörelsen och hur mycket pengar vi ger till olika partier. För ordningens skull kan det vara på sin plats att redan nu tala om precis hur det ligger till.


I lördags ägnade Inger Arenander en stor del av Ekots lördagsintervju med Wanja Lundby-Wedin åt LO:s finansiering av det socialdemokratiska partiet. Några nyheter framkom inte, men LO-ordföranden hade inte så lätt att förklara varför man bara finansierar ett av de tre partierna i den rödgröna alliansen. Men det är LO:s problem.

Svenskt Näringsliv har inget sådant problem. Vi finansierar inte något politiskt parti. Inte med ett endaste öre.

Vi granskar och kritiserar alla politiska partier, och berömmer dem också när det finns anledning därtill. Vi har till exempel berömt Miljöpartiet både för tvåundantaget i Las och det numera tyvärr nerlagda motståndet mot att en rödgrön regering vill återinföra förmögenhetsskatten.

Vi är kritiska till att de dominerande politiska partierna i Sverige, Moderaterna och Socialdemokraterna, tycks fullständigt ointresserade av sådana politiska åtgärder som verkligen skulle förbättra förutsättningarna för nya jobb. Det vill säga åtgärder för att stimulera företagande att växa. Dagens DN-debatt om den rödgröna jobbpolitiken är ett tydligt bevis för detta. Åtgärder för fler och växande företag och därmed fler riktiga jobb lyser i artikeln helt med sin frånvaro.

I Dagens Industri i måndags intervjuades SEB:s företagarekonom Ingela Hemming som sa ett sanningens ord. Svenska småföretags svaga intresse för tillväxt borde vara valets huvudfråga:

– Det är ju här de framtida jobben ska skapas, sa hon.

Så är det.

Ingela Hemming konstaterade också att SEB:s företagarenkät redovisade skälet till den dåliga tillväxten:

”Endast 2 procent av de tillfrågade sa att de trodde att omgivningen fann det hedervärt att bygga ett stort företag.”

Det är den attityden som de stora partierna anpassat sig till. Anders Borg sa i Visby för ett år sedan att den som argumenterar för bättre villkor för företagande endast vill gynna ”de redan rika”.

Så ser den svenske Jante ut. Det är därför det inte tillkommer jobb i företagssektorn. Trots att det bara är där som välståndets förutsättningar skapas.

Just därför fortsätter Svenskt Näringsliv arbetet med opinionsbildning för företagandets villkor. Även i valår.

Dra lärdomar av krisen i Grekland

Välfärdsstaten hör till det förgångna, visar krisen i Grekland. Nu är det nya tider och en ny verklighet som måste hanteras med en politik som skapar möjligheter i stället för att sprida generösa bidrag.

I söndags träffade jag gamla goda amerikanska vänner i Washington DC över brunch. Deras politiska hemvist är vad som här i USA kallas liberal och som i svenska termer kan översättas med ”en smula till vänster om mitten”. Deras frågor till mig handlade nästan enbart om Grekland och den grekiska ekonomin. De våldsamma upploppen i Athen hade gjort stort intryck. Det är ju många decennier sedan några av USAs storstäder upplevde något liknande. Då var det rasrelationerna och Vietnamkriget som stod i fokus.

För många amerikaner med stor tilltro till den välmenande och goda staten var valet av president Obama en framgång. Att presidenten lyckades få igenom sin sjukvårdsreform i kongressen tolkades av en hel del som att USA nu tog ett steg i riktning mot att bli något mera av en ”europeisk välfärdsstat”.

Söndagens räddningsaktion till förmån för euron beskrivs på nyhetsplats i tisdagens Washington Post som dödsstöten för den europeiska välfärdsstat som underskottsfinansierat generösa villkor för offentlig sektor och bidragstagare men som inte förmått skapa ekonomisk dynamik, som inte förmått skapa verkliga jobb.

Mina amerikanska vänner frågade också hur det står till i Sverige. Ni står ju utanför euron, hette det, så ni kan ju hantera era problem genom fallande valutakurs. Ja, så är det ,måste jag ju svara. Men i år är det ju val till riksdagen och då vill inga politiker tala om de verkliga, långsiktiga svenska problemen.

”I valdebatten hörs inte den nödvändiga diskussionen kring hur Sveriges framtida tillväxtstrategi bör utformas. Intresset för viktiga långsiktiga näringslivsfrågor tycks på sina håll inom den sittande alliansregeringen vara begränsat. Förslagen från den rödgröna alliansen att höja skatter för löntagare och företag, återinföra förmögenhetsskatten, göra det mer lönsamt att leva på bidrag och skapa stor osäkerhet om den framtida energiförsörjningen innebär en allvarlig stoppsignal för framtidsinvesteringar och jobb. Ska denna kombination av tystnad och direkt kontraproduktiva förslag kring de långsiktiga frågorna tolkas som att svensk ekonomi i huvudsak är på rätt spår?”
Så skrev Urban Bäckström på DN debatt för några dagar seda. Hans svar var: nej, svensk ekonomi är inte på rätt spår.

Det hade åtminstone innan jag åkter över Atlanten inte föranlett någon större debatt. Kommer den massiva euroräddningsaktionen nu att väcka frågor om vad som bör gälla långsiktigt i svensk ekonomisk politik ?

Bland dem som jag träffat i Washington DC hörde också C.Fred Bergsten, chef för Peterson Institute for International Economics.Institutet har en nyckelroll i samtida internationell ekonomisk debatt och vad Fred har att säga är inte heller vad mina brunchvänner vill höra. Även USA har stora underskott som måste hanteras, en budget som måste balanseras. Fred är en fascinerande och intensiv person och ett lunchsamtal täckte de flesta frågor som är aktuella i dagens internationella ekonomiska debatt.

En sak är klar, nämligen att politiker som tror att framtiden bara handlar om att bekvämt fördela bidrag är på fel spår. Eller rättare sagt på ett spår som leder till den typ av ekonomisk katastrof som just nu Grekland är ett exempel på.

Washington Posts nyhetsartikel på tisdagen talade klarspråk. Det finns ingen bekväm väg tillbaka för Europa. Den typ av lättsam och bekväm välfärdsstat som politikerna intalat medborgarna att de kan förvänta hör till det förgångna. Nu är det nya tider och en ny verklighet. Ett smakprov på hur den ser ut erbjuder The Economist som i senaste numret recenserar HSBCs chefsekonom Stephen Kings nya bok ”Losing Control: The Emerging Threats to Western Prosperity”.

Vi är på väg in i en ny ekonomisk världsordning där den västvärld som varit van vid att dominera inte längre kan göra detta. En kylig verklighet måste hanteras med en politik som skapar möjligheter för dynamik i stället för att sprida generösa bidrag.

Men i Sverige skjuter vi väl upp den diskussionen till efter den 19 september?

Mina amerikanska vänner är dock fortsatt bekymrade och det har de all anledning att vara.

Vart tog arbetaren vägen?

Den svenska debatten under avtalsrörelsen har allt för ofta präglats av nationell klasskampsnostalgi när den istället borde handla om vad som sker i våra grannländer.

När det första avtalet inom ramen för industriavtalet slöts mellan Teknikföretagen, Unionen och Sveriges Ingenjörer utbröt en nationell förvirring. Kunde avtalsrörelsens mångomtalade så kallade märke sättas av arbetsgivare och tjänstemän? Var inte detta märkessättande en rit som endast kunde utföras av fackförbund inom LO?

Den debatten pågick en vecka. Sedan var det dags för nya avtal – nu mellan IF Metall och dess motparter Industri och Kemi, Stål och Metall och Teknikföretagen. Det avtalet följde det märke som sattes av tjänstemannaavtalet. Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe uttryckte i en intervju på http://www.vadstårpåspel.se/ sin förundran över att det första märket inte tagits på fullt allvar mot bakgrund av att tjänstemannaorganisationernas avtal täcker mer än 60 procent av de berörda företagens lönesumma och att man även om man räknar antal medarbetare så är det fler tjänstemän än LO-anslutna.

Sveriges Radios ”God morgon världen” är ett program jag sällan missar. Igår ägnades drygt tio minuter av programmet åt frågeställningen ”Vart tog arbetaren vägen?” Det var en sällsam uppvisning i klasskampsnostalgi. Den egentliga frågan var: vart tog klasskampen vägen? För att besvara den frågan valde programledaren ut svensk offentlighets klasskampsprimadonnor par excellence: Göran Greider och Åsa Linderborg. De var givetvis fyllda över förundran och besvikelse över att medierna inte är uppfyllda av klasskampsretorik i allmänhet och i synnerhet under en avtalsrörelse.

Som lyssnare kan man tycka att det varit klädsamt om någon avvikande röst hörts. Men så blev det inte.

Ironiskt nog föregicks detta inslag av programmets permanenta inslag, journalistpanelen. Där instämdes i tanken att strejk hör det förflutna till, är ett stenåldersfenomen.

Men just denna stenålder åkallades av Greider och Linderborg. Deras bevisföring ledde fram till att det numera finns många romaner om arbetare, till exempel Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” eller Susanna Alakoskis Svinalängorna. Men dessa barndomsskildringar handlar ju om individuella livsöden utan koppling till avtalsrörelser.

Svensk arbetsmarknad befinner sig i snabb förändring och det handlar inte minst om dagens globala näringslivsverklighet. Ska man kritisera dagens arbetsmarknads- och avtalsrörelsebevakning handlar det knappast om avsaknaden av klasskamp utan om att det mest handlar om en match som tycks utspela sig på en nationell arena utan koppling till omvärlden. Det som sker i våra grannländer i norra Europa ägnas i stort sett inget intresse. Det finns en lång rad andra aspekter på den pågående avtalsrörelsen som det också råder nära nog total medietystnad om.

Schlingmann och näringslivet

Sveriges framtid handlar om företagsamhetens förutsättningar och verklighet, inte om vad olika politiker tycker är poppigt och progressivt.
För ett år sedan retade partisekreterare Per Schlingmann (m) upp en god del av den svenska företagsamheten – inte minst många bland Svenskt Näringslivs 60 000 småföretag – med en artikel i Svenska Dagbladet där han efterlyste ”ett progressivt näringsliv”.
Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård Hansen besvarade Schlingmanns retoriska men i sak flummiga påhopp på företagsamheten i en artikel i vilken hon bland annat skrev:
---
”Jag ägnar en mycket stor del av min tid som ordförande i Svenskt Näringsliv åt att träffa företagare och diskutera vad som krävs för att de ska få bättre chans att överleva krisen – och kunna skapa nya jobb i Sverige. Det jag hör handlar om helt andra saker än de bilder som förmedlas i media. Önskemål om mindre regelkrångel – något som regering efter regering utlovat men inte lyckats leverera. Önskemål om ett förändrat, till det moderna näringslivet anpassat, anställningsskydd som bygger på kompetens och skicklighet istället för på anställningstid.
Per Schlingmann efterlyste i sin artikel (Brännpunkt 26 mars) ett näringsliv som blir ’’en aktör som bidrar till att ta Sverige ur krisen’’. Det är exakt vad svenska företag är idag. Genom enträget arbete, stora personliga risker, ansvarstagande för anställda och genom att utveckla sina företag. För det är ju bara i företagen de nya jobben kan skapas. Bara företagen kan klara arbetslinjen."
---
Igår återkom Schlingmann – denna gång i Expressen – på samma tema som för ett år sedan – med en efterlysning av ett progressivt näringsliv. Vad Schlingmann inte verkar förstå är att den svenska företagsamheten består av är företag som i vardagen sliter med att ta sig an de uppgifter man åtar sig. Företagande är något annat än ett sökande efter politiska poänger. Företagande är inte det för dagen poppiga.
Allt fler människor i arbete är centralt för att medborgarnas och statens finanser ska stärkas och tryggt bära oss in i framtiden. Men det räcker inte att tala om fler arbetade timmar, de måste alltid arbetas i något företag. För att leverera vad man lovar måste arbetslinjen utvecklas och även inbegripa politik som gör att företag och entreprenörer får utrymme att utvecklas och växa.
Signhild Arnegård Hansens kommentar till det resonemang som bland andra Schlingmann för fanns i en debattartikel i Svenska Dagbladet för snart en månad sedan. Här är några utdrag:
---
”För att det ska löna sig att arbeta måste det också löna sig att äga. Det som lönar sig och ges utrymme, växer och utvecklas. Företagare, och följaktligen företagsägare, är själva förutsättningen för fler arbeten och fler arbetade timmar.
I Sverige har näringspolitiken i första hand varit inriktad på det vi redan är bra på, medan alltför lite har gjorts på Sveriges svaga områden. Eftersom svagheterna till stor del handlar om drivkrafter för entreprenörskap, blir effekterna stora. I många fall raderar svagheterna styrkorna. På fyra centrala områden ser jag som företagare tecken på detta:
•                  Att det är enkelt att betala skatt hjälper inte när skatterna är så höga att det ändå inte är lönt att starta eller expandera ett företag.
•                  Att det administrativa krånglet vid anställningar är litet hjälper inte när ansvaret och risken som ett företag tar på sig vid en anställning är alltför stort. Ungdomar utan arbetslivserfarenhet drabbas särskilt hårt när anställningsbeslut blir allt för riskfyllda – därför väljs de allt för ofta bort till förmån för äldre och mer beprövad arbetskraft.
•                  Att Sverige satsar ännu mer på forskning gör inte näringslivet mer innovativt när patenten och idéerna kommersialiseras i länder med lägre skatter.
•                  Att Sverige enligt internationella undersökningar har världens mest professionella företagsledningar är bra, men de hade kunnat uträtta mer om arbetsmarknaden i övrigt var mer flexibel.
Sverige är bra på att få fram nya idéer och patent, men inte på att kommersialisera dem och skapa växande företag av dem. Vi lägger en jämförelsevis hög andel av BNP på forskning och utveckling, vilket genererar många idéer och patent. I rätt miljö skulle dessa utvecklas till nya och växande företag.
För detta krävs riskkapital som i Sverige ofta tillhandahålls av internationellt verksamma riskkapitalbolag. Problemet för Sveriges del är att företagen ofta säljs vidare till ägare i länder med betydligt lägre skatter.
Om personer av kött och blod och med hemvist i Sverige i högre grad kunde finansiera dessa företags verksamhet skulle fler av dem kunna fortsätta att utvecklas i Sverige. Men då måste kapitalinkomstskatten sänkas så att svenska ägare kan konkurrera på samma villkor som utländska ägare.
Sveriges skatt på kapitalinkomster är nästan dubbelt så hög som i jämförbara länder. Enligt International Bureau of Fiscal Documentation, är siffrorna 30 respektive 17 procent. Det är knappast tal om gradskillnader, utan om en så stor konkurrensnackdel för Sverige att oviljan att reformera på detta område är svår att förstå.
En framgångsrik politik måste utgå från var själva basen för välståndet och allt det som politikerna är ivriga att fördela, skapas. Det sker i företagen, bland flitigt arbetande anställda och företagsledare.
Om inte vikten av företagande och ägande blir en lika central del av regeringens arbetslinje som jobbskatteavdrag kommer det att bli mycket svårt att hålla vad man lovat.”
---
Det är om företagsamhetens förutsättningar och verklighet som Sveriges framtid och vårt framtida välstånd handlar. Inte om vad olika politiker tycker är poppigt och progressivt.

"Jihad Jane" hotar inte den amerikanska drömmen

Den "amerikanska drömmen" är ett begrepp som flitigt används inte bara i amerikansk samhällsdebatt utan som ofta, med rätta, används för att analysera skillnaderna mellan USA och Europa. I Europa finns det många olika faktorer som håller samman nationer - eller regioner - men i USA spelar det som ligger bakom "den amerikanska drömmen" en helt avgörande roll för att förklara och förstå det som håller samman USA.

Jag skulle föredra att tala om den amerikanska optimismen. Det handlar i grunden just om detta: en ljus, förväntansfull syn på framtiden. Därtill kopplas bilden av USA som möjligheternas land, drömlandet som skiljer sig från alla andra länder just därför att alla kan lyckas helt oavsett individens utgångsläge.

Amerikaner har sedan långt före nationens tillkonst i slutet av 1700-talet ansett att det projekt som tog form på den nordamerikanska kontinentet gick ut på att skapa "a city upon a hill", en stad på kullen. Begreppet kommer från Bergspredikan och frasen användes i John Winthrops berömda predikan 1630 i vilken ha förklarade att kolonin New Englands invånare skulle vara medvetna om att deras samhälle skulle vara "a city upon a hill" som hela världen skulle vilja följa.

I alla tider har det funnits individer som av olika skäl vänt sig mot denna positiva bild av det amerikanska drömsamhället. Det har varit intellektuella - t ex Gore Vidal - som med kraft vänt sig mot varje tanke på Amerika som ett ideal. Men det har också i all tid funnits de från "samhällets undersida" som inte bara misstrott tanken på Amerika som möjligheternas land utan som också aktivt på olika sätt tagit upp kampen mot all överhet eller, som nu i exemplet "Jihad Jane", på ett militant sätt ställt sig på deras sida som upplevts som förtrycka.

"Jihad Jane" hade levt ett föga haromiskt liv från unga år. Gifte sig första gången som 16-åring med en dubbelt så gammal man. Efter ytterligare ett giftermål träffade hon - idag 46 - den man i Pennsylvania som hon levt ihop med på senare år. Hon har haft hand om mannens åldrige far på dagarna. Hon har till synes levt ett stillsamt småstadsliv men via internet har hon varit engagerad i en extrem kamp för muslimska rättigheter. Den information som idag finns om henne är knapphändig och hennes bevekelsegrunder är inte kända i detalj. Men hon passar väl in i bilden av de amerikaner som aldrig ens upplevt sig ha närkontakt med den amerikanska drömmen, med tanken att varje människa i USA kan åstadkomma vad som helst med sitt liv om man bara vill och anstränger sig.

Jag har i en bok om medelklassamerikaner som utkom på 1980-talet och nu senast i "Överlever den amerikanska drömmen?" (2009) redovisat den mycket stora attitydskillnaden mellan USA och Europa i detta avseende. USA Today publicerade i mitten av 80-talet undersökningar där amerikaner svarade på frågan "Can anyone still make it in the USA?" Ja-svaren låg nära 90 %. Den undersökningsserien har vad jag kunnat se inte följts upp under de senaste 25 åren men CBS News/New York Times publicerade för så sent som för ett drygt halvår sedan en snarlik opinionsstudie. I den svarade 44 % att de redan uppnått den amerikanska drömmen och ytterligare 31 % svarade att de räknade med att uppnå denna dröm under sin livstid.

Vad är då den amerikanska drömmen enligt den undersökningen ? "Frihet och möjlighet" är det svar som oftast återkommer. Andra frekventa svar är "att vara framgångsrik", "finansiell trygghet", "att ha ett jobb" och "att ha en bostad".

I samma undersökning 2007 svarade 81 % att det var möjligt att börja med två tomma händer och bli rik. 2009 hade den siffran - efter den stora finansiella krisen som startade 2008 - sjunkit till 72 % men ändå...

Dessa svar tecknar en bild av vad jag skulle vilja kalla medelklassideal. Det handlar förvisso om materiell rikedom men det är också en persnlig dröm som innebär goda realtioner med familj och vänner, att vara respekterad och välutbildad, att vara en god förälder och en bra medarbetare på jobbet.

I amerikansk politik är den amerikanska drömmen fortsatt i allra högsta grad levande. Barack Obama är i sig en person som förkroppsligar den amerikanska drömmen. En man som gått till samhällets absoluta topp trots att hans utgångsläge inte var särskilt lysande. Den amerikanska drömmen bor idag i Vita Huset.

Den i särklass mest lysande politiska reklamfilm som gjorts var hörnpelaren i Ronald Reagans omvalskampanj 1984. "Morning in America" var en serie reklamfilmer på temat "Prouder, Stronger, Better" och varje film inleddes med orden:" It's morning again in America."

Det som förenar detta mångfacetterade jätteland är just detta: Drömmen om en bättre frantid, tanken att det ständigt är morgon på nytt i Amerika.

Kriget i Irak och nu alltmer i Afghanistan har skapat en växande grupp amerikaner som av olika skäl vänder sig mot krigen på andra sidan Atlanten. Jihad Jane hör uppenbart dit även om hennes aktiviteter varit mer långtgående än det mesta man hittills sett.

Men hittills ska man se detta som extrema undantag. Den amerikanska drömmen är trots krig och ekonomisk kris en stabil bas för USA. Den dagen den drömmen försvinner kan USAs inre liv bli mycket mera instabilt. Mitt personliga intryck efter många USA-besök inte minst under de senaste åren är att det verkliga hotet i amerikaners föreställning om vad som kan underminera den amerikanska drömmen inte är krig eller egentligen den akuta krisen - dåliga bostadslån etc - utan det långsiktiga hotet från i första hand Kinas växande ekonomiska makt.

Men det är en helt annan historia.

Stor skada för Röda Korset om Westerberg tvingas avgå

Att tvinga Bengt Westerberg att avgå utan att man rett ut principerna för ledningsersättningar och arbetsuppgifter vore det allra sämsta som kunde hända Röda Korset. Det skulle även skada många viktiga organisationers framtida förutsättningar att rekrytera den kompetenta arbetskraft de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.


.
Det finns olika sätt att tolka det drev som nu går mot Röda Korsets styrelseordförande Bengt Westerberg. På det mest elementära planet handlar det om att titeln ordförande är vilseledande. Av media har framgått att det är ett heltidsarbete som både utförs i Sverige och internationellt. Röda Korset kan i många bemärkelser jämföras med ett storföretag. Omsättningen är drygt 900 miljoner kr, man har 450 anställda och 40 000 frivilliga medarbetare organiserade i 1 200 lokala kretsar som arbetar utan ersättning. Vid en värdering av dessa frivilligtimmar skulle det ekonomiska värdet på Röda Korsets frivilliginsatser kunna uppskattas till närmare en miljard kronor om året.

I somliga frivilligorganisationer är det praxis att styrelseuppdrag är jämställda med andra volontäruppdrag - och således arvodeslösa. Den tidsmängd som styrelsen förväntas läggas ner är därmed av sådan karaktär att det ska gå att förena med yrkesarbete. En ytlig jämförelse mellan ordförandeuppdraget i Röda Korset och andra frivilligorganisationer är därför vare sig rättvisande eller intellektuellt hederlig.



Sverige är ett land som är präglat av folkrörelsetradition. Vi har många organisationer med mängder av ideellt, frivilligt arbetande människor i sina led som har - mot bakgrund av den syn på ideell sektor som finns väl förankrad i vårt land - svårt att hantera den situation som uppstår då organisationen ifråga blir så stor och får så omfattande ansvar att det behövs en annan ledningsstruktur än vad mindre organisationer behöver.

Att hantera organisationens rekryteringsbehov av kompetent ledning, omvärldens ibland förenklade bild av frivilligorganisationernas förutsättningar att verka samt värnandet om basen av de frivilliga insatserna och bidragen är inte någon enkel sak. Det leder lätt till den typ av svartvita kampanjer som vi just åser.

Skandalen kring Röda Korsets och Cancerfondens tidigare medarbetare Johan af Donner har därtill allvarligt förvärrat situationen. Det finns anledning att misstänka att en vulgärbild som kan föras fram i af Donners försvarsargumentation är att "kick backs" av det slag som förekom hör till det normala i insamlingsorganisationerna eftersom dessa inte kan betala "vettiga löner".

Denna skurkattityd förtjänar sina efterräkningar men dilemmat mellan omvärldens bild och organisationens behov finns och märks inte bara i frivillig- och insamlingsorganisationer, utan även i fackföreningsrörelsen. På samma sätt var det ju med de många välbetalda styrelseuppdrag som LO:s ordförande tvangs lämna efter AMF-skandalen 2009. Men i det fackliga systemet är välbetalda sidouppdrag inte undantag, utan regel. Det är så dessa chefer kommer upp till ersättningsnivåer som kan ses som rimliga givet den kompetens som man ska ha på den nivån i stora, betydelsefulla organisationer.

Inom näringsklivet finns inte denna tradition. Kompetens avlönas och i synnerhet nyckelpersoner får under den ofta korta tid då de är högst uppe på toppen ersättningar som motiverar. Hur mycket de motiverar och hur detta ser ut i olika andra perspektiv är ju omdebatterat - inte minst under år med avtalsförhandlingar.

Jag är medlem i Röda Korset sedan många år och ger hela tiden bidrag till verksamheten. Jag tycker inte att det framkommit något hittills som minskat min tro på att Röda Korset gör stor nytta och är en mycket värdefull organisation både i Sverige och internationellt.

Jag hoppas nu att beslutsstrukturerna inom Röda Korset klarar av att hantera den uppkomna situationen. Att tvinga Bengt Westerberg att avgå utan att man rett ut principerna för ledningsersättningar och arbetsuppgifter vore det allra sämsta som kunde hända. Det skulle verkligen skada - inte bara Röda Korset, utan många viktiga organisationers framtida förutsättningar att rekrytera den kompetenta arbetskraft de behöver för att kunna fullgöra sina uppgifter.