Varningsord för liberaler

 

Friends of liberal democracy need to keep two ideas in mind at the same time. On the one side, they should not automatically cast those who worry about the decay of national sovereignty as reactionaries. On the other, they must continue to insist — and urgently so in 2019 — that American patriotism and the defense of constitutional democracy are one and the same.

Jag skrev för en stund sedan om en artikel i New York Times om hur ett liberalt budskap bör formuleras.

Washington Post-kolumnisten E.J. Dionne Jr. är inne på samma spår i sin krönika idag.

Vänner av liberal demokrati måste hålla två idéer i åtanke samtidigt. Å ena sidan borde de inte automatiskt beteckna dem som oroar sig för den nationella suveränitetens sönderfall som reaktionärer. Å andra sidan måste de fortsätta att insistera - och i hög grad så 2019 - att den amerikanska patriotismen och försvaret av konstitutionell demokrati är ett och samma.

Men i den svenska debatt - och i hög grad diskussionen kring regeringsbildningen - saknar i huvudsak den dimension Dionne skriver om.

I den amerikanska debatten finns nu också ett visst fokus på den ekonomiska utvecklingen för dem som röstade på Trump 2016 och på republikanerna i mellanårsvalet.

Bloomberg-kolumnisten Sarah Foster skriver om att den ekonomiska utvecklingen sedan Trump installerades i januari 2017 inte gynnat hans landsbygdsväljare.

Frågan är i vilken utsträckning den typen av analyser har relevans när man bedömer politik i dag.

I tidskriften The Atlantics första nummer för 2019 finns en i mina ögon helt fängslande, mycket lång essä om den faktor som kanske avgjorde både valet 2016 och kanske kommer att avgöra presidentvalet 2020.

Jag vill verkligen rekommendera den för läsning: The untold story of how anger became the dominant emotion in our politics and personal lives.

Läs den och fundera gärna också över vilka slutsatser man av det perspektivet kan dra för svensk politik framöver.

USA och Sverige är två mycket olika länder i de allra flesta avseenden, men jag tror att det här finns en gemensam punkt värd att fundera över.

Jag skriver de närmaste månaderna från USA och nu när 2018 närmar sig slutet vill jag göra en politisk förutsägelse. Idag har senator Elisabeth Warren meddelat att hon börjar organisera sitt arbete för att bli USAs näste president.

Mitt tips: Warren blir inte president. Facit i november 2020.

https://www.svd.se/varningsord-for-liberaler/i/senaste/om/ledare

Om liberalismens styrka och svaghet

  t

Årets - och nästa års - bästa råd hittar jag idag i ett inlägg i New York Times:

Liberal democrats need to forge a new way of talking about the challenges they face. Instead of calling their opponents Nazis or fascists, liberals should focus on why the popular support for their rule remains high and offer positive arguments for liberal values.

Liberaler borde fokusera på att erbjuda positiva argument för liberala värden.

Författare är Karolina Wigura, styrelsemedlem i Kultura Liberalna Foundation, och Jarosław Kuisz, chefredaktör för Kultura Liberalna, som båda driver Knowledge Bridges Poland-Britain-Europe programmet vid St. Antony’s College, University of Oxford.

Deras artikel tecknar en intressant bild av läget i Polen och vad som bör göras av de som kritiserar dagens makthavare där: Rather than accusing their fellow citizens of being “clients of fascists," they need to make the case for why an independent judiciary is in their interests. That is what will win the day — not name-calling.

Att sätta fascistetikett på meningsmotståndare är ingen väg fram - det gäller att förklara varför den liberala demokratins institutioner är bra.

Artikelns avslutning tycks minst lika relevant i svensk debatt som i polsk:

Too many liberals try to call people to action by oversimplifying the diagnosis, limiting the range of possibilities to two: either everything is fine or democracy is dead. But this makes it impossible to see that more strategies are possible, and in effect it makes liberals similar to their opponents in their radicalism and their blunt language. It also makes liberals focus only on the elections without creating a broader vision of what defeating illiberals means for the future.

Liberalism means belief in the freedom of the individual; therefore it demands trust in the people. It also requires optimism. In order not to fall into dangerous determinism or counterproductive defensiveness, we have to remember that the greatest successes of liberal democracies emerged from hope.

Alltför många liberaler försöker engagera människor genom att förenkla diagnosen, vilket begränsar utbudet av möjligheter till två: antingen är allt bra eller så är demokratin är död. Men det här gör det omöjligt att se att fler strategier är möjliga, och i själva verket gör det att liberalerna liknar sina motståndare i dess radikalism och brutala språk. Det gör också att liberaler enbart fokusera på valen utan att skapa en bredare vision om vad som besegrar illiberal politik. Liberalism innebär tro på individens frihet; Därför kräver det förtroende för folket. Det kräver också optimism. För att inte förfalla till farlig determinism eller kontraproduktiv defensiv, måste vi komma ihåg att de liberala liberala demokratier uppstod från hopp.

Det finns ledarsidor i andra tidningar utgivna i Stockholm som den kritiken stämmer väl in på.

https://www.svd.se/om-liberalismens-styrka-och-svaghet/i/senaste/om/ledare

Missriktad politik baserad på ångest

Många viktiga amerikanska nyhetskanaler förser i efterhand sin publik med utskrifter av programmen.

.

Här kan du exempelvis ta del av söndagens NBCs Meet the press och det är en intressant och lärorik läsning.

En iakttagelse är hur fokuserat programmet är på dels president Donald Trump dels på amerikanska förhållanden.

Man får intryck att president Trump sitter inne med nyckeln till allt som sker. Så är det inte. Tyvärr kanske man ska säga.

Den svenska debatten har också sitt rika utbud av hysteriska och ångestfyllda röster.

Gunnar Hökmark skrev nyligen i SvD klokt om detta:

Den tekniska utvecklingen förutsätter en global ekonomisk utveckling för att modern teknik ska kunna komma alla till del. Den ekonomiska utvecklingen förutsätter i sin tur en teknisk utveckling. Slutar vi flyga i Sverige påverkar det inte de globala utsläppen men riskerar att försena utvecklingen av bättre flygplan. Minskat flyg för Sverige leder till mindre handel och minskad import från övriga världen, som leder till sämre ekonomisk utveckling och minskad export av ny teknologi från oss.

Klimatutmaningen är så stor och omfattande att den inte låter sig påverkas av ångest eller simplifieringar. Vi bidrar inte till den globala utvecklingen genom symbolpolitikens tro på uppoffringar utan genom att gå i täten för teknisk och ekonomisk utveckling. Det kräver mognad att inse att stora utmaningar bäst hanteras genom att se komplexitet, balans och prioriteringar.

En uthållig granskare av de svar som ofta ges på frågan "vad ska göras?" är Björn Lomborg. SvD har på ledarsidan regelbundet givit ett viktigt bidrag till den svenska debatten genom att publicera en del av hans inlägg.

Hans nyhetsbrev hittar du här.

Lomborg skrev nyligen på Project Syndicate om vikten att balansera de framsteg som gjorts mot de förslag som nu ibland framförs:

While getting the facts wrong can easily result in misguided, fear-based policies, a more balanced, fact-based recognition of what humanity has achieved enables us to focus our efforts on the areas where we can achieve the most good (often where we are already doing well). This will ensure that the future can be even brighter.

Missriktad politik baserad på ångest kommer varken göra klimatet eller världen bättre.

https://www.svd.se/missriktad-politik-baserad-pa-angest/i/senaste/om/ledare

Vilket land i världen har förbättras mest 2018?

The Economist bjuder alltid på glada överraskningar.

I dessa dagar när så många nyheter ter sig dystra kan det vara värt att uppmärksamma att "Country of the year" utsetts i den brittiska kvalitetstidskriften.

Ett antal länder får pluspoäng:

Irland för att man motsätter sig Brexit för att undvika att freden på ön undermineras och för att man på gott demokratiskt sätt löst abortfrågan.

Ecuador och Peru för att man under året stärkt sina institutioner så att ledare med diktatorsinstinkter kan hållas tillbaka.

Sydafrika för att man gjort sig av med den korrumperade presidenten Jacob Zuma och tillsatt Cyril Ramaphosa som nu arbetar för att stoppa korruptionen.

Malaysia har tagit ett stort steg mot anständig demokrati när den korrumperade Najib Razak fick gå och den nye premiärministern Mahathir Mohamad är en klar förbättring men det räckte inte för förstaplatsen.

Detsamma gäller enligt The Economist Etiopien vars nye ledare Abiy Ahmed släppt politiska fångar och utlovat verkligt fria val 2020. The Economist menar dock att det inte står klart att Ahmed kommer att lyckas hålla tillbaka de våldsamma etniska konflikterna. Det tar tid att rensa upp efter den långa perioden av diktatur.

Därför utser tidskriften Armenien till årets land.

Den karismatiske Nikol Pashinyan är ny premiärminister sedan president Serzh Sargsyan mötte kraftiga protester när han försökte hålla sig kvar vid makten. Dessa protester ledde till ett demokratiskt välordnat val.

En Putinkopia förlorade och Ryssland fann ingen anledning att ingripa för att försvara sin man vid makten.

An ancient and often misruled nation in a turbulent region has a chance of democracy and renewal.

The Economist skriver att några optimistiska medarbetare 2017 hoppades att Storbritannien skulle kvalificera sig till listan över tänkbara "årets nation". Men så blev det verkligen inte.

Bagehot-kolumnisten skrev nyligen om hur omvärlden ser på UK.

 Foreigners increasingly talk about Britain in the way they would talk about an admired relative who has gone stark raving bonkers. Whenever this columnist travels abroad he is besieged with questions: what is going on with the country I love? Whatever happened to its pragmatism and common sense? Are you deranged? These remarks reveal a profound sense of loss. It is not just that Europe is losing a close partner. It is that the world is losing a particular version of Britain. Brexit Britain is becoming less like its sensible self and more like the worst sort of foreign country—chaotic and headstrong.

Vad har hänt med landet frågar man runtom i världen. Det är som när en kär släkting blivit helgalen....

It is that this darker view of Britain is more realistic than the previous one. The Brexit vote could almost have been designed to reveal long-festering problems with the country: an elite educational system that puts too much emphasis on confidence and bluff and not enough on expertise; a political system that selects its leaders from a self-involved Oxbridge clique; a London-focused society that habitually ignores the worries of the vast mass of British people; and a Conservative Party that promotes so many pompous mediocrities. The reason Brexit is doing so much damage is not just that it is a mistake. It is a reckoning.

Det som verkligen bekymrar kolumnisten (Andrew Wooldridge) är inte att Brexit är ett misstag - vilket det är - utan att det är en bekräftelse på hur illa landet nu styrs.

I helgutgåvan utvecklar han det temat.

Men vi har alltså Armenien att glädja oss åt!

https://www.svd.se/vilket-land-i-varlden-har-forbattras-mest-2018

Janerik Larsson: Elektorerna avgör presidentvalen i USA

Det finns nog inget som jag får så många frågor om som detta:

"Kan Donald Trump bli omvald i november 2020?"

I samtal med amerikaner är det inte så svårt att få förståelse för att jag svarar jakande. Men i Sverige är förvåningen ofta stor.

I dag skriver Washington Post om de politiska utmaningarna för president Trump.

Artikel avslutas med en tankeväckande påminnelse om en analys från Brookings Institution som pekar på elektorskollegiets avgörande betydelse för vem som blir president i USA:

Trump’s 2016 victory was dependent on winning over white voters in the Midwest who did not attend college by using populist and nativist pitches, and some officials and allies continue to believe he can repeat the same success.

In a 2018 study of the nation’s changing demographics, Brookings Institution political scientist Ruy Teixeira concluded with his colleagues that increasing margins and maintaining turnout among this group provided Republicans the greatest opportunity to continue to win the White House.

If Republicans expanded Trump’s 2016 margin among non-college whites by a hypothetical 10 percent and other voting patterns are unchanged, the party could keep winning the electoral college through the next five presidential elections, the report concluded, overcoming the growing diversity in the general electorate and even losses in the popular vote.

“It’s the way to finesse the structure of the electoral college," Teixeira said. “White non-college, in the center of the country."

2016 fick Trump närmare 3 miljoner färre röster än Hillary Clinton men presidentvalet äger rum i elektorskollegiet. Där avgör kombinationen geografi, utbildning och ras (vit).

Hur det går i november 2020 är givetvis fortsatt en helt öppen fråga.

https://www.svd.se/elektorerna-avgor-presidentvalen-i-usa/i/senaste/om/ledare

Om rättsröta och åsiktsfrihet

 

De senaste dagarna har jag ägnat det mesta av min lästid åt Jens Liljestrands Vilhelm Moberg-biografi ”Mannen i skogen”.

Det var en mycket givande läsupplevelse som varmt rekommenderas.

När jag läste det Liljestrand skriver om Mobergs jakt på svensk rättsröta kom jag att tänka på när jag träffade Moberg i samband med utgivningen av min första bok 1966.

Det var en mycket engagerad och kraftfull person - ett möte man inte glömmer.

Moberg skrev även förordet till boken: "Säkerhetspolisens hemliga register - om åsiktsfrihet och åsiktsförföljelse" (Rydenfelt/Larsson).

Bakgrunden var att Sven Rydenfelt hade skrivit i två DN-debattartiklar sommaren 1966 om den då hemliga personalkontrollen och hur denna missbrukades. Jag hade vid samma tid som reporter på Kvällsposten skrivit om samma problematik i Danmark och Norge,

Vårt samarbete ledde till den bok som Moberg skrev förord till.

I det skrev han bl a:

"Vi finner här upprörande dokument om åsiktsförföljelse inom Nordens demokratier. Många läsare kommer att chockas av dem. Men detta är en i hög grad nödvändig bok, en upplysningsskrift som borde spridas på svenska statens bekostnad.

Jag önskar boken en jätteupplaga!"

Liljestrands biografi redovisar fylligt Mobergs kamp mot rättsrötan i Sverige. Det är ingen viktig del av den uppmärksamhet som Mobergs verk har idag. Men man ska inte glömma att hans engagemang hade en i viktiga avseenden god grund i dåtidens Sverige.

Eftersom Svenska Dagbladets arkiv nu på ett ypperligt och lättillgängligt sätt erbjuder den som har ett minne av något som skrivits en snabb väg till artikeln ifråga har ju nu kunnat läsa den milt sagt arroganta ledare som SvD den 9 november 1966 ägnade boken.

Ledarrubriken säger det mesta: "Spöken i vrårna."

Men SvD fick fel.

Det Rydenfelt och jag efterlyste i boken och som SvDs ledarskribent ansåg helt felaktigt tillkom några år senare: personalkontrollkungörelsen.

Den rättsröta som SvD försvarade och som varat ända sedan andra världskriget innebar att personer kunde få sitt yrkesval eller karriär spolierad av vad de som hanterade det hemliga SÄPO-registret ansåg.

Boken innehåller exempel på det som då hände.

Kritiken hade alltså inte varit missriktad.

Nu redovisades till slut det demokratiskt rimliga: var det fanns säkerhetskänsliga positioner och hur personalkontrollen skulle hanteras.

https://www.svd.se/om-rattsrota-och-asiktsfrihet/i/senaste/om/ledare

 Den ekonomiska oron i USA

 

Tamir Pardo, den tidigare chefen för den israeliska säkerhetstjänsten Mossad, säger i israeliska dagstidningen Haaretz idag att den ryska regimen såg Donald Trump som den ur Moskvas synpunkt mest fördelaktiga presidenten. Därför satsade man sina cybertroll, bots, på att få honom vald.

Syftet ur Kremls perspektiv var att sprida en negativ bild i världen av USA och av amerikansk demokrati samt att åstadkomma ekonomisk-politiskt kaos i västvärlden.

Hittills har det ju gått hyfsat bra.

Paul Krugman sammanfattar i New York Times idag Trump som president:

Put an unstable, ignorant, belligerent man in the Oval Office, and he will eventually do crazy things.

Om man sätter en instabil, okunnig och grälsjuk man i Vita huset så kommer han för eller senare att göra dåraktigheter.

Detta har nu den amerikanska finansmarknaden börjat inse.

Krugman formulerar den fråga som många inte minst på Wall Street nu ställer sig:

Now imagine how this administration team might cope with a real economic setback, whatever its source. Would Trump look for solutions or refuse to accept responsibility and focus mainly on blaming other people? Would his Treasury secretary and chief economic advisers coolly analyze the problem and formulate a course of action, or would they respond with a combination of sycophancy to the boss and denials that anything was wrong? What do you think?

Om Trump-administrationen ställs inför en verklig ekonomisk tillbakagång - oavsett orsaken - hur kommer Trump då att agera? Kommer han att leta efter lösningar eller vägra acceptera ansvar och i huvudsak söka lägga skulden på andra? Kommer hans finansminister och hans ekonomiska chefsrådgivare att kallt analysera problemen och formulera en handlingsplan eller kommer de att svara med en kombination av smicker av chefen och förnekande av att något är fel?

Det är osannolikt att någon efter snart två år med Trump i Vita huset tror på det första alternativet.

Hur det egentligen står till med den ryska inblandningen får vi kanske med tiden veta mera om.

Att det gjordes omfattande påverkansförsök är nu klart.

Men vilken effekt de eventuellt hade (det förekom ju en mängd liknande insatser utan kontakt med Moskva) och om Trump-kampanjen på något sätt samverkade med Moskva utreds fortsatt av tidigare FBI-chefen Robert Mueller.

Trumps ständiga hysteriska attacker på twitter mot Mueller kanske ska tolkas som oro för vad som ska komma fram?

https://www.svd.se/den-ekonomiska-oron-i-usa/i/senaste/om/ledare

Är det synd om Donald Trump?

Jag följer ju alla president Trumps tweets i min mobiltelefon så för dem som har annat för sig på julafton kan jag rapportera att DJT tycker synd om sig själv. Han har inte kunnat åka till Florida denna helg utan sitter ensam och arg i Vita huset och skickar ut ilskna tweets i alla möjliga riktningar.

.

Som vanligt kännetecknas de av hans betydande okunskap om världen, om hur borde USA agera för att få framgång etc. Och så är han alltså ilsken på alla som inte på samma sätt som han själv förstår hans storhet.

Det är i sanning en tragikomisk läsning.

Jag läser just nu "The Presidents Book of Secrets - The Untold Story of Intelligence Briefings to America’s Presidents". Det är högintressant läsning för den som är intresserad av modern amerikansk politisk historia.

Författaren David Priess är en akademiker (PhD från Duke U) som också arbetat på amerikansk UD och på CIA och under Bill Clintons och George W Bushs presidenttid. Då arbetade han med presidentens dagliga genomgång av säkerhetsläget i världen.

Den som vill få en glimt av hur det sett ut efter att president Barack Obama lämnade Vita huset i januari 2017 får vänta på en uppdaterad version av denna bok. Men tills vidare har vi ju Bob Woodwards genomarbetade bok "Fear" som skildrar Trumps kombination av oförmåga och ovilja att förstå hur komplicerad internationell politik (geopolitik, säkerhetspolitik) är och hur USAs långsiktiga intressen kan analyseras i en sådan kontext.

Det enklaste sättet - förutom att hänvisa till hans personliga tillkortakommanden - att förklara Trump handlar om hans ambition att bibehålla den väljarbas som i elektorsförsamlingen gav honom den majoritet som gjorde honom till president.

Men det förklarar inte hans svårigheter att agera i utrikespolitiska frågor på ett sätt som bibehåller eller rentav stärker den politiska basen.

Walter Russell Mead, konservativ utrikespolitisk kommentator på Wall Street Journal, skrev härom dagen om det dilemma Trump nu hamnat i och som han sannolikt inte själv är medveten om.

Det är högst osannolikt att han skulle lyssna på någon rådgivare som beskrev det Mead påpekar. Rådgivare som inte bums följer chefens nycker åker ut om de inte som försvarsminister Jim Mattis säger upp sig. (Detta gjorde f ö Trump mycket ilsken på ett sätt som var mycket avslöjande för hur hans temperament ser ut.)

Mead gör distinktionen mellan två delar av den konservativa, republikanska opinionen.

Å ena sidan finns det de som han ser som efterföljare till president Jefferson som strävade efter att minimera USAs internationella roll.

Man ska då, vilket Mead inte påpekar, komma ihåg att Jefferson verkade då USAS var allt annat än en stormakt utan bara en tidigare brittisk koloni som efter ett långt och blodigt befrielsekrig skaffat sig självständighet. Till Jeffersons efterföljare räknar Mead politiker som Ron Paul och Rand Paul. De står f ö nära den liberterianska falangen inom det republikanska partiet.

Mead skriver:

Jeffersonians are skeptical of international institutions and alliances as well as American interventions to protect human rights abroad. They oppose big defense budgets and extensive military deployments and see no reason for an anti-Russia foreign policy. Many believe that Israel seeks to drag the U.S. into Middle East struggles that Washington would do better to avoid. Sen. Paul was quick to announce his support for President Trump’s Syria decision.

Den andra delen av den konservativa, republikanska opinionen kallar Mead efterföljare till Andrew Jackson, den president vars porträtt intar en central plats i Trumps Ovala rum:

The other, Jacksonian wing of conservative populism shares the Jeffersonian suspicion of multilateralism and humanitarian interventions, but is more supportive of the American military and of maintaining America’s reputation for standing by allies. Jacksonians are hawkish about China, Russia and Iran and favor a strong relationship with Israel. This tendency in American politics is represented by figures like Sen. Tom Cotton, a U.S. Army veteran who served in both Afghanistan and Iraq and has criticized Mr. Trump’s Syria decision.

Här finns alltså utrikespolitiska hökar som inte delar Trumps önskan att avsluta engagemanget i Syrien och Afghansistan:

The betrayal of the Kurds, the benefits to Iran of American withdrawal, the tilt toward an Islamist and anti-Israel Turkey, and the purrs of satisfaction emanating from the Kremlin are all bitter pills for Jacksonians to swallow.

Of the two wings of the GOP populist movement, the Jacksonians are the stronger and, from a political standpoint, the more essential. The GOP base is more hawkish than isolationist, and from jihadist terrorism to Russian and Chinese revisionism, today’s world is full of threats that alarm Jacksonian populists and lead them to support a strong military and a forward-leaning foreign policy.

Sveket mot kurderna, att gynna Iran och det anti-israeliska Turkiet och Kremls tillfredsställelse över det abrupta tillbakadragandet från Syrien upprör den populistiska opinionen som Mead kopplar till Andrew Jackson. De önskar en stark militärmakt och en framsynt utrikespolitik.

Detta är en intressant analys vars eventuella påverkan på amerikansk politik kommer att bli tydliga först längre fram.

Men jag tror att det kan vara ett helt annat politikområde som kan spela en större roll inför presidentvalet 2020: ekonomin.

Hur mycket betyder BNP-siffror eller arbetslöshetssiffror för att teckna bilden av hur amerikanerna upplever ekonomin?

Professor David Runcimans senaste Talking politics-podcast är ett samtal med professor Diane Coyle om sambandet mellan ekonomisk statistik och medborgarnas bild av läget. Det finns i det samtalet intressanta resonemang om läget i USA.

En annan aspekt på ekonomin i USA handlar om aktiebörsernas utveckling. Trump är mycket upprörd över den Fed-chef han själv tillsatt och hans utbrott har kraftigt bidragit till börsutvecklingen. Men det finns andra strukturella problem. Det handlar såklart om det enorma amerikanska budgetunderskottet (upplånat inte minst i Kina) men också om andra aspekter.

En sådan belyste Carmen Reinhart, professor på Harvard i internationell ekonomi på Harvard härom dagen: The Biggest Emerging Market Debt Problem Is in America.

Trumps stora svaghet är i grunden hans okunskap och hans oförmåga att hantera synpunkter från rådgivare som presenterar fakta som komplicerar hans tweets.

De närmaste två åren kommer att bli intressanta....

https://www.svd.se/ar-det-synd-om-donald-trump/i/senaste/om/ledare

Har vi verkligen en politisk kris?

Det på sitt sätt mest tragikomiska politiska skådespelet i Washington DC - tunga ministrar (utrikesministern, justitieministern och nu försvarsministern) har lämnat regeringen av skäl som främst har att göra med presidentens oförmåga att sätta sig in i komplexa sakfrågor - gör att vi riskerar bortse från de frågor som kan få större konsekvenser för oss.

Jag tänker så klart på det inrikespolitiska totalkaoset i brittisk politik (Brexit) men även om man bortser från det - trots likheterna med det som utspelas i den amerikanska huvudstaden - så är det mest intressanta just nu det som händer i Frankrike och Ungern.

Den politiska - och ekonomiska - utvecklingen i Frankrike har potential att bli EUs riktigt allvarliga kris med dimensioner långt bortom Brexit-spektaklet.

Nyhetsbevakningen av de "gula västarnas" revolt har avtagit, men inget tyder på att krisen verkligen bedarrat. Kommer president Macron lyckas föra sitt land in på en väg mot en sund ekonomisk politik? En lång rad företrädare har fullständigt misslyckats men hopp väcktes med valet av Macron. Finns hoppet kvar?

Den andra högintressanta politiska krisen utspelas i Ungern där en revolt mot regimen tagit fart som kan påverka ungersk politik men främst bilden av "illiberalismens" (populismens) politiska framgångspotential i EU.

BBC hade härom kvällen ett mycket intressant reportage om detta.

I skuggan av Washington DC, London och Budapest ter sig de politiska våndorna i den svenska huvudstaden plötsligt betydligt mindre bekymmersamma....

Det enda som är riktigt säkert att vi som sysslar med att bevaka politiska skeenden i omvärlden har betydligt mera utmanande frågor att bevaka än frågan vad den svenska riksdagens talman har för sig under helgerna.

https://www.svd.se/har-vi-verkligen-en-politisk-kris/i/senaste/om/ledare

SvD papperstidningen

Gäst | Saltsjöbadsavtalet 80 år

Den svenska modellen prövas i en global värld

I dagarna för 80 år sedan signerade företrädare för Landsorganisationen (LO) och Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) efter två års förhandlingar det huvudavtal som fått namn efter den plats där det framförhandlades.

Bakgrunden till Saltsjöbadsavtalet liknar den situation vi har i dag: det finns ett politiskt tryck på kollektivavtalsparterna. Nu gäller det att bidra till att arbetsmarknaden öppnas upp för de många personer som befinner sig utanför arbetsmarknaden – främst migranter. Det är skäl till att frågan om arbetsrätten och lägstalönregleringen är huvudfrågor i de regeringsförhandlingar som pågått sedan riksdagsvalet.

På 30-talet ledde politikernas missnöje med de många strejkerna och lockouterna fram till en statlig utredning som kom med förslag som skulle bli en garant för arbetsfred, bland annat strejkförbud. LO och SAF avvärjde gemensamt lagstiftningshotet och skapade därmed den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Den saboterades av Olof Palme när han som nybliven partiledare och statsminister förklarade att det var dags för politiken att skapa ekonomisk demokrati. Då tedde sig det då drygt 30-åriga huvudavtalet något överspelat och i stället kom en omfattande arbetsrättslig lagstiftning och med tiden även förslaget om löntagarfonder.

Bakgrunden till Palmes offensiv är komplex. En viktig faktor var vänsterrörelserna från 1968 som försvagade tilltron till LO som kom att ses som försvarare av något gammalt och förlegat – ett samförståndsavtal med arbetsgivarna var inte modellen för 68-vänstern som då tågade in i kanslihuset och tv- och radiohusen. Med tiden kom också arbetsgivarsidan att markera avstånd mot delar av den svenska modell som då rådde – bland annat lämnade SAF de korporativt styrda ämbetsverkens styrelser.

I veckan höll Facken inom industrin (ett samarbetsorgan för GS, IF Metall, Livs, Sveriges Ingenjörer och Unionen) en jubileumskonferens på Grand Hotel i Saltsjöbaden där förhandlingarna om avtalet ägde rum 1936–1938. Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, inledde med att konstatera att många fundament i samförståndet fortsatt lever.

Nationalekonomen Cecilia Hermansson fokuserade på Saltsjöbadsandans arvtagare från 1997 – Industriavtalet, sedan 2011 i ny och förbättrad version. Det pågår en omfattande diskussion om huruvida Industriavtalet som kringgärdas av lagstiftningen kring Medlingsinstitutet (från 2000) fortsatt ska vara den centrala aktören i kollektivavtalssystemet. De kritiska röster som hörts (främst Lars Calmfors) har dock inte lyckats presentera något helgjutet förslag på vad som skulle komma i stället. Hermansson konstaterade att det är en stor styrka för svensk ekonomis konkurrenskraft att avtalets parter ser helheten och inte bara sina skiftande, kortsiktiga egenintressen.

Medlingsinstitutets tidigare generaldirektör Claes Stråth påminde om att Industriavtalet och Medlingsinstitutet föddes efter många år av arbetsmarknadskonflikter, devalveringar och avsaknad av reallöneutveckling. Han varnade för att hotet från politiker numera ingalunda bara kommer från riksdagen utan också från EU. Den svenska arbetsmarknadsmodellen må vara ganska framgångsrik men den är också så pass unik att det är svårt att övertyga den som har erfarenhet från andra länders arbetsmarknader att den är värd bevara.

Är Saltsjöbadsandan en framtida framgångsfaktor i den globala konkurrensen? Frågan var seminariets utgångspunkt. Svaret beror på vilken roll parterna i kollektivavtalssystemet kan spela för en arbetsmarknad som utsätts för stora utmaningar som ligger utanför det som avtalen reglerar.

Janerik Larsson

Gästskribent på ledarredaktionen, rådgivare och tidigare bland annat vVD på Svenskt Näringsliv. Följ honom på SvD.se/av/janerik-larsson

Ekonomisk nationalism som återvändsgränd

 

Ibörjan av 1970-talet var jag periodvis tjänstledig från mitt ordinarie jobb som ledarskribent på Sydsvenskan och reste för Världsbankens och FNs biståndsorgan UNDPs räkning i den som då hette ”u-länderna”.

Det var mycket lärorikt och en kontrast som jag redan då noterade var den stora skillnaden mellan å ena sidan de sydamerikanska länder jag besökte och å andra sidan de asiatiska länderna.

Så här långt efteråt är det lätt att studera facit. Jag besökte exempelvis Singapore vid en tidpunkt då landets BNP/capita var 925 USD (1970). Jag var ungefär samtidigt i exempelvis Peru vars BNP/capita då var 604 USD.

I år är Singapore ett av världens rikaste länder med BNP/capita på 57714 USD medan den i Peru är 6571 USD. Sverige ligger ett litet snäpp efter Singapore (53 442 USD ‎(2017).

Jag har besökt Singapore vid en rad tillfällen efter 70-taket och till skillnad från sannolikt de flesta besökare har jag alltså sett det fattiga, luggslitna Singapore.

Den som vill skaffa sig ett förvisso ganska hårdvinklat men alls inte orättvist intryck av dagens Singapore kan se den amerikanska romantiska komedin "Crazy Rich Asians". När den kom på biograferna i USA tidigare i år gjorde den jättesuccé. Vad jag förstår kommer den inte till några svenska biografer men med dagens medieteknik finns den givetvis att se för den som är intresserad.

Jag kom att tänka på mina intryck från 70-talet när jag nyligen såg filmen (i USA) då jag läste en vass och intressant uppgörelse med den ekonomiska populismens oförmåga att leverera välstånd till medborgarna.

All over the world, ‘nationalist populism’ is a recipe for economic disasterskriver ekonomen James Pethokoukis på American Enterprise Institute, en a de mest respekterade amerikanska tankesmedjorna.

Han citerar en färsk forskningsrapport från Federal Reserve Bank of St. Louis som gjort en jämförelse som är mycket talande:

On the one hand, we identify that export-led open policy, FDI incentives, solid infrastructure for business, and promotion of high-tech industries, together with other pro-market reforms in labor and financial markets, have helped fast-growing countries outgrow the United States. On the other hand, we see that unnecessary protectionism, government misallocation, corruption, and financial instability have caused the trapped and the lag-behind countries to be unable to develop along a sustainable growth path. 

Populistiska, nationalistiska politiker försöker med kortsiktiga åtgärder skapa goda förutsättningar för företag. Men de misslyckas alltid. Marknadsekonomins styrka är så lätt att underskatta, men när man studerar facit är slutsatsen entydig.

Just nu är det på många håll populärt att söka efter sådana populistiska, protektionistiska "lösningar" - Donald Trump går i spetsen - men det finns ingen anledning tro att detta är eller kommer att vara en framgångsväg.

Men just i fallet USA finns det åtminstone en faktor som gör att framtiden kan se betydligt mer positiv ut - trots Trump.

Det är den briljante Janan Ganesh i Financial Times som skriver under rubriken "America’s future is Asian, not Hispanic". Trumps rasande retorik mot latinamerikanska invandrare är ett skådespel avsett för hans trognaste väljare bland USAs vita rasister. Men fler har invandrat till USA från Asien än från Latinamerika varje år sedan 2010. Efter Mexiko kommer de flesta invandrare från Kina, Indien och Filippinerna.

USA har tagit emot fler flyktingar från Asien än vad man tagit emot från Europa, Latinamerika och Afrika sammantaget. Asiater beräknas bli den största invandrade delen av befolkningen om några decennier.

Detta illustrerar varför Trumps mur mot Mexiko bara är ett populistiskt knep såvida han inte vill bygga murar runt USAs flygplatser - högt upp i luften...

Ganesh uttrycker förhoppningen - den kan vara en from sådan - att den invandringsfientliga retoriken ska mildras av att invandringen nu inte bara kommer söderifrån och är spansktalande utan kommer från många asiatiska länder med olika ursprungsspråk.

Det handlar om människor med olika kulturer, olika drivkrafter, olika förutsättningar för entreprenörskap etc. Men ett besök i Palo Alto - jag var där i början av året - understryker kopplingen mellan asiatiska medborgare / invandrare och välståndsmotorn Silicon Valley.

Den stora asiatiska invandringen stärker bilden av det mångkulturella USA.

Ganesh sammanfattar med att konstatera att man kanske bör se Trumps mur varken som ondskefull eller förnuftig utan helt enkelt som meningslös.

https://www.svd.se/ekonomisk-nationalism-som-atervandsgrand/i/senaste/om/ledare