Hur media än gör gynnas Trump

Oavsett hur media väljer att porträttera Trump tjänar han på det. Det finns inget botemedel.

Det är lätt att underskatta Donald Trump. Han är en skicklig kommunikatör och sannolikheten att han blir omvald i november är hög. Om man besöker den oberoende mediekanalen C-Span kan man söka efter något av Trumps många möten med sin entusiastiska väljarbas och se den helt osannolika föreställning som han erbjuder.

Ett exempel: Den 14 januari var Trump i Milwaukee och talade i en och en halv timme på ett sätt som ingen annan modern amerikansk politiker gör. Det man får sig till livs är förklaringen till varför han är USA:s president.
Det var hans helt ohämmade retorik som gjorde att han 2016 gjorde rent hus med sina republikanska motståndare. De var nämligen vanliga amerikanska politiker. Man förstår Trump bäst om man helt bortser från att han är politiker. Han är en underhållande folktalare av ett slag som USA inte sett på många decennier.

Före valet 2016 ansågs Hillary Clinton vara en självklar segrare. Hon fick närmare tre miljoner fler röster än Trump, men elektorssystemet gjorde Trump till president. Att Trump fick så många röster är lärdomen man ska ta med sig.

I nästa vecka publiceras Washington Post-journalisterna Philip Ruckers och Carol Leonnigs bok ”A very stable genius: Donald J Trump’s testing of America”. Det är Trump själv som i sina tal omnämnt sig som ett ”mycket stabilt geni”. Det som hittills publicerats från boken visar att den, liksom flera böcker tidigare (exempelvis Bob Woodwards ”Fear”), skildrar Trumps okunnighet i sakfrågor och hans på många sätt udda personlighet (narcissistisk, med total oförmåga att vilja höra kritiska synpunkter och så vidare).

Den som ser ett tal från Trump till sina anhängare förstår hur närmast omöjlig presidenten är att beskriva för traditionella medier, och hur svår hans framgång är att förstå om man inte sett och hört honom tala.

Greg Sargent, kommentator i Washington Post, är verkligen ingen Trumpvän. Med utgångspunkt i en artikel på Vox av Aaron Rupar har Sargent beskrivit mediernas dilemma. Antingen lyfter de fram Trumps aggressiva och osakliga attacker och framstår som anti-Trump. Eller så ”översätter” de Trumps utfall till normal politikerprosa och framställer honom därmed som en någorlunda vanlig politiker.

Sargent har en viktig poäng. De dubbla mediebilderna av Trump kommer att lyfta fram honom på ett sätt som gynnar honom. Och det finns, som jag ser det, inget botemedel mot denna dubbla mediebild. Trump är dessutom statsöverhuvud och överbefälhavare och det ger honom respekt i många amerikaners ögon.

Kommer demokraternas presidentkandidat att kunna hantera den utmaning Trump innebär? Kommer de amerikanska medierna kunna hantera den?

Från veckan som gick kan noteras att Washington Posts enträgna, och av Trump hatade, faktakoll av allt han säger offentligt, nu har noterat 16 241 falska eller vilseledande uttalanden under presidentens tre första år.
Det kommer bli många fler innan valdagen i november.

https://www.svd.se/hur-media-an-gor-gynnas-trump/i/senaste/om/ledare

Hur media än gör gynnas Trump (SvD lördagens papperstidning)

Det är lätt att underskatta Donald Trump. Han är en skicklig kommunikatör och sannolikheten att han blir omvald i november är hög. Om man besöker den oberoende mediekanalen C-Span kan man söka efter något av Trumps många möten med sin entusiastiska väljarbas och se den helt osannolika föreställning som han erbjuder.

Ett exempel: Den 14 januari var Trump i Milwaukee och talade i en och en halv timme på ett sätt som ingen annan modern amerikansk politiker gör. Det man får sig till livs är förklaringen till varför han är USA:s president.

Det var hans helt ohämmade retorik som gjorde att han 2016 gjorde rent hus med sina republikanska motståndare. De var nämligen vanliga amerikanska politiker. Man förstår Trump bäst om man helt bortser från att han är politiker. Han är en underhållande folktalare av ett slag som USA inte sett på många decennier.

Före valet 2016 ansågs Hillary Clinton vara en självklar segrare. Hon fick närmare tre miljoner fler röster än Trump, men elektorssystemet gjorde Trump till president. Att Trump fick så många röster är lärdomen man ska ta med sig.

I nästa vecka publiceras Washington Post-journalisterna Philip Ruckers och Carol Leonnigs bok ”A very stable genius: Donald J Trump’s testing of America”. Det är Trump själv som i sina tal omnämnt sig som ett ”mycket stabilt geni”. Det som hittills publicerats från boken visar att den, liksom flera böcker tidigare (exempelvis Bob Woodwards ”Fear”), skildrar Trumps okunnighet i sakfrågor och hans på många sätt udda personlighet (narcissistisk, med total oförmåga att vilja höra kritiska synpunkter och så vidare).

Den som ser ett tal från Trump till sina anhängare förstår hur närmast omöjlig presidenten är att beskriva för traditionella medier, och hur svår hans framgång är att förstå om man inte sett och hört honom tala.

Greg Sargent, kommentator i Washington Post, är verkligen ingen Trumpvän. Med utgångspunkt i en artikel på Vox av Aaron Rupar har Sargent beskrivit mediernas dilemma. Antingen lyfter de fram Trumps aggressiva och osakliga attacker och framstår som anti-Trump. Eller så ”översätter” de Trumps utfall till normal politikerprosa och framställer honom därmed som en någorlunda vanlig politiker.

Sargent har en viktig poäng. De dubbla mediebilderna av Trump kommer att lyfta fram honom på ett sätt som gynnar honom. Och det finns, som jag ser det, inget botemedel mot denna dubbla mediebild. Trump är dessutom statsöverhuvud och överbefälhavare och det ger honom respekt i många amerikaners ögon.

Kommer demokraternas presidentkandidat att kunna hantera den utmaning Trump innebär? Kommer de amerikanska medierna kunna hantera den?

Från veckan som gick kan noteras att Washington Posts enträgna, och av Trump hatade, faktakoll av allt han säger offentligt, nu har noterat 16 241 falska eller vilseledande uttalanden under presidentens tre första år.

Det kommer bli många fler innan valdagen i november.

Skriver internationella medie- krönikor för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/om/larsson-laser

Helena Lindblad skriver i DN om Guldbagge-utdelningen bl a:
”Aniara” är den film i år som kanske bäst fångar upp den undergångskänsla de flesta av oss desperat försöker hålla i schack.
Maria Eriksson har i Smedjan ett helt annat recept nämligen att läsa om Alvin Tofflers 50 år gamla "Framtidschocken".

Ibland undrar jag om det inte är så att den politiska utvecklingen i vår del av världen det senaste decenniet, till viss del kan förklaras av att vi har drabbats av ett slags kollektiv framtidschock. (---)

Jag kan inte låta bli att tycka att det är något sympatiskt över tanken att genom att tänja sinnet, genom att försöka föreställa sig vitt skilda möjligheter, både mentalt förbereda sig på förändring och möjliggöra den. Tillåta den (---)

Vi vet inte hur framtiden kommer att se ut. Här liknar Toffler sig själv vid en medeltida kartritare som utifrån tillgängliga metoder och kunskaper försöker rita upp en bild över världen, men gravt misslyckas. Samtidigt, menar han, var även dessa högst bristfälliga kartor en förutsättning för seglatserna till den Nya världen.

Skillnaden är väl att vi inte upptäcker framtiden. Vi skapar den. Hur vill vi att den ska se ut?

En dystopi kan, som Dan Korn påpekar, vara en varning inför en framtid man hoppas kunna undvika och därigenom fylla en viktig funktion. Men det är oroväckande om alla framtidsskildringar är post-apokalyptiska berättelser.

I Kvartals senaste veckopanel gör Gunilla Kindstrand ett påpekande som jag med start på 80-talet försökt marknadsföra:
public service är inte en företagsmodell utan innehåll som kan levereras av många olika medier.
Så är det i UK påpekade Kindstrand.
Makten över orden är en central maktfaktor. Så länge "public service" är SvT/SR/UR kommer detta ords makt över tanken förmodligen bestå.

Janerik Larsson

Alldeles nyss · 

Diskussionen om vårdkrisen i Stockholm är intressant att följa om man själv inte är direkt berörd.
Ur DN:
Klara Strömberg, överläkare på akuten och ordförande för Läkarföreningen på Sös hävdar att det inte spelar någon roll hur mycket personalen protesterar.

– Vi kan förklara oss oeniga mot alla åtgärder men man tar besluten ändå. Skiten rinner neråt uppifrån. Ledningen sitter i en bajsmacka.

Jag undrar vad dr Strömberg tycker när hon läser inlägget i SvD från den blågröna styrande regionledningen.
Det var särskilt en mening som jag undrar över:
"De flesta akuta tillstånd och sjukdomar, som till exempel benbrott, ska omhändertas på närakuter."

Jag tror inte riktigt att närakuterna är rustade att ta hand om benbrott men det vet dr Strömberg mera om.

 Kollaps, Frexit och sump präglar norsk politik

Det skakar i norsk politik, och EU-frågan är potentiellt explosiv.

Vågorna går höga i norsk politik. Statsminister Erna Solbergs majoritetsregering kommer kanske inte att bestå ända fram till stortingsvalet i september nästa år. Hennes åtta år som statsminister har då varit en tuff resa: från minoritetsregering (Høyre och Fremskrittspartiet) till majoritetsregering (med Kristelig Folkeparti och Venstre). Den borgerliga samlingen är i dag unik i Norden.

Veckan i norsk politik har präglats av en rejäl regeringskris. Beslutet att hämta hem en åtalad 29-årig norsk-pakistansk IS-kvinna och hennes sjuka barn har upprört Fremskrittspartiet och många i partiet menar att Frp ska lämna regeringen. Kjetil B Alstadheim, politisk redaktör för Dagens Næringsliv, skriver att detta kan vara Frexit: ”Hon klarade av att leda Frp in i en regering för första gången. Nu får vi se om hon också är beredd att leda partiet ut ur regeringen.”

Frp-ledaren, vice statsministern och finansministern Siv Jensen konstaterar i norska medier att det inte bara handlar om den frågan, utan om att regeringen tappat i opinionsstöd. Hon kommer att lägga fram en kravlista som ska råda bot på detta före månadens slut. Andreas Slettholm i Aftenposten uttrycker förståelse för att Frp (för vilka invandringsfrågan är helt central) reagerar mot att en kvinna som anslutit sig till en blodig, islamistisk terrororganisation ska fraktas till Norge på skattebetalarnas bekostnad: ”En Frp-exit innebär att förtroendet som ansvarstagande och lojalt samarbetsparti försvagas för framtiden. Men den tilliten har redan skadats efter ständiga krismöten och hot om skilsmässa en gång varje halvår. Kanske är det på tiden att Frp lämnar.”

Men det är också annat som nu vållar höga vågor i norsk politik. Ska Norge söka fullt EU-medlemskap eller lämna det EES-avtal som i hög grad är ett EU-medlemskap utan inflytande? Detta debatteras hela tiden. Frågan om relationen till EU illustreras av den rejäla politiska skandal (Nav-skandalen) som nu tar mycket utrymme i norska medier.

Det handlar om att Norge sedan 2012 (kanske tidigare) feltolkat reglerna för att den som flyttat till andra EES/EU-länder har rätt att ta med sig de bidrag de var berättigade till enligt det norska socialförsäkringssystemet. Minst 78 personer har dömts för försäkringsbedrägeri. Av dessa har 48 suttit i fängelse i upp till 8 månader. Alla medger att stora fel begåtts men frågan om det politiska ansvaret förblir oklart eftersom flera olika regeringar haft ansvaret för felaktigheterna. Aftenpostens Andreas Slettholm talar om den ”kollektiva kollaps” som skandalen illustrerar.

EU-frågan är potentiellt explosiv i norsk politik helt vid sidan om skandalen. Regeringspartiet Venstre ska i år ta ställning i frågan och Aftenposten skriver i en ledare att man hoppas partiet ska säga ja till EU. På partiets senaste landsmöte 2017 sade partiet nej. Partiledaren Trine Skei Grande har kallat EU en ”socialdemokratisk sump”.

Høyre är det enda partiet i stortinget som har ja till EU i sitt program och partiets ungdomsförbund vill ha upp frågan om en ny folkomröstning på agendan igen. Klart är att det kommer hända mycket i norsk politik under tiden fram till stortingsvalet.

https://www.svd.se/kollaps-frexit-och-sump-praglar-norsk-politik/i/senaste

Janerik Larsson

Alldeles nyss · 

Solklart nej till privatiseringar
Helsingborg visar vägen
Så skriver Aftonbladet på sin ledarsida idag med anledning av en i mina ögon helt absurd kommunalpolitisk händelse.
Öresundskraft, stadens elbolag, ska förbli "i gemensam ägo" heter det. I ledaren nämns inte att frågan var om det av LO och Svenskt Näringsliv gemensamt ägda försäkringsbolaget AMF skulle ta över ägandet.
Det var givetvis en helt självklar lösning. Ett elbolag är en för en kommun helt onödig risk medan köpesumman som sägs varit 12 miljarder säkert skulle gjort nytta i den kommunala ekonomin.
I debatten har frågan ställt om det i nästa steg skulle bli den kinesiska staten som tog över efter AMF. Det tycks mig vara en högst omotiverad fråga. Det finns säkert etablerade elbolag som skulle vilja ta över om nu AMF inte skulle sett detta som en långsiktig infrastrukturinvestering vilket jag gissar var fallet.

Ska man satsa på sig själv så gäller det att det sker med egna resurser (FB)

Janerik Larsson

Alldeles nyss · 

Det spelar ingen roll att Ulf Kristersson hotar med extraval för femtielfte gången. Det spelar inte ens någon roll att Jonas Sjöstedt avgår. Eller att den privat-offentliga välfärdssektorn och synen på den splittrar de nya politiska blocken på både längden och bredden. Det avgörande är verkligheten. Att vidtagna åtgärder inte löst problem. Att invändningar och missnöje finns från egentligen alla håll. Vinster i välfärden – eller rättare sagt vad som händer med skattepengar som transfereras till privata företag – kommer vara en central politisk fråga på 2020-talet.

Så skriver Torbjörn Nilsson i Expressen idag under rubriken "De nya politikerna har inte vuxit upp i DDR-Sverige".

Eftersom jag ju onekligen hört till de som växte upp i DDR-Sverige så undrar jag om det som nu inte kommer att hända är att just förtroendet för det politiska hanterandet av skattepengarna kommer att vara den debatt som Nilsson inte ser.

Kommer det Nilsson pekar på att leda till att framtidens politik handlar om hur medborgarna själva får ta ansvar för hur de vill utforma sina liv dvs samma princip som gäller på de flesta andra områden.

Den gigantiska offentliga sektorn med alla dess myndigheter och byråkrater har vuxit till en koloss som motverkar förnyelse och innovation.

Ska man satsa på sig själv så gäller det att det sker med egna resurser och inte genom att slussa via de politiska byråkratierna.

 Mike mot Donald kan bli årets fight

Val i Taiwan, bältdjur, Wag the dog och en utmanare till Donald Trump. Janerik Larsson skriver veckans mediekrönika.

Hur ser EU:s framtid ut? Den bulgariske statsvetaren Ivan Krastev blev mycket uppmärksammad för boken ”Efter Europa” (2017) och Politico har intervjuat honom om hans syn på EU. Han har en hel del positivt att säga om Ursula von der Leyen, men menar att de senaste åren varit förlorade år för EU.

2020 kan komma att vara ett av de mest kritiska åren i unionens historia. Partisystemet i Frankrike har kollapsat samtidigt som den pågående tyska politiska transformationen gör beslutsfattande svårare.

I en artikel i Project Syndicate skriver Krastev om dilemmat för liberaler i östra Europa som söker efter ett starkt centrum. Han citerar en politiker i Texas som sagt att ”det finns inget annat mitt på vägen än en gul linje och döda bältdjur”.

*

En vinkel på EU:s problem ger Washington Post-kolumnisten Caroline Rampell som lyfte fram den grekiske statstjänstemannen Andreas Georgious öde.

Han utsågs i augusti 2010 till chef för den grekiska statistiska centralbyrån och som sådan vägrade han att förfalska den ekonomiska statistisk som han bland annat skulle leverera till EU. För detta ”brott” har han åtalats och trakasserats på andra sätt.

I veckan har den nye grekiske premiärministern Kyriakos Mitsotakis besökt president Trump. Fallet Georgiou har nog inte diskuterats men det är uppenbart en skandal som det grekiska politiska systemet borde lägga bakom sig.

Den tidigare McKinsey-konsulten Mitsotakis är en politiker värd att följa skriver Ferdinando Giugliano i en Bloomberg View-krönika: ”Skulle han lyckas med Greklands ekonomi vore det ett bevis för att en högerpolitiker kan lyckas där hans vänsterpolitiska företrädare misslyckats”.

*

I dag är det val i Taiwan. Den osäkra geopolitiska utveckling som präglar kommunist-Kina – Hongkong – Taiwan är väl värd att följa noga. Taiwan, en gedigen demokrati, är en utmaning mot regimen i Kina.

Inför presidentvalet har tankesmedjan Brookings (brookings.edu) gjort en fyllig översikt om Kina – Taiwan – USA: Taiwan’s January 2020 elections”. På svenska finns den Taiwanbaserade Kinakännaren Jojje Olssons nyhetsbrev (http://inbeijing.se).

*

Apropå USA:s politik i Mellanöstern nöjer jag mig i dag med att rekommendera filmen ”Wag the dog” som väckte uppmärksamhet då Bill Clinton 1998 bombade Irak under riksrättsprocessen med anledning av Lewinskyskandalen.

*

Michael Bloomberg, en av världens rikaste som var borgmästare i staden New York 2002–2013, vill bli demokraternas presidentkandidat och besegra Donald Trump i november. Hur det går får vi veta först efter demokraternas primärval i mars. Men inget är uteslutet i amerikansk politik.

I veckan fick Bloomberg stöd från Judge Judy. Hennes domstols-TV-show (CBS) har i snitt tio miljoner tittare, vilket är många fler än exempelvis presidentens favorit Sean Hannity på FOX har. Stödet har jämförts med när Oprah Winfrey gav Barack Obama sitt stöd i primärvalen 2008 vilket bedöms ha gett honom en miljon extra röster.

Men det mest intressanta med Bloomberg är att hans resursstarka kampanj kan komma att slå hårt mot Trump.

https://www.svd.se/mike-mot-donald-kan-bli-arets-fight/i/senaste/om/ledare

MUF och Greta  (nyss på Facebook)

Förr lät de konservativa som Greta Thunberg, skriver Torbjörn Nilsson i Expressen idag.
Det är en rolig poäng han gör när han lyfter fram en bok som MUF publicerade 1968 när Anders Björck var förbundsordförande.
Jag har några år tidigare börjat arbeta som reporter på Kvällsposten och jag kommer väl ihåg debatten.
Den hade i Sverige fått sin snart med Hans Palmstiernas debattboken ”Plundring, svält, förgiftning” (1967).
Den var en del av en internationell debatt vars mest kända verk är ”Population Bomb” av Paul Ehrlich som kom 1968.
I fokus för debatten stod hotet om överbefolkning och ett framtidsperspektiv som inom några decennier skulle leda till global massdöd genom svält.
Några år senare kom Club of Rome, Romklubben, med sina framtidsbilder som bland annat tog upp demokratins begränsning och behovet av en global, vetenskaplig samhällsstyrning.
I Sverige kom den debatt Palmstierna startade att handla om övergödda vattendrag och skogsdöd på grund av surt regn.
Till dåtidens mest uppmärksammade undergångsprofeter hörde Georg Borgström som redan 1952 började varna för att mänskligheten var på väg mot katastrof,
1967 utnämndes han av Expressen till "den viktigaste svensken i världen”.
MUF-skriften från 1968 var präglad av tidens debattklimat men de problem som man lyfte fram kom med tiden att vara hanterade (försurning, skogsdöd) och bortglömda. Massdöden har inte inträffat.

Det intressanta är inte varningsropen utan de praktiker i vetenskap och näringsliv som såg till att lösa problem i stället för att kräva demokratins och marknadsekonomins avskaffande.

Janerik Larsson

Alldeles nyss · 

Om att bekämpa eld med eld

Den kvinnliga eunucken (1970) gjorde Germaine Greer världskänd som en av de mest inflytelserika feministerna. Men hon är född i Australien och i New Statesman skriver hon tänkvärt om ett perspektiv på brandkatastrofen där som inte annars så lätt når dominerande medier:

There is no consensus. Instead there is a fatuous blame game.
The Australian Greens leapt in first, accusing the coalition government of worsening the bushfires by failing to combat climate change. Their opponents responded by blaming the Greens for opposing back-burning, the process of fighting fire with fire. Provided it is carried out in the cool season and doesn’t break free as wildfire, backburning is necessary; the first settlers in NSW burned the native grasses because their animals would not graze on them once they had become hard. Aboriginal peoples also used fire farming not only to control the movement of game but as a defence against wildfire. Twenty years ago Marcia Langton published an essay on the uses of fire in Australia and how firefighters had to learn Aboriginal methods. But instead of professionals trained in fire management we have volunteers, one of whom was buried on Tuesday. And Langton’s essay is out of print.

https://www.newstatesman.com/world/australasia/2020/01/germaine-greer-s-diary-unlucky-town-eden-australia-s-fatuous-blame-game

Om att ha en strategisk tanke  (Facebook)

– Jag vet inte hur man ska göra det, men man måste göra någonting. Vi kan inte bara fortsätta titta på.
Så formulerar sig den iranskfödde entreprenören Saeid Esmaeilzadeh i SvD idag.
– Iran har gjort en enorm skada i regionen i 40 års tid och omvärlden måste agera. Jag vet inte om det här är rätt sätt att slå mot den fundamentalistiska ideologi som Iran sprider. Däremot att man ska bekämpa det, det tycker jag är uppenbart.
I sitt tal till nationen lade president Trump en stor del av skulden för Irans roll i världen på president Obama och den överenskommelse med Iran om landets kärnvapenprogram som ingicks av ledamöterna i FNs säkerhetsråd och Tyskland.
Att bryta överenskommelsen var ett av Trumps vallöften så att han gjorde så var därför inte så oväntat.
Men hur ser Trumpadministrationens långsiktiga plan ut? Svaret är att det förmodligen inte finns någon sådan.
Gideon Rachman, utrikeskommentatorn i Financial Times, skrev efter att USA dödat Qassem Soleimani att USA borde släppa den Hollywood-inspirerade ”Dr Evil fallacy”, dvs föreställningen att om man dödar en ”bad guy” så finns där lösningen på ett komplext utrikespolitiskt problem.
Rachman påminner om raden av sådana ”bad guys” som USA triumferat över på senare tid : Saddam Hussein, Osama bin Laden, Muammer Gaddafi, Abu Bakr al-Baghdadi.
Att avlägsna dessa kan snarare göra de långsiktiga, verkliga problemen större. Irak efter Saddam Hussein har inte blivit en stabil, provästlig demokrati utan är ett splittrat, våldsamt land där Irans makt ökat.
Mord som utrikespolitiskt medel är olagligt i USA sedan 1970-talet efter att kongressen granskat en del av CIA:s handlingar under kalla kriget.
Både amerikansk och internationell lah lägger betydande restriktioner på politiska mord påpekar Rachman och konstaterar att det är därför som Trump-administrationen hävdar att det handlat om självförsvar riktat mot terrorister,
”But the definition of ’terrorism’ may now be flexible enough to tempt both Russia and China, should they wish to emulate America by eliminating foreign enemies with drone strikes.”
Rachman påminner om George Kennan som 1947 formulerade USAs utrikespolitik. Kennan rekommenderade ”long-term, patient but firm and vigilant containment of Russian expansive tendencies”.
Rachman menar att USA ännu en gång fallit offer för ”Dr Evil fallacy”.
Det räcker inte med att göra något. Man måste också ha en tanke om vart det ska leda.

 Dags för ett framåtskådande 2020-tal

Trumps bästa och sämsta 2019, önskan efter en mer framåtsyftande tankeverksamhet och ett nytt nyhetsbrev. Veckans mediekrönika gör nedslag i USA.

Daniel Henninger, krönikör i Wall Street Journal, ställer frågan om det är dags för ett vitalt 20-tal – nu som för hundra år sedan (”Will the 20’s roar again?”). Han pekar på behovet nu av framåtskådande, nytänkande och kreativitet på alla livets områden. Då hyllades ny teknologi, i dag framkallar sådan mest neurotiska
fobier konstaterar han.

*

Det amerikanska presidentvalet avgörs i princip den 3 november; men uteslut aldrig överraskningar som 2000 då Högsta domstolen i praktiken avgjorde.

2016 vann Hillary Clinton fler väljarröster än Donald Trump men förlorade elektorsvalet. Helt enligt reglerna.

Den mardrömslikt utdragna amerikanska presidentvalsprocessen har sina tydliga vinnare: de stora amerikanska medieföretagen. Blir inte Trump omvald kommer dessa storbolag att förlora mycket pengar framöver som Trump korrekt påpekat.

Andra – som bland andra David Leonhardt i New York Times och Jonathan Rauch och Ray La Raja i The Atlantic – blåser till strid mot systemet för nomineringen av presidentkandidaterna. Det är sannolikt en utsiktslös kamp och processen kommer framöver fortsatt likna reality-tv. Att president Trumps främsta merit för Vita huset just var realityshowen ”The apprentice” var ingen tillfällighet.

Stäng

Läget för demokraterna är inte särskilt ljust skriver Leonhardt, och pekar att av de sju ledande kandidaterna är tre över 70 år, ingen är afroamerikan eller latino, två har aldrig vunnit ett val och ingen har styrt en delstat.

*

Marc A Thiessen, som arbetade som talskrivare åt president George W Bush och som nu är återkommande kolumnist i Washington Post, redovisade i två artiklar dels de tio bästa sakerna Trump gjort 2019, dels de tio sämsta.

Det är ett litet tecken på att det även i konservativa kretsar finns de som sätter frågetecken för ytterligare fyra år med Trump i Vita huset.

Det bästa Trump gjort enligt Thiessen var att fortsätta att utnämna konservativa federala domare; en fråga vars betydelse oftast underskattas utanför USA.

Det sämsta ansåg Thiessen varit det amerikanska trupptillbakadragandet i Syrien.

*

Vänsterflygeln inom det demokratiska partiet attackerar hela tiden den amerikanska kapitalismen symboliserad av Wall Street.

Wall Street Journals ledarskribent Barton Swaim gick ut till kapitalismens försvar och menade att det är fel att se den som ett system (ibland kallad nyliberalism). Han åberopade Friedrich Hayek och sade att kapitalism inte är ett system – som socialism är – eftersom den inte har en på förhand formulerad plan.

Ett läsarbrev till WSJ påpekade att en historiker påvisat marknadsekonomins tidiga rötter i det gamla Rom i boken ”The Roman market economy”.

*

Till slut några ord om det nya nyhetsbrevet The Backstory från tidskriften Foreign Affairs vars första utgåva ställer frågan om mänskligheten håller på att bli så fredlig att vi framför oss ser en värld utan krig. Jag vill inte göra någon besviken men kan avslöja att svaret är: nej.