Historien är nyckeln till att begripa USA (SvD 1 sept)

Historien är nyckeln till att begripa USA Det är omöjligt att få grepp om det politiska USA utan en översikt över Amerikas konstitution, lagar, ekonomi och sociala seder. Hans Bergströms nya bok erbjuder en god orientering. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Den 21 juli tillkännagav president Joe Biden att hans tid i Vita huset skulle avslutas när nästa president svärs in den 20 januari nästa år. Den 13 juli hade det republikanska partiets presidentkandidat Donald Trump träffats av ett skott i höger öra under ett kampanj¬möte nära Butler, Pennsylvania. Amerikansk politik har under hela statens historia ofta präglats av dramatik, men 2024 kommer att höra till de mer dramatiska presidentvalsåren. Kort före dessa händelser hade Hans Bergström, docent i statskunskap och tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, lämnat sitt manus till boken ”Presidentvalet 2024 och demokratin i Amerika” (Timbro förlag) till förlaget som omgående skickat det till tryckeriet. Värdet av boken ligger i den grundliga redovisningen av utvecklingen i amerikansk politik sedan 1960-talet. Det är bara med ett sådant perspektiv man kan förstå vad som händer och kommer att ske efter den 20 januari nästa år, också mot bakgrund av att amerikanska val i tämligen liten utsträckning handlar om konkret politik, och mer om personlig profilering. Bergströms bok inleds med skildringen av vad som hände efter Demokraternas konvent i Chicago 1968. Då startade den process vars betydelse är avgörande för förståelsen av dagens politik. Tidigare hade kandidaterna valts ut av partiernas ledare på själva kongresserna men nu övergick man till primärval som utsåg kongressdelegater. Dessa var kopplade till kandidaterna. Betydelsen av partiernas erfarna ledare försvann i praktiken. Henry Ford som var isolationist, antisemit och en auktoritär om än kreativ företagsledare, funderade på att bli Demokraternas presidentkandidat 1924. Utan chans att vinna stöd från partiets etablerade ledare drog sig Ford dock tillbaka. Någon motsvarande process som 2015 kunde ha förhindrat att Donald Trump blev republikansk kandidat fanns inte, vilket givetvis stärker föreställningen om ”folkets röst”. Historieprofessorn Heather Cox Richardson skriver sedan 2019 varje dag till sina mer än en miljon prenumeranter på nyhets¬brevet ”Letters from an American”. Hon anknyter till ”Letters from an American Farmer” som började publiceras 1782 och som handlade om den amerikanska identiteten inför frihetskriget mot den brittiska kolonialmakten. Även Cox Richardson menar att det är omöjligt att få grepp om dagens politik utan en översikt över Amerikas konstitution, lagar, ekonomi och sociala seder, vilket hon utforskar i sitt nyhetsbrev. Som hon uttrycker det, ”vad det innebär, och vad det har inneburit, att vara amerikan”. Ett perspektiv som illustrerar hur USA fortsatt befinner sig i en utvecklingsprocess. I Bergströms bok illustreras både förändringsprocesserna i amerikansk politik och den kontinuitet som fortsatt kan tjäna som förebild för framtiden. Han pekar till exempel på den roll Ronald Reagans arv med dess tonvikt på frihet och optimism spelar. Detta kommer att återfinnas i amerikansk politik även framöver oavsett vilket parti som har makten i Vita huset eller i kongressens båda kamrar. Vägen framåt för USA sammanfattar Bergström med Winston Churchills beskrivning: ”Man kan alltid räkna med att amerikanerna gör det rätta – efter att de försökt allt annat.”

Janerik Larsson: Economy the big loser in US election (Svensk tidskrift 30 aug)

30 August 2024 Janerik Larsson: Economy the big loser in US election The pioneering entrepreneur Jan Stenbeck used the thesis "technology beats politics" to explain his success in the 80s and 90s. Today, it can be argued that this is no longer true as we live in an era where "politics beats economics". It began with the political management in the United States and many other countries of the Great Financial Crisis of 2008/2009 and continued with renewed vigour with Donald Trump's entry into the White House after the 2016 election. The thesis was then reaffirmed by Joe Biden's security adviser Jake Sullivan, who made Trump's isolationism Democratic Party policy. It took concrete form in the 2022 law known as the Inflation Reduction Act, which neither reduces inflation nor the rapidly growing budget deficits. In practice, it is a way of undermining the free trade policy that the US began to pursue after the Second World War. It is too early to predict the winner of the November presidential election, but not too early to predict the loser: the economy. Economists routinely advise against price controls, tariffs, discriminatory taxes and larger budget deficits. Donald Trump, Joe Biden and Kamala Harris entertain such. Both candidates in this year's US presidential election haven't just downgraded economic principles this year; they've thrown them overboard altogether. "Doesn't anyone listen to economists anymore?" asks Columbia University economics professor Glenn Hubbard, who chaired President George W. Bush's Council of Economic Advisers. "Economists don't seem to be very involved in any of the campaigns or in internal decisions in recent administrations." Sure, these ideas look politically smart. But if implemented, they could come back to haunt a future president who will realise just how damaging they are. The US has not had economy-wide wage and price controls since the early 1970s, and Mr Harris is now proposing variations on such regulations. As Harris has not explained how her ban on price increases would work, its effects cannot be assessed now. Trump has labelled Harris's proposal as socialism, but he too is weak on price controls. As a candidate and president, he routinely called for Medicare to negotiate drug prices. It finally happened this year - under Biden. Given Medicare's size and the penalties for non-cooperation, pharmaceutical companies see this as tantamount to price controls, Economists have a strong aversion to tariffs. They are a tax on imports. Trump's tariffs on China, which Biden continued and Trump now wants to expand to 10%, or even 20%, "baseline" tariffs on every country and every product serve no obvious purpose. He claims this will encourage US consumers to buy American rather than foreign-made goods, boost jobs and reduce the trade deficit. If you are willing to force consumers to pay thousands of dollars extra, you can get them to buy domestic instead of imported products. But to what end? Factory jobs are not inherently superior to other jobs; wages and working conditions are often better in the service sector. Both Trump and Biden are entirely focused on factory jobs. In any case, tariffs alone will not reduce the trade deficit as currencies, interest rates, savings and budget deficits work in the opposite direction, increasing imports and reducing exports. Despite tariffs, the trade deficit has increased during Trump's presidency. Perhaps Mr Trump believes that tariffs give him leverage to force other countries to reduce trade barriers. Some may do so, but others, such as the EU and China, are likely to retaliate, just as they did during his first term. In a May report, Deutsche Bank economists show that manufacturing employment deteriorated in the US after Trump's trade war began in 2018, with the biggest impact in the most manufacturing-intensive parts of the US. The Tax Foundation estimates that Trump's 10% tariff would shrink US output by 0.7% and cost 505,000 jobs. Harris has proposed a $6,000 tax credit for parents of a newborn child. Not to be outdone, Trump's vice-presidential candidate JD Vance has proposed a $5000 deduction for each child, regardless of how wealthy the parents are. The fiscal arms race doesn't end there; Harris promises a $25000 tax credit for first-time home buyers. These ideas may not be bad in themselves, but boy are they expensive. The US budget deficit is already at a record high and these plans would make it even worse. There are times when it is necessary for the government to borrow more: in wars and crises, and when inflation and interest rates are low. None of these things are true now. In December 2020, Trump called for a new round of $2,000 stimulus cheques. After Democrats won, new grants were a central part of Biden's stimulus policy, helping to fuel the inflation that haunts him and thus Kamala Harris now on the eve of Election Day. No one cares about the economists or the economy. The US offers both its citizens and the rest of the world lousy economic policies. That politicians in the EU will hang on to policies that ignore economic effects is what to expect in the next few years. Janerik Larsson was Head of Information at SAF 1990 - 1995 and Deputy CEO at the Confederation of Swedish Enterprise 2005 - 2011. He is an advisor to the Swedish Free Enterprise Foundation.

Janerik Larsson: Ekonomin den stora förloraren i amerikanska valet (Svensk tidskrift 30 augusti)

Janerik Larsson: Ekonomin den stora förloraren i amerikanska valet Den nyskapande entreprenören Jan Stenbeck använda tesen ” teknik slår politik” som en förklaring till sina framgångar på 80- och 90-talen. Idag kan man hävda att det inte längre gäller eftersom vi lever i en tid då ”politik slår ekonomi”. Det började den politiska hanteringen i USA och många andra länder av den stora finanskrisen 2008/2009 och fortsatte med förnyad kraft med Donald Trumps inträde i Vita huset efter valet 2016. Tesen stadfästes sedan av Joe Bidens säkerhetspolitiske rådgivare Jake Sullivan som gjorde Trumps isolationism till demokraternas politik. Den tog konkret form i den lag 2022 som kallas Inflation Reduction Act som varken minskar inflationen eller de snabbväxande budgetunderskotten. I praktiken är den ett sätt att undergräva den frihandelslinje som USA började bedriva efter andra världskriget. Det är för tidigt att förutspå vinnaren av presidentvalet i november, men inte för tidigt att förutspå förloraren: ekonomin. Ekonomer ger rutinmässigt råd mot priskontroller, tullar, diskriminerande skatter och större budgetunderskott. Donald Trump, Joe Biden och Kamala Harris underhåller sådant. Båda kandidaterna i årets amerikanska presidentval har inte bara degraderat de ekonomiska principerna i år; de har kastat dem överbord helt och hållet. ”Är det ingen som lyssnar på ekonomer längre?” frågar ekonomiprofessorn Glenn Hubbard vid Columbia University, som var ordförande i president George W. Bushs råd av ekonomiska rådgivare. ”Ekonomer verkar inte vara särskilt involverade i någon av kampanjerna eller i interna beslut i de senaste administrationerna.” Visst, dessa idéer ser politiskt smarta ut. Men om de genomförs kan de komma tillbaka och hemsöka en framtida president som kommer att inse sig hur skadliga de är. USA har inte haft löne- och priskontroller i hela ekonomin sedan början av 1970-talet, och Harris föreslår nu varianter på sådana regleringar. Eftersom Harris inte har förklarat hur hennes förbud mot prishöjningar skulle fungera kan dess effekter inte bedömas nu. Trump har stämplat Harris förslag som socialism, men även han är svag för priskontroller. Som kandidat och president krävde han rutinmässigt att det statliga sjukvårdsystemet Medicare skulle förhandla om läkemedelspriser. Det hände till slut i år – under Biden. Med tanke på Medicares storlek och påföljderna för att inte samarbeta anser läkemedelsföretagen att detta är liktydigt med priskontroll, Ekonomer har en stark motvilja mot tullar. De är en skatt på import. Trumps tullar mot Kina, som Biden fortsatte med och vill Trump nu utöka med 10%, eller till och med 20%, ”baslinje”-tull på varje land och varje produkt tjänar inget uppenbart syfte. Han hävdar att detta kommer att få amerikanska konsumenter att köpa amerikanska i stället för utlandstillverkade varor, öka jobben och minska handelsunderskottet. Om du är villig att tvinga konsumenterna att betala tusentals dollar extra kan du få dem att köpa inhemska istället för importerade produkter. Men i vilket syfte? Fabriksjobb är inte i sig överlägsna andra jobb; löner och arbetsvillkor är ofta bättre inom tjänstesektorn. Både Trump och Biden är helt fokuserade på just fabriksjobb. I vilket fall som helst kommer tullar i sig inte att minska handelsunderskottet eftersom valutor, räntor, besparingar och budgetunderskott verkar i motsatt riktning och ökar importen och minskar exporten. Trots tullar har handelsunderskottet ökat under Trumps tid som president. Kanske tror Trump att tullar ger honom inflytande att tvinga andra länder att minska handelshindren. Vissa kanske gör det, men andra, som EU och Kina, kommer sannolikt att vidta motåtgärder, precis som de gjorde under hans första mandatperiod. I en rapport från maj visar Deutsche Banks ekonomer att sysselsättningen inom tillverkningsindustrin försämrades i USA efter att Trumps handelskrig inleddes 2018, med störst påverkan i de mest tillverkningsintensiva delarna av USA. The Tax Foundation uppskattar att Trumps 10-procentiga tull skulle krympa den amerikanska produktionen med 0,7 procent och kosta 505000 jobb. Harris har föreslagit en skattelättnad på 6 000 dollar för föräldrar till ett nyfött barn. För att inte bli överbjuden har Trumps vice presidentkandidat JD Vance föreslagit ett avdrag på 5000 dollar för varje barn, oavsett hur rika föräldrarna är. Den skattemässiga kapprustningen slutar inte där; Harris lovar en skattelättnad på 25000 dollar för förstagångsköpare av bostäder. Dessa idéer är kanske inte dåliga i sig, men oj vad dyra de är. USA:s budgetunderskott är redan rekordhögt och dessa planer skulle göra det än värre. Det finns tillfällen då det är nödvändigt för staten att låna mer: i krig och kriser, och när inflationen och räntorna är låga. Ingen av dessa saker är sanna nu. I december 2020 efterlyste Trump en ny omgång stimulanscheckar på 2 000 USD. Efter att demokraterna vann nya bidrag en central del av Bidens stimulanspolitik och hjälpte till att driva inflationen som hemsöker honom och därmed Kamala Harris nu inför valdagen. Ingen bryr sig om ekonomerna eller ekonomin. USA erbjuder både sina medborgare och resten av världen en usel ekonomisk politik. Att politiker inom EU kommer att hänga på en politik som struntar i ekonomiska effekter är vad man kan vänta sig under de närmaste åren. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv.

”Enskilda journalisters arbete måste kunna granskas” (Journalisten 28 augusti)

”Enskilda journalisters arbete måste kunna granskas” DEBATT Tanken att enskilda journalisters arbete inte tål granskas är svårbegriplig. Hur skulle man annars fördjupa en granskning? Det skriver Janerik Larsson efter Journalistens granskning av NMI. Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna. publicerad 28 augusti 2024 Erik Fichtelius skriver i sin bok ”Därför journalistik – äkta nyheter i lögnens tid” (Fri tanke, 2024) :”Att fakta undanhålls av propagandistiska skäl blir en uppfattning som sprider sig och kan exploateras, något som nu slagit tillbaka med full kraft mot etablerade medier.” I bokens inledning utvecklar han det han står för: ”Riktig journalistik ska vara oberoende och objektiv. Den ska inte vara tesdrivande och nyhetsreportern ska stå fri från andra uppdragsgivare än den egna publiken eller läsekretsen och avstå från att driva en egen agenda.” Han använder begreppet konsekvensneutralitet som sammanfattande begrepp för hur god journalistik ser ut. I Journalisten förs en diskussion om enskilda journalisters arbete får granskas och rentav kritiseras. Den sortens granskningar har pågått sedan jag i min dåvarande roll på Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) i slutet av 1980-talet efter några år i USA startade Näringslivets medieinstitut (NMI). Mitt uppdrag från SAFs dåvarande informationschef Sture Eskilsson som jag senare efterträdde var att hämta hem idéer och inspiration från den amerikanska huvudstadens tankesmedjor. En av dessa idéer kom från möten med den amerikanske akademikern och medieforskaren Robert Lichter. Han och hans medförfattare publicerade 1986 boken The Media Elite: America’s New Powerbrokers som analyserade den amerikanska medielitens vänsterpolitiska engagemang och dess konsekvenser för mediernas innehåll. Han startade då också Center for Media and Public Affairs (CMPA). Lichter fortsatte senare arbetet med CMPA vid sidan av sin roll som professor på George Mason University Boken väckte en intensiv debatt i amerikanska medier som jag med stort intresse följde. Jag passade på att lära känna Lichter och tog hem de lärdomar jag då fick och startade NMI. Erfarenheten av arbetet med NMI, som pågick tills jag slutade på SAF 1995 och blev vVD på Kinnevik, var goda. Det var viktiga diskussioner som initierades och kvaliteten i det som publicerades ledde både till intressanta meningsutbyten och till att kloka journalister på främst SR och SvT uppenbart drog lärdomar för egen del. De insåg att det faktiskt kunde finnas klokskap i kritiska granskningar. Jag var aldrig särskilt förtjust i begreppet ”vänstervridning” eftersom de oftast handlade mera om brist på saklighet och fördjupning i de exempel som lyftes fram i NMIs granskningar. Tanken att enskilda journalisters arbete inte tål granskas är svårbegriplig. Hur skulle man annars fördjupa en granskning? Alternativet är att som Anders Bolling och Svenolof Karlsson i boken ”Professionell klimatbevakning – Guide för en konstruktiv journalistik” (NMI 2024) på närmare 300 sidor analysera ett sakområde. Men all journalistik bygger ju på enskilda medarbetares verk och Fichtelius ger viktiga bidrag till det perspektivet. Jag har i omgångar varit arbetande journalist och har själv fått uppleva ifrågasättande. Men jag har sett det som positivt. Det betyder att mitt arbete tas på allvar. Ingen artikel kan beakta alla perspektiv. NMI fyller fortsatt nu många decennier senare en roll i svensk samhällsdebatt. Janerik Larsson har varit chefredaktör för SAF-tidningen, informationschef på SAF, vVD i Kinnevikkoncernen och vVD på Svenskt Näringsliv. Han har suttit i styrelsen Timbro och för Stiftelsen fritt näringsliv när den bildades. Han är idag rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv. Han skriver regelbundet en internationell mediekrönika på Svenska dagbladets ledarsida. Han fick Stora Journalistpriset 1980

https://www.journalisten.se/debatt/enskilda-journalisters-arbete-maste-kunna-granskas/ (Journalisten 28 augusti)

https://www.journalisten.se/debatt/enskilda-journalisters-arbete-maste-kunna-granskas/

Går det att bota den norska sjukan? ( SvD 26 augusti)

Går det att bota den norska sjukan? Att erkänna att oljepengarna håller på att bli en förbannelse är ännu ingen valvinnare. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Det är val till det norska stortinget den 8 september nästa år. Det kommer att ställa väljarna inför ett framtidsperspektiv som utmanar mycket av det som tagits för självklart under oljerikedomens fem decennier. Aftenpostens politiske redaktör Kjetil B Alstadheim har formulerat problemet i två korta meningar: ”Det är inte oljefonden som är Norges viktigaste förmögenhet. Det är arbetskraften.” Norge är inte bara ett av världens absolut rikaste länder. Man lägger också störst andel i västvärlden på offentliga utgifter. Avkastningen från den norska oljefonden står för 22 procent av statsbudgeten. Oavsett politisk färg på regeringarna har man vunnit väljare genom att ta pengar från oljefonden snarare än att sänka statsutgifterna. Trygve Slagsvold Vedum (Senterpartiet) är finansminister i den rödgröna minoritetsregeringen, och kämpar för stora bidrag till de landsdelar han företräder. Men oljepengarna erbjuder inte alltid en lösning. I stortingsvalet 2021 lovade Senterpartiet att den stängda förlossningskliniken i Kristiansund skulle öppnas igen. Men det finns inga barnmorskor att hämta ur oljefonden så avdelningen förblir stängd. I juni fick den norska regeringen kritik från OECD för den alltför höga offentliga konsumtionen. Kostnaderna för sjukersättning och arbetslöshet är högre i Norge än i något annat europeiskt land. Det finns ingen karensdag och sjukersättningen är 100 procent av lönen hela det första året. Om Norge hade haft samma sjukskrivningstal som Sverige, skulle landet haft ytterligare 40 000 heltidsarbetande. Men att erkänna att oljepengarna håller på att bli en förbannelse är ännu ingen valvinnare. Och fusket i sjukförsäkringen är fortsatt ett tabubelagt ämne. Det kommande stortingsvalet kan påverka det svenska riksdagsvalet ett år senare. Det finns redan vallöften i svensk politik som påminner om den norska politiska verkligheten. Financial Times har beskrivit hur den norska Riksbanken och den norska regeringen kämpar med den norska kronan, en av västvärldens sämsta valutor med rekordlåg nivå i relation både till den amerikanska dollarn och euron. Inflationen är fortsatt jämförelsevis hög (3,3 procent i juli). Fremskrittspartiets ledare Sylvi Listhaug har lanserat begreppet ”den norska sjukan” med udden vänd mot dagens regering ledd av Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre. Begreppet kommer från krisen i Nederländernas ekonomi på 1960-talet, då de stora gasinkomsterna användes för att blåsa upp de offentliga utgifterna. Det undergrävde näringslivets konkurrenskraft, och när gaspriserna sjönk rasade landets ekonomi. ”Norska sjukan” kan bli ett centralt tema i valkampen nästa år. Även om Fremskrittspartiet i hög grad är ett populistiskt utgiftsparti som lovar nya vägar, högre pensioner och fler poliser till sina väljare, kommer man nu att försöka vinna väljare på sänkta utgifter för biståndspolitik, klimatpolitik och integration av invandrare. Blir neddragningar på offentliga utgifter en vinnare i nästa års val kommer det att sända ett intressant budskap till resten av Norden: Oseriösa vallöften kostar mer än de smakar.

Demokratin i Thailand är nära döden (SvD 18 aug)

Demokratin i Thailand är nära döden Thailand har länge kunnat ge utländska investerare och framför allt miljontals turister en illusion av att landet är relativt liberalt. Nu spricker den. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Thailand har lyckats skapa en illusion av att vara på väg mot att bli ett demokratiskt land. Men den tiden är förbi. Den verkliga frågan är om demokratin i landet håller på att dö eller om den redan är död. Den maktelit som utgörs av militären och den politiska höger som kopplar sin makt till kungahuset har länge kämpat mot att landet skulle bli en verklig demokrati. Det instrument man främst använder är lagstiftningen om majestätsbrott. Phak Kao Klai, ”Framstegspartiet”, ville reformera Thailands drakoniska majestätsbrottslagar, som kan ge mellan tre och 15 års fängelse för den som ”förtalar, förolämpar eller hotar” kungen, drottningen eller tronföljaren. Partiet kritiserade öppet den utbredda och systematiska korruptionen, och lovade att införa en politik som skulle värna mänskliga rättigheter. Partiledaren Pita Limjaroenrat, en 43-årig före detta affärsman, fick under senare år närmast rockstjärnestatus hos landets unga för sin strävan efter ett mer öppet och jämlikt samhälle som står i samklang med det moderna Thailand. Men så omfattande politiska förändringar kunde etablissemanget inte acceptera. Framstegspartiet blev störst i valet i maj förra året landets största, men förhindrades att bilda regering. Thailands författningsdomstol har nu beslutat att upplösa partiet. Elva av partiets ledande företrädare, inklusive Pita Limjaroenrat, har förbjudits att delta i politiskt arbete under de kommande tio åren. Ett nytt parti med samma politiska bas har redan bildats, men utsikterna är dystra. Thailands konservativa och rojalistiska elit behåller fortsatt makten. EU har reagerat tydligt mot det som nu händer i Thailand. I ett uttalande hette det bland annat att Europeiska unionen står redo att ”bredda sitt engagemang” med Thailand inom ramen för partnerskaps- och samarbetsavtalet från 2022, ”inklusive i frågor som rör demokratisk pluralism, grundläggande friheter och mänskliga rättigheter”. USA:s utrikesdepartement har också ett uttalande om att Washington är "djupt oroat". Det har ännu inte blivit några protester på gatorna i Bangkok och andra städer. Men de våldsamma sammanstötningar som ägt rum under tidigare kriser kan mycket väl inträffa igen. Under veckan som gick ingrep dessutom den mäktiga författningsdomstolen igen, och avsatte den konservative premiärministern Srettha Thavisin. Det kan ses som uttryck för den oordning som råder inom den härskande eliten. Till skillnad från grannländerna Kambodja och Myanmar har Thailand länge kunnat ge utländska investerare och framför allt miljontals turister en illusion av att landet är relativt liberalt. Den thailändska ekonomin har redan betydande problem. Landets försämrade rykte kan få betydande ekonomiska konsekvenser.

Janerik Larsson: Kritisk mediegranskning är också en del av demokratin (Svensk tidskrift 16 augusti)

Janerik Larsson: Kritisk mediegranskning är också en del av demokratin ”Public service bär upp demokratins grundval” och ”För den öppna debatten är ett oberoende och brett public service den enda säkra plattformen”. Citaten kommer från föreningen Oberoende public services webbplats, en förening bestående av bland andra före detta chefer, styrelseledamöter och statsråd med anknytning till public service-bolagen som vill påverka public services kommande sändningstillstånd. Mediemarknaden är viktig och det är därför värt att problematisera påståendet att public service ”bär upp demokratins grundval” och peka på några utmaningar som regleringen av public service måste handskas med Det skrev kommunikationskonsulten Johan Bobert på DN-debatt under public service-utredningens arbete. Men föreställningen om public service-företagens roll är verkligen värd diskuteras. Bobert skriver att problemet ligger i själva konstruktionen som är öppen för politisk styrning, eftersom den måste vara det. Så en första utmaning är att det är fullt möjligt för en regering med stöd av en riksdagsmajoritet att strunta i den praxis om armlängds avstånd som utvecklats, för att i stället styra bolagens arbete med de instrument som finns. Public servicebolagen finansieras med en skatt som enligt EU-fördraget är statsstöd, något som kan tillåtas för företag som utför allmännyttiga uppgifter. Sådana uppgifter ska tydligt definieras och avgränsas så att pengarna används till det som är uppdraget och för att värna företag i samma bransch som inte får del av pengarna. Men public serviceuppdraget har aldrig varit tydligt definierat, vilket var ett mindre problem då bolagen gjorde radio och tv som sändes i därtill avsedda radio- och tv-nät. Frågan aktualiserades på allvar då bolagen började expandera på internet, dessutom genom fria tolkningar av den reglering som fanns, reglering som syftade till att public service skulle hålla sig till att sända radio och tv. ”Vi har ett multimedialt uppdrag”, sade Anne Lagercrantz, hög chef på SVT, och illustrerar därmed bolagsledningarnas mer eller mindre uttalade ambition att reglera sig själva. Här ligger, skriver Bobert, en möjlig andra utmaning; att tre bolagsledningar själva skulle besluta hur de spenderar nio miljarder kronor per år skulle kunna innebära att bolagen, om de utvecklar effektiva försvarsreflexer, kan komma att försvara sig den dag de uppfattar att de utmanas av politiska makthavare. Har bolagen samtidigt en dominerande ställning på mediemarknaden kan det vara mycket svårt att vinna val för den som vågar problematisera ”deras” uppdrag eller finansiering. En tredje utmaning är att mediemarknaden just nu går igenom grundläggande förändringar, där public services finansiering är säker, medan osäkerhet gäller alla andra. Annonser var pressens stora intäktskälla, men nu hamnar 70 procent av annons-intäkterna på internet, i huvudsak hos globala plattformar som inte vill vara mediebolag men däremot kan sägas parasitera på medierna. Public service måste kunna styras av folkvalda, vilket i sig innebär en risk för att ett par av mediemarknadens starkaste företag plötsligt tvingas gå en enskild regerings ärende. En försäkring för det fall public servicebolagens oberoende skulle haverera, är att det då finns en vital svensk mediemarknad med flera av varandra oberoende ägare, sammanfattade Bobert. Public service-kommittén har inte löst problemet som nu ska hanteras av regering och riksdag. Förmodligen finns inte modet att göra det Bobert efterlyst. Men oavsett det bör public service-företagen fortsatt granskas ordentligt. Min uppfattning är att public serviceföretagen mycket länge inte utsatts för en tillräcklig granskning i Sverige. Jag fick upp ögonen för det perspektivet när jag bodde i Washington DC 1985 – 1985. Jag var då anställd på Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. Mitt uppdrag var att hämta hem idéer och inspiration från den amerikanska huvudstadens tankesmedjor. En av dessa idéer kom från möten med den amerikanske akademikern och medieforskaren Robert Lichter. Han och hans medförfattare publicerade 1986 boken The Media Elite: America’s New Powerbrokers som analyserade den amerikanska medielitens vänsterpolitiska engagemang och dess konsekvenser för mediernas innehåll. Han startade då också Center for Media and Public Affairs (CMPA). Lichter fortsatte senare arbetet med CMPA vid sidan av sin roll som professor på George Mason University Boken väckte en intensiv debatt i amerikanska medier som jag med stort intresse följde. Jag passade på att lära känna Lichter och tog hem de lärdomar jag då fick. Det ledde till att SAF startade en svensk motsvarighet, Näringslivets medieinstitut (NMI). NMI publicerade dels analyser av väl etablerade journalister, dels ett nyhetsbrev med Göteborgsakademikern Håkan Hvitfelts innehållsanalyser av public servicebolagens utbud. Erfarenheten av arbetet med NMI, som pågick tills jag slutade på SAF 1995 och blev vVD på Kinnevik var goda. Det var en viktig diskussion som initierades och kvaliteten i det som publicerades ledde både till intressanta diskussioner och till att kloka journalister på SR och SvT uppenbart drog lärdomar för egen del. De insåg att det faktiskt kunde finnas klokskap i kritiska granskningar. Jag var aldrig särskilt förtjust i begreppet ”vänstervridning” eftersom de oftast handlade mera om brist på saklighet och fördjupning i de exempel som lyftes fram i NMIs granskningar. NMI har därefter fortsatt först i Timbros regi men just nu som ett fristående organ som mediegranskaren Mats Olin driver. Just nu är NMIs inriktning en viktig del av mediebevakningen där det råder stora kvalitetsbrister inte bara i public service: energifrågorna. Idag menar jag att själva begreppet ”vänstervridning” förmodligen bidragit till att befästa det gamla mediemonopolet i den nya medievärlden precis som Bobert skriver. Det utlöser försvarsreflexer som skrämmer ansvariga politiker och stärker uppfattningen hos företagens ledningar att de har all makt precis. I Joakim Bromans nyutkomna bok ”1994 – sommaren som förändrade Sverige för alltid” (Timbros förlag) förs ett resonemang som vänsterkampanjen i public service-frågan till varje pris vill undvika. Broman är inte motståndare till public service. Han skriver att han ser ett stort behov av ett public service-åtagande ”som fyller de luckor som marknaden inte klarar av på egen hand”. Broman lyfter fram Lars Leijonborgs idé om en public servicefond ur vilken såväl public servicebolag som privata aktörer, ideella föreningar och enskilda journalister skulle kunna söka pengar. Det skulle, skriver han, vara ett sätt att bevara de värden som public service förknippas med, snarare än att till varje pris försvara bolagens storlek i skuggan av fallande publiksiffror. Han pekar på att detta hittills inte fått påverka det som engång var ett monopol men som idag är en koloss på lerfötter i en värld som ständigt förändras av teknikskiften och sociala medier. Broman konstaterar att hans erfarenheter av svensk politik säger honom att inga reformer kommer att vara aktuella förrän utvecklingen gått så långt att den omsätts i en verklig kris, för publiksiffrorna eller för förtroendet. Det kan, skriver han, innebära en möjlighet för de som kraftigt vill försvaga eller helt avskaffa public service i Sverige. Jag är övertygad om att den inverkan SvT och SR haft och har på svensk samhällsutveckling har blockerat en hel del av det som borde belysts för att skapa ett mera dynamiskt Sverige. Kritisk granskning av det slag som NMI bedriver är därför en viktig samhällsuppgift som bör fortsätta oavsett hur regering och riksdag hanterar public service-utredningen. Janerik Larsson var informationschef på SAF 1990 – 1995 och vVD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2011. Han är rådgivare till Stiftelsen fritt näringsliv.

Taiwan kämpar för att mobilisera (SvD 11 aug)

Taiwan kämpar för att mobilisera Taiwans långsamma framsteg när det gäller att öka sin militära förmåga oroar militära experter i Washington och Taipei. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se I Taiwan ställs frågan vad man kan göra om kriget kommer. Washington Post berättar om hur ett taiwanesiskt tv-drama som kommer att släppas nästa år redan orsakat stor oro i landet. I serien ”Zero Day” har den kinesiska militären omringat Taiwan, avskurit det från omvärlden och störtat ö-demokratin med 23 miljoner människor i kris. I en 17 minuter lång trailer reagerar allmänheten på Kinas blockad med en blandning av skräck och uppgivenhet. Taiwaneserna borde inte slåss – de skulle ändå inte kunna vinna, säger en influencer till sina följare i serien. ”De som vill att vi ska ge oss ut på slagfältet – de bryr sig verkligen inte om vårt lidande.” Hotet från Peking har intensifierats i takt med att Kinas ledare Xi Jinping återkommande förklarar att Kinas ”återförening” med Taiwan är oundviklig. Tv-seriens dystra bedömning av taiwanesernas stridsberedskap berör ett verkligt problem som president Lai Ching-te har att hantera. Han tillträdde i maj och betraktas av Peking som en ”separatist”, alltså motståndare till att Taiwan blir en del av Kommunist-Kina. Taiwans regering har försökt förbättra sitt försvar genom att förlänga den obligatoriska militärtjänsten. Det är del av en bredare förändring av försvarsstrategin som syftar till att få Xi att tänka två gånger innan han inleder en attack. Men unga taiwaneser hörsammar inte kallelsen och försvarsminister Wellington Koo medger att försöken att professionalisera reservistutbildningen går trögt. Taipei vill skapa en professionell reservstyrka genom att alla taiwanesiska män födda 2005 eller senare ska genomgå ett års militärtjänst, och runt två miljoner före detta soldater kallas in för repetitionsutbildning vartannat år. Men i det senaste tolvmånadersprogrammet deltog endast sex procent av de tilltänkta, eftersom många prioriterade universitetsstudier i stället. Taiwans långsamma framsteg när det gäller att öka militärutbildningen oroar militära experter i Washington och Taipei. ”Det sista Taiwan vill är att Xi Jinping eller USA ska tvivla på Taiwans åtaganden för sitt försvar”, säger Matt Pottinger, som var USA:s biträdande nationella säkerhetsrådgivare i Trump-administrationen. Kinas militär, som är världens största stående armé, har två miljoner aktiva soldater och rekryterar cirka 400 000 värnpliktiga varje år. Försvarsbudgeten på 230 miljarder dollar är 13 gånger så stor som Taiwans 2023. USA är skyldigt att hjälpa Taiwan att stärka sitt försvar, men har inte åtagit sig att ingripa mot en kinesisk attack. Medan president Biden upprepade gånger sagt att USA skulle försvara Taiwan, har Donald Trump inte gett några sådana löften. I en intervju förra månaden sade Trump att Taiwan borde betala för amerikanskt försvar. Sedan han tillträdde i maj har president Lai lovat att fortsätta med sin företrädares reformer för att förbättra beredskapen och har varnat militären för en ”defaitistisk” attityd. Lai möter också hårt motstånd från det Peking-vänliga Kuomintang, som kontrollerar den lagstiftande församlingen. Kina, som vill underminera Lai, hävdar att han vill förvandla vanliga människor till ”kanonmat”. Ovissheten om framtiden för Taiwan ökar.

Janerik Larsson: Vad vi kan lära av Schweiz (Smedjan 8 augusti)

Janerik Larsson: Vad vi kan lära av Schweiz Efter finanskrisen och pandemin har det runtom i världen talats om den stora statens återkomst. Men Schweiz lär oss att en begränsad stat och en fri ekonomi fortfarande är ett framgångsrecept. Janerik Larsson har läst Ruchir Sharmas nya bok ”What Went Wrong with Capitalism”. JANERIK LARSSON 8 AUGUSTI 2024 I Schweiz är de offentliga utgifterna 35 procent av BNP jämfört med 55 procent i Sverige. Foto: AP Photo/Markus Schreiber Ruchir Sharmas första bok Breakout Nations; In Pursuit of the next Economic Miracles utkom 2012 och blev en internationell bestseller. Den amerikanska tidskriften Foreign Policy placerade snabbt Sharma på sin lista över ”Top 100 Global Thinkers”. Samma år började han också regelbundet skriva i Financial Times. Sharmas egentliga karriär är dock inom den amerikanska finansindustrin. Finansjätten Morgan Stanley rekryterade honom 1996 till sitt kontor i Mumbai, den indiska finanshuvudstaden. 2002 flyttade han till New York där han fortfarande bor. Han fick där en topposition i Morgan Stanley Investment Management. För två år sedan anställdes han av Rockefeller Capital Management, ett bolag som förvaltar tillgångar på 95 miljarder dollar. Där är han nu ordförande för Rockefeller International. Hans senaste bok som kom ut tidigare i år har redan hunnit bli en bästsäljare med den lockande titeln: What Went Wrong with Capitalism. I den nya boken inleder Sharma med att berätta om sin uppväxt i Indien där han föddes i mitten av 1970-talet. Detta Indien präglades av en urusel ekonomi som han beskriver som ”hemmagjord socialism inspirerad av Sovjetunionen”. Hans pappa fick emellertid 1985 jobb i Singapore. Där fick Sharma uppleva ett samhällsbygge präglat av en liten, effektiv statsapparat, låga skatter, enkla regelverk och öppenhet för internationella investeringar. Singapore är idag ett av världens rikaste länder. Staten har i kölvattnet av finanskrisen 2008 och pandemin 2020 blivit alltmer maktfullkomlig. Vad var det då som hände med kapitalismen, vad var det som gick fel? Jo, att staten i kölvattnet av finanskrisen 2008 och pandemin 2020 blivit alltmer maktfullkomlig. Den starka staten är det president Biden kallat ”vår nya konsensus i Washington”. Sharma konstaterar att Biden har rätt och att denna konsensus även gäller i Europa och Japan. Var finns då hoppet? I ett kapitel i den nya boken pekar Sharma på det land som borde vara modell för resten av världen: Schweiz. Den amerikanska vänstern har i många decennier betraktat Skandinavien som det socialistiska paradis som USA borde kopiera. Sverige, Danmark och Norge är rika, demokratiska och har en jämlik fördelning av välståndet. Men, skriver Sharma, Schweiz har allt detta plus att den schweiziska ekonomin är mycket större än den skandinaviska. Schweiz hör till världens tjugo största ekonomier, har samma välfärdserbjudande, lägre skatter och mycket mindre statsapparat. Snittinkomsten ligger i världstoppen och är dubbelt så hög jämfört med Skandinavien. Schweiz har en genuint öppen ekonomi: andelen global export är ungefär dubbelt så hög som något land i Skandinavien. På OECD:s lista över länderna med högst levnadsstandard ligger Schweiz och Sverige på samma nivå, men i Schweiz är de offentliga utgifterna 35 procent av BNP jämfört med 55 procent i Sverige. Det mest positiva Sharma har att säga om Sverige är att han lyfter fram Anders Borgs budgetöverskottspolitik under finanskrisen 2008 som ett föredöme. Ruchir Sharmas slutsats är att valet för ett framgångsrikt land inte står mellan fri företagsamhet och social välfärd. Vad ett land som Schweiz visar är att den framgångsrika balansen handlar om att pragmatiskt hålla tillbaka ”den starka staten” och låta kapitalismen skapa det välstånd ingen stat annars kan leverera. JANERIK LARSSON Rådgivare på Stiftelsen Fritt Näringsliv Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

Hat och hot mot judar i akademin (SvD 4 aug)

Hat och hot mot judar i akademin Antisemitismen har djupa rötter i USA och växer nu på landets universitet. Återgång till tolerans och pluralism avgörande för att bekämpa den farliga utvecklingen. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Att det värsta massmordet på judar efter andra världskriget skulle utlösa en våg av antisemitism över världen är det lätt att känna förtvivlan över. Hamas krig mot judar syftar till Israels utplånande. Det tycks få inse, ocksåi USA. Faktum är att antisemitismen sedan länge haft fastarötter i USA. FBI visar att judar varje år sedan 1991 har varit de vanligaste offren för religiöst motiverade hatbrott. På 1920- och 1930-talen leddes antisemitiska aktivister av Henry Ford och Charles Lindbergh. Organisationer som Ku Klux Klan spred olika konspirationsteorier. Föreställningar om ett stort, systematiskt folkutbyte handlar om hot från judar och andra invandrare som ersätter amerikaner födda i landet. Den dödligaste attacken hittills mot judiska samfund i USA ägde rum den 27 oktober 2018 i synagogan Tree of Life – Or L'Simcha Congregation i Pittsburgh. Gärningsmannen dödade elva personer och skadade sex. Den antisemitism som nu uppmärksammas i USA finns i varierande former över hela västvärlden och omfattar nu också många olika aktioner mot Israel. Den antisemitiska vågen sveper också över den amerikanska akademiska världen, exempelvis elituniversitet som Harvard och Stanford. Under de senaste åren har Stanford haft en rad antisemitiska incidenter. Hakkors har ritats på judiska studenters dörrar. Studenter har hört ”Åk tillbaka till Brooklyn” skrikas till dem. Skyltar vid ett pro-palestinskt läger på campus hävdade att Israel skördade hud från palestinier. I sociala medier fick en judisk student som hade skrivit en artikel om det antisemitiska klimatet på campus veta att han borde översköljas med bensin och tändas på. Att återställa en toleranskultur på amerikanska universitet kommer att kräva att man konfronterar smärtsamma realiteter, skriver Stanford-akademikerna Larry Diamond och Jeffrey Koseff i Washington Post. Stanford University har, skriver de, ett allvarligt problem med antisemitism. Detta hotar universitetets uppdrag att främja kritisk granskning och rationell debatt. De båda forskarna har i ett halvår intervjuat studenter, lärare, personal, alumner och föräldrar på Stanford. De fann att antisemitism och fördomar mot israeler har nått alarmerande nivåer. Många studenter döljer nu sin judiska identitet för att alls kunna ha ett någotsånär normalt socialt liv på campus. Detta är dessvärre inte unikt för Stanford. Det är möjligt att stoppa spiralen av polarisering och diskriminering, skriver de båda akademikerna, men det kräver att universiteten måste återgå till sina grundläggande principer och återupprätta pluralism och tolerans som vägledande värden. Studenter, lärare och personal måste arbeta för att skapa en kultur av kritiskt ifrågasättande. Det innebär att väga sina argument mot bevis och konkurrerande värderingar – och att man ser sina medmänniskor som individer med lika värde och potential. Vägen dit kan bli mycket lång.