"Är du inte med den här veckan finns du inte", skrev Gotlands Tidningars redaktionschef Ulf Hammarlund i fredags. Och det rekordstora antalet officiella evenemang, 1041 stycken, under Almedalsveckan får väl anses som ett bevis för att många delar Hammarlunds åsikt.
Valåret 2010 kommer sannolikt i allt högre grad att präglas av att "alla" som har ett budskap för den samhällspolitiska agendan kommer att vara här.
Jag har själv varit med under Almedalsveckan sedan tidigt 80-tal och trots den stora förändring som skett – från en avspänd idyll med ett eller kanske två seminarier, samt ett dagligt partiledartal, till dagens ”politikens Kiviks marknad" – är det de politiska partierna och de politiska ledarna som står i centrum. De talar annars aldrig i Sverige inför en så stor och kvalificerad publik. För partierna blir Almedalen bara allt viktigare.
För organisations-Sverige är Almedalen mindre viktigt än vad många som var här tror. Nyckeln till uppmärksamhet är i grunden att man har ett budskap med en intressant koppling till den samhällspolitiska debatten. För många av de seminarier som knappt haft andra deltagare än några av de "närmast sörjande" är närvaron här en dålig investering. Bättre vore säkert att besöka de mer välbesökta arrangemangen och söka få tillfälle att där ställa en fråga som belyser det egna intresset.
Men många tycks tro att det inte "räcker" att vara närvarande endast på det sättet. Tvånget att ordna egna arrangemang är en missuppfattning om hur man bäst utnyttjar denna unika vecka.
För näringslivets organisationer är Almedalen tveklöst viktig. Det har under de senaste åren blivit alltfler av Svenskt Näringslivs medlemsorganisationer som gör ambitiösa satsningar här.
Jag tror att vi framöver kommer att få se fler arrangemang som avhålls endast för särskilt inbjudna. Nu är det främst ett format för frukostar, luncher och middagar, men seminarier "by invitation only" kommer säkert att växa även om en del kanske kommer att beklaga att Almedalsveckans öppenhet därmed naggas något i kanten.
Det som gör Almedalen så unikt är att "alla är här". Det är inte helt sant, men det ges onekligen mycket goda möjligheter till spontana, informella kontakter för den samhällspolitiska eliten.
För Svenskt Näringsliv och dess medlemsorganisationer har många olika frågor stått på agendan. Mest fokus har det tveklöst varit på ungdomsarbetslösheten; det är en fråga som sannolikt kommer att spela stor roll även om ett år. De som då hävdar att "allt är bra" riskerar att kraftigt devalvera sitt politiska kapital.
2006 gjorde Göran Persson försök att trolla bort utanförskapet. Det var inget framgångsrecept.
onsdag 8 juli 2009
måndag 6 juli 2009
LO på villovägar
I Dagens eko gjorde LOs ordförande Wanja Lundby-Wedin ett utspel om att andra näringslivssektorer än den konkurrensutsatta industrin bör vara märkessättande i den kommande avtalsrörelsen. Nu får hon kritik från Svensk Handel och Svenskt Näringsliv.
Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren.
Utspelet kommenterades av Dag Klackenberg, vd på arbetsgivarorganisationen Svensk Handel, som sa att det är stor risk att man får en lönespiral där alla vill ha mest.
- Jag blir lite förvånad. Det har ju funnits en samsyn tidigare mellan facken och arbetsgivaren om att det är den konkurrensutsatta tillverknings- och tjänsteindustrin som ska gå först. Nu säger Wanja precis tvärtom. Om nu de exportberoende företagen som Volvo och Scania inte har möjligheter att betala hög lön så är det ju inte meningen att andra som eventuellt skulle kunna göra det ska göra det, för det kommer då att snedvrida ekonomin helt och hållet på sikt, sade Dag Klackenberg.
Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren instämmer i Klackenbergs kritik och konstaterar att utspelet från LO tyvärr måste ses som ett tecken på att LO i den kommande avtalsrörelsen inte kommer att kunna svara för en ansvarsfull samverkan på LO-sidan.
I en intervju i Dagens Nyheter idag säger Christer Ågren bland annat med anledning av arbetsgivareståndpunkten att det inte finns utrymme för några generella löneökningar 2010 men att han är beredd att föra en dialog om skyddet för de arbetslösa, om omställning, rehabilitering och kompetensutveckling. I artikeln hävdar reportern att Svenskt Näringsliv inte kan förvänta sig något stöd från finansminister Anders Borg.
- Jag är helt övertygad om att regeringen känner ett stort ansvar för ekonomi och jobb. Däremot vill jag påpeka att det svar som jag ger i DN lyfts ur sitt sammanhang. När jag säger att jag har svårt att ta Borg seriöst så syftar det inte på den kommande avtalsrörelsen utan på sommardebatten om 70-talets arbetsrätt nu behöver förändras eller inte. Finansministern har rätt på vissa viktiga punkter i beskrivningen av hur arbetsrätten fungerar, men han väljer konsekvent att avstå från att diskutera de områden där han inte vill stöta sig med fackföreningsrörelsen. En fackföringsrörelse som allt mer ter sig som svarslös i väsentliga frågor på hur svenska företag och löntagare ska kunna ta sig igenom krisen så intakta som möjligt, säger Christer Ågren.
Han menar att det är relativt lätt att säga upp medarbetare i Sverige på grund av arbetsbrist. I Sverige ligger definitionen av arbetsbrist entydigt på företagen som efter fackliga förhandlingar har rätt att fatta de beslut som man finner nödvändiga. I många konkurrentländer är processen avseende uppsägningar på grund av arbetsbrist betydligt mer komplicerad.
- Det problem som företagen i Sverige upplever är att ledtiderna ofta blir långa eftersom företaget först måste förhandla med facken och sedan avvakta en varseltid på upp till sex månader. Till detta kommer uppsägningstider på en till sex månader vilket innebär att effekten av den nödvändiga kostnadsbesparingen kan ta över ett år att realisera.
När finansministern hänvisar till krisavtalen anser Christer Ågren att han glömmer att den stora majoriteten av förbunden inom LO och PTK sagt blankt nej till alla krisavtal på avtalsområdena utanför IF Metalls. LO har tvärtom konstaterat att det är bättre att företag går omkull än att det man kallar svaga företag ska räddas med tillfälliga krisavtal. Problemet är bara att det är väldigt många sunda företag som nu är tillfälligt svaga och som därför riskerar att gå omkull. De jobben som då förloras kan lika gärna återuppstå utanför Sverige som återkomma i Sverige efter krisen.
- Eftersom vi i princip inte heller, som i övriga Europa, har några statlig stödda permitteringssystem innebär fackens nej att vi för den absolut största delen av vår arbetsmarknaden bara har en enda reell åtgärd man kan vidta för att anpassa kostnaderna, och det är att säga upp personal.
Erfarenheterna från IF Metalls avtalsområden visar i företag efter företag att man har lyckats undvika eller begränsa uppsägningar, men det är bara möjligt inom den delen av arbetsmarknaden. LAS gör också att företagen ofta inte får behålla den bästa kompetensen. Man får i stället behålla en "tillräcklig" kompetens. Så fungerar det inte i konkurrentländerna där företagen bättre kan säkra effektivitet efter neddragningar. I Sverige förgubbas istället företagen och en konsekvens är att mångfalden minskar och medelåldern ökar kraftigt i många företag.
- Tillämpningen av LAS kan dock inte helt beskrivas i svart och vitt. Det finns många exempel på företag där man utan kostsamma program kan göra bra turordningsöverenskommelser med det lokala facket. Motsatsen är dock alltför vanlig och där blir de negativa effekterna stora, säger Christer Ågren och fortsätter:
- LAS regelverk om uppsägning av personliga skäl har för hög tröskel. I och med att det i Sverige är dokumenterat svårt att säga upp någon med fast anställning på grund av personliga skäl tvekar många företag att anställa personer utan erfarenhet och jobbreferenser. Det drabbar till exempel ungdomar och invandrare men också långtidsarbetslösa och långtidssjuka. Här har den ökade möjligheten till visstidsanställning haft en för både företagen och svaga grupper positiv effekt då många har fått chansen att visa vad man kan, men helhetseffekten är ändå att LAS-reglerna om uppsägning av personliga skäl motverkar företagens vilja att ge medarbetare fast anställning.
- Sverige har problem, det finns reformbehov. Annars skulle vi inte haft en av Europas högsta ungdomsarbetslösheter, dålig integration av svaga grupper på arbetsmarknaden, en mångfald som backar tillbaka och företag som riskerar att inte snabbt kunna hänga med på en uppgående marknad när den kommer.
Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren.
Utspelet kommenterades av Dag Klackenberg, vd på arbetsgivarorganisationen Svensk Handel, som sa att det är stor risk att man får en lönespiral där alla vill ha mest.
- Jag blir lite förvånad. Det har ju funnits en samsyn tidigare mellan facken och arbetsgivaren om att det är den konkurrensutsatta tillverknings- och tjänsteindustrin som ska gå först. Nu säger Wanja precis tvärtom. Om nu de exportberoende företagen som Volvo och Scania inte har möjligheter att betala hög lön så är det ju inte meningen att andra som eventuellt skulle kunna göra det ska göra det, för det kommer då att snedvrida ekonomin helt och hållet på sikt, sade Dag Klackenberg.
Svenskt Näringslivs vice vd Christer Ågren instämmer i Klackenbergs kritik och konstaterar att utspelet från LO tyvärr måste ses som ett tecken på att LO i den kommande avtalsrörelsen inte kommer att kunna svara för en ansvarsfull samverkan på LO-sidan.
I en intervju i Dagens Nyheter idag säger Christer Ågren bland annat med anledning av arbetsgivareståndpunkten att det inte finns utrymme för några generella löneökningar 2010 men att han är beredd att föra en dialog om skyddet för de arbetslösa, om omställning, rehabilitering och kompetensutveckling. I artikeln hävdar reportern att Svenskt Näringsliv inte kan förvänta sig något stöd från finansminister Anders Borg.
- Jag är helt övertygad om att regeringen känner ett stort ansvar för ekonomi och jobb. Däremot vill jag påpeka att det svar som jag ger i DN lyfts ur sitt sammanhang. När jag säger att jag har svårt att ta Borg seriöst så syftar det inte på den kommande avtalsrörelsen utan på sommardebatten om 70-talets arbetsrätt nu behöver förändras eller inte. Finansministern har rätt på vissa viktiga punkter i beskrivningen av hur arbetsrätten fungerar, men han väljer konsekvent att avstå från att diskutera de områden där han inte vill stöta sig med fackföreningsrörelsen. En fackföringsrörelse som allt mer ter sig som svarslös i väsentliga frågor på hur svenska företag och löntagare ska kunna ta sig igenom krisen så intakta som möjligt, säger Christer Ågren.
Han menar att det är relativt lätt att säga upp medarbetare i Sverige på grund av arbetsbrist. I Sverige ligger definitionen av arbetsbrist entydigt på företagen som efter fackliga förhandlingar har rätt att fatta de beslut som man finner nödvändiga. I många konkurrentländer är processen avseende uppsägningar på grund av arbetsbrist betydligt mer komplicerad.
- Det problem som företagen i Sverige upplever är att ledtiderna ofta blir långa eftersom företaget först måste förhandla med facken och sedan avvakta en varseltid på upp till sex månader. Till detta kommer uppsägningstider på en till sex månader vilket innebär att effekten av den nödvändiga kostnadsbesparingen kan ta över ett år att realisera.
När finansministern hänvisar till krisavtalen anser Christer Ågren att han glömmer att den stora majoriteten av förbunden inom LO och PTK sagt blankt nej till alla krisavtal på avtalsområdena utanför IF Metalls. LO har tvärtom konstaterat att det är bättre att företag går omkull än att det man kallar svaga företag ska räddas med tillfälliga krisavtal. Problemet är bara att det är väldigt många sunda företag som nu är tillfälligt svaga och som därför riskerar att gå omkull. De jobben som då förloras kan lika gärna återuppstå utanför Sverige som återkomma i Sverige efter krisen.
- Eftersom vi i princip inte heller, som i övriga Europa, har några statlig stödda permitteringssystem innebär fackens nej att vi för den absolut största delen av vår arbetsmarknaden bara har en enda reell åtgärd man kan vidta för att anpassa kostnaderna, och det är att säga upp personal.
Erfarenheterna från IF Metalls avtalsområden visar i företag efter företag att man har lyckats undvika eller begränsa uppsägningar, men det är bara möjligt inom den delen av arbetsmarknaden. LAS gör också att företagen ofta inte får behålla den bästa kompetensen. Man får i stället behålla en "tillräcklig" kompetens. Så fungerar det inte i konkurrentländerna där företagen bättre kan säkra effektivitet efter neddragningar. I Sverige förgubbas istället företagen och en konsekvens är att mångfalden minskar och medelåldern ökar kraftigt i många företag.
- Tillämpningen av LAS kan dock inte helt beskrivas i svart och vitt. Det finns många exempel på företag där man utan kostsamma program kan göra bra turordningsöverenskommelser med det lokala facket. Motsatsen är dock alltför vanlig och där blir de negativa effekterna stora, säger Christer Ågren och fortsätter:
- LAS regelverk om uppsägning av personliga skäl har för hög tröskel. I och med att det i Sverige är dokumenterat svårt att säga upp någon med fast anställning på grund av personliga skäl tvekar många företag att anställa personer utan erfarenhet och jobbreferenser. Det drabbar till exempel ungdomar och invandrare men också långtidsarbetslösa och långtidssjuka. Här har den ökade möjligheten till visstidsanställning haft en för både företagen och svaga grupper positiv effekt då många har fått chansen att visa vad man kan, men helhetseffekten är ändå att LAS-reglerna om uppsägning av personliga skäl motverkar företagens vilja att ge medarbetare fast anställning.
- Sverige har problem, det finns reformbehov. Annars skulle vi inte haft en av Europas högsta ungdomsarbetslösheter, dålig integration av svaga grupper på arbetsmarknaden, en mångfald som backar tillbaka och företag som riskerar att inte snabbt kunna hänga med på en uppgående marknad när den kommer.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)