”Skolministern borde tjäna som ett varnande exempel” (Tidningen Näringslivet 31 maj)

”Skolministern borde tjäna som ett varnande exempel” Det är ingen slump att skolministern är vårdslös med fakta och siffror i debatten menar Janerik Larsson. Valet av minister på denna post syftar till att ”driva hetsen mot friskolor till ett optimalt socialdemokratiskt valresultat i september”. ”Bara det senaste året har 1,3 miljarder skattekronor plockats ut i vinst i stället för att gå till elever och lärare. Det motsvarar omkring 2 200 heltidsanställda lärare.” Det hävdade skolminister Lina Axelsson Kihlbom i en debattartikel i Expressen den 28 maj. I själva verket skulle Axelsson Kihlboms agitation egentligen fungera bäst som utgångspunkt i landets alla skolor för hur man jobbar med kritisk granskning av fakta. Expressens kongeniala redigering hade försett texten med bland annat denna mellanrubrik: ”Miljardläckage av skattepengar”. När den socialdemokratiska partiledaren petade Anna Ekström från skolministerposten i samband med sin regeringsbildning och ersatte henne med Axelsson Kihlbom visste hon nog vad hon gjorde. Hon ville ha en helt hänsynslös debattör som skulle driva hetsen mot friskolor till ett optimalt socialdemokratiskt valresultat i september. Hon valde rätt. Axelsson Kihlboms hänsynslösa agitation tycks i stort sett ha tystat oppositionen. Men i själva verket skulle Axelsson Kihlboms agitation egentligen fungera bäst som utgångspunkt i landets alla skolor för hur man jobbar med kritisk granskning av fakta. Hon erbjuder en stor källa att ösa ur för detta undervisningsändamål. Begreppet ”vinst” har oftast i svensk politisk debatt varit kopplat med antingen typ lotterivinst eller bara med något onödigt eller omoraliskt. Retoriken sprider sig till hatstormar mot friskolor, vilket är en farlig väg att gå. Därför Axelsson Kihlboms retorik inte bara i Expressenartikeln. Hur ser det då egentligen ut? I verkligheten? Hon blandar ihop rörelseresultat med vinstuttag. Utdelningen för de 5 största friskolorna 2020/21: • AcadeMedia 185 mkr, • Thorengruppen 0 kr • IES 0 kr • Atvexa 0 kr • Kunskapsskolan 0 kr Men det är inte bara skolministern utan också hennes chef som satsar hänsynslöst på kampanjen mot friskolor. Svenskt Näringslivs VD Jan-Olof Jacke reagerade tidigare i år så här mot en kampanjfilm på TikTok, en plattform som riktar sig till barn och ungdomar där statsminister Magdalena Andersson (S) går hårt åt friskolor: Filmen är ”fylld av osakliga påståenden, lögner och halvsanningar som smutskastar och misstänkliggör fristående skolor”. Retoriken sprider sig till hatstormar mot friskolor, vilket är en farlig väg att gå, betonade han. ”Men det är också respektlöst mot de lärare som gör viktiga insatser varje dag i våra friskolor. Det är respektlöst mot de barn och deras föräldrar som valt en friskola. Och respektlöst mot alla de som driver friskolor i Sverige. Och det tar en redan infekterad debatt ännu längre bort från det sansade och konstruktiva tonläge den så väl behöver”, framhöll Jan-Olof Jacke och manade till en mer sansad debatt. Så kommer det inte att se ut under tiden till valet och oppositionen tycks ha skrämts till tystnad och söker triangulera sig bort från debatten. Hans Bergström har nyligen på sin hemsida (hansbergstrom.se) granskat skolministerns uttalanden inte bara i Expressen utan även i övrigt. Han skriver om skolministerns text om ”vinstfrågan”: Detta är företagsekonomi på förskolenivå. Det rörelseresultat som redovisas är på en omsättning om 18,7 miljarder kronor för de fem största skolföretagen. Nästan hela resultatet stannar i verksamheten. Medlen går till investeringar på flera hundra miljoner kronor årligen, till expansion med nya skolor som går med förlust de första åren, till att uppfylla åtaganden som räntebetalningar på lån samt till statlig bolagsskatt. Först därefter återstår ”vinst”. Och även av denna vinst går det allra mesta till att bygga upp eget kapital för att verksamheten ska ha trygga marginaler för framtiden. Inte minst politiken skapar osäkerhet, med sin ryckighet och kortsiktighet. Varje ansvarsfullt företag bygger buffertar för att orka stå emot det oväntade. Det är särskilt viktigt i en verksamhet som skola, där elever, föräldrar, kommuner och samhälle måste kunna lita på långsiktig överlevnad. Även kommuner har för övrigt krav på sig att ha ett finansiellt sparande. Det är sakligt men når alltså den som följer hans hemsida. Detta är företagsekonomi på förskolenivå. Bergström har under många år varit hårt engagerad för uppbyggnaden av Internationella Engelska Skolan som grundades av hans hustru Barbara. Han skriver: ”Skället på ”de stora” är ren och typisk populism. En organisation som växt nationellt har också under resans gång blivit mer och mer professionell, har fått allt bättre förutsättningar att leva upp till de växande krav som ställts av lag och myndigheter. Det gäller också sådant som vidareutbildning av rektorer och andra medarbetare. När Skolinspektionen genomförde sin stora kvalitetsgranskning av huvudmän häromåret, fick de stora friskolehuvudmännen alla toppbetyg för sitt systematiska kvalitetsarbete. Nyligen gav Skolinspektionen högsta betyg till IES för dess processer för att följa och främja korrekt betygsättning. ”De stora” är generellt sett mer kompetenta, och har också starkare finansiella muskler att klara utmaningar. Detta är till fördel för svensk skola, och i grunden förenligt med vad statsmakterna önskat.” Bergström avslutade sitt inlägg så här: Reepalu-utredningen konstaterade att företag normalt konkurrerar med kvalitet och pris. På skolmarknaden är priset noll, efter familjer kan fritt välja skola utan egen kostnad. Detta gör, skrev utredningen, att skolor har kvar att konkurrera med kvalitet. Så är det. Kvalitet driver allt, inklusive lönsamhet. Utan kvalitet faller allt, särskilt lönsamheten. I ett avseende har skolministern rätt: den borgerliga oppositionen iakttar en feg undfallenhet om skolan, i stället för att stå pall i den hårda kampanjvinden från vänster. Denna undfallenhet göder bara vänstern och äventyrar den egenmakt som friskolereformen har gett familjerna. Förmodligen får han rätt. Tyvärr. Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom 2021.

Vänstern har fel om fejknyheter (SvD 29 maj)

Vänstern har fel om fejknyheter Att begränsa fredliga protester och offentlig debatt är att ta en stor risk i en demokrati. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Kan statliga myndigheter eller lagstiftare motverka att falsk information sprids? Det är en fråga som fått stor betydelse i amerikansk samhällsdebatt efter att Donald Trump vann presidentvalet 2016. En tolkning av hans valseger, som sedan vann gehör inom den politiska vänstern och i en del dominerande massmedier, var att ”rysk propaganda” förklarade att Trump samlade så många väljare i de delstater som avgjorde valet. I slutet av april i år meddelade det amerikanska regeringsorgan som svarar för ”hemlandets säkerhet” (Department of Homeland Security) att man skapat ett Disinformation Governance Board med uppdrag att granska och motverka falsk information. Initiativet blev mycket uppmärksammat i konservativa medier. En högerprofil skrev på Twitter att han inte förstod hur demokraterna tänkt, eftersom det nya regeringsorganet om två år kan sortera under en återvald president Donald Trump. Redan i mitten av maj hade regeringsorganet avskaffats på grund av kritiken, berättade Washington Post i en artikel som kritiserade det inträffade. Sam Adler-Bell i New York Magazine konstaterade att den vänsterliberala besattheten vid ”desinformation” inte hjälper i den pågående idékampen mellan vänster och höger. Ett skäl är, menar han, att regeringsföreträdare alltid – oavsett vem som sitter i Vita huset – är professionella lögnare. De ljuger i den nationella säkerhetens intresse. Adler-Bell skriver att den vänsterliberala maktsfären genom att fokusera på ”falsk information”, har avstått från självkritik. Vänstern har därmed inte sett skälen för väljare att rösta på Trump, utan betraktar dem bara som lurade. Joseph Bernstein har i en fyllig essä i Harper’s Magazine skrivit om den storindustri som skapats kring ”falska nyheter” och den kritik som inte minst riktats mot de teknologijättar som i USA kallas Big Tech. Den relevanta fråga Bernstein ställer är om allmänheten verkligen är så lättlurad. I förra månaden arrangerade University of Chicago konferensen ”Disinformation and the erosion of democracy” med Barack Obama som huvudtalare. Sam Adler-Bell konstaterade syrligt att om man samlar vänsterns ledande företrädare så de kan bestämma vad som är sant och bör vara tillgängligt för allmän¬heten, så blir effekten snarast att man illustrerar deras legitimitetskris. Det leder till misstro och cynism snarare än till verkliga lösningar. Ett inlägg i debatten kom i en krönika av Thomas J Balch i Washigton Post. Han presenterar sig själv som engagerad abortmotståndare och motståndare till Donald Trump. Han instämmer med Elon Musk att Trump inte borde förbjudits skriva på Twitter. Balch citerar vidare president Thomas Jefferson som slog fast att åsiktsmisstag ska tolereras om det finns möjlighet för kritik av dessa. Även den romerske poeten Juvenalis åkallas av Balch, i frågan: Quis custodiet ipsos custodes?Vem vaktar väktarna? Att begränsa fredliga protester och offentlig debatt är att ta en stor risk i en demokrati.

I USA är det räknaren som räknas 22 maj

I USA är det räknaren som räknas De flesta politiska bedömare menar att Demokraterna i höst kan förlora majoriteten i båda kamrarna. Det kommer få stor betydelse för president Bidens handlingsmöjligheter. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Ibland är personen som kontrollerar rösträkningen viktigare än kandidaten, lär expresidenten Donald Trump ha sagt. Han citeras med anledning av frågan om vilka som är de politiskt viktigaste positionerna inför det amerikanska mellanårsvalet i höst. Den som gör det är Barbara McQuade, som undervisar i juridik vid University of Michigan, och i New York Times försöker svara på frågan. Det amerikanska politiska livet kan beskrivas som en ständigt pågående valkampanj. Ingen rast, ingen ro. Nu ligger allt fokus på valdagen den 8 november. Då ska hela underhuset (representanthuset) väljas, vilket sker vartannat år. Därtill ska innehavarna av en tredjedel av de 100 senatsposterna väljas. USA har inte federala vallagar. Det är istället varje delstat som avgör reglerna, och respektive statssekreterare har som sin främsta uppgift att se till att reglerna följs. År 2000 avgjorde Katherine Harris, statssekreterare i Florida, presidentvalet genom att stoppa den pågående rösträkningen och förklara George W Bush som segrare i Florida – därmed blev han president. Det senaste valet i november 2020 ledde till en omfattande strid i rader av delstater om vilket som var det riktiga valresultatet. Donald Trump har ännu inte accepterat sin förlust och många av hans trogna anhängare kämpar nu – vilket McQuade beskriver – för att se till att nyckeldelstaterna får en statssekreterare som kan ge dem fördel på valdagen. Och det svänger ofta rejält i amerikansk politik. När Barack Obama blev president 2008 vann Demokraterna också storseger med majoritet i både i senaten och representanthuset. 2010 efter den stora ekonomiska krisen vann Republikanerna 63 stolar i representanthuset, vilket var den största förändringen där sedan 1948. 2012 blev Obama omvald men Republikanerna behöll majoriteten i representanthuset och vann majoritet i senaten. 2020 vann Demokraterna Vita huset och erövrade åter majoriteten i kongressens båda kamrar. De flesta politiska bedömare menar just nu att Demokraterna i höst kan förlora majoriteten i båda kamrarna. Det skulle göra Joe Biden lika handlingsförlamad som Barack Obama och hans vicepresident Joe Biden blev efter de republikanska framgångarna 2010. Ett sådant utfall kan få konsekvenser i en lång rad frågor. En tänkbar konsekvens man pekar på är att Bidenadministrationen förlorar sitt starka stöd för Ukraina i det pågående ryska anfallskriget. En växande grupp isolationistiska republikanska politiker är motståndare till USA:s stöd och en del av dessa anser också att USA borde lämna Nato. Enligt vissa republikaner borde USA ha lämnat Nato redan när det kalla kriget tog slut efter Sovjetunionens sammanbrott. De flesta republikaner i kongressen i dag stöder emellertid Bidens Ukrainapolitik. Det är således inte självklart att de skulle överge den linjen under hans kommande två år som president fram till presidentvalet i november 2024. Men ett utfall i höst som begränsar president Bidens handlingsmöjligheter kommer få betydelse för uppmarschen till presidentvalet.

"Hur lämnar man Ryssland?" (SvD) papperstidningen 15 maj

"Hur lämnar man Ryssland?" Tanken att leva i det fascistiska Ryssland är omöjlig. Därför pågår en exodus av gigantiska mått, vars konsekvenser är svåra att överblicka. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Sergey Mikhailovich Brin föddes 1973 i Moskva. När han var sex år gammal emigrerade hans föräldrar från Sovjetunionen via Wien och Paris till USA med hjälp från en judisk organisation, Hebrew Immigrant Aid Society. Brin fick sin utbildning på den amerikanska östkusten men kom sedan till Stanforduniversitetet på västkusten där han blev vän med en annan student, Larry Page. De båda bildade företaget Google. Brin och Page är idag två av världens rikaste män. Hur många Sergey Brin-liknande personer har nu lämnat Ryssland – eller kommer snart att lämna landet? Det är en fråga som väckts med anledning av de många nya ryska emigranterna. Owen Matthews skriver i den brittiska tidskriften The Spectator om det uttåg av intellektuella som nu äger rum; det handlar om de som inte kan föreställa sig ett fortsatt liv i det land som nu bedriver ett fruktansvärt krig i Ukraina. Detta är givetvis inte den viktigaste eller mest betydelsefulla aspekten på Ukrainakriget. Men det är ett perspektiv som är värt att uppmärksammas därför att effekterna kommer att vara dramatiska men märkas först på lång sikt. Den amerikanska regeringen har förändrat regelverket för amerikanska företag som vill rekrytera specialister som flytt Ryssland. Owen Matthews noterar i sin artikel att varken EU eller Storbritannien ännu vidtagit liknande åtgärder för att underlätta för dem som flytt Ryssland att kunna etablera sig. Journalisten och författaren Mikhail Zygar säger till Matthews att de som lämnar nu vet att det inte finns en framtid för dem i Ryssland. Han berättar om hur dem han känner, har sökt sig till Georgien, Armenien eller Turkiet – men att det är till EU de vill komma. Zygar anser själv att tanken att leva i det fascistiska Ryssland är omöjlig. Att stanna innebär att man blir medansvarig till Rysslands brott. Ekonomen Andrei Movchan som också intervjuas i samma artikel lyfter fram att den ekonomiska isoleringen av Ryssland gör att de som arbetat med företagande och ekonomi, inte har någon framtid där. Detta uttåg från Ryssland har inte fått den uppmärksamhet som med all rätt ägnas de krigsdrabbade ukrainare som flytt hemlandet. Men tyska medieföretaget Deutsche Welle beräknar att det som nu sker är den största massflykten från Ryssland sedan den kommunistiska revolutionen 1917. Washingtonbaserade tidskriften Grid rapporterar att Russian Association for Electronic Communications (RAEC) beräknar att 70 000 programmerare redan lämnat landet. Och BBC och CNN berättar att den ryskspråkiga versionen av sökmotorn Google nu har fler sökningar än någonsin tidigare på ”hur lämnar man Ryssland".

Svenskt valfläsk går på export (SvD pappret 8 maj)

Svenskt valfläsk går på export Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se En ny svensk modell är på väg att exporteras. Det handlar om det socialdemokratiska förslaget att ge en halv miljon pensionärer en skattefri tusenlapp några veckor före valdagen i september. Hur riksdagen hanterar förslaget, som lanserats av partisekreteraren Tobias Baudin och socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi, avgörs i nästa månad. Själva grundtanken är inspirerad av politiken under pandemin. Nu är politikens roll inte längre att skapa goda förutsättningar för en effektiv ekonomi. I stället handlar det om de makthavande politikernas nya roll som alla goda gåvors givare. Det är förvisso inget speciellt svenskt, exemplen finns i många andra länder. Och den svenska socialdemokratins ogenerade valfläsk – i sak kraftigt kritiserat av all sakkunskap – tycks ha inspirerat det danska regerande socialdemokratiska partiet. Statsminister Mette Frederiksen är mer generös än sina svenska partivänner. 290 000 danska pensionärer ska få ett engångsbelopp på 5 000 kronor i år. I Danmark är det statsministern som utlyser nyval. Den fasta mandatperioden är fyra år och den går ut den 5 juni 2023. Spekulationerna i Danmark går nu ut på att folketingsvalet sannolikt kommer tidigare. I stället handlar det om de makthavande politikernas nya roll som alla goda gåvors givare. De socialdemokratiska statsministrarna i Sverige och Danmark erbjuder inte bara en värdecheck till äldre väljare. De har också ett gemensamt problem: inget av partierna förfogar över en parlamentarisk majoritet. Politiskt är det komplicerat att säga nej till sådana gåvor. Ett av den danska regeringens stödpartier, Radikale Venstre, svarade på utspelet med att säga att man gärna vill hjälpa svaga grupper, men dit räknar man inte bara pensionärer utan också exempelvis barnfamiljer. Det konservativa partiet för samma resonemang, och partiets talesperson Mette Abildgaard tillägger att det är generellt problematiskt att pumpa ut mera pengar i ett läge med ökande inflation. Venstre, det traditionellt största borgerliga partiet, tillfogar att det är människor som arbetar som borde prioriteras, och att stödet därför borde gå till landets låginkomsttagare i stort. Ett av regeringens stödpartier, Socialistisk folkeparti, slog omedelbart in på samma linje, och partiledaren Pia Olsen Dyhr sade i en kommentar att man är mycket angelägen om att ge stöd till unga danskar. I den pågående danska debatten anförs inte det svenska bidraget till pensionärer inför valet specifikt som en modell. Kommentatorerna pekar snarare på att rader av regeringar nu delar ut bidrag till olika grupper av samhällsmedborgare. Liberal Alliance är däremot ett danskt parti som inte har någon svensk motsvarighet. I partiets ekonomiska plan, som presenterades samtidigt med förslaget om bidraget till pensionärer, hävdas att Danmark behöver en ökande ojämlikhet för att få bättre fart på ekonomin. Det torde vara ett förslag som inte kommer att exporteras till Sverige.

En strid för en historielös samtid (SvD 1 maj 2022)

En strid för en historielös samtid Janerik Larsson Det amerikanska kulturkrig som rasar handlar i huvudsak om två frågor: kön och ras. Mest uppmärksamhet har Floridas guvernör Ron DeSantis fått. Han siktar sannolikt på att bli republikansk presidentkandidat i november 2024. Hans fokus är könsfrågornas roll i utbildningssystemet. Han har upphävt Disney Worlds speciella skattestatus. Företags- ledningen har nämligen kritiserat en ny lag som förbjuder undervisning i klassrummet om könsidentitet i förskola upp till tredje klass om sexuell läggning. Förbudet utsträcks till de första 12 skolåren (K-12) om undervisningen inte är anpassad till elevernas utvecklingsnivå. Men en högeragitation riktad primärt mot homosexuella kan komma att slå tillbaka mot republikanerna i mellanårsvalet i november. Om DeSantis är högersidans mest uppmärksammade kulturkrigare råder det ingen brist på motsvarigheter till vänster. Där är fokus främst på ras. Här handlar det också om hur undervisningen i skolan ska utformas, och debattens epicentrum handlar om rasfrågan i USA:s historia. Rasdiskrimineringen betydelse i landets historia förnekas ofta av högern. Ett exempel från historien är de tyska nazisternas förtjusning på 30-talet över den amerikanska lagstiftning som diskriminerade svarta. Den studerades av nazisterna som en förebild för legal judediskriminering. En aspekt på kulturkriget handlar om mediernas roll som dramats skurkar. Företrädare för lika krav på censur och regleringar har haft svårt att acceptera det skydd för fri debatt som ges av den amerikanska författningen. Den historielösa samtiden tror både i USA och i EU att det är medierna som är boven i kulturkrigen. I verkligheten handlar det om en medieverklighet som av olika skäl – politiska såväl som ekonomiska – siktar på optimal uppmärksamhet. Nu som då. ”Infamous scribblers – the founding fathers and the rowdy beginnings of American journalism” (2007) av historikern Eric Burns, berättar om hur de amerikanska grundlagsfäderna, Benjamin Franklin, Alexander Hamilton och Samuel Adams, George Washington, John Adams och Thomas Jefferson, antingen själva med hetta deltog i debatten eller framgångsrikt manipulerade den. Bokens titel (ungefär ”Ökända klottrare”) är hämtad från George Washington som klagade över den kritik han utsattes för före frihetskriget och därefter. Det är också berättelsen om hur en till synes hänsynslös fri debatt skapade förutsättningarna för den amerikanska demokratin. Yttrandefrihetens främste debattör på svenska, Nils Funcke, skrev i fjol om denna debatt med fokus på att skydda den yttrandefrihet som trots kulturkriget – eller tack vare det – lever ett mycket friare liv i USA än i EU. (Expressen 1/2-21) Medierna är i mycket en spegelbild av hur vi är. Man må ogilla det man ser i spegeln, men det är en vanföreställning att tro att något blir bättre genom förbud. Kulturkrigen kommer att återkomma och medierna kommer att ges en skurkroll även fram-över. Då är det av vikt att hålla fast vid yttrandefriheten. Even-tuella begränsningar av den ska regleras i lag, och inte på andra sätt. Bevakar internationella medier för ledarsidan. Läs fler av hans texter på SvD.se/av/janerik-larsson