Norge 1972, Sverige 2015

Jag har länge varit intresserad av den politiska utvecklingen i de andra nordiska länderna.

Det började med Norge.

1963 hade Norge för första gången efter andra världskriget en borgerlig regering. Den satt bara en månad eftersom omständigheterna kring den var så speciella. Men jag minns hur jag läste om statsminister John Lyngs kraftfulla regeringsförklaring.

I nästa stortingsval, som ägde rum 1965, fick Norge en borgerlig regering ledd av Per Borten (senterpartiet).

Den föll våren 1971 som ett resultat av striden kring de norska förhandlingarna om medlemskap i EEG (EU numera).

Borten var den främste politiske ledaren för motståndarsidan inför 1972 års folkomröstning om Norges medlemskap i EEG.

Eftersom man vid denna tid inte ens på allvar kunde tänka sig att Sverige skulle kunna få en borgerlig regering erbjöd Norge – som tidigare varit lika dominerat av socialdemokratin som Sverige – ett intressant studieobjekt.

1972 års folkomröstning följde jag på plats i Norge. Det var en unik upplevelse. De klyftor som då öppnades i det norska folket och även inom familjer skulle visa sig vara både mycket starka och bestående.

Att Norge 1994 inte följde Österrikes, Finlands och Sveriges väg in i EU var inte så förvånande. Såren från 1972 hade inte läkts och starkare intressen kämpade mot EU-medlemskapet där än i de andra länderna som då folkomröstade.

Jag har funderat över intrycken från denna tid då jag nu följer den bitvis mycket hätska inomborgerliga debatten i en rad frågor. Det handlar ju ingalunda bara om synen på tiggare eller på omhändertagandet av flyktingar från Syrien utan om rader av andra frågor.

Vilka de långsiktiga konsekvenserna kommer att bli är ovisst, men jag tror det är ett misstag att tro att det enbart handlar om SD och dess partisympatier

http://www.svd.se/norge-1972-sverige-2015/i/senaste

Behöver lönebildningen moderniseras ?

Det var idag rubriken på ett SNS-seminarium om nästa års avtalsrörelse.

 

Nu blev det inte så mycket av ”modernisering” i det som diskuterades. Och det hade nog varit förvånande med tanke på att det som nu pågår är själva slutfasen av den process som föregår att det verkliga löneförhandlandet startar kring årsskiftet.

Medlingsinstitutets tidigare generaldirektör Claes Stråth inledde med fakta. Av arbetsmarknadens 685 kollektivavtal är det 475 som löper ut nästa år. 115 avtalsparter ska sluta avtal.

Stråth varnade i tydliga ordalag för politikerinblandning:

• Politiker ska inte syssla med lönebildning ! Politisk styrning är aldrig bra.

Det är nog en from förhoppning.

Stråth pekade också på de betydande personförändringarna i toppen på flera av arbetsmarknadens organisationer som kan vålla svårigheter.

En aspekt som är kopplad till just detta är att risken är stor att historielöshet kan vålla problem.

Lars Calmfors indikerade det som kan tes sig ofrånkomligt i dagens världsekonomiska läge, nämligen ett kort avtal.

IF Metalls ordförande Anders Ferbe varnade å sin sida för att man ska utgå från att det ska bli korta avtal eftersom det är längre avtal som ger arbetsmarknadsaktörerna ett större inflytande på samhällsekonomin.

En av de som försvinner från arenan före årsskiftet är Christer Ågren, vVD på Svenskt Näringsliv. I sina inlägg varnade han för den fackliga ambitionen att få en löneledd inflation. Det skulle, menade han kräva ett långt avtal vilket också han ansåg osannolikt.

Ågren argumenterade för betydelsen av trovärdiga fackliga organisationer. Kollektivavtalen måste vara attraktiva för båda arbetsgivare och medarbetare. Han varnade för de fackliga organisationer som nu vill tvinga i anställda i facken genom politiska ingrepp som kräver kollektivavtal för t ex offentliga upphandlingar.

Han underströk också att mycket av problemen på den svenska arbetsmarknaden är kopplade till kommuner och landsting. Det är där t ex sjukfrånvaron är mycket högre än i staten eller i privata näringslivet.

 

 

http://arbetsmarknadsnytt.se/blogg/inlagg/behover-lonebildningen-moderniseras/

Släpp in dem och låt dem jobba

Av Janerik Larsson

Släpp in dem och låt dem jobba och försörja sig.

Med sedvanligt kylig logik resonerar The Economist i en ledare i veckans nummer om vad Europa ska göra med flyktingströmmen:

Europe can and should do better. And not just for moral reasons but for selfish ones, too. Europe’s labour force is ageing and will soon begin to shrink. Its governments have racked up vast debts which they plan to dump on future generations. This will be harder if those future generations are smaller. Immigrants, including asylum-seekers, are typically young and eager to work. So they can help ease this problem: caring for the elderly and shouldering a share of debts they had no role in running up. Africans and Arabs are young. Europe can borrow some of their vitality, but only if European governments handle all types of migration more sensibly, which will be politically hard and require reform in labour markets, too.

But the answer to the broader question—how can Europe assimilate migrants better?—can be summarised in three words: let them work. This formula does well in London, New York and Vancouver. Jobs keep young men out of trouble. In the workplace, migrants have to rub along with locals and learn their customs, and vice versa. Which is why policies that keep newcomers idle are so destructive, from Britain’s restrictions on asylum-seekers working to Sweden’s rigid labour laws that make it uneconomic to hire the unskilled. A more open Europe with more flexible labour markets could turn the refugee crisis into an opportunity, just as America did with successive waves of refugees in the 20th century, including plenty from Europe. Let them in, and let them earn.

Den politiska vägen hit ter sig tyvärr inte så lätt. Göran Rosenberg beklagade i sin krönika i dagens God Morgon Världen över detta.

Den oro som kommer till uttryck i de flesta EU-länder handlar om ett perspektiv där en för sina medborgare välkänd stat förvandlas av något som av många upplevs som dramatiskt, kanske som en ny folkvandringstid vars slutresultat inte kan överblickas.

De välfärdsstater som – om än högst olika i form – utvecklats efter andra världskriget och efter Murens fall 9 november 1989 står inför utmaningar som kräver politisk förmåga och ledarskap som idag inte tycks näraliggande.

Jag skrev häromdagen om den amerikanska synen på invandringen och flera läsare har hört av sig och undrat om det verkligen förekommit så mycket motstånd som jag hävdade.

Jag lärde känna Peter Schrag när vi båda studerade på Stanforduniversitetet och han har skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet: Not Fit for Our Society.Immigration and Nativism in America (University of California Press).

Så här skrev Los Angeles Times i sin recension bl a:

What is it about immigration that drives America crazy mad, makes us forget who we are? Peter Schrag takes up that question in "Not Fit for Our Society," a thoughtful, especially timely look at the spasms of anti-immigration that have defined our nation from the very beginning. He writes: "The history of American attitudes about immigration and immigration policy has long been a spiral of ambivalence and inconsistency, a sort of double helix, with strands of welcome and rejection wound tightly around one another."

Jag tror det är viktigt att inse att en omfattande invandring aldrig är okomplicerad. En förenklad bild av invandringen till USA kan ha en negativ effekt på ansträngningarna här i Europa att nu hantera de frågor som väcks.

Ibland är det viktigt att acceptera att det finns svåra problem som inte har några enkla lösningar.

http://www.svd.se/slapp-in-dem-och-lat-dem-jobba/i/senaste

 

 

Att missa lärdomen från Irak

Michael A. Cohen har en regelbundet återkommande krönika i World Politics Review (Reality Check). Idag skriver (http://www.worldpoliticsreview.com/articles/16533/what-went-wrong-republicans-keep-ignoring-the-lessons-of-iraq) han om den sorgliga nivån på amerikanskt utrikes- och säkerhetspolitiskt tänkande.

Han syftar då främst på den republikanska debatten som bygger på en helt falsk verklighetsbild.

Republicans are doing more than engaging in historical revisionism; they are also missing the larger lessons of what went wrong in Iraq. In the case of Jeb Bush, he argues that the success of the surge not only was historic and monumental, but that it can be repeated in Syria’s civil war.

“We saw in the Iraq surge how Islamic moderates can be pulled away from extremist forces,” Bush said. “And the strategic elements in both cases are the same—we have to support local forces, and we must stay true to our word.”

Putting aside the fact that the presence of more than 100,000 U.S. troops helped make the so-called Sunni Awakening possible, albeit for a short while and only because the interests of moderate Sunnis and the U.S. military were the same, the situation in Syria looks nothing like Iraq eight years ago.

To assume that what worked in one war-torn environment can work next door would make most political scientists want to pull out their hair. But it also reflects a far bigger problem: an inability to recognize the limits of U.S. power. If the United States has been unable to put Iraq on the path to stability—even with an eight-year occupation and billions in reconstruction aid—how could it achieve a better outcome in a place where it has no military or significant diplomatic presence and is openly hostile toward the government? Yet Bush still argued that in Syria, the U.S. should help “form a stable, moderate government once ISIS is defeated and Assad is gone.”

This is the clear lesson of the war in Iraq: Even with the best of intentions, even with overwhelming U.S. military force, even with billions of dollars in national treasure, the U.S. can only do so much to influence and shape international events. It’s hard to imagine anything that teaches that better than Iraq.

Alltså: Det finns en tydlig lärdom av Irakkriget. Även med de bästa avsikter, ä'ven med en överväldigande amerikansk militärapparat, även med miljarder dollar i statskassan så kan USA bara i viss grad påverka det internationella skeendet.

Det skrämmande är att det även i det demokratiska partiet finns få som deltar i den politiska kampen som öppet vågar medge detta.

http://www.svd.se/att-missa-lardomen-fran-irak/i/senaste

Ledare

En ny väg för USA

Som vän av USA blir jag oroad över den extrema högerretorik som nu dominerar så mycket av debatten inför nästa års presidentval.

Den som vill ha ett smakprov på denna extrema retorik kan idag i Wall Street Journal läsa artikeln Restoring American Exceptionalism av Dick Cheney och Liz Cheney.

There is no other like us. There never has been.

Slutsatsen är att USA ska styra hela världen. Att inget annat land ska ha något inflytande.

Detta speglar en känsla som fanns i USA efter andra världskriget men som raden av misslyckade krig därefter har urholkat på ett sätt som tyvärr inte präglar amerikansk självbild i tillräckligt hög grad.

Jag såg i South China Morning Post en artikel idag som illustrerar att USA inte är den enda makten, det land som ska styra alla andra:

Iranian Vice-President Ali Akbar Salehi, who is also head of the country's Atomic Energy Organisation, on Friday said China would play "a leading role" in redesigning the Arak heavy-water reactor to significantly reduce its plutonium output.

Selahi's comment, made as he wrapped up his meeting with Chinese nuclear experts and officials in Beijing, again highlighted China's role in the recent nuclear deal reached by Iran and the world powers, as well as the two countries' close cooperation in energy projects.

As one of the key elements of the deal on Iran's nuclear programme with the P5+1 group - comprising China, Russia, the United States, Britain, France and Germany - Iran has agreed to redesign the Arak reactor, which is already in its final stage of construction, to reduce its annual plutonium production from 10kg to less than 1kg to "remove the concerns", according to Salehi.

"China has accepted … a leading role in a working group that would look into the redesign and refurbishing of Arak. Americans will also participate very seriously," he said.

President Obama och hans båda utrikesministrar har mött mycket kritik från den amerikanska högern för att de sökt anpassa USA till en annan verklighet än den som rådde 1945.

Texten från SCMP är en illustration av hur detta är en framgångsrik väg. Men om den fortsätter efter 2017 är en öppen fråga.

http://www.svd.se/en-ny-vag-for-usa/i/senaste

Krig är bra för medierna

Av Janerik Larsson

Let every nation know, whether it wishes us well or ill, that we shall pay any price, bear any burden, meet any hardship, support any friend, oppose any foe, to assure the survival and the success of liberty.

Denna storartade retorik är hämtad från president John F Kennedys installationstal 1961.

Jag lyssnar just nu på "Letter from America", BBC-journalisten Alistair Cookes magnifika, mångåriga (1946 - 2004) rapportering från det stora landet i väster.

BBC Radio 4 har nu ställt detta rika material till allmänhetens förfogande.

Cooke kommenterade JFK-talet med att konstatera att det var lika storartad retorik som det var en orimlig politik.

Men Cooke har bara fått alltmer rätt med åren.

I senaste The Spectator skriver Simon Jenkins om hur militär intervention åter är på modet i politiken:

Islamic State cannot pose any serious threat to any western state, yet the media is happy to accept politicians who pretend it does. Eisenhower’s ‘military–industrial complex’ should today be renamed the military–industrial-media one. For all the condemnation of Blair over Iraq, it should be remembered that every daily paper (except the Mirror) supported his call for force, including initially the Guardian.

In America, Fox News is hugely influential in setting the foreign policy agenda. It reincarnates Randolph Hearst’s belief that wars were good for circulation, retorting to a journalist who doubted there would be war over Cuba, ‘You furnish the pictures and I’ll furnish the war,’ which he did. From another round of atrocities, it is a short step to transport jets roaring over Lakenheath air base and new carpets in Baghdad’s Camp Liberty.

The conservative American Cato institute ran a regular analysis of the wars and their outcomes. It reached a clear conclusion. They were all wars of choice. The selected enemies ‘posed no existential threat to any western state’. Attempts to rebuild them proved ‘extremely costly, most of them fail and most erode American power’. The war in Iraq alone was estimated to have cost three trillion dollars.

 

http://www.svd.se/krig-ar-bra-for-medierna/i/senaste

Ställ entreprenörerna i politikens centrum

Av Janerik Larsson

Ett av de mest sällsamma möten jag upplevt mellan två världar utan någon som helst gemensam kontaktyta kan man ta del av om man lyssnar på podcasten från Ekots senaste lördagsintervju.

Monica Saarinen frågade ut ledamoten av regeringens "industrikansler"-råd, Lisa Lindström från företaget Doberman.

Saarinen fanns i den gamla politiska värld där politiker talar om för företagsamheten hur de ska göra, framför allt hur de ska skydda allt gammalt näringsliv från alla de nymodigheter som nu tränger på och hotar det gamla och invanda.

Lindström talade i mycket diffusa termer om allt det nya som är på väg och hur man genom okonventionellt tänkande kan släppa fram kreativiteten. Hon ansträngde sig till det yttersta för att vara politiskt korrekt men det stupade helt när hon fick frågan om företagets medarbetare hade kollektivavtal.

När svaret på den frågan var nekande så bröts kontakten helt mellan den intervjuande och den intervjuade.

Man ska givetvis inte utesluta att regeringen lär sig något nyttigt av Olof Persson, Lisa Lindström, Pia Sandvik och Karl Gustaf Ramstedt, som är regeringens rådgivare för nyindustrialisering (”industrikanslern” har blivit fyra) men ett bättre råd är att läsa Olof Stenhammars artikel i Dagens Industri idag:

Inget innovationsråd i världen kan skilja de dåliga idéerna från de bra. Tro mig. Jag har förlorat mycket pengar på ”bra” idéer, och tjänat en hel del på ”dåliga”. Affärsidéer skapas inte av företagsledare och politiker, som sätter sig ned runt ett bord för artiga överläggningar. Innovation drivs av fritänkande entreprenörer, enskilda människor med lovande, osannolika och ibland vansinniga idéer.

När jag startade OM för 30 år sedan revolutionerade vi börshandel och finans- och kapitalmarknader inte bara i Sverige. OM var den första elektroniska, privatägda och vinstdrivande börsen i världen. Vi mötte hårt motstånd från myndigheterna i både Sverige och utomlands. 20 år senare var dock OM:s modell för börshandel accepterad och genomförd på i stort sett alla marknader av betydelse i världen. 24 år efter företagets start betalade Nasdaq 32 miljarder kronor för de kunskaper och marknader som OMX byggt upp.

Inspiration till sin ”innovationspolitik” hämtar regeringen, enligt egen utsago, från Silicon Valley i USA. Näringsminister Mikael Damberg (S) begav sig dit för att se och lära. Han imponeras och inspireras, men av uttalanden att döma undrar man om han har förstått vad som driver den oerhörda amerikanska entreprenörskraften.

Att Mikael Damberg tillsätter en utredning om hårdare tag mot storföretagens långa betalningstider är bra och kan hjälpa småföretagens ofta pressade läge. Men det skapar inga fler entreprenörer.

Menar regeringen allvar med att ge entreprenörskapet en framskjuten plats i vår samhällsutveckling så måste den bryta med det traditionstyngda och stelbenta tänkandet runt företagande som fortfarande råder i Sverige.

Vi vill gärna visa oss som föregångare på många andra områden, så varför inte också detta? Vi har rätt förutsättningar. Sverige tillhör redan de ledande länderna i antalet start-up-företag i förhållande till landets storlek.

Tyvärr växer anmärkningsvärt få småföretag sig stora i Sverige. Alltför många av de mest lyckosamma företagen flyr landet och etablerar sig i bland annat USA. Inte för att man lockas av ”samverkan” och politisk inblandning. Snarare tvärtom.

3:12-reglerna är ett bra exempel. De hindrar knappast någon entreprenör från att försöka förverkliga sina idéer. Problemet uppstår senare, när verksamheten börjar få fart och entreprenören vill expandera.

Samtidigt är det i denna fas som företagandet börjar ge stora värden för samhället. Man anställer, man skapar exportinkomster med mera.

De nya jobben i Sverige skapas när mindre företag ges möjlighet att växa och bli starka. Det är i den fasen incitamenten måste fungera, men i stället är det då skattereglerna slår till.

Ett annat exempel. Bristen på kapital är inte det huvudsakliga problemet för svenska start-up-företag. Men det är inte bara pengar som riskeras när ett ungt företag ska pröva sina vingar. Att entreprenören tar en stor personlig risk är uppenbart. Men hon eller han kan aldrig lyckas utan att omge sig med engagerade och begåvade medarbetare, som riskerar sin tid – i värsta fall sina karriärer – för en idé de tror på.

I USA är det möjligt att dela ut aktier eller personaloptioner till de anställda, skattefritt, för att kompensera för risktagandet och en ofta låg ingångslön. Vid gynnsam utveckling beskattas de som inkomst av kapital. Men den modellen fungerar inte i Sverige.

Ska Stefan Löfven nå sitt mål att Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet 2020 måste han se till att de som kan hjälpa honom att åstadkomma det – entreprenörerna – belönas, inte bestraffas. Det har man insett i USA. Varför ska det vara så svårt i Sverige?

Så långt Stenhammar. Min slutsats:

Att ställa bättre villkor för entreprenörer i centrum för regeringspolitiken skulle kunna ge Sverige de möjligheter Stenhammar pekar på. Saarinens frågor till Lindström illustrerar hur lång vägen är till den dag då samhällsdebatten på allvar inser betydelsen av ett sådant perspektiv.

J

 

http://www.svd.se/stall-entreprenorerna-i-politikens-centrum/i/senaste

09:22 2015 08 24

Europa – ett varnande exempel

Washington Posts ekonomiske kommentator Robert Samuelson skrev nyligen ur ett amerikanskt perspektiv om Europas kris. Vilka lärdomar kan USA dra av det som hänt och händer i Europa?

Den enkla slutsatsen är denna: Om arbetskraften prissätts för högt – dvs lönen överstiger produktiviteten – så kommer näringslivet sluta anställa eftersom företagen inte vill gå omkull.

Arbetslösheten i euroområdet är 11,1 procent efter att som högst varit 12 procent. I USA var arbetslösheten 10 procent i oktober 2009 men idag är den 5,3 procent.

Är skälet den europeiska krispolitiken med försök att minska budgetunderskotten med utgiftsnedskärningar och skattehöjningar? Detta har, menar Samuelson, spelat en roll men arbetslösheten i Tyskland var 4,7 procent i juli medan den i Frankrike respektive Italien var 10,2 procent respektive 12,7 procent.

Samuelson övergår därefter till att referera en artikel från “Journal of Economic Perspectives” där ekonomen Christian Thimann — tidigare en central placerad rådgivare vid den europeiska centralbanken ECB och nu vid den franska banken AXA — som hävdar att Europas skuldkris och svaga ekonomiska återhämtning beror på för höga löner och för höga ersättningsnivåer.

Han menar att lönekostnaderna är för höga. I relation till produktiviteten och att arbetsgivaravgifter och andra skatter är så höga att företagsklimatet är för svårt.

Från 1999 då euron introducerades till 2008 har Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Irland och Grekland ökat de nominella lönenivåerna med i snitt 40 procent vilket ska ses i relation till den reala produktivitetsökningen om 7 procent.

Köpkraften ökade men vinstmarginalerna eroderades.

Andra euroländer (främst Tyskland, Holland, Belgien och Österrike) ökade sin konkurrenskraft eftersom gapet mellan lönekostnader och produktivitet var mycket mindre.

Detta är Europas kris.

Hur kommer den att hanteras? Thimann är skeptisk till att en förändring kommer att inträffa i närtid eftersom de olika länderna har olika sociala preferenser och olika institutionella ramverk.  

EU har svårt uppifrån att diktera nya nationella värderingar, traditioner och ett nytt sätt att hantera budgetpolitiken.

Detta är bakgrunden till det som utspelats och utspelas i Grekland. Att centralstyra Europa från Bryssel är helt enkelt för svårt.

För USA:s vidkommande pekar Samuelson på det stora budgetunderskottet som kommer göra politikerna än mer benägna att öka arbetsgivarnas sociala kostnader.

Om det blir för dyrt att anställa kommer arbetslösheten att öka. Om man fattar politiska beslut som lägger bördor på näringslivet så är det svåra att ändra dessa beslut varför i slutändan ekonomin kommer fungera sämre.

Det finns mycket att lära av det som händer i andra länder!

http://arbetsmarknadsnytt.se/blogg/inlagg/europa-ett-varnande-exempel/

 

 

Löneavtal och politiker - dålig kombination

Av Janerik Larsson

Under 70-, 80- och 90-talen våndades svenska makthavande politiker från olika partier med hur man skulle få svensk ekonomi på rätt köl. Konkurrenskraften sviktade, avtalsrörelserna producerade bara inflation, devalveringarna tycktes aldrig ta slut innan kronan släpptes fri och kunde devalveras utan att det blev några stora rubriker.

Avtalsförhandlingarna på 70- och 80-talen påbörjades ofta först efter det att de gamla avtalen hade gått ut, vilket gjorde att förhandlingarna fick föras under mer pressade förhållanden utan fredsplikt. Löneavtalen innehöll pris-, löne- och förtjänstutvecklingsgarantier och omförhandlingsklausuler, vilket bidrog till att priser och löner jagade varandra i en uppåtgående spiral. Avtalen avsåg ofta ett golv ovanpå vilket det tillkom en betydande löneglidning.

Inte ens den stora krisen i början av 90-talet kunde hantera alla bekymmer. Men ett steg mot en samhällsekonomiskt vettigare ordning togs i mars 1990 då regeringen tillsatte den så kallade Rehnbergkommissionen. Grundat på kommissionens förslag träffades stabiliseringsavtal på huvuddelen av arbetsmarknaden. De medverkade till att löneökningstakten föll från cirka 10 procent 1990 till 3 - 4 procent per år 1992 – 1993 och att avtalen inte innehöll några följsamhetsklausuler.

I mars 1997 träffade parterna inom industrin ett nytt samarbetsavtal, det så kallade Industriavtalet. Parterna kom genom avtalet överens om regler för förhandlingarna och ett gemensamt ansvar för lönebildningen på sin del av arbetsmarknaden.

År 2000 påbörjade det nya Medlingsinstitutet sin verksamhet. Därmed etablerades en oberoende tredje part på arbetsmarknaden med uppgift att verka för en väl fungerande lönebildning. Medlingsinstitutet fick också ökade befogenheter att agera i samband med avtalsförhandlingar.

Därmed hade en ordning skapats som bidragit till de senaste femton årens jämförelsevis betydligt rimligare utveckling.

De utmaningar som nu finns inför 2016 års avtalsförhandlingar är betydande och en uppenbar risk är att regeringen åter ska söka blanda sig in i förhandlingsprocessen för att ”lösa” problem.

Det stora dilemmat är att ansvaret då åter skulle bli otydligt. Parterna skulle kunna peka på regeringens oförmåga och man skulle få ett lika hopplöst läge som under Alliansregeringens försök att skapa samsyn kring modernisering av arbetsmarknadens regelverk.

För den finländska regering är den svenska historien kanske inte helt ointressant.

Finlands nya regering satsade stort på svenskt 80-talsvis på ett ”samhällsfördrag” men det blev inget.

Hufvudstadsbladets Susanna Ginman skrev om det som hände:

Juha Sipilä satsade stort på samhällsfördraget och förlorade. Därmed förbleknar intrycket av en handlingskraftig regering. Juha Sipilä ville efter riksdagsvalet visa att han tar i med nya tag och leder både landet och regeringsförhandlingarna på ett nytt sätt.

Han inledde diskussioner med arbetsmarknadsparterna om ett samhällsfördrag redan före regeringsförhandlingarna med målet och förhoppningen att kunna presentera resultat genast. Det misslyckades. Tiden var alldeles för knapp. Förhandlingar på arbetsmarknaden är en helt annorlunda process än politiska förhandlingsprocesser. Ännu mer skiljer de sig från företagsvärlden, som Sipilä har mest erfarenhet av. Juha Sipilä gav inte upp. Under regeringsförhandlingarna beslöt de tre partierna att försöka på nytt. Det är förståeligt, för en överenskommelse med arbetsmarknadsparterna hade hjälpt regeringen att nå sina mål.

Men ramarna var strama och bäddade för ett misslyckande. Först hette det att regeringen presenterar ett förslag i juli som arbetsmarknadsparterna har några veckor på sig att godkänna eller förkasta. Processen mjukades i alla fall upp en aning under sommaren. I bakfickan fanns tuffa besparingar och skattehöjningar på totalt 1,5 miljarder för åren 2018–19 om samhällsfördraget inte skulle bli av. Just det elementet har förliknats vid utpressning och sicilianska maffiametoder. När regeringen nu verkar backa från just de åtgärderna får belackarna rätt. Det handlade om ett hot.

Principiellt är det bra om riksdag och regering använder den makt man har. I praktiken kan det skapa stor oro på arbetsmarknaden, vilket motverkar regeringens syften. En sak är klar redan nu. Misslyckandet tär allvarligt på regeringen Sipiläs auktoritet och trovärdighet. Det drabbar främst statsministern själv.

Ginman har också denna tolkning av vad som gick snett:

För det andra gick det snett eftersom bördorna så uppenbart skulle bäras av arbetstagarsidan medan bergsråden och andra välbeställda på sin höjd skulle delta frivilligt. Även om också de anställda på sikt gagnas av tillväxt och nya jobb var obalansen ett faktum och det blev inte bättre av att det var lite si och så med de frivilliga åtagandena bland direktörer och företagsägare.

Detta är en god illustration av nackdelen med att politisera avtalsförhandlingar. Då måste man ta till symbolik utan verklig substans. I Sverige har vi nu under lång tid lyckats undvika sådana dumheter,

Vad 2016 kommer att innebära i det perspektivet är däremot högst osäkert - enligt min bedömning.

Det är lätt att glömma bort vad historien dyrt lärt oss.

 

Ledare

En vis man säger ifrån

Av Janerik Larsson

FNs säkerhetsråds fem permanenta medlemmar (Kina, Frankrike, Ryssland, Storbritannien, USA) har tillsammans med Tyskland ingått ett preliminärt avtal med Iran rörande Irans kärnenergiprogram.

Om man är amerikan tror man nog idag att detta endast är ett avtal mellan USA och Iran. Så låter det i den amerikanska debatten.

Avtalet är inte politiskt kontroversiellt i något av de andra P5+1-länderna men i USA är debattens vettlöshet närmast obegränsad. En aspekt på den debatten är att kongressens republikaner ända sedan valet av president Obama 2008 helt utan hänsyn till sakfrågor haft ambitionen att se till att allt Obama gör misslyckas.

Idag gör en av det republikanska partiets mest respekterade äldre statsmän ett inlägg i denna enda fråga som diskuteras i USA, nämligen hur USAs av republikaner dominerade kongress ska ställa sig till P5+1-avtalet med Iran.

Brent Scowcroft var national security adviser, dvs rådgivare i nationella säkerhetsfrågor, till presidenterna Gerald Ford och George H.W. Bush.

Han uppmanar idag i Washington Post republikanerna att inte sabotera detta viktiga och riktiga avtal.

So I urge strongly that Congress support this agreement.

My generation is on the sidelines of policymaking now; this is a natural development. But decades of experience strongly suggest that there are epochal moments that should not be squandered. President Nixon realized it with China. Presidents Reagan and George H.W. Bush realized it with the Soviet Union. And I believe we face it with Iran today.

Kommer kongressens republikaner att lyssna ? Det är svårt att ge ett svar på den frågan. Även inom det demokratiska partiet finns det kritiker mot avtalet eller rättare sagt det finns kritiker som av politiska skäl markerat mot avtalet även om substansen i kritiken är obefintlig.

Det kallas politik.

P5+1-avtalet har tidigare också fått stödd från en rad prominenta och sakkunniga amerikaner: Zbigniew Brzezinski, Nancy Landon Kassebaum, Tom Daschle, Carl Levin, George Mitchell, Michele Flournoy och Thomas Pickering. Den senare en av USAs mest erfarna diplomater som varit USAs FN-ambassadör men också USAs ambassadör i Israel, Ryssland och Indien.

Hur detta slutar återstår att se, men intressant att notera är att kongressens nej-sägare inte har något alternativ att erbjuda. P5+1 kommer falla sönder om kongressen skulle fälla avtalet. Den aspekten beaktas inte i den amerikanska debatt där USAs ses som världens allenarådande stat.

http://www.svd.se/en-vis-man-sager-ifran/i/senaste

 

Mera geopolitik


Av Janerik Larsson


Jag skrev härom dagen att begreppet geopolitik sällan eller aldrig förekommer i svensk samhällsdebatt. Jag har nu fått mejl som påpekat att t ex ambassadör Mats Bergquist gjort en geopolitisk-historisk exposé.


Här ett utdrag ur den:


Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721. Med freden i Nystad detta senare år kodifierades att Sverige, som alltsedan freden i Nöteborg 1323 successivt flyttat gränsen allt längre österut, nu bytte plats med Ryssland, som fram till freden i Fredrikshamn 1809 i stället på Sveriges bekostnad flyttade gränspålarna allt längre västerut. Nu var det Ryssland, tidvis i konkurrens med Tyskland, som i säkerhetspolitiskt hänseende dominerade regionen. Så har det i stort sett varit alltsedan dess. Under 1800-talets slut och 1900-talets första hälft spelade Tyskland en viktig roll i regionen både som balanserande faktor mot Ryssland och som potentiellt hot mot Sverige. När två ledande stormakter som 1807 och 1939 ingick en överenskommelse om intressesfärer blev Sveriges och 1939 Finlands läge synnerligen bekymmersamt.


Den geopolitiska situationen i Nordeuropa betyder att Sverige och andra mindre stater i regionen varit tvungna att söka hantera asymmetrin mellan stormakten Ryssland och det egna landet. Under 1700-talet trodde den svenska statsledningen att Sverige alltjämt skulle kunna hålla Ryssland stången och anföll sin granne två gånger, 1741 och 1788: den ena gången med katastrofalt resultat, den andra räddad av en tursam storseger över den ryska flottan som dolde den grundläggande maktpolitiska förskjutning som skett.


Efter freden i Tilsit 1807 mellan Napoleon och Alexander I ansåg Gustav IV Adolf att Sverige endast hade två optioner, att anpassa sig till rådande maktförhållanden på kontinenten eller söka ryggstöd västerut, d v s i London. Sveriges geopolitiska situation har i princip varit densamma alltsedan dess. Kungen valde alltså 1808 att söka stöd hos England, med ytterligare ett katastrofalt resultat som följd det värsta fredsslut landet någonsin haft att acceptera. London hade nog kunnat neutralisera den ryska flottan men knappast mer än balanserat Danmark som vi också låg i krig med. Hade Gustav IV Adolf varit mindre halsstarrig och principfast hade han kanske kunnat ge efter för de två kejsarnas krav på att ansluta sig till den s.k. kontinentalblockaden mot England, men samtidigt de facto inte tillämpat selektivt den i västerled. Politik var nog redan på den tiden det möjligas konst; den svenske ambassadören i Petersburg nämnde faktiskt denna möjlighet i samtal med den ryske utrikesministern, som dock avvisade tanken.


Efter kriget 1808-1809 har alla politiska ledningar i Stockholm valt att ställa sig utanför alla militära allianser och bemästra vårt asymmetriproblem genom att följa den neutrala eller alliansfria linje som initierades av Bernadotte. Men främst på 1900-talet sökte man samtidigt upprätthålla en militär avskräckningsförmåga och med fortsatt alliansfrihet ändå behålla möjligheten att söka stöd västerut. Den enda gången Stockholm var nära att gå hela vägen mot allians i väst var 1855 då Oscar I var frestad att på Frankrikes och Englands sida ingripa i Krimkriget mot Ryssland för att söka återvinna Finland eller i alla fall Åland. Men han hade svagt stöd ibland sina rådgivare.


I andra för landet mycket allvarliga lägen övervägdes aldrig att överge neutralitetspolitiken, varken 1914-1918 i det då rätt tyskvänliga landet eller framför allt 1940-1941 då Sverige i praktiken var omringat av Tyskland. I praktiken valde Per Albin Hansson den option som Gustav IV Adolf förkastade 1808, nämligen att genom ibland smärtsamma kompromisser, söka hålla landet utanför världskriget.



http://www.svd.se/mera-geopolitik

Dansk dialog med Moskva


Av Janerik Larsson


”Även om Ryssland är ett stort hot, kan vi inte hitta någon kran som är tillräckligt stor för att flytta landet. Ryssland ligger nu oåterkalleligen där det ligger. Det betyder att vi måste förhålla oss till det.”


Detta uttalande av Danmarks utrikesminister Kristian Jensen (Venstre) har väckt politisk debatt.


Hans företrädare Martin Lidegaard (Radikale Venstre) säger att ”ju fler ministrar från EU som försöker ställa in sig i Moskva desto starkare skapas det intryck att även om EU har en stam retorik så vill de olika länderna gärna ha en god relation till Ryssland”.


Jensen har tackat ja till en invit från Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov och säger i danska tidningar idag att hans avsikt är att återuppta en aktiv dialog med Ryssland.


Jag tyckte Jensens ord om svårigheten att flytta på Ryssland var intressant. Det antyder att det i svensk samhällspolitik inte på mycket länge använda begreppet geopolitik kanske kan komma tillbaka ?


I amerikanska tidskriften National Interest intervjuas Henry Kissinger som väl oftast beskrivs som realist men i realismen finns alltid en portion geopolitik.


If we treat Russia seriously as a great power, we need at an early stage to determine whether their concerns can be reconciled with our necessities. We should explore the possibilities of a status of nonmilitary grouping on the territory between Russia and the existing frontiers of NATO.



http://www.svd.se/dansk-dialog-med-moskva

LOs ordförande mot offentliga monopol

Av Janerik Larsson

I dagens utgåva av alltid mycket läsvärda Dagens Samhälle intervjuas LOs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson.

Som vanligt är det ingen brist på runda, oprecisa slängar i allehanda ämnen, men jag noterade att han som svar på frågan om det inte var bra för Kommunals medlemmar att det finns fler arbetsgivare sa:

"Men ingen vill ha en förändring så att det bara blir kommunala arbetsgivare kvar, den tiden har vi bakom oss."

På den punkten har han nog inte riktigt samrått vare sig med Jonas Sjöstedt eller Daniel Suhonen.

I detta sammanhang vill jag göra lite reklam för en fortsatt mycket läsvärd bok: "Kentucky fried children ? Om den svenska valfrihetens rötter - och dess fiender" (Timbro,.2011) av Karin Svanborg-Sjövall.

I boken finns ett avsnitt om Kommunals vändning som personifierades av Lars-Åke Almqvist som gick i pension 2009. På Kommunals viktiga kongress 2001 pläderade han framgångsrikt för att det var på tiden att Kommunal började "utveckla en politik som värnade solidariteten och rättvisan och erbjöd såväl medlemmarna som de anställda makt över sina liv":

"Ser vi till den enskilde medlemmen/samhällsmedborgaren i stället för det stora systemet ?"

Frågan är fortsatt högaktuell.


http://www.svd.se/los-ordforande-mot-offentliga-monopol

Slarva aldrig bort en rejäl kris !

Av Janerik Larsson

 “Never let a good crisis go to waste."

När jag kollar citatet på Google så tillskrivs det Winston Churchill men redan Niccolo Machiavelli skrev (i engelsk översättning) “Never waste the opportunity offered by a good crisis.”

Men mest känt blev detta när Rahm Emanuel, nu borgmästare I Chicago men då president Obamas stabschef i Vita huset formulerrade sig såhär efter finanskrisens utbrott:

You never let a serious crisis go to waste. And what I mean by that it's an opportunity to do things you think you could not do before.

Adam Cwejman skriver i GP om fenomenet ur ett svenskt perspektiv:

Vi har en rödgrön regering som är så passiv att den knappt syns. Inte död men i djup dvala. En färsk undersökning visar att fem procent av befolkningen tror på regeringens jobbpolitik. Det är något färre än vad som tror på ufon i Sverige. För rättrogna vänsterväljare måste regeringen framstå som lätt handlingsförlamad. Mittenväljare har väl knappt märkt att vi bytt regering. Samtidigt har den opinionsbildande vänstern tröttnat på att skriva om politik. Istället har de mangrant förvandlats till spelteoretiker. Vem gynnar vem? Vart glider egentligen samtiden? Varje vänsterskribent är sin egen diskursanalytiker med anklagelser om främlingsfientlighet så devalverade att mellankrigstidens tyska mark framstår som rent guld i jämförelse. Få normala människor orkar hänga med i opinionsvänsterns återkommande folktribunaler. Och SD växer. (---)

Vänstern är antingen passiv eller upptagen med identitetspolitiska idéer och spelteori. Borgerligheten däst efter att ha avslutat "Sossesveriges" era. Men för svag för att hitta en ny roll efter vinsten. Den för 1900-talet helt centrala vänsterkonflikten om den ekonomiska makten i samhället gäspar man åt. Även om jag inte är socialist ser jag värdet av en välfungerande och vital vänster som motpart.

Landets ledande politiker trodde i december att de hanterat svensk politik fram till efter valet 2022. Så torde inte riktigt vara fallet.

Är det någon som nu lyssnar på Rahm Emanuels kloka råd ?

http://www.svd.se/slarva-aldrig-bort-en-rejal-kris-/i/senaste

 

Ola Larsmo sviker den seriösa debatten

Av Janerik Larsson

Marknadsekonomi och ett fritt näringsliv måste alltid förankras i ett övergripande värdesystem där internationalism, individualism och likabehandling oavsett bakgrund är grundläggande begrepp.

Så skrev UNTs politiske chefredaktör Håkan Holmberg nyligen.

Denna viktiga iakttagelse har givetvis lett till att han nu åberopas i andra debatter som i sak är helt separata.

1.Bör Sverige ha en så välfungerande integrationspolitik som möjligt ? Ja den frågan diskuteras med rätta och det är ingen lätt diskussion eftersom den situation som främst det fasansfulla kriget i Syrien skapat är en utmaning också mot andra EU-länder.

2.Där har vi den andra stora frågan – nämligen vilket ansvar Sverige ska ta för den stora flyktingströmmen.

3.Är tiggeriet på gatorna en fråga som kan diskuteras ? Den frågan är egentligen inte alls kopplad till de båda föregående, men har säkert blivit så i mångas ögon.

4.Hur ska de etablerade politiska partierna ställa sig till SDs opinionsframgång ? Ska SD betraktas som ett lika anständigt/oanständigt parti som Vänsterpartiet med dess historia ? Är SD på sikt ett borgerligt regeringsparti att jämföra med Fremskrittspartiet i Norge eller Sannfinnländarna i Finland ?

När dessa diskussioner rörs ihop till en enda röra (exempelvis Ola Larsmo på DN kultur idag) får man en debatt som är lika bekymmersam för båda de s k politiska blocken.

De gömmer sig nu för debatten bakom Decemberöverenskommelsen och avvaktar att debattstormen ska lägga sig.

Det är inte nödvändigtvis ett övertygande tecken på politiskt ledarskap.

Jag har tidigare i ett antal blogginlägg kommenterat olikheterna mellan de högerpopulistiska partierna i Norge, Finland och Danmark. Deras historia och deras position idag kan inte lätt jämföras med Sverigedemokraternas.

Men bakom hela debatten finns oron för välfärdsstatens framtid. De debatter jag räknade upp är kanske främst symboler för en växande oro för hur den globaliserade världsekonomin på sikt kommer att hantera små stater som Sverige.

De som tror att allt bara handlar om SD gynnar det partiet och sviker en seriös debatt.

http://www.svd.se/ola-larsmo-sviker-den-seriosa-debatten/i/senaste

Vad händer med svensk politik ?

Av Janerik Larsson

Den besvikne liberalen uppfattar den konservatives skepsis och ovilja att gripa chansen till reformer som ett svek mot ett av de viktigaste gemensamma målen. Den besvikne konservative uppfattar i sin tur att liberalen sätter ideologiska mål framför medborgarnas bästa.

Så sammanfattar Sanna Rayman idag i Dagens Samhälle den nu mångomskrivna borgerliga splittringen.

Konvulsioner pågår, sammanfattar hon.

Diskussionen handlar mycket om välfärdsstaten, hur och om den ska bevaras, om tiggare och migration, om brottslighetsstatistik mm.

En fundering jag har är att en verklig drivkraft bakom dessa olika rörelser i skiftande debattriktningar kan vara något annat.

Det jag tänker på är det som hände med den amerikanska högern efter att Sovjetunionen försvann. I detta tomrum, då den Stora Fienden inte längre erbjöd argument för sammanhållning, uppstod ett intensivt inbördeskrig som inte riktigt än är avslutat.

Vad är det då som försvunnit i Sverige ? Jag tror det är något som vi alla sett men kanske nu glömt bort: det mäktiga socialdemokratiska eviga 40%+ partiet.

Förvisso inte ett majoritetsparti, men ett dominerande parti som lyckats etablera sig som Välfärdsstatens Skapare med monopol på Reformer.

Fredrik Reinfeldts historiska insats i svensk politik var skapandet av Alliansen. De åtta regeringsåren förändrade svensk politik lika grundligt som Sovjets försvinnande från den amerikanska politiska kartan. Inte undra på att vilsenheten nu är så stor, att det pågår så mycket bråk om allt möjligt.

Decemberöverenskommelsen är försöket att osynliggöra att vi nu befinner oss i ett nytt politiskt landskap. Båda ”blocken” tror att de finns kvar, trots att just överenskommelsen i sig förmodligen på sikt omöjliggör blockpolitiken.

Jag undrar om inte de verkliga politiska stridslinjerna idag finns på helt andra håll, även om politikerna ännu inte nått dit.

Det är därför som det är ledarskribenter och skribenter utan tydlig partilojalitet som nu utkämpar dessa olika skärmytslingar Rayman talar om.

Vi får väl se.

 

http://www.svd.se/vad-hander-med-svensk-politik-/i/senaste/om/ledare

Läsning för Karin Pettersson

Av Janerik Larsson

Under rubriken "Efter kapitalismen finns det en framtid" skriver Karin Pettersson i Aftonbladet idag om den brittiske journalisten Paul Masons bok "Postcapitalism".

Jag skrev om bland annat den boken här.

Jag citerade professor Deirdre N. McCloskey som i böcker och artiklar på ett briljant sätt förklarar hur välstånd uppstår och sprider sig:

What caused the Great Enrichment? It cannot be explained by the accumulation of capital, as the very name “capitalism” implies. Our riches were not made by piling brick upon brick, bachelor’s degree upon bachelor’s degree, bank balance upon bank balance, but by piling idea upon idea. The bricks, BAs, and bank balances were of course necessary. Oxygen is necessary for a fire. But it would be unenlightening to explain the Chicago Fire of 1871 by the presence of oxygen in the earth’s atmosphere.

The original and sustaining causes of the modern world were indeed ethical, not material. They were the widening adoption of two new ideas: the liberal economic idea of liberty for ordinary people and the democratic social idea of dignity for them. This, in turn, released human creativity from its ancient trammels.

Radically creative destruction piled up ideas, such as the railways creatively destroying walking and the stage coaches, or electricity creatively destroying kerosene lighting and the hand washing of clothes, or universities creatively destroying literary ignorance and low productivity in agriculture. The Great Enrichment requires not accumulation of capital or the exploitation of workers but what I call the Bourgeois Deal. In the historical lottery the idea of an equalizing liberty and dignity was the winning ticket, and the bourgeoisie held it.

That even over the long run there remain some poor people does not mean the system is not working for the poor, so long as their condition is continuing to improve, as it is, and so long as the percentage of the desperately poor is heading toward zero, as it is. That people still sometimes die in hospitals does not mean that medicine is to be replaced by witch doctors, so long as death rates are falling and so long as the death rate would not fall under the care of the witch doctors.

Om detta vet marxisten Mason inget, men de brittiska recensioner jag sett understryker att han är en duktig nyhetsreporter.

Jag tror Karin Pettersson och andra socialdemokrater skulle ha mycket större och mer betydelsefullt utbyte av att läsa McCloskey. Här en länk till hennes hemsida.

 

http://www.svd.se/lasning-for-karin-pettersson/i/senaste

När apburen styr

Av Janerik Larsson

Democracy is the art of running the circus from the monkey cage.

Denna formulering är hämtad från en artikel av den amerikanske kritikern H.L. Mencken (1880 - 1956) och den används nu som motto för The Monkey Cage, som är Washington Posts blogg för statsvetare och ekonomer. Den rekommenderas varmt.

För dagen rekommenderar jag en artikel i POLITICO som med en liten tillspetsning kan beskrivas som en illustration av hur det ser ut när apburen styr.

Det är alltså en genomgång av rådgivarna (eller vad de nu ska kallas) runt Donald Trump.

Rarely in American politics has such an unlikely gang of misfits, rogues and loose cannons helped a candidate climb to the top of the heap.

Av hänsyn till eventuellt nervöst lagda läsare ska jag inte fördjupa mig i detaljerna, men eftersom jag läst amerikansk historia kan jag försäkra att det inte alls är osannolikt att Donald Trump är USAs president i januari 2017.

Sådant har hänt förr.

http://www.svd.se/nar-apburen-styr/i/senaste/om/ledare

 

Framtidsoptimism efter nostalgivågen ?

Av Janerik Larsson

Kärnan i den populism som nu präglar så mycket av västerländsk politik är nostalgi.

”Löftet” är en problemfri återvändo till guld och gröna skogar, till ett bekymmersfritt förflutet från vilket alla negativa inslag raderats bort. Dessutom var man ju så mycket yngre då.

Washington Post har idag ett fint reportage från Michigan där drömmen om det förflutna lever samtidigt som en ny, vital ekonomi växer upp.

Ett nyckelavsnitt:

Trump’s rise and persistence as a presidential candidate has been credited to name recognition, to voter anger and to a specific contempt for the Republican Party establishment. But he is also the candidate talking most directly about the loss of manufacturing jobs to foreign countries.

In the Democratic race, Sen. Bernie Sanders (I-Vt.) has adopted a similar theme, but Trump’s appeal here captured something that went beyond policy: a brew of impossible nostalgia coupled with a pledge to destroy other countries, most notably China, in negotiations. On Twitter, “Make America Great Again” is a goofy, meme-ready slogan, best displayed on ironic hats. There are places, such as Michigan, where it makes real sense.

Ipsos Social Research Institute har just publicerat en kondenserad men mycket läsvärd sammanställning om inte minst felaktiga verklighetsföreställningar: Understanding Society: The perils of perception.

Det är ingalunda en helt svart bild som tecknas där. Även EUs roll tecknas där med en oväntad optimism – om än väl garderad:

In general, the youngest generation and better educated people are most trusting of the EU, and most positive about its future. And this is not just an age effect – there is a cohort element here, where the current young are more positive than previous generations of young people. As education levels continue to rise and this younger cohort make up more of the adult population, this could become an increasingly influential group of advocates for the EU in terms of public sentiment. However, this is far from certain, and Europe’s leaders must continue to work hard to engage people across Europe, making the case for the ongoing role of the EU in an increasingly uncertain world.

För politiker i Sverige innebär detta en stor utmaning. Det ska bli intressant att se om någon vågar anta den.

En intressant test på dagens stämning kommer bli valet av ny brittisk labourledare. Efter ett oväntat framgångsval för det konservativa partiet pekar nu mycket mot att labour rör sig än längre till en nostalgisk vänster med Jeremy Corbyn.

http://www.svd.se/framtidsoptimism-efter-nostalgivagen-/i/senaste

Finns verkligheten på riktigt ?



Verkligheten finns på riktigt, skriver Widar Andersson i Folkbladet.

Tja, förmodligen är det så. Men förvånande mycket av dagens samhällspolitiska debatt tycks med stor energi bortse från detta.

Så här skriver Widar:

Det nya läget i politiken är givetvis svårhanterat för de ansvariga riksdagspolitikerna. Ute i den skrivande politiska terrängen är svårhanteringsgraden än mer skriande. På merparten av de vänster- och allmänborgerliga ledarsidor som jag läser tycks skribenterna kort och gott ha valt bort realpolitiken till förmån för abstrakta tyckanden där verkligheternas frågor och problem betyder inget och där den egna godheten betyder allt. Problemet med den hållningen är att sambanden mellan SD: s tillväxt och verkligheternas sakfrågor förträngs.

Antalet asylflyktingar, de långa handläggningstiderna, de höga kostnaderna, arbetslösheten, påfrestningarna på skola och socialtjänst och arbetsförmedlingen, kriminaliteten och det utbredda tiggeriets förslumningsrisker diskuteras inte på ett seriöst sätt i samband med SD: s framgångar. I många vänster- och allmänborgerliga politiska skribenters hittepåvärld läggs istället skulden för SD: s storlek på att skribenter på bland annat Svenska Dagbladets, Dagens Industris och Expressens ledarsidor försöker få politikerna att lämna de superliberala bastionerna i invandringspolitiken.

Ni ansvariga politiker som befinner er i den riktiga politiken kan inte i längden ägna er åt liknande ordlekar. Vill ni inte samarbeta med SD - vilket jag hoppas att ni inte vill - så får ni samarbeta med varandra i nya regeringskonstellationer. Och därifrån börja adressera samhällsproblemen som medborgarna ser.

Så hänger det ihop.

Kan man förvänta sig att nu även Widar hängs ut som budbärare av nyheter som med frenesi förnekas?


http://www.svd.se/finns-verkligheten-pa-riktigt-

"Socialdemokratins förräderi"

Han beskriver ett systemskifte som fullbordats genom år av närmast omärkliga förskjutningar. De ansvariga har förmått oss att baklänges krypa in i en framtid som starkt påminner om 1800-talets Manchester-liberalism.”

Så skriver Clarté-redaktören Mikael Nyberg på Aftonbladets kultursida idag. Hans artikel är en kommentar till ekonomhistorikern John Lapidus’ avhandling Social Democracy and the Swedish welfare model- Ideational analyses of attitudes towards competition, individualization, privatization.

Kommunistagitationen mot socialdemokratin har inte förändrats sedan jag första gången hörde den i Lund i slutet av 60-talet. Socialdemokraterna är alltid förrädarna mot den kommunistiska drömmen.

Och kanske finns det ett litet uns av sanning i kritiken. Socialdemokratin har sällan riktigt tydligt argumenterat för den modernisering av Sverige som man har varit med om att genomföra.

På tu man hand har ledande socialdemokrater varit väl medvetna om att ett anständigt Sverige inte kunde gå den kommunistiska väg Nyberg drömmer om. Men särskilt tydlig utåt har man sällan varit.

Det är ett av det socialdemokratiska partiets problem idag. Man har inte hanterat den förvirrade Juholt-retoriken utan lever utan en tydlig väg framåt.

Stefan Löfvens monumentala tystnad är själva symbolen för detta – kanske är det mest en förvirring eller en ängslan för att verkligt ledarskap inte skulle fungera.

En som talade i klartext var Kjell Olof Feldt som i sin memoarbok Alla dessa dagar skriver om varför han motsatte sig fondsocialismen:

”Min hållning avgjordes av min syn på vinstens funktion i samhällsekonomin. Dess uppgift är inte bara att vara en mätare på graden av effektivitet i olika sätt att använda de ekonomiska resurserna. Vinstintresset är dessutom den enda renodlade bevakaren av att resurser utnyttjas effektivt. Och för att denna bevakning ska fungera måste det finnas en grupp aktörer i samhället, vars mål och mening med livet är att maximera vinsten i det näringsliv man äger.”

Idag styr Jonas Sjöstedt agendan och Feldts ord torde inte någon socialdemokratisk politiker våga stå upp för.

Feldt skrev också i samma bok att ”bristen på kraftfulla aktörer med uppgift att bevaka effektiviteten i resursanvändningen blev alltmer kännbar, när skattekällorna började sina. Sitt klaraste uttryck tycker jag att skillnaden mellan privat och offentlig sektor får i synen på effektivitet. Medan effektivitet i ett privat,’vinststyrt’ företag är symbolen för framgång uppfattas kravet på effektivitet i en offentlig förvaltning bara som ett uttryck för att det saknas pengar.”

Nybergs kommunistiska dröm om den statsstyrda välfärden utan valfrihet – varken för medarbetare eller de som ska komma i åtnjutande av välfärdens tjänster – drivs idag av rader av politiska profiler som åtminstone påstår att de är socialdemokrater.

Det märkliga är kanske mest att den liberal-konservativa argumentationen för ett samhälle där individen har större frihet inte hörs tydligare.

Dagens Sverige befinner sig på ljusårs avstånd från någon Manchester-liberalism.

http://www.svd.se/socialdemokratins-forraderi/i/senaste