Inför stortingsvalet

I september är det stortingsval i Norge. Ett val som också kan få betydelse för den svenska valrörelsen nästa år. En borgerlig samlingsregering är ett tänkbart alternativ, men det mest sannolika utfallet tycks vara en minoritetsregering ledd av arbeiderpartiet, skriver Janerik Larsson, vice vd Svenskt Näringsliv.

Utfallet av höstens val till stortinget i Norge kan få viss betydelse för förspelet till den svenska valrörelsen nästa år. I Norge ställer en röd-grön trepartikoalition upp till omval, vilket onekligen för tankarna till den politiska processen inom den nuvarande svenska oppositionen.

Det finns vissa likheter mellan de svenska och norska trepartikoalitionerna, men det finns också betydande skillnader.

Sosialistisk Venstreparti är det parti som det finns störst anledning att titta närmare på. 1961 bildades Sosialistisk Folkeparti när Arbeiderpartiet uteslöt sin vänsteroposition som bland annat motsatte sig det norska Nato-medlemskapet. SF blev sedan en samlingspunkt inte minst för norsk kritik mot Vietnamkriget.

I den intensiva folkomröstningsstriden 1972 samlades SF, EU-motståndare inom Arbeiderpartiet och den norska kommunistpartiet NKP i folkebevegelsen mot norsk medlemskap i EF. Efter segern i folkomröstningen påbörjades arbetet med en partibildning och under namnet Sosialistisk Valgforbund fick man en framgång i stortingsvalet 1973. Den 16 mars 1975 ombildades valförbundet till Sosialistisk Venstreparti (SV). NKP lämnade SF efter ett år.

Det norska kommunistiska partiet har idag en ytterst marginell roll i norsk politik. Man ställer upp som valalliansen Rödt som bildades i mars 2007 genom en sammanslagning av Arbeidernas Kommunist Parti och Rød Valgallianse.

SVs politiska inriktning har fokuserat på dagisutbyggnad, skola och utbildning och det är också partiledaren Kristin Halvorsens politiska profil innan hon 1995 blev finansminister i Jens Stoltenbergs rödgröna trepartiregering.

Skillnaden mellan SV och det svenska Vänsterpartiet är alltså mycket betydande. Vänsterpartiet har sina rötter i kommunismen och Lars Ohly har ju längre närmast stolt förklarat sig vara kommunist även om han på ett partimöte för några sådan talat om den komplikation som begreppet innebär.

Sannolikt är komplikationen med den bakgrunden - kopplingen till kommunismen - mer besvärande för en hel del traditionella socialdemokrater. Någon sådan problematik finns således inte i den norska rödgröna koalitionen.

Det gröna kolaitionspartiet, senterpartiet, har en profil som mer liknar Gunnar Hedlunds än Maud Olofssons centerparti. 1994 folkomröstade Norge om EU-medlemskapet för andra gången och även då blev det nej. En ledande nejförespråkare var senterpartiet under Anne Enger Lahnstein som redan i storingsvalet 1993 gjorde ett sensationellt bra resultat och blev stortingets näst största parti genom sin kritik mot EU.

Senterpartiet deltog i Kjell Magne Bondeviks mittenregering med Kristelig Folkeparti och Venstre 1997-2000.
Men sedan 2005 är senterpartiet alltså med i regeringen. Bedömare i Oslo menar att senterpartiet som intresseparti väl bevakat de intressen partiet företräder, medan partiets värdegrund fått lämnas åsido av regeringskoalitionens minsta parti.

Att det blev en rödgrön majoritet i storinget 2005 (men inte bland väljarna) beror på det norska valsystemet som gav de tre partierna ett maximalt utfall.

Just nu pekar inget på att detta ska gå att upprepa. Arbeiderpartiets opinionssiffror har utvecklats väl efter finanskrisens rivstart hösten 2008 medan Sv och Sp har större svårigheter.

Förmodligen går partierna fram med någon typ av ganska rudimentär gemensam markering av önskemålet att fortsätta i regeringsställning, men i grunden är det tre separata partier som kommer att framtråda i valkampen. Man siktar inte på något som liknar den borgerliga svenska alliansen 2006. De tre norska partierna gick inte till val 2005 på en gemensam politik.

De bedömare som kommenterar norsk politik pekar nästan enstämmigt på en minoritetsregering som det sannolika utfallet i september. Det betyder ännu en ren Arbeiderparti-regering ledd av Jens Soltenberg.

På den borgerliga sidan saknas förutsättningar för en kraftfull samling av svenskt snitt. De spänningar som finns runt det största borgerliga partiet - Fremskrittspartiet - torde för överskådlig tid omöjliggöra en stark borgerlig regering.

Fremskrittsparttiet är en unik kombination av ultraliberalism och välfärdspopulism. Den fråga som överskuggar allt i norsk politik är hur man ska utnyttja den enorma rikedom som finns i den norska oljefonden. Fremskrittspartiet lovar mycket runt, medan alla andra partier vill vara mer återhållsamma.

Fremskrittspartiets närmaste motsvarighet i nordisk politik torde vara Dansk Folkeparti. Båda partierna har en framträdande invanandrarnegativ profil.

En ny regering med Höyre, Kristelig folkeparti och det liberala partiet Venstre är ett alternativ till en minoritetsregering från Arbeiderpartiet.

Inom Fremskrittspartiet finns det de som hoppas på en sannolikt kortvarig ren FrP-regering. Inom FrP finns det krafter som söker samarbete med Höyre. Det finns ett gott samarbete med FrP på kommunal nivå - men där finns inga oljepengar att disponera.

För Höyre, som idag i opinionsmätningarna finns strax under 15 %, är distansen till FrP - runt 25 % - en nära nog omöjlig politisk ekvation.

På sikt kan man givetvis inte utesluta någon politisk utveckling, men för närvarande pekar det mesta på att Norge ska återgå till sin mera traditionella modell för regeringsarbete: minoritetsregeringar som söker stöd i olika frågor hos olika partier i stortinget.

Vilseledande om partifinansiering

  Den senaste tiden har frågan om svenska politiska partiers finansiering diskuterats. Arbetarrörelsens Tankesmedja har publicerat en rapport vid namn "Makten över debatten", som systematiskt går igenom de olika partiernas finansiella situation.

Det är en angelägen debatt. Tyvärr är den i hög grad driven av partipolitiska särintressen, vilket gör att sakligheten delvis går förlorad. I rapporten förmedlas till exempel en dramatiskt överskattad siffra på hur mycket Svenskt Näringsliv satsar på opinionsbildning. Dessutom beskrivs opinionsbildningen på ett sätt som kan ge intryck av att vi ger stöd till politiska partier – vilket också är helt felaktigt.

Svenskt Näringsliv är en medlemsorganisation, som verkar i den svenska företagsamhetens intresse. En viktig del av det uppdrag vi har från våra huvudmän – de svenska företagen – är att bilda opinion för att svenska företags villkor behöver förbättras.

Därför engagerar sig våra företrädare, liksom ett stort antal enskilda företagare, i debatten på många olika sakområden. Syftet är mycket tydligt: oavsett vilken regering som för tillfället sitter vid makten ska vi verka för att sätta företagens intressen högre på den politiska agendan.

Häri ligger en viktig distinktion mellan Svenskt Näringsliv och t ex LO, en distinktion som helt gått förlorad i debatten. Medan LO som organisation tar öppet ställning för det socialdemokratiska partiet, ägnar sig Svenskt Näringsliv endast åt de enskilda sakfrågorna. Skillnaden mellan dessa två synsätt är helt avgörande.

LO försöker övertyga sina medlemmar att rösta på just socialdemokraterna, finansierar delar av partiets verksamhet, ställer sin personal till partiets förfogande i valrörelsen och finns även representerat i socialdemokratins högsta beslutande organ.

Svenskt Näringsliv har inga synpunkter på vilket parti svenska företagare – eller svenska folket i övrigt – ska rösta på. Det är inte vår sak att lägga oss i det. När vi engagerar oss i debatten sker det endast utifrån enskilda sakfrågor. Vi driver de frågor som svenska företag tycker är viktiga, alldeles oavsett vad olika politiska partier anser.

När vi till exempel argumenterar för värdet av förändrade turordningsregler, sänkta skatter, minskat regelkrångel eller en energipolitik som möjliggör konkurrenskraftiga elpriser är det inte ett inlägg i den partipolitiska debatten. Det är en saklig beskrivning av de villkor svenska företag behöver. Det hindrar oss inte från att ha synpunkter på frågor som är partipolitiskt känsliga – som när vi engagerade för att få till stånd en ny energiöverenskommelse. Men utgångspunkten är alltid sakfrågan och företagens villkor, aldrig partiernas agendor.

Det är inte vår uppgift att recensera LO:s relation till socialdemokratin, det får LO:s medlemmar göra. Däremot är det utomordentligt viktigt att inte vilseledande och direkt felaktiga påståenden sprids.

Svenskt Näringsliv tvekar inte att, med så stor kraft vi förmår, driva konkreta politiska sakfrågor. Inte heller sådana som kan upplevas som kontroversiella. Vi ger däremot inga som helst bidrag till politiska partier. Vi deltar inte i något partis valrörelse. Vi anpassar oss aldrig till partipolitiska prioriteringar. Vårt uppdrag är att verka för den svenska företagsamheten, och inget annat än det.