"Det saknas all saklig grund för att nu igen återinföra förmögenhetsskatten. Det finns överväldigande bevis för dess negativa samhällsekonomiska konsekvenser i form av kapitalflykt och snedvridningar av investeringsbeteendet med flykt till skatteprivilegierade investeringsområden." Det skriver professor Sven-Olof Lodin i sin nyutkomna memoarbok "Professorn som blev näringslivstorped – min tid i skattepolitiken" (Ekerlids).
Boken innehåller en underhållande och engagerad skildring av Lodins kamp mot för näringslivet illa utformade skatter. Inte minst redovisar han detaljerat sin kamp mot förmögenhetsskatten.
Det politiska spelet om förmögenhetsskatten inom socialdemokratin skildras ingående och han konstaterar att även dagens ekonomiske talesperson för socialdemokraterna, Thomas Östros, tidigare varit anhängare av skattens avskaffande.
När Göran Persson för fem år sedan satte stopp för dåvarande finansministern Pär Nuders tankar på att avskaffa denna skatt konstaterar Lodin i sin kommentar:
”Göran Persson, som då just gjort en storinvestering i ett jord- och skogsbruk undantaget från all förmögenhetsskatt, lät förmögenhetsskatten vara kvar för andra.”
Lodin tecknar den internationella bilden av den förmögenhetsskatt som nu Mona Sahlin och Thomas Östros hotar återinföra efter en rödgrön valseger i september:
”Förutom Norge med en betydligt lägre förmögenhetsskatt än den som nu planeras av socialdemokraterna har samtliga EU-länder som haft en förmögenhetsskatt avskaffat eller annonserat avskaffandet av sin förmögenhetsskatt. Det finns ingen anledning att Sverige ensamt ska gå i en samhällsekonomiskt skadlig riktning.”
Lodin:
Att förmögenhetsskatten har behållit sin vikt som symbolfråga för de svenska socialdemokraternas ledning framgår av att partiet i sin budgetmotion hösten 2008 föreslagit förmögenhetsskattens återinförande, visserligen på en något lägre nivå, men förfärande nog med alla de snedvridande och samhällsekonomiskt skadliga inslag som den gamla skatten innehöll med vissa undantagna områden, inte minst sådana områden som de särskilt stora förmögenheterna är nedlagda i. Med den modellen blir förmögenhetsskatten åter i stora delar frivillig för de rikaste.
Den stora grupp som drabbas är i stället äldre sparare och ägare till värdefulla villor i storstadsområdena, som med ett regelbundet långvarigt sparande hunnit bygga upp en liten förmögenhet och för vilka värdet på den för länge sedan till ett modest pris anskaffade bostaden stigit på grund av bostadsmarknadens struktur.
Partiledningens inställning är förvånande även för många tunga namn inom partiet. Den socialdemokratiska partiledningen borde snarast vara tacksam att alliansregeringen löst problemet för dem och avskaffat denna skadliga skatt så att de slapp.
Lodins memoarbok innehåller mycket om många andra skattefrågor. Den är ett intressant bidrag till beskrivningen av de senaste decenniernas samhällsekonomiska debatt. I ett högskatteland som Sverige spelar skatten alltid en viktig roll i det sammanhanget.
Boken innehåller också några mycket läsvärda avsnitt om familjen Lodins från USA adopterade döttrar och de möten familjen haft med rasgränser i USA, Sverige och Zimbabwe.
För oss som haft anledning att diskutera med Sven-Olof Lodin är det ingen överraskning att boken rakt igenom är en passionerad argumentation för hans uppfattningar såväl i skattetekniska frågor som i allmänna samhällspolitiska och kommunikativa frågeställningar.
Hur långt kan man nå i en strävan att skapa ett mera företagarvänligt Sverige om man väljer mellan å ena sidan att låta näringslivet enbart företrädas av experter som noga håller sig till förändringar inom den av varje regering givna ramen; eller å andra sidan att vid sidan om experters dialog med regeringstjänstemän och politiker också låta företagare själva delta i en bred samhällsdebatt? Det är den frågeställningen som Lodin då och då återkommer till i samband med bildandet av Svenskt Näringsliv.
I själva verket tror jag att detta är en konstlad motsättning. Många företagarröster i samhällsdebatten är en förutsättning för långsiktiga förändringar. Det som är ”politiskt omöjligt” idag kan bli närmast en politisk självklarhet några år senare. Det gäller att ha en dialog med ”politikernas chefer”, det vill säga väljarna.
En god illustration av detta är striden om löntagarfonderna; en fråga Lodin inte berör. När Metall och LO tog upp Rudolf Meidners förslag var reaktionen från vissa håll inom näringslivet att nu gällde det enbart att konstruera löntagarfonder som inte skadade de verkställande ledningarnas inflytande i företagen. Med tiden kom de ägarledda företagen att ta över debatten och förde denna till ett framgångsrikt slut i och med löntagarfondernas avskaffande.
Det räcker inte med lagtekniskt briljanta lösningar inom givna ramar; ibland är det nödvändigt med större förändringar än så.
