Priserna på telefoni har i stort sett halverats i Sverige de senaste fem åren på de delar av telemarknaden där Telia har konkurrens. I Europa avreglerades telemarknaderna i flera länder vid årsskiftet. De befinner sig över en natt i den situation som de nya telebolagen gradvis i Sverige skapat genom att erbjuda de svenska telekunderna alternativ på område efter område av Telias gamla monopolmarknad.
Frågan är om svenskarna kan glädja sig åt en fortsatt utveckling av detta slag på samma sätt som telekunderna i övriga Europa.
Det finns nämligen en viktig skillnad mellan Sverige och de nyligen avreglerade marknaderna i Europa. Den svenska telelagen är en anpassning till den konkurrens som uppstickare som Tele2 och Comviq skapat. I Europa har man skapat lagar som inte bara skall göra konkurrens på telemarknaden möjlig utan också främja den.
Den svenska telelagen behandlar alla aktörer lika. I Europa ger lagarna myndigheterna möjlighet att särbehandla den gamla monopolisten och gynna nya aktörer på marknaden. Eftersom de gamla telemonopolen är tio, hundra eller rent av tusen gånger större än de nya aktörerna riskerar man att bli utan den konkurrens som gynnar telekunderna genom sänkta priser och ökad servicenivå och ökat tjänsteutbud. För att så långt som möjligt försäkra sig om en sådan utveckling ges tillsynsmyndigheterna och de konkurrensvårdande myndigheterna i övriga EU-länder betydligt större makt än sina svenska motsvarigheter.
En studie genomförd av Brittish Telecom placerar den svenska telemarknaden på näst sista plats bland de 10 jämförda länderna när det gäller lagar och myndigheters förmåga att uppmuntra konkurrens.
I det svenska politiska livet är intresset för att diskutera dessa frågor litet. Kanske bottnar det i en oro för att en alltför framgångsrik konkurrens leder till färre jobb inom Telia. I det europeiska land som kommit längst på telekonkurrensen område, Storbritannien, har den forna monopolisten BT efter avregleringen dragit ner sin personalstyrka från 240 000 1984 till hälften idag. Enligt Wall Street Journal har det dock skapats lika många nya jobb i alla de nya telekomföretagen.
Telekonkurrens kan också innebära positiva effekter för sysselsättningen. I USA har antalet telekomanställda, enligt DRI/McGraw-Hill, vuxit med 9 % till 1,13 miljoner under de senaste fem åren. Telekomanalysföretaget Analysys beräknar enligt Wall Street Journal att teleavregleringen i Västeuropa kommer att leda till en jobbtillväxt med 14% till 1,14 miljoner till år 2001 från en miljon jobb 1987.
Svenska företag kanske inte flyttar utomlands för att teletaxorna är lägre där än här men man kan vara säker på att priserna blir lägre, tjänsterna bättre och att det skapas fler nya jobb på en telemarknad med fungerande konkurrens än på en marknad med sämre förutsättningar för konkurrens.
Det är i det perspektivet svårt att förstå varför Sverige inte skall förvalta det försprång vi har på telemarknaden genom att ge PTS och Konkurrensverket större möjligheter att ingripa mot maktmissbruk från Telia. En starkare lag ger bättre konkurrens som ger lägre priser, fler och bättre teletjänster och nya företag och arbetstillfällen.
Janerik Larsson
Informationsdirektör, Netcom AB (Comviq, Tele2, Tele2 Mobil, Kabelvision)
lördag 26 september 1998
fredag 25 september 1998
En avslagen pilsner på Erik's
Torsdagen den 8 januari var en av vinterns mest ogästvänliga i Gamla stan. Det var få människor på gatorna. Restaurang Eriks, som brukar ha många gäster, var i stort sett tom. Det satt ett par i baren och tittade djupt i varandras ögon. De såg inte hur fyra medelålders män passerade förbi hovmästaren, nickade utan att säga ett ord, och fortsatte upp till det chambre separé som finns längst in på andra våningen. Där serverades under kvällen en sedvanligt lysande middag, men den ska jag inte berätta något om. Några hemligheter måste det finnas även i svensk politik.
Svensk politik var ämnet för kvällens samtal. Olle inledde med att förklara att han tyckte det var kul att det gamla gänget kunde samlas såhär. Inför de övriga tre herrarnas föga roade ansiktsuttryck tillade han:
- Men för mig är det här sista natten med gänget. Jag ska avgå till sommaren. Så det får gå hur fan som helst i valet. Då tänker jag stå på perrongen och se tågen gå förbi utan att röra en fena!
Lasse som alltid varit en hygglig kille sa då att det var ju synd:
- Vi har ju ändå haft en hel del spännande upplevelser tillsammans. Den stora devalveringen, 500 %-ig ränta, Öresundsbrobeslutet och….
Alf som den här kvällen var den mest tystlåtne avbröt:
- Nåja, visst hade vi lite kul ibland…
Carl, som var värd för middagen, tyckte det var dags att föra in diskussionen på annat. Han hostade till på sitt karakteristiska sätt och höll ett litet anförande:
- Vi vet alla varför vi samlats här ikväll. Läget ser för jävligt ut. Om opinionssiffrorna skulle stå sig måste vi bilda regering igen i höst. Samtidigt som Asienkrisens effekter verkligen börjar slå mot amerikansk och europeisk ekonomi. Börserna kommer att falla, orderböckerna kommer att krympa snabbt för exportindustrierna. Vi kommer att vara i början av en lågkonjunktur som säkert kommer att vara hela nästa mandatperiod.Vi skulle som partier inte överleva ett nytt försök att regera på ett så stormigt hav. Vi vet alla vilket helvete vi hade förra gången. Själv tycker jag att svensk politik känns som en mycket avslagen pilsner.Jag har talat med Pirre och grabbarna. Dom delar helt min åsikt. En ny borgerlig regering vore det sämsta som kunde hända Sverige. Vad soim helst – men inte det. Så tydligt var budskapet från Kungsträdgårdsgatan.Så frågan är: hur gör vi för att den stackars Persson ska få sitta kvar och slita med eländet ?
Grabbarna i Eriks chambre separé ägnade resten av kvällen åt att lägga fast en strategi som skulle säkerställa det mål de enats om. När de kommit fram till kaffet kom det två ytterligare gäster, Anders och Bo. Bo var som alltid skämtsam medan Anders som vanligt såg ut som han just svalt en citron. Det blev Bo som förde ordet sedan Alf sammanfattat den föregående diskussionen:
- Bra, grabbar. Jag visste att ni skulle ta det på ett positivt sätt. Men tro inte att ni inte ska gå utan lön efter ett välförrättat jobb. Som ni vet tycker både vi två (han viftade med handen mot den sammanbitne Anders) att det efter valet är dags att starta 2000-talets första stora näringslivskampanj. Efter en del framgångar och mycket hattande under 1900-talets sista decennier ska vi nu verkligen ta oss samman och se till att förklara för svenska folket vad ett gott samhälle är. Vi ska verkligen se till att på fyra eller kanske åtta år skapa förutsättningarna för er – eller era efterträdare – att ta den politiska makten i medvind både opinionsmässigt och konjunkturellt! Det finns en massa sunda instinkter hos svenska folket. Men det gäller att förlösa de värderingarna, att göra att de blir överordnade bidragstänkandets. Jag vet att det i fackföreningsrörelsen, hos den kloka Mona Sahlin och hennes många anhängare inom socialdemokratin finns en massiv uppslutning bakom en sådan "back to basics"-rörelse. Går vi in i nästa sekel med en sådan opinion kan regeringarna skifta vart fjärde år utan att det skadar. Det är precis det vi i näringslivet vill ha.
Därefter tog Bo ett glas rödvin och Anders en rejäl grogg.
Detta har inte hänt. Eller….? Och – vad kommer att hända ?
Svensk politik var ämnet för kvällens samtal. Olle inledde med att förklara att han tyckte det var kul att det gamla gänget kunde samlas såhär. Inför de övriga tre herrarnas föga roade ansiktsuttryck tillade han:
- Men för mig är det här sista natten med gänget. Jag ska avgå till sommaren. Så det får gå hur fan som helst i valet. Då tänker jag stå på perrongen och se tågen gå förbi utan att röra en fena!
Lasse som alltid varit en hygglig kille sa då att det var ju synd:
- Vi har ju ändå haft en hel del spännande upplevelser tillsammans. Den stora devalveringen, 500 %-ig ränta, Öresundsbrobeslutet och….
Alf som den här kvällen var den mest tystlåtne avbröt:
- Nåja, visst hade vi lite kul ibland…
Carl, som var värd för middagen, tyckte det var dags att föra in diskussionen på annat. Han hostade till på sitt karakteristiska sätt och höll ett litet anförande:
- Vi vet alla varför vi samlats här ikväll. Läget ser för jävligt ut. Om opinionssiffrorna skulle stå sig måste vi bilda regering igen i höst. Samtidigt som Asienkrisens effekter verkligen börjar slå mot amerikansk och europeisk ekonomi. Börserna kommer att falla, orderböckerna kommer att krympa snabbt för exportindustrierna. Vi kommer att vara i början av en lågkonjunktur som säkert kommer att vara hela nästa mandatperiod.Vi skulle som partier inte överleva ett nytt försök att regera på ett så stormigt hav. Vi vet alla vilket helvete vi hade förra gången. Själv tycker jag att svensk politik känns som en mycket avslagen pilsner.Jag har talat med Pirre och grabbarna. Dom delar helt min åsikt. En ny borgerlig regering vore det sämsta som kunde hända Sverige. Vad soim helst – men inte det. Så tydligt var budskapet från Kungsträdgårdsgatan.Så frågan är: hur gör vi för att den stackars Persson ska få sitta kvar och slita med eländet ?
Grabbarna i Eriks chambre separé ägnade resten av kvällen åt att lägga fast en strategi som skulle säkerställa det mål de enats om. När de kommit fram till kaffet kom det två ytterligare gäster, Anders och Bo. Bo var som alltid skämtsam medan Anders som vanligt såg ut som han just svalt en citron. Det blev Bo som förde ordet sedan Alf sammanfattat den föregående diskussionen:
- Bra, grabbar. Jag visste att ni skulle ta det på ett positivt sätt. Men tro inte att ni inte ska gå utan lön efter ett välförrättat jobb. Som ni vet tycker både vi två (han viftade med handen mot den sammanbitne Anders) att det efter valet är dags att starta 2000-talets första stora näringslivskampanj. Efter en del framgångar och mycket hattande under 1900-talets sista decennier ska vi nu verkligen ta oss samman och se till att förklara för svenska folket vad ett gott samhälle är. Vi ska verkligen se till att på fyra eller kanske åtta år skapa förutsättningarna för er – eller era efterträdare – att ta den politiska makten i medvind både opinionsmässigt och konjunkturellt! Det finns en massa sunda instinkter hos svenska folket. Men det gäller att förlösa de värderingarna, att göra att de blir överordnade bidragstänkandets. Jag vet att det i fackföreningsrörelsen, hos den kloka Mona Sahlin och hennes många anhängare inom socialdemokratin finns en massiv uppslutning bakom en sådan "back to basics"-rörelse. Går vi in i nästa sekel med en sådan opinion kan regeringarna skifta vart fjärde år utan att det skadar. Det är precis det vi i näringslivet vill ha.
Därefter tog Bo ett glas rödvin och Anders en rejäl grogg.
Detta har inte hänt. Eller….? Och – vad kommer att hända ?
tisdag 1 september 1998
Vad handlar företagande om ?
För tjugo år sedan kom Trong Van Nguyen till USA från ett flyktingläger i Hong Kong. I dag är han en välbeställd småföretagare – han tillverkar nät för räkfiske – i Palacios, Texas. Hans företag finns i en förort till Palacios som kallas "Den vietnamesiska byn" av lokalbefolkningen.
Här finns ungefär 300 vietnameser. De flesta av dem är katoliker och deras präst, fader Phamductrinh, har följt med från den fiskeby på Vietnams sydligaste udde som de kommer från.
1976 var Palacios en sömnig by med 4 000 invånare halvvägs mellan Houston och Corpus Christi. Vietnameserna mottogs med stor fientlighet av lokalbefolkningen. Räkfiskarna kände sitt lugna liv hotat av de energiska vietnameserna. Området där Palacios ligger hade och har ganska hög arbetslöshet trots att arbetslösheten i USA är så låg. Ett mindre raskrig blossade upp. Vietnamesiska räkfiskare utsattes för våld och sabotage. Men de kämpade på trots motvinden på land.
Idag dominerar de vietnamesiska fiskarna sin näring. De har de bästa båtarna. Deras barn har blivit texaner som håller på att glömma bort vietnamesiskan. De bästa eleverna på Palacios High School var också i år av vietnamesiskt ursprung.
Mer än en miljon vietnameser kom till USA efter Sydvietnams fall 1975. Många återfinns i dag i amerikanska storstäder – i Houston bor det 80 000 vietnameser.
Fiskarna som kämpade och kämpar i Palacios ses idag i området som urtypiska amerikaner. De hyllar och lever upp till de grundläggande amerikanska värdena: de håller starkt på familjen, de håller starkt på gemenskapen i bygden, de är gudfruktiga, deras arbetsmoral är högsta tänkbara, de är beredda att ta risker och att satsa – och de hatar kommunismen passionerat.
As American as apple pie!
Det är inga myndigheter, inget statsmakt som lagt livet till rätta för dem. De har format sina egna liv. Jobbat och tagit risker.
Detta är en småföretagarberättelse som kunde hämtats från Gnosjö eller de "Gnosjö" som finns på andra håll i landet. Men finns det i dagens mediakultur eller i dagens politikerkultur verkligen en genuin uppskattning av människor som dessa ? Ty visst är de drivande, visst rubbar de bekväma balanser i ett stillastående samhälle ?
Jim Barksdale är VD för internetföretaget Netscape. Ett tufft jobb med tanke på konkurrensen från Bill Gates’ Microsoft. Jag såg nyligen i en amerikansk tidskrift Barksdales grundläggande filosofi som han kallade de tre ormreglerna:
1. Om du ser en orm – döda den. Skapa inte en ormkommitté. Skapa inte en ormanvändargrupp. Döda den!
2. Lek inte med döda ormar. Ompröva inte fattade beslut.
3. Alla möjligheter ser i förstone ut som ormar.
Detta är ingen sofistikerad managementteori, men den säger mycket om vad företagande i verkligheten är. Alltså inte förvaltning utan förmågan att handla, att gå vidare, att satsa på det som ser ut som en enorm utmaning.
Inga politiska beslut i världen kan skapa företag som överlever på en marknad. Och i dag är förmågan att utvecklas på en marknad A och O för de allra flesta. Och de som inte idag upplever detta borde få möjligheten att göra det – att känna vitaliseringen och oron.
I dessa dagar av tuff politisk debatt inför riksdagsvalet känns det viktigt att söka påminna om hur värdena vi lever av verkligen skapas. Vi kan inte alla bli entreprenörer men vi kan alla uppskatta entreprenörskapet, inse dess funktioner och värde för oss alla.
Detta gäller inte minst nu när den ekonomiska oron i världen – och i Sverige – ökat avsevärt. Jag landade i New York just när Wall Street den 31 augusti fallit rejält. Gary Becker, Nobelpristagaren i ekonomi, sa på en konferens jag deltog i att det riktigt värdefulla – humankapitalet – inte påverkas av börsens svängningar. Tänkvärt. Och till humankapitalet hör inte minst de entreprenörer som med sin drivkraft skapar de nya värdena.
Till slut ska jag rapporera att jag i Wahington DC åt middag med mina gamla vänner Doris och Mike på ypperligare restaurang Ardeo i Stadsdelen Cleveland Park och där ingick ett vad. Jag är övertygad om att USAs president i november 2000 inte heter Bill Clinton. Jag har en stark känsla – förstärkt under dagarna på amerikanska östkusten – att Clinton nu är på väg ut lika obönhörligt som Nixon på sin tid. Mina amerikanska vänner delar inte den uppfattningen.
Framtiden för utvisa vem som har rätt.
Publicerat i: tidningen NU 37/98
Här finns ungefär 300 vietnameser. De flesta av dem är katoliker och deras präst, fader Phamductrinh, har följt med från den fiskeby på Vietnams sydligaste udde som de kommer från.
1976 var Palacios en sömnig by med 4 000 invånare halvvägs mellan Houston och Corpus Christi. Vietnameserna mottogs med stor fientlighet av lokalbefolkningen. Räkfiskarna kände sitt lugna liv hotat av de energiska vietnameserna. Området där Palacios ligger hade och har ganska hög arbetslöshet trots att arbetslösheten i USA är så låg. Ett mindre raskrig blossade upp. Vietnamesiska räkfiskare utsattes för våld och sabotage. Men de kämpade på trots motvinden på land.
Idag dominerar de vietnamesiska fiskarna sin näring. De har de bästa båtarna. Deras barn har blivit texaner som håller på att glömma bort vietnamesiskan. De bästa eleverna på Palacios High School var också i år av vietnamesiskt ursprung.
Mer än en miljon vietnameser kom till USA efter Sydvietnams fall 1975. Många återfinns i dag i amerikanska storstäder – i Houston bor det 80 000 vietnameser.
Fiskarna som kämpade och kämpar i Palacios ses idag i området som urtypiska amerikaner. De hyllar och lever upp till de grundläggande amerikanska värdena: de håller starkt på familjen, de håller starkt på gemenskapen i bygden, de är gudfruktiga, deras arbetsmoral är högsta tänkbara, de är beredda att ta risker och att satsa – och de hatar kommunismen passionerat.
As American as apple pie!
Det är inga myndigheter, inget statsmakt som lagt livet till rätta för dem. De har format sina egna liv. Jobbat och tagit risker.
Detta är en småföretagarberättelse som kunde hämtats från Gnosjö eller de "Gnosjö" som finns på andra håll i landet. Men finns det i dagens mediakultur eller i dagens politikerkultur verkligen en genuin uppskattning av människor som dessa ? Ty visst är de drivande, visst rubbar de bekväma balanser i ett stillastående samhälle ?
Jim Barksdale är VD för internetföretaget Netscape. Ett tufft jobb med tanke på konkurrensen från Bill Gates’ Microsoft. Jag såg nyligen i en amerikansk tidskrift Barksdales grundläggande filosofi som han kallade de tre ormreglerna:
1. Om du ser en orm – döda den. Skapa inte en ormkommitté. Skapa inte en ormanvändargrupp. Döda den!
2. Lek inte med döda ormar. Ompröva inte fattade beslut.
3. Alla möjligheter ser i förstone ut som ormar.
Detta är ingen sofistikerad managementteori, men den säger mycket om vad företagande i verkligheten är. Alltså inte förvaltning utan förmågan att handla, att gå vidare, att satsa på det som ser ut som en enorm utmaning.
Inga politiska beslut i världen kan skapa företag som överlever på en marknad. Och i dag är förmågan att utvecklas på en marknad A och O för de allra flesta. Och de som inte idag upplever detta borde få möjligheten att göra det – att känna vitaliseringen och oron.
I dessa dagar av tuff politisk debatt inför riksdagsvalet känns det viktigt att söka påminna om hur värdena vi lever av verkligen skapas. Vi kan inte alla bli entreprenörer men vi kan alla uppskatta entreprenörskapet, inse dess funktioner och värde för oss alla.
Detta gäller inte minst nu när den ekonomiska oron i världen – och i Sverige – ökat avsevärt. Jag landade i New York just när Wall Street den 31 augusti fallit rejält. Gary Becker, Nobelpristagaren i ekonomi, sa på en konferens jag deltog i att det riktigt värdefulla – humankapitalet – inte påverkas av börsens svängningar. Tänkvärt. Och till humankapitalet hör inte minst de entreprenörer som med sin drivkraft skapar de nya värdena.
Till slut ska jag rapporera att jag i Wahington DC åt middag med mina gamla vänner Doris och Mike på ypperligare restaurang Ardeo i Stadsdelen Cleveland Park och där ingick ett vad. Jag är övertygad om att USAs president i november 2000 inte heter Bill Clinton. Jag har en stark känsla – förstärkt under dagarna på amerikanska östkusten – att Clinton nu är på väg ut lika obönhörligt som Nixon på sin tid. Mina amerikanska vänner delar inte den uppfattningen.
Framtiden för utvisa vem som har rätt.
Publicerat i: tidningen NU 37/98
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)