NYT för Clinton och Kasich

 

Av Janerik Larsson

I morgondagens New York Times meddelar tidningens ledarredaktion vilka kandidater man stöder inför presidentvalet i november.

Stödet till Hillary Clinton är inte oväntat:

Hillary Clinton is the right choice for the Democrats to present a vision for America that is radically different from the one that leading Republican candidates offer — a vision in which middle-class Americans have a real shot at prosperity, women’s rights are enhanced, undocumented immigrants are given a chance at legitimacy, international alliances are nurtured and the country is kept safe.

Jag vet inte om den republikan som NYT slår ett slag för gynnas av detta men motiveringen är högst respektabel:

Gov. John Kasich of Ohio, though a distinct underdog, is the only plausible choice for Republicans tired of the extremism and inexperience on display in this race. And Mr. Kasich is no moderate. As governor, he’s gone after public-sector unions, fought to limit abortion rights and opposed same-sex marriage.

Still, as a veteran of partisan fights and bipartisan deals during nearly two decades in the House, he has been capable of compromise and believes in the ability of government to improve lives. He favors a path to citizenship for undocumented immigrants, and he speaks of government’s duty to protect the poor, the mentally ill and others “in the shadows.”

“I am so tired of my colleagues out here on the stage spending all their time talking about Barack Obama,” he told a town hall crowd in New Hampshire. “His term is over.” Mr. Kasich said recently that he had “raised the bar in this election. I’ve talked about hope and the future and positive things.” In this race, how rare that is.

http://www.svd.se/nyt-for-clinton-och-kasich/i/senaste

 

 

Klarsynt amerikansk Kinapolitik

 

Av Janerik Larsson

Utrikes- och säkerhetspolitik diskuteras inte sällan också i Sverige i starkt förenklande tankemodeller. Men det är inget emot den del av den amerikanska presidentvalskampanjen som då och då berör dessa frågor.

Det vanligaste svaret på de flesta problem är att sända amerikanska soldater för att reda ut problem. Det har i fallet Mellanöstern inte visat sig särskilt framgångsrikt de senaste femton åren, men tankemodellen lever starkt vidare.

Riktigt vad USA borde göra med Kina är inte lika uppenbart. Amerikansk militärmakt ses där spela en något mindre roll för att ”lösa problemen” men en rejäl dos handelspolitisk protektionism står högt på många politikers önskelista.

I båda fallen är det amerikansk macho som ses som alla bekymmers enkla lösning.

The Economist skriver i veckans nummer om Obamas Kina/Asien-politik som byggd på två utgångspunkter. Den ena är att Xi Jinpings Kina är merkantilistiskt, arrogant och envist samt obenäget att lyssna på amerikanska försök att få den kinesiska regimen att inse sitt eget bästa.

Dock är Kinas roll i världsekonomin för betydelsefull för att USA ska hantera relationerna så som slagskämparna i valkampen nu kräver.

Den andra är att Kinas agerande nu skapar möjligheter för USA stärka sina relationer till allierade som Japan och Sydkorea samt att bygga nya relationer till ASEAN-länder som söker ett alternativ till kinesisk regional hegemoni.

The Economist summerar:

Team Obama is more clear-eyed about China than its critics allow. Some presidential candidates think the answer is for America itself to throw off the constraints of a rules-based global order and match China for self-interested ruthlessness (Donald Trump fancies punitive trade tariffs of up to 45%). That is a competition that America should not aspire to take part in.

http://www.svd.se/klarsynt-amerikansk-kinapolitik/i/senaste

 

Ett socialistiskt USA i morgon ?

 

Av Janerik Larsson

Är Bernie Sanders framtiden för det demokratiska partiet I USA ? Kommer USA till slut på allvar få ett socialistiskt (europeiskt socialdemokratiskt) parti ?

Peggy Noonan, kolumnist i Wall Street Journal, för i sin krönika idag ett resonemang som inte låter helt osannolikt.

Socialisten Bernie Sanders, demokratisk presidentkandidat som i Iowa och New Hampshire hotar Hillary Clintons position, möter ett starkt, positivt gensvar från unga amerikaner.

Det är hennes utgångspunkt och Noonan skissar en väntad invändning från en person som menar att Bernie Sanders inte betyder något.

A conservative of a certain age might say: “No, he’s a fad. Socialism is yesterday! Marx is dead, the American economic behemoth rolled over and flattened him. Socialism is an antique idea that rocks with age. America is about the future, not the past.”

I disagree. It’s back because it’s new again.

For so many, 2008 shattered faith in the system—in its fairness, usefulness and efficacy, even in its ability to endure.

As for the young, let’s say you’re 20 or 30, meaning you’ll be voting for a long time. What in your formative years would have taught you about the excellence of free markets, low taxes, “a friendly business climate”? A teacher in public high school? Maybe one—the faculty-lounge eccentric who boycotted the union meetings. And who in our colleges teaches the virtues of capitalism?

Det Noonan inte skriver om är att den högerpopulism som republikanerna Ted Cruz och Donald Trump nu driver med sin protektionism, isolationism, främlingshat knappast pekar mot en ljus politisk framtid för USA.

Frågan vart USA är på väg är värd ta på allvar.

http://www.svd.se/ett-socialistiskt-usa-i-morgon-/i/senaste

The Donalds twitterorgie

 

Av Janerik Larsson

New York Times har en särskild avdelning för kvalificerad, undersökande journalistik, The Upshot, som i stort sett alltid är intressant och läsvärd.

Nu senast har man gjort en sammanställning av alla Donald Trumps förolämpningar som han distribuerat på sitt personliga Twitter-konto.

Det är en på sitt sätt roande men mest skrämmande läsning.

Skulle denne man kunna bli USAs president ?

Ja, det är tyvärr inte uteslutet.

Här ett utdrag från NYTs introduktion och här länken till hela materialet.

The mixed martial arts fighter Ronda Rousey is “not a nice person.” The golf swing of the actor Samuel L. Jackson is “not athletic.” A lectern in the Oval Office “looks odd,” and the mobile carrier T-Mobile’s service “is terrible.”

These comments are not private thoughts, nor are they the result of an embarrassing hidden camera, an off-the-record comment or a document release. They are public statements made by Donald Trump to his 5.9 million Twitter followers.

We know this because we’ve read, tagged and quoted them all.

We found that one in every eight was a personal insult of some kind.

Perhaps most predictable is Mr. Trump’s propensity to insult other presidential candidates, both Republicans and Democrats. (In Mr. Trump’s words, John Kasich is a “dummy” and Rick Perry “should be forced to take an IQ test.”)

En expert intervjuas:

“American politics has never been much of a genteel affair,” said David Greenberg, a Rutgers University professor and author of a new book on crafting the image of a president, “Republic of Spin.” At the same time, “I certainly can’t think of anyone who did this to this extent,” Mr. Greenberg said.

Upshot:

Even his official campaign statement on the debate disparages “very stupid, highly incompetent people running our country into the ground” and “all talk, no action politicians.”

Jag skrev nyligen om en ganska ny bok om Donald Trump: Michael d’Antonios 350-sidiga bok ”Donald Trump and the pursuit of success – NEVER ENOUGH” (Thomas Dunne books – St. Martin’s Press).

Jag skrev i den kommentaren avslutningsvis att i boken citeras en psykiatriker som konstaterar att narcissism inte är en sjukdom utan ”an evolutionary strategy that can be incredibly sucessful – when it works”.

Kommer Trumps narcissism föra honom till Vita huset?

Ingen vet - men det ska alltså inte uteslutas.

http://www.svd.se/the-donalds-twitterorie/i/senaste

Vass politikgranskning

Av Janerik Larsson

Sport och underhållning är två centrala element i den amerikanska valkampen med sikte på presidentvalet i november.

Det gör att kandidaternas prestationer dels mäts av otaliga opinionsundersökningar av högst skiftande kvalitet dels recenseras av fokusgrupper som också värderar olika kandidaters förmåga att underhålla.

Sakpolitik och fakta är två aspekter som inte så ofta dyker upp.

För en hel del år sedan startade Bill Adair på Tampa Bay Times den faktagranskande nätsajten www.politifact.com.

Den sedan har fått många avläggare och som även fått andra efterföljare.

Adair är idag professor i journalistik på Duke University men hans koncept lever i högsta grad vidare.

Efter gårdagskvällens republikanska debatt (utan Donald Trump) gjorde nyhetsbyrån AP en faktagranskning av några centrala uttalanden av debattörerna.

Ett exempel:

MARCO RUBIO: "You cannot destroy ISIS with a military that's being diminished." CRUZ: Obama has "dramatically degraded our military. "THE FACTS: The charge that President Barack Obama has starved the Pentagon has become a refrain in the GOP primary campaign, but amounts spent on weapons modernization are about the same as they were when Republican George W. Bush was president. Any military cuts GOP contenders are complaining about were approved by both Republicans and Democrats in Congress. The military budget is being squeezed by the insistence of lawmakers in both parties that money be spent on bases and equipment that the Pentagon says it doesn't need.

Detta är en viktig aspekt på valrörelsen så som den hittills sett ut.

President Obama, som inte har så lätt att försvara sig nu mot slutet av sina åtta år som president, utsätts för de mest ovederhätiga angrepp.

Igår såg jag på C-SPAN, den icke-kommersiella tv-kanalen som sänder politikertal in extenso, senator Rand Paul tala om de stora maktfaktorerna i amerikansk politik: dels det välfärdsindustriella komplexet, dels det militärindustriella komplexet.

Här finns, som han konstaterade, skälet till att den amerikanska statens ekonomi ser så bekymmersam ut.

I praktiken finns det idag ingen politisk kraft som på allvar tar den striden.

Demokraterna kramar okritiskt det ena, republikanerna lika okritiskt den andra maktfaktorn.

Skulle Politifact behövas i Sverige? Både politiker och myndighetsföreträdare kommer ofta alldeles för lätt undan med sina påståenden.

Den ofta så politiskt korrekta svenska journalistiken skulle kanske behöva en stram motpol typ Politifact ?

http://www.svd.se/vass-politikgranskning/i/senaste

 

GOP bakom retoriken

 

Av Janerik Larsson

Fareed Zakarias krönika i Washington Post idag är viktig läsning för den som vill börja söka förstå vad som händer I amerikansk politik – i synnerhet det som händer i det republikanska partiet.

Det republikanska partiet (GOP) har i decennier bekämpat den amerikanska välfärdsstatens tillväxt – man har motsatt sig New Deal (Social Security), Great Society (Medicare) och idag Obamacare.

Men man har aldrig levererat och skälet är mycket enkelt.

Även om amerikanska väljare i princip är emot välfärdsstaten är man i praktiken anhängare av den.

The bulk of government spending is on the middle class, not the poor. Social Security and Medicare take up more than twice as much of the federal budget as all non-defense discretionary spending . One middle-class tax exemption — for employer-based health care — costs the federal government more than three times the total for the food stamp program.

Zakaria bygger därefter ett resonemang om anhängarna till Ted Cruz respektive Donald Trump byggde på en analys från Rand Corp.

The Trump voter is very different from the Cruz voter. Cruz outperforms Trump by about 15 percentage points among the most economically conservative Republicans.

But Cruz loses to Trump by over 30 points among the quarter of Republicans who hold progressive positions on health care, taxes, the minimum wage and unions.

Trump’s voters reflect an entirely different revolt. Since the 1960s, some members of the United States’ white middle and working classes have felt uncomfortable with the changes afoot in the country. They were uneasy with the social revolutions of the 1960s, dismayed by black protests and urban violence, and enraged by the increasing tide of immigrants, many of them Hispanic. In recent years, they have expressed hostility toward Muslims.

It is this group of Americans — many of them registered Democrats and independents — who make up the core of support for Trump.

Hur detta kommer att gestalta sig i den fortsatta presidentvalskampanjen återstår att se

http://www.svd.se/gop-bakom-retoriken/i/senaste

 

En IS-terrorist i lokaltidningen

 

Av Janerik Larsson

Häromdagen skrev jag här om jihadisthotet i USA med utgångspunkt från en artikel i Wall Street Journal av Peter Bergen.

Hans nyckelmening:

Every lethal jihadist terrorist attack in the U.S. since 9/11 has been carried out by individuals with no formal connection to foreign terrorist groups.

I dag skriver Michael A. Cohen i World Politics Review att U.S. Presidential Campaign Is Islamic State’s Latest Victim:

På ett valmöte I New Hampshire ställde han frågan till en väljare om vad som är den viktigaste frågan i presidentvalet:

“ISIS,” she said, using one of several acronyms for the Islamic State. “I’m really worried about ISIS.” She told me she was concerned about her kids and her grandkids and what kind of world they would find themselves in with groups like the Islamic State threatening America.

It was not her concern, which was sincere and earnest, that angered me. It was that she, and so many Americans like her, have been led to feel such alarm, despite the fact that the Islamic State represents no real threat to the United States.

How could this be? How did this woman come to view the Islamic State—an organization that has never launched a direct attack on America, and whose acolytes have killed fewer Americans than gun violence does in a single day—as a direct menace? And how could such a minor, insignificant threat to the well-being of Americans be the most important issue for picking a president?

Svaret är att de republikanske presidentkandidaterna ägnar stor energi åt att utmåla detta hot – och i stort sett ingen vågar säga emot. Inte ens president Obama.

The participants in the last Republican presidential debate all tried to outdo each other in their alarmism over the Islamic State. Jeb Bush said the Islamic State had formed “a caliphate the size of Indiana with [35,000 to 40,000] battle-tested terrorists.”

The fears expressed by the woman I spoke to, and which are felt by many other Americans, are real and visceral.

They are also the direct manifestation of years upon years of terrorism fear-mongering by presidents, politicians, military officials and pundits.

I min amerikanska lokaltidning just nu, The Citizen, finns idag en artikel om en flykting från Kuba som nu ska ställas inför rätta anklagad för på Facebook har framfört ”numerous violent calls to action against Americans on behalf of the the Islamtic State”.

Han uppenbart aldrig varit i kontakt med IS, noterar tidningen men eftersom en FBI-agent fångade upp hans Facebook-stollerier ska han nu ställas inför rätta. Han anses ”mentally competent to stand trial”.

Bergen pekade i sin artikel på det faktum att denna obefogade hysteri får mycket skadliga effekterna på USAs utrikes- och säkerhetspolitik.

Nu och framöver.

http://www.svd.se/en-is-terrorist-i-lokaltidningen/i/senaste

 

Ronald Reagan om Challenger

 

Av Janerik Larsson

I dag för 30 år sedan förolyckades rymdfärjan Challenger. Jag bodde då i Washington DC och såg katastrofen i TVs direktsändning.

Det gjorde också mängder av amerikanska skolbarn eftersom en lärare, Christa McAuliffe, följde med på Challenger.

Senare såg jag också president Reagans tal.

Det var fantastiskt gripande, träffsäkert.

Han var en stor talare och han hade en suverän talskrivare, Peggy Noonan (idag kolumnist i Wall Street Journal).

Washington Post skriver idag om katastrofen och talet.

Reagan:

“I want to say something to the schoolchildren of America who were watching the live coverage of the shuttle’s takeoff. I know it is hard to understand, but sometimes painful things like this happen. It’s all part of the process of exploration and discovery. It’s all part of taking a chance and expanding man’s horizons. The future doesn’t belong to the fainthearted; it belongs to the brave. The Challenger crew was pulling us into the future, and we’ll continue to follow them.”

http://www.svd.se/ronald-reagan-om-challenger/i/senaste

 

 

Finland, Sverige och Nato

 

Av Janerik Larsson

Jag har tidigare uppmärksammat en del finländska inlägg i den säkerhetspolitiska debatt som pågår i Finland och Sverige.

I Sydsvenskan utvecklar idag två tidigare Helsingforsambassadörer, Mats Bergquist och Örjan Berner, den diskussionen och summerar så här:

De olika opinionslägena i Stockholm och Helsingfors avspeglar de båda ländernas geografiska situation, historiska relationer och ekonomiska förbindelser med Ryssland. Men det bör inte få dölja att Sverige och Finland sedan många hundra år har gemensamma intressen när det gäller Ryssland. De säkerhetspolitiska utmaningarna har lösts på olika sätt under olika perioder.

Hur Natofrågan än utvecklas kvarstår uppgiften att hantera den så att den inte driver in en säkerhetspolitisk kil mellan Finland och Sverige. Det är en utmaning som måste hanteras genom en konsekvent politik väl förankrad i de båda ländernas historia och i den allmänna opinionen.

http://www.svd.se/finland-sverige-och-nato-431j/i/senaste

 

Historien bakom "The Big Short"

 

Av Janerik Larsson

Filmen The Big Short visas i dag I Stockholm och säkert även i andra städer landet runt.

Det är en roande, välgjord film baserad på Michael Lewis välskrivna reportagebok med samma titel.

Filmen har förenklat vad som utlöste finanskrisen i USA 2007/2008 mer än boken, men berättelsen om några självständiga finansiella analytiker som satsade stora belopp på att den amerikanska marknaden för bostadslån skulle kollapsa är i sig osannolik.

Men det gjorde den. Och de som spekulerade att katastrofen skulle inträffa blev otroligt förmögna.

Att girighet och inkompetens i den amerikanska bankindustrin och på Wall Street var en viktig förklaring är filmens tes. Och det är korrekt. Så var det.

Men som oftast är verkligheten mer komplex.

I dag skriver ekonomen David Beckworth och Ramesh Ponnuru från American Enterprise Institute i New York Times att man inte ska glömma den amerikanska riksbankens roll.

I relationen till de dåliga bostadslånen lyfter de fram vad Fed gjorde:

It took a bigger shock to the economy to bring the financial system down. That shock was tighter money. Through acts and omissions, the Fed kept interest rates and expected interest rates higher than appropriate, depressing the economy.

It took decades for the Fed’s responsibility for the Great Depression to be widely accepted and it may take that long for most people to see its responsibility this time around. The Fed of 2008 feared inflation too much and recession too little. It placed too little weight on market expectations about future conditions and on how its behavior affected those expectations. If these mistakes go unrecognized, they could well be repeated.

Peter J. Wallison, som bl a skrivit boken “Hidden In Plain Sight: What Caused the World’s Worst Financial Crisis and Why It Could Happen Again” har också i annat sammanhang kommenterat filmen och pekar på den amerikanska statens institut för bostadsfinansiering som en huvudförklaring till det som hände:

We can all agree that the financial crisis was caused by a “mortgage meltdown” mostly among subprime and other risky mortgages. What neither this film nor the greed narrative tells us, is why there were so many of these mortgages in the financial system to begin with.

In June 2008, just before the crisis, more than half of all US mortgages—31 million loans—were subprime or otherwise risky. Of these, 76 percent were on the books of government agencies, primarily the government-sponsored enterprises (GSEs) Fannie Mae and Freddie Mac. This shows, without question, that the government—a sophisticated buyer—created the demand for these deficient loans.

Men, som sagt, det är en sevärd film.

http://www.svd.se/historien-bakom-the-big-short?#_=_

 

Förstörde familjen Bush GOP ?

 

Av Janerik Larsson

Är det familjen Bush som förstört det republikanska partiet ?

Taegan Goddard driver den tesen i sitt nyhetsbrev Political Wire.

Politico avslöjade, skriver han, strategin i en artikel förra året när man berättade att Jeb Bush med sin enorma ”krigskassa” (75 miljoner dollar) inriktade sig på att förstöra alla republikanska konkurrenter utom Trump för att göra valet ”lätt” för de republikanska primärvalsväljarna: Bush eller Trump.

Team Bush has spent tens of millions trying to blow up establishment rivals — Chris Christie, John Kasich, but especially Marcio Rubio — and it hasn’t helped Jeb Bush one bit. Each of these men are probably better positioned to take on Trump in a one-on-one race. But Bush’s negative ad blitz has kept them from breaking out while Trump has soared.

Interestingly, Jeb’s brother is most responsible for the GOP’s current disarray. George W. Bush’s failed wars, massive budget deficits and an epic financial collapse finally broke the Reagan coalition of evangelical Christians, Wall Street Republicans and national security hawks that kept the party together.

The resulting weakened GOP was ripe for a hostile takeover and Trump seized the opportunity. George W. Bush may have severely wounded the Republican party, but if Trump wins the nomination, Jeb Bush may be the one who ultimately killed it.

Den politiska verkligheten i USA är mer komplicerad än så.

CNN har idag ett intressant reportage om Donald Trumps väljare som knappast pekar på att det spelat så stor roll vad Jeb Bushs kampanjapparat gjort eller inte gjort.

http://www.svd.se/forstorde-familjen-bush-gop-/i/senaste

 

De enfaldiga idéernas framgång

 

Av Janerik Larsson

William Hague, tidigare brittisk partiledare för de konservativa och tidigare utrikesminister, skriver idag om den utmaning som politikens framgångsrika populister – till höger och vänster – erbjuder.

Western voters are very angry – and extremists are one crisis away from power är hans rubrik. Sedan skriver han bl.a:

Why is it that voters in the world’s greatest democracy are turning away from accomplished leaders in favour of untried individuals with worryingly simplistic ideas? Part of the answer may lie in the transfer into politics of the reality TV culture, in which the seemingly authentic character, unburdened by any complicated record to justify, comes out best.

Yet there is also an explanation that is much more substantial and concerning: that out there among the electorates of western nations there is some real anger and corrosive disillusionment. It is the same anger that has produced the rise to prominence of Marine Le Pen, Jeremy Corbyn, Nigel Farage, the Greek far Left, and the second largest party in Italy being led by a comedian.

This is anger about many and varied events, which is why it is manifested by support for alternative leaders of the extreme Left, or extreme Right, or who are just extremely unusual. Some of it is a reaction to the disorientating speed of social and economic change, driven by technology or changing attitudes which politicians cannot in any case control.

http://www.svd.se/de-enfaldiga-ideernas-framgang/i/senaste

 

Varför har Anna Ekström struntat i den intressanta frågan?

 

Av Janerik Larsson

”Skolverket bedömer att det fria skolvalet sannolikt har bidragit till ökad skolsegregation och därmed till minskad likvärdighet.”

Så hette det länge från Skolverket.

Verkets generaldirektör Anna Ekström - som också är ordförande i Skolkommissionen - har upprepat denna ”sanning” vilket ytterligare förstärkt en problembild som hela tiden byggt på ett vilseledande sätt att resonera.

Det har varit en politisk ”sanning” som flitigt upprepats av vänsterpolitiker och deras anhängare i debatten.

Syftet med denna vitt spridda ”sanning” har varit att få bort valfriheten i skolsystemet, att få en återgång till det offentliga skolmonopolet.

Grundfakta har hela tiden funnits även i rapporterna från Skolverket, däribland dess summerande rapporter från de två senaste Pisa-undersökningarna (genomförda 2009 och 2012 och redovisade i december 2010 resp 2013).

Skolverket publicerade 2012 en större rapport med rubriken "Likvärdig utbildning i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdighet över tid" (Rapport 374, 2012). I den kan man bland annat läsa:

"Sett över hela tidsperioden, 1998-2011, har det inte skett några stora förändringar i betydelsen av den socioekonomiska bakgrunden." (sid. 6)

"Utifrån betygen som utfallsmått och utifrån all tillgänglig empiri och olika analysansatser måste slutsatsen bli att det inte skett några stora förändringar i betydelsen av elevens socioekonomiska bakgrund sett över hela tidsperioden." (sid 50)

"Även om det finns en tydlig skolsegregation med avseende på socioekonomisk bakgrund, är den dock låg i ett internationellt perspektiv." (sid 63)

"Det har inte skett någon nämnvärd ökning av skolsegregationen utifrån föräldrars utbildning över tid. ..... Skolsegregationen är störst i gruppen storstäder. Men där har skolsegregationen inte ökat över tid, snarare minskat, om än marginellt." (sid 64)

"Sammansättningen mellan skolor när det gäller föräldrars utbildningsnivå har inte förändrats i någon större utsträckning under 00-talet". (sid 77)

Sammanfattningen i rapporten, och diskussioner här och var i den, ägnar sig åt lösa spekulationer - utan faktagrund - om varför skillnaden i resultat mellan skolor ökat.

I nästa led har företrädare för Skolverket gått ännu längre, och påstått saker som helt saknar grund i fakta.

Men den som har orkat, med kritisk blick, läsa av data har utan svårighet kunnat se fakta i Skolverkets egna rapporter och Pisa-sammanfattningar.

Sverige har två decennier efter friskolereformen ett av världens minst segregerade skolsystem, med avseende på elevkårens sammansättning. Segregationen har inte ökat från 1990-talet och framåt

Frågan är – varför har så många medier och debattörer bara lyssnat på budskapet från Skolverket och Anna Ekström i stället för att själva kolla fakta som faktiskt hela tiden funnits tillgängligt?

Varför har borgerliga politiker och medier med anspråk på att vara självständiga och kritiska granskare nöjt sig med att upprepa som faktum vad de tror sig ha hört att Skolverket sagt, i stället för att undersöka själva?

– Det fria skolvalet förstärker skillnaden mellan skolorna, sa Anna Ekström i SVT:s "Agenda" så sent som i höstas.

Detta motsägs dock av den rapport från Svenskt Näringsliv som presenterades nyligen.

– Det finns inget entydigt klart samband mellan det fria skolvalet och minskad eller ökad likvärdighet, även om Skolverket säger att det finns, sade David Sundén, ek dr i nationalekonomi och en av författarna till rapporten "Likvärdighet i den svenska skolan".

Några enstaka debattörer som Hans Bergström har tidigare i åtskilliga inlägg under åren gått till grunddata.

Friskolornas riksförbund har också kämpat i denna debatt.

Svaret på frågan om vad Ekström och Skolverket sysslat med är sannolikt detta:

När Skolverket har talat om "växande skillnader" har de nästan genomgående utgått från det förhållandet att skillnader i resultat mellan skolor ökat, vilket är sant.

Från det har de sedan spekulerat i orsaker. De har ofta valt att kalla resultatskillnader mellan skolor för "bristande likvärdighet", "ökad segregation" och dylikt.

Men som det står på sid 58 i rapporten "Likvärdig utbildning i svensk grundskola?" från 2012 kan en förklaring vara "att det kan ha skett en ökad spridning i skolors utbildningskvalitet, att det har blivit större skillnader i hur framgångsrika skolorna är på att undervisa eleverna och därigenom genererat större resultatskillnader mellan skolor."

Detta skulle öppna upp för en hel annan debatt än den som leder till vänsterkraven på att avskaffa valfriheten.

Men här finns den ideologiskt baserade tron att bara ett offentligt monopol skulle generera likvärdig utbildningskvalitet.

Den intressanta frågan är givetvis varför vissa skolor är framgångsrika….!

Får vi den diskussionen nu?

http://www.svd.se/varfor-har-anna-ekstrom-struntat-i-den-intressanta-fragan/i/senaste

 

Vill USA vända globaliseringen ryggen ?

 

Av Janerik Larsson

Hur ska de allt starkare protektionistiska krafterna både i USA och Europa hanteras ?

Steven Rattner har en ganska provocerande artikel (What’s Our Duty to the People Globalization Leaves Behind?) i New York Times idag där han berättar om en diskussion på Peterson Instiutute I Washington DC.

Rattner, som är mest känd för sin roll som Obamarådgivare i finans- och industrikrisen 2009, tystades tydligen ner av institutets chef Adam Posen när han argumenterade för åtgärder som skulle underlätta livet för de amerikanska industriarbetare som antingen blivit av med jobben på grund av globaliseringen eller fått acceptera lägre löner.

Ämnet för seminariet var Steven R. Weismans bok “The Great Tradeoff: Confronting Moral Conflicts in the Era of Globalization”.

Rattner sammanfattade sin ståndpunkt så här:

My central argument was not that we should close our borders or retreat from the world; it was that we need to be sensitive to the losers and try to help. The point is that globalization is not only an economic matter but also a moral one.

Jag skriver detta under en månadslång USA-vistelse och när jag följer radio- och TV råder det i mitt sinne inget tvivel om att protektionistiska och isolationistiska stämningar vinner ett högst betydande gehör i dagens USA – både till höger och vänster i politiken.

Rattner hänvisar i sin NYT-artikel till en uppsats i Foreign Affairs som publicerades 2007.

Kenneth F. Scheve och Matthew J. Slaughter skrev om A New Deal for Globalization och deras slutsats i en lång essä är att det behövs en skattereform för att globaliseringens amerikanska förlorare skulle kompenseras.

Jag kan inte bedöma den skattereform som de föreslår, men med tanke på hur USAs statsfinanser ser ut så undrar jag om den är realistisk.

Men min misstro mot resonemangen beror på att jag menar att man ungefär vid vilken tidpunkt som helst sedan industrialiseringens start hade kunnat ställa motsvarande frågor.

Hur skulle man hanterat ludditerna som under det tidiga 1800-talet protesterade, ofta genom att förstöra textilmaskiner, mot den industriella revolutionens förändringar, som de kände hotade deras arbeten ?

En ekonomiska utvecklingen har förvisso både vinnare och förlorare men i dagens amerikanska debatt (Trump, Cruz, Sanders) är huvudtanken att just amerikaner ska skyddas från globaliseringens omvandlingskraft.

Inte sällan anges välståndsutvecklingen i t ex Japan och Kina som skäl för att USA på något sätt borde kompenseras.

Så länge USA var en otvetydig vinnare såg man inga stora problem med globaliseringen – det är idag som debatten startat på allvar i den centrala politiska debatten.

Jag vet inte vart den kommer att leda, men jag kan inte påstå att jag känner mig övertygad om att USAs fortsatta kurs kommer att vara lätt att förena med global ekonomisk dynamik.

I Sverige har vi inte denna debatt eftersom vi som litet, mycket exportberoende land inte har några alternativ till att hänga med i utvecklingen.

Signalerna rån USA är ett hot mot svensk ekonomi.

http://www.svd.se/vill-usa-vanda-globaliseringen-ryggen-/i/senaste

 

Har USA tappat förståndet?

 

Av Janerik Larsson

Den milde och eftertänksamme David Brooks i New York Times fortsätter energiskt att argumentera för att Donald Trump, Ted Cruz eller Bernie Sanders inte kan bli USAs nästa president.

Stay Sane America, Please! är hans vädjande krönikerubrik.

Det finns en rad goda skäl för hans ståndpunkt, men jag är inte helt säker på att hans avslutande resonemang håller i dagens politiska klimat i USA:

Eventually the electorate is going to realize that in an age of dysfunctional government, effective leadership capacity is the threshold issue. That means being able to listen to others, surround yourself with people smarter than you, gather a governing majority and above all have an actual implementation strategy. Not Trump, Cruz or Sanders has any remote chance of turning his ideas, such as they are, into actual laws.

In every recent presidential election American voters have selected the candidate with the most secure pair of hands. They’ve elected the person who would be a stable presence and companion for the next four years. I believe they’re going to do that again.

http://www.svd.se/har-usa-tappat-forstandet-/i/senaste

Townhall i Iowa

 

Av Janerik Larsson

Jag har just sett CNNs Townhall-möte med de tre demokratiska presidentkandidaterna och det känns skönt att ha fått uppleva två timmar av anständig politisk diskussion.

Townhall-formatet där vanliga väljare får ställa sina frågor till kandidaterna lockar uppenbart fram det bästa i amerikansk politik.

Jag tycker att det är uppenbart att Hillary Clinton är den starkaste kandidaten av de tre och hennes framträdande tror jag kommer att stärka henne inför avgörandet i Iowa.

Vi får se om en vecka vad väljarna tycker.

 

http://www.svd.se/townhall-i-iowa/i/senaste

Donald Trumps goda råd

 

Av Janerik Larsson

Igår kväll lyssnade jag på ett timslångt anförande (om man nu kan använda det ordet) som Donald Trump höll inför en överfull skolaula i Iowa.

Ja, anförande. Jag tror ingen som inte hört Trump tala inför publik riktigt kan förstå vad det handlar om. Jag skulle säga att det är babbel. Samma saker återkommer gång på gång.

Han recenserar andra republikanska kandidater - oftast med förakt. Han attackerar den konservativa tidskriften National Review för att den i ett temanummer varnar för honom. Det är en tidskrift på fallrepet, säger han.

Han talar mycket om sig själv. Hur briljant och framgångsrik han är. Hur han kan göra USA stort och starkt igen (”make America great again”).

Han talar med stort förakt om kineser, japaner och mexikaner (och andra latinamerikanska invandrare).

Han talar om vilken fantastisk förhandlare han är, om att han som affärsman vet hur man förhandlar.

Osv.

I dagens Wall Street Journal finns en riktigt intressant analys av Trump.

Ben Jenkins, som är en republikansk politisk rådgivare, konstaterar att vad Trump nu gör är inget mindre än använder sina egna råd från sin 30 år gamla bästsäljaren “The Art of the Deal.”

Här några av dessa fortsatt högaktuella råd från Trump:

“I play to people’s fantasies” and a “little hyperbole never hurts.”

“Sometimes, part of making a deal is denigrating your competition.”

“Controversy, in short, sells.”

“Good publicity is preferable to bad, but from a bottom-line perspective, bad publicity is sometimes better than no publicity at all.”

“If you ask me exactly what the deals . . . all add up to in the end, I’m not sure I have a very good answer. Except that I’ve had a very good time making them.”

Jenkins sammanfattar träffande:

Given the scantiness of his policy proposals and seeming indifference to the details of governance, it’s not exactly clear what it all adds up to or why Mr. Trump wants to be president. But he is clearly having a very good time along the way.

http://www.svd.se/donald-trumps-goda-rad/i/senaste

 

En amerikansk mardröm

 

David Axelrod var rådgivare till Barack Obama långt innan denne funderade på att söka bli president 2008.

Idag skriver Axelrod en intressant artikel i New York Times där han pekar på den centrala iakttagelse han gjorde inför valet 2008. Han skrev i en PM till Obama:

 

Open-seat presidential elections are shaped by perceptions of the style and personality of the outgoing incumbent. Voters rarely seek the replica of what they have. They almost always seek the remedy, the candidate who has the personal qualities the public finds lacking in the departing executive.

 

George W Bush beskrev Axelrod träffsäkert så här: rash, bellicose, divisive — oblivious to the demands and opportunities of a rapidly changing world.

 

Obama var den tydliga motsatsen.

 

Obama är intellektuell, eftertänksam, inställd på att hantera en komplicerad omvärld på ett sätt som leder till långsiktigt goda resultat.

 

Obama har exempelvis satsat på internationella frihandelsavtal.

 

Trump är den raka motsatsen, skriver Axelrod:

 

Mr. Trump has found an audience with Americans disgruntled by the rapid, disorderly change they associate with national decline and their own uncertain prospects. Policies be damned, who better to set things right than the defiant strong man who promises by sheer force of will to make America great again?

 

Om man tror på den analysen skulle Bernie Sanders ha större möjligheter än Hillary Clinton att besegra Trump om denne blir republikansk presidentkandidat.

En mardröm, enligt min mening.

 

http://www.svd.se/en-amerikansk-mardrom/i/senaste/om/ledare