Janerik Larsson: Biden bygger murar runt USA (SvD 25 juni)

Janerik Larsson: Biden bygger murar runt USA Nyprotektionismens profeter har maktens öra. Janerik Larsson Publicerad 09:30 Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat. Wall Street Journals kolumnister ogillade i hög grad Donald Trump och dennes protektionistiska, frihandelsfientliga America first-politik. Det är därför inte förvånande att WSJ-ledarsidan kritiserar Joe Bidens Build back better-politik, vilken kan ses som en direkt vidareutveckling av företrädarens ekonomisk-politiska inriktning. Man kastar ut de insikter om frihandelns värde som präglat det senaste halvseklet. Daniel Henninger, en av WSJ-kolumnisterna, formulerar sin kritik i otvetydiga termer: Biden’s marsch mot statskapitalism. Henninger noterar att de amerikanska medierna fokuserar på rättegångarna mot Trump, men helt bortser från att USA under Biden är på väg att på ett fundamentalt sätt ställa om landets politiska och ekonomiska system. En av Bidens närmaste rådgivare, Jake Sullivan, har i ett tal i april på tankesmedjan Brookings talat klarspråk: USA ska framöver bedriva en av staten kontrollerad industripolitik. Det är bara på det sättet som ”goda jobb” skapas. Bidens handelspolitiske rådgivare, ambassadör Katherine Tai, höll nyligen ett tal på National Press Club i Washington DC som Politico sammanfattade så här: Bidens team håller i tysthet på att genomdriva en revolution i den globala ekonomin – man kastar ut de insikter om frihandelns värde som präglat det senaste halvseklet. I praktiken kan detta innebära att det dråpslag som Donald Trump riktade mot WTO, det globala frihandelsorganet, också är den nuvarande administrationens politik. För det svenska näringslivet, med dess frihandelsorienterade politik, är detta oroväckande. En del akademiker och tyckare jublar dock. Mariana Mazzucatos bok ”The entrepreneurial state” (2011) utgjorde startskottet för kraven på allt fler statliga ingrepp i ekonomin. Financial Times-kolumnisten Rana Foroohar har länge drivit samma budskap och hyllade i en FT-krönika Katherine Tais tal. Två svenska forskare, Karl Wennberg och Christian Sandström, har i boken ”Questioning the entrepreneurial state: Status-quo, pitfalls, and the need for credible innovation policy” (Springer Link, 2022), granskat dessa idéer. Deras slutsats är att planer för att skapa specifika utfall sällan har ett historiskt smickrande facit. Politiken varken kan eller bör försöka satsa på specifika bolag eller teknologier. Resultatet förvränger incitamentsstrukturerna och resulterar i skadlig opportunism. Innovationspolitiken bör därför inte ge aktiv och specifikt stöd till enskilda företag eller teknologier, utan fokusera på generella åtgärder för att innovation ska uppstå framförallt genom att man främjar konkurrens. Ekonomhistorikern Deidre McCloskey på frihandelstankesmedjan Cato i Washington DC har kritiserat boken ”Power and progress” av MIT-professorerna Daron Acemoglu och Simon Johnson som driver samma tankegång som Mariana Mazzucato. McCloskey pekar på den enorma välståndsökning som frihandel och kapitalism skapat under de senaste 200 åren. Detta missar frihandelsmotståndarna, liksom de bortser från att välståndet inte skapades av statliga organ, utan av entreprenörer.

Woke-ideologins destruktiva krafter kan inte överskattas (Smedjan 23 juni)

Woke-ideologins destruktiva krafter kan inte överskattas USA-korren Malin Ekmans nya bok skildrar den maktkamp mellan extremer som pågår i landet. Janerik Larsson har läst och hittat en oräddhet som är ovanlig i den svenska medierapporteringen. JANERIK LARSSON 22 JUNI 2023 Om ett drygt år, den 5 november, är det presidentval i USA. Ett bra sätt att förbereda sig på detta är att läsa ”Skymning i Amerika” (Volante) av Svenska Dagbladets USA-korrespondent Malin Ekman. Med en oräddhet som är mycket ovanlig i svensk USA-rapportering rör hon sig i en lång rad miljöer som beskriver den skymning som är bokens genomgående tema. Hon berättar om otaliga intressanta möten med amerikaner som sammantaget ger en bild av de kontraster och spänningar som kännetecknar det land som fortsatt är världens starkaste ekonomi. Där finns kanske en infallsvinkel för kommande USA-reportage om många framgångsrika men inte internationellt kända amerikanska entreprenörer. Boken ”The rise of the rest” av internetpionjären Steve Case visar hur många intressanta sådana det finns över hela USA. Woke är ett sentida samlingsnamn på ett anti-liberalt tankegods som utvecklats i första hand inom den amerikanska universitetsvärlden men som på senare tid spritt sig långt utanför denna. I dag märks effekterna särskilt inom olika typer av organisationer där det utvecklats karriärvägar för woke-tänkandet. Woke-tänkandes destruktiva effekter på samhällsutvecklingen i västvärlden kan inte överskattas. Det gäller inte minst inom en hel del storföretag där exempelvis många HR-avdelningars snabba tillväxt gynnats av de föreställningar om en önskvärd framtid som hämtats från wokeprofeternas idéer. Woke har blivit en karriärväg som visserligen alltmer börjar granskas och ifrågasättas men detta tänkandes destruktiva effekter på samhällsutvecklingen i västvärlden kan inte överskattas. Ekman ägnar detta ämne ett gediget kapitel som slutar med denna träffande bedömning: Moralism och ideologi trumfar förnuft och öppet prövande. Symbolhandlingar blir viktigare än att gå till botten med orsakerna till problemen. Ekman undviker att i detalj diskutera wokeideologins inflytande i den akademiska världen. Men där råder i högsta grad det Ekman kallar ”de totalitära inslagen, den obarmhärtiga ’antingen är du med oss eller emot oss”-mentaliteten” som kännetecknar woke. Flera viktiga avsnitt i boken behandlar de amerikanska elitmediernas och de stora sociala medieföretagens svek när de medvetet spred falska uppgifter om Donald Trumps ryska kontakter och dolde sanningar om Joe Bidens tragiska son Hunter. De senaste dagarna har hans affärer kommit i fokus på nytt och frågan är, som Wall Street Journal skriver i en ledare, om detta är slutet på den negativa uppmärksamheten kring Hunter Biden. De betydande summor han och andra medlemmar i familjen Biden fick från suspekta personer i Kina med kopplingar till det kinesiska kommunistpartiet lär vi få höra mer om. Detta trots att den bild Vita huset vill sätta är att Hunter Biden nu inte kan komma att påverka uppmärksamheten inför presidentvalet nästa år. När historien om 2000-talets amerikanska politik skrivs kommer man inte kunna underlåta att belysa de stora amerikanska mediernas roll i dessa skandaler. Donald Trump må inte vara värd att hyllas men det betyder ju inte att man kan bortse från den ohederliga politiska krigföring som bedrevs mot honom. ”Vilseledande journalistik framför saklig framställan, och kommersiella eller ideologiska intressen framför personliga insikter” är Ekmans sammanfattning. Prenumerera på Smedjan! Varje lördagsmorgon får du som prenumerant (helt gratis) ett kurerat nyhetsbrev i din inkorg. Som del av den inre kretsen får du också inbjudningar till Smedjans seminarier och exklusiva erbjudanden Jag tror tyvärr inte att hon kommer få rätt i sin förhoppning att de nu avslöjade medieskandalerna leder till ett nytt amerikanskt journalistiskt paradigm där nagelfarande faktagranskning blir standard oberoende av vilket parti som innehar makten. Men jag hoppas såklart att hon får rätt. Så länge Donald Trump spelar en huvudroll i amerikansk politik är jag dock skeptisk. Det finns inget i dag som tyder på någon sanningslidelse i de dominerande medierna. Nu är det maktkamp som gäller – oavsett vad som är sant eller falskt. Det kommande året kommer att bjuda på mycket av detta. JANERIK LARSSON Rådgivare på Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

Därför uteblir domedagen (SvD 18 juni)

Därför uteblir domedagen Innovation mildrar konsekvenserna av demografisk förändring. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Professor Paul Ehrlich var det amerikanska Stanforduniversitets internationellt mest kända akademiker när jag studerade där i början av 1970-talet. Hans svarta framtidsbild spreds över världen. Hans berömmelse byggde på boken ”Population Bomb”, vars inledning kom att spela en stor roll i samhällsdebatten i västvärlden: ”Kampen för att föda hela mänskligheten är över. Under 1970-talet kommer hundratals miljoner människor att svälta ihjäl, trots de räddningsprogram som nu sätts igång. Vid denna sena tidpunkt kan ingenting förhindra en avsevärd ökning av den globala dödligheten.” De antaganden som låg till grund för hans mardrömslika profetia om global massvält började krackelera ungefär när boken kom ut 1968. Den gröna revolutionen, som började med agronomen Norman Borlaugs genmodifieringsforskning, spreds till Indien och andra delar av världen under 1960-talet. De ledde till dramatiska ökningar av skördarna, och som ett resultat av det uteblev de förutspådda svältkatastroferna. Den gröna revolutionen var ett resultat av innovation och produktivitetsökningen var därmed oväntad. Nedgången i födelse¬talen på global nivå hade däremot en dynamik som hade börjat i rika länder ett århundrade tidigare. I dag är det ”baby-bust economy” som står i centrum för den samhällsdiskussion som prognostiserar hur världen kommer att se ut om några decennier. Baby-bust betyder ”nedgång i födelsetal”, men låter mindre dramatiskt. The Economist lyfte i början av juni detta som veckans tema – med underrubriken ”hur minskade födelsetal kommer att förändra världen”. Brink Lindsey på den amerikanska tankesmedjan Niskanen Center har ägnat kapitalismens utmaningar en serie essäer. Lindsey menar att innovation och tillväxt blir svårare med tiden eftersom större välstånd föder försiktighet och konservatism. Människor med mycket att förlora prioriterar det de har framför att jaga nya vinster. Det uppstod en stark kulturell aversion mot teknik som möjliggör storskaliga ingrepp i den fysiska världen i samband med miljörörelsens framväxt under 1960-talet och den fungerar i dag som ett stort hinder för tekniska framsteg, skriver han. Han konstaterar också att den globala kollapsen i fertilitet innebär att befolkningstillväxten – en grundläggande drivkraft för tekniska framsteg under hela mänsklighetens historia – har avstannat. The Economist har en betydligt mera positiv slutsats. De senaste framstegen inom AI kunde inte ha kommit vid en bättre tidpunkt. En ekonomi som genomsyras av AI gör det lättare att försörja det växande antalet pensionärer. Så småningom kanske AI kan generera idéer på egen hand, vilket minskar behovet av mänsklig intelligens. I kombination med robotteknik kan AI också göra äldreomsorgen mindre arbetsintensiv. AI passar in i det historiska mönstret. Oväntade produktivitetsframsteg innebar att demografiska tidsinställda bomber, såsom den massvält som Thomas Malthus förutspådde på 1700-talet och Paul Ehrlich på 1960-talet, inte detonerade.

Åldern och familjen talar mot Biden (SvD 11 juni)

Åldern och familjen talar mot Biden Vem som helst kan snubbla, men vem som helst kan inte lösa upp en svår politisk kris. Och det kan Joe Biden. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Joe Biden är för gammal för att ställa upp i nästa års presidentval, men han är fortfarande Demokraternas bästa hopp om att behålla Vita huset. Så sammanfattar Sarah Baxter i brittiska New Statesman läget inför det presidentval som äger rum i november nästa år. Det är så situationen uppfattas av de flesta kommentatorer som inte har en partipolitisk agenda, men också av de vänner jag möter under några majveckor i Washington DC och New York. Biden skulle bli 86 år efter presidentvalet 2028 vilket onekligen är en ansenlig ålder. Han är samtidigt en av de mest erfarna statsmän som varit presidenter – han kom in i senaten 1972 när han var 29 år gammal. Han var också president Barack Obamas vicepresident under åtta år och hade då betydligt större ansvar än vad hans egen vicepresident Kamala Harris nu har. Peter Baker, en högt respekterad analytiker på New York Times, har i en längre krönika gått igenom de olika aspekter som idag finns med i seriösa diskussioner om Biden. Baker sammanfattar Bidens komplicerade position med att peka på händelserna under den dag då presidenten löste upp den komplicerade frågan om USA:s möjligheter att fortsatt hantera sin stora statsskuld. Den republikanske talmannen i representanthuset, Kevin McCarthy, konstaterade att Biden under förhandlingarna varit ”mycket professionell, mycket smart, mycket tuff”. Samma dag snubblade presidenten på en sandsäck på talartribunen då han skulle tala på USA:s Air Force Academy. Bilderna från Bidens fall spreds inte bara över USA utan över världen. Vem som helst kan ju snubbla, men vem som helst kan inte lösa upp en svår politisk kris i det polariserade USA. Det finns dock en sida av Joe Biden som kan komma att visa sig vara bekymmersam på hans väg till presidentvalet. Wall Street Journal har i en ledare konstaterat att sonen Hunter Biden och hans släktingar med lukrativ framgång använt den tidigare vicepresidentens namn. I representanthuset leder republikanen James Comer en kommitté som granskar de betydande intäkter som familjen Biden (inte bara det svarta fåret Hunter) fått genom att sälja Bidens inflytande under hans tid som vicepresident till tvivelaktiga affärskontakter i bland annat Kina. Joe Biden har vid flera tillfällen försökt dölja sonen Hunters affärer eller bortförklara dem. Han har hävdat att Hunter inte haft intäkter från sina affärer i Kina, vilket uppenbart inte är korrekt. Kongresskommitténs digra dokumentation visar inte något som skulle koppla presidenten till affärerna, men ställer med rätta frågor om vilka regelverk som bör gälla för statsledningen.

Janerik Larsson: Bidrar tidningsdöden till klyftorna i USA? (Svensk tidskrift) /9 juni/

Janerik Larsson: Bidrar tidningsdöden till klyftorna i USA? På besök i Washington DC nyligen träffade jag hos gemensamma vänner två prominenta amerikanska journalister: David Westphal och Geneva Overholser. De har båda vid olika tidpunkter varit chefredaktörer för den stora tidningen i Iowa, Des Moines Register. Geneva har bland annat varit läsarnas ombudsman på Washington Post, professor på USC Annenberg School of Journalism, medlem av ledarredaktionen på New York Times, varit ordförande för styrelsen som delar den främsta amerikanska journalistutmärkelsen (Pulitzer-priser). David Westphal har också undervisat på olika universitet och varit byråchef på McClatchy Newspapers. Samtalet vid middagsbordet handlade om olika aspekter på amerikansk och internationell politik. Eftersom de båda varit så engagerade i Iowas politiska liv och med tanke på att Iowa även i det kommande presidentvalet spelar en viktig roll kom vi in på det politiska läget där. Westphal och Overholser har tillsammans nyligen skrivit en essä om den till synes avgrundsdjupa klyftan mellan de politiska perspektiven i USA:s städer och USA:s landsbygd. De citerar New York Times kolumnisten Thomas Edsal som skrivit att den giftiga kombinationen av rasspänning och den skarpa regionala skillnaden i ekonomisk tillväxt mellan stad och land ”driver på den omvälvande amerikanska partiskheten”. I essän utgår de från sina djupa kunskaper om Iowa som näst efter Kalifornien fortsatt är USA:s viktigaste jordbruksdelstat där även idag mer än en tredjedel av befolkningen klassificeras som landbygdsboende. När de båda verkade på Des Moines Register hade tidningen en upplaga över 500 000 och nådde en huvuddel av alla hushåll. Idag är den kombinerade upplagan print och digital under 40 000. Tesen i essän är att en tidning som når både stad och land i en delstat som Iowa spelar en viktig roll för sammanhållning och kunskapsspridning. De pekar på rader av sakfrågor där intressena är gemensamma oavsett var man bor. Men det viktigaste var, skriver de, att tidningen såg landsbygdens och jordbrukets intressenter. Det betydde att alla läsare kunde få löpande, initierad kunskap om vad som hände där. Under en stor del av 1900-talet var Iowa – kanske delvis på grund av tidningen – själva antitesen till bilden av den skarpa klyftan mellan land och stad som idag präglar amerikansk politik. Barack Obama vann många landsbygdsvaldistrikt när han blev omvald 2012. I valen 2017 och 2020 vann Donald Trump alla landsbygdsvaldistrikt i Iowa. Vad har det betytt att Des Moines Register förlorat sin roll som det som binder samman delstaten? Om man ser på tidningens personal så är förklaringen uppenbar. Från att ha haft 225 nyhetsjournalister och åtta lokalredaktioner över staten så har man idag färre än 50 reportrar. I essän anknyter de båda till Robert Putnams klassiska ”Bowling Alone” som handlar om hur det sociala kapitalet i USA drastiskt har minskat bland annat på grund av tidningspressens drastiska nedgång. De citerar en författare, McKay Coppins, som studerat effekterna av att dagstidningar lagts ner eller krympt: ”Det leder till minskat valdeltagande, ökad polarisering och att falsk information och konspirationsteorier har lättare att spridas.” Westphal och Overholser pekar på initiativ som nu tas i synnerhet för att skapa ökad kunskap om landbygdens villkor i dagens USA men de menar att det är de stora medierna som New York Times och Washington Post samt TV-kanalerna vars affärsmodeller fortsatt överlever som borde ta på sig ett större ansvar för att redovisa jordbrukar- och småstadslivet. Om det är en from förhoppning återstår att se men jag fann diskussionen intressant som belysning av ett dilemma som ingalunda enbart finns i Iowa eller i USA. Janerik Larsson är senior advisor för Stiftelsen Fritt Näringsliv

Nymornat USA-hat utanför Europa (SvD 4 juni)

Nymornat USA-hat utanför Europa Minnet av USA:s krig mot terrorismen ger sympatier för Ryssland. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Osama Bin Laden fick rätt, är den dramatiska rubriken i danska tidningen Berlingske. Det är tidningens Europakorres­pondent som skriver om den amerikanska säkerhetspolitiska experten Fiona Hill som varit rådgivare både till president Obama och till president Trump. I denfylliga SvD-intervjun i onsdagstidningen och i talet hon höll i Tallinn tecknar Hill en bild av hur många länder utanför västvärlden vänder sig i aversion mot USA och sympatiserar med Ryssland. Osama Bin Ladens krigsförklaring mot USA 1996 kan – som Berlingske gör –kopplas till Ukrainakrigets värld med många länder som sedan länge vänder sig mot USA och dess västallierade. I dag finns det en rörelse vars medlemsländer på olika sätt och i varierande utsträckning ger Ryssland sitt stöd. Den kallas BRICS och bestod ursprungligen av Brasilien, Ryssland, Indien och Kina men sedan 2010 ingår även Sydafrika. Brasiliens president Lula är talför företrädare i denna gruppering. Sydafrikas president Ramaphosa, som styr ett land med en ekonomi i djup kris, har svårt att förklara sin anti-västliga politik för de utländska investerare landet så väl skulle behöva. Före Sydafrikas inträde i den informella grupperingen talade man om BRIC, ett begrepp formulerat av den amerikanske finansmannen Jim O'Neill på Goldman Sachs för att lyfta fram länderna som snabbväxande ekonomier av intresse för västliga finansiärer. BRIC:s första formella topp­möte arrangerades i Ryssland 2009. Då deltog förutom president Lula från Brasilien även ledande företrädare för Ryssland, Indien och Kina. Den internationella uppmärksamheten kring BRIC – nu BRICS – har haft ekonomiska frågor i fokus men Rysslands krig mot Ukraina har förändrat den bilden. Det finns många länder som av skiftande skäl vänder sig mot USA, inte minst på grund av de utdragna krigen i Mellanöstern. Den aversionen leder nu ofta till sympatier för Rysslands krig eller till att olika regeringar inte vill ta ställning mellan Ryssland och Ukraina. Särskilt president Lula har vänt sig mot Ukraina och dess motstånd mot Ryssland. Hoppet om enekonomisk allians som ersätterdagensUSA-dominanslever. Fiona Hill konstaterar att Pax Americana, föreställningen att USA är världens polis och ordningsman, är ett minne blott. I SvD-intervjun förklarar hon varför detta inte beaktas i Washington DC. Där är man alldeles för upptagen av inrikespolitik för att engagera sig i omvärldens bild av vad USA betyder i dag. Där är utrikes­politik i huvudsak inrikespolitik. Medan USA i dag på grund av Ukrainakriget ses med uppskattning i Västeuropa är detta inte fallet i en stor del av världens länder. För att illustrera det nya perspektiv som gäller citerar Hill en brittisk säkerhetspolitisk analytiker. Denne menar att den multilaterala ordning västvärlden strävat efter under tiden efter Sovjets sammanbrott nu ersatts med en ”minilaterism”. Där finns allt mindre kvar av den ordning som betytt så mycket för den ekonomiska expansionen i världen under senare decennier. Detta är ett viktigt perspektiv på Ukrainakriget. Men det innebär också att Rysslands nederlag skulle innebära ett svårt bakslag för dess sympatisörer i många av världens regeringar.

Geir Pollestad har det inte heller så roligt (SvD 28 maj 2023)

Geir Pollestad har det inte heller så roligt Norska Senterpartiet arbetar i motvind och i vad Tage Erlander kallade för ”de stigande förväntningarnas missnöje”. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se ”Gleden over å gå på jobb har ikke vært den samme som før.” Det är det norska Senterpartiets ekonomiske talesman Geir Pollestad som i en öppenhjärtig intervju med dagstidningen VG konstaterar att det numera inte är så roligt att ha makten. Kjetil B Alstadheim, Aftenpostens politiske redaktör, gör sin tolkning av Pollestads budskap: Det är inte så roligt att ha makten trots allt! Senterpartiet är Arbeiderpartiets juniorpartner i den norska minoritetsregering som i september ska möta väljarna i de viktiga lokalvalen. Allt pekar på att det kommer att bli ett elände för båda partierna. Den svåraste frågan hittills har varit vinterns pris på el som inte minst plågat Pollestad. Så fort han på sociala medier försökt framhålla något positivt som regeringen gjort, möts han av hundratals arga medborgare som är upprörda över energipriserna. Pollestad lär inte få någon medkänsla från de övriga nordiska regeringarna och deras ekonomiska talespersoner. Varje norsk regering har som bekant en alldeles egen lösning: att plocka pengar ur den gigantiska oljefonden (15 000 miljarder kronor). Oljefonden är en frestelse som givetvis är svår att motstå för regerande politiker när opinionssiffrorna bara sjunker. I den nu framlagda budgeten tar man 56 miljarder norska kronor från fonden som egentligen är avsedd att vara en långsiktig garanti för det norska folket den dag då oljan och gasen inte längre bidrar med många miljarder varje år. Den norska statsbudgeten förra året skar bort närmare 25 miljarder från den offentliga sektorn. Det ökade inte populariteten. Sedd med nordiska grannögon handlade det om en offentlig sektor som i många år tillförts medel från oljefonden och som knappast kan beskrivas som snål mot medborgarna. Norge är alltså ett alldeles speciellt exempel på de stigande förväntningarnas missnöje som Tage Erlander upptäckte på 1960-talet. I VG-intervjun passar Pollestad också på ett för politiker lite ovanligt sätt förklara krig mot Oslotidningarnas politikkommentatorer Hanne Skartveit i VG, Frithjof Jacobsen i Dagens Næringsliv och Kjetil Alstadheim i Aftenposten. Pollestad förklarar att Senterpartiet har en fundamentalt annorlunda syn på världen och den önskade framtidsinriktningen än vad kommentatorerna har, och att det skulle vara en riktigt dålig dag om han fick beröm från det hållet. VG frågade därför påpassligt Aftenpostens Alstadheim om vad denne tycker att Senterpartiet gör som är bra. Alstadheim pekade på frågor där Senterpartiet gått en annan väg i regering än i opposition, exempelvis genom att nu vara mycket mer EU-positiv. Alstadheim konstaterar också att Norges verkliga maktelit inte är några tidningsredaktörer utan landets finansminister, justitieminister och försvarsminister, som samtliga kommer från Senterpartiet. I den senaste valrörelsen 2021 gick Senterpartiet till storms mot makteliten i Oslo. Alstadheim konstaterar torrt att han inte är säker på att det kommer gå lika lätt att driva den agitationen i höst.

”Svenska EU-relationer präglas av betydande ointresse” (Tidningen Näringslivet)

”Svenska EU-relationer präglas av betydande ointresse” Intresset för EU, inte minst i medierna, hettar bara till när det har blivit inrikespolitik. Det skriver Janerik Larsson i en krönika. Det heter utrikespolitik men i själva verket finns det i de flesta länder i huvudsak inrikespolitik. I den mån utrikes frågor debatteras relateras de därför oftast till inrikespolitik. Jag har sedan 1960-talet följt amerikansk politik och min tes gäller i högsta grad där. Men under några decennier efter andra världskriget fördes dock en amerikansk utrikespolitik som var på ett närmast förbluffande sätt skild från inrikespolitisk debatt. Det berodde på att den bedrevs av en elit som hörde hemma både hos demokraterna och republikanerna. När jag på 90-talet var engagerad i arbetet att få till stånd ett svenskt EU-medlemskap genom folkomröstningen i november 1994 noterade jag hur EU-frågan såg helt olika ut i Finland, Sverige och Norge. I Norge fanns – och finns än i denna dag – en stark oro för att EU-medlemskapet skulle innebära en maktförflyttning. I ett land som fick sin självständighet 1905 är det fortfarande en stark, känslomässig fråga. Den mest emotionella politiska strid som ägt rum i vår del av Europa. Jag bevakade som journalist den första norska EU-folkomröstningen 1972. Det är den mest emotionella politiska strid som ägt rum i vår del av Europa vågar jag påstå. Det kan te sig paradoxalt att nejrörelsen leddes av en prominent jurist, Arne Haugestad, men han var en karismatisk och intensiv kampanjledare. I Finland var förhållandet det motsatta. Samma breda enighet då som nu inför NATO-medlemskapet. Det fanns en nationell opinion som upplevt tiden efter andra världskriget med den starka sovjetiska dominansen i finländskt politiskt liv som något man till varje pris önskade lämna. Men framför allt fanns det många års erfarenhet av hur man hanterar ett maktcentrum som låg i ett annat land. Då Moskva, nu Bryssel. De svenska EU-relationerna har i 30 år varit präglade av betydande ointresse. Det är ingen tillfällighet att Finlands EU-relationer varit och är mer okomplicerade men framför mer engagerade och intresserade än de svenska. De svenska EU-relationerna har i 30 år varit präglade av betydande ointresse – inte minst i medierna. Det har hettat till bara när det blivit inrikespolitik. En illustration är att SD insåg att ett krav på utträde ur EU var en fråga som man bara kan leka lite med men aldrig driva på allvar. Därför blev deras ja till utträde med tiden ett ja till medlemskap. Nu återstår några veckor av det svenska EU-ordförandeskapet. Det var ägt rum i slagskuggan från NATO-processen och inte tilldragit sig särskilt stort intresse. På regeringens hemsida för detta det tredje svenska ordförandeskapet (2001,2009) ser man vilken stor operation det är: Som ordförande leder Sverige cirka 2 000 möten i Bryssel och i Luxemburg, och cirka 150 möten i Sverige Utöver ministrarna leder ungefär 200 svenska tjänstepersoner olika arbetsgrupper i rådet Statsministern förklarade inledningsvis vilka de svenska prioriteringarna var: Ett grönare, säkrare och friare Europa. Av detta skapas inget inrikespolitiskt intresse. Den uppmärksamhet som verkligen slagit igenom i medierna handlat om helt absurda saker som statsråds klädval vid inledningsmötet på ishotellet i Jukkasjärvi. Prognosen är väl att allt efter 1 juli återgår till som det varit. Det har säkerligen krävt ett enormt arbete bakom kulisserna och har lika säkert betytt mycket för de engagerades EU-relationer och EU-kunskap. Men det har förblivit utrikespolitik utan att väcka några betydande inrikespolitiska diskussioner. Och då är det inte minst för medierna i huvudsak ointressant. Prognosen är väl att allt efter 1 juli återgår till som det varit. I Finland mer engagemang för det som händer i Bryssel, i Norge en fortsatt känslomässig strid om den paradoxala situationen att EES-avtalet innebär förpliktelser men ingen plats vid bordet och i Sverige…ja kanske komma eurofrågan med tiden att väcka en ny debatt. Men det kommer bli en lång resa eftersom det finns så mycket ogjorda svenska reformer som måste till innan eurofrågan kan tas på allvar igen. Och hur skulle det gå om man folkomröstade igen? Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom 2021.