Att börja om från början är Janerik Larssons recept inför det nya året.
Herrskapet Bildts italienska middag för partiledarkollegorna väckte större uppmärksamhet än det mesta moderatledaren företagit sig sedan Bosnien. Det är, tror jag, en spegling av det faktum att politiken i vårt land, den sista öststaten, blivit allt mindre intressant för medborgarna. Det är liv och tanke före och efter politiken som spelar en roll – precis som det var i de sammanstörtande kommuniststaterna i östra Europa för tio år sedan.
Vinnare och förlorare
Givetvis betyder politiken och byråkratin mycket för medborgarna. I ett extremt högskatte- och bidragssamhälle som vårt spelar de politiska besluten stor roll. Det är inte fel när media ständigt kollar in "vinnare" och "förlorare" på olika förändringar. Det finns ett stort intresse för den sortens analyser eftersom de politiska åtgärderna betyder så mycket.
Men trots det är livet efter politiken mera intressant och ägnas allt större intresse. Det som jag främst saknar i Sverige är floran av cyniska skämt kring politiken – motsvarigheten till vad som florerade i de sista öststaterna. Den som upptäcker också detta fenomen – det kommer säkert! – har hittat ännu ett tecken på välfärdsstatens förestående haveri.
Språket måste förändras
Det är dock i dialogen före politiken som förändringsdynamiken finns. Den socialistiska välfärdsstatens kritiker och potentiella nedrustare måste inse att deras språk och tankevärld så som den gestaltades exempelvis i årets valrörelse (minns ni något tänkvärt från den?) måste förändras i grunden.
Det riktigt radikala, det riktigt spännande finns i möjligheten att föra en dialog med oss medborgare före politiken. I den intressanta debattskriften Borgerlighetens val är samtliga medverkande inne på sådana tankar, ur olika infallsvinklar.
Tvåvägskommunikation
Jag skulle vilja lyfta fram just möjligheten av tvåvägskommunikation. Det är en mycket radikal tanke. De svenska politiska apparaterna (skattefinansierade och därmed oberoende av medlemmar) är sedan länge vana vid att blott tala till folket. Det finns dock i allra högsta grad en svensk verklighet före politiken. Den finns i allt från småföretag till frivilligorganisationer. Här finns strukturer och tankemönster som inte alls tydliggörs i den samhällsdebatt som är fokuserad på den sönderfallande välfärdsstaten och dess politiska styresmän.
Framtidshoppen i den sista öststaten finns givetvis hos de människor vars erfarenheter och livsinställning inte alls är en del av välfärdsstaten. På samma sätt som det reformerade, fria Östeuropa inte haft så stor hjälp i sin omdaning av de generationer som präglats av kommunistväldets makt över tanke och handlande måste nya nätverk skapas för den svenska framtiden.
Det finns exempelvis i svensk samhällsdebatt något som heter skattefrågan. Jag tror att den så som den definieras i allt väsentligt är irrelevant som förändringsfaktor. Man måste diskutera skattefrågan så som den ser ut före politiken för att den ska få verklig kraft. Alla de organisationer som försöker vända och vrida på denna fråga inom nuvarande politiskt referensverk kommer att sakna förmåga att utlösa dess verkliga sprängkraft.
Den sista öststatens verkliga problem är mentala. Därför måste förändringsprocessen börja före politiken och ha målsättningar bortom politiken. Men på vägen finns kraften att befria Sverige. Kanske måste allt bli mycket sämre innan vändpunkten kommer.
Men arbetet borde börja nu.
tisdag 29 december 1998
torsdag 17 december 1998
Bortom vänster och höger
Boken Borgerlighetens val (Timbro) har behandlats på denna sida den 9 december och den förtjänar förvisso uppmärksamhet. Utan att ha några invändningar mot de resonemang som antologiförfattarna för skulle jag vilja peka på en brist som jag också tyckte utmärkte SvD:s behandling av boken.
Borgerlighetens val väljer i praktiken – trots att skribenterna hör hemma i eller i närheten av olika partier – att bli en uppgörelse med moderata samlingspartiet och dess politik i valrörelsen och framöver. Flera av bidragen är intressanta inlägg i den moderata eftervalsdebatten. Denna debatt är viktiga – likaså motsvarande debatt inom folkpartiet.
Men om man har ambitionen att verka för en långsiktig förändring av svensk politik räcker det inte med att söka påverka moderata samlingspartiets agenda i morgon. Politiken börjar före politiken och även om detta påpekas av flera antologiskribenter så dras aldrig riktigt de slutsatser jag anser ofrånkomliga.
Den viktigaste slutsatsen är enligt min uppfattning att en politisk förnyelseagenda måste ha sitt fäste bortom vänster och höger. Diskussionen måste gälla grunderna för samhällsuppfattningen Att i det perspektivet "glömma bort" det socialdemokratiska partiet ter sig som en stor brist.
Förnyelse för SAF
För mig är förnyelsen av SAP trots allt den mest sannolika framgångsvägen för den som ser de grundläggande problem som präglar dagens Sverige. Den som vill inspireras till ett sådant tänkande "bortom vänster och höger" (f ö titeln på en bok av mig som Timbro gav ut 1994) kan studera de processer som ledde fram till Bill Clintons första presidentvalseger och Tony Blairs stora seger. Philip Gould som varit rådgivare till båda har nyligen utgivit en intressant bok The Unfinished Revolution.
Den som tror att något verkligt fundamentalt förändras om moderaterna eller "jobballiansens" partier ändrar kurs något kommer enligt min uppfattning sannolikt inte att få se sina förhoppningar realiseras. I svensk politik finns mycket av trovärdigheten trots allt hos socialdemokratin och dess stödorganisationer. Man kan givetvis ur diverse "partistiska" perspektiv glädjas över avsaknaden av en socialdemokratisk framtidsagenda, men jag tycker att socialdemokratins idékris är det verkligt stora samhällsproblemet i Sverige idag.
Som ett intressant tecken på ansträngningar inom socialdemokratin till realism och framåttänkande kan man t ex peka på Erik Åsbrinks, Mona Sahlins och Björn Rosengrens DN-artikel i tisdags om deras tillväxtagenda. Moderata samlingspartiet har tveklöst mycket att lära av det perspektiv som tecknas i Borgerlighetens val. Likaså fp, kd och c. Inom borgerlighetens partier måste mycket göras. Men?
Vardagens hopp
Politikens kärna finns före politiken. I människors självsyn, i den kultur som finns i vardagssamtalen, i de känslor av förtroende och misstro som har sin grund i vardagens förhoppningar.Där måste diskussionen börja. Och om den diskussionen blir för avgränsad finns risken att man hamnar i en kraftlös sekterism, i en diskussion med de redan övertygade. Sveriges framtid behöver en diskussion bortom vänster och höger som tar fasta på de grundläggande värderingar som behöver restaureras för att ett verkligt nytänkande ska starta.
Borgerlighetens val väljer i praktiken – trots att skribenterna hör hemma i eller i närheten av olika partier – att bli en uppgörelse med moderata samlingspartiet och dess politik i valrörelsen och framöver. Flera av bidragen är intressanta inlägg i den moderata eftervalsdebatten. Denna debatt är viktiga – likaså motsvarande debatt inom folkpartiet.
Men om man har ambitionen att verka för en långsiktig förändring av svensk politik räcker det inte med att söka påverka moderata samlingspartiets agenda i morgon. Politiken börjar före politiken och även om detta påpekas av flera antologiskribenter så dras aldrig riktigt de slutsatser jag anser ofrånkomliga.
Den viktigaste slutsatsen är enligt min uppfattning att en politisk förnyelseagenda måste ha sitt fäste bortom vänster och höger. Diskussionen måste gälla grunderna för samhällsuppfattningen Att i det perspektivet "glömma bort" det socialdemokratiska partiet ter sig som en stor brist.
Förnyelse för SAF
För mig är förnyelsen av SAP trots allt den mest sannolika framgångsvägen för den som ser de grundläggande problem som präglar dagens Sverige. Den som vill inspireras till ett sådant tänkande "bortom vänster och höger" (f ö titeln på en bok av mig som Timbro gav ut 1994) kan studera de processer som ledde fram till Bill Clintons första presidentvalseger och Tony Blairs stora seger. Philip Gould som varit rådgivare till båda har nyligen utgivit en intressant bok The Unfinished Revolution.
Den som tror att något verkligt fundamentalt förändras om moderaterna eller "jobballiansens" partier ändrar kurs något kommer enligt min uppfattning sannolikt inte att få se sina förhoppningar realiseras. I svensk politik finns mycket av trovärdigheten trots allt hos socialdemokratin och dess stödorganisationer. Man kan givetvis ur diverse "partistiska" perspektiv glädjas över avsaknaden av en socialdemokratisk framtidsagenda, men jag tycker att socialdemokratins idékris är det verkligt stora samhällsproblemet i Sverige idag.
Som ett intressant tecken på ansträngningar inom socialdemokratin till realism och framåttänkande kan man t ex peka på Erik Åsbrinks, Mona Sahlins och Björn Rosengrens DN-artikel i tisdags om deras tillväxtagenda. Moderata samlingspartiet har tveklöst mycket att lära av det perspektiv som tecknas i Borgerlighetens val. Likaså fp, kd och c. Inom borgerlighetens partier måste mycket göras. Men?
Vardagens hopp
Politikens kärna finns före politiken. I människors självsyn, i den kultur som finns i vardagssamtalen, i de känslor av förtroende och misstro som har sin grund i vardagens förhoppningar.Där måste diskussionen börja. Och om den diskussionen blir för avgränsad finns risken att man hamnar i en kraftlös sekterism, i en diskussion med de redan övertygade. Sveriges framtid behöver en diskussion bortom vänster och höger som tar fasta på de grundläggande värderingar som behöver restaureras för att ett verkligt nytänkande ska starta.
Skatt ger ej välstånd
Bakom årets valutslag och mycket av svensk debatt finns en grundläggande brist på förståelse för hur ekonomi fungerar. Jag syftar då inte på "marknadsekonomi" (ett ofta använt skällsord) utan på hur ekonomi fungerar i grunden.
Det finns utomordentliga böcker i ämnet - t ex av Klas Eklund - men något riktigt intryck på politiker och debattörer i Sverige tycks dessa inte ha gjort. Därför finns det vitt spridda föreställningar som inte minst nu när svensk ekonomi är på väg in i en djupnande kris kommer att leda till konstiga debatter och föreställningar om möjliga alternativ som egentligen inte existerar.
Riktigt absurd och mycket grundläggande är den föreställning som bildar utgångspunkt för Arne Reberg (Aftonbladet Debatt 12/12): "Ett antal dollarmiljardärer, inte fler än som ryms i en jumbojet, skulle kunna lyfta törnekronan från så mycken svält och stort lidande. De sju rikaste på jorden skulle ensamma kunna radera ut fattigdomen och erbjuda social service för 800 miljoner svältande människor.
"Detta är fullständigt nonsens. Men det stämmer bra med den svenska högskattestatens myter om att man alltid kan beskatta fram och fördela välstånd. I grunden finns det tyvärr inte någon sådan rikedom. Välstånd skapas varje dag genom arbete, genom förnyelse och utveckling, genom förändring, genom affärstransaktioner.
De miljardförmögenheter som bländat Reberg finns bara på pappret. Bill Gates Microsoft-aktier har sitt värde endast om företaget hela tiden fortsätter att utvecklas väl och värdet är i praktiken inte realiserbart.Skulle Gates försöka sälja alla eller ens en stor del av sina aktier skulle de blixtsnabbt minska i värde.
Världens ekonomi hänger samman och är beroende av att utveckling. Det som måste utvecklas är den verkliga ekonomin, produktion och försäljning, utveckling av nya tjänster och nya produkter etc. De finansiella tjänsterna är ett viktigt komplement i en effektiv världsekonomi men finansmarknaderna kan inte existera oberoende av välståndets dagliga skapelseprocess.
Ett gott samhälle kan endast utvecklas med en sund, vital ekonomi som grund. Det kan inte utvecklas genom fokusering på beskattning och fördelning. Man måste bygga ett gott samhälle från grunden. Genom arbete.Genom ekonomisk tillväxt.
Är man framgångsrik på den grundläggande nivån finns det givetvis utrymme för andra värden men det är i den ordningen som man måste gå. Alla försök i världshistorien att bygga samhällen med start i politiskt fördelningstänkande av det slag Reberg företräder har slutat i elände och barbari. Historiens läxa är entydig.
Det finns utomordentliga böcker i ämnet - t ex av Klas Eklund - men något riktigt intryck på politiker och debattörer i Sverige tycks dessa inte ha gjort. Därför finns det vitt spridda föreställningar som inte minst nu när svensk ekonomi är på väg in i en djupnande kris kommer att leda till konstiga debatter och föreställningar om möjliga alternativ som egentligen inte existerar.
Riktigt absurd och mycket grundläggande är den föreställning som bildar utgångspunkt för Arne Reberg (Aftonbladet Debatt 12/12): "Ett antal dollarmiljardärer, inte fler än som ryms i en jumbojet, skulle kunna lyfta törnekronan från så mycken svält och stort lidande. De sju rikaste på jorden skulle ensamma kunna radera ut fattigdomen och erbjuda social service för 800 miljoner svältande människor.
"Detta är fullständigt nonsens. Men det stämmer bra med den svenska högskattestatens myter om att man alltid kan beskatta fram och fördela välstånd. I grunden finns det tyvärr inte någon sådan rikedom. Välstånd skapas varje dag genom arbete, genom förnyelse och utveckling, genom förändring, genom affärstransaktioner.
De miljardförmögenheter som bländat Reberg finns bara på pappret. Bill Gates Microsoft-aktier har sitt värde endast om företaget hela tiden fortsätter att utvecklas väl och värdet är i praktiken inte realiserbart.Skulle Gates försöka sälja alla eller ens en stor del av sina aktier skulle de blixtsnabbt minska i värde.
Världens ekonomi hänger samman och är beroende av att utveckling. Det som måste utvecklas är den verkliga ekonomin, produktion och försäljning, utveckling av nya tjänster och nya produkter etc. De finansiella tjänsterna är ett viktigt komplement i en effektiv världsekonomi men finansmarknaderna kan inte existera oberoende av välståndets dagliga skapelseprocess.
Ett gott samhälle kan endast utvecklas med en sund, vital ekonomi som grund. Det kan inte utvecklas genom fokusering på beskattning och fördelning. Man måste bygga ett gott samhälle från grunden. Genom arbete.Genom ekonomisk tillväxt.
Är man framgångsrik på den grundläggande nivån finns det givetvis utrymme för andra värden men det är i den ordningen som man måste gå. Alla försök i världshistorien att bygga samhällen med start i politiskt fördelningstänkande av det slag Reberg företräder har slutat i elände och barbari. Historiens läxa är entydig.
tisdag 1 december 1998
Kampen om monopolet
Den pensionerade journalistikprofessorn Stig Hadenius har skrivit en bok om Sveriges radio och TV under 1900-talet. Boken ingår i ett stort forskningsprojekt som i huvudsak finansieras av föremålet för forskningen.
Det konstigaste med Hadenius bok är titeln Kampen om monopolet. Det mest påfallande är ju inte kampen om monopolet utan hur påfallande begränsad kampen mot monopolet varit.
Om tryckpressen börjat användas först på 1920-talet, i början av Statens århundrade, skulle vi säkert fått nöja oss med en enda, statligt kontrollerad tidning. Radiomonopolet etablerades 1924. Då var den moderna pressen lyckligtvis närmare 100 år gammal. Därför har vi haft mångfald inom pressen.
Stig Hadenius har varit en starkt konservativ kraft i mediapolitiken. Som pressutredare och presstödsideolog har han hjälpt till att skada den svenska pressens förnyelsekraft. Inget torde i högre grad än presstödet bidragit till skapandet av radio/TV-monopolets förlängning: tanken att man genom politiskt beslutade subventioner skulle frysa den gamla partipresstrukturen som vore den pressutvecklingens högsta punkt.
I boken om den i stort sett obefintliga kampen om monopolet tar han ställning mot den begränsade förnyelse som Birgit Friggebos radioreform och satellit-TV inneburit. Det i grunden ohederliga i Hadenius resonemang är detta: han jämför nya mediaföretag med det radio/TV-företag som är garanterad statlig finansiering genom att den har beskattningsrätt (apparatskatt).
Ingen aktör i svensk politik har, såvitt jag vet, på allvar vågat ifrågasätta denna statssubventionerade mediagigants roll. Det är begripligt att ingen vågar göra detta. Tänk så många inflytelserika journalister man skulle bli ovän med om man vågade ifrågasätta grunden för deras bekymmersfria tillvaro?
Men vid horisonten syns nu till slut en kraft som kan komma att dra undan mattan för den statssubventionerade radion och TVn: EU-kommissionen. Konkurrenskommissionären Karel van Miert är på jakt efter alla statssubventionerade verksamheter och de statliga radio/TV-företagen har nu kommit i skottgluggen.
De statliga radio/TV-företagen använder sina skattepengar för att hålla konkurrenter borta. Business Week rapporterade nyligen om vad som hände efter att Viacom introducerat barn-TV-kanalen Nickelodeon i Tyskland för tre år sedan. Då startade statliga ARD sin Kinderkanal - gratis. I fjol lade Viacom ner Nickelodeon i Tyskland.
Det är fall som detta som gör de statliga radio/TV-företagen till så självklara föremål för EU-kommissionens granskning. Utgången av granskningen kan bara bli en: staterna förbjuds att subventionera radio/TV-företag. Dessa verkar ju på en marknad och på denna marknad ska det inte förekomma subventioner. Den rimliga slutsatsen skulle vara att företag som Sveriges radio/TV förbjuds. Vägen dit är säkert lång, tror jag. Men det är en process som rimligtvis kommer att leda till en del nyttiga diskussioner om hur skattebetalarnas radio/TV-finansierande miljarder ska användas.
EUs kulturministrar kämpar givetvis mot Karel van Miert. De representerar ju den politiska makt som haft och har nytta av att de behärskar en rejäl del av radio/TV-utbudet.
På agendan idag står egentligen bara de statliga TV-subventionerna eftersom det är ett antal privata tv-kanaler som anmält sina statliga konkurrenter till kommissionen. Men rimligtvis kommer med tiden motsvarande anmälningar också på radioområdet.
Hur kommer de statssubventionerade företagen att agera i den digitala världen ? Det som gör van Mierts framstöt extra intressant är givetvis hanteringen av digital radio/TV. Här har ju inte minst den sittande svenska regeringen markerat sitt intresse av att snarast strama åt politikermakten över radio/TV. Hela projektet marksänd digital-TV handlar ju ytterst om just detta: den politiska kontrollen.
Om staten vill producera viss radio eller viss TV borde man göra så genom avtal med privata radio- eller TV-företag. Inte minst i den digitala världen vore en sådan ordning det enda rimliga. Kanske kommer det att dröja innan vi är där. Men under resans gång torde enda möjligheten för den statliga radio/TV-verksamhetens överlevnad handla om att man koncentrerar sig till utbildningsprogram. Den diskussionen har vi av och till haft i Sverige. Nu kommer det att finnas starkare skäl för den diskussionen.
Nu äntligen startar kampen mot det statssubventionerade de facto monopolet från 1924.
Publicerat i: tidningen Nu 50/98
Det konstigaste med Hadenius bok är titeln Kampen om monopolet. Det mest påfallande är ju inte kampen om monopolet utan hur påfallande begränsad kampen mot monopolet varit.
Om tryckpressen börjat användas först på 1920-talet, i början av Statens århundrade, skulle vi säkert fått nöja oss med en enda, statligt kontrollerad tidning. Radiomonopolet etablerades 1924. Då var den moderna pressen lyckligtvis närmare 100 år gammal. Därför har vi haft mångfald inom pressen.
Stig Hadenius har varit en starkt konservativ kraft i mediapolitiken. Som pressutredare och presstödsideolog har han hjälpt till att skada den svenska pressens förnyelsekraft. Inget torde i högre grad än presstödet bidragit till skapandet av radio/TV-monopolets förlängning: tanken att man genom politiskt beslutade subventioner skulle frysa den gamla partipresstrukturen som vore den pressutvecklingens högsta punkt.
I boken om den i stort sett obefintliga kampen om monopolet tar han ställning mot den begränsade förnyelse som Birgit Friggebos radioreform och satellit-TV inneburit. Det i grunden ohederliga i Hadenius resonemang är detta: han jämför nya mediaföretag med det radio/TV-företag som är garanterad statlig finansiering genom att den har beskattningsrätt (apparatskatt).
Ingen aktör i svensk politik har, såvitt jag vet, på allvar vågat ifrågasätta denna statssubventionerade mediagigants roll. Det är begripligt att ingen vågar göra detta. Tänk så många inflytelserika journalister man skulle bli ovän med om man vågade ifrågasätta grunden för deras bekymmersfria tillvaro?
Men vid horisonten syns nu till slut en kraft som kan komma att dra undan mattan för den statssubventionerade radion och TVn: EU-kommissionen. Konkurrenskommissionären Karel van Miert är på jakt efter alla statssubventionerade verksamheter och de statliga radio/TV-företagen har nu kommit i skottgluggen.
De statliga radio/TV-företagen använder sina skattepengar för att hålla konkurrenter borta. Business Week rapporterade nyligen om vad som hände efter att Viacom introducerat barn-TV-kanalen Nickelodeon i Tyskland för tre år sedan. Då startade statliga ARD sin Kinderkanal - gratis. I fjol lade Viacom ner Nickelodeon i Tyskland.
Det är fall som detta som gör de statliga radio/TV-företagen till så självklara föremål för EU-kommissionens granskning. Utgången av granskningen kan bara bli en: staterna förbjuds att subventionera radio/TV-företag. Dessa verkar ju på en marknad och på denna marknad ska det inte förekomma subventioner. Den rimliga slutsatsen skulle vara att företag som Sveriges radio/TV förbjuds. Vägen dit är säkert lång, tror jag. Men det är en process som rimligtvis kommer att leda till en del nyttiga diskussioner om hur skattebetalarnas radio/TV-finansierande miljarder ska användas.
EUs kulturministrar kämpar givetvis mot Karel van Miert. De representerar ju den politiska makt som haft och har nytta av att de behärskar en rejäl del av radio/TV-utbudet.
På agendan idag står egentligen bara de statliga TV-subventionerna eftersom det är ett antal privata tv-kanaler som anmält sina statliga konkurrenter till kommissionen. Men rimligtvis kommer med tiden motsvarande anmälningar också på radioområdet.
Hur kommer de statssubventionerade företagen att agera i den digitala världen ? Det som gör van Mierts framstöt extra intressant är givetvis hanteringen av digital radio/TV. Här har ju inte minst den sittande svenska regeringen markerat sitt intresse av att snarast strama åt politikermakten över radio/TV. Hela projektet marksänd digital-TV handlar ju ytterst om just detta: den politiska kontrollen.
Om staten vill producera viss radio eller viss TV borde man göra så genom avtal med privata radio- eller TV-företag. Inte minst i den digitala världen vore en sådan ordning det enda rimliga. Kanske kommer det att dröja innan vi är där. Men under resans gång torde enda möjligheten för den statliga radio/TV-verksamhetens överlevnad handla om att man koncentrerar sig till utbildningsprogram. Den diskussionen har vi av och till haft i Sverige. Nu kommer det att finnas starkare skäl för den diskussionen.
Nu äntligen startar kampen mot det statssubventionerade de facto monopolet från 1924.
Publicerat i: tidningen Nu 50/98
Medias roll är inte att uppfostra folket
Vilken är medias uppgift? Det är en fråga som man bör fundera över när man vill ge svar på frågan "skildrar media verkligheten?".
Detta är en viktig och svår fråga att besvara. Det finns naturligtvis även i Sverige många olika svar på frågan. Detta är också en fråga som får mycket olika svar i olika länder.
Jag tror också att det är en fråga som inte alltför ofta ställs - och där svaret ofta inte redovisas i klartext.
Skälen att fundera över frågeställningen är alltså många och goda.
I den svenska mediahistorien finns ett starkt, genomgående drag som handlar om tanken att medias uppgift är att uppfostra folket. Det är en skolande mediasyn som finns "längst in" i den svenska mediasynen. Det är mot denna (ofta outtalade) huvuduppgift som media bedöms. Den ganska föraktfulla tonen mot TV som medium tror jag sammanhänger med att den pedagogisk-moraliska grundinställningen till media reagerar instinktivt, kanske omedvetet negativt mot ett medium som onekligen kan användas (och används!) för att underhålla.
Det finns liknande inslag i synen på den kommersiella radion. Den svenska radioreform som Birgit Friggebo signerade var mycket radikal därför att den faktiskt utgick från att de kommersiella radioföretagen var just - företag. De restriktioner som omgärdat den fria radion har därför varit ganska få. Det är således inte underligt att den socialdemokratiska regering som övertog regeringsmakten 1994 försökt riva upp Friggebos radioreform. Hittills har man inte lyckats och skälen till detta misslyckande är intressanta. Det viktigaste skälet torde vara att en bred allmänhet i dag inte accepterar uppfattningen att den ska uppfostras av medierna. Inte minst för många ungdomar är underhållning legitimt.
Men det finns en stark elituppfattning som går ut på att om ett medium "bara" underhåller är dess värde ringa - eller obefintligt. Det är denna outtalade tes som finns ganska centralt i den kontrovers som omgivit bland annat den kommersiella radion men som också präglat diskussionen kring den kommersiella, marksända (=politikerkontrollerade) televisionen (TV4).
Kulturminister Marita Ulvskog är en tydlig exponent för det synsätt som jag försöker beskriva. Hon kommer från den socialdemokratiska presskultur där tidningens funktion som "språkrör" (det vill säga uppfostrare av läsarna i den rätta läran) klart prioriterades framför att till exempel vara sanningsbärare.
Den svenska radiohistorien är präglad av detta synsätt. I boken Folkhemmets röst. Radion som folkbildare 1925 - 1950 skildrar Karin Nordberg detta med avhandlingsförfattarens grundlighet.
Det finns egentligen ingen som med kraft driver ett annat synsätt i radiodebatten. Det beror sannolikt på att de som ser saken annorlunda finner större intresse av att engagera sig i helt andra frågor eller i helt andra aktiviteter än mediadebatt.
Amerikansk mediasyn
Ett helt annat sätt att se på medias uppgift är den som finns i bland annat USA. Där uppfattas mediaföretagen i första hand som kommersiella företag vars kommersiella uppgift är det primära. De måste fungera på marknadens villkor. Här finns inga tidningar som primärt är språkrör för ett politiskt parti.
När man sedan kommer till frågan om media skildrar verkligheten är, som jag uppfattar det, den amerikanska "mediaideologin" mycket tydlig. Medan man i Sverige medvetet eller omedvetet strävar efter ett jakande svar på frågan "skildrar media verkligheten?" så är denna fråga mycket tydligt problematiserad i USA.
För det första är mediaföretagens uppgift inte att bibringa medborgarna ett synsätt, ett perspektiv på tillvaron utan tvärtom medvetet att sprida flera olika bilder. I i stort sett alla amerikanska dagstidningar kan man läsa analyser signerade av kolumnister med olika perspektiv också på samma företeelse. En amerikansk dagstidning har oftast minst en sida varje dag som ägnas så kallad op-ed-material, det vill säga åsiktsmaterial som ligger på högersidan emot ledarsidan. I en del tidningar har man tagit bort ledarsidan och låter i stället olika företrädare motivera ja- eller nej-ståndpunkten i aktuella frågor.
Här lämnas alltså medborgarna fria att bilda sig sin uppfattning i långt högre grad än vad vi är vana vid i Sverige.
Journalistideologin
"Journalistideologin" kommer med dessa båda olika synsätt att se mycket olika ut. I Sverige är den dominerande journalistiska självbilden att journalistkåren består av osjälviska företrädare för ett upphöjt (ytterst vagt definierat) allmänintresse ("företrädare för de svaga" eller dylikt). En svensk journalist tar alltid ställning för "the underdog" och en svensk journalists uppsåt kan därför aldrig ifrågasättas.
En svensk journalist som kommer i konflikt med sin ledning kan vara säker på att ledningens motiv kan demoniseras. Detta har inneburit att i synnerhet svensk dagspress haft svaga ledningar.
Denna journalistideologi finns givetvis också hos journalister som verkar i amerikanska medier, men där har debatten de senaste 15 åren gjort att "mediaeliten" klätts av högst påtagligt. Paradoxalt nog har vi i Sverige aldrig haft några riktigt grundliga diskussioner om mediaelitens roll, mediaelitens ideologi och mediaelitens inverkan på samhällsdebatt och samhällsklimat. Med mediaeliten avser jag här just de journalister som de facto förfogar över svenskt mediautbud - det vill säga inte ägare/ledningar vars svaga roll väl belysts under decennier.
Resultatet är att vi i Sverige fått en mediastruktur som blivit underutvecklad vad gäller den egentligen centrala uppgiften, att ge relevanta bidrag till en skildring av verkligheten. Journalistideologin i kombination med folkbildartanken som medias affärsidé har resulterat i ett mediautbud som strävat efter en uppfostrande konsensus. Mångfald ogillas och utmobbningen av avvikande uppfattningar är mycket påtaglig. Följaktligen finns det inte heller granskare av media i Sverige medan USA är rikt på sådan granskning (se min rapport Mediekritik och medieanalys - en jämförelse mellan Sverige och USA, Bertil Ohlin Institutet 1998).
Jag tror att svenska medier håller på att utvecklas i rätt riktning. Det faktum att media i dag genom Internet blivit så mycket mera innebär att sanningssökandet blivit enklare och den enligt min mening verklighetstillrättaläggande upplysningsmedialogiken blir allt mindre relevant.
Publicitet i: Uppsats i NMI-rapport december 1998
Detta är en viktig och svår fråga att besvara. Det finns naturligtvis även i Sverige många olika svar på frågan. Detta är också en fråga som får mycket olika svar i olika länder.
Jag tror också att det är en fråga som inte alltför ofta ställs - och där svaret ofta inte redovisas i klartext.
Skälen att fundera över frågeställningen är alltså många och goda.
I den svenska mediahistorien finns ett starkt, genomgående drag som handlar om tanken att medias uppgift är att uppfostra folket. Det är en skolande mediasyn som finns "längst in" i den svenska mediasynen. Det är mot denna (ofta outtalade) huvuduppgift som media bedöms. Den ganska föraktfulla tonen mot TV som medium tror jag sammanhänger med att den pedagogisk-moraliska grundinställningen till media reagerar instinktivt, kanske omedvetet negativt mot ett medium som onekligen kan användas (och används!) för att underhålla.
Det finns liknande inslag i synen på den kommersiella radion. Den svenska radioreform som Birgit Friggebo signerade var mycket radikal därför att den faktiskt utgick från att de kommersiella radioföretagen var just - företag. De restriktioner som omgärdat den fria radion har därför varit ganska få. Det är således inte underligt att den socialdemokratiska regering som övertog regeringsmakten 1994 försökt riva upp Friggebos radioreform. Hittills har man inte lyckats och skälen till detta misslyckande är intressanta. Det viktigaste skälet torde vara att en bred allmänhet i dag inte accepterar uppfattningen att den ska uppfostras av medierna. Inte minst för många ungdomar är underhållning legitimt.
Men det finns en stark elituppfattning som går ut på att om ett medium "bara" underhåller är dess värde ringa - eller obefintligt. Det är denna outtalade tes som finns ganska centralt i den kontrovers som omgivit bland annat den kommersiella radion men som också präglat diskussionen kring den kommersiella, marksända (=politikerkontrollerade) televisionen (TV4).
Kulturminister Marita Ulvskog är en tydlig exponent för det synsätt som jag försöker beskriva. Hon kommer från den socialdemokratiska presskultur där tidningens funktion som "språkrör" (det vill säga uppfostrare av läsarna i den rätta läran) klart prioriterades framför att till exempel vara sanningsbärare.
Den svenska radiohistorien är präglad av detta synsätt. I boken Folkhemmets röst. Radion som folkbildare 1925 - 1950 skildrar Karin Nordberg detta med avhandlingsförfattarens grundlighet.
Det finns egentligen ingen som med kraft driver ett annat synsätt i radiodebatten. Det beror sannolikt på att de som ser saken annorlunda finner större intresse av att engagera sig i helt andra frågor eller i helt andra aktiviteter än mediadebatt.
Amerikansk mediasyn
Ett helt annat sätt att se på medias uppgift är den som finns i bland annat USA. Där uppfattas mediaföretagen i första hand som kommersiella företag vars kommersiella uppgift är det primära. De måste fungera på marknadens villkor. Här finns inga tidningar som primärt är språkrör för ett politiskt parti.
När man sedan kommer till frågan om media skildrar verkligheten är, som jag uppfattar det, den amerikanska "mediaideologin" mycket tydlig. Medan man i Sverige medvetet eller omedvetet strävar efter ett jakande svar på frågan "skildrar media verkligheten?" så är denna fråga mycket tydligt problematiserad i USA.
För det första är mediaföretagens uppgift inte att bibringa medborgarna ett synsätt, ett perspektiv på tillvaron utan tvärtom medvetet att sprida flera olika bilder. I i stort sett alla amerikanska dagstidningar kan man läsa analyser signerade av kolumnister med olika perspektiv också på samma företeelse. En amerikansk dagstidning har oftast minst en sida varje dag som ägnas så kallad op-ed-material, det vill säga åsiktsmaterial som ligger på högersidan emot ledarsidan. I en del tidningar har man tagit bort ledarsidan och låter i stället olika företrädare motivera ja- eller nej-ståndpunkten i aktuella frågor.
Här lämnas alltså medborgarna fria att bilda sig sin uppfattning i långt högre grad än vad vi är vana vid i Sverige.
Journalistideologin
"Journalistideologin" kommer med dessa båda olika synsätt att se mycket olika ut. I Sverige är den dominerande journalistiska självbilden att journalistkåren består av osjälviska företrädare för ett upphöjt (ytterst vagt definierat) allmänintresse ("företrädare för de svaga" eller dylikt). En svensk journalist tar alltid ställning för "the underdog" och en svensk journalists uppsåt kan därför aldrig ifrågasättas.
En svensk journalist som kommer i konflikt med sin ledning kan vara säker på att ledningens motiv kan demoniseras. Detta har inneburit att i synnerhet svensk dagspress haft svaga ledningar.
Denna journalistideologi finns givetvis också hos journalister som verkar i amerikanska medier, men där har debatten de senaste 15 åren gjort att "mediaeliten" klätts av högst påtagligt. Paradoxalt nog har vi i Sverige aldrig haft några riktigt grundliga diskussioner om mediaelitens roll, mediaelitens ideologi och mediaelitens inverkan på samhällsdebatt och samhällsklimat. Med mediaeliten avser jag här just de journalister som de facto förfogar över svenskt mediautbud - det vill säga inte ägare/ledningar vars svaga roll väl belysts under decennier.
Resultatet är att vi i Sverige fått en mediastruktur som blivit underutvecklad vad gäller den egentligen centrala uppgiften, att ge relevanta bidrag till en skildring av verkligheten. Journalistideologin i kombination med folkbildartanken som medias affärsidé har resulterat i ett mediautbud som strävat efter en uppfostrande konsensus. Mångfald ogillas och utmobbningen av avvikande uppfattningar är mycket påtaglig. Följaktligen finns det inte heller granskare av media i Sverige medan USA är rikt på sådan granskning (se min rapport Mediekritik och medieanalys - en jämförelse mellan Sverige och USA, Bertil Ohlin Institutet 1998).
Jag tror att svenska medier håller på att utvecklas i rätt riktning. Det faktum att media i dag genom Internet blivit så mycket mera innebär att sanningssökandet blivit enklare och den enligt min mening verklighetstillrättaläggande upplysningsmedialogiken blir allt mindre relevant.
Publicitet i: Uppsats i NMI-rapport december 1998
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)