Får vi historiens slut till slut? (SvD papper 30 okt)

Får vi historiens slut till slut? Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Hotas demokratiernas framtid av auktoritära, anti-demokratiska stormakter som Ryssland och Kina? Både Vladimir Putins krig mot Ukraina och den kommunistiske envåldshärskaren Xi Jinpings regim kan ses som uttryck för raka motsatsen, nämligen att auktoritära stater tycks underminera sig själva. Därför gäller det att nu återvända till den tanke som den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama blivit världsberömd för att ha förutspått: att den liberala demokratin är ”historiens slut”. Fukuyama återvänder till det perspektivet i en ny essä i The Atlantic. Han återknyter till sin berömda essä från 1989, som sedan kom att utvecklas vidare i boken ”The end of history and the last man” (1992). Många har ifrågasatt Fukuyama och pekat på det faktum att Kina trots ekonomisk dynamik inte valt en demokratisk väg. Kinas ekonomiska tillväxt från 1980-talet, som skett utan en demokratisk utveckling, har setts som tecken på att Fukuyama haft fel. Men det auktoritära Kina styrdes under perioden från Deng Xiaopings reformer 1978 till Xi Jinpings makttillträde 2013 av en institutionaliserad ordning. De makthavande hade regler att följa och kunde inte agera helt maktfullkomligt. Partihierarkin behövde underkasta sig obligatorisk pensionsålder, strikta meritokratiska krav för karriär och en tioårsgräns för de högsta ledarnas mandatperioder. Deng Xiaoping hade skapat dessa kollektiva regler för att undvika den totala dominans och galenskap som rådde under Mao. Under Xi har detta försvunnit och rader av fundamentala misstag har drabbat ekonomin – främst ingripanden mot begåvade entreprenörer som skapat företag som Alibaba och Tencent. Covidpolitikens mycket omfattande nedstängningar har i hög grad skadat Kina. De utländska investerare som tidigare satsat på Kina flyr nu. Singapore har i dag ersatt Shanghai och Hong Kong för företagsetableringar. Ett annat perspektiv, lika viktigt men inte lika synligt utanför Kina, är den kinesiska ungdomens bristande framtidsutsikter. De unga kinesernas pessimism visar att Kina håller på att försvagas. Ungdomsarbetslösheten är hög och den generation som borde skapa morgondagens ekonomi präglas nu av tang ping, som betyder att man lägger sig platt och struntar i jobb och karriär. Det har skrivits en hel del om denna nya attityd som också kallassang (sörjande). Föreställningen att auktoritära stater skulle utgöra ”historiens slut” undergrävs således av verkligheten. Är då allt frid och fröjd i den demokratiska världen? Nej, vilket också Fukuyama belyser, genom att främst peka på hemlandet USA. Han oroas av vad som kan hända i amerikansk politik efter mellanårsvalen den 8 november och i presidentvalet 2024. Han lyfter fram Ukraina och dess regering som en starkt positiv illustration av demokratisk styrka, liksom engagemanget för Ukraina inom EU. USA:s insatser för Ukraina är givetvis också högst betydelsefulla, men kan också tolkas som en insats främst ämnad som valuta i det kommande valet. Francis Fukuyama manar till omvärldens stöd för ukrainarna, som han menar förstår det sanna värdet av frihet. De utkämpar nu en stor strid även för vår räkning; en strid som vi alla behöver ansluta oss till.

”Begreppet ’Storbritannien’ håller på att förlora sin betydelse” (TN.SE)

Publicerad: 24 okt 2022, 10:27 ”Begreppet ’Storbritannien’ håller på att förlora sin betydelse” Storbritannien behöver uppdatera sin självbild. Det menar Janerik Larsson som skriver om turbulensen efter brexit och det politiska ledarskapet i landet. Välkommen till Britaly! Det är rubriken på en ledare i veckans nummer av The Economist. Italien och Storbritannien är två länder i Europa som Liz Truss och Kwasi Kwarteng för tio år sedan skrev om i essäsamlingen ”Britannia Unchained”. De båda länderna hade då följande gemensamt: alltför stor och ineffektiv offentlig sektor, låg tillväxt och usel produktivitet. Tio år senare är läget än sämre i båda länderna. Trots Torypartiets massiva valseger i december 2019 lyckades inte Boris Johnson skapa trovärdighet för regeringspolitiken. Economist konstaterar att en del av Italiens problem sammanhänger med EU-medlemskapet medan det brittiska problemet delvis beror på att landet lämnat EU. Efter folkomröstningen om brexit 2016 har de konservativa brittiska regeringarna, skriver Economist, jagat drömmen om en stärkt nationell suveränitet. Men i stället har man förlorat kontrollen till finansmarknaderna. Trots Torypartiets massiva valseger i december 2019 lyckades inte Boris Johnson skapa trovärdighet för regeringspolitiken. Han kallades i stället ”Borisconi”. Silvio Berlusconi fick avgå som Italiens premiärminister redan 2011. I den brittiska debatten höjs nu många röster för nyval. Men, som Economist påpekar, har många nyval åtminstone ännu inte löst Italiens mycket stora problem. James Kirkup som leder tankesmedjan Social Market Foundation skriver i en krönika i The Times att Torypartiet, som med största sannolikhet förlorar nästa val, kommer att behöva reda ut vad det innebär att ha lämnat ha lämnat ett av världens största ekonomiska block. Relationen till EU kommer att plåga Storbritannien för överskådlig tid. Labourpartiet vågar inte röra vid EU-medlemskapet eftersom det Kirkup kallar ”flagginslagna fantasier om skrävlande självständighet” nu är en viktig del av den brittiska identiteten. Inget av de stora partierna kommer att våga röra vid frågan. Skulle en brittisk ansökan om EU-medlemskap leda till återinträde i EU? Knappast. Skottland tycks vara på väg att bryta sig loss från Storbritannien och siktar förmodligen på att som självständig nation bli EU-medlem. Det är säkert ganska komplicerat. En trovärdig, alternativ regeringspolitik skymtas ännu inte vid horisonten eftersom det är grundläggande, nationalistiska vanföreställningar som först måste hanteras. Nordirland tycks vara på väg att med tiden förenas med EU-landet Irland. Själva begreppet ”Storbritannien” håller på att förlora sin tidigare betydelse. Den som vill studera vad EU-utträdet betytt för Storbritannien kan studera en faktasamling som publiceras av Yorkshire Bylines, en vänsterinriktad nättidning. Den utgår från ett uttalande av den första Brexit-ministern David Davis som när han tillträdde efter folkomröstningen 2016: ”det kommer inte att finnas någon nackdel med Brexit men däremot avsevärda fördelar”. Faktasamlingen redovisar 785 nackdelar och 22 fördelar. Snart kommer det finnas en ny premiärminister på 10 Downing Street. Det är mycket lite som tyder på att vederbörande, oavsett vem det är, kommer förbättra situationen för regeringspartiet. Nyval måste hållas senast i januari 2025. Men en trovärdig, alternativ regeringspolitik skymtas ännu inte vid horisonten eftersom det är grundläggande, nationalistiska vanföreställningar som först måste hanteras. Precis som i Italien. Om krönikören Janerik Larsson är seniorrådgivare till kommunikationsföretaget Prime och Stiftelsen Fritt Näringsliv. Han har en lång bakgrund inom näringslivet och skriver gärna om internationell politik. Larssons bok om näringslivets långsiktiga opinionsbildning ”Det långa loppet” (Ekerlids förlag) utkom 2021.

Ingen i Norge gillar regeringen (SvD papperstidningen 23 okt)

Ingen i Norge gillar regeringen Den norska minoritetsregering som tillträdde för ett år sedan rasar i opinionsmätningarna. Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Varför är det ingen som gillar den norska regeringen? Det är en lätt tillspetsad formulering byggd på det faktum att den norska minoritetsregering som tillträdde för ett år sedan rasar i opinionsmätningarna. Statsminister Jonas Gahr Støres socialdemokratiska parti och finansminister Trygve Slagsvold Vedums parti, Senterpartiet, har på ett år förlorat stödet från nästan 400 000 väljare enligt en analys som Aftenposten gjort. Det är lokalval i Norge om mindre än ett år. Nästa år kan därför bli riktigt turbulent i norsk politik. Arbeiderpartiet, som är det större partiet, har förlorat 175 000 väljare, medan det mindre regeringspartiet förlorat 215 000 väljare. Den tidigare statsministern Erna Solbergs Høyre styrde Norge i åtta år genom att skickligt hantera de tre mindre borgerliga partierna (Kristelig folkeparti, Venstre och Fremskrittspartiet). Enlig Aftenpostens analys av opinionsmätningarna skulle 75 000 av de socialdemokratiska väljarna och 50 000 av Senterpartiets väljare i dag gå till Solbergs parti. Intressant, också från ett svenskt perspektiv, är att Senterpartiet förlorar många väljare till Fremskrittspartiet. Arbeiderpartiet förlorar också 50 000 väljare till de båda vänsterpartierna Rødt och Sosialistisk Venstre (SV). Kunde den borgerliga regering som väljarna sade tack och adjö till för drygt ett år sedan ha fört en politik som väljarna varit mindre missnöjda med? Om det perspektivet skrev jag i augusti i år då striden om norsk energipolitik rasade. Inom Senterpartiet finns stark efterfrågan på energinationalism. Det norska populistpartiet Fremskrittspartiet är under sin nya ledare Sylvi Listhaug inne på en sådan protektionistisk linje. Aftenpostens politiske redaktör Kjetil B Alstadheim avfärdade i augusti energinationalismen som väg framåt, och menade att en regering ledd av Solberg skulle fört samma energipolitik. Oavsett det inrikespolitiska rabalder som råder kring norsk energipolitik, så fortsätter miljarderna att strömma in i den norska statskassan till följd av pris¬ökningarna på olja och gas. Norge är ett av världens rikaste länder och Oljefonden kommer bara att växa framöver. Alstadheim skrev nyligen också om när statsminister Støre var på EU:s europeiska toppmöte i Prag. Där framstod Jonas Gahr Støre som Europas svar på Alexander Lukas, Kalle Ankas ständigt lyckosamma kusin. I Prag enades Støre med EU-kommissionens Ursula von der Leyen om att energipriserna bör reduceras betydligt. Sådana vackra ord kostar inte så mycket just nu hemma i Norge, när väljarna ändå är missnöjda. I Stortinget sade finansminister Vedum att det är dags att lägga en extraskatt på energiföretagen som gör stora vinster. Alstadheim påpekar i Aftenposten att Norge för de europeiska grannländerna ter sig som motsvarigheten till de energiföretag Vedum vill beskatta. Det är, skriver han, viktigt för Norge att upplevas som en nära partner och inte som en profitör. Under tiden köper Oljefonden värdepapper billigt på en finansmarknad som stadigt går neråt.

Så föll landsortpressen (Smedjan 17 okt)

Så föll landsortpressen På några få år ritades den svenska tidningskartan om. Tidigare framgångsrika landsortstidningar har förvandlats till krisföretag som kämpar för sin överlevnad. Janerik Larsson har läst en nyutkommen bok om hur krisen till betydande del handlar om hur tidningar som haft en monopolställning inte haft några drivkrafter att förändras. JANERIK LARSSON 17 OKTOBER 2022 Sedan millennieskiftet har tre fjärdedelar av landets dagstidningar bytt ägare, många av dem har sålts flera gånger. Idag finns det tre ägargrupper som står bakom alla dagstidningar i Sverige utom en – Haparandabladet. Bonnier/Gota med norska Amedia som partner är överlägset störst. För några decennier sedan varnade främst vänsterpolitiker som Marita Ulvskog för faran med att Bonnier skulle få en alltför dominerande roll. Det är dock inte ett perspektiv som varit aktuellt under den förändring av dagspressmarknaden som ägt rum, framför allt under det slutet av 2010-talet. Om denna stora förändringsprocess har Anders Malmsten, utåt mest känd för lanseringen av Dagens Medicin som han fick Stora Journalistpriset för, skrivit den nyutkomna boken Press Stopp: landsortspressen regerade i 100 år men havererade på 7 år – vad var det egentligen som hände (Ekerlids). Foto: Ekerlids Förlag Det är en viktig bok, och därtill spännande läsning eftersom dess ämne ofta förknippas med demokratins och samhällsdebattens utveckling. Malmsten skriver i huvudsak om perioden efter 2010, men han gör flera kommentarer som har en övergripande principiell betydelse. När jag började som journalist på Kvällsposten 1965 kom jag till en intressant arbetsplats som i hög grad skilde sig från det då nya tidningshusets andra tidning, Sydsvenskan. Kvällsposten hade liksom de båda andra kvällstidningarna, Expressen och Aftonbladet, tagit fart vid denna tid då medborgarna fått påtagligt ökad köpkraft. Det var två olika kulturer. Den fina, prenumererade morgontidningen ansträngde sig för att inte vara kommersiell. Kvällsposten däremot skulle sälja sin tidning varje dag, vilket gjorde att dialogen mellan marknadsavdelning, annonsförsäljare och redaktion var påtaglig. Jag övergick 1970 till Sydsvenskan, och när presstödet infördes märkte jag hur samtalen med journalistkollegor jag mötte under valrörelser och i andra sammanhang snabbt kom att fokusera på presstödets effekter, på vilka beslut som tidningsägare tog och planerade. Marknaden blev ännu mer avlägsen. Statligt tidningsstöd, inkompetent tidningsägande och arvsskatten undergrävde dagspressen En annan faktor som jag hörde allt mera om var hur tidningsägare på grund av arvsskattereglerna bildade stiftelser. Malmsten påpekar hur Socialdemokraterna vände uppochner på all affärsmässig logik genom att organisera sina tidningar så att utgivningsområden sammanföll med gränser för partidistrikt. Annonsörernas intresse för sådana geografiskt konstgjorda marknadssegment var, som Malmsten skriver, noll och intet. Statligt tidningsstöd, inkompetent tidningsägande och arvsskatten är viktiga förklaringar till varför dagspressen undergrävdes. 1960- och 1970-talens pressutredningar ägnade inte mycket tid åt att analysera varför många tidningar gick bra. Utredningarna fokuserade istället på det faktum att prenumererade andratidningar gick dåligt. Malmsten pekar på att pressutredningarna inte resonerade om varför en relativt nystartad tidning som Expressen är så slående framgångsrik under dessa år. Han kunde också pekat på Kvällsposten. Presstödet har i bästa fall konserverat en befintlig struktur. Min bild är att presstödet förhindrat nyskapande och lagt en våt filt över dagspressen. Konstruktionen gav inga incitament för nytänkande och utvecklingen av produktionsmetoder gick följaktligen mycket sakta. Jag arbetade under 1990-talets andra halva på Kinnevik och såg på nära håll hur nytänkande och innovationer som Metro förändrade den av presstöd konserverade dagspressen. Mina gamla vänner från dagspressen talade först med förakt om Metro. Det dröjde några år innan perspektivet skiftade rejält Mina gamla vänner från dagspressen talade först med illa dolt förakt om Metro. Det dröjde några år innan perspektivet skiftade rejält. Malmsten noterar att svenska Metros ägare tjänade 1,4 miljarder på tidningen under de första 20 åren. Malmsten granskar även skälen till att Stampen och Mittmedia går under medan Bonnier överlever och Schibsted står som vinnare. Förklaringen är teknikutveckling, tajming och tur samt i tredje hand bristfälligt genomförande. Den del av boken som berättar om denna omvandling under åren 2012 – 2019 är en viktig historieskrivning som justerar de ofta lättvindiga förklaringar som spridits främst i branschmedierna. Malmsten är skeptisk till att ge skattepengar till medieföretag. Han illustrerar med Skånska Dagbladet som under 00-talet fick 634 miljoner i presstöd. Under 10-talet var summan 368 miljoner och under början av 2020-talet drygt 20 miljoner per år eller drygt 1 000 kronor per prenumerant. Tidningen ägs nu av Bonnier. Mer presstöd skadar och förhindrar utvecklingen Hur ser framtiden ut för svensk dagspress? Jag är övertygad om att mer presstöd i huvudsak skadar och förhindrar det jag saknat sedan 1970-talet nämligen förändringar så att fler läsare är beredda att betala mer för tidningen i framtiden. Dagspressens historia, skriver Malmsten, handlar i hög grad om att tidningar som haft en monopolställning inte haft någon drivkraft att förändras. Presstödet som infördes på 1970-talet innebar dessvärre att även de svagare tidningarna som verkligen behövde utvecklas i stället lutade sig tillbaka och räknade med att staten fyllde på kontot varje månad. JANERIK LARSSON Rådgivare på Timbro, journalist och författare till ”Det långa loppet” (2021) och andra böcker samt vice VD på Svenskt Näringsliv 2005 – 2010.

"Landet annorlunda" Axess nr 7 2022

”Landet annorlunda” Janerik Larsson TEMA 20227 Den råa retoriken och debatten i amerikansk politik chockar många européer. Men den är en del av landets historia. Redaktionens frågor: 1. Polariserig och låsningar är inga nyheter i amerikansk politik, men nu tycks det ha fördjupats och fixerats. Vad beror det på och vad skulle kunna få dem att börja släppa? 2. Det hävdas allt oftare att motsättningarna blivit så stora att den nationella sammanhållningen riskerar att bryta samman. Vad anser du? Vad skulle detta egentligen innebära? 3.Amerikansk politik sägs röra sig i ganska regelbundna ideologiska cykler. I vilken riktning rör den sig nu? 4. Alla försök att luckra upp tvåpartisystemet har misslyckats. Vore det önskvärt om så skedde och hur skulle i så fall vägen dit kunna se ut? 5. Amerikansk demokrati har burits upp av det civila samhällets oberoende och otaliga sammanslutningar. Vilken roll spelar de idag? 1 ”I could stand in the middle of Fifth Avenue and shoot somebody, and I wouldn’t lose any voters, OK?” Trump remarked at a campaign stop at Dordt College in Sioux Center, Iowa. ”It’s, like, incredible.” I januari 2016 – nästan 11 månader före presidentvalet – konstaterade Donald Trump att han hade en närmast magisk makt över sina väljare. Han skulle kunna göra vad som helst – även skjuta ner en människa på Fifth Avenue i New York – utan att förlora väljare. Vad som hände därefter är mera komplicerat. Hillary Clinton fick 2016 ett par miljoner fler röster än Trump men det amerikanska valsystemet gav honom majoriteten i elektorskollegiet. Ganska få röster i några delstater gjorde honom till president. Det mest intressanta med Trump som politiker då och idag är att hans politiska agenda är mycket tunn. Hans i grunden enda agenda är Donald Trump och att vinna. Det finns en spridd föreställning att Donald Trump är unik i det avseendet. Jag menar att amerikansk politik haft ganska många föregångare till honom: män för vilka den personliga viljan att vinna varit det helt centrala. Är amerikansk politik unik i detta avseende? Det amerikanska politiska systemet medger mycket större öppningar för maktmänniskor än Europas demokratier. I USA är det kriget mellan två partier med under tiden högst varierande politiskt sakinnehåll som gäller. Politik är på det sättet en genuin amerikansk sport där seger är det centrala. Det finns inget som pekar på att detta mönster i amerikansk politik kommer att förändras. Det som gällde för Andrew Jackson och Donald Trump kommer i huvudsak att återkomma framöver om än i olika former beroende på läget i världen och främst i den amerikanska ekonomin. Andrew Jackson – USA:s sjunde president 1829–1837 var Demokratiska partiets fader. Svaret på frågan är alltså att en sådan förändring tycks högst osannolik. 2 Jag är övertygad om att den ängslighet som finns i viss mån i USA och sannolikt i högre grad i Europa i grunden är obefogad. Det mera intressanta perspektivet är den bedömning som görs i Peking och som gjordes i Moskva före Ukrainakriget. Det Europa som sedan andra världskrigets slut upplevt de amerikanska säkerhetsgarantierna som trygghetens yttersta bas ställer dock med viss rätt denna fråga. I USA vet man av historisk erfarenhet att amerikansk politik kan svänga radikalt. USA:s roll i 1900-talets båda världskrig och USA:s krig efter 1945 grundas i en passionerad amerikansk nationalism som är ett återkommande tema i landets historia. Den finns kvar bortom de strider som pågått och pågår. Ett sätt att förklara hur bestående detta är handlar om perspektivet. Ser man USA:s historia som en populistisk era – ömsom ”väns¬ter” ömsom ”höger” – tror jag man bättre förstår dess bestående element. 3 De cykler som beskrivs som pendlingen mellan liberalism och konservatism har kanske relevans i ett mycket långt historiskt perspektiv. Jag menar att den pendlingen i grunden handlar om maktspelet mellan ”laget som har makten i Washington” och det motståndarlag som inte sitter i Vita huset och i majoriteterna i kongressen. USA är i mina ögon ett i grunden nationalistiskt och historiskt sett ofta isolationistiskt land vars roll som världens ledande ekonomi och ledande militärmakt må brottas med sina inbyggda spänningar. De kommer troligen inte att försvinna utan endast med tiden ta sig varierande uttryck. 4 Det har funnits ständiga försök att bryta upp tvåpartisystemet men detta är så fast förankrat i det amerikanska samhällets maktstrukturer att någon förändring ter sig högst osannolik. Donald Trump är en god illustration. Han var demokrat innan han blev republikan och däremellan gjorde han 2000 ett försök att nå makten genom ett tredje parti (Reform Party)och på sin sista dag i Vita huset hotade han Republikanska partiet med att 2024 gå fram med ett eget parti. Att Trump skulle gå fram 2024 med ett eget parti är idag sannolikt ett verksamt hot mot Republikanska partiet och de politiker som menar att Trump är förbrukad. Han själv delar inte den åsikten. Han är fortfarande mannen på Fifth Avenue som kan skjuta ner vem som helst utan påföjd. 5 De båda partierna utgörs just av dessa otaliga sammanslutningar. Föreställningen att det finns ”politiska partier” i USA bygger på en bild av USA som bortser från de grundläggande skillnaderna mellan Europa, där partierna oftast har en idébas, och USA, där det politiska innehållet är sekundärt. Det som kännetecknar denna mångfald av amerikanska grupperingar är att de bygger på sina egna, ofta egensinniga agendor precis som USA otaliga kyrkor. Här finns ingen statskyrka! Donald Trumps framgångsrika, publikdragande stormöten är inte unika i amerikansk historia. Det viktiga är att inse att de mest liknar de evangeliska jättekyrkornas gudstjänster. Den överdrivna retoriken, den entusiastiska publiken för vilka inget tvivel finns om predikantens budskap, det råa föraktet för motkandidaten liknar något som funnits under en stor del av USA:s korta historia. En förklaring är rasismen – riktad främst mot svarta och judar – som varit och är central i det amerikanska samhället. Oförmågan att bygga någon sorts välfungerande ”välfärdsstat” hör också hit – då blir stödet från andra gemenskaper än staten centralt. Vänsterpopulism (”Occupy Wall Street”) och högerpopulism (”Tea Party”) har samma grund. Den starka religiösa traditionen i USA glöms också ofta bort när man ser på USA med europeiska ögon. Centralt i detta sammanhang är framgångsteologin som spelat och spelar så stor roll i amerikanskt kyrkoliv. Att nya varianter av närmast religiöst undergångstänkande på senare tid spritts från USA är föga förvånande.

Dålig politik har ofta brett stöd (SvD söndag 16 okt)

Dålig politik har ofta brett stöd Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Det brittiska utträdet ur EU anfört av Boris Johnson har gjort att intresset för brittisk politik avtagit i resten av världen. Det krävdes att den nye premiärministern Liz Truss och hennes finansminister Kwasi Kwarteng nästan raserade statsfinanserna för att omvärlden skulle notera att Boris Johnson fått en efterträdare. Nyhetsbrevet Engelsberg Ideas har publicerat ett ironiskt förslag på hur man ska återskapa den europeiska enighet som gick förlorad med brexit. Det är Brendan Simms som föreslår att den brittiske kungen Charles III utses till Europas kejsare, förslagsvis kallad Charles VIII. Simms är historieprofessor på Cambridgeuniversitetet, specialiserad på europeiska internationella relationer. När den brittiske premiärministern David Cameron utlyste folkomröstningen 2016 om det brittiska EU-medlemskapet, startade en kris som många britter trodde skulle ta slut i och med valet i december 2019. Brittiska torypartiets valstrateger hade några månader tidigare arrangerat fokusgrupper för att få fram en effektiv kampanjslogan. I staden Bury i norra England hade man då, berättade Financial Times, snappat upp att ”Get Brexit done” var något som väckte entusiasm. Budskapet var givetvis en vanföreställning, men är tidernas mest framgångsrika brittiska valslogan. Den brittiska ”frigörelsen” från EU byggde på en rad förhoppningar om hur välståndet skulle skapas bara man slapp EU. Somliga trodde att allt omedelbart skulle bli bra. Men Truss och Kwarteng förklarade att man behöver ta nya, radikala grepp för att skapa tillväxt. De höll på att skapa en global finanskris om inte Bank of England ingripit. Den brittiska ekonomin gick dåligt före Brexit och det har gått sämre efter. Truss menade nu att det behövdes en radikal nystart för att få fart på företagsamhet och produktivitet. Truss utmanade därmed den allians av förändringsmotståndare som utgörs av en högst betydande del av befolkningen. The Times-kolumnisten Matthew Parris gjorde sig omgående till talesman för den anti-tillväxtkoalition som Truss ville besegra: ”Vi finns överallt!” utropade han. Vassa krönikören Charlotte Ivers räknar i Sunday Times upp medlemmarna i anti-tillväxt­koalitionen som Truss håller för ansvariga för landets ekonomiska elände. Koalitionen leds av miljöaktivisten David Attenborough, men där finns också hela engelska folket som hör till ”världens främsta slöfockar” enligt antologin ”Britannica Unchained” med Truss som medförfattare. Och Andrew Marr, tidigare BBC:s främste politiske intervjuare, skriver i New Statesman att den tillväxtbefrämjande politik Truss förespråkar skulle leda till ojämlikhet, och han hoppas därför på en labourregering. Föreställningen att ett samhälle kan utvecklas utan förändring är givetvis en illusion. Men den tron lever starkt i det brittiska samhället. Truss och Kwarteng hade rätt när de formulerade sin diagnos, men nu har Truss gett Kwarteng sparken. Kanske skulle en brittisk kejsare för hela Europa lösa de bekymmer Liz Truss har kvar?

Rorsman Xi är på väg att sänka Kina (SvD 9 okt)

Rorsman Xi är på väg att sänka Kina Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se Nästa söndag inleds det kinesiska kommunistpartiets 20:e kongress. Sedan den förra kongressen för fem år sedan har den internationella bilden av Kina förändrats dramatiskt. Det ryska överfallet på Ukraina har förstärkt misstänksamheten mot Kina. Kan man samarbeta med en regim som markerar samhörighet med den ryska? Förra året utkom den brittiske politikern Oliver Letwins bok ”China vs America: A warning” (Biteback Publishing) som skisserade en väg till samförstånd och samarbete mellan världens båda största ekonomier. Det perspektivet ter sig i dag föga aktuellt. Det kinesiska hotet mot Taiwan är en bidragande orsak. President Joe Biden har kraftigt markerat USA:s engagemang för Taiwans frihet. På det ekonomiska toppmötet i Davos 2017 framträdde den kinesiska ledaren Xi Jinping något överraskande som talesman för globalisering och den liberala ekonomiska ordningen. På partikongressen 2018 var hans budskap att det nu är tid för Kina att inta en central roll i världspolitiken. I dag har Xi Jinping vänt landets internationella relationer ryggen. Shanghai och Hongkong är på grund av regimens hantering av pandemin på väg att förlora sin ställning som ledande globala affärscentrum. De internationella företagen flyr till Singapore. Det frihandelshat som drevs av Donald Trump under dennes tid i Vita huset har snarast förstärkts. Varken republikaner eller demokrater pläderar i dag för ökad frihandel. Särskilt på högersidan är den isolationistiska argumentationen mycket hätsk. Vid sidan om denna polariserade amerikanska debatt med starkt Kinafokus pågår det en intressant, delvis akademisk diskussion som väcker ett växande intresse när allt fler ser svagheterna i det kinesiska kommunistpartiets maktbygge. Det handlar inte minst om grundläggande demografiska data som pekar mot att Kinas befolkning åldras och börjar minska. Financial Times har lyft perspektivet i en intressant analys av Eleanor Olcott (3/10). I den pekar man på de höga kostnaderna i Kina för boende och utbildning. Ett kinesiskt barn har när det genomgått sin utbildning kostat sju gånger mer än BNP per capita. Det ska jämföras med motsvarande siffra för USA: fyra gånger BNP per capita. Trots att ettbarnspolitiken officiellt har avskaffats i Kina är det fortsatt ett barn per familj som gäller. Det mest intressanta perspektivet på Kinas svaghet finns i historikern Frank Dikötters nya bok ”China after Mao” (Bloomsbury). Kinaexperten Jonathan Fenby skriver i sin Financial Times-recension av boken att det kinesiska kommunistpartiets viktigaste mål är att bevaka sin makt, och att det inte går att kombinera med de politiska reformer som behövs för att bygga tillväxt och välstånd. I stället har regimen under Xi Jinping gått hårt åt den framgångsrika delen av ekonomin som drivs av privata entreprenörer. Kina är, skriver Dikötter, som ett stort tankfartyg som ser imponerande ut på avstånd när kaptenen och hans närmaste män stolt står på bryggan. Men nere under däck kämpar sjömännen desperat för att hålla fartyget flytande genom att pumpa ut vattnet som tränger in i skrovet. På partikongressen kommer vi bara att få se kaptenen.

I Danmark har S medvind (2 okt)

I Danmark har S medvind Janerik Larsson janerik.larsson@frittnaringsliv.se För 20 år sedan var svenska politiker flitigt sysselsatta med att fördöma den borgerliga danska regeringen. Aftonbladet rapporterade i maj 2002 att ordföranden i Socialistisk Folkeparti, Holger Nielsen, varnade för att Danmark skulle få rykte om sig att vara ett självtillräckligt och främlings¬fientligt land. Hans parti ansåg att den svenska integrationsministern Mona Sahlin hade rätt i sin kritik av den danska invandringspolitiken och Nielsen uppmanade henne att fortsätta kritisera. Även borgerliga svenska politiker kritiserade då gärna den danska borgerliga regeringen för att den bedrev en politik med stöd av Danskt folkeparti. Men en politisk vilde, tidigare moderata och invandringskritiska riksdagsledamoten Sten Andersson, uttryckte 2001 i en interpellation till stats¬rådet Mona Sahlin att om Sverige, som hon hävdade, lyckats med sin asyl- och flyktingpolitik, ”är det då inte dags att regeringen med stöd av samtliga riksdagspartier att exportera alla lyckade erfarenheter till Danmark och även till alla regeringar i övriga EU? Erfarenheter från Rinkeby i Stockholm, Rosengård i Malmö, Bergsjön i Göteborg, Navestad i Norrköping m. fl. exempel borde kunna exporteras." Det danska socialdemokratiska partiets valseger 2019 då Dansk Folkeparti-väljarna istället valde S, ledde till att det ett kort ögonblick fanns nya röster inom svensk socialdemokrati. Region Stockholms oppositions¬regionråd Aida Hadzialic talade då om att ”S har anledning att blicka mot Danmark”. Payam Moula, chefredaktör för den socialdemokratiska tidskriften Tiden sade att de danska socialdemokraterna satt ner foten ”och visat vilka partiet är till för. De har orkat ta debatten om varför man finns till. Jo, för att förbättra villkoren för arbetare och löntagare.” Men svensk socialdemokrati har tydligen ingen strateg som Mette Frederiksen. Inom kort lär det bli val igen till folketinget. Krisen kring gasläckan i Östersjön kan påverka tidpunkten för nyvalet som ska äga rum senast nästa sommar. Statsminister Mette Fredriksen hoppas att hennes enpartiregering ska bli omvald. Hon tänker inte låta något högerparti stjäla debatten om varför man finns till. Det blir säkert besvärligare nu än förra gången, men i uppspelet till valkampanjen finns idéer som kanske kommer att spela en roll för valresultatet. Ett av de senaste utspelen handlar om att avbyråkratisera de danska kommunerna. I dag är det på tok för många byråkrater som ägnar sig åt att registrera och dokumentera i stället för att hjälpa medborgarna. Fokus på välfärdens kärna är ett annat av budskapen i S-kampanjen ”Danmark kan mera”. De två stora borgerliga partierna, Venstre och Konservative, omges nu av en växande grupp högerkonservativa småpartier som kan spela en avgörande roll om det blir dags att diskutera regeringsbildning. Och SD:s systerparti Danskt folkeparti kämpar för att stanna kvar i folketinget. De borgerliga har det inte lätt. Venstre har inte längre den självklara ledartröjan och plågas av inre slitningar. Den konservative partiledaren uppmärksammas mest för sina äktenskapliga problem. Frågan är om de de borgerligas sakfrågor alls kommer att synas när valdagen satts ut av statsministern. Fast det förutsätter förstås att man ens har några.